Korsväg 2020 3

K

Att vandra genom Bibelskogen | Maria Küchen 18 Bibeln, musiken och den mänskliga ambivalensen | Magnus Sundell 54 Med Bibeln som språngbräda | Charlotte Fryklund 60

Korsväg 3 | 2020

Bildkonstnären Marcus-Gunnar:

Att göra en bibel för barn är mäktigt

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Bibeln i livet

V

Övrig redaktion: Camilla Arnäs-Nielsen Lasse Bengtsson Cecilia Nyholm Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, P Pixabay och Unsplash.

Har du flyttat

eller är adressen hand din församlin fel? Kontakta registrera g så att du har rätt i första de till: goteborg i databasen Kyrksam. adressupg .korsvag@ Du kan annarsifter svenskak mejla yrkan.se

ps | Beata

Åhrman

En enda

Ekh

kropp – en

POSTTIDN

BEGRÄNS AD EFTERSÄ eftersänd ning återsändsNDNING Vid definitiv adressen på baksidan. tidskriften med nya stift, Box Returadre 11937, ss: Göteborg 404 39 s Göteborg .

enda mä nsklighet

i Livet

ang. Smällen är tung. gungar Kolonis till. tugan ligger blicksti Sedan är det knäppty Manar ren. Stoppat lla. Har gjort st. att sträcka natt. Haspat Jag om mig. digt görs oss ut mot gör min Rättat mycket nästan. ensamm till kuddar döront med religion Samtia kropp är som Bibeln ens namn. na som mindre om allt i hand och ensam.

Sensom levande ser blåljuse i Det marens håller andan. n pustar debatt om förslag När jag jag ut. Jag till ny I samma Skolver stund drabbar kets kan andas varit angeläg kursplan för om smällen grundsk igen. insikten olan har , kroppen bibeln skulle en. Några röster . Det är samhete som oroades raderas n i ögonbli s avvaktande Skolver över att ur undervi och ryms en cket gör ket i själva hel värld mig vidöppeenvisninge verket ville sningen när i att jag gör att n kring förstärk jag kan har en kropp n. Det religiös biskop a underandas och a texter. när jag och Svenska som ser blåljuse känna mig Skara stifts kreterar Bibelsäl Det var n. ”Jag trygg e lskapets argume kan inte det han nterade general av att förstå sa. andas”. och om istället seigen. GeorgeDet han upprepa om förståel religion och religios utifrån värdet Och här Floyd. Innan de. Om se och begripli itet, påmind ligger jag vad gäller han dog. lugnad.

– helt utom ghet på e historia Samtidi djupet. fara – och , kultur De krafter gt som Både ment skapar blir samma som verkar och nutid. samhäl dande och Vad betyder befogad rädsla i traditio lsinstru nödvän - som i andra nen är betyden grundtr diga att förtryck kroppa otryggh känna till. ygghete r. er och de eten, för verkar Både de n, respekt oss som som när vi rör destruk ive samhäl tiv aningslö befriar. Det motoss när vi tar lsmedbo Tre dagar i världen? shet och rgare ställnin underlä g, efter min het med sprängd ttar det vi säger lever och handlar nattliga åd i många i enligoss tro man i ryggenMajorna, skjuts upplevelse av sätt att på. Och underby ännu det fi nns kan vara i Wiscon gga de ingentin teologis sin i USA. en svart val vi gör. g gemens ka digtvis Lär vi oss De amt om verkar vara bibliska men behöver och hur hur inte nödvän I den kollekti i bokstav dess instrum maktstrukturer pektive lig mening frigör ent invader va kroppen självcen . vårt underm kroppar? Hur trering ar resoch istället behöver vi undvika de ning som I vår kristna edvetna och styr tar makt över underlä redan är vårt agerand tad med traditio given. Kroppe tta den andmänskl pulsera e? ighet. Varken n talar vi om n är fullmande liv, referens en enda mångfa eller fri, er. Och man eller ld och religiös jude eller den kroppen nästans kvinna, grek. Vi kropp. händer. a är beroend Lider en är lemmar slav Ingen ska repa ”jag lider alla. krökta i samma ohörd behöva e av kan inte ryggar.

Berättel andas”.

Får gråtand serna uppe att skratta rätar igen.

ING B

Bibeln

Korsväg 3 | 2020

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87

Tema:

2

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Korsväg 3 | 2020

arför läser jag Bibeln? För att jag är nyfiken, för att jag bör, för att det är en vana, för att kunna mer, förstå mer, lära känna mer …

Som uppvuxen i en prästgård har jag alltid haft Bibeln med mig på ett eller annat sätt. Ett tidigt minne är när min storebror och jag leker i trädgården. Jag är Josef och jag ”kastas ner” i en brunn av mina bröder, i gestalt av min bror. Sedan kommer en karavan och tar mig med till Egypten. Min bror måste ha varit inspirerad till leken, som han ledde, av en söndagsskoleberättelse.

Söndagsskolan var som bäst när vi slapp sitta med under predikan i kyrkan. De klassiska söndagsskoleplanscherna och flanellografbilderna som ackompanjerade frökens berättande var multimedia för oss. Bibelberättelserna blev levande och stannade därför kvar i våra minnen.

Böcker har alltid varit en del av mitt liv även om jag varit en långsamläsare. Prästgården var full av böcker och efter gymnasiet arbetade jag några år i bokhandel. Men det var först när jag gjorde vapenfri värnplikt och umgicks med vana bibelläsare som jag började läsa Bibeln på egen hand.

Då var det både av nyfikenhet och för att jag nog borde läsa. Snart blev det en vana, som sedan dess hållit i sig. Vanan har blivit att börja arbetsdagen med en kopp kaffe och några kapitel i Bibeln, ”ovanan” har blivit att läsa då och då, lite här och lite där, som det faller sig.

På senare år har jag tänkt att det främst finns tre anledningar att läsa Bibeln; för att kunna mer, för att förstå mer och för att lära känna mer. Beroende på personlighet och var i livet jag befinner varierar anledningarna. För min del har det sista perspektivet kommit att betyda allt mer – att lära känna mer. I min bibelläsning lär jag känna både Gud och mig själv.

Temat för Korsväg är Bibeln, ett ämne som svällde när vi jobbade med det. Det är som med Bibelläsningen, den leder vidare och öppnar nya perspektiv hela tiden!

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

K Korsvä g 3 | 2020

Att vandr a Bibelskoge genom n | Maria Küchen 18 Bibeln, musiken och den mänskliga ambivalens en | Magn Med Bibel us Sunde ll 54 n som språngbräd a | Charlo tte Fryklu nd 60

Omslagsbild: Jessica Segerberg Beata Åhrman

Ekh

Bildkon

stnären

Att göra cus-Gunnar: för barn en bibel är mäkt igt Mar

innehåll

Tema | Bibeln i Livet

24.

62.

04.

08.

16.

18.

24.

28.

32.

36.

40.

46.

49.

52.

54.

60.

62.

65.

68.

70.

74.

81.

84.

90.

92.

Ledare: Kartan och kompassens betydelse Skapandet startar ofta i en kaffefläck Det här är mitt sätt att göra teologi Att vandra genom Bibelskogen Bibeln som vägledning Ögonvittnesskildringar om Jesus Om inte vi berättar, vem skulle då göra det Hur dammar jag av Bibeln?

Bibelsmedjan – bibelsamtalsutbildning för icketeologer Har bibeltolkningen någon gräns?

Didache – boken som inte kom med i Bibeln Krönika: Var kommer orden ifrån …

Bibeln, musiken och den mänskliga ambivalensen Krönika: Med Bibeln som språngbräda Livet handlar om att våga lyssna Bibeln lär oss vem Gud är Krönika: Det är svårt att ändra vanor Att vandra med någon Bibelläraren som är förälskad i Gamla testamentet Mötet med människor med olika erfarenheter är det bästa Bibelstudium: Guds Ord som en tretvinnad tråd Vänligen, Sören: Hur ska vi tolka Bibeln?

PS: En enda kropp – en enda mänsklighet

74.

Till sökande människor som säger att Gamla testamentet är våld­ samt och svårt vill Peter Landgren, bibellärare på Helsjön, ge nycklar till hjälp för att läsa. ”Bibelns människor var inte annorlunda än vi är i dag.

Också de som göra stora saker, som Simson, är inte speciellt föredöm­ liga, de kan ändå göra saker för Gud.”

Korsväg 3 | 2020

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Kartan och kompassens betydelse

H

östen 1982 åkte jag som utbytesstudent till USA. I den överfulla resväskan låg min röda konfirmationsbibel nerpackad. Den var i det närmaste oöppnad men jag var fast beslutad om att sträckläsa den under det kommande året. Jag var nyfiken på innehållet och sökte klarhet i min tro på Gud. När jag återvände till Sverige hade tron på Gud fördjupats och bilden av kyrkan vidgats. Men Bibeln förblev till stora delar oläst. Känner du igen dig? Mitt misstag var att jag klev in i Bibelns snårskog med allt för lätt packning. Jag saknade både karta och kompass vilket gjorde att jag rätt snart gick vilse och återvände hem med en känsla av att ha misslyckats.

Det finns många hinder för att ta till sig Bibelns texter; de är skrivna i en annan tid, omfånget är stort och det är inte självklart att förstå hur olika delar av Bibeln hänger samman med varandra. För dig som tvekar inför att ge dig i kast med kyrkans heliga texter så hoppas jag att detta nummer av Korsväg ska väcka nyfikenhet och lust. Jag skulle önska att du trotsar motståndet och vågar dig ut på en upptäcktsfärd som kan vara livet ut.

4

Korsväg 3 | 2020

För egen del öppnades Bibelns texter genom bibelstudier i Kyrkans Ungdomsgrupp. Det hjälpte också att jag köpte en ny Bibel med 1981 års översättning av Nya testamentet och den varsamma revisionen av Gamla testamentet. Kunniga ledare gav nycklar som gjorde att texterna fick liv och de ibland högljudda samtalen i gruppen vidgade horisonten.

I samband med att jag skrev denna text letade jag fram min ungdoms Bibel. Den har ett skyddande bokomslag i tyg och är full av understrykningar.

Att hålla den i mina händer väckte en känsla av avundsjuka. För jag kan än minnas glädjen när jag läste texterna för första gången och kände igen berättelser och ordspråk. Understrykningarna och utropstecknen vittnar om Guds levande tilltal. Det var en svindlande känsla.

Genom åren har jag samlat på mig många redskap för bibelläsning. Min verktygslåda rymmer bland annat språkkunskaper, textutläggningar, meditationer och böcker som ger insikt i dåtidens sätt att leva. Jag är tacksam för allt jag fått med mig och samtidigt kan jag sakna mitt första möte med bibelböckerna.

Svenska kyrkan har ett program för

lärande och undervisning. En viktig del av det är att sprida bibelkunskap.

Det är förvisso sant att det går att vara kristen utan att ha läst hela Bibeln. Så växte till exempel min tro under året som utbytesstudent. Men som gemenskap och som enskilda kristna blir vi fattiga utan en djupare kunskap i våra Heliga skrifter. Det är en angelägen uppgift vi har framför oss och vi

behöver gripa oss an den från flera håll samtidigt. Vi behöver berätta berättelserna, förmedla faktakunskap som sätter in texterna i sitt sammanhang och främja läsningar som öppnar för tilltal på djupet.

Med denna tidskrift tar vi oss ett stycke på vägen. I bästa fall tar den med oss till platser vi inte ens visste fanns! +Susanne

Korsväg 3 | 2020

5

BIBELN I LIVET ”Höga visan, Sångernas sång, är en kärlekens revolution. Det här är berättelsen om en jämbördig sexualitet. Om kåthet och lust. Den sinnliga kärleken som en helighet som sker mellan oss, i våra kroppar och genom våra kroppar. Den är ett hopp om att det som en gång gått förlorat kan återtas. Att vi kan läka. ” Susanne Dahl, studentpräst Umeå, ur boken Kyss som utkommer på Skruv förlag oktober 2020.

Boken innehåller även Kent Vistis bilder från utställningen Kyss, Höga Visan och texter av Maria Küchen utifrån Höga Visan.

”Hur vi än vrider och vänder så bygger vår kultur på Bibeln och Bibelns myter. Framför allt bygger vår historia på hur vi har förhållit oss till dem. Det är därför det är så viktigt att vi känner till detta.”

Kerstin Ekman, författare, ur Svenska Bibelsällskapets hemsida bibeln.se

”De bibliska texterna är Gudstilltal i varje ögonblick och vi behöver lyssna in det tilltalet. Jag tänker på en liten flicka som sa att hon skulle vilja ha sitt födelsedagskalas på ett lekland. Hon fortsatte att med stor entusiasm tala om bollbadet där man borrar sig ned bland olikfärgade bollar.

Kanske skulle den bilden kunna gå att använda om Bibeln – som ett lekland med bollbad där vi får tumla runt bland texterna och upptäcka nya tankar, svinga oss och hoppa på olika sätt med hjälp av olika redskap och annat. Bibeln som ett lekland med bollbad där leken inte handlar om att nedvärdera eller förminska utan att med lekens hjälp upptäcka nya djupt väsentliga och livsbärande dimensioner i tillvaron.” Åke Bonnier, biskop i Skara stift, ur morgonbön augusti 2020 under konferensen Berättelsens livskraft

6

Korsväg 3 | 2020

”Man blir inte troende genom att läsa böcker. Men om något inträffar i livet som får människan att stanna och tänka om då kan man vara mottaglig för en ny filosofi eller ny livsåskådning. Det liknar tonåringen som har fått första kyssen. Det smakar så gott och man vill ha mer. Gudstron börjar också som ett kärleksförhållande” Awad Olwan, Pensionerad imam och en av initiativtagarna till Guds Hus i Fisksätra, ur SR P1 Sommar, 2020

”En bok En tråd En enda väg En dröm

En tår Och en sång Ett enda språk En enda röst

Är det så jag ska leva?”

Eva Dahlgren, sångare, låtskrivare och barnboksförfattare, ur En bok, 2020

– Bibeln är 5000 års människovisdom i koncentrerad form. Det finns något stort att finna i den och det behöver vi ta vara på. I Europa har vi i mer än tusen år läst Bibeln. Vårt språk och vårt tänkande är fullt av anspelningar på det som står i den. Bibeln tillhör vårt kulturarv och jag tycker att alla har rätt att förstå vad den vill säga och vad den kristna tron innebär. Frågan om tro eller inte tro är sedan upp till var och en.

Ulf Nilsson, författare, ur Svenska Bibelsällskapets hemsida bibeln.se

STADSMISSIONENS TILLKOMST. I förra numret av Korsväg uppmärksammades tillkomsten av Göteborgs kyrkliga stadsmission.

Utöver Isaac Béen och Ebbe Hagard bör också Allan Halléns viktiga insatser vid Stadsmissionens bildande framhållas. Allan Hallén tog flera liknande initiativ och var från 1971 föreståndare för Kyrkans Jourtjänsts akutintag. Bo-Lennart Johansson har skrivit om Stadsmissionens historia där man kan läsa mer om detta.

Korsväg 3 | 2020

7

Nya testamentet är 97 sidor. Gör jag ett uppslag om dagen går det bra, då ligger jag bara lite efter. Är inte panikstressad längre.

8

Korsväg 3 | 2020

Skapandet startar ofta i en kaffefläck Ensam i en öde fabrikslokal sitter barnboks­ illustratören Marcus-Gunnar och spiller kallt kaffe på pappret. Ur kaffefläckarna växer bilder till en ny barn­bibel fram. Det börjar ”huller om buller” som skapelseberättelsen och fortsätter till en Jesus som inte är så ”jesusig”. Det är viktigt att det blir en lov­ sång och inte en saga.

H

an tror inte på Gud, i all fall inte just nu, men känner sig hemma i Bibeln.

Fast på helt andra villkor än vid barndomens flanellograf och skimrande Jesusbilder.

Korsväg har följt illustratören MarcusGunnar Petterssons arbete med Barnens Bästa Bibel. Från första kaffefläck till färdigt manus. Eller nästan. Två veckor återstår av två års skeende.

– Jag vill att barnen ska känna, tycka och tänka. Boken ska vara spännande och kul.

Vad de vuxna tycker bryr jag mig inte om.

Teoretiskt sett borde jag inte hinna. Marcus-

Gunnars lågmälda sidoreplik mellan Sörens entusiasm och redaktörens struktur har hängt kvar hela sommaren, från den där digitala och rätt hejdlösa avstämning i biskopsgården, strax innan det riktiga upploppet började.

– Vi slutar med ett korsord, där alla svaren blir Jesus. Han kommer in som Stålmannen.

Tokskratten studsar mellan de högvördiga porträtten. Det är en befriad stund inför det monstruösa arbete alla vet väntar. Innan 279 sidor bibel går till tryck.

Korsväg 3 | 2020

9

fram en uppnosig gris ur en kaffefläck. » HanDen harskissaröverlevt syndafloden.

Marcus-Gunnar har inte börjat med Nya testamentet än. Guds son finns bara som tanke. Hur ser han ut? Jesus by MG. Frälsaren föddes visserligen i tryck redan förra hösten, men då som bebis i krubban.

Julevangeliet gavs ut som en teaser till den nya barnbibeln. Nu ett år senare handlar det om den vuxne mannen och hans lärjungar. Alla de där figurerna som stereotypt tagit plats i mångas barndomar. Och framförallt i illustratörens egen.

I vintras, då han fortfarande ägnade sig åt paradisets frestelser, hade Marcus-Gunnar en tanke om att han ville utmana bilden av Jesus.

Göra honom lite vild, absolut inte ”jesusig” med vit fotsid klänning och öppna armar.

Som på målningen i pingstkyrkan eller i den egna rätt slitna barnbibeln från åttiotalet.

Den ligger förövrigt på ett bord i ateljén, med handtextad inskription: ”Till Marcus från mamma och pappa”.

– Jag tänker mig en snubbe på en fest, som orerar och folk skrattar. Men det där blir en utmaning. Jag hamnar nog nån stans mitt­ emellan.

Så sa han då och jämförde med de första änglarna.

– De hade sex vingar och såg ut som demoner. Det blev för spejsat. Mer fantasy än bibel.

Marcus-Gunnar provar sig alltid fram i processen; lägger till, drar ifrån, funderar, börjar om. Det tar tid. Som med Babels torn där på skrivbordet. Nästan färdigt.

– Njaaa, det fattas något. Bilden är tråkig och obalanserad på ett dåligt sätt.

Ingen mer ser det just då. Inte förrän det fjärde tornet dyker upp på Instagram. Och han skriver ”good enough”. Babel har fått nytt

10

Korsväg 3 | 2020

perspektiv och en liten fågel kraschar rätt in i betongen.

– Gillar slapstick. Det är där jag och en fyraåring möts.

Humor i bilderna är viktigt. Det återkommer hela tiden längs den långa bibelvägen.

– Kanske för att jag minns allt som så allvarligt och vill ge barnen en annan känsla. Förstår att det är berättelser på liv och död som betyder mycket för många människor men det behöver inte vara humorlöst.

Han skissar fram en uppnosig gris ur en kaffefläck. Den har överlevt syndafloden.

Skapandet är långsamt och ytterst noggrant.

Det startar oftast i just en kaffefläck. På riktigt. Marcus-Gunnar spiller ut kallt kaffe på pappret, duttar i fläckarna och låter mönstret inspirera. Första gången han berättade om den udda metoden lät det som när en god historia görs lite bättre. Ett postmodernistiskt sätt att stärka det personliga varumärket. Så tänker den luttrade. Inget var mer fel. Men det var också innan mötet irl/fysiskt, i ateljén högst upp över innergården i Arvikas gamla Thermia-fabrik.

Trappan är mörk och farligt brant. Till höger

håller stans strongmen hus. De som lyfter traktordäck och stora stenar. Till vänster öppnar sig hundratals tomma och rätt dammiga kvadratmeter.

– Jag älskar sunk.

Ett ensamt bordtennisbord bryter av mot tegelväggar och industrifönstrens pigga morgonljus. Marcus-Gunnar har precis bytt plats och sitter i ett avlångt rum längst ner i bortre hörnet. Det är en alldeles egen och lite osannolik oas. Han är ändå en av landets mest hyllade barnboksillustratörer, nyligen invald på stol nummer tre i Svenska barnboksaka-

– Jag tycker om att rita världar. MarcusGunnar vill utmana bilden av Bibeln.

Bilderna är inte historiekorrekta.

De måste hålla länge men ändå kännas 2020. Marcus-Gunnar tänker ”obunden tid”.

Korsväg 3 | 2020

11

– Oj, Sara har fått Kristina Lugns hår.

demien. Och så lever han här. Ensam i en öde fabrikslokal.

Sambon och deras treårige son är inte så långt borta, bara på andra sidan Minnebergsbacken. Men det är här i arbetsrummet han har tillbringat de sista månadernas nästan alla vakna timmar. För ett jobbs skull.

– Jo, ja … om jag bara inte var så petig. Det skulle gå fortare då. Men det ska bli slut med att köra hela somrar. På riktigt har jag bestämt mig.

En bok åt gången är mer vilsamt. Barnens Bästa Bibel innehåller 43 välkända, historiska berättelser som ska tolkas och finna sin plats i nuet. Ett jättejobb. Endast en svensk barnboksillustratör före Marcus-Gunnar har gett sig på det uppdraget.

Att säga ja, hur gick det till?

– Det var nog det där med huller om buller.

Han berättar om första mötet med Sören.

På bokmässan i Göteborg för två år sedan. De

12

Korsväg 3 | 2020

hade samma förlag och redaktören ordnade en träff. Hon förstod förmodligen att männen skulle matcha varandra.

– Skapelseberättelsen har alltid börjat med att allt var tomt. I Sörens översättning direkt från hebreiskan står det istället ”Allt var huller om buller”.

Formuleringen träffade rätt och rakt in i Marcus-Gunnars bildvärld. Han såg tolkningen.

– Jag vet inte om jag vågat utan huller om buller. Allvaret fanns i ett roligt ord. Det är min fjäder, likt Dumbo, som gör att jag kan flyga.

Så var det arvet från kyrkan också. Den egna

uppväxten. Tron som han vänt och vridit på hela sitt liv. Och som han tappat. Eller kanske aldrig haft. Oavsett vilket, att göra en bibel för barn var mäktigt.

– Nu blir mamma och pappa glada, tänkte jag.

Han tycker att arbetet varit roligt. På ett sätt han inte hade väntat sig.

Hagar, hur gör man en nutida slav? MarcusGunnar funderar mellan penseldragen.

– Mångfalden i berättelserna och i karaktärerna. Friheten har Fakta om barnbiblar • Martin Luther skrev den första barnbibeln redan 1528. varit stor.

• Barnens Bibel av Anne de Vries är den mest kända barnbibeln Och trots en egentligen helt i Nordeuropa. Den gavs ut på holländska första gången 1948 omöjlig deadline och ett stresspåoch kom på svenska 1961. Barnens bibel är den mest sålda i slag som stundtals varit ohälsoSverige med cirka 850 000 exemplar. Den trycktes på nytt i samt står han där i ateljén bara Ylva Eggehorns översättning 2004 och sälj fortfarande. några veckor innan manusstopp • Bibel för barn av Karin Andersson, Lisa Östh och Inga med en helt egen Jesus och känner Wernolf med illustrationer av Ulf Löfgren har på senare tid sig nöjd. kommit att ta Barnens bibels plats. Den kom 1995 och har – Med den här bilden blev jag sedan dess sålts i många hundratusen exemplar. det. Nöjd. Det är inte ofta.

• Stora Seriebibeln kom år 2000.

Han avslutar akvarelldragen • Bibeln som pekbok kom första gången 2006 i Sverige.

• Första Mangabibeln kom 2008. innan han tar fram Jesus på • Första bibel-appen för barn lanserades på svenska 2017. datorn.

– Det blev en lite tunnhårig man med relaxed attityd. Tycker att han påminner om pappa.

Sandalerna är kvar. Den vita skruden har För Marcus-Gunnar var det viktigt att ta blivit byxor och tröja. bort det vackra skimret. Men absolut inte göra – Testade att göra det rutigt och randigt, honom grotesk eller som en karikatyr. men nej. Basplagg i vitt än så länge.

Korsväg 3 | 2020

13

bara blir och sen lever de sitt » …eget saker underfundiga liv.

Det är några Jesus-berättelser kvar att illustrera. Än finns tid att ändra. Men Getsemane är klart och korsen skissade.

– Jag blev berörd av dödsscenen. Det är här det händer, i Getsemane. Våndan innan korsfästelsen. Jag tycker det är en nyckelbild.

Marcus-Gunnar beskriver känslan av att vilja ta sig ur något som man vet inte går. En förtvivlan i hjärtat. Ensamheten.

– Den är lätt att förstå. Jag hoppas att våndan syns i bilden. Jesus gör korsfästelsen här.

Ljuset och det tekniska förstärker känslan.

Men kanske är det så att förtvivlan känns mer än den syns, funderar han.

Att jobba så länge och så nära det teologiska,

hur har det påverkat dig?

– Jag tror ju inte på det här längre, men jag känner och ser Bibeln på mitt sätt. Det är viktiga existentiella budskap som berättas, samtidigt gör jag en bilderbok.

Men han vill inte göra en saga av den heliga skriften. Så får det inte upplevas.

– Jag tänker att det blir som en lovsång.

Man möts i känslan av att det finns något större. Att hitta logik är döfött. Jag tror på känslan. Min värld stannar där. Och jag vill inte gå längre.

Det är första gången Marcus-Gunnar gör en bilderbok och tänker mer på barnen än de vuxna, berättar han.

– Jag vill att de ska känna, tycka och tänka.

14

Korsväg 3 | 2020

Boken ska vara spännande och kul. Vad de vuxna tycker bryr jag mig inte om.

Han sneglar mot klockan. Ett uppslag om dagen måste bli klart, annars spricker tidsplanen. Bara en sak till, en sista grej: Namnet.

Marcus-Gunnar, hur blev det så?

– Det är ju pinsamt. Jag heter bara Marcus egentligen och Gunnar efter morfar, men jag målade in mig i ett hörn under en anställningsintervju i en pappershandel … hon trodde att jag hade dubbelnamn. Och jag sa inte emot. Ibland är det roligt att vara lite konstig.

Historien är lika detaljrik och osannolik som alla hans bilder, saker bara blir och sen lever de sitt eget underfundiga liv.

– Ja, det var inte meningen och nu har det gått sju år. Fortfarande är det lite jobbigt. Alla som känt mig länge säger Marcus.

Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg

Barnens Bästa Bibel i siffror Sidor: 279 Bibelberättelser: 43 Psalmer: 14 Böner: 10 Projektår: 2 Trycks: september 2020 Säljs: november 2020

Lärjungarna, tolv helt olika karaktärer. Mångfalden är viktig i alla berättelserna. Det ska finnas möjligheter för barnen att hitta någon att identifiera sig med, vill Marcus-Gunnar.

– Vi måste få ordning på kaffet. Han har köpt en ny bryggare och undrar om det ingår i hyran att använda köket.

Korsväg 3 | 2020

15

Det här är mitt sätt att göra teologi Biskop Sören Dalevi har doktorerat på barnbiblar. Nu skriver han sin egen. Barnens Bästa Bibel kommer ut i höst.

Titeln är kaxig. Men också lite rolig, tycker han.

S

ören Dalevi har tidigare kritiserat barnbiblar för att servera moralkakor, trista bilder och slarviga översättningar. Att gå från att analysera andras verk till att ge ut ett eget kan vara vanskligt. Förväntningarna är högt ställda.

Boken är nästan klar, hur är känslan?

– Jag är jättenöjd. Tycker verkligen att det har blivit barnens bästa bibel.

När föddes tanken att du skulle skriva en barnbibel?

barn kan vilken klåpare som helst presentera vilka fasansfulla tolkningar som helst. Många barnbiblar är ok, en del riktigt bra. Men en del är riktigt dåliga.

Hur har du gått tillväga?

– Barnens Bästa Bibel är upplagd som en berättelse. Jag har utgått från originaltexterna, sen tolkat och byggt på. Tidigare barnbiblar är ofta en översättning av en översättning. Det här är min tolkning av Bibeln, men den utgår från den grekiska och hebreiska texten.

Kan du ge något exempel?

– Jag föreläste och fick ofta frågan. Men nej. Gör du en doktorsavhandling om deckare ska du inte skriva deckare. Det samma gäller barnbiblar. Man ska inte ge ut böcker om det område man forskar på. Men jag är inte forskare längre, då kan jag göra en barnbibel utan att bli patetisk.

– I skapelseberättelsen står det ”Allt var öde och tomt”. Jag skriver istället ”Allt var huller om buller”. Många översättningar missar känslan för språket. Robert Alter, professor i hebreiska, har inspirerat mig att våga återge den lek med språket som finns i hebreiskan.

Barnens Bästa Bibel är ditt herdabrev, vad betyder det?

Hur har du tänkt kring urvalet av texter?

– Att barn och unga är viktiga i kyrkan. Och att vi står inför en pedagogisk utmaning. Det här är mitt sätt att göra teologi. Vi måste föra vidare de här berättelserna. Kunskapsläget är värre än vi tror. Vi håller på att tappa vår egen tradition och måste börja om.

Vad skiljer din bibel från andra barnbiblar?

– Jag vill att barn ska tas på allvar. För att göra en bibel på ett schysst sätt ska du kunna grekiska och hebreiska. Men när det görs till

16

Korsväg 3 | 2020

– Att ta barn på allvar betyder också att inte vara rädd för de svåra texterna eller att skydda från det hemska. Hemska berättelser är ett sätt för barn att hantera en komplex verklighet. De måste finnas med. Det gäller också sånt som är komplicerat och dubbeltydigt. Förlåtelsen och de svåra frågeställningarna, som till exempel att Kain kan mörda sin bror Abel och ändå omfattas av omsorg och förlåtelse.

Har bilderna inspirerat dig i språket?

– Absolut, vi har mejslat fram helheten

”Hans höghet biskopen”, skriver de så till dej också? undrar Marcus-Gunnar och bläddrar vidare i J.A. Eklunds 50-års Bibel från 1913.

tillsammans och varit i dialog kring i stort sett varje text. Intentionen är att text och bild ska växelverka. Marcus-Gunnars illustrationer är så fascinerande. Det går att gå tillbaka till bilderna flera gånger och upptäcka nya delar och detaljer.

Gillar du något särskilt?

– Att han jobbar med glimten i ögat. Humor är en viktig del i vår barnbibel. Kristendom har ibland i vår tid blivit något tråkigt. Det har kanske att göra med att en del kristna är ruggigt tråkiga. Men de flesta av oss har humor. Gud har humor.

Hur länge kommer Barnens Bästa Bibel att kännas aktuell?

– Årtionden tänker jag. Skulle den sälja slut kan vi göra en andra upplaga, ändra och lägga till.

Vad hoppas du på?

– Jag hoppas att Bibeln ska bli levande bland barn och unga igen. Om vi inte ger vidare den här traditionen kommer andra och sämre berättelser att fylla tomrummet.

Var vill du att den ska finnas?

– I hemmet, skolan och kyrkan. Den ska

funka på alla tre arenorna. Karlstads stift kommer att erbjuda alla lågstadieskolor i Värmland och Dalsland en klassuppsättning.

Den kommer också att erbjudas till församlingar som utdelningsbibel.

Vilken är din favoritberättelse?

– Oj vad svårt. Moseberättelsen tycker jag är fantastisk. Om jag bara får välja en blir det Moseberättelsen.

Hur många timmar har du lagt på din barnbibel?

– Det går inte att mäta. Först en avhandling, sen reflektion och översättning. Jag har ju haft den i huvudet i åtminstone 15 år. En del texter har jag skrivit om tio gånger. Jag räknar inte tiden. Det här är ett intresse. Och det är kul.

Barnens Bästa Bibel, låter det inte kaxigt?

– Det är jättekaxigt. Men också lite roligt.

Förlaget hittade titeln. Det finns så många som redan är upptagna. Vi försökte först med Världens bästa bok, men den titeln fanns redan.

Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg

Korsväg 3 | 2020

17

Att vandra genom Bibelskogen Maria Küchen ger oss skogen som en bild av Bibeln – en urskog, en snårskog, en fjällskog och en sjumilaskog. Med karta och kompass eller en medvandrare går det att hitta vadställen och lämpliga rastplatser samt undvika farliga stup och giftiga svampar. ”Plötsligt kommer jag upp på höjden, ut i det öppna. Utsikten är milsvid. Utan tålmodig strävan skulle jag aldrig ha nått dit.”

O

fta slår jag upp Bibeln på måfå och läser. Slumpen – eller om det kanske är Gud – får visa mig texten för dagen. Just idag hamnade jag hos Jesaja: ”Bereder bonden ständigt sin åker, plöjer och harvar han bara?” står det. ”Sår han inte när han har fått marken jämn? Han sprider svartkummin, strör ut spiskummin, sår vete och hirs, korn och emmer.

Hans Gud lär honom det rätta sättet.”

Dessa fyra meningar väcker så många tankar. Jag funderar på relationen mellan männi­ ska och Gud. Kan Gud lära mig hur jag ska bruka åkern som mitt liv är? Och jag påminns om banden mellan människa och jord. Vi är så totalt beroende av jorden. Det glömmer man lätt när allt finns att köpa i affären och det är långt till närmaste åker, men allt vi äter kommer från jorden. För människorna i Bibeln är detta mycket påtagligt. Att läsa om deras mödor påminner mig om grundvillkoret för min egen överlevnad. Och när jag känner smaken av spiskummin, känner jag samma smak som Jesaja och troligen som Jesus.

Det är magiskt. Liknande magiska ögonblick är Bibeln full av. Dess beskrivningar är konkreta och jordnära. Bibeln skapar band mellan mig och människor i alla tider. Den handlar om människor som jag, människor med samma sinnen som jag och samma längtan.

18

Korsväg 3 | 2020

I Bibeln speglas arbete, drömmar, kärlek och vrede, vår jublande glädje och vår värsta skräck. Jag slår upp Bibeln på måfå igen och hamnar hos Job, i hans bråddjupa förtvivlan: ”Må den dag då jag föddes förintas, den natt då man sade: ’Ett gossebarn!’ Må den natten slukas av dunkel, låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats.”

Job önskar att han hade dött vid födseln. ”Då skulle jag nu ligga i ro, sova en ostörd sömn.”

Märkligt nog är det trösterikt. Inte främst för att hans svåra kamp så småningom vänds till ett lyckligt liv, utan för att han delar min desperation. Det är vackert mitt i smärtan och jag önskar förstås att Bibeln alltid vore vacker.

Men, tyvärr, den som slår upp Bibeln på måfå hamnar förr eller senare i passager som bara är obegripliga eller frånstötande. ”Hur kan ni kristna kalla det här en helig skrift?” utbrast en vän som hade öppnat sin Bibel för att slumpa fram ett ord på vägen, och hamnat mitt i ett virrvarr av vidrigast tänkbara våld som Gud själv uppmuntrade människor till. ”Kallar ni detta visdom och Guds ord? Skäms ni inte?”

Många andra har gjort liknande erfarenheter. Allt detta dömande och straffande, all hårdhet, alla våldtäkter och krig, allt blod – är det så jag som kristen förväntas leva och

Det finns många ingångar i Bibeln. Maria Küchen, författare och kulturskribent, njuter av berättelserna och språket.

I sin text lotsar hon oss in i Bibelns texter genom att likande dem vid olika sorters skogar där nya upptäckter väntar.

se på världen och medmänniskorna?

Nej. Bibeln beskriver inte bara hur allt borde vara. Den skildrar också människans allra mörkaste sidor. Bibeln går inte att använda som vägledande uppslagsbok. Den är ingen samling vackra inspirerande citat, ingen bruksanvisning. Bibeln är något annat.

Den är en urskog. Denna väldiga urskog har vuxit fram under flera tusen år. Många har vandrat där och fått djupa insikter. Andra har förolyckats eller lett trossyskon i döden. En urskog är inte bara vacker. Den kan vara farlig.

Ibland påminner Bibeln om myggig fjällskog, där jag strävar i ständig uppförsbacke utan att se något annat än trista trädstammar tills jag undrar varför jag ens anstränger mig. Att vandra fritt är inte att tänka på. Det krävs karta och kompass. Är jag obekant med platsen, eller med vandringar överhuvudtaget, kan jag också behöva ha sällskap av en vägvisare.

Den som gått i skogen förut vet var det finns vadställen, lämpliga rastplatser och farliga stup. ”Du läser väl inte Bibeln ensam?!” sa en klok gammal teolog. Det kanske inte är någon bra idé att alltid läsa Bibeln helt på egen hand – lika lite som det är en bra idé för den som är ovan vid vildmarksliv att ensam utan karta ge sig ut på vandring i en sjumilaskog.

Går jag i Bibeln tillsammans med någon, då kan jag slå mig ner här eller där i texterna och samtala om dem. Det har människor gjort i alla tider. Det är så Bibelns ord öppnar sig och blir levande, genom samtal. Teologi – talet om Gud – är ett utforskande som även jag kan ägna mig åt, fast jag inte är lärd eller beläst.

Det finns olika vägar in i Bibeln, beroende på vem man själv är. Just jag som uppskattar skönlitteratur njuter av de fantastiska berättelserna och av språket – och de bloddrypande partierna är ärligt talat inte alltid bara skrämmande.

För många år sedan skrev den kristne rocksångaren Nick Cave en introduktion till Markusevangeliet. Man hittar den på nätet om man googlar ”Nick Cave Mark”. Där konstaterade han att i Bibeln ligger ondskan ofta tätt under existensens yta, så nära att läsaren kan känna dess vansinniga andedräkt. Särskilt i ungdomen uppfattade han det som ”fruktansvärt och underbart”.

Jag förstår honom. Tankarna går till ett par missnöjda konfirmander jag mötte en gång, killar med torshammare i remmar runt halsen som sa att de var asatroende egentligen, ”för Bibeln lär oss inget om gudsfruktan”.

Som tonåring hade även Nick Cave problem med Bibeln, eller snarare med bilden av Jesus

Korsväg 3 | 2020

19

”De viskar till oss mel-

som kyrkan presenterade för honom och som han senare skulle definiera som ”den koffeinfria versionen”.

Den som läser evangelierna upptäcker att Jesus är allt annat än koffeinfri. Ofta är han rasande. Ibland går han överhuvudtaget inte att begripa sig på, men främst är han människa. Han rasar mot orättvisor och förtryck och han är rädd för att dö.

20

Korsväg 3 | 2020

lan träden, alla kvinnorna i Bibel-

För mig blev det en befrielse när jag gick direkt till Bibeln för att läsa om Jesus och upptäckte att den där pastellfärgade bokmärkes-Jesus jag hade fått beskriven för mig i bilder och text och aldrig kunnat relatera till, är påhittad i efterhand. Bibelns Jesus är hårdare, vildare. Bitvis känns han nästan besatt. En Bibel utan detta skrämmande vanvett vore ingen urskog där nya insikter ständigt

skogen.

Snart

kommer de ut med oss i det öppna”

uppstår. En sådan Bibel vore en trevlig park där människor skulle kunna gå om­k ring och bläddra bland förträffliga utsagor några gånger, men hur länge? Snart skulle inget nytt finnas att lära sig. Vi skulle tröttna. När jag däremot traskar mig svettig genom snårskog i någon obekant och konstig del av Bibeln så anar jag att nya upptäckter alltid väntar.

Plötsligt kommer jag upp på höjden, ut i det

öppna. Utsikten är milsvid. Utan tålmodig strävan skulle jag aldrig ha nått dit.

I en urskog finns goda bär, men också

svampar man absolut inte bör äta. Utan de livsfarliga svamparna vore urskogen inte urskog. Att lära sig hantera skogens risker och faror kan hjälpa en människa mogna – men alla behöver inte bli äventyrsvandrare som Korsväg 3 | 2020

21

kräver inte blint lydig underkastelse » Bibeln – inte av Habackuck och inte av mig.

tillbringar all sin lediga tid i vildmarken.

Bibelskogen rymmer också så många underbara platser som är lätta att söka upp för var och en. Till mina favoritställen hör Höga Visan och Bergspredikan. Det går att hitta flera. De finns där man minst anar det. Bibeln rymmer allt.

På sistone har jag flera gånger läst boken om

Jona, profeten som mot sin vilja sändes till den stora staden Nineve för att omvända männi­ skorna där. Han ville inte. I stället för att lyda Guds befallning smet han med ett skepp som skulle till ett helt annat ställe, Tarshish. Sedan hände faktiskt mycket mer än att han kastade sig i vattnet och blev svald av en stor fisk.

Profeten Jona är inget helgon, knappt ens trevlig. Han är feg, vresig och gnällig. Inte bara människorna i Nineve får sin släng av sleven, utan även Gud. Som på så många andra ställen i Gamla testamentet pågår i Jonas bok ett bråk mellan Gud och människa, där männi­skan minst av allt är underdånig.

Hon är missnöjd. Hon käftar emot. ”Hur länge, Herre, ska jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in?” undrar profeten Habackuk. ”Varför låter du mig bevittna ondskan? Hur kan du åse förtrycket?”

Hans fråga är evig. Än i dag fortsätter konflikten mellan människor i utsatthet och en Gud som inget tycks göra. Gamla testamentets profeter lär mig att även jag kan protestera mot Guds och människors orättfärdighet.

Bibeln kräver inte blint lydig underkastelse – inte av Habackuck och inte av mig.

I Nya testamentet stiger Paulus fram som

en levande människa – humoristisk, smart, slängd i käften, med eldfängt humör. Det är hans egen röst jag hör, hans egen text jag läser.

22

Korsväg 3 | 2020

Över tid och rum når mig ord om Gud och tro från en människa som inte finns mer. Så fungerar det skrivnas magi.

Jakobsbrevet med sina krav på rättvisa, Hesekiels förryckta visioner, berättelserna i första Mosebok om Edens lustgård och Babels torn – allt är stor litteratur, men man måste inte gilla litteratur för att hitta in i Bibeln. Det finns andra vägar.

Många som uppskattar odling har exempel-

vis funnit inspiration bland Bibelns blommor, buskar och träd. Jag kan anlägga en kryddtäppa medan jag begrundar Jesus ord till fariséerna: ”Ve er som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet.”

I boken Plantera din trädgård med inspiration från Bibeln presenteras ettåriga bibliska växter som kamomill och svartsenap och perenner som liljor och cikoria, en av den judiska påskens ”bittra örter”. Buskar och träd, fikon och vinrankor, mullbär och cypresser – i en gynnsam växtzon kan allt detta odlas och ett heligt växthus kan bli alternativet på kallare breddgrader. Och nästa gång du rör dig bland enar, minns att ene tillhörde de träslag som kung Salomo lät hämta från Libanons berg när han skulle bygga sitt tempel i Jerusalem.

Jesus liknas ofta vid en ros, sprungen från ”Jesse rot och stam” som det står i den älskade julpsalmen, det vill säga, från Jesaja. Men hur är det egentligen med rosorna i Bibeln? Är de i själva verket krokus, narcisser, tulpaner?

Bibelforskarna funderar på saken, men kanske är en ros ändå alltid en ros. Vilda nyponrosor växer idag i det Heliga Landet och gjorde säkert så även på Jesu tid. Jesus som vild doftande ros – det finns som bekant inga rosor

utan törnen, ingen Jesus utan törnekrona.

Som en ros bland törne slog han ut när han återuppstod ur lidandet. Lidande är en del av livet och därmed också centralt i Bibelns berättelse om hur Gud blev människa.

I sitt jordeliv var Jesus ingen viktig person, ingen kung eller överstepräst. Han var styvson till en timmerman. Bibeln – inte bara Nya testamentet utan även Psaltaren och profetböckerna – rymmer många berättelser om de fattigas villkor och centralt i Bibeln är också handens arbete. Lärjungarna Andreas och Simon Petrus var fiskare. Aposteln Paulus var tältmakare. Ständigt hänvisar Bibelns berättelser och bildspråk till livsvillkoren för dem som inte är högt uppsatta.

De svaga besegrar de starka. David dödar jätten Goliat med en slunga. Daniel överlever en natt i lejongropen. Josef som mobbas av sina bröder och lämnas att dö i en brunn, blir den störste av dem alla.

Män, män, bara män. Eller? Jag ger mig ut på vandring efter Bibelns kvinnor och upptäcker med tiden att det ändå finns rätt många.

Vi har bara inte talat om dem, så det måste vi börja göra – Rut, Ester, kvinnorna kring Jesus och många andra. Jesus talade med kvinnor som med likar, i en tid när kvinnor jämställdes med boskap. Var Jesus lärjunge Maria från

Magdala en prostituerad eller en fin dam?

Oavsett, så var det hon som först mötte Jesus efter uppståndelsen.

De viskar till oss mellan träden, alla kvinnorna i Bibelskogen. Snart kommer de ut med oss i det öppna, om vi bara låter oss ledas dit av dem. Så många upptäckter i Bibelns skog återstår fortfarande men nu ska jag sluta skriva. Jag har en deg att baka ut.

Emmer, som är en korsning mellan ”urvetet”

enkorn och ett vildgräs, började odlas för åttatusen år sedan och finns att köpa än idag.

Det ger ett smakrikt och nyttigt halvmörkt bröd. När Jesus och hans lärjungar bröt ax på sabbaten fast man inte fick, då är det högst troligt att det var emmerveteax.

I Bibeln dyker bröd och bakning upp gång på gång. När jag läser Psaltaren läser jag bönerna som Jesus bad och när jag bakar med emmer delar Jesus och jag samma bröd, och Bibeln själv är ett bröd att dela mellan människor och Gud, ett bröd som aldrig tar slut.

Text: Maria Küchen, kulturskribent Porträttfoto: Emma Larson

Korsväg 3 | 2020

23

Bibeln som vägledning Bibeln är inte en manual för hur vi lever våra liv, men Bibeln ger vägledning i våra liv. Genom bibelläsningen får vi hjälp att se det som är viktigt. På så sätt är Bibeln en bok att leva med, inte att läsa ut.

M

ånga gånger har jag hört människor säga att vi som är kristna har det bra som har en bok som talar om hur vi ska leva. Det är mycket som är okänt om hur kristen tro fungerar. Visst har vi Bibeln som en grund för våra liv, men det är ju inte så enkelt som att läsa en vers och direkt förstå hur vi ska handla. Hur hänger vår tro ihop med våra handlingar och vårt engagemang? Det är en fråga som kräver en stunds eftertanke.

24

Korsväg 3 | 2020

Bibeln behövs – liksom förnuftet. Den evangelisk-lutherska kristendomstraditionen, som Svenska kyrkan är en del av, betonar att alla människor kan inse vad som är rätt och gott. Kristen tro ger inte någon särskild moralisk kunskap eller automatiskt bättre förutsättningar för oss att vara goda människor. Precis som alla andra, som kan ha en annan tro eller livsåskådning, ska vi använda oss av våra kunskaper och vårt förnuft. Samtidigt vet vi att Martin Luther betonade vikten av att hålla sig till Bibeln; ”Skriften allena!” Hur går det ihop?

Det finns tydliga instruktioner i Bibeln. Det står att vi ska gå två mil med den som tvingar oss att följa med en mil (Matteusevangeliet 5:41). Är det inte bara att leva efter det? Men om du inte blir beordrad att gå med en mil, utan får en helt annan befallning, hur ska du då göra? Hur ska du göra vid alla tillfällen då det inte finns en berättelse eller en uppmaning att falla tillbaka på?

Bibeln ger vägledning, men inte som en manual eller instruktionsbok. En manual för alla tillfällen i livet skulle både bli tjock och svår att hitta i. Och ofta skulle flera olika instruktioner behövas vid samma tillfälle.

Den som kan Bibeln bra vet också att den inte är entydig. Där finns kärleksbudet och omsorgen om främlingen, men också upp-

maningen till kvinnorna att underordna sig männen och fördömanden av andra folk och religioner. Bibeln ger vägledning under förutsättning att vi också tänker efter själva. Gud har givit oss både Ordet och förnuftet. Är det etiken eller förlåtelsen som är unik?

Jag hör också ofta att människor inte tycker att vi har något unikt att komma med.

Liksom andra engagerar vi oss för klimatet och mänskliga rättigheter. Det stämmer. Livet ställer alla människor inför samma utmaningar. Både för klimatets skull och för att alla människor ska ha rätt till ett gott liv är det viktigt att vi kan engagera oss tillsammans över religiösa och ideologiska gränser.

Kärnan i det bibliska budskapet om hur vi ska leva finns också i andra traditioner. I Matteusevangeliet 7:12 säger Jesus ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Det är en levnadsregel som många bejakar. Det kan verka som att det gör den sämre, men jag menar att det snarare gör den bättre. Ju fler som kan bejaka den, desto fler kan engagera sig.

Givetvis är det inte bara andra som kan tycka att det är besvärande att vi kristna inte har något helt annorlunda att komma med.

När församlingar engagerar sig för att skolan inte ska läggas ner eller för att flyktingar ska få kontakt med oss som redan bor här ställs vi förr eller senare inför frågan ”Varför gör just vi detta egentligen?” Det finns många andra grupper att engagera sig genom. Är det verkligen församlingens sak att lösa sådant som kanske kommunen borde ta hand om? Är inte församlingens uppgift en annan, att förmedla förlåtelse när vi misslyckas och tyngs av skuld, att ge tröst när vi är uppgivna?

Jo, men eftersom förlåtelsen och trösten handlar om det som möter oss i livet kan vi inte lämna de frågor som alla brottas med utanför kyrkporten. Vi har dem med oss in. Martin Luther talade om att vi behöver både ”lag” för att leva gott med varandra och ”evangelium” för att fortsätta att arbeta för fred och rättvisa trots misslyckanden och motgångar.

Livet är gemensamt, men Bibeln ger oss

perspektiv och sammanhang. Även om vi ska använda vårt förnuft och Bibeln inte ger direkta svar på samtidens utmaningar, så är den ovärderlig som vägledning i livet. Den har, trots sin brokighet, tydliga grundbudskap.

Varje människa är skapad till Guds avbild.

Därför ska vi värna våra medmänniskor och deras rättigheter, även om vi inte känner dem.

Korsväg 3 | 2020

25

Kristus är Skriftens kärna och stjärna.

Hela universum är Guds skapelse, därför ska vi vårda miljön.

Martin Luther säger att Kristus är Skriftens kärna och stjärna. Därför vet vi att kärlekens makt är viktigare och i längden mer verksam än annan maktutövning. Vi ska alltid stå på de utsattas sida och sträva efter att vända missmod till hopp.

Men vi har mer än principer, vi har berättelser. De ger perspektiv och sammanhang.

När Jesus i Lukasevangeliet 10:25-37 får frågan av en lärd man om vad han ska göra för att få evigt liv låter Jesus mannen själv svara med det dubbla kärleksbudet. Vi ska älska Gud och medmänniskan. Men mannen som frågat är inte nöjd med att själv redan ha svaret. Han vill veta vem som är hans nästa. Då berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariern. Sen ställer Jesus en fråga om vem av de tre personerna i berättelsen som mannen anser var den slagne mannens nästa. Den lärde svarar att det var han som var barmhärtig.

Kanske är han redan på väg därifrån när Jesus avslutar med en uppmaning. ”Gå du och gör som han!”

Tron handlar aldrig bara om Gud, utan också alltid om medmänniskan. Bibeln ger oss inte bara levnadsregler. Vi får uppmaningen att tillämpa dem. Gör som han som hjälpte den slagne. Lev med ögonen öppna för vad medmänniskan behöver. Tron handlar också om handling.

När vi lever med Bibeln kommer vi ständigt

tillbaka till berättelserna. Varje gång är vår egen situation på något sätt annorlunda. Vi brottas med stora samhällsfrågor och personliga problem. Bibeln är inte en bok man läser ut, det är en bok man lever med. När vi

26

Korsväg 3 | 2020

lyssnar till den skärps blicken.

Att leva med Bibeln ger oss ett slags konditionsträning av omdömet. Den säger aldrig att det som du tänkte på just innan du började läsa är oviktigt. Gud vill föra dig in i dialog och reflektion tillsammans med andra i församlingen, så att vi alla blir beredda att handla och ta ställning i vårt sammanhang.

Det är en förmån att få ta del av en levande tradition med samlad livserfarenhet och en helhetssyn på livet. Idealen är höga – älska Gud och medmänniskan. Insikten om att vi ofta misslyckas är också levande. Förlåtelsen, nåden och trösten ger oss ny kraft. Vi ger inte upp. Vi börjar om. Som så många har gjort före oss. För vi tror att vi inte är ensamma.

Det hänger inte bara på oss. Gud lever och verkar bortom vår förmåga, men vi får vara med. Ja, vi behövs för att världen ska bli som den var avsedd att vara – en god plats för alla.

Livet är för komplext för att vi ska kunna läsa in oss på alla tänkbara svar på nya utmaningar. Men genom bibelläsningen får vi hjälp att se det som är viktigt. Där kan vi också se vår egen uppgift. Därför är växlingen mellan liv och läsning, vardag och kyrkogång avgörande.

Under pandemin är det en särskild utmaning att få den rytmen att fungera. Men vi finner nya sätt att leva med Bibeln så att den ger vägledning också i okänd terräng. Bibeln visar oss inte några genvägar, men den är ett redskap som givit mening och riktning åt många generationer. Nu är det vi som har bibelläsningens gåva och uppgift.

Text: Cristina Grenholm, kyrkosekreterare Foto: Magnus Aronson /IKON

Vi frågar!

Vad betyder Bibeln för dig?

Frida Blomqvist

Amanda Raffai

Anders Ingmår

– Jag försökte läsa Bibeln från pärm till pärm när jag var i tonåren, men jag blev uttråkad och fastnade någonstans i Moseböckerna.

– Numer vet jag inte om den har så stor betydelse för mig personligen, men jag tycker det är spännande att se hur full den är av litterära troper, alltså stereotyper eller kliché­ er. Både sådana som funnits redan i tidigare mytologier och berättelser, och sådana som den kanske varit först med, men som sedan blivit klassiska berättelsestrukturer.

– Oavsett har den lämnat ett stort avtryck på kulturen och samhället, vilket är intres­ sant att undersöka.

– Bibeln för mig är som en sammanfattning av det jag tror på. En bok där det står vad man bör och inte bör göra för att komma närmare Gud och känna en gemenskap både inom kyrkan och med familj och vänner.

– Bibeln är en vägvisare, en karta för hur jag ska leva – eller inte leva. Den är grunden för att relatera till den Gud jag tror på. Gud är grunden för min tro, och det han har sagt, har han sagt i Bibeln. Det går igen i livet och det går inte att leva i kristen tro utan den.

– I olika sammanhang där vi läser Bibeln tillsammans upple­ ver människor att de får väg­ ledning. En bra utgångspunkt är att ställa sig tre frågor: vad står det, vad betyder det och vad säger det i mitt liv?

Göteborg

Hisings Backa

Älvsåker

Korsväg 3 | 2020

27

Foto: Unsplash

Ögonvittnesskildringar om Jesus Evangelierna är skrivna för att vi ska tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att vi genom tro ska ha liv i hans namn. Så skriver evangelisten Johannes i slutet av sitt evangelium. Men hur kom evangelierna till, vad förenar och skiljer dem åt? Prästen och filosofen Frank Lorentzon guidar oss genom de fyra evangelierna.

28

Korsväg 3 | 2020

M

arkusevangeliet, sannolikt det äldsta evangeliet i Bibeln, kallar i sin första vers budskapet att Jesus Kristus är Guds son för ett evangelium, det vill säga ett glädjebudskap. Detta ord har sedan använts som beteckning på alla de böcker som med ögonvittnesskildringar som angiven grund berättar om Jesu liv, död och uppståndelse.

Vi vet förvånansvärt lite om hur Bibelns evangelier blev till. Vi vet till exempel inte när de skrevs, bara att det skedde under första århundradet. Inte heller har vi kvar originalen. Det har vi inte av några av Bibelns böcker, bara olika avskrifter ett obekant antal steg bort från ursprunget. De skiljer sig ibland åt avseende detaljer, men är annars förvånansvärt lika.

Däremot vet vi att det skrevs fler evangelier än de fyra som togs med i nya testamentet.

Först på 300-talet, efter många synoder och koncilier, bestämdes exakt vilka av dem som skulle betraktas som helig skrift och vilka som skulle förstöras som kätterska. Bara de fick vara med som gick tillbaka på en apostel eller dennes lärjunge, sådana som oavbrutet använts sedan äldsta tid och som hade ”rätt” lära, dvs vad som predikats av de närmsta, ögonvittnena, och där korset och försoningen var centrum.

Under åtskilliga år efter Jesu himmelsfärd skrevs inga evangelier. Men tiden gick, och även om Jesus sagt att han skulle återvända så dröjde det. De som bevittnat vad som skett blev äldre, och några hade redan fått sätta livet till för sin tro. Det uppstod då ett behov att för kommande generationer skriva ner deras vittnesmål. Johannesevangeliet skriver mot slutet om syftet: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har uppteck-

nats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.”

I våra gudstjänster läser vi än ur det ena än ur det andra evangeliet, och då missar vi lätt det faktum att även om budskapet är ett och detsamma så bär varje evangelium tydliga drag av sin berättare och dennes personlighet.

Markusevangeliet

Traditionen säger att det är Johannes Markus, en lärjunge till Petrus och reskamrat till Paulus, som skrivit ned detta evangelium – men att det är Petrus röst vi hör. Han var en handlingens man, rakt på sak, och det gäller även detta evangelium. Det är handlingsorienterat, präglas av en ständig brådska, och tar mer fasta på känslor än till exempel Matteus gör. Det vänder sig till hednakristna, förklarar judiska seder samt översätter hebreiska uttryck. Den vanligaste gissningen är att Markus skrev ner sin mästares undervisning strax efter dennes martyrdöd år 64. Och Markus är eventuellt själv med i en kort sekvens; han sägs vara den unge man som, när Jesus fängslats i Getsemane, också togs till fånga – men som smet genom att kränga sig ur kläderna och fly iväg naken! (14:51f). Även om Markusevangeliet präglas av brådska så skall inte vi som läsare ha för bråttom – i så fall kan vi missa dess subtila komposition. Boken jobbar med snabba klipp, och ofta lämnas avsnitten utan egentlig avslutning.

Detta inbjuder till läsardeltagande; vi skall följa med på färden precis som lärjungarna.

Vi skall själva försöka förstå och göra kopplingarna mellan avsnitten. Se till exempel hur bekännelsen av att Jesus är Messias i kapitel 8 föregås av helandet av en en blind. På samma sätt behöver också vi lära oss se på nytt för att Korsväg 3 | 2020

29

märkvärdiga är kanske ändå den » Menstoradetrollmestkvinnorna har i boken.

kunna bekänna! Men samtidigt får läsaren redan i första versen veta vad lärjungarna insåg först efter korsfästelsen: att Jesus är Guds son.

Matteusevangeliet

Evangeliet är anonymt – att det är skrivet av lärjungen Matteus är en tradition från 100-talet. Det ansågs länge vara det äldsta av evangelierna, och står därför först av dem.

Numera anses det vara beroende av Markus, och innehåller 600 av Markus 661 verser, om än bearbetade. Det har även mycket gemensamt med Lukasevangeliet, främst Jesusord.

Därför antas det ofta att de hade en andra gemensam källa utöver Markus (kallad Q efter tyskans quelle, källa). Denna är dock aldrig återfunnen, så om den alls har funnits är den förkommen.

Forskarna gissar att boken skrevs i Antiokia på 70- eller 80-talet. Precis som övriga evangelier skrevs det på grekiska, den tidens världsspråk. Enligt en tradition fanns Matteus­ evangliet i en ursprunglig arameisk version, det vill säga det språk Jesus faktiskt talade när han undervisade. Tänk att ha fått läsa det han sade utan tolkande (fel)översättningar! Tyvärr finns denna inte bevarad.

Matteus förutsätter kunskap om profeterna och det judiska sättet att resonera och uttrycka sig. Han undviker till exempel ordet ”Gud” (det är för heligt), varför Markus ”Guds rike” blir ”Himmelriket”. Matteus vill i sin text visa hur Jesus uppfyller profetiorna om den kommande Messias, och hur Jesus genom sin död och uppståndelse upprättar ett nytt förbund med sin kyrka. Ett som skall gälla till tidens ände för alla folk. Här finns även mer av undervisning än i övriga evangelier, och boken har en omsorgsfull och systematisk uppbyggnad kring fem tal Jesus håller (kapitlen 5-7, 10, 13, 18 och 30

Korsväg 3 | 2020

23-25). Strukturellt efterliknar de det gamla förbundets Torah, de fem Moseböckerna, som ansågs vara de heligaste av alla skrifter.

Det mest kända av talen kallas Bergspredikan, och behandlar lagen. Jesus överger inte denna, utan skärper den till att omfatta inte bara handlingar utan även tankens renhet.

Men går denna skärpta lag att hålla? Eller vill Jesus visa vi människor aldrig kan bli rättfärdiga – och att vi därför behöver Guds nåd?

Här går åsikterna isär.

Lukasevangeliet

Lukasevangeliet är den första delen av ett tvådelat verk där Apostlagärningarna är fortsättningen. Adressaten anges som Theofilus (vilket betyder ”gudsvän”) och anses traditionellt vara en pseudonym för en betydelsefull person inför rättegången mot Paulus. Böckerna antogs då ha skrivits ca år 60-65, men numera anser många forskare att det skedde först på 80-talet. Då kan syftet inte varit att försvara Paulus som avrättades på mitten av 60-talet.

Först ett sekel efter evangeliets tillkomst tillskrevs det läkaren Lukas (omnämnd i bl.a.

Kol 4:14). Han var aktiv i Jerusalemförsamlingen, och kände förmodligen såväl Jesu mor Maria som lärjungarna. Han var även vän och reskamrat till Paulus, och kände troligen även Markus. I en version av Lukasevangeliet säger Lukas själv i 1:4 att han mött Jesus. Möjligen är han en av vandrarna till Emmaus i kap 24.

Evangelisten beskriver att han grundligt satte sig in i allt som skrivits och sagts av de ursprungliga vittnena. Han betecknar det själv bokstavligen som en ”obduktion” av fakta som grund för att sedan nedteckna allt ”i rätt ordning”. Han vänder sig till en hellenistisk stadskultur, dvs till människor som på många sätt

var mycket mer lika oss moderna människor än samtidens judar. Det gör att detta evangelium kanske är det mest tillgängliga för oss.

Lukas noterar även att Jesus, precis som antikens läkare, frågar vad han kan göra för de han möter. Till exempel frågar han en blind: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”. Jesus ser de inga andra ser – de fattiga och sjuka, kvinnorna och barnen – och ser dem med stor barmhärtighet och upprättelse. ”Människosonen har kommit för att söka det som var förlorat och rädda det”, står det i 19:10. Liknelserna om den förlorade sonen och den barmhärtige samariern finns bara hos Lukas, likaså skildringen av rövaren på korset. Och där Matteus har ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

(Matt 5:48) skriver Lukas ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (6:36).

Här finns även en mer tydlig politisk, inomvärldslig dimension än hos Matteus. ”Saliga de som är fattiga i anden” blir till exempel hos Lukas ”Saliga ni som är fattiga”. Men det mest märkvärdiga är kanske ändå den stora roll kvinnorna har i boken. Födelseberättelsen skildras ur Marias perspektiv (inte Josefs som hos Matteus), och här finns något av ett ”varannan damernas”. Skildringen av Sakarias följs av Maria, Symeon av Hanna, den romerska centurionen av änkan i Nain, den gode samariern av Marta och Maria osv. Sådant kvinnofokus är extremt ovanligt i antik litteratur.

Johannesevangeliet

Johannes skiljer sig mycket från de föregående tre evangelierna. Det var också det enda av de fyra som det fanns diskussion om ifall det skulle få vara med i Bibeln eller inte. Det skrevs antagligen strax efter år 90, och det är aposteln Johannes röst vi hör (även om någon annan kan ha suttit vid pennan).

Johannes berättar inte mycket om Jesu liv – detta finns redan återgivit i de andra evangelierna. Men medan de andra skriver om vad som skedde, så kompletterar han med att mer ingående förklara varför det skedde. Evangeliet präglas av en tydlig dualism mellan Gud och värld, mellan mörker och ljus, mellan liv och död, samt en stark betoning av relationer – inom Gud, mellan Gud och människa samt människor emellan. Men det kanske mest påfallande är pendlingen mellan örnperspektivet och det vardagsnära. Jämför till exempel den inledande prologens svindlande skapelseperspektiv med skildringen av ett bröllop där vinet tar slut, eller med det långa samtalet vid Sykars brunn mellan Jesus och en samarisk kvinna en stekhet eftermiddag.

Johannes betonar att Jesus inte bara är Messias och Guds son – han är Gud själv. Enheten med Fadern syns till exempel genom Jesu återkommande ”Jag är…” (som på hebreiska är namnet på Gud, Jahve), eller i Tomas bekännelse att Jesus är Gud (20:28). Och redan i prologen är Jesus Ordet genom vilket allt skapat blev till, Ordet som blev människa för att alla som tror på honom skall ha evigt liv.

Johannes gestaltar återkommande den levande, ogripbara relation som är Gud. Och där, i avsnitt som är så invecklade, så böljande, så på gränsen till vad de mänskliga orden förmår uttrycka, visas vi vidare in i det mysterium, den verklighet som är Gud. Det är en uppgift detta evangelium under snart två årtusenden framgångsrikt utfört.

Text: Frank Lorentzon, präst och filosof

Korsväg 3 | 2020

31

Om inte vi berättar, vem skulle då göra det Introduktion till Bibeln är en liten bok med kortfattade presentationer av varje bok i Bibeln. Gunilla Lindén, kyrkoherde i Högalid i Stockholm, skrev den för snart tio år sedan. Hon upplevde att människor hade behov av en introduktion till Bibeln. Det behovet är fortfarande stort.

G

unilla Lindén berättar att Bibeln är en väldigt viktig del i hennes liv. Hon läser den jämt. Just nu är hon mycket inne i Andra Moseboken. Om uttåget ur Egypten, om tiden i fångenskap som på många sätt liknar vår tid med coronapandemin.

– Vi lever också i en skärningspunkt, nu, när vi längtar efter ledning och tecken. Vi har fått lämna mycket som vi tyckt om, vi längtar efter saker vi inte kan göra. Många av oss har drabbats av sorg och svårigheter. Då är det värdefullt att läsa om vad andra människor varit med om.

Gunilla Lindén skrev boken In tro, en liten blå

bok som är en introduktion till Bibeln för tio år sedan, men som fortfarande är lika aktuell.

En kortfattad presentation av varje bok i Bibeln, kunskaper om Bibelns tillkomsthistoria och förslag på hur man kan läsa Bibeln idag.

Gunilla berättar om bakgrunden: 32

Korsväg 3 | 2020

– Tidigare som komminister och numera som kyrkoherde i Högalids församling invid Hornstull på Södermalm i Stockholm, har jag utvecklat arbetet med vuxenundervisning. Vi har utbildat kyrkvärdar och förtroendevalda, men också bjudit in vuxenkonfirmander, alltså människor som inte konfirmerades i tonåren.

– Det finns en stor grupp i samhället som är döpta, men inte konfirmerade. I Högalid märkte vi en växande grupp av intresserade människor som kom till oss, en och en.

De ville bli döpta, de ville bli konfirmerade.

Vi ordnade grupper som blev fulltecknade.

Här fanns en stor grupp människor som var väldigt nyfikna, men med få förkunskaper, lite förförståelse.

– Vi använder boken även i arbetet med unga konfirmandledare.

In tro är en faktabaserad introduktion,

kortfattad och informativ. Gunilla berättar vad varje bibelbok handlar om, hon visar att det finns en slags tidslinje genom historien. Här finns också en översikt över evangelierna, som visar på de olika berättelserna om Jesu liv. Om det som är specifikt och det som är gemensamt.

Då, när boken kom till, hade Gunilla blivit erbjuden en projektledartjänst på Verbums

förlag. Hon skulle fundera över Verbums arbete med teologiska frågor som sker inom det pastorala området. Med sig hade hon erfarenheten av att ha arbetat i en storstadsförsamling och haft sitt rum nära dörren till församlingsexpeditionen.

– Säkert en gång i veckan ringde det på dörren, berättar Gunilla. Ofta var det en man på 25-40 år som stod där och berättade att han var pappaledig. Han och hustrun hade funderat över att döpa barnet – min fru vill, men jag är mer osäker – har ni någon liten bok om kristen tro?

Men det hade inte Gunilla. ”En liten bok om kristen tro” som tagits fram av Svenska kyrkan gavs ut för länge sedan och den trycks inte längre.

– Andra gånger sa mannen eller kvinnan i dörröppningen – jag är föräldraledig och jag hade tänkt att läsa Bibeln, men när jag kom till 3:e Mosebok fastnade jag och kom inte längre.

Så Gunilla började söka runt efter en bok som skulle passa. Men hittade ingen. Så hon ville göra en bok om Bibeln med målgrupp den vuxna människan, som är nyfiken på kristen tro.

– Jag tycker det är otroligt viktigt att vi som

kyrka måste berätta Bibelns berättelser. Vi måste göra vad vi kan för att hjälpa människor hitta vägar in. Det finns ju något som är unikt i den kristna berättelsen! Vi ska berätta om Jesus, om hans liv, om hans död, om uppståndelsen och om de första kristnas berättelse.

– Om inte vi berättar, vem skulle då göra det?

Gunilla berättar att hon sökte runt på nätet,

bland annat efter information för olika muslimska församlingar.

– De berättade vad de tror på, vad det innebär, hur man ska leva. Men på kristnas för-

samlingars hemsidor fanns mest information om öppettider, att boka dop eller begravning eller hyra lokal.

– Jag tycker det är dags att vi slutar agera som att vi är en samhällsinstitution. Vi är ett trossamfund. Att vi agerar som att vi har något att erbjuda, att vi har ett livstolkningsmönster att erbjuda. I det samhälle vi lever i är det många människor som längtar efter något att tolka livet genom. Vi måste visa att vi tror på det vi gör.

Att skriva en introduktion till Bibeln kan ju tyckas vara ett ansvarsfullt uppdrag. Och svårt. Hur väljer man, vad väljer man. Hur ser man på Bibeln, denna bok som kan tolkas på olika sätt, i olika tider, av olika människor.

Men Gunilla klev rakt in i uppgiften.

– Jag har lätt för att skriva, säger hon och det är viktigt. Jag tror inte att det går att skriva något som är allmängiltigt i alla kristna sammanhang. Det allmängiltiga ligger i de gemensamma handlingarna, i dopet, nattvardsfirandet och trosbekännelsen.

– Det går inte att skriva en text som alla är överens om, men jag har försökt hamna i en bred svenskkyrklig fåra. Kanske känner, vare sig de mest konservativa eller de mest radikala, sig bekväma.

– Många präster skulle ha kunnat skriva denna introduktion, det är ju inte en teologiskt avancerad text. Jag tänker att det handlar om yrkeskompetens och professionalitet.

Innehållet i boken är kunskap vi som präster ska ha om Bibeln och vi ska också ha förmåga att förmedla.

Gunilla menar att för alla dessa människor med liten kunskap om Bibeln och kristen tro, för dem är det inte skiljelinjerna i teologin som är det intressanta.

Korsväg 3 | 2020

33

34

Korsväg 3 | 2020

medelpunkt, » jagdet ärfinnsintenågonuniversums som är större …

Men hur ser då Gunilla på det bokstavstroende sättet att läsa Bibeln? Något hon väl har funderat kring när hon skrev den lilla blå boken?

– Kristendomen har uppenbarelsen gemensamt med judendomen och islam, vi tror alla att Gud har uppenbarat sig. I judendomen och islam menar man att Gud har uppenbarat sig i lagen respektive Koranen, i skrifterna, men vi tror att Gud uppenbarat sig i en människa.

Bibeln är inte uppenbarelsen. Det är Jesus Kristus!

Hur ser då Gunilla själv på Bibeln?

– Den betyder så mycket för mig, så mycket att jag valde att bli präst! För mig är Bibeln en slags spegel. Jag speglar mig och mina upplevelser i den och jag hör andra människor berätta om sina upplevelser av deras möte med Gud. – Den hjälper mig att sätta in mig själv i ett sammanhang – jag är inte universums medelpunkt, det finns någon som är större …

Nu i coronatid har Gunilla Lindén gjort

digitala Helgsmål. Då har hon berättat om när folket under sin vandring från Egypten slår läger precis vid kanten av öknen. När de sedan fortsätter sin vandring går Gud före dem som en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten så att de ska veta åt vilket håll de ska gå: ”För mig är berättelsen om folket som slår läger vid kanten av öknen en berättelse som möter vår egen berättelse. Vi har slagit läger

vid kanten av öknen. Och, nu fortsätter vandringen. Den är osäker. Det finns inga genvägar och vart vi ska gå vet vi inte riktigt. I bibelberättelsen sänder Gud molnpelare och eldpelare för att folket ska veta åt vilket håll de ska gå; en bild för att de kan lita på att Gud går med.

Det finns någonting, tycker jag, som är tröstrikt i det israelitiska folkets vandring genom öknen. Det finns ingen genväg, och fastän vägen är krokig och lång så leder den framåt. Den leder genom öknen och ut på andra sidan. Gud går med. Kanske osynlig för oss, kanske ser vi inte Gud, kanske kan vi inte tolka tecknen. Men, för mig är bilden av Gud som går med en bild som bär också under denna vår tids ökenvandring.

En utmaning under vår vandring är att vi inte kan mötas som vi är vana vid, inte hämta kraft hos varandra, inte röra vid varandra. Det tydliggör hur sköra vi är. Vi är ensamma. Och ensamheten kan vara så svår att bära.

Gud, hjälp oss att lita på att du går med oss under vår vandring.

Hjälp oss att ta vara på oss själva och varandra.

Se oss i vår längtan. Möt oss i vår bön.

Amen.”

Text: Agneta Riddar Porträttfoto: Catharina Fredrikson

Korsväg 3 | 2020

35

Hur dammar jag av Bibeln?

Vad är Bibeln för bok egentligen? Vad har jag själv för relation till den?

Kan Svenska kyrkans gemensamma satsning på program för Lärande och undervisning bidra till min förståelse? Det är frågorna det. Men hur ska jag som ny kunna skriva något vettigt om detta? Har jag ens en Bibel?

N

i kan säkert känna igen den där känslan efter en kortare tid på en ny arbetsplats, då man pendlar mellan att känna sig lugn och att man har koll på läget till att allt snurrar runt och känns osorterat.

När man inombords blir sådär frustrerad som Pippi Långstrump när hon letar efter sin kappsäck med pengar: ”Det är ingen ordning på allting och man hittar inte vart endaste dugg!”.

Precis där är jag i detta nu. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sitter och förbereder min första text till Korsväg. Jag går igenom en av flera undanställda lådor i vårt garage. Böcker, böcker, och åter böcker. Hittar och fastnar i gamla dagböcker och bläddrar fnissandes igenom dem. Under dagböckerna ligger en barnbibel. Jag bläddrar lite i den och njaaa … Den kanske inte känns helt uppdaterad för dagens barn och unga. Jag funderar flyktigt kring hur mycket kyrkan har förändrats sedan jag fick en barnbibel i handen för första gången. Men jag lägger inte ner den i lådan igen, den får följa med till kontoret.

Jag är ett antal veckor in i arbetet på min nya arbetsplats. Just idag sitter jag på hemmakontoret som fick ställas i ordning av skäl som ett halvår tidigare skulle varit svåra att föreställa sig. Ett halvår tidigare var också mitt fokus något helt annat, nämligen elsäkerhet och ett

36

Korsväg 3 | 2020

spännande regeringsuppdrag. Idag är jag kommunikationsstrateg med Karlstads stift som arbetsgivare. Min kommunikativa bakgrund ligger i tekniktunga branscher, vilket alltid tilltalat mig. Tro det eller ej, men det finns en charm i att kommunicera lagar, förordningar och föreskrifter.

Det ligger en trygghet i att det ofta finns ett konkret svar, ett ja eller nej, en tydlig specifikation eller en logisk och angripbar förklaring. Att nu försöka närma mig Bibeln och program för Lärande och undervisning är något helt annat. Jag anar att det inte finns ett rätt svar och jag känner mig osäker.

För att bringa lite reda och sortera tankarna har redaktionen rekommenderat mig att prata med Beata Åhrman Ekh som sedan 2016 arbetar som stiftskonsulent för Lärande och undervisning i Göteborgs stift. Hon bekräftar min aning.

– Absolut. När kyrkans sammanhang är som bäst präglas de just av relevans, mångfald och komplexitet. Det finns inte ett svar som passar i alla rum och i alla tider, säger hon.

Under sina tjugo år som församlingspedagog och som lärare på stiftets bibelskola har hon tvingats tänka noga på vad vi undervisar om när det gäller Bibelns berättelser och det vi tror på. Dessutom är hon med i stiftsreferensgruppen för den nationella satsningen.

Där bland böckerna i flyttlådorna i garaget ligger barnbibeln. Varför stoppades den undan, varför finns den kvar, vilka känslor väcker den? Dessa frågor leder in i projektet Lärande och undervisning, som vill öka och fördjupa kunskapen om kristen tro och tradition hos människor.

– Ja, jag är stolt över den gemensamma satsningen. Jag är övertygad om att programmets bredd och djup bidrar till förhållningsätt som öppnar till Bibelns berättelser som håller att leva på.

Beata berättar att hennes hjärta, både som privatperson och yrkesmänniska, slår för att hålla ihop teologi och pedagogik. Livet och tron behöver tala samma språk och stämma överens, säger hon.

– Det är kanske inte så förvånande egentligen. Att vara kristen handlar ju om att leva.

Att leva sin tro i handling och kärlek i den värld där livet far fram med oss på olika sätt.

Det är inte alltid lätt och jag behöver ta ansvar för de tolkningar jag gör och hur de påverkar andra.

Jag inleder med att berätta om mina tankar,

om min bakgrund, om att damma av barnbibeln i garaget och om mina funderingar kring kyrkan nu och då. Kanske kan det ta oss någonstans på vägen?

– Ja, vi är nog många som har dolda göm-

mor i förråden, skrattar Beata. Det vore bra om jag själv vågade mig in i mitt, tog en ny titt och prövade en nyare bedömning.

– Men du, säger hon, det är ju spännande att leka lite med tankar om varför du har stoppat undan just Bibeln. Ansåg du den inte relevant eller blev den bortprioriterad av andra skäl?

Fick den inte plats? Fanns det andra böcker som var mer betydelsefulla vid den tidpunkten? Vad fick dig att spara den och inte slänga den? Vilken känsla fick du när den dök upp?

Beata menar att det är i svaren på dessa frågor som det kan finnas något viktigt att stanna till vid om jag själv vill.

Beata frågar nyfiket vilken barnbibel det är jag hittat och poängterar hur roligt det är att jag finns i Karlstad där biskop Sören forskat på just olika sorters barnbiblar och även ger ut en ny barnbibel i höst. Hon menar att det är viktigt att reflektera över varför vi vill berätta just det vi berättar och varför vi avstår andra berättelser.

– Bibelns berättelser kryllar ju av platser, personer och situationer att ösa ur. Vad får oss

Korsväg 3 | 2020

37

blir bärare av en gemensam att lyfta fram just de berättelsjälvkännedom och identitet i ser vi gör? Vilken funktion Beata Åhrman Ekh det lokala sammanhanget där får berättelserna? Vad betovi vet varför, vad och hur vi gör det vi gör. nar vi därmed i det kristna livet? Det urval vi Ett viktigt bidrag som programmet ger är gör berättar något om de grundvärderingar vi just möjligheten att kraftsamla kring olika har menar hon. frågor tillsammans bortom professionsgränser menar hon.

Beata menar att det utmanande och roliga – Programmet samlar oss, skapar struktur är att Bibeln inte är ett enda verk utan en och ger gemensamma redskap in i uppdraget. samling av många olika traditioner. De äldsta Konkret arbetar programmet med att ta fram texterna är från cirka 900 före Kristi födelse en digital Resursbank som ska fungera som en och de yngsta från ca 100 efter Kristi födelse. källa att ösa ur för idéer och inspiration.

– Vill vi förstå och ge Bibelns budskap vidare behöver vi känna till något om dess historiska sammanhang och vilken slags litSom jag anat finns inga givna svar. I kyrkans teratur vi har att göra med. När vi närmar oss värld ser svaren olika ut beroende på frågan, en bibeltext närmar vi oss en tradition. I en sammanhanget och vad som behöver höras, annan text eller bibelbok möter vi ytterligare göras och sägas. Men vad betyder allt detta för en eller flera. Därutöver har sedan vår egen exempelvis mig? Hur kan jag, som en av dem tradition gjort något med den. Och som om som haft kyrkan närvarande i sitt liv, men det inte räckte är traditioner något som lever kanske en aning perifert, faktiskt närma mig och förändras så även de tolkningarna är flera. Bibeln? I kyrkoordningen står det att ”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med uppdrag Medvetenheten och kunskapen kring Bibelns att förmedla evangelium i ord och handling. berättelser känns självklar och naturlig när Kyrkan har rum för alla, för den sökande och Beata berättar. Jag som nyanställd lyssnar in tvivlande likaväl som för den trosvisse, för och funderar på den satsning som Svenska kyr- den som hunnit kortare likaväl den som hunkan just nu gör gemensamt inom lärande och nit längre på trons väg”. Så var hittar Bibeln undervisning. Kan programmet hjälpa oss när sin plats idag hos dom som inte går i kyrkan vi närmar oss temat Bibel? Och på vilket sätt? förutom på dop, bröllop och begravningar?

– Absolut, programmet ger en fantastisk möj– Jag tycker att det är en god idé att göra lighet. Det aktualiserar vikten av att vi ställer som du gjort. Ta in din barnbibel i värmen, oss de didaktiska frågorna varför, vad och hur. torka av dammet och bläddra lite försiktigt.

Det är frågor vi hela tiden behöver hålla vid liv – Längtar du efter att läsa Bibeln och har inte minst när vi närmar oss Bibeln. andra människor tillhands uppmuntrar jag att du gör dig själv och de andra myndiga. Närma – Programmet kan inspirera både var och er berättelserna tillsammans. Fundera och en av oss, och oss som kyrka tillsammans, att dela. Vad hör du, vad hör de andra och vad hör reflektera över just det liv vi lever och den profession vi praktiserar. Förhoppningsvis blir ni tillsammans?

– Från att ha stoppat ner Bibeln behöver frukten av den reflektionen att vi tillsammans 38

Korsväg 3 | 2020

du ju inte göra tvärs om och sätta den på en guldfärgad piedestal. Låt den få komma in i värmen och ligga till sig en stund, kanske börjar den röra på sig, säger Beata med en uppenbar glimt i ögat.

Den stora gemensamma nationella kraftsamlingen kan hjälpa även mig i det tror Beata. Att hitta ingångar, sammanhang och vägar vidare alltså. Eftersom programmet är ett långsiktigt arbete där tilltalet sker lokalt i den egna församlingen och pastoratet i gudstjänst, samtalsgrupper, studiecirklar och över cafébord och över nätet.

Beata närmar sig mina ibland kanske annorlunda frågor öppet och förutsättningslöst.

Det är tydligt att programmet för Lärande undervisning ger verktyg och medvetandegör hur vi som kyrka kan arbeta med dessa frågor, hur det kan påverka andra och hur kyrkan kan stötta i en persons strävan att närma sig den kristna tron på olika sätt.

Det är befriande att landa i att det inte alltid finns tydliga och enkla svar för hur man närmar sig Bibeln. Bibeln behöver inte finnas i min hand för att jag ska kunna närma mig kristen tro, dess berättelser eller värderingar.

Jag kan faktiskt tillåta mig själv att hitta min egen ingång, min egen väg och mitt eget sammanhang. Oavsett om det är när jag lyssnar till mina barn som sjunger sig hesa till Lalehs Goliat på skolavslutningen, eller när jag och min kör en bit utanför Karlstad sjunger hennes En stund på jorden på en begravning. Ja, det kan till och med vara när jag bestämmer mig för att damma av barnbibeln i garaget och låta den komma in i värmen på mitt kontor.

Text: Camilla Arnäs-Nielsen

PROGRAMMET LÄRANDE OCH UNDERVISNING 2019-2022 VAD? • En kraftsamling – fastställd av kyrkomötet och beslutad av kyrkostyrelsen – som ska stödja och utveckla kyrkans systematiska och sammanhållna arbete med undervisning i kristen tro. Genom att samla medarbetare, förtroendevalda och ideella och ställa de didaktiska frågorna, Varför? Vad? Hur? För vem?

• Syftet är att öka och fördjupa kunskapen om kristen tro och tradition hos många människor.

• Programmet är långsiktigt och engagerar hela kyrkan och samordnas från nationell nivå.

HUR? • Arbetet utformas efter tre linjer, som motsvarar de arenor där människor möter Svenska kyrkans undervisning: - i församlingens egna verksamheter och lokaler – genom bl a teologiska och pe­ dagogiska stöddokument och en digital resursbank.

- p å digitala arenor – genom bl a med texter och annat material för sidorna om kristen tro på webben.

- i det offentliga rummet – genom bl a insat­ ser för större medverkan i offentligheten.

VARFÖR? • Lärande och undervisning har alltid haft en central plats i kyrkans historia. För Svenska kyrkan är reformationen en viktig teologisk och pedagogisk utgångspunkt. Tro och tradi­ tion behöver tolkas, översättas och knyta an till människors liv för att bli meningsfull.

MER? https://internwww.svenskakyrkan.se/ larandeochundervisning/programmet-forlarande-och-undervisning

Korsväg 3 | 2020

39

Bibelsmedjan

– bibelsamtalsutbildning för icketeologer När unga människor längtade efter att lära sig mer om Bibeln väcktes tanken på en bibelsamtalsutbildning för icketeologer. Pedagogiken bygger på gemensamt lärande snarare än att någon berättar hur det är. Nu kommer det en bok också!

J

esus ska just döpas av Johannes. Männi­ skorna trängs nere vid Jordanfloden. Det är berättelsen i Bibeln gruppen läst tillsammans. Nu får alla bli de olika karaktärerna i berättelsen, några får ”vara” Jesus, några Johannes, några blir barn, andra personer som står i kön för att döpas.

Sen läses texten en gång till, men nu ska alla lyssna utifrån sin karaktär, som om de är den personen. Sen grupperar man sig tillsammans med sina egna karaktärer och vänder och vrider på berättelsen utifrån sitt eget perspektiv.

Sen blir det möten, t ex en Johanneskaraktär träffar det lilla barnet. Sen går alla runt, så alla får träffa alla. Och då uppstår dialoger och alla får nya insikter.

40

Korsväg 3 | 2020

– Det här är ett sätt att leka med texten som vi använt som är en av metoderna i vårt Bibelprojekt, berättar Nicklas From, en av de ansvariga för den mångåriga satsningen i Västerås stift. Som hade sitt ursprung i en längtan att lära sig mer om Bibeln. Och ett behov av att hitta bra verktyg för att leda samtal om Bibeln med funderingar kring bibelledarutbildning.

Det var grunden som lades 2013 och som nu, sju år senare kommer resultera i en omfattande bok, Bibelsmedjan med utgångspunkt i människors tankar och funderingar, kompletterad med kunniga föreläsare.

Nicklas vet att materialet behövs. Under ett antal år var han programansvarig på stiftsgården i Rättvik och träffade många, många unga

Nicklas From har varit verksam vid Stiftsgården Rättvik som genom åren kommit att betyda mycket för många, inte bara från Västerås stift utan från hela landet.

Korsväg 3 | 2020

41

Många av metoderna för att lära sig mer om Bibeln är lekfulla och roliga. Ett av syftena är att nå fram till att deltagarna får egna upplevelser. Därav namnet Bibelsmedjan, som handlar just om att få igång processer. Materialet ska vara inspirerande!

människor med en längtan att lära sig mer om Bibeln.

Miljön är otroligt inspirerande, vi sitter nere vid Siljans strand, stillheten och ron är påtaglig. Ljuset har sensommarens mildhet över sig, alla färger är mättade. Fågelljuden färdas långt över den spegelblanka sjön, ett inkommande tåg påminner om vardagen. Vi sitter nere vid brygghuset, idealiskt för samtal, i stora eller små grupper. En och annan golvplanka på bryggan bär namn av en person eller församling som bidragit till brygghusets uppbyggnad.

Stiftsgården Rättvik ligger i Västerås stift och har genom åren kommit att betyda mycket för många, inte bara från Västerås stift utan från hela landet. Den är, liksom andra stiftsgårdar, uppbyggd för att inspirera till reflektion och till möten. I normala fall (före

42

Korsväg 3 | 2020

coronapandemin) hade gården 10 000 ungdomsnätter och 10 000 vuxennätter inbokade på retreater, kortkurser, utbildningar. Dessutom tusentals dagsbesök. Det levande andaktslivet i det vackra kapellet, med fönster ut mot Siljan, var en daglig puls med andakter tre gånger om dagen.

– Min kollega Anneli Rosén och jag jobbade som pedagoger här på stiftsgården, när vi allt mer hörde ett behov hos äldre ungdomar att lära sig mer om Bibeln, minns Nicklas. De hade haft med sig Bibeln som konfirmander och sen som unga ledare, men sen fanns ingen fortsättning. Vi märkte att det behövdes mer.

Många år tidigare hade det funnits en Bibel­

skola i stiftet, men intresset för den hade svalnat.

– Vid ungefär den tiden mötte vi också an-

Vi märkte att det behövdes mer … när vi allt mer hörde ett behov hos äldre ungdomar att lära sig mer om Bibeln.

»

Att läsa Bibeln tillsammans och samtala om texterna gör att Bibeln blir mer relevant och viktig, har deltagarna konstaterat i sina utvärderingar.

dra pedagoger som kände sig osäkra på att leda bibelsamtal, berättar Nicklas vidare. De fick ibland en förfrågan när prästerna inte hade tid. Så vi började fundera över en bibelsamtalsutbildning för icketeologer.

Det resulterade i en genomtänkt utbildning som lockade många sökanden. Åtta dygn med helpension på Stiftsgården i Rättvik. Kunniga föreläsare i de olika ämnena vid varje internattillfälle. Sju dygn med helpension i Betlehem och Jerusalem.

Väl nere i Israel/Palestina fick gruppen träffa den andra gruppen – femton pedagoger som parallellt hade gått en Bibelsamtalsledarutbildning. De blivande ledarna kunde nu ”öva” på Bibelskolans elever.

– För att kunna genomföra de båda utbildningarna fick vi stöd från stiftet och från projektet Dela tro Dela liv. Vi kunde kontraktera

kunniga föreläsare från hela landet; teologer, pedagoger, diakoner, forskare och författare för att ge så många olika infallsvinklar som möjligt. Vi studerade kopplingar mellan klassiska bibelberättelser och nutidskultur. Från ren fakta om tidslinjen till djupdykningar i de mest kända texterna.

– Projektet blev så bra, berättar Nicklas leende, så vi gjorde om det tre gånger med samma upplägg. Utifrån detta växte det också fram många olika bibelsamtalsmetoder, som fungerar på olika sätt.

Men som det oftast är med projekt, så tar de

slut. Det stora nationella projektet Dela Tro, Dela liv tog slut, Nicklas och Anneli bytte jobb och så upphörde Bibelskolan i den form den hade varit. Men då hade utbildningen redan gett många ringar på vattnet. Många ville Korsväg 3 | 2020

43

De som gick Bibelskolan och de som gick Bibelsamtalsledarutbildningen möttes under resan till Israel/ Palestina och där kunde de ”öva” på varandra.

få del av metoderna man kommit fram till.

Sammanlagt hade ett sjuttiotal personer deltagit i utbildningarna och utvärderingarna var samstämmiga.

– Bibeln har blivit mer relevant och viktig för mig också i min vardag, konstaterade majoriteten av deltagarna.

Behovet av att dokumentera kurserna blev allt starkare.

– Varken jag eller Anneli är skrivande personer, berättar Nicklas, utan vi är handlingsmänniskor som kan driva en process framåt.

Men då löstes problemet med att stiftet anställde en redaktör för att kunna skapa boken.

Konsekvensen är att det nu blir en bok, Bibelsmedjan, där man samlar texter från många av dem som var med. Gunilla Lindén skriver om Bibelns grunder, Jan Olof Johansson om Bibelns land, Sebastian Selvén om Den hebreiska Bibeln, Helen Egnell om Bokens folk, Sven Erik Fjellström om Synoptikerna, Sven Hillert om Paulus m fl.

– En del av texterna handlar om de olika metoderna vi tagit fram, det blir som ledarstöd för dem som vill leda bibelsamtal. Många av metoderna är lekfulla, roliga. Vi har fått

44

Korsväg 3 | 2020

fundera över om man verkligen kan leka så här med en bibeltext, som exemplet när Johannes döper Jesus. Vi kom fram till att vi vill nå fram till att deltagaren får en egen upplevelse. Så vi jobbade med dramaövningar, associationsövningar och funderade över: vad betyder texterna för mig? Vi kom verkligen fram till bra metoder att använda i bibel­ studiegrupper.

– Sen är det givetvis också en teoretisk kunskapsdel.

– Namnet Bibelsmedjan kommer sig av att vi vill få igång processer. Det ska inte vara en person som samlar folk kring sig och berättar hur det är, utan vi vill uppnå ett gemensamt lärande. Materialet ska vara inspirerande!

– Boken blir nog klar till jul. Den blir tjock och innehållsrik och jag tror den kommer bli mycket användbar för många.

Nu hoppas Nicklas, som numera arbetar inne på stiftskansliet i Västerås, på en fortsättning på projektet. Att skapa ledarutbildningar över hela landet med boken som grund.

Text: Agneta Riddar Foto: Agneta Riddar och Västerås stift

Vi frågar!

Vad betyder Bibeln för dig?

Birgitta Gustafsson

Mats Sundström

Bror Stenberg

– Julafton, när jag var liten. Då tog pappa fram den stora, röda Dorébibeln. Jag kan fortfaran­ de tänka på det när det är jul.

– Den betyder mycket och hjälper mig att lära känna Gud bättre. Den är inte alltid lätt att förstå, men med lite hjälp från de som kan mer, i bibel­ studier och kommentarer, är den en fantastisk källa till kun­ skap om Gud och hans planer för världen och för mig.

– Nu för tiden inte så mycket, men den står där i bokhyllan och jag dammar av den ibland.

Som mycket ung var jag den enda i min familj som gick i kyrkan. Jag satte mig alltid längst fram i första bänkraden under predikstolen.

Tösse

Öckerö

Arvika

Korsväg 3 | 2020

45

Har bibeltolkningen någon gräns?

Vi har all rätt att tolka Bibeln. Det är vårt privilegium att göra det. Men tolkningar kan få både positiva och negativa följder. Blir mina tolkningar rättesnören för andras leverne och moral, då kan det bli väldigt fel.

Händelserna i Knutby är exempel på det.

J

ag drar mig till minnes sommarens vistelse på det karga, vackra Backåkra. Där hittade Dag Hammarskjöld lugnet. 2018 höll FN:s säkerhetsråd sitt informella möte på denna plats. På gårdens meditationsplats finns en sten med beteckningen PAX (fred) dit hela rådet begav sig. Alla deltagare höll sin hand på denna sten. Men när detta gjordes, fälldes ändå lite bitska kommentarer kring definitionen av Fred. Ja, sällan eller aldrig finns EN definition, inte ens av begreppet Fred.

Många är de situationer när tolkningar av Bibeln fått mig att bli arg, ta spjärn och ibland tagit till orda. Och jag har tänkt; suck så inskränkt tolkat! Många är de situationer när tolkningar av Bibeln gett tröst, gett en och annan tankeställare och också matchat mitt eget behov av evangelium. Och jag har tänkt; så inkluderande tolkat!

Jag gissar att jag inte är ensam om ovan exempel. Oftast sker de utifrån oss själva och våra erfarenheter. Behov av såväl tydliga tolkningar som tolkningar av mer oklar karaktär.

För som min vän sa; få är väl de sammanhang

46

Korsväg 3 | 2020

som just bibeltolkning, där utläggaren får stå helt oemotsagd.

Kan det gå överstyr? Kan Knutbytragiken drabba vem som helst? Vittnesmål säger att tendenser har existerat och finns kanske även nu. Även om normalfallet i kyrkan handlar om goda ledare och frisk miljö, finns berättelser om klubb-liknande sammanhang med stark kultur hur man bör tänka och tycka samt ledare som utnyttjar sin position.

Olika bibeltolkningar har funnits och kommer alltid att finnas. Som tur är. Problemet med polemiken och faran att det kan gå just, överstyr, kan handla om att frågan är högst existentiell. Den bibeltolkning jag har är för mig så självklar, att någon annans tycks ofattbar.

För vi har all rätt att tolka Bibeln fritt. Det är varje människas privilegium att göra så.

Enligt judisk tradition har varje bibeltext minst 70 ansikten. Det i sin tur innebär att vi som sköra, drabbade människor därför också kan både få tröst och hamna i onåd. Om dessa tolkningar görs till levnadsvillkor för mig som

Korsväg 3 | 2020

47

… inte kränka någon, inte tysta någon …

människa, till rättesnöre för mina moraliska och etiska ställningstagande överlag och min syn på andras leverne och besinning. Ja då är vi där. Tolkningar kan få både positiva och negativa följder. Tolkningar bör inbegripa rörlighet och en ständig medvetenhet om att mitt liv och ditt liv påverkas av så många andra omständigheter och faktorer så både Bibeln och mänskligheten baxnar.

Bibelns tolkningar skänker tröst och spänner

livsbågen. Men att därutöver använda Bibeln för att grupprocesser med härskartekniker, förminskande, tystnadskultur, hot mot yttrandefrihet och ett elitistiskt förhållningssätt ska få näring. Är farligt.

Mekanismen kan handla om rädsla, rädsla för utanförskap. Vi människor vill känna tillhörighet, gemenskap. Vi vill förstå vårt sammanhang. Få svar på omöjliga frågor. Svar som stillar kaoset. Det handlar säkert om ren och skär överlevnad. Jag vill vara del av gemenskapen. Jag behöver bli accepterad, sedd och lyssnad till. Annars förtvinar jag. Och i värsta fall blir jag okritisk där sanningar borde sägas.

Att tillhöra ett parti, en församlingsgemenskap, en klass, ett arbetslag. Vad krävs då för att det ska fungera – oftast? Lojalitet, att man infogar sig kulturellt och åsiktsmässigt. På gott och ont. Grader i detta finns såklart, men mekanismerna är desamma. En visselblåsare på en arbetsplats har numer lagstöd. Men stöd i gemenskapen – knappast. En politiker som begår misstag och hotar makten, försvinner allt som oftast så småningom. Ett grannskap där en granne är udda, vill tvärtom – funkar om du har hög status, men blir annars lätt utfrusen.

Att ifrågasätta bibeltolkning eller kritisera ledarskapet är en mänsklig rättighet. Men blir 48

Korsväg 3 | 2020

hotfullt om det ruckar själva fundamentet, själva hörnstenen till att gemenskapen blev till. Mekanismen hos oss människor att infoga oss, anpassa oss och att vara lojala är helt enkelt enklast. För att förstå vårt sammanhang.

Men en sådan miljö är knappast alltid sund och frisk.

Vi har var och en rätt att göra tolkningar

av Bibelns texter. Få syn på, upptäcka nytt, vara kritiska, applicera på våra liv och förstå historiska fenomen. Men det är också ett behjärtansvärt ansvar att inte kränka någon, inte tysta någon och inte göra sig till uttolkare av någons leverne. Inte enkom på Bibelns ord.

Därtill har vi lagar och regler, konventioner och demokratiska rättigheter. Subtila brott som tystnadskultur och förminskande bör högljutt protesteras mot. Ödmjukhet inför Gud, människor och bibelns texter behövs.

Annars kan bibeltolkningen lätt gå, överstyr.

Skrupelfria, oansvariga och kärlekslösa tolkningar ryms inte.

Eller med Dag Hammarskjölds ord, han som hittade inspirationen där på gården Backåkra ”Its not we who seek the way, but the way which seeks us.” Det är inte vi som söker vägen, utan vägen som söker oss.

Text: Ida Hallström Åsman, enhetschef och biskopskaplan i Karlstad Illustration: Henrik Westbacke

Frågan om bibeltolkningen kan gå överstyr ställdes, med anledning av händelserna i Knutby, i Sändaren 22 juli 2020 av unga pingstvänner från 90-talet: ”Det hade kunnat vara vår pingstförsamling”.

Didache – boken som inte kom med i Bibeln Ett pergamentfynd i slutet av 1800-talet visade sig vara en sedan tusen år saknad bok: De tolv apostlarnas lära. Den har ansetts vara den första kristna kyrkoordningen, som dock inte kom med bland Bibelns böcker.

Boken handlar om hur kristna döper, ber och beter sig mot andra.

Å

ret är 1873, och den ryskortodoxe metropoliten Filotheos Bryennios befinner sig på besök i ett bibliotek i Den Heliga Gravens kloster i Konstantinopel.

Bland biblio­tekets alla böcker råkar han av en tillfällighet finna en läderombunden bok bestående av 120 pergament. Boken ser mycket gammal ut, och Bryennios blir intresserad.

Bryennios är nämligen inte bara metropolit, han är dessutom forskare och lärare. Han öppnar boken. Resten är historia.

Det visar sig nämligen att Bryennios har hittat en textsamling som i vissa fall varit borta från scenen i ett årtusende. Mest upp­ seendeväckande är att man bland pergamenten finner hela texten till Didache, en text som vissa tidiga kristna ansåg vara en del av Nya testamentet. Boken omnämns av flera tidiga kyrkofäder på såväl 200- som 300-talet, men boken ansågs fram tills fyndet 1873 för alltid vara försvunnen för eftervärlden. (Några ord om titeln. Titeln på boken är egentligen De tolv apostlarnas lära, där ordet didache är det grekiska ordet för lära. Men boken kallas i normalfallet för Didache. Anledningen till att boken inte kom med i Bibeln har nog med titeln att göra, eftersom boken inte är skriven av de tolv apostlarna).

Idag har sensationen kring fyndet klingat av, och inte speciellt många känner till Didache

eller har läst den. Vilket är synd, eftersom den är läsvärd, och dessutom ger en helt unik inblick i den allra tidigaste kristna kyrkan.

Boken är skriven i generationerna direkt efter apostlarna, och vi får i den en unik inblick i hur en kristen kyrka kunde se ut. Hur förrättade man dop? Hur löd bönerna som man bad vid nattvarden? Hur såg dopundervisningen ut, ja, vad innebar det att leva i dopet? Didache ger svaret. Och som sagt, boken var för vissa tidiga kristna en del av Nya testamentet. Även de som inte räknade in den i Nya testamentet, ansåg den vara en bra och uppbygglig bok, väl värd att läsa.

Boken har kallats för den första kristna

kyrko­ordningen, och består av fyra delar.

Först kommer en dopundervisning, som till stora delar bygger på tio Guds bud samt Bergspredikan (kap 1-6), sedan kommer ett avsnitt med ordningar för dop och nattvard (kapitel 7-10), vilket följs av en kyrkoordning (kap 11-15). Boken avslutas med en kort eskatologisk text om den sista tiden (kap 16). Trots att boken består av 16 kapitel är den kort, ungefär lika lång som Galaterbrevet.

Boken är rakt igenom praktiskt orienterad.

Det är inte filosofiska eller dogmatiska spetsfundigheter som behandlas, utan Didache har hela tiden en praxisinriktning: – Hur döper vi till exempel om det inte finns Korsväg 3 | 2020

49

50

Korsväg 3 | 2020

… för att ge vägledning i praktiska frågor.

rinnande vatten? ”Om du inte har rinnande vatten, döp då i annat vatten. Om du inte kan döpa i kallt, så döp i varmt. Om du inte har någotdera, gjut då vatten tre gånger över huvudet i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”

– Hur ska vi bete oss mot varandra? ”Allt vad du inte vill skall hända dig, det skall du inte heller göra mot någon annan.” ­ – Hur ofta skall vi be? ”Tre gånger om dagen skall ni be.”

– Hur känner man igen en äkta profet? ”På levnadssättet lär man känna igen vem som är en falsk eller äkta profet.”

Didache besvarar även frågor av rent pekuniär natur, som de tidiga församlingarna kunde stå inför: Vilka krav kan vi ställa på omkringresande predikanter, och hur länge ska vi stå för deras uppehälle? Sådana frågor.

Det är tydligt att boken är skriven i ett

sammanhang där de flesta har en judisk bakgrund, vilket ju inte är så konstigt eftersom de första kristna var judar. Dopundervisningen i kapitel 1-6, som är den äldsta kristna katekes vi känner till, är till exempel mycket konkret, där en jude kan känna igen sig och hålla med om det mesta. Texten beskriver de två vägarna en människa kan välja, livets väg och dödens väg. Ett motiv som är vanligt även i Gamla testamentet (Ordspråksboken, 5 Mos 30) och i andra judiska texter. I Didache finner vi även bönen Vår Fader, samt får reda på att den ska bes tre gånger om dagen. Inte speciellt upp­ seendeväckande, eftersom detta överensstämmer med den judiska traditionen att be just tre gånger per dag.

Boken vänder sig som sagt till ett sammanhang som är judiskt, och det är talande att i

de böcker som rymdes i de pergament som Bryennios fann i biblioteket 1873, så citeras Gamla testamentet betydligt oftare än Nya testamentet. För de första kristna, där majoriteten var judar, var helt enkelt Gamla testamentet en mycket viktig boksamling. Vi bortser ju lätt från det faktum att när Jesus läste Bibeln så var det just Gamla testamentet han läste. Uppenbarligen var det så även för de första kristna.

Ett annat talande faktum är att Matteus­ evangeliet citeras betydligt oftare än de andra evangelierna; Markusevangeliet citeras inte alls. Detta är ett tecken på att Matteusevangeliet tidigt blev det mest kända och lästa evangeliet, och det är därför det är den bibelbok som är placerat först i Nya testamentet.

Didache kom till slut inte med i Nya testamentet, och det förmodligen för att den inte var skriven av de tolv apostlarna, utan någon generation efter dem. Den är helt klart skriven av någon inflytelserik kristen författare för att ge vägledning i praktiska frågor. Uppenbarligen i ett sammanhang som är mycket influerat av judisk tro och tradition. Författaren söker behålla det av traditionen som är värt att behålla, och samtidigt anpassa den till den verklighet som läsarna befinner sig i.

Precis den utmaning som den kristna kyrkan alltid har stått i, med andra ord.

Didache ingår i textsamlingen De apostoliska fäderna, som du kan låna på biblioteket eller köpa.

Text: Sören Dalevi Foto: Camilla Arnäs-Nielsen

Korsväg 3 | 2020

51

Krönika | Torgny Lindén

Var kommer orden ifrån …

U

nder sommaren har vi haft med barnbarn i bilen på flera resor. Då rullar gärna Astrid Lindgrens berättelser i högtalaren. Barnbarnen gillar dem och för oss vuxna är det igenkänning.

Senaste resan var det Mio, min Mio vi lyssnade på. Spännande så det förslår och det var andäktigt tyst i bilen.

Mio, min Mio ska strida mot riddar Kato som har ett hjärta av sten. Riddar Katos högra hand är borta och i stället har han en klo av järn. Med den klon river han ut hjärtat ur bröstet på folk. Sedan ger han dem ett stenhjärta i stället.

Alla som ska vara i hans närhet måste ha ett hjärta av sten, så har han bestämt.

Ett hjärta av sten säger vi ibland om människor som är hårdhjärtade. Det är en bra bild som Astrid Lindgren använder. Det är också ord som har bibliskt ursprung. I Hesekiel säger Gud: Jag ska ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag ska ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.

(Hes 36:26).

Vi kan också utgjuta vårt hjärta, eller lätta vårt hjärta, för någon när vi berättar om det som tynger oss, och när vi delar med oss av vårt hjärtas innersta tankar. Det gjorde Hanna, som var hustru till Elkana och sedermera mor till Samuel, då hon sa: jag har burit fram mina sorger för Herren (1 Sam 1:15). Eller

52

Korsväg 3 | 2020

som det står i en äldre översättning hon hafver utgjutit sitt hjärta för Herren.

I Psaltaren står det också … öppna ditt hjärta inför honom … (Ps 62:9).

Det är många ord och talesätt som

har sitt ursprung i Bibeln, en del är uppenbara som Apostlahästar, David och Goliat, Judaskyss, Bära sitt kors och Salomonisk lösning. Andra som Jota, Döva öron, Glödande kol, Ulv i fårakläder och Döden i grytan är kanske inte alltid uppenbart att de har biblisk anknytning.

Att inte fatta ett jota betyder att inte fatta något alls eller inte fatta det minsta. Detta är inte ett ord som står i Bibeln, istället är det den minsta bokstaven i det grekiska alfabetet ”iota” som ser ut som en prick. Sannerligen, innan himmelen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå … (Matt 5:18).

Tala för döva öron förekommer, dock inte ordagrant, hos profeten Jesaja.

Förstocka detta folk, täpp till deras öron, täck för deras ögon, så att de ingenting ser, ingenting hör, ingenting förstår …

(Jes 6:10). Denna profetia knöt Jesus an till när han förklarade varför han talade i liknelser: Ni ska höra med era öron men ingenting förstå och se med era ögon men ingenting uppfatta. (Matt 13:14).

Att ösa välgärningar över någon kan ibland formuleras som att lägga glödande kol på någons huvud. Så beskrivs det i Ordspråksboken: Är din fiende hungrig, ge honom bröd, är han törstig, ge honom vatten. Då samlar du glödande kol på hans huvud och Herren skall ge dig din lön. (Ord 25:21-22). Detta citerar Jesus i Romarbrevet 12:20.

När någon eller något som verkar oskuldsfullt och ofarligt vid en första anblick sedan visar sig, vid en närmare granskning, inte vara det kan vi uttrycka det med orden en ulv i fårakläder. Detta uttryck har sitt ursprung i en grekisk fabel. Jesus använder uttrycket när han varnar för falska profeter: Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. (Matt: 7:15). Jesus använder också uttrycket på omvänt sätt när han sänder ut lärjungarna att predika: Jag skickar er som får in bland vargar. (Matt 10:16).

Det är gift i grytan ropade profeterna som blev bjudna på en förgiftad soppa i Andra Kungaboken 4:40-41. Enligt en tidigare översättning ropade de Döden i grytan.

Nu har jag förhoppningsvis vägt mina

ord på guldvåg, det vill säga inte pratat vitt och brett om det jag inte vet något om: Andra pratar vitt och brett, men de vise väger sina ord på våg. (Syr 21:25), … gör dig också en våg för att väga dina ord. (Syr 28:25). Då återstår bara att ära den som äras bör, eller med Paulus ord ge heder åt den som heder tillkommer.

(Rom 13:7 enl äldre översättning), det vill säga berätta att jag inspirerats av Carl Henrik Martling*, Bibeln och Internet.

Torgny Lindén Kommunikatör * Döden i grytan – Bibeln i dagligt tal, Församlingsförlaget 2004

Korsväg 3 | 2020

53

Bibeln, musiken och den mänskliga ambivalensen Vad är kopplingen mellan Bibeln och populärmusiken?

Varför anas dess texter i och mellan raderna på så många rock- och poplåtar?

S

tockholm i januari 1985. Irländska U2, idag ett av världens största rockband, spelar på Johanneshovs Isstadion. Som sista extranummer spelas låten ”40”, bandets tolkning av psalm 40 i Psaltaren i Bibeln: I waited patiently for the Lord He inclined and heard my cry He brought me up out of the pit Out of the mire and clay I will sing, sing a new song

Sångaren Bono får med sig publiken i refrängen. Efter en stund lämnar U2 scenen, men vi i publiken fortsätter sjunga. ”How long to sing this song...” Om och om igen, sången växer sig allt starkare i publikhavet. När bandmedlem54

Korsväg 3 | 2020

marna så småningom kommer tillbaka är det de som faller in i vår sång och inte tvärtom.

När de slutligen lämnar scenen för gott, ljuder fortfarande allsången: ”How long …”

Det märkliga är att sången fortsätter medan publiken lämnar arenan. På tunnelbaneperrongen vid Gullmarsplan i den kyliga kvällen är jag omgiven av för mig okända människor som tillsammans sjunger: ”How long to sing this song …” På tåget in till T-centralen fortsätter sången. Stämningen är uppsluppen men innerlig. De flesta av dessa rockälskare har säkert ingen aning om sångens bibliska ursprung. Men vi delar alla en stark upplevelse.

När jag fick en fråga om att skriva om Bibeln i populärmusiken, gjorde sig den här upplevelsen än en gång påmind. Drygt 35 år

Korsväg 3 | 2020

55

har gått sedan dess. Musik och konserter har fortfarande en stor plats i mitt liv, och U2 har fortsatt göra musik med tydliga bibelinfluenser. Kanske inte så konstigt, då tre av fyra medlemmar är troende och växte upp i bibelläsande sammanhang.

som under århundranden präglat det samhälle där musiken växte fram. Detta trots att det vi sammanfattar som pop- och rockmusik har sitt ursprung i ett försök till uppror mot den kyrkliga kulturen och moralen.

För även om den har tydliga rötter i gospelmusiken, var själva grundtanken med den nyfödda rockmusiken på 1950-talet att återskapa den religiösa extasen i en profan kontext: Sexualitet istället för andlighet. Elvis Presley och hans ”obscena” bålrullningar blev själva sinnebilden för det där nya, farliga: rock’n’roll.

Men liksom de flesta av rockmusikens amerikanska pionjärer var Elvis själv troende och hängiven bibelläsare. Redan 1960 släppte han

Att förkasta, ompröva och kanske återerövra.

Men Bibelns närvaro i populärmusiken är inte i första hand en fråga om personlig tro. Snarare är det så att Bibeln och kristendomen genomsyrar hela den västerländska kultursfären och därmed också dess olika konstarter; litteratur, konst, musik, dramatik, film etc. Även om den ses som i grunden sekulär, bär populärmusiken med sig språk, bilder, tankefigurer och värderingar hämtade från den religion

56

Korsväg 3 | 2020

sin första gospel-LP, ”His hand in mine”, full av sånger med bibelreferenser. 2012 såldes en gammal bibel som tillhört Elvis – full av hans understrykningar och anteckningar – för 94 000 dollar på en auktion.

Konstnärligt skapande är till sin natur en form av testverksamhet. Kopplat till ungdoms­ kultur – som den ursprungliga rockmusiken – fungerar den ofta som en reaktion mot auktoriteter, mot föräldragenerationen; ett ställningstagande för rätten att själv få forma sitt liv. I en sådan process är det viktigt att ha något tydligt att utmana och ifrågasätta. Att förkasta, ompröva och kanske återerövra. För att i slutändan kanske inte alls hamna särskilt långt ifrån det man ville revoltera mot – oavsett vad självbilden eller omgivningens tolkningar säger. I det här fallet kan vi nog konstatera att populärmusiken aldrig varit så sekulär och

gudsförnekande som dess kritiker menat – eller som den egna marknadsföringen hävdat.

Visst är det intressant att lyfta fram exempel på låtskrivare, artister och band för vilka Bibeln är en textmässig inspiration.

Som nobelpristagaren Bob Dylan – som förmodligen betydde mer än någon annan för rocktexternas utveckling och fördjupning på 1960-talet – vars lyrik genom hela karriären varit genomsyrad av Bibeln, med en särskilt intensiv period 1979–1981 efter en kristen omvändelse.

Eller Leonard Cohen, Nick Cave, Patti Smith, Arcade Fire, Madonna, Kanye West, Lady Gaga, Johnny Cash, Mumford & Sons, Laleh, Emmylou Harris, Bruce Springsteen, Jonathan Johansson, Prince, Alicia Keys, Tomas Andersson Wij, Steve Earle och många,

Korsväg 3 | 2020

57

Med all vår storhet och all vår litenhet.

många andra i vars låtar det finns bibelreferenser – oavsett hur deras tro eller avsaknad av tro ser ut.

Men en mer spännande fråga är kanske vad kopplingen mellan den uråldriga Bibelns texter och den moderna musiken egentligen är?

För även om den där upplevelsen på U2-konserten nog främst är ett tecken på musikens förenande kraft, tror jag den också säger något om Bibelns förmåga att uttrycka människans existentiella längtan. Och hur väl detta gifter sig med musik.

För drygt 2300 år sedan frågade sig filosofen Aristoteles varför musik, som ju bara är ljud, påminner oss om hur vi mår i själen. För 1800-talsbiologen Charles Darwin var musicerandet den enda av människans förmågor som inte gick att förklara, ”det största mysteriet”.

Många har försökt förstå musikens hemlighet: Vad är egentligen musik – och varför påverkar den oss så mycket? Skapar känslor, inspirerar, förenar, engagerar, gör oss glada, gör oss ledsna, läker och tröstar.

Numera finns det spännande forskning (bl a av Leonid Perlovsky, professor vid Harvard University) som visar att musik hjälper oss att hantera kognitiv dissonans. Uttrycket syftar på den dissonans som kan finnas mellan det vi vet och det vi gör; eller när vi bär på flera motsägelsefulla övertygelser och känslor samtidigt.

Ett tema som ständigt återkommer i popoch rockmusiken är den mänskliga ambivalensen och dubbelheten; brottningen med

58

Korsväg 3 | 2020

motstridiga känslor inom oss.

(Långt mer än bara ”hjärta och smärta”.) Och nu har det alltså visat sig att musik hjälper oss att hantera motsägelsefullheten inom oss och ge oss en känsla av helhet. En händelse som ser ut som en tanke.

I en intervju i tidningen The Independent, säger rockikonen och poeten Patti Smith: ”Det finns ett gensvar i Bibeln. Den har allt: skapelse, svek, lust, poesi, profetia, offer. Alla stora saker finns i Bibeln. Där finns berättelser som fortfarande är relevanta och inspirerande, med läxor som måste läras om och om igen. Och de ger människor hopp. Det spelar ingen roll vilken religion du tillhör eller om du inte har någon religion, berättelserna är fortfarande relevanta för vad människor går igenom i sina liv – och de är också väldigt vackert skrivna.” ”Den har allt.” En bra sammanfattning.

Bibelns olika böcker spretar åt många håll – allt är verkligen inte vackert – men förenas i att de beskriver hur det är att leva i ambivalensen och med den kognitiva dissonansen det innebär att vara människa: Med all vår storhet och all vår litenhet. Med vår godhet och vår uselhet. Med vår ödmjukhet och vårt högmod.

Tillsammans med Gud och utan Gud. Kanske är det här pusselbitarna faller på plats? I alla fall tycks Bibeln och populär­ musiken – ja, all musik – förenas i försöket att hantera den mänskliga ambivalensen, vår kognitiva dissonans.

Text & foto: Magnus Sundell, musikskribent

Korsväg 3 | 2020

59

Krönika | Charlotte Fryklund

Med Bibeln som språngbräda

H

ar sociala medier blivit den nya biktstolen? Den plats där vi vågar ställa frågorna rakt ut – de svåra frågorna, de som vi inte vet om vi orkar med svaret på. Sorgen över en död anhörig, oron inför ett barns sjukdom, uppgivenheten över ett liv som inte blev som vi ville – allt detta syns i våra flöden. Som engagerade människor vill vi finnas där, och som kyrka kan vi alltid finnas med hjärtan och böner i det som händer.

Det är en fantastisk möjlighet för samtal och djup, långt bortom den ytliga bild av människor som delar bilder på sina lunchtallrikar som sociala medier ibland anklagas för – och detta har fått mig att uppskatta en sak om sociala medier som kan verka löjligt självklar när jag uttrycker den: Sociala medier är sociala. De är till för samtal och utbyten, till för frågor och svar, till för tankar och reaktioner och diskussioner.

Jag nämner detta i all sin självklarhet för det är viktigt. Det handlar inte om vad jag vill säga, det handlar om vad andra behöver höra. I mitt eget flöde kan jag skrika det jag själv vill från hustaken, men i samtalet med andra behöver jag veta att det är deras villkor som gäller – deras behov som behöver styra mina reflektioner i det jag skriver.

60

Korsväg 3 | 2020

Att vara kyrka på sociala medier är att

ta människors frågor och oro, ångest och upprördhet, glädje och förundran, på allvar. Det som är en fråga i dig kan leda till ett samtal som vi båda kan växa av. De uråldriga mänskliga frågorna är eviga, och där kan vi som kyrka komma med vår erfarenhet av att det finns hjälp i det som verkar hopplöst. Vi har bönen som verktyg, Bibeln som språngbräda, och tron som hopp. Vi kan med förtröstan och frimodighet finnas där människor finns för att berätta om att det finns en gryning bortom natten.

För mig är Bibeln en viktig del av detta. I Bibelns texter bor så många människor med problem att vi lugnt kan säga att inget mänskligt är Bibeln främmande. Varken dygd eller synd, varken hopp eller förtvivlan, varken hat eller kärlek saknas. Och genom alla de människor som bor i Bibeln, hittar jag fördjupning och sällskap i mina egna livsfrågor.

I Bibeln finns många fantastiska oneliners, som snyggt och elegant fångar in viktiga tankar kring hur vi kan leva.

De gör sig väl i sociala medier, bildsatta och vackra, skimrande av kraft. I våra flöden får de finnas sida vid sida med

andra citat, från Nalle Puh, filosofer, influencers och sångtexter. Det här är en fantastisk möjlighet tycker jag, i en värld där vi alltmer kommit att tappa vår basala kunskap om hur många uttryck och figurer i vårt språk som kommer från Bibeln, ursprungligen. ”I dödsskuggans dal”, ”det finns en tid för allting under himlen”, ”tro, hopp och kärlek”. Sammanhanget må vara borta, men vi känner igen uttrycken, och de talar till något inom oss. Kanske är det dramatiken, kanske är det känslan, oavsett finns de i våra sinnen och minnen. Nu kan vi på sociala medier föra in de bibliska korta citaten i människors liv igen, genom att finnas i flöden och tala till själen.

En gång på twitter fick Svenska kyrkans nationella konto kommentaren ”Ni ska jämt hålla på att vända andra kinden till i Svenska kyrkan. Var &%€# har ni fått det ifrån?” Ett bra tillfälle att svara och bidra med allmänbildning, bibelkunskap, och en djup kristen sanning: Vi vill göra det som Jesus bjuder oss att göra.

Det finns i Bibeln flödande kärleks­ poesi, kluriga liknelser, gåtor och spådomar, tung ångest, fascinerande människoöden, spännande detektivhistorier och engagerande myter och sagor. Röster från andra tider och andra platser, som ligger så nära det som vi själva kan uppleva och känna i vår värld idag. Ändå är tanken på att läsa Bibeln tung intill gränsen till oöverstiglig för många människor. Vi vet att den är lång och mångordig och anar

att den är svårtolkad. Hur kan vi, som kyrka på sociala medier, göra för att underlätta för människor som skulle ha nytta av att ha Bibelns berättelser som klangbotten i sina liv?

Vi kan finnas med vår kunskap om Bibeln och Bibelns djup i vårt samhälle idag i många roller och på många sätt. Men sociala medier är en unik möjlighet till story telling, till att delge Bibelns berättelser, berätta om Bibelns människor, i kortfattad och engagerande form.

• Den som känner av dåligt självförtroende, kan få möta Gideon.

• Den som känner av dåligt rykte, kan få möta Maria från Magdala.

•D en som känner sig fången i en extrem rörelse, kan möta den unge Saul.

•D en som känner sorg när alla andras flöden fylls av babylycka, kan möta Sara.

•D en som känner att åldern tagit ifrån dem så mycket, kan möta Hanna i templet.

•D en som känner sig osäker på sin plats i tillvaron, kan möta Petrus.

Bibeln är många böcker, många berättelser, och samtidigt pekar den mot en enda sanning: Guds nåd och kärlek.

Det är något som jag tror att alla behöver få veta: det finns förlåtelse, frid och försoning. Så ta med dig din bibelläsning ut på nätet och låt oss, som delar mörkrets djup, också dela hoppets ljus.

Charlotte Fryklund Nätpräst

Korsväg 3 | 2020

61

Livet handlar om att våga lyssna Är det ett svaghetstecken att börja läsa Bibeln när man varvar ner från det ”riktiga livet”? Nej, det är tvärt om säger bibelläsare i Färgelanda. Med livserfarenheterna kommer insikten att livet inte bara handlar om att jaga drömmar och uppnå mål.

I

nbäddad i lummig grönska, uppe på en höjd, ligger Färgelanda kyrka. I Dalsland, i Karlstads stift. Församlingshemmet är stort och luftigt, det är den gamla prästgården som förvandlats.

1868 började en ny kyrka byggas, den gamla, en medeltida stenkyrka, hade blivit för liten.

Men den gamla dopfunten av täljsten från 1200-talet behöll man. Uppemot sextio frivilliga församlingsbor hjälpte till att bygga den nya kyrkan, endast en handfull var anställd personal.

Ett arv av frivilligas hängivenhet, som dagens församlingsbor förvaltar. Bland annat i den bibelgrupp som funnits nu i många år.

Innan coronapandemin ställde allt på ända samlades sexton intresserade kvinnor och män regelbundet varannan vecka till samtal ledda av komminister Maria Reschke.

Gruppen läser valda delar ur Bibeln och sen

diskuterar de. Vad betydde det då? Vad betyder det idag? Apostlagärningarna är den senaste boken och den avhandlades förstås med karta.

När de läste Ruths bok funderade de på om gruppens Ruth påminner om Bibelns Ruth.

– Jo, men det stämmer. Bibelns Ruth är en vän kvinna, som har omsorg om andra, funderar gruppen. Och det passar på vår Ruth. Din

62

Korsväg 3 | 2020

pappa var ju präst, så han visste nog vad han gjorde när han valde ditt namn.

Samtalet flyter lätt vid kaffebordet. De fyra kvinnorna som har kommit för samtal med avstånd i coronatid, känner varandra ganska väl vid det här laget. Frågan om hur de skulle beskriva Bibeln för någon som inte vet något alls om den, blir en ny tanke att grubbla över.

– Jag skulle nog börja med att berätta om skapelseberättelsen, säger Ruth Edner. Och att det verkar som om Bibelns folk hade en så nära kontakt med Gud jämfört med idag. ”Herren sade”, ”Herren uppenbarade” står det ju ofta, på ett sätt som vi inte alls pratar idag.

– Jag tänker att Bibeln är ett rättesnöre, säger den nyaste medlemmen i gruppen, Else-Marie Wigselius. Jag tar till mig det som fungerar för mig själv. Men man blir ju aldrig färdig med Bibeln, jag vill hela tiden veta mer.

Det är 1,5 år sedan Else-Marie började sin

regelbundna bibelläsning, innan dess hade hon inte alls läst Bibeln. Men hon gick till kyrkan och så började hon intressera sig för Bibeln allt mer. Nu har hon redan hunnit med att läsa hela Bibeln och är på gång för en andra genomläsning. Hon har en studieplan hon följer.

– Av nyfikenhet vill jag läsa allt, inte bara

valda delar. Nu i sommar när jag varit mycket ute i trädgården har jag inte läst så mycket, men annars läser jag säkert en timme om dagen. Jag är ju en van läsare, efter att ha arbetat på bibliotek i 30 år!

Också Birgitta Bäckström var tidigare en sporadisk bibelläsare. När hon var liten följde hon med mormor till kyrkan varje söndag.

Det gav henne en grundtrygghet i vardagen som har följt henne sen dess.

– De senaste åren har jag velat veta mer och mer, även om mycket av det man läser i Bibeln är hemskt och grymt.

– Bibeln är ju en samling böcker, kompletterar Maria Reschke. Det är olika litterära genrer, det är historia, lyrik och myter med ett tidsperspektiv på 3 000 år. Bibeln är också en helig bok både för judar och kristna. Vi har rätt att hantera den och brottas med den, men samtidigt lämnar den oss ofta med en upplevelse om en berättelse om något större.

För gruppens präst är givetvis Bibeln också

ett arbetsinstrument.

– Men den är också en ledsagare i mitt liv, förklarar Maria. När jag läser funderar jag över vad som händer med mig, hur jag berörs av texten.

– Jag följer en plan och det innebär att jag inte själv väljer vad jag har lust att läsa just då.

Så jag läser det som kommer upp och det blir som att Gud talar till mig. Just idag var det detta jag skulle höra.

– Jag läser fyra kapitel om dagen och då ingår alltid en evangelietext som speglar de andra kapitlen. Det är en lättnad, tycker jag.

När det är några eländiga passager i Gamla testamentet, med krig och grovheter så kommer samma dag en fin evangelietext eller psaltarpsalm som väger upp.

Gruppen talar en stund om att det finns mycket som är svårt och hemskt att läsa. Men också alldeles fantastiska texter. Maria lyfter fram att Johannesprologen räknas som världslitteratur: I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed.

– Det är bland det vackraste som mänskligt språk har frambringat!

Om gruppen skulle uppmana någon annan

att läsa Bibeln, tycker de man ska börja med Korsväg 3 | 2020

63

Maria Rechke, Else-Marie Wigselius, Birgitta Bäckström och Ruth Edner är överens om att med erfarenheter och livsbagage förstår man bättre värdet av att läsa Bibeln.

evangelierna. De är viktigast. Men favoritböcker är också Psaltaren och Ordspråksboken!

I det sekulära Sverige, naturligtvis också i Färgelanda, finns det en blygsel i att berätta att man läser Bibeln. Att säga: jag tror på Gud, jag tror på Jesus. Men i bibelstudiegruppen får alla som vill vara frimodiga, vara öppna.

– Det är skönt att vara bland likasinnade, att ha en gemenskap, konstaterar Ruth. I början var vi lite försiktiga, men nu pratar vi mer och mer.

Också för Maria har gruppen blivit viktig.

– Att få lyssna på människor som läst och funderat och sen delar med sig, det ingjuter en kolossal respekt i mig och gör mig ödmjuk.

Tänk att få höra när någon säger: Jag har grubblat över detta. Länge. Det är stort. Bibeln får liv genom deltagarna.

Maria har många gånger sagt till gruppen

att de verkligen ger varandra något. När man går med i en grupp tänker man oftast att man ska få något. Men det handlar också om att deltagarna ger.

Else-Marie, Ruth, Birgitta och Maria känner att de faktiskt är viktiga för varandra. De får dela varandras livsöden, lyssna på olika vinklingar och funderingar, något som ger många nya tankar.

Ruth berättar att hon som prästdotter läste Bibeln mycket som liten. Hon var tvungen att gå i kyrkan varje söndag.

– Så jag tog avstånd under många år, jag var

64

Korsväg 3 | 2020

aldrig i kyrkan. Jag hade kvar min tro, även om jag också tvivlat. Jag har tänkt mycket på pappa, fick han tvivla? Jag tror att det finns tillfällen i livet när man har starkare eller svagare tro. Men nu kan jag inte tänka mig att inte läsa Bibeln.

Else-Marie och Birgitta håller med. Nu betyder Bibeln mycket för dem, de kan inte tänka sig att vara utan den. När de var mitt i livet var inte Bibeln så central som nu.

Ofta ses det som ett svaghetstecken att ju

äldre man blir ju mer läser man Bibeln. När man varvar ner från det ”riktiga” livet, så kommer Bibeln fram. Men Maria tycker det är tvärtom.

– När vi har levt ett långt liv och passerat kulmen. När vi har tagit ansvar, skaffat familj, uppfostrat barn, utbildat oss, arbetat, dragit vårt strå till stacken. Det är nu som vi är eliten, lite tillspetsat uttryckt. Vi har så många erfarenheter, så mycket i vårt livsbagage, så vi förstår att livet inte bara handlar om att jaga drömmar och uppnå mål. Utan istället våga lyssna.

– När man blir äldre förstår man värdet av att läsa Bibeln bättre!

Text & foto: Agneta Riddar

Bibeln lär oss vem Gud är Havet är gnistrande blått, det smattrar i segelbåtarnas master och fiskmåsarna skriar. Vid infarten till Lysekil reser sig kyrktornet högt över hustaken. Det är en av de varmaste dagarna under sommaren och Korsväg ska få möta Anita, Johannes och Karina i ett samtal om Bibeln.

A

nita har dukat kaffebordet i sin trädgård, i skuggan under träden. De är alla tre kyrkvana och har olika uppdrag inom församlingen. Anita Gustafsson, som bjudit in till träffen är kyrkvärd, förebedjare, medlem i kyrkoråd och församlingsråd mm, Johannes Strand hjälper till i söndagsskola och Bibelskola, sitter med i församlingsrådet och Karina Nordholm är frivilligarbetare i kyrkans sociala arbete. Under samtalets gång kommer det att visa sig att de tre har mycket gemensamt, men också olika förhållningssätt.

– Jag tänker att Bibeln är en sammanfattning av Guds karaktär, Guds person och Guds vilja, säger Johannes. Så vill man veta vem Gud är så är väl ett första steg att läsa igenom hela Bibeln. Det är där källan till kunskap finns.

Tror ni att hela Bibeln är Guds ord, att varje ord är sant?

– Nej, nej, säger Anita och Karina, då blir det man läser alldeles för motsägelsefullt. Det finns ju böcker som man bara bläddrar förbi, en del är ju ganska kusligt.

– Jag kan inte få ihop allt i mitt huvud, säger Johannes, men jag väljer ändå att tro att allt är Guds ord. När man läser Bibeln kan jag ha två förhållningssätt; antingen läser jag Bibeln och ser på vilket sätt jag borde förändra mig i förhållande till Bibeln eller också läser jag och funderar hur jag ska förändra mina tolkningar så det passar in i mitt liv! Om jag nu tror att det är Guds ord, och att summan av Gud finns

där, så vill jag försöka låta Bibelns ord forma mig och istället för tvärtom.

Vad betyder Bibeln för er?

– För mig betyder den ganska mycket, konstaterar Anita. Det är en trygghet att läsa den. Jag har många bokmärken och understrykningar och går ofta tillbaka till vissa favoritställen, till exempel Romarbrevet.

Karina Nordholm, Anita Gustafsson och – Men ibland Johannes Strand. ifrågasätter jag Gud. Det gjorde jag när min man blev svårt demenssjuk, han kände inte ens igen våra barn. Samtidigt blev vår pastor sjuk. Han var tio år yngre och dog inom några månader och jag förstod inte varför han dog och inte min man!

– Jag hade så dåligt samvete, för jag önskade ju att min man skulle dö. Men då gick jag till förbön och de lyfte det dåliga samvetet från Korsväg 3 | 2020

65

mig. Samtidigt läste jag ändå Bibeln mycket och blev tröstad av det många gånger.

Karina berättar att hon börjar varje dag med

att läsa Bibeln och det har hon gjort i många år. Det är naturligtvis lättare att kunna göra det eftersom hon lever ensam och inte som för Johannes, som har tre barn hemma. Hon läser några korta stycken enligt Bibelsällskapets plan och sen har hon även en annan bok där hon läser en sida varje dag och som hänvisar till olika bibelställen.

– Jag känner frid och glädje när jag läser.

Det jag alltid söker i Bibeln är kärlek, Guds kärlek. Jag tycker mycket om att läsa breven, det är Gud som talar till oss genom profeterna och genom breven.

Johannes berättar att han funderade på väg till vårt möte över vad Bibeln betyder för honom. Han vill jämföra den med en näringsdryck, som han vet är bra för kroppen.

– Så jag vet att jag behöver Bibeln likaväl som en näringsdryck, men ändå dricker jag den inte så ofta som mitt liv skulle behöva. Jag är inte så strukturerad, jag är mer impulsstyrd och det finns så många impulser …

66

Korsväg 3 | 2020

Men ibland är Johannes ansvarig för söndags-

skolan och då finns det en bibeltext att förhålla sig. Ibland undervisar han på Bibelskolan och då läser han en bibelbok kanske fem, sex gånger för att få ett helhetsgrepp om den och fundera, hur kan detta beröra oss idag?

– Men min bibelläsning är mer påverkad när jag upplever ett Gudstilltal i någon situation, berättar Johannes.

Förklara hur du menar!

– Det kan vara tankar eller upplevelser som sticker ut lite extra. En gång såg jag liksom som en helikopter som ville landa på vår gräsmatta. Det var ju bara en fantasibild, men jag upplevde att det var något mer. Och då fick jag tanken att jag borde plocka undan barnens alla leksaker och förbereda platsen, så att helikoptern kunde landa. Jag upplevde sen att Gud sa: så är det med mig. Jag vill gärna landa i ert hem med min närvaro.

– Och visst finns det saker i mitt liv som kan plockas undan. Det kan vara att jag ska be om förlåtelse till någon som jag har sårat eller något liknande. I funderingarna hur jag ska ge plats för Guds närvaro, då kan jag öppna Bibeln och se vad jag hittar.

Johannes vill också använda en annan bild för att göra Guds närvaro tydlig. Han jämför med den digitala världen där det finns ett ”moln”, ”the cloud” dit man kan ladda upp bilder, filmer, minnen som man sen kan tanka ner igen när man behöver det.

– Så kan jag tänka om Gud. Jag vill ”tanka ned” från molnet, tanka ned genom den helige Anden.

Ofta återkommer de tre i samtalet kring

kaffebordet om förebedjarna och bönekedjans roll i Lysekils församling.

– Vi har en bönekedja här, vi ber ofta för människor och vi märker att det gör skillnad, förklarar Anita. Lysekil är ju en ganska liten stad och jag som bott här hela mitt liv, känner ju många. Jag har jobbat på sjukhuset, varit aktiv inom fotboll och handboll genom mina söner och varit gift med en brevbärare, så det är klart att jag har beröringspunkter med väldigt många. Så får jag reda på att någon är sjuk eller har det svårt, oavsett om de är kristna eller inte, så ber jag för dem. Är då Bibeln en självklar del i ”arbetet” med förebedjarna?

– Nja, inte direkt, förklarar Anita. Jag har aldrig med mig Bibeln utan går bara på känslan, där och då. Men några av förebedjarna har alltid en Bibel med sig och brukar slå upp något bibelord.

Tillbaka till Bibeln. En av de mest älskade psaltarpsalmerna är ”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro”, en psalm skriven av kung David för nästan 3000 år sedan. Många människor kan den utantill, eller åtminstone delar av den och det är fascinerande att så mycket i Bibeln är så hållbart.

– Ja, det är ett svindlande perspektiv, konstaterar Anita. Det är så mycket man inte kan förklara, så mycket som man bara får acceptera.

Anita och Karinas vänskap är sprungen ur Bibelskolan. Det började med att Anita gick skolan och sen talade hon så väl om den en dag i kyrkan. Karina satt i kyrkbänken och hörde.

– Jag läste Bibeln varje dag redan då, berättar Karina, och jag kände att jag ville lära mig mer, jag ville ha kunskap. Jag hamnade i en bra grupp, vi var väl tio personer och vi hade väldigt bra diskussioner. Vi var alla olika åldrar, så vi hade olika infallsvinklar på det vi läste.

2009 blev Chitego församling i Tanzania en vänförsamling till Lysekils pastorat. Församlingen startades 1994 med att massajen Mzee Isaya lät döpa sig med sin bosättning. Från början var man 17 vuxna och 23 barn och gudstjänst firades under det stora trädet vid Isayas bosättning. Sen dess har församlingen vuxit och mycket har hänt.

– De som går bibelskolan får åka med på en missionsresa, berättar Anita, så Karina och jag åkte ner på samma resa. Sen dess är jag Karinas afrikanska syster!

Engagemanget har fortsatt. De båda har varit volontärer i Göteborgs vänstift Swaziland.

De åkte med organisationen Senapsfröet till byn Bulembo, med ett barnhem för föräldralösa barn. Den ena gången åtta veckor och den andra sex veckor. Därutöver har Anita varit i Swaziland fem gånger!

– Det har varit fantastiskt att få följa med på de här resorna!

Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 3 | 2020

67

Krönika | Sofia Esbjörnsson

Det är svårt att ändra vanor

J

ag är en vanemänniska. Har jag hittat något jag gillar, så håller jag fast vid det. Jag beställer exempelvis nästan alltid samma mat på restauranger. Detta trots att jag vet att jag kanske går miste om något mycket godare.

Men nu vet jag ju vad jag får och det känns tryggt. Hittar jag kläder som jag tycker om så varför leta efter andra modeller, om samma modell finns i olika färger eller mönster så kan ju det vara variation nog. Jag tycker om att göra saker så som jag alltid har gjort dem och aktiviteter som jag känner till.

Då känns livet stabilt och jag behöver inte bli osäker.

För mig är det liknande med Bibeln.

Jag läser den inte i närheten av så ofta som jag skulle vilja, och när jag gör det så går jag nästan alltid tillbaka till samma texter. De kan jag sen tidigare och har ett hum om vad det kommer handla om. Dessa texter vet jag att jag tycker om och att de tilltalar mig.

Ofta hamnar jag i Markusevangeliet, Efesierbrevet eller några av psaltar­ psalmerna. Markusevangeliet var det evangelium som vi läste under min konfirmationsläsning och som jag sen fortsatte att arbeta med under mina år som konfirmationsledare. Psaltar­

68

Korsväg 3 | 2020

psalmerna tror jag många människor går till. De är vackert skrivna och det är lätt att hitta en som tilltalar ens rådande sinnesstämning. Efesierbrevet har jag nog faktiskt hittat lite på egen del. Och som den vanemänniska jag då är, så har jag helt enkelt stannat där. Jag vet ju att jag gillar det. I alla fall stora delar av det.

Jag kan ärligt säga att jag har fortfarande inte läst allt i Bibeln, trots att jag har varit kristen i ca 15 år. Jag har försökt mig på bibelläsningsplaner, men det blev mest att jag skulle bocka av dagliga kapitel, jag läste inte på riktigt vad som stod. Det kändes inte rätt, snarare lite påtvingat. Som att jag gjorde det för att jag skulle, snarare än att jag ville. Då är det tur att det finns bibelstudier och studiegrupper och annat som anordnas i församlingarna, det ger mig i alla fall möjligheten att ibland vidga mina vyer och få mer Bibel i livet. Jag är så imponerad av människor som vill och som ofta studerar Bibeln på fritiden. Inte bara präster och andra kyrkligt anställda som har det som en del av sitt arbete, utan människor som gör det för att berika sina liv. Jag minns till exempel när jag för några år sedan

gick in för att äta i en snabbmatskedja.

Där inne satt en av mina vänner och läste i sin Bibel, bara för att han hade tid över i väntan på ett tåg. Tänk om jag kunde göra så, jag vill ju också berika mitt liv, så varför gör jag inte det?

Förmodligen är det den där bekvämligheten. Den där vanan. Jag har inte fått in det som någon tydlig rutin i mitt liv att läsa Bibeln, utan det handlar om väldigt aktiva val de gånger de nu händer. Då läser jag det jag känner till, utan att riskera nya upptäckter som måste brottas med. För brottas gör jag ändå, jag behöver inte mer. Jag behöver inte läsa något och inte förstå vad det betyder, eller kan betyda. Eller ännu värre, som ger mig uppgifter att göra som jag kanske inte vill, vågar eller orkar. Jag tar helt enkelt den enkla vägen ut. Jag vet vad jag får och utmanas och hittar nya saker i de för mig kända texterna ändå.

Men jag kan ju också gå miste om en

massa härligt. Det som jag inte läser kan ju innehålla nya sätt att uppleva

Guds kärlek på. Det kanske ger mig svar på frågor som jag nu går och bär på. Tänk om det finns texter som tilltalar mig ännu mer och som blir superviktiga i mitt liv. Varför låter jag bekvämligheten och rädslan styra mitt bibelläsande? Bibeln är ju trots allt väldigt viktig för mig. Nog borde jag prioritera om den i mitt liv, lägga den högre upp på listan av saker som jag ska göra för att må bra. För det är ju när jag vågar ta steget mot det som inte är min vana som saker och ting kan hända. Man kan ju få smaka på fanta­ stisk mat, hitta en ny personlig stil, hamna i en härlig församling och lära sig något nytt om sig själv, sin relation till Gud och till Bibeln.

Det är visserligen lätt sagt, och kanske svårare att genomföra. Men ibland måste man bara utmana sig själv och våga bryta sina vanor.

Sofia Esbjörnsson Barnskötare

Korsväg 3 | 2020

69

Att vandra med någon I Bibeln kan vi läsa om två vandringar, Emmausvandringen och Ruthvandringen. När vi vandrar med en medmänniska i en svår tid är det kanske inte vår uppgift att ha svaren utan att just vandra med en stund för att vara ett stöd, och att stå kvar när det bränner till.

i Göteborg där jag arbetar. Det är oftare skratt än tårar som hörs i korridoren. Att komma ut på altanen och blunda mot solen är lika njutbart om man kan gå dit själv eller om man behöver få hjälp ut liggande i en säng. Närståendes besök är mycket värdefulla, även om man inte alltid orkar delta i samtalet utan bara vara nära varandra.

D

öden har på något sätt alltid funnits med i mitt liv som något fullständigt normalt. Mina föräldrar berättar att jag en dag på NK ritade en teckning i barnhörnan som föreställde en kyrkogård. Personalen som tog emot teckningen stelnade till när de fick höra vad den föreställde och gömde den bakom en annan teckning. För dem var nog inte döden lika normal.

Här är döden ständigt närvarande, men också livet i allra högsta grad. Så vill jag beskriva Bräcke diakoni Hospice Helhetsvården

70

Korsväg 3 | 2020

De som vårdas hos oss kallas gäster, inte patienter eller liknande. Ordet hospice har rötter i engelskans hospitality, gästfrihet. Det är det som är tonen i hospicevården, även om medicinska och omvårdnadsmässiga handlingar är en självklar del av vården också. Men det är inte sjukdomen som är i fokus utan männi­ skan. Det är viktigare att ha koll på vad de vill ha till frukost än exakt var cancern sitter.

Hos oss är det inte ett misslyckande när någon dör utan det hör livet till, och det är en ära för oss att få vandra med gäster och närstående den sista tiden i livet, och även en liten stund efter livets slut.

De som arbetar på vårt hospice är helt fantastiska. Den fingertoppskänsla de har i de olika situationer de ställs inför är beundransvärd. I intervjusituationer för nya medarbetare brukar jag säga att den viktigaste uppgiften de

Korsväg 3 | 2020

71

har är att stå kvar när det bränner till. Att inte ducka för det svåra utan att våga möta blicken hos våra gäster och deras närstående trots all den ångest som ibland ryms där. På en sådan arbetsplats är det oerhört viktigt att också kunna släppa garden ibland och få lov att bli berörd och dela det med sina kollegor. Att kunna gå in och ta avsked när de närstående har sagt sitt farväl. Att uppmuntra varandra och kunna prata om trädgårdsskötsel eller vad det nu må vara mitt i allt det tunga. Det är också ett sätt att gå med varandra, och mina medarbetare är fantastiska på att göra det.

ning. Hon hade levt många år, hade en fast tro på Gud och var trygg i hela situationen. Jag minns att jag sjöng psalm 252 för henne när jag satt där. ”Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer?” Den kändes så oerhört rätt för stunden just med denna kvinna. Jag hade bara fått gå med henne en kort tid vid slutet av hennes liv, men Gud hade gått med henne i över 90 år och hennes hopp var att möta honom efter döden.

Det är svårt att acceptera att man själv eller

någon man älskar snart ska dö. Ett mycket starkt minne från min första tid på hospice Jag har arbetat i omsorg eller vård sedan var när en äldre person kom ganska sent på jag var arton år och började min bana som eftermiddagen. Vi kunde se att hen var i vårdbiträde på ett äldreboende en sommar. mycket sent skede och antagligen inte skulle När jag kom på intervju hade leva mer än möjligtvis ett par en man avlidit på avdelningen dagar till. Partnern och deras ”Samma dag var två lärjungar samma dag, och det blev första vuxna barn var med men de på väg till en by som ligger en gången jag såg en avliden. Det såg inte vad vi såg. Under sammil från Jerusalem och som var en sådan stillhet i rummet, talet jag hade med dem medan heter Emmaus. De talade med en frid. Det var vackert även annan personal hjälpte gästen varandra om allt det som hade om förstås sorgen också var till rätta pratade partnern om hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade närvarande. att hen nästa dag skulle ta kom Jesus själv och slog följe En tid senare fick jag själv med sig ett par gympabyxor med dem.” Luk 24:13-15 sitta och vaka vid en kvinnas eftersom gästen tyckte om dödsbädd på samma avdelskogspromenader och vi ligger 72

Korsväg 3 | 2020

i ett skogsområde. Att vända den tanken på skogspromenader till att hen nog skulle sova över hos oss redan den natten om hen ville vara med när gästen avled var otroligt brutalt men nödvändigt samtal. Hen valde att stanna kvar och gästen avled samma natt, med partner och barn vid sin sida.

Vi möter så många och olika människor när vi jobbar i vård och omsorg, och så även inom kyrkans värld, och det finns många saker som kan vara tunga att bära ensam. Genom min församling har jag även fått gå med andra människor genom asylprocessens svåra tider.

Att vänta på besked. Att gå på intervjuer på Migrationsverket. Att vänta igen. Läsa domar i förvaltningsdomstolen för att hitta liknande fall som mina vänners. Försöka hjälpa mina vänner att förstå vad som står i myndigheters brev och handlingar. Bli frustrerad när Migrationsverket återigen beställt tolk med fel språk, ”det är ju ungefär samma språk”. Och så vänta igen. Försöka hitta mening och glädje trots ovisshet, rädsla och sorg. Jag kan inte lösa problemet, men jag kan gå med. ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.” sa Rut till sin svärmor Noomi.

(Rut 1:16) Noomi som förlorat sina söner och nog kände sig lite ensam i världen men som fick en trofast medvandrare längs vägen. Lite så kan det vara att vandra tillsammans med både mina vänner i asylprocessen och med våra gäster på hospice. Vi kan inte ta bort det som orsakar det svåra eller smärtsamma, ibland kanske vi till och med orsakar smärta när vi leder fram till insikt, men vi kan i alla fall gå bredvid. Lyssna ibland. Distrahera ibland. Skratta tillsammans ibland och andra gånger fälla en tår i solidaritet.

Ibland har jag önskat att de här vandringarna kunde varit lite mer som en Emmausvandring än en Rutvandring. Att jag kunnat bidra med mer än bara en axel att gråta mot eller en medlidsam blick. Men det är kanske inte vår uppgift som medmänniskor till varandra att alltid ha svaren. Lärjungarna som gick vägen fram kunde ju inte bidra med svar till varandra, även om de kunde ge stöd, för att få svar behövde de få sällskap av Jesus själv.

Text: Sara Möller, verksamhetschef på Bräcke diakoni Hospice Helhetsvården Foto: Liselott Jönsson

Korsväg 3 | 2020

73

Bibelläraren som är förälskad i Gamla testamentet Ingen som hört Peter Landgren på Helsjön undervisa om Gamla testamentet kan ha missat hans passion för ämnet. En förälskelse, avslöjar han. Han rör sig till synes fritt mellan böckerna, utmanar och kopplar ihop samband man inte sett, har många bollar i luften samtidigt. Kaospedagogik, kallar han det. Nu går han i pension. Lite.

74

Korsväg 3 | 2020

J

a, det har hunnit bli rätt många år på Helsjön för Peter Landgren, 38 år om man räknar in de första åren som timlärare. Sedan 1989 har han haft en tjänst som lärare på heltid.

Hur många elever har du hunnit möta under alla dessa år?

– Hur många…? säger han, skrattar och börjar räkna efter. Ja, det blir nog kring 5 000, summerar han.

Nå, historien börjar förstås inte där. Han föddes i lappländska Porjus, tio mil norr om Jokkmokk, där pappan var präst. Familjen hann bo även i Arjeplog och Råneå innan man vände söderut, först till Helsingborg, sedan ett år i Södertälje, och därefter – Helsjön. Pappa blev nämligen rektor där och var så fram till 1983.

Mamma var lärare i engelska. Tre bröder

har han (två blev präster, en kyrkomusiker/ professor på musikhögskolan i Göteborg), och en syster (socionom/diakon). Farfar var EFS-pastor och rektor, morfar var präst, farmor var lärare.

En familj som var väl etablerad i såväl kyrka som pedagogik, alltså.

– Men farfarsfar var stins i Småland, säger han med ett skratt.

Han erkänner att han har en del av sitt hjärta kvar i Norrland.

– Det är så fruktansvärt vackert kring Arjeplog och Hornavan, säger han och berättar om ett återbesök där för några år sedan.

Nu har Peter Landgren fyllt 65 och ska ”gå lite

i pension”.

– Det blir ungefär halvtid, jag ska plocka russinen ur kakan och bara göra det jag tycker Korsväg 3 | 2020

75

… för att lära känna Gud.

är roligt. Jag älskar att undervisa i Gamla testamentet!

Han bor bara ett par hundra meter från folkhögskolan, högt uppe på ett berg ligger en gammal vaktmästarbostad han köpte 1992.

– Då fanns här varken vatten eller el, och ett träd hade fallit ner över köket. Jag fick börja med att lyfta bort taket och sedan bygga ut.

Huset är omgivet av tät grönska trots att det ligger på bergets topp, fågelsången är intensiv en junidag. Träden ger skugga vid intervjun, då det råder värmebölja och termometern visar plus 28. När löven fallit från träden kan man se folkhögskolan på andra sidan sjön.

Gymnasiet gick han i Varberg, efter studenten stod han villrådig – så han gick bibellinjen på Helsjön. Sedan for han ner till Lund.

– Jag insåg att jag måste hitta på något med mitt liv och åkte till Lund på vinst och förlust och började läsa teologi, berättar han. Det var så roligt, och när vi började läsa hebreiska blev jag förälskad! Jag älskar att lägga pussel, och hebreiska är mycket av ett pussel, det knåpet tyckte jag var väldigt roligt. Jag hade lätt för det, det passade min hjärna och jag fick grotta ner mig.

Peter tog en teologie kandidatexamen i Lund, sedan tog förälskelsen honom till Jerusalem, först 1981 som stipendiat, och sedan 1987, då han var volontär där samtidigt som han studerade för Göran Larsson. Han passade på att även läsa modern hebreiska, alltså den variant som talas i Israel i dag.

– Tiden där kom att prägla mig, sedan dess har Mellanöstern varit speciell för mig. Det var fantastiskt roligt, teologiskt utmanande, jag lärde mig att vrida och vända på allt.

76

Korsväg 3 | 2020

Väl hemkommen funderade han på att bli präst. Men i stället blev det jobb som skolsekreterare på SESG (Sveriges evangeliska student och gymnasiströrelse, numera Credo).

Sedan var steget inte långt att bli lärare.

Hur har din bibelsyn förändrats under din resa?

– Den är oomkullrunkelig, jag skulle aldrig vilja riva bort en enda sida ur Bibeln. Men, säger han och är tyst några sekunder, utifrån min uppväxt i en pietistisk tradition, som jag är tacksam för, där man mer ser Bibeln som en lärobok om hur man ska tro för att få veta saker om Gud, så ser jag Bibeln nu mer som en relationsbok som jag läser inte för att veta, utan för att lära känna Gud. Och det är en enorm skillnad.

– I både judendomen och Gamla testamentet finns hela tiden en brottningskamp med den Gud jag inte förstår, man friserar inte utan går i närkamp. Namnet Israel kan läsas som ”den som kämpar med Gud”. Detta har gjort mig mycket mindre rädd och mycket mer intresserad också av hur andra människor tolkar texten annorlunda än jag gör. Det har blivit viktigare i dag, tidigare var jag mycket beroende av andras tolkning av Bibeln. Nu vågar jag på ett helt annat sätt läsa själv.

– Ta Psaltaren 139, där det står ”döda de ogudaktiga”, men den avslutas med ”bevara mig om jag är stadd på en olycksväg”. Jag får vräka ur mig frustatrationen, och du får väl korrigera mig Gud. Det finns en öppenhet i relationen.

Pingstpastorn Peter Halldorf har gjort en

resa samtidigt som han lärt känna, och skrivit om, kyrkofäderna och kyrkans rötter. Han

Peter Landgren har varit verksam som bibellärare på Helsjöns folkhögskola, som ligger i Horred i Västergötland nära gränsen till Halland, i 38 år. Och några år innan det gick han bibellinjen där.

har ju också skrivit en tegelsten om profeten Jeremia ”Alla himlens fåglar har flytt”, där han kopplar ihop profeten med vår tid. Känner du igen dig i hans resa?

– Jag känner igen mig mycket väl i det han skriver. I den orientala och ortodoxa traditionen, med bland andra ökenfäderna, hittar man relationen på ett annat sätt. Vi har varit väldigt juridiska i vårt tänkande, då tappar vi det som texten verkligen handlar om.

Har vi fastnat i frågorna om vad som är rätt och fel?

– Vår rädsla för att göra fel gör att vi inte vågar leva. Vi saknar en nyfikenhet på det vi inte förstår. När jag först mötte den koptiska traditionen i Gravkyrkan i Jerusalem, tänkte jag att de bara har rökelse och liturgier i huvudet, men när jag kom nära, bakom skalet, fick jag se något väldigt äkta. Vi fastnar lätt i uttrycksformerna i stället för att mötas som syskon i tron.

Jag möter ofta sökande människor i samtalsgrupper och studiecirklar som säger, att

Gamla testamentet är så våldsamt och svårt att det blir ett hinder för dem att både läsa det och tro. Vad vill du säga dem?

– Du har fel! säger han och skrattar.

– Men nej … Jag skulle vilja ge dem lite nycklar till hjälp för att läsa, för det finns många svårigheter i Gamla testamentet. Man måste veta det historiska sammanhanget, förstå verkligheten det är skrivet i. Man måste också identifiera vem som är subjekt i texten. Om en gudsmänniska gör en sak som vi uppfattar som hemsk, och saken sedan inte kommenteras vidare i texten, kan vi tro att handlingen är rätt. Som i Domarboken 11, där Jefta offrar sin egen dotter. Det står inte mer, ingen kommentar, och man kan tro att det är rätt, fast vi tycker det är fullständigt bestialiskt. Men läser vi noga, ser vi att det inte är Gud som binder honom till löftet, det är Jefta som lovar Gud, och han själv som känner sig bunden. Vi förstår att det är vansinnigt, vi behöver inte en kommentar som ”detta är fullständigt galet”.

– Bibelns människor var inte annorlunda än Korsväg 3 | 2020

77

vi är i dag. Också de som göra stora saker, som Simson, är inte speciellt föredömliga, de kan ändå göra saker för Gud. Jag vill jobba med färre inbillade problem och vara kvar i det som är verkliga problem i texterna.

För det finns sådana? Som att Abraham är på väg att offra sin son Isak …

– Ja, absolut. Jag kan förstå det på ett teoretiskt plan, men aldrig på ett existentiellt. Att Gud kan befalla en sådan sak! Ibland måste man våga fundera över vad som hänt om Abraham sagt nej. I andra Moseboken uppmanar Gud Mose att slå ihjäl alla i Israel folk, för att ”jag vill börja om med dig Mose”.

Men Mose säger nej! Han vågar konfrontera.

– För rättfärdighetens skull behöver vi våga gå i kamp mot Gud, våga stå kvar i den kampen och våga se problemtexterna. Det är

78

Korsväg 3 | 2020

ett förhållningssätt; att jobba med texterna för att lära känna Gud. Vi kan aldrig förstå Gud helt och fullt, men Gud bjuder in oss i kampen. Det är det som är dealen. Gud vill inte ha robotmässiga människor som alltid säger ja.

Gud lever i helighet i höjden men har ändå ett ödmjukt hjärta. Är Psaltaren också en nyckel till Gamla testamentet?

– Ja. Det är ju den gamla bönboken. Det är skönt att läsa Ps 139, efter det förfärliga utbrottet han har efter den vackra psalmen, där han vräker ur sig, säger han sedan till Gud, att ”se till om jag är stadd på olycksväg …”

I somliga kristna kretsar diskuteras ju om

Bibeln är sann i varje ord, inspirerad av Gud,

Det är fruktansvärt kul att undervisa äldre.

eller poesi, texter som måste tolkas. Vad tänker du om begreppet sanning i relation till texterna?

– Jag tror ju att Gud uppenbarar sig i texten, det som står där finns där för att stärka relationen. Jag tror att Bibeln är sann, men jag tror inte att allt som står i den är sant. Det är kanske lite provocerande att säga. Så vad är sanning? Man måste se skillnad på sanningsbegrepp i en poetisk text och i en berättande, ibland ser man inte skogen för alla träd. Ta skapelseberättelsen, som är en lovsång till skapelsen. Det är ett misstag att försöka få texten att säga något den inte gör anspråk på att säga i strid med dagens naturvetenskap.

– Tidigare var jag rädd för att bli betraktad som liberal. Jag ser mig inte själv som liberal, men jag vill undvika att lägga mina egna anspråk på vad Bibeln ska säga, utan se det från Bibelns eget perspektiv.

– Paulus skriver på ett sätt, Petrus på ett annat, det upptäckte ju Petrus själv när han skriver sitt första brev.

Hur har intresset för att läsa Bibeln förändrats under dina snart 40 år här?

– Intresset för Bibeln är betydligt lägre i dag. Många är så färdiga med vad de ska tycka om Bibeln. Det jag upplever i min undervisning är, att det är väldigt tacksamt att få väcka intresset för texterna i Gamla testamentet. Öppna texterna, börja med frågor …

Det är min passion. Jag vill få dem att upptäcka att vi är samma människor och samma mänsklighet. Det finns så många gestalter, det finns någon för alla att identifiera sig med, som kyrkokamreren Nehemja, den motvillige profeten Jona, troheten hos Rut … Väldigt många kvinnor finns i Gamla testamentet,

även om de är diskreta. Se på uppbrottet från Egypten, de som startar hela uppbrottet är fem namngivna kvinnor, barnmorskorna, Moses syster, faraos dotter. Dessa kvinnor är absolut avgörande för det som sedan händer. Men namnet på Farao känner vi inte. Det är ett kul perspektiv om man börjar grotta ner sig …

Det sägs ibland att unga människor har min-

dre kunskap om Bibeln i dag men också färre fördomar. Har du mött det?

– Ja, många har väldigt lite kunskap, men när de får börja läsa texterna innantill, kan de bli överrumplade. Att få vara med och öppna upp en text, särskilt för den som tidigare varit rädd att läsa fel och nu vågar tro på sin egen upptäckt, det är en fantastisk möjlighet. Att få berätta berättelserna.

Många, både män och kvinnor, kan ha

svårt att ta sig förbi den patriarkala bild som målas upp i berättelserna. Vad ger du dem för nycklar?

– Läs skapelseberättelsen i Första Mosebok, där Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna. Det är oerhört viktigt att se att avbilden är både det manliga och det kvinnliga. Det finns ingen skillnad.

– I Andra Mosebok står det att Gud gör mannen, eller människan, en ”hjälp”. Läser man grundtexten, så handlar det inte om något slavord, utan det är ett ord som ofta används om Gud. En hjälp som är som stående mitt emot mig, inte under mig.

Nu är det också äldre som börjat gå bibelskola

i mogen ålder. Vad är det för skillnad att undervisa 20-åringar jämfört med 65-plussare?

Korsväg 3 | 2020

79

Peter Landgren tycker att det är en fantastisk möjlighet att få vara med och öppna upp bibeltexter för människor som tidigare varit rädda för att läsa fel. Att få människor att tro på sin egen upptäkt.

– Skillnaden är att man utifrån livserfarenheten ser att de korta och snabba pamflett­ svaren inte alltid är så enkla. Om jag svarar på en fråga, att det finns åtminstone tre sätt att tänka och presenterar dem, kan en del unga bli frustrerade och vilja veta vad som är rätt svar.

Medan man som äldre är lite mer van att leva i processer och vet att sanningen är mer mångfacetterad, eller hur jag ska uttrycka det. Där tycker jag dialogen med äldre blir mindre räddhågsen, det finns en annan upptäckarglädje.

– Det är fruktansvärt kul att undervisa äldre. Gamla äldre kristna som varit med länge är inte så blockerade som man kan tro.

Utmaningen är stagnation eller vidare utveckling. Men det är jobbigt att hela tiden inte vara färdig …

Han är inte färdig själv. I datorn finns ett

påbörjat manus som kanske kan bli en bok.

– Ja, jag har börjat skriva lite, får se vad det blir. Arbetsnamnet är ”En kärleksvandring genom Gamla testamentet”. Det är roligt att skriva, det bara flödar. Jag har fått så mycket genom all denna undervisning och dialog och möten med elever, att jag vill sammanfatta innan jag börjar glömma för mycket. Får se om det blir något som är läsvärt, men jag tycker det är roligt för mig själv, jag blir ganska

80

Korsväg 3 | 2020

upprymd av det jag skriver.

Hans upprymdhet är inte att ta miste på, då han får berätta om projektet.

– Det jag brinner för är att få öppna Gamla testamentet och se att den vandring som var då också är min vandring nu. Och Gud finns med där, Gud som är tyst ibland och ibland säger mycket. Där finns hela livserfarenheten att identifiera sig med, och det stärker mig också i min relation till Gud på ett sätt som för mig är väldigt existentiellt, inte så teologiskt. Just de här yttre nycklarna, som är viktiga för att inte hamna helt fel i sin vandring.

Det finns ett annat uppdrag som han är djupt

engagerad i – att Helsjön är med och bygger upp en folkhögskola i Egypten; Anafora Community Collage. Han var där nere i vintras och hann precis hem innan pandemin stängde alla gränser.

Och så ska han fixa myggfönster till huset för att kunna sova med fönstret öppet. Något som känns särskilt angeläget en dag när termometern närmar sig 30 och knappast någon vind får löven att röra sig.

Text & bilder: Lasse Bengtsson

Senior på bibelskola:

Mötet med människor med olika erfarenheter är det bästa Läsa bibellinje på folkhögskola i mogen ålder? Visst.

På Helsjöns folkhögskola finns möjligheten. Och det är många som tagit chansen. Kjell Hansson är en av dem. Att möta människor med olika erfarenheter är det bästa, säger han.

I

skogskanten strax söder om Horred bor han, Kjell Hansson. Från huset som han och hans fru både ritat och byggt på fast berg har man utsikt över Viskans dalgång – och den livligt trafikerade väg 41. Ett stenkast bort ligger hustruns barndomshem.

Men Viskadalen är inte Kjells barndoms­ trakt, den finns långt norrut i Västerbotten och Skellefteå. Det var på folkhögskolan Solvik därstädes han träffade Lisbeth från Horred. Flyttlasset gick så småningom söderut, 1981 gifte de sig, sex barn kom sedan under loppet av 13 år, spridda från Malmö i söder till Stockholm i norr. Numera finns det även två barnbarn i storfamiljen.

Han jobbade först som byggnadssnickare, men de sista 30 yrkesåren var han yrkeslärare på Marks gymnasieskola.

Korsväg 3 | 2020

81

Och nu – pensionär. Dessutom studerande på

Helsjöns folkhögskolas bibellinje.

Vad fick dig att börja där?

– En som är med i samma bönegrupp som jag, Gösta Bergström, gjorde reklam för bibellinjen, och jag som varit i skolans värld i många år, tyckte att det skulle bli roligt att få möta andra människor. Tänk – tio elever, det ger åtta hundra års samlad erfarenhet, och det ger så mycket utbyte att samtala med människor med alla dessa olika erfarenheter.

Viktigast och roligast är att utbyta erfarenheter, att möta människor. Och miljön jättefin på Helsjön.

Vad har bibelskolan gett dig så här långt?

– Att få Bibelns berättelser belysta på ett nytt sätt. I kyrkohistoria och liturgins betydelse har vi haft Lise-Lotte Wallin, i Gamla testamentet Peter Landgren, och i nya först Anna Sophia Bonde, sedan Johannes Adrian. Han är väldigt kunnig och har mycket att komma med, särskilt när det gäller dagsaktuella frågor om etiken och om andra religioner, hur de ser och tänker på tillvaron, till exempel islam.

Kjell är uppvuxen i ett frikyrkligt hem

inom Missionsförbundet, själv var han som ung aktiv i EFS i Skellefteå. Numera är det Svenska kyrkan i Horred som är hans kyrkliga hemvist.

Har du alltid läst Bibeln?

– Ja, det har jag gjort, mer eller mindre.

Vad är viktigast för dig med att läsa Bibeln?

Han tänker länge innan han svarar.

– Att den är ett rättesnöre på något sätt för att få ett bra liv.

Vad gör berättelserna med dig?

– Bibeln tar ju upp många olika människor och hur de lever. Även om synder begås finns det nåd. Att det inte är hopplöst.

82

Korsväg 3 | 2020

Det finns nya saker att upptäcka inom allt, varenda dag.

Känner du hopplöshet ibland?

– Nej, inte riktigt, kanske mer när man var yngre att det gick upp och ner ibland. Men jag har en fast förvissning att det inte är hopplöst. Jag tänker på alla som gått före i släkten, de har varit kyrkliga och troende, så var det i hela samhället … Att de har haft en tro kan ju inte ha varit förgäves. De hade det svårt på ett annat sätt, med brödfödan, bostad, arbetet. I dag har vi andra problem.

Skulle du använda ordet längtan eller hunger efter att få läsa Bibelns berättelser?

– Snarare att det är ett behov att läsa.

Om du inte läser under en period, vad händer då?

– Tillvaron tappar lite färg.

Peter Landgren talar lyriskt om hur kul det

är att undervisa seniorer, då de vågar släppa gamla invanda tankar och tänka nytt, erkänna att de inte är färdiga …

– Nej, färdig, det känner jag inte att jag är, inte på något område. Det finns nya saker att upptäcka inom allt, varenda dag.

Bibelläsning hör till hans dagliga rutin, han följer Bibeln i dags plan för daglig läsning. Även Dietrich Bonhoeffers andaktsbok Med dig vill jag leva mina dagar är en följeslagare.

Har du blivit överraskad av texter du nu läst

på nytt på bibellinjen?

– Det var oerhört intressant när Ann-Sophie Bonde gick igenom Uppenbarelseboken, hon hade verkligen läst på och hade många exempel.

Någon bibeltext som fått nytt liv, borrat sig in?

– Visst, ibland kan verser lyftas ur Bibeln och liksom sväva, vibrera på något sätt.

Han har ett par exempel men vill behålla dem för sig själv.

Har din tro förändrats under årens gång?

– Ja, det kan man säga. Jag tänker att när jag var yngre levde jag mer lagkristendom, som jag blivit itutad från vissa håll. Men tillvaron är inte svart och vit, det finns så oerhört många nyanser.

– Se på vasen här med blommorna, säger han och pekar på vasen på bordet. Du ser från det hållet, jag från detta hållet. Samma blommor men vi ser olika.

Har bibelläsningen förändrats? Peter Landgren talar om en juridisk läsning, om vad som är rätt och fel, i stället för att upptäcka relationen i texten? Känner du igen det?

– Ja, men jag skulle kanske kalla det något annat. Från att ha varit en lagbok, är Bibeln nu ett levande ord. Jag har länge läst Bibel 2000, men köpte en ny, Svenska folkbibeln. Det finns i den vissa ställen där översättningen får annan starkare betydelse.

Vad vill du säga till andra seniorer som fun-

derar på att gå bibellinje?

– Jag kan bara säga: Gör det!

Text & foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 3 | 2020

83

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Guds Ord som en tretvinnad tråd

V

ad åsyftar vi när vi talar om ”Guds Ord”? Svaret på den frågan kan liknas vid en tretvinnad tråd. Ett av de hebreiska orden för ”tråd”, ”rep” och ”rättesnöre” är qaw, som även ingår i de besläktade substantiven ”hopp” (tiqwah) och ”bad” (miqweh). Det är därför en välfunnen bild att likna Guds Ord vid en tretvinnad tråd som har med vårt hopp och dop att göra, såsom vi sjunger i en av våra psalmer: ”Du levande hopp, som stiger förnyat ur dopkällan opp” (Sv.Ps. 258:5). Vilka är då denna tretvinnade tråds tre beståndsdelar?

Kristus är ”ledtråden”. För det

första – och det är i sanning ”ledtråden” till kristen teologi – åsyftar vi Jesus från Nasaret. Vi tror att han är Guds tilltal i en människas gestalt till oss människor. I honom möter vi på ett förunderligt sätt himmelens och jordens skapare. Det är i synnerhet i de johanneiska skrifterna som denna tankegång framträder särskilt tydligt: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14; jfr 1 Joh 1:1).

84

Korsväg 3 | 2020

Guds tilltal. Den andra tråden – och

den tråden är särskilt uppmärksammad i den reformatoriska traditionen – är att vi tänker och talar om förkunnelsen som Guds Ord. När förkunnelsen talar rakt in i vår situation så att vi kan ta till oss det gudomliga budskapet är den ett Guds ord som ingjuter hopp och livsmod, ett benådat budskap om upprättelse och läkedom, och en himmelsk hälsning som förnyar vår förundran över skapelsen och tacksamhet till Skaparen.

Texterna är Guds Ord. Den tredje tråden är övertygelsen att bibeltexterna är Guds Ord. När vi läser och studerar dessa texter tyst för oss själva eller hör dem läsas högt i våra gudstjänster kommer vi i närkontakt med människor som vandrade med Gud i det bibliska landskapet långt innan vi för första gången fick kännedom om det bibliska budskapet. Det är ju egentligen ganska förunderligt att dessa uråldriga skrifter än idag förmår ge oss näring för själen och bäring i våra beslut – och ändå kan så många vittna om just detta. Mötet med Bibelns många människoöden och i synnerhet mötet med Människosonen är en omistlig tråd som knyter oss till den tid och de situationer som vi menar

är den gudomliga uppenbarelsens brännpunkter.

Samma Gud i Bibelns båda delar

Det första rådet lyder: Glöm inte att samma Gud talar till oss i såväl Gamla testamentet som Nya testamentet. När de första generationerna kristna skulle formulera sin tro gjorde de det med hjälp av trosbekännelser. En huvudfråga för dem då var att med ord försöka uttrycka vem Jesus från Nasaret var.

Det grekiska ord som de valde för att beskriva förhållandet mellan Fadern och Sonen var homoousios (”av samma

Illustration: Maria Karlberg Back

Våra texter kan ibland vara svåra texter. Samtidigt är det många som kan vittna om att det inte alltid är lätt att läsa bibeltexterna. Våra bibeltexter kan även vara svåra texter: de är flera tusen år gamla, de är skrivna på språk som de flesta inte behärskar (och därför måste vi läsa dem i översättning), och de är nedtecknade i en tid som på många sätt skiljer sig från vår egen. Hur kan vi bygga en bro från Bibelns värld till vår egen? Jag skulle vilja föreslå tre tolkningsnycklar som kan vara till hjälp när vi vill vandra mellan bibeltexterna och vår egen situation.

väsen”), vilket beskriver och sammanfattar att kristen teologi bekänner att Jesus Kristus uppenbarar Faderns vilja och väsen. Homoousios-teologin understryker alltså likheten mellan Gamla testamentets Gud och Nya testamentets huvudperson. Ordet homoousios hjälper oss att undvika den olikhetsteologi som ligger nära till hands när vi läser svåra gammaltestamentliga texter. Somliga tenderar då att tänka att Jesus var ”av ett annat väsen” (grek. heteroousios) än den

Korsväg 3 | 2020

85

gammaltestamentliga guden, och att Jesu lära därför är väsensskild från de gammaltestamentliga texterna. Men att förkunna så, är inte det i förlängningen att förtala den Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet? Låt oss därför minnas det lilla ordet homoousios som kan hjälpa oss att se de många sambanden mellan Gamla testamentet och Nya testamentet. ”Skriften talade människornas språk”. Ett av kyrkofadern Augusti-

nus’ många berömda uttalanden lyder Si comprehendis, non est Deus, vilket ungefär betyder ”Om du tror att du förstår Gud, då är det inte Gud”. När Gud uppenbarar sig för oss är det per definition ett möte mellan det eviga och det begränsade, och för att vi överhuvud ska kunna skönja Guds väsen och vilja behöver Gud uttrycka sig på ett sätt som gör det möjligt för oss att förstå.

Därför kan vi känna Guds närvaro när vi läser och hör bibeltexterna, sam­ tidigt som vi hela tiden måste motstå frestelsen att tro att vi därmed kan gripa, greppa och begripa vem Gud är. Det finns ett hebreiskt uttryck som jag ofta tänker på när jag läser bibeltexterna: dibberah Torah ki-lshon benei-adam (”Skriften talade människornas språk”).

Guds sätt att kommunicera med oss är att tala männi­skors språk, men våra ord kan aldrig säga oss allt om vem Gud är. Gud är ett mysterium, och det måste framgå när vi tolkar och tillämpar bibeltexterna.

86

Korsväg 3 | 2020

Nyttja nådens nycklar. ”Nyckel” heter

på grekiska kleis, vilket medför att det i mitt grekisk-svenska lexikon står mellan verben kleiô (”att låsa”) och klaô (”att bryta [bröd]”). Denna tillfällighet utgör den tredje tolkningsnyckeln. Blir konsekvenserna av vår bibeltolkning att vi läser texterna på ett sådant sätt att de stänger Skriften för oss själva och för andra? Eller är det så att vi utlägger texterna så att vi kan dela med oss av budskapet till andra, liksom Jesus bryter brödet så att det räcker till tusentals människor? Det hebreiska ordet för nyckel är mafteach, vilket är besläktat med verbet ”att öppna” (li-ftoach). Vår bibeltolkning kan användas för ”att öppna” låsta dörrar och därmed göra Bibelns innehåll tillgängligt för andra. Den bibliska berättelsen och det dukade bordet talar samma språk: ”Kom, nu är allt tillrett!”

Jesper Svartvik präst och professor vid Boston College

Bibelhänvisningar Guds Ord blir människa: Joh 1:1–18, särskilt vers 14, och 1 Joh 1:1.

Tron bygger på förkunnelsen (ordagrant ”av det som hörs”): Rom 10:17.

Varje bok i Skriften (här avses troligen i första hand Gamla testamentet) är inspirerad av Gud: 2 Tim 3:16.

Bibeltexter (här avses i synnerhet Pauli brev) kan vara svårtolkade: 2 Pet 3:15–16.

aktuella böcker

Vad längtar jag efter?

Konkret och handfast

Bara ett drygt år efter att Fri att tjäna – Magnus Malm kom med boken del 2 Fri att tjäna kommer ytterligare Magnus Malm en – del 2. Ärendet är detsamArtos ma. Kanske kan det sammanfattas som så: det är dags för kyrkans ledare att följa Jesus, istället för att försöka få Jesus att följa oss. Eller som han skriver: ”Det är först när jag vet vad jag inte ska göra, som jag frimodigt kan ägna mig åt det jag ska göra.”

Hans kritiska syn på kyrkans vägval, både Svenska kyrkans och frikyrkans, har fått näring under de 30 år han fungerat som retreatledare och mött många tröttkörda och uppgivna ledare. Så länge kyrkan lockas av det som kallas New Public Management, effektiviseringar och ”mätbarhetens tyranni”, i stället för att hjälpa kyrkans folk att stiga in i sin inre verkstad – ja, så länge lär kyrkan själv skynda på den inre sekulariseringen, menar han.

Jag tror att många inom kyrkan känner igen sig i Malms beskrivningar och slutsatser.

Hur bryter man då med denna uppgivenhet? Malm håller fram Olle Carlsson och hans Allhelgona­mässor som ett bra exempel. De började med att fråga sig själva: vad längtar jag efter? Den inre längtan fick vara deras vägvisare när de byggde församling. Och det de längtade efter, var det många andra som längtade efter. ”Det är ju precis vad Jesus säger: Ge människor vad du själv vill ha”, skriver Malm och refererar till Matt 7:12.

Detta är ingen självhjälpsbok om hur man löser kyrkans kris. Och det är det som är bokens poäng.

Lösningen ligger i att inse att det inte är vi som har lösningen.

Äntligen har det kommit en Handbok för konkret och handfast bok för arbetsledare arbetsledare i Svenska kyrkan.

Lars Björksell, Boken vänder sig till arbetsledaIng-Marie re men kan med fördel användas Rundwall, Erik i kyrkoråd och arbetslag för att Sjöberg- Sund samtala kring arbetsledning.

Verbum Boken erbjuder verktygslådor till hjälp vid svåra samtal och konflikthantering och trycker på vikten av tydlig och rak kommunikation mellan medarbetare och chef.

Idag är det vanligt att arbetsledare blir chefer över sina kollegor. Det är inte alltid enkelt och författarna menar att det är viktigt att känna till sina egna styrkor och svagheter och betonar att det är en skillnad mellan att vara chef och ledare. Chef är en anställning med formell makt och ledarskapet är något som förtjänas genom att bygga förtroende och skapa tillit. Vi är glada att författarna poäng­ terar detta då vi tror att det är avgörande för ett gott arbetsledarskap.

Det vi saknar i boken är en inriktning mot de olika professionernas arbetsledarskap. Traditionellt har präster varit arbetsledare men idag ser det annorlunda ut. Hur kan diakoner, musiker, pedagoger och präster förstå och uppmuntra andra professioner som de ska leda samtidigt som de ska bevara ledarskapet inom sitt eget skrå? Är det möjligt för oss att leda varandras professioner utan att vara starkt präglade av våra egna erfarenheter?

Eva Persson, stiftsdiakon Karlstad stift Anna Moilanen, lärare i diakoni, SKUI

Lasse Bengtsson

Korsväg 3 | 2020

87

aktuella böcker

Frågan om livets mening

Lust till reflektion och samtal

Den 28 februari i år skrev Hanne Jag tror för Kjöller en artikel i Dagens Ny­ att förstå heter med rubriken ”Unga som Pekka Mellergård inte klarar att leva – och gamla Artos som inte får dö”. Den rubriken tycker jag återspeglar det sekulariserade Sveriges svårighet att besvara frågan om livets mening. Varifrån vi kommer, vad är meningen med våra liv, och vad händer när vi dör?

En som försöker besvara frågan är Pekka Mellergård. Han är specialist och docent i neurokirurgi och återfann sin barnatron i vuxen ålder. Han har på ett kunnigt och pedagogiskt sätt vänt och vridit på frågan om kristen tro.

Pekka försöker ge svar på några av de frågor som människor idag har. Har Jesus funnits? Kan Gud bli människa? Varför måste Jesus dö? Vill vi ha evigt liv? Han tar upp frågan ur ett religionshistoriskt, psykologiskt, filosofiskt, naturvetenskapligt perspektiv. Pekka är mycket påläst och citerar ofta andra tänkare.

Det är svårt att sammanfatta boken på några rader men jag kan varmt rekommendera den att läsas, ett kapitel i taget och fundera på hans tankar och infallsvinklar.

Jag slutar med ett citat från boken av radioproducenten Bure Holmbäck:

Coronapandemin har påverkat Otålig i hoppet oss alla, mer eller mindre, och Antje Jackelén gör så fortfarande. I läsandets Verbum stund är det semester och en paus från det arbetsrelaterade coronamedvetandet. Är det då inte skönt att slippa tänka corona. Knappast, coronan berör på alla plan. Och den gör i alla fall några av oss otåliga! Ärkebiskop Antje har skrivit en liten behändig bok om otålighet i hoppet, om de teologiska frågor som väcks i pandemins skugga. Med boken vill hon stärka lusten till teologiskt tänkande och glädjen i det teologiska samtalet.

Boken tar avstamp i de två skapelseberättelserna; den ena där Gud tämjer vattnets makt, den andra där Gud skapar vatten så att marken kan frambringa grönska. ”Skapelsens godhet utesluter inte död, utan döden tjänar livet – något som blir tydligt i den kristna påskberättelsen.” Därför innefattas också pandemier och jordbävningar i skapelsens utveckling, och står därmed inte i motsats till skapelsens godhet.

När livet skakas om kan det vara nära till hands att önska att Gud ska ge sig till känna tydligt och klart. Men så sker inte för Elia. Först passerar storm och jordbävning, men där finns inte Gud. Däremot möter Elia Gud i en stilla susning. ”Precis så paradoxalt: i ljudet av tystnaden hörs Gud.” Antje avslutar med att hopp inte är någon ensamsegling på världens stormiga har. Det är att vilja vara kvar i det nät av relationer som är vårt liv. Och att Gud kan le mot oss också genom tårar.

Antjes bok för otåliga är en bok att läsa långsamt.

Det är paradoxalt, men så vill hon ge lust till reflektion och samtal!

En trött filosof i Burundi får nattetid knappast en blund i sitt öga vid tanken och grubblet – vad fanken allt levande liv har sin grund i.

Gunilla Lindén

Torgny Lindén

88

Korsväg 3 | 2020

aktuella böcker

Kyrkvind­ arnas hem­ ligheter

Kyrkorum för hela människan

En kartläggning av medeltida Ovan valven kyrkvindar i Göteborgs stift, hur Medeltida intressant är den? Mycket mer kyrkvindar i än man först kan tro, om man Göteborgs stift nu inte är antikvarie, arkitekt Robin Gullbrandseller hantverkare. De uppemot son, red 800 år gamla taklagen är en Göteborgs stift betydande del av vårt äldsta bevarade träbyggande. En granskning av detta uppvisar en mycket avancerad teknik bland annat med konstruktiv geometri. Instrumenten var passare och linjal för konstruktion av såväl småkyrkor som katedraler. Respekten för denna kunskap illustreras av medeltida bilder av Gud med en jättestor passare i färd med att skapa världen.

Inventeringen är en del i en omfattande kartläggning av kulturhistoriska värden i Sveriges kyrkor som – vad gäller kyrkans satsning – bland annat syftar till att möjliggöra mer statliga medel till bevarandet av kyrkorna. Så motiveras inventeringen av Göteborgs stifts stiftsantikvarie Sara Strindevall Språng som lett projektet.

Författare är byggnadsantikvarien Robin Gullbrandsson samt två timmermän, tillika hantverksforskare. Det var nytt för mig att hantverksforskning numera är ett ämne vid akademin, en experimentell forskning i hantverk, inte bara om hantverk. Ett bra exempel är återuppbyggnaden av Södra Råda (Värmland) nedbrunna medeltidskyrka i trä som görs med medeltida metoder och verktyg och samtidigt är forskningsprojekt. Kartläggningen av kyrkvindar är sammanflätad med denna rekonstruktion.

Boken, utgiven av Göteborgs stift, uppmärksammas av Sveriges Radio P1 (”Kyrkvindarnas hemligheter”).

Ingemar Birgersson

Denna nya antologi i KyrkopeKyrkopedagogik. dagogik står absolut för sig själv Att visa en kyrka och kommer samtidigt i helt rätt med dialog, tid. Likt en skattkammare tjänar delaktighet och den oss med redskap, för att med alla sinnen fortsatt kreativitet kunna ta ansvar i kyrkans undervisning med Thomas den omställning som Covid-19 Pfitziner-Drewes och Annika Erikskräver, då kyrkorummet ger möjlighet till både socialt avstånd dotter, red och till kognitiva, emotionella Votum förlag och associativa möten med riten, traditionen, mig själv och andra.

Oavsett, om vi har lång erfarenhet eller är nybörjare, aktiverar boken våra geniknölar och involverar hand och hjärta på samma gång som den pekar in i det framtida pedagogiska arbetet med kyrkorummet. Antologins första avdelning besvarar vad kyrkopedagogik är. Den andra behandlar kyrkorummet. Den tredje djupdyker i lärande. Den fjärde ger tretton konkreta exempel att inspireras av.

Nyckelorden är dialog, delaktighet och alla sinnen.

Bokens femton författare ger utifrån sina olika expertisområden såväl teoretisk grund för kyrkopedagogikens upplevelsebaserade arbetssätt, som involverar besökarnas erfarenheter och intryck, och välbeprövade exempel. Tillsammans hjälper de oss att upptäcka kyrkorummets bredd och djup med hänsyn till hur människans lärande faktiskt fungerar.

De stannar inte vid dialog och delaktighet som honnörsord utan visar på vikten av ett genomgående genomfört förhållningssätt. Sociologi, historia, dramatik, musik, kulturarv, konst, teologi, pedagogik och bildgestaltning talar i den väv där Konfucius ord är den röda tråden: ”Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag kommer ihåg. Jag gör och jag förstår”.

Beata Åhrman Ekh

Korsväg 3 | 2020

89

Vänligen | +Sören Dalevi

Hur ska vi tolka Bibeln?

F

rågan är gammal. Den ställs till exempel redan i Babyloniska Talmud, en judisk textsamling som sammanställdes runt år 500 e Kr men där många delar är betydligt äldre. Där berättas om hur en rabbin, som hette Eliezer, en gång trätte med några andra rabbiner om huruvida en viss ugn var rituellt ren eller inte. Till slut pekade Eliezer på ett Johannesbrödträd och sa: ”Må det där trädet lyftas upp ur marken och plantera om sig själv där borta om jag har rätt.”

Och Johannesbrödträdet lyftes upp och planterade mirakulöst om sig själv inför deras ögon. Men de svarade: ”Äsch, vilka bevis kan man härleda från ett träd som planterar om sig själv?” Då sa Eliezer: ”Må denna bäck som rinner här börja strömma uppströms om jag har rätt.”

Och genast ändrade bäcken riktning, och började rinna uppströms. Men de svarade: ”Äsch, vilka bevis kan man härleda från en bäck?”

Men Gud, som i himlen sett och hört det hela, blev nu mycket upprörd.

Så plötsligt hördes en arg röst från himlen, som lät som åskan: ”Hur kan ni fortsätta ifrågasätta Rabbi Eliezer?! Ser ni inte att jag gett er alla tecken på att han har rätt?!” Då ställde sig de andra rabbinerna upp, tittade upp mot himlen

90

Korsväg 3 | 2020

och sa argt med en röst: ”Och vem har bett om din åsikt?! Bibeln finns här, och inte uppe i himlen!”

Berättelsen slutar inte med detta. För Talmud fortsätter att ställa den mycket relevanta frågan: och hur reagerade Gud på detta? Rabbi Jeremiah vet svaret: ”Han skrattade. Ja, Gud skrattade gott!”. (Rabbinerna hade ju dessutom använt Bibeln när de argumenterade mot Gud, för uttrycket ”Bibeln finns här, och inte uppe i himlen” har ju en tydlig koppling till Femte Moseboken 30:12). Och den tolkning av berättelsen som jag stött på i judiska sammanhang är följande: Gud har gett oss Bibeln, men det är människans uppgift att tolka den. På så sätt hedrar vi såväl Bibeln som Gud när vi tolkar. I judiska sammanhang finns därför ofta en förtjusning när någon kommer med en ny tolkning eller en ny vinkling på en bibeltext. Den judiske forskaren Jacob Neusner konstaterar i linje med detta att en judisk rabbi har två uppgifter: att föra vidare traditionen och att tillföra något nytt från sin egen tid. Det räcker inte bara med att rabbla upp det som tidigare sagts. Texten måste brytas med den tid som är. Om rabbinen bara för vidare traditionen, men inte bryter den

med den tid som är, är han därför inte en rabbi. Utan en relikt.

Så hur ska man tolka Bibeln? Ödmjukt, skulle jag säga. Ödmjukt. Vi talar trots allt om en bok som, om vi räknar in apokryferna, består av 77 böcker på närmare 2 000 sidor i svensk översättning. Där de äldsta delarna, som i nedskriven form är på hebreiska, är drygt tusentalet år äldre än de yngsta delarna, som är skrivna på grekiska.

Där lagtexter och poesi och brevtexter och profetord och apokalypser och evangelier och vishetstexter och många andra genrer samsas i en och samma boksamling. Och där forskningen hela tiden bistår oss med nya fynd och nya insikter som förändrar och berikar vår förståelse och tolkning. Det är ju det som gör att det är så kul att läsa och tolka Bibeln – att det hela tiden finns nya sätt att tolka texterna. ”Varje text har 70 ansikten” som man säger i den judiska traditionen. Att texten får nya betydelser varje gång jag läser om den

är en styrka, inte en svaghet. Det gör ju att Ordet lever.

Fortfarande kan man stöta på människor som tror att det bara finns en rätt tolkning av bibeltexterna, och att man kan – och att man ska – tolka Bibeln bokstavligt. Problemet blir ju bara att välja ut vad av allt som står i Bibeln som ska tolkas bokstavligt. Alltför ofta plockas några få bibeltexter godtyckligt ut, för att sedan få säga något helt taget ur sitt historiska sammanhang. Medan andra texter, som de om att inte äta räkor eller griskött och som det finns ganska många av, tyst gås förbi.

Man liksom silar mygg och sväljer räkor, ursäkta, kameler. +Sören Fotnot: berättelsen om Rabbi Eliezer är rejält förkortad och förenklat återgiven här. Vill du läsa den i sin helhet, finner du den i boken: The Misunderstood Jew: The Church and the Scandal of the Jewish Jesus av Amy-Jill Levine, s. 203-204.

Korsväg 3 | 2020

91

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Beata Åhrman Ekh

En enda kropp – en enda mänsklighet

P

ang. Smällen är tung. Kolonistugan gungar till. Sedan är det knäpptyst. Jag ligger blickstilla. Har gjort natt. Haspat dörren. Stoppat om mig. Rättat till kuddarna som gör min ensamma kropp mindre ensam. Det är som om allt levande håller andan. När jag ser blåljusen pustar jag ut. Jag kan andas igen.

I samma stund drabbar insikten. Det är som om smällen, kroppens avvaktande och ensamheten i ögonblicket gör mig vidöppen. Det ryms en hel värld i att jag har en kropp som gör att jag kan andas och känna mig trygg när jag ser blåljusen. ”Jag kan inte andas”.

Det var det han sa. Det han upprepade. Om och om igen. George Floyd. Innan han dog.

Och här ligger jag – helt utom fara – och blir lugnad. Samtidigt som samma samhällsinstrument skapar befogad rädsla i andra kroppar.

Vad betyder den grundtryggheten, respektive otryggheten, för oss som samhällsmedborgare när vi rör oss i världen?

Tre dagar efter min nattliga upplevelse av sprängdåd i Majorna, skjuts ännu en svart man i ryggen i Wisconsin i USA. Lär vi oss ingenting gemensamt om hur maktstrukturer verkar och hur dess instrument invaderar respektive frigör kroppar? Hur de tar makt över vårt undermedvetna och styr vårt agerande?

I vår kristna tradition talar vi om en enda mänsklighet. Varken man eller kvinna, slav eller fri, jude eller grek. Vi är lemmar i samma kropp. Lider en lider alla. Berättelserna rätar krökta ryggar. Får gråtande att skratta igen.

Manar att sträcka oss ut mot nästan. Samtidigt görs mycket ont med Bibeln i hand och i religionens namn.

Sensommarens debatt om Skolverkets förslag till ny kursplan för grundskolan har varit angelägen. Några röster oroades över att bibeln skulle raderas ur undervisningen när Skolverket i själva verket ville förstärka undervisningen kring religiösa texter. Skara stifts biskop och Svenska Bibelsällskapets generalsekreterare argumenterade istället utifrån värdet av att förstå religion och religiositet, påminde om förståelse och begriplighet på djupet. Både vad gäller historia, kultur och nutid.

De krafter som verkar i traditionen är betydande och nödvändiga att känna till. Både de som förtrycker och de som befriar. Det motverkar destruktiv aningslöshet och underlättar när vi tar ställning, lever och handlar i enlighet med det vi säger oss tro på. Och det fi nns många sätt att underbygga de val vi gör. De kan vara teologiska men behöver inte nödvändigtvis vara bibliska i bokstavlig mening.

I den kollektiva kroppen behöver vi undvika självcentrering och istället underlätta den andning som redan är given. Kroppen är fullmatad med pulserande liv, mångfald och religiösa referenser. Och den kroppen är beroende av nästans händer. Ingen ska ohörd behöva upprepa ”jag kan inte andas”.

Beata Åhrman Ekh