Att vandra genom Bibelskogen

Maria Küchen ger oss skogen som en bild av Bibeln – en urskog, en snårskog, en fjällskog och en sjumilaskog. Med karta och kompass eller en medvandrare går det att hitta vadställen och lämpliga rastplatser samt undvika farliga stup och giftiga svampar. ”Plötsligt kommer jag upp på höjden, ut i det öppna. Utsikten är milsvid. Utan tålmodig strävan skulle jag aldrig ha nått dit.”

Ofta slår jag upp Bibeln på måfå och läser. Slumpen – eller om det kanske är Gud – får visa mig texten för dagen. Just idag hamnade jag hos Jesaja: ”Bereder bonden ständigt sin åker, plöjer och harvar han bara?” står det. ”Sår han inte när han har fått marken jämn? Han sprider svartkummin, strör ut spiskummin, sår vete och hirs, korn och emmer. Hans Gud lär honom det rätta sättet.”

Dessa fyra meningar väcker så många tankar. Jag funderar på relationen mellan människa och Gud. Kan Gud lära mig hur jag ska bruka åkern som mitt liv är? Och jag påminns om banden mellan människa och jord. Vi är så totalt beroende av jorden. Det glömmer man lätt när allt finns att köpa i affären och det är långt till närmaste åker, men allt vi äter kommer från jorden. För människorna i Bibeln är detta mycket påtagligt. Att läsa om deras mödor påminner mig om grundvillkoret för min egen överlevnad. Och när jag känner smaken av spiskummin, känner jag samma smak som Jesaja och troligen som Jesus.

Det är magiskt. Liknande magiska ögonblick är Bibeln full av. Dess beskrivningar är konkreta och jordnära. Bibeln skapar band mellan mig och människor i alla tider. Den handlar om människor som jag, människor med samma sinnen som jag och samma längtan.

I Bibeln speglas arbete, drömmar, kärlek och vrede, vår jublande glädje och vår värsta skräck. Jag slår upp Bibeln på måfå igen och hamnar hos Job, i hans bråddjupa förtvivlan: ”Må den dag då jag föddes förintas, den natt då man sade: ’Ett gossebarn!’ Må den natten slukas av dunkel, låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats.”

Job önskar att han hade dött vid födseln. ”Då skulle jag nu ligga i ro, sova en ostörd sömn.” Märkligt nog är det trösterikt. Inte främst för att hans svåra kamp så småningom vänds till ett lyckligt liv, utan för att han delar min desperation. Det är vackert mitt i smärtan och jag önskar förstås att Bibeln alltid vore vacker. Men, tyvärr, den som slår upp Bibeln på måfå hamnar förr eller senare i passager som bara är obegripliga eller frånstötande. ”Hur kan ni kristna kalla det här en helig skrift?” utbrast en vän som hade öppnat sin Bibel för att slumpa fram ett ord på vägen, och hamnat mitt i ett virrvarr av vidrigast tänkbara våld som Gud själv uppmuntrade människor till. ”Kallar ni detta visdom och Guds ord? Skäms ni inte?”

Många andra har gjort liknande erfarenheter. Allt detta dömande och straffande, all hårdhet, alla våldtäkter och krig, allt blod – är det så jag som kristen förväntas leva och

Det finns många ingångar i Bibeln. Maria Küchen, författare och kulturskribent, njuter av berättelserna och språket. I sin text lotsar hon oss in i Bibelns texter genom att likande dem vid olika sorters skogar där nya upptäckter väntar.

se på världen och medmänniskorna?

Nej. Bibeln beskriver inte bara hur allt borde vara. Den skildrar också människans allra mörkaste sidor. Bibeln går inte att använda som vägledande uppslagsbok. Den är ingen samling vackra inspirerande citat, ingen bruksanvisning. Bibeln är något annat. Den är en urskog. Denna väldiga urskog har vuxit fram under flera tusen år. Många har vandrat där och fått djupa insikter. Andra har förolyckats eller lett trossyskon i döden. En urskog är inte bara vacker. Den kan vara farlig.

Ibland påminner Bibeln om myggig fjällskog, där jag strävar i ständig uppförsbacke utan att se något annat än trista trädstammar tills jag undrar varför jag ens anstränger mig. Att vandra fritt är inte att tänka på. Det krävs karta och kompass. Är jag obekant med platsen, eller med vandringar överhuvudtaget, kan jag också behöva ha sällskap av en vägvisare.

Den som gått i skogen förut vet var det finns vadställen, lämpliga rastplatser och farliga stup. ”Du läser väl inte Bibeln ensam?!” sa en klok gammal teolog. Det kanske inte är någon bra idé att alltid läsa Bibeln helt på egen hand – lika lite som det är en bra idé för den som är ovan vid vildmarksliv att ensam utan karta ge sig ut på vandring i en sjumilaskog.

Går jag i Bibeln tillsammans med någon, då kan jag slå mig ner här eller där i texterna och samtala om dem. Det har människor gjort i alla tider. Det är så Bibelns ord öppnar sig och blir levande, genom samtal. Teologi – talet om Gud – är ett utforskande som även jag kan ägna mig åt, fast jag inte är lärd eller beläst.

Det finns olika vägar in i Bibeln, beroende på vem man själv är. Just jag som uppskattar skönlitteratur njuter av de fantastiska berättelserna och av språket – och de bloddrypande partierna är ärligt talat inte alltid bara skrämmande.

För många år sedan skrev den kristne rocksångaren Nick Cave en introduktion till Markusevangeliet. Man hittar den på nätet om man googlar ”Nick Cave Mark”. Där konstaterade han att i Bibeln ligger ondskan ofta tätt under existensens yta, så nära att läsaren kan känna dess vansinniga andedräkt. Särskilt i ungdomen uppfattade han det som ”fruktansvärt och underbart”.

Jag förstår honom. Tankarna går till ett par missnöjda konfirmander jag mötte en gång, killar med torshammare i remmar runt halsen som sa att de var asatroende egentligen, ”för Bibeln lär oss inget om gudsfruktan”.

Som tonåring hade även Nick Cave problem med Bibeln, eller snarare med bilden av Jesus

”De viskar till oss mel-

lan träden, alla kvinnorna i Bibel-

som kyrkan presenterade för honom och som han senare skulle definiera som ”den koffeinfria versionen”.

Den som läser evangelierna upptäcker att Jesus är allt annat än koffeinfri. Ofta är han rasande. Ibland går han överhuvudtaget inte att begripa sig på, men främst är han människa. Han rasar mot orättvisor och förtryck och han är rädd för att dö.

För mig blev det en befrielse när jag gick direkt till Bibeln för att läsa om Jesus och upptäckte att den där pastellfärgade bokmärkes-Jesus jag hade fått beskriven för mig i bilder och text och aldrig kunnat relatera till, är påhittad i efterhand. Bibelns Jesus är hårdare, vildare. Bitvis känns han nästan besatt. En Bibel utan detta skrämmande vanvett vore ingen urskog där nya insikter ständigt

skogen.

Snart

kommer de ut med oss i det öppna”

uppstår. En sådan Bibel vore en trevlig park där människor skulle kunna gå omkring och bläddra bland förträffliga utsagor några gånger, men hur länge? Snart skulle inget nytt finnas att lära sig. Vi skulle tröttna. När jag däremot traskar mig svettig genom snårskog i någon obekant och konstig del av Bibeln så anar jag att nya upptäckter alltid väntar.

Plötsligt kommer jag upp på höjden, ut i det öppna. Utsikten är milsvid. Utan tålmodig strävan skulle jag aldrig ha nått dit.

I en urskog finns goda bär, men också svampar man absolut inte bör äta. Utan de livsfarliga svamparna vore urskogen inte urskog. Att lära sig hantera skogens risker och faror kan hjälpa en människa mogna – men alla behöver inte bli äventyrsvandrare som

Bibeln kräver inte blint lydig underkastelse – inte av Habackuck och inte av mig.

tillbringar all sin lediga tid i vildmarken.

Bibelskogen rymmer också så många underbara platser som är lätta att söka upp för var och en. Till mina favoritställen hör Höga Visan och Bergspredikan. Det går att hitta flera. De finns där man minst anar det. Bibeln rymmer allt.

På sistone har jag flera gånger läst boken om Jona, profeten som mot sin vilja sändes till den stora staden Nineve för att omvända människorna där. Han ville inte. I stället för att lyda Guds befallning smet han med ett skepp som skulle till ett helt annat ställe, Tarshish. Sedan hände faktiskt mycket mer än att han kastade sig i vattnet och blev svald av en stor fisk.

Profeten Jona är inget helgon, knappt ens trevlig. Han är feg, vresig och gnällig. Inte bara människorna i Nineve får sin släng av sleven, utan även Gud. Som på så många andra ställen i Gamla testamentet pågår i Jonas bok ett bråk mellan Gud och människa, där människan minst av allt är underdånig.

Hon är missnöjd. Hon käftar emot. ”Hur länge, Herre, ska jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in?” undrar profeten Habackuk. ”Varför låter du mig bevittna ondskan? Hur kan du åse förtrycket?”

Hans fråga är evig. Än i dag fortsätter konflikten mellan människor i utsatthet och en Gud som inget tycks göra. Gamla testamentets profeter lär mig att även jag kan protestera mot Guds och människors orättfärdighet. Bibeln kräver inte blint lydig underkastelse – inte av Habackuck och inte av mig.

I Nya testamentet stiger Paulus fram som en levande människa – humoristisk, smart, slängd i käften, med eldfängt humör. Det är hans egen röst jag hör, hans egen text jag läser. Över tid och rum når mig ord om Gud och tro från en människa som inte finns mer. Så fungerar det skrivnas magi.

Jakobsbrevet med sina krav på rättvisa, Hesekiels förryckta visioner, berättelserna i första Mosebok om Edens lustgård och Babels torn – allt är stor litteratur, men man måste inte gilla litteratur för att hitta in i Bibeln. Det finns andra vägar.

Många som uppskattar odling har exempelvis funnit inspiration bland Bibelns blommor, buskar och träd. Jag kan anlägga en kryddtäppa medan jag begrundar Jesus ord till fariséerna: ”Ve er som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet.”

I boken Plantera din trädgård med inspiration från Bibeln presenteras ettåriga bibliska växter som kamomill och svartsenap och perenner som liljor och cikoria, en av den judiska påskens ”bittra örter”. Buskar och träd, fikon och vinrankor, mullbär och cypresser – i en gynnsam växtzon kan allt detta odlas och ett heligt växthus kan bli alternativet på kallare breddgrader. Och nästa gång du rör dig bland enar, minns att ene tillhörde de träslag som kung Salomo lät hämta från Libanons berg när han skulle bygga sitt tempel i Jerusalem.

Jesus liknas ofta vid en ros, sprungen från ”Jesse rot och stam” som det står i den älskade julpsalmen, det vill säga, från Jesaja. Men hur är det egentligen med rosorna i Bibeln? Är de i själva verket krokus, narcisser, tulpaner?

Bibelforskarna funderar på saken, men kanske är en ros ändå alltid en ros. Vilda nyponrosor växer idag i det Heliga Landet och gjorde säkert så även på Jesu tid. Jesus som vild doftande ros – det finns som bekant inga rosor

utan törnen, ingen Jesus utan törnekrona. Som en ros bland törne slog han ut när han återuppstod ur lidandet. Lidande är en del av livet och därmed också centralt i Bibelns berättelse om hur Gud blev människa.

I sitt jordeliv var Jesus ingen viktig person, ingen kung eller överstepräst. Han var styvson till en timmerman. Bibeln – inte bara Nya testamentet utan även Psaltaren och profetböckerna – rymmer många berättelser om de fattigas villkor och centralt i Bibeln är också handens arbete. Lärjungarna Andreas och Simon Petrus var fiskare. Aposteln Paulus var tältmakare. Ständigt hänvisar Bibelns berättelser och bildspråk till livsvillkoren för dem som inte är högt uppsatta.

De svaga besegrar de starka. David dödar jätten Goliat med en slunga. Daniel överlever en natt i lejongropen. Josef som mobbas av sina bröder och lämnas att dö i en brunn, blir den störste av dem alla.

Män, män, bara män. Eller? Jag ger mig ut på vandring efter Bibelns kvinnor och upptäcker med tiden att det ändå finns rätt många. Vi har bara inte talat om dem, så det måste vi börja göra – Rut, Ester, kvinnorna kring Jesus och många andra. Jesus talade med kvinnor som med likar, i en tid när kvinnor jämställdes med boskap. Var Jesus lärjunge Maria från Magdala en prostituerad eller en fin dam? Oavsett, så var det hon som först mötte Jesus efter uppståndelsen.

De viskar till oss mellan träden, alla kvinnorna i Bibelskogen. Snart kommer de ut med oss i det öppna, om vi bara låter oss ledas dit av dem. Så många upptäckter i Bibelns skog återstår fortfarande men nu ska jag sluta skriva. Jag har en deg att baka ut.

Emmer, som är en korsning mellan ”urvetet” enkorn och ett vildgräs, började odlas för åttatusen år sedan och finns att köpa än idag. Det ger ett smakrikt och nyttigt halvmörkt bröd. När Jesus och hans lärjungar bröt ax på sabbaten fast man inte fick, då är det högst troligt att det var emmerveteax.

I Bibeln dyker bröd och bakning upp gång på gång. När jag läser Psaltaren läser jag bönerna som Jesus bad och när jag bakar med emmer delar Jesus och jag samma bröd, och Bibeln själv är ett bröd att dela mellan människor och Gud, ett bröd som aldrig tar slut.

Text: Maria Küchen, kulturskribent Porträttfoto: Emma Larson