Att vandra genom Bibelskogen Maria Küchen ger oss skogen som en bild av Bibeln – en urskog, en snårskog, en fjällskog och en sjumilaskog. Med karta och kompass eller en medvandrare går det att hitta vadställen och lämpliga rastplatser samt undvika farliga stup och giftiga svampar. ”Plötsligt kommer jag upp på höjden, ut i det öppna. Utsikten är milsvid. Utan tålmodig strävan skulle jag aldrig ha nått dit.”
O
fta slår jag upp Bibeln på måfå och läser. Slumpen – eller om det kanske är Gud – får visa mig texten för dagen. Just idag hamnade jag hos Jesaja: ”Bereder bonden ständigt sin åker, plöjer och harvar han bara?” står det. ”Sår han inte när han har fått marken jämn? Han sprider svartkummin, strör ut spiskummin, sår vete och hirs, korn och emmer. Hans Gud lär honom det rätta sättet.” Dessa fyra meningar väcker så många tankar. Jag funderar på relationen mellan männi ska och Gud. Kan Gud lära mig hur jag ska bruka åkern som mitt liv är? Och jag påminns om banden mellan människa och jord. Vi är så totalt beroende av jorden. Det glömmer man lätt när allt finns att köpa i affären och det är långt till närmaste åker, men allt vi äter kommer från jorden. För människorna i Bibeln är detta mycket påtagligt. Att läsa om deras mödor påminner mig om grundvillkoret för min egen överlevnad. Och när jag känner smaken av spiskummin, känner jag samma smak som Jesaja och troligen som Jesus. Det är magiskt. Liknande magiska ögonblick är Bibeln full av. Dess beskrivningar är konkreta och jordnära. Bibeln skapar band mellan mig och människor i alla tider. Den handlar om människor som jag, människor med samma sinnen som jag och samma längtan. 18
Korsväg 3 | 2020
I Bibeln speglas arbete, drömmar, kärlek och vrede, vår jublande glädje och vår värsta skräck. Jag slår upp Bibeln på måfå igen och hamnar hos Job, i hans bråddjupa förtvivlan: ”Må den dag då jag föddes förintas, den natt då man sade: ’Ett gossebarn!’ Må den natten slukas av dunkel, låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats.” Job önskar att han hade dött vid födseln. ”Då skulle jag nu ligga i ro, sova en ostörd sömn.” Märkligt nog är det trösterikt. Inte främst för att hans svåra kamp så småningom vänds till ett lyckligt liv, utan för att han delar min desperation. Det är vackert mitt i smärtan och jag önskar förstås att Bibeln alltid vore vacker. Men, tyvärr, den som slår upp Bibeln på måfå hamnar förr eller senare i passager som bara är obegripliga eller frånstötande. ”Hur kan ni kristna kalla det här en helig skrift?” utbrast en vän som hade öppnat sin Bibel för att slumpa fram ett ord på vägen, och hamnat mitt i ett virrvarr av vidrigast tänkbara våld som Gud själv uppmuntrade människor till. ”Kallar ni detta visdom och Guds ord? Skäms ni inte?” Många andra har gjort liknande erfarenheter. Allt detta dömande och straffande, all hårdhet, alla våldtäkter och krig, allt blod – är det så jag som kristen förväntas leva och
