Korsväg 2021 2

Att mötas i samtal | Esbjörn Hagberg 34 Håpets Katedral | Christina Bernérus 60 Tro, hopp och kaffe | Kathrine Löfberg 64

2 | 2021

Psalmdiktaren Per Harling:

Jag återkommer ständigt till hoppet

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

En hoppfull sång

N

2

Korsväg 2 | 2021

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Camilla Arnäs-Nielsen Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Kristine Ålöv Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Kyrkbyrån Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla

anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svensk akyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften adressen på baksidan. Returadress: med nya Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

Koltrasten bär hopp

K

oltrasten har två gånger blivit framrösFörundrad gick jag in, tänkte tad till Sveriges nationalfågel, att jag skulle 1962 och läsa Ylva Eggehorns psalm 2015, den har en särskild Innan plats i den svenska fick för mig att det var nummer gryningen, folksjälen. Alla gläds vi åt dess vackra sång om 90, men fann att jag tagit miste (eller vårkvällarna, den blå timmen inte!) och att det var när solen just psalmen Blott i det öppna. gått ned, förkunnande att Läste den i alla fall, vintern är förbi. och vers två drabbade mig: Gud talar till oss genom ”Leva i världen, sin skapelse, omvänd till verklighet, ständigt, om vi vill lyssna. vänd mot Guds framInte bara genom tid, följd av hans trofasthet. vacker fågelsång, utan också Mörkret du möter, genom växter, aldrig i ensamhet. Blott stjärnhimmel, djur – allt i det öppna ligger din det som möjlighet.” med förundran. Jesus uppmanar kan fylla oss oss att vara Sömnens dåsighet fanns uppmärksamma på vad det inga naturen berättar; se på av. Jag fylldes av en överväldigande spår kvar liljorna, se på fåglarna. tacksamhet, en tacksamhet som Ibland sker det på ett alldeles stavas NÅD. överväldiAtt Gud talar till oss genom gande sätt. sin skapelse är det nog ingen som säger Som en tidig januarimorgon emot. Men lyssnar vi? för ett antal år Jag tror att vi behöver öva sedan, under en tid när oss; att sitta stilla, livet var tungt, inte tyst och göra ingenting. bara på grund av årstidens Under en ek, tall eller mörker, utan också vad som kan tänkas breda av vandring i en inre öken, sina grenar över en tid av missmod. oss, ett träd som stått på samma Jag vaknade halv fem av en märklig dröm, fick plats i årtionden och gjort – ingenting. en ingivelse att gå upp och Ändå är trädet fyllt be men försökte av liv, saven som stiger somna om och vara kvar om våren, knopparna i sängvärmen. Uppsom brister, tusentals insekter maningen att be ville inte stora och små, lämna mig. Så jag fåglar som bygger bo… gick upp, klädde på mig och satte mig på min Sitter vi stilla kan trädet böneplats, plockade fram tala till oss, berätta den gångna söndasitt livs historia om att ta gens text ur Jesaja 42: ”Jag, emot Guds nåd, dag Herren, har i min för dag. trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och ”Gud verkar genom alla skyddar dig.” skapade ting och skeenden”, skrev Ignatius Då hörde jag den. Koltrasten. av Loyola en gång.

En klar meloSom genom koltrastens dislinga klockan fem på sång då den väcker morgonen, i januarioss till nytt hopp. mörkret när gryningen var flera timmar bort.

Jag öppnade altandörren, och jo, där satt den i körsbärsträdet, sjöng Lasse Bengtsson som vore det en mild vårkväll.

Korsväg 2 | 2021 Tema: Att bära hopp

är vår yngste son började skolan hade han en klasskamrat vars pappa var fågelskådare. Han startade fågelskådarklubben Sparvhökarna för barn och Jonathan blev inbjuden att vara med. De gjorde utflykter till platser i Karlstadstrakten. Vi förstod att det var meningen att även vi föräldrar skulle vara med, inte bara för att skjutsa och hålla ordning på barnen vid vattenbrynet utan för att vi alla skulle få dela upplevelsen.

Inte oss emot. Som föräldrar har vi uppmuntrat våra barn till att vistas i naturen och två av hans syskon var Frilufsare i flera år. Dessutom är naturen lättillgänglig och gratis, vilket passar den lite större barnfamiljen bra.

Vi följde med och upptäckte att det där med fåglar var givande. Inte så att vi jagar kryss för att bli med i 300-klubben, utan för att vi alltid har något att se och upptäcka när vi är ute i naturen.

Första pandemivåren gjorde vi utflykter mest varje helg.

Utomhus är det ju lätt att hålla avstånd till andra, även om det är osedvanligt många som söker sig till naturen nu.

Och med en god matsäck förhöjs upplevelsen.

När detta skrivs är det tidig vår, kyligt och mörkt när jag går till jobbet, men jag anar gryningsljuset. Då hör jag den, koltrasten som sjunger över hustaken med sin vackra och intensiva sång! Jag uppfylls av hopp och lägger ut en liten filmsnutt på Facebook: ”Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen.” Denna vår, den andra i pandemin, är det många som reagerar på inlägget. Att få bäras av hoppet är livsviktigt och Ylva Eggehorns psalmtext hjälper till.

Detta nummer av Korsväg har temat Hopp! Att få bäras av hopp och att få bära hopp gör något med oss. Musiken, vandringen, att få sitta under en lind, bönen, att ha en uppgift … Också en stiftsstrategi kan vara bärare av hopp!

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Att mötas i samtal | Esbjörn Håpets Katedral | Christina Tro, hopp och kaffe |

2 | 2021

Omslagsbild: Per Harling, foto: Magnus Aronson

Psalmdiktaren Per Harling:

Jag återkommer ständigt till hoppet

Hagberg 34

Bernérus 60

Kathrine Löfberg 64

innehåll

Tema | Att bära hopp

24.

32.

04.

08.

14.

20.

24.

28.

32.

34.

36.

39.

42.

46.

48.

54.

60.

64.

66.

70.

76.

82.

84.

Ledare: Hoppet – en motkraft mot missmod Kör och musik som hopp och kraft Jag återkommer ständigt till hoppet Ny psalmbok – pandemi och klimatkris påverkar S:t Mary har kommit för att stanna Att skapa plats för alla Arbetskooperativet Uppdrag Arbete ger hopp Krönika: Att mötas i samtal Att ge hopp i en hopplös tid Sju tankar om hopp Något händer i oss när vi är på vandring Krönika: Det är inte vi som räddar naturen det är naturen som räddar oss Att se och begrunda S:t Nicolai källa och katedralen i Edsleskog Håpets Katedral – för miljö och skapande Krönika: Tro, hopp och kaffe REKO-ringen ger hopp för en levande landsbygd Tro och hopp hänger ihop Bibelstudium: Markusevangeliet på fyra dagar Vänligen, Sören: Tro, hopp och kärlek PS: Koltrasten bär hopp

36.

När pandemin slog till förändrades förutsättningarna för det diakonala arbetet, skriver Anna Moilanen, diakon och lärare. Många diakoner känner stor frustration och otillräcklighet när det inte varit möjligt att ha sociala möten. Nu spirar hoppet om att det snart är möjligt igen.

Korsväg 2 | 2021

3

Ledare | +Susanne Rappmann

Hoppet – en motkraft mot missmod

J

ag står i ett hav av vitsippor, skymtar björkens musöron och bokens knoppar. Det är oändligt vackert och livet är mycket gott. I jackfickan surrar mobilen och jag behöver inte ens titta på nyhetsnotisen – vibrationerna påminner om världen bortom skogen.

Om fysisk distansering, digitalisering och en pandemi som aldrig tycks ta slut. Likt Adam och Eva tvingas jag ut ur paradiset, till att leva i en värld på ont och gott.

Så har det naturligtvis alltid varit,

det är människans lott. Men för egen del har tillvarons spänningar blivit tydligare denna vår. Jag står andlös i skogens lövsal, samtidigt som reportagen om män som slår kvinnor berör mig mer illa än vanligt. Det är som att huden har blivit tunnare. Jag blir lättare irriterad, men fångas också av skrattande barn på ett nytt sätt.

Pandemin påverkar oss alla. Det är en prövning i tålamod och tillit.

I skrivande stund vaccineras tusentals om dagen och hoppet om att åter få umgås med nära och kära ligger inom räckhåll. Liksom att få mötas till gudstjänst och fylla kyrkorummet med

4

Korsväg 2 | 2021

lovsång! Tills det blir så får vi gemensamt hålla hoppet vid liv. I detta nummer av Korsväg finns många berättelser om hopp. Läs och låt dig inspireras!

Dela också dina erfarenheter av hopp med andra, det är ett sätt att vara den motkraft mot missmod som vi så väl behöver i denna tid.

En av de berättelser som jag återvänt till under det gångna året finns i Andra Mosebok, nämligen uttåget ur Egypten och den fyrtio år långa ökenvandringen. Jag finner det hoppfullt att läsa om en Gud som leder och bevarar också i svåra tider. Jag känner igen mig i dem som längtade tillbaka till Egyptens köttgrytor, som ifrågasatte ledarskapet och undrade om vi inte går i cirklar.

Läsningen ger mig också insikten om att när denna pandemi är över så kommer vi vara på en ny plats, delvis okänd. Flyter den av mjölk och honung? Blommar vitsipporna för evigt på andra sidan Jordan? Nej, så klar inte, men visst ska det bli spännande att komma dit! +Susanne

Korsväg 2 | 2021

5

ATT BÄRA HOPP Hope there’s someone Who’ll take care of me When I die, will I go Hope there’s someone Who’ll set my heart free Nice to hold, when I’m tired Hope there’s someone – Antony and the Johnsons

Du tänder hoppets eld och gör mig stark Du tänder en eld och sår ett frö på obruten mark Nu spirar livet i min kropp Det finns hopp för mig, det finns hopp!

Hoppets eld – Ted Gärdestad

Vi är inte här förgäves, vi kom inte utan skäl. Den som söker finner vägen, vägen för en vilsen själ.

Vi är inte förgäves, ensamma har vi ej gått. Före oss har många vandrat samma väg i tro och hopp.

Vi är inte här förgäves, här tar inte vägen slut.

Gud bär den som faller, den vars kraft har sinat ut.

Vi är inte här förgäves.Trägen vinner levnadslust.

Jesus vandrar mitt ibland oss, ger oss mod och ger oss tröst.

Psalm 794

6

Korsväg 2 | 2021

Vuxna säger att vi är skyldiga unga personer att ge dem hopp. Men jag vill inte ha ert hopp, jag vill inte att du ska vara hoppfull. Jag vill att du ska ha panik. Och sen vill jag att du ska agera, agera som du skulle göra i en kris.

Greta Thunberg, World Economic Forum (WEF), Davos, Schweiz, 22 januari 2019.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Jer 29:11

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand.

Jes 41:10

Korsväg 2 | 2021

7

8

Korsväg 2 | 2021

Marianne Humlen, Niclas Geidvik och Ingela Rickander i Dalabergskyrkan är överens: hopp är framtidstro, livslust och energi. Och det är något de vill sprida genom körsång och musik.

Kör och musik som hopp och kraft Det är fredag morgon i april, en kall dag med strålande sol. Vi möts digitalt för att tala om hur hopp sprids genom Dalabergskören och Dalabergskyrkan i Uddevallas arbete med musik.

Under samtalet sprudlar energin och hoppet; trots att vi inte möts fysiskt så lyckas den goda tonen och hoppfullheten lysa genom skärmarna och smitta av sig mellan oss.

F

ramför mig på datorskärmen har jag tre människor jag aldrig tidigare träffat, men som jag under samtalet börjar lära känna. Det är Marianne Humlén som jobbar som musiker och församlingschef i Dalabergskyrkan, hennes kollega Niclas Geidvik som är

musiker samt Ingela Rickander som är medlem i Dalabergskören. När jag inledningsvis frågar hur de skulle beskriva ’hopp’ så är svaren samstämmiga: hopp är framtidstro, livslust och energi. Det kan vara någonting som bär en.

Att ha någonting att se fram emot och hoppas Korsväg 2 | 2021

9

vill mötas i kyrkan och » Allasjungasomtillsammans får vara med.

på. Och det kan spridas bland annat genom körsång och musik.

Sången och musiken har hittat sin väg in i deras liv på olika sätt. För Marianne började det med att hon sjöng i tvättstugan hemma när hon var liten, där det ekade gott på grund av cementgolvet. Hon sjöng mest hela tiden, började vid tolv års ålder i sin mammas kyrkokör och lärde sig även att spela piano. För Niclas började det först med fiolspelande vid nio års ålder, som snart byttes ut mot trumpeten som följt honom genom hela livet. Han lärde sig så småningom piano också, för att kunna ackompanjera körer och solister. För Ingela började det med sången, hon har alltid gillat att sjunga och gick i fjärde klass med i kyrkokören.

– Vi reste ganska mycket på somrarna och gjorde utflykter i bilen och då sjöng vi alltid.

Taube och hela den svenska visskatten. Jag sjunger fortfarande alltid, i duschen och överallt.

att alla sjunger utifrån sin förmåga. Det jag tycker är så häftigt med den här kören är re­ spekten för varje individ. Samhället i sig är inte så respektfullt som jag hade önskat att det var, men här finns respekten för varje individ och hur de har det just idag, säger Ingela.

– Vi har en väldigt tillåtande hållning mellan varandra. Körens struktur är att vi står för glädje, gemenskap och omsorg. För alla som tycker att det är roligt och vill göra det tillsammans, då kan man komma hit och få vara en del av det här magiska, säger Niclas.

– Det är sången som förenar oss, men det här är också en plats där många säger att här kan vi vara oss själva. Det har varit signumet för Dalabergskören, säger Marianne.

– Jag tänker lite så här: tro, hopp och kärlek ingår i ”konceptet” Gud. Och för mig faller det sig då naturligt med körens existens. För bara att den finns gör att vi kan sprida hopp till varandra, säger Niclas.

Dalabergskören är öppen för alla – med sina

Körens repertoar är noga utvald. Dels får alla deltagare komma med önskemål, dels väljer körledarna gärna ut sånger som deltagarna kan känna igen från radion eller andra sammanhang men vars texter är dubbelbottnade.

Det blir mycket kärlekssånger, som går att sjunga antingen till Gud eller som en vanlig kärleksvisa, beroende på hur varje körmedlem väljer att tolka det. Utöver texterna och mu-

sjuttio medlemmar möts män och kvinnor, över generationerna från nitton till nästan nittio år, över kulturgränser och även över religionsgränser. Alla som vill mötas i kyrkan och sjunga tillsammans får vara med. Och för Ingela, Niclas och Marianne står Dalabergs­ kören på många olika sätt för hopp.

– Jag gillar konceptet ’kom som du är’ och

10

Korsväg 2 | 2021

siken i sig kommer en stor del av glädjen och hoppet också från kraften i själva sjungandet: – Jag tänker att det har något att göra med endorfinerna, det som ändå är bevisat, att det utlöser positiva känslor när man sjunger. Det ger hopp, den här energin och livslusten, säger Marianne.

– Att sjunga blir man väldigt glad av. Jag är ingen solist men jag gillar att sjunga i kör, för alla behöver inte höra just mig men det vi skapar tillsammans – det är grymt häftigt rent ut sagt! Tillsammans så kan vi mer än vad vi kan som individer och det är väldigt hoppfullt, säger Ingela.

Diskussionen återkommer flera gånger till att

det är något större än körsången i sig, det som skapas i mötet mellan körmedlemmarna: – Att sjunga i kör är speciellt för att vi är så många. När jag kommer till kören är jag en del av något. Det är hoppfullt att ha en plats i en grupp. Att man finns där för varandra, att man är en del av ett sammanhang. Just den här hoppfullheten i att kreera någonting större än jag själv, tillsammans med andra, säger Ingela.

– Det handlar alltid om att se varandra, och lyfta varandra. Att ha den här hållningen att man hjälps åt, säger Niclas.

De lyfter alla tre vikten av körens stora acceptans, att deltagarna kan komma till kör-

övningen oavsett vilket känsloläge de är i och vad de bär med sig från dagen.

– Det finns de som kommer på körövningen när de inte mår bra, kanske bara sitter med och gråter. Men de får stöd av andra då, och det ger hopp. Eller så är det någon som bara vill sitta och vara, inte prata, och då är det okej. Det är så mycket kärlek i detta, och det är så mycket kyrka i den här kärleken, säger Ingela.

– Kören är det största diakonala arbetet vi bedriver i Dalabergs församling. Där möter vi människor som mår bra men också när de inte mår bra, som det är för alla ibland i livet.

Där har de en möjlighet att möta en präst, en diakon och en diakonassistent som är med i sångövningarna. Deltagarna kan fånga dem i stunden eller boka en tid med dem vid annat tillfälle för att träffas och prata. Personalen är med och sjunger, men har också den uppgiften att ha lite extra ögon och öron öppna, för att se var de kan göra ännu mer nytta just nu, säger Marianne.

– Jag älskar att Dalabergskyrkan bjuder in till tro och tvivel. Det är så öppet, och det är precis så som jag har min gudstro. Den är till för de som tvivlar och som tror och för alla, folk som mår bra och folk som mår dåligt, säger Ingela.

Dalabergskören avrundar alltid sina träffar med en avslutningsstund som en körmedlem

Korsväg 2 | 2021

11

Marianne, Niclas och Ingela berättar hur de i Dalabergskyrkan arbetar brett med musik och körverksamhet för att skapa mötesplatser och ingjuta hopp.

håller i. Det är fritt fram att anmäla sig till att hålla i stunden och ägna den åt vad man vill, till exempel att framföra en sång eller berätta något om sitt liv.

– Många berättar frimodigt, för andra är det jättenervöst att ta mikrofonen inför så många människor. Vi har gråtit av berättelser vi hört och vi har skrattat, säger Marianne.

Efter det brukar körmedlemmarna ta varandra i hand och sjunga psalm 730, Må din väg gå dig till mötes tillsammans.

Vi har sjungit den så många gånger, och det är en viktig del. Det är nästan lite magiskt, när man är en så stor kör och så har den här lilla grejen på slutet som blir så starkt varje gång, säger Marianne.

I Dalabergskyrkan jobbar man på många sätt med musik, för att skapa mötesplatser och ingjuta hopp. Det är allt från musikterapi för enskilda personer till att de har setts och rappat i garaget eller anordnat en workshopvecka kring musikskapande med ungdomar tillsammans med artisten Slim Prince från Nigeria. Kyrkans musikengagemang börjar i låg ålder, de har barn-vuxen-verksamhet med

12

Korsväg 2 | 2021

rytmik och samarbete med skola och kulturskola. Sedan sträcker den sig genom alla åldrar i livet fram till begravningar där psalmerna och musiken också spelar en viktig roll.

– Det följer en från vaggan till graven, musiken är en oerhört välsignad kraft, säger Niclas.

Under pandemin har en del av verksamheten behövt pausas. Dalabergskören har inte kunnat mötas fysiskt utan har genomfört förra årets vårkonsert helt digitalt och sedan hållit kontakten via sociala medier, men längtar naturligtvis till att mötas fysiskt och sjunga ihop igen.

Kyrkan har under pandemin ställt om på många sätt: Dels genom att genomföra en del inspelade gudstjänster och digitala livestreamingar samt att de nu under slutet av våren börjar med kvällsmässor med åtta deltagare på plats. Dels genom att ställa om och hjälpa till vid nya behov, som att de har öppnat upp för vaccinering i kyrkans lokaler i samarbete med vårdcentralen.

När kyrkans café, som de har haft på tisdagar

före kören, fick stänga på grund av pandemin så flyttade kyrkan ut verksamheten på torget utanför.

– Där har vi mött många unga killar som

bor här i Dalaberg, och det ger mig hopp, för här hittar jag nya musikvänner. Nästan varje gång vi är ute kommer någon och säger att jag har gjort en låt, kan du lyssna på den? Jag blir rörd. Det finns så många sargade ungdomar med så många utmaningar som droger, arbetslöshet eller att de skiter i skolan, men då får vi komma med här – med musiken som redskap – och ingjuta lite hopp, säger Niclas.

Framöver hoppas de såklart alla tre på att smittspridningen i samhället ska gå ner och att det ska gå att träffas fysiskt igen, med Dalabergskören och i fler sammanhang.

Det är en enorm hoppfullhet i det här att få

komma till kören och vara en del av en grupp.

Jag är alltid jätteglad när jag går därifrån och full av energi. Att vi har avslutat med Må din väg gå dit till mötes och tittat varann i ögonen, det är en så god känsla och man menar verkligen det man sjunger, säger Ingela.

Text: Agnes Hillert Foto: Hanna Rytterlund

Kan ni tipsa om någon musik som gör er hoppfulla?

Ingela: Låten ”Du är min herde”. Vi sjunger den i kören och jag älskar den, både texten och musiken.

Marianne: Psalmen ”Jag tror på en gud som är helig och varm”. Den betyder jättemycket för mig, det är den gudsbilden jag har.

Niclas: Jag gillar musik med artisten Samuel Ljungblahd, en fantastisk gospelsångare.

Vad gör er hoppfulla?

Niclas: Mötet med andra människor, det ger mig hopp.

Marianne: När man vågar vara ärlig mot varandra, att man har kommit så långt i en grupp att man vågar säga det man känner och inte bara säger det som förväntas, det ger mig hopp.

Ingela: Den känslan man har när man kommer in i Dalabergskyrkan och kören, den totala respektfullheten och inkluderingen, det ger otroligt mycket hopp om framtiden.

Korsväg 2 | 2021

13

Du är helig, du är hel.

Du är alltid mycket mer än vi nånsin kan förstå, du är nära ändå.

Välsignad vare du, som kommer hit just nu, välsignande vår jord, blir till bröd på vårt bord.

Psalm 709

14

Korsväg 2 | 2021

Jag återkommer ständigt till hoppet Per Harling har skrivit runt 800 psalmer och sånger.

Många av dem, som ”Du är helig, du är hel”, har funnit sin väg in i människors hjärtan, förmedlat hopp och till och med spritts över vår jord. Hoppet är en viktig del i Pers livssyn, det är sädeskornet som måste ner i jorden för att så småningom kunna skördas.

P

salm 709 är en av de mest sjungna av Per Harlings psalmer. En psalm spridd över hela jorden, på alla kontinenter och översatt till tjugo språk. En gång när protestanter och katoliker i Tyskland för första gången samlades på en Kirchentag hölls avslutningsgudstjänsten vid Brandenburger Thor. 100 000 människor var där och upp emot 1 000 blåsmusiker och det var direktsändning på TV. Och så sjöng alla, inklusive Per själv, tillsammans Du bist heilig.

Vi möts i Uppsala domkyrka. Det är fortfarande stränga regler, bara åtta personer får träffas i denna imponerande katedral! Vi har försökt träffas många gånger under året, men pandemireglerna har gäckat oss. Föst kanske på en uteservering i Uppsala, där Per Harling bor med sin hustru. Sen kanske i stugan i Hälsingland, dit de flyttade för att bli mer isolerade, än inne i tätorten Uppsala. Vi funderade också över kyrkan i Sandviken, en vacker kyrka lämpad för fotografering.

Nu möts vi äntligen. Vi strosar genom den stora kyrkan som började uppföras på 1270-talet och invigdes 1435. Här finns mycket att se och stanna upp inför, små kapell, ut-

ställningar, utsmyckningar. Men längst fram, fastgjuten bakom altaret står Maria, knappt 1,60 meter lång, iklädd blå kappa och kjol och vinterkängor, det mörka håret sticker fram lite under huvudsjalen, håret är äkta, men kroppen är silikon.

Mariaskulpturen ger ett realistiskt intryck.

Ansiktet är något fårat och åldern är runt 45 år, den ålder hon bör ha haft vid tiden när Jesus ska ha korsfästs. Den intensiva blicken söker sig in mot Vasakoret i domkyrkan där Maria tidigare fanns porträtterad, men som försvann efter reformationen. Nu ligger Gustav Vasa begravd på hennes plats.

Vi talar en stund om Marias blick, känslan

är att hon ser över maktens gravmonument, ut mot fönstret, mot himlen, mot öster, där hennes son ska komma tillbaka. Per har inte skrivit många psalmer om himlen, men en är särskilt speciell för honom.

– Av de nära tusen sånger jag skrivit är nog psalm 745, Dansa med änglarna, den som ligger mig närmast hjärtat, på grund av dess speciella och personliga bakgrundshistoria, berättar Per. – 1977 fick min far en kraftfull hjärtattack.

För oss i familjen blev det som en blixt från en Korsväg 2 | 2021

15

Hon fanns i sin lek mitt i evigheten.

klarblå himmel, eftersom han i hela sitt liv levt så sunt till kropp (bl.a. som framgångsrik löpare i sin ungdom), själ och ande. Han kom snabbt under behandling på närliggande sjukhus. Vid mitt nattygsbord låg just då en nyinförskaffad bok av Gustaf Wingren, Credo. Jag slog upp i registret för att se om han kanske hade skrivit något om döden och evigheten. Det hade han. Han beskrev evigheten med en liknelse: som det lilla barnet som i sin lek lever/leker som om döden inte fanns.

– Då kom jag att tänka på en händelse från hösten dessförinnan. Jag hade krattat ihop höstlöven till ett antal prydliga högar, färdiga att forslas bort. Jag gick in och belönade mig själv med en kopp kaffe medan jag tittade ut på mina fina högar.

– Då såg jag vår dotter (då inte ens två år fyllda) komma farande över gräsmattan, kastade löven i luften, dansade och hade roligt.

Det hade inte jag, så jag ropade till henne från mitt fönster: ”Vad sysslar du med???” ”Dansar”, var hennes korta svar. ”Dansar? Med vem då”, ropade jag. ”Änglar”, ropade hon tillbaka och fortsatte sin lekfulla lövdans. ”Änglar???

Jag ser inga änglar”, ropade jag lite bryskt. Då stannade hon upp, blev lite allvarlig och sade på sitt ännu inte utvecklade barnspråk: ”Pappa inte (ser) änglar?”

– Nej, jag förstod inte att de där färgrika löven som dansade i vinden plötsligt förvandlats till änglar i hennes lek. Hon fanns – i sin lek – mitt i evigheten. Jag var fast i tid och rum.

Så nu skrev jag ner händelsen i en rimmad text och postade den till pappa på sjukhusadressen.

Han fick brevet och läste om sitt barnbarns ängladans. Någon timme senare kom en ny 16

Korsväg 2 | 2021

hjärtattack som tog hans liv. Bilden av barnbarnets evighetslek fick således följa honom in i hans egen upplevelse av evigheten!

Per Harling är född 1948 i Bromma men växte upp i Ljungskile när pappan fick en tjänst på Ljungskile folkhögskola.

Så småningom gick flytten till Stockholm, men när föräldrarna skulle flytta till Mainau i Tyskland, valde 16-åringen Per att stanna i Sverige och Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var nog här som Pers musikaliska ådra kunde utvecklas.

– Vi var en verkligt musikalisk klass, minns Per. Tre av oss började sjunga tillsammans.

Men vi hittade inga sånger vi ville sjunga så av ren självbevarelsedrift, för att överhuvud­taget ha något eget att sjunga, började vi skriva våra egna sånger, som vi kunde uppträda med.

Numera skriver jag mest sånger man sjunger tillsammans, det är något helt annorlunda!

Efter studenten började han läsa teologi och prästvigdes 1974. Parallellt med sin prästgärning har Per arbetat med musiken. Med texter och toner. Han har arbetat centralt i Svenska kyrkan med gudstjänstutveckling under olika perioder, men han har också varit programledare för en serie TV-program och höll helgmålsböner i radio under många år. Han har varit engagerad i många internationella, ekumeniska gudstjänstsammanhang och har fått otaliga priser och utmärkelser. Under åren 2007–2012 verkade Per Harling som kyrkoherde i Svenska kyrkan i Schweiz med placering i Lausanne.

Det är en imponerande livsgärning. Till runt

800 sånger/psalmer har han själv skrivit både text och musik, ytterligare många hundra där han bidragit med musik och översatt från

Jungfru Maria, i form av en skulptur av konstnären Anders Widoff, i Uppsala domkyrkan där hon blickar upp mot himlen mot öster där hennes son ska komma tillbaka.

andra språk. Utan hans musik hade kanske inte psalm 398 Brödet är ett, delad av alla, nr 510 Innan natten kommer eller nr 730 Må din väg gå dig till mötes funnit sina vägar in i mångas hjärtan.

– Ofta har jag haft halvtidstjänster och ibland har jag varit frilans, detta för att kunna skriva och göra musik. Om du tycker jag skrivit många psalmer, vad sägs då om Lina Sandells 2 000 eller Grundtvigs 3 000? Skrivandet har också passat bra att kombinera med gudstjänstutvecklingen.

Hur tänker du kring gudstjänstutveckling idag? När reglerna inte ens låter oss vara fler än åtta personer i denna stora katedral.

– Det ska bli spännande att se hur mycket av allt det digitala, som vi nu har lärt oss, kommer att stanna kvar. Men jag hoppas verkligen, och ber för, att människorna ska vilja komma tillbaka till gudstjänsterna. Att vi ska få träffas igen.

I stugan i Hälsingland har Per kunnat fundera mycket kring de psalmer han gjort och varför han gjort dem. Han vill dela med sig av erfarenheter av att vara människa, existensens villkor som pendlar mellan yttersta glädje till djupaste sorg och smärta. Hans egen tro genomsyrar naturligtvis texterna, även om de inte alltid är personliga.

– Jag återkommer ständigt till hoppet, som får vara en grund för oss människor. Jag tycker också mycket om treklangerna – Tro, hopp och kärlek, Kropp, själ och ande.

– Hoppet är en viktig del i min egen livssyn.

Tro i sig är ju att hoppas. Jag tycker också det finns en aktivitet i hopp. Hoppet är som sädeskornet, som måste ner i jorden för att så

småningom kunna skördas.

Per har också hjälpt till att redigera olika psalm- och sångböcker. Han tycker vår egen psalmbok är imponerande.

– Här finns texter och musik samlade från trehundratalet fram till våra dagar. Det är helt unikt i vårt samhälle. Människor har under olika villkor och miljöer försökt skriva vad det handlar om att vara människa i Guds närvaro. Eller frånvaro. Därför är det så viktigt att vi faktiskt får sjunga det som människor under historien har formulerat åt oss, även om det är ur helt andra sociala och kyrkliga sammanhang än dem vi är vana vid, säger han.

Många psalmer är utformade som en bön,

med direkt tilltal till Gud eller till Du. – I 1937 års psalmbok var 71 procent av psalmerna utformade i bönens form. 1986 hade andelen sjunkit ner till 65 procent och i Psalmer i 2000-talet var psalmerna som var utformade som en bön nere i 38 procent.

– Men vi kan ju inte ha en psalmbok utan bönepsalmer!

Vad är då en psalm? Per som har femtio års erfarenhet av eget psalmskrivande i ryggen har också gjort en systematisk genomgång av vilka olika typer av psalmer som psalmboken innehåller.

– Det finns allt ifrån lovsånger och klagosånger till psalmer med ett tilltal till mig som sjunger. Till exempel ”Blott i det öppna har du en möjlighet” – någon säger detta till mig.

– De flesta psalmer är böner, antingen i jagform eller i vi-form.

Pandemin och isoleringen i Hälsingland har också inneburit att Per arbetat med både nytt Korsväg 2 | 2021

17

och gammalt. Facebook har varit en utmärkt kanal för tankeutbyte och bearbetning. Som till exempel när nätprästen i Svenska kyrkan, Charlotte Frycklund skriver på Facebook: ”Med hjälp av Facebook och Andra chansen

uppstod idag, på rekordtid, en ny sång. Det hände sig nämligen att Per Harling hörde en textrad ”in the silence there’s a guidance” som Frida Green sjöng på Melodifestivalen, och tyckte att den var inspirerad. Så där som man gör, så skrev han det på Facebook, och jag anade att det bodde en helt annan sångtext i den. Jag skrev snabbt ner en liten text, och Per tonsatte och hjälpte mig med vissa lite knöliga detaljer i texten, och nu, voila, mindre än 24 timmar sedan Frida sjungit, finns den här.

Använd om du vill:” I tystnaden bor styrkan Där hör jag Jesus röst I tystnaden finns nycklar Till ledning och till tröst Gud, ge mig av din stillhet så får mitt hjärta ro Och möt mig med din mildhet där tilliten kan gro I skymningsdunklets tystnad Där möts vi i en pakt Ett lugn, där jag kan lyssna och höra vad du sagt Gud, möt mig i min svaghet Din styrka får ta vid Och hjälp mig glömma jaget Och ge mig hoppets frid.

Per har också på Facebook delat med sig av

bakgrunder till olika psalmer. Som till exempel den italienska psalmen 154, Dina händer är fulla av blommor, som sjungs på påskdagen i många kyrkor.

18

Korsväg 2 | 2021

– Vi har bland annat min pappa att tacka för dess tillkomst, berättar Per. Pappa Gunnar jobbade i slutet av sitt arbetsliv på YMCA World Alliance i Genéve med uppgift att på olika håll i världen anordna seminarier kring aktuella skeenden. Ett seminarium förlade han till Ljungskile folkhögskola sommaren 1970 kring temat ”Sing a new song”.

Som stor Assisi-vän hade han kommit i kontakt med Pro Civitate Christiania, och hade till seminiariet inbjudit dess musikansvarige, munken Don Antonio, som till Ljungs­ kile kom med kappsäcken full av noter och LP-skivor, i huvudsak tillskapade av Marcello Giombini, som då bodde i Assisi.

Musikern Giombini var en av dem som efter Andra Vatikankonciliet på 60-talet började skriva ny musik för kyrkan. I grunden var han egentligen filmmusikkompositör (ibland under pseudonymen Pluto Kennedy), bland annat till de många spagetti-västern-filmer som gjordes i mitten av 60-talet!

– Bland de svenska representanterna på seminariet fanns – förutom jag själv – Lars-Åke Lundberg. Av alla de sånger som Don Antonio presenterade för oss föll vi alla för sången Le tue mani från en av Giombinis ungdomsmässor. Under en av nätterna på seminariet översatte Lars-Åke sången till svenska och morgonen efter sjöng vi den – Dina händer är fulla av blommor. Inte anade vi då att psalmen så småningom skulle finna sin väg in i psalmboken! Tack Giombini, Lars-Åke Lundberg och pappa Gunnar!

Per Harling skrev också ett inlägg på Facebook våren 2020 med en betraktelse om coronakrisen. Det delades ganska omgående av över 600 personer. ”Vi kommer att ta oss ur det här med renare händer och städade boningar och med förnyat

Med sina femtio års erfarenhet av psalmskrivande har Per Harling systematiskt gått igenom psalmboken och konstaterar att de flesta psalmer är böner.

inre. Vi kommer att ta oss ur det här med större erfarenhet av livets skörhet och insikten om att kärlekens kraft är större än rädslans”, skrev han bland annat där.

– Det finns, trots allt det svåra och mörka som ofrånkomligen följer i en pandemis spår, kanske också lärdomar att dra, säger Per Harling. Oro, ångest och sorg som man kan uppleva är ofta personlig, men här är den världsomspännande. Bara medvetenheten om att vi delar detta gör att vi kan känna att vi kommer att ta oss ur det här inte bara som enskilda människor, utan som värld. Förhoppningsvis kan det leda till att vi ser framtiden an på ett förnyat sätt. ”Vi kommer att ta oss ur det här och alltmer uppskatta det som är gratis i livet, som koltrastens vackra gryningssång, vårblommornas

trotsiga ankomst och gemenskapens betydelse vänner emellan men också i familjen”, skrev Per Harling på Facebook. Så kan också hoppet beskrivas.

Detta år, liksom förra året, kom påsk­ aftonens uppståndelse, mitt i kris och oro. Då skrev Charlotte Frycklund en vacker text om uppståndelsen som en långsam gryning, en text som hon gjorde till en psalm som Per gav en melodi.

Så kan en sång födas. En annan typ av jubel som kan trösta vid tanken på en gryning som kanske bara kan anas som en svag morgonrodnad.

Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Korsväg 2 | 2021

19

20

Korsväg 2 | 2021

Ny psalmbok – pandemi och klimatkris påverkar Omloppstiden på psalmböcker har förkortats genom åren. Nu har arbetet med Svenska kyrkans nya psalmbok börjat, 35 år efter att den senaste psalmboken kom ut. När den nya tas i bruk vågar Henrik Tobin inte gissa. Redan har flera spontana bidrag kommit in.

E

fter 35 år är det dags. En ny psalmbok för Svenska kyrkan ska tas fram. Ett omfattande arbete med nyskrivna sånger – och revidering av gamla. Vem som helst kan skicka in förslag via en digital brevlåda.

Hur vår tid med klimatkris och pandemi ska ge avtryck i nya psalmer är det ingen som vet i dag. Men att det blir avtryck är nog tämligen säkert.

Spindel i nätet för arbetet är Henrik Tobin i Gråbo i Stora Lundby nordost om Göteborg. I kyrkomusikerkretsar är han en välkänd profil, aktiv under många år i Kyrkomusikernas riksförbund och redaktör för deras tidning KMT. Han har skrivit flera böcker i ämnen kring teologi, liturgi och musik, 2012 fick han

ett kulturstipendium av Göteborgs kyrkliga samfällighet för sin forskning som resulterade i boken Ett gemensamt kosmos.

Tobin var också engagerad i arbetet med nya Kyrkohandboken. Sedan en tid är han dock pensionär.

– Jag ser det som en mjuklandning att nu få arbeta med nya psalmboken, säger han med ett skratt.

Mjuklandning eller inte, att ta fram en ny psalmbok till Svenska kyrkan är ett omfattande arbete med flera bottnar. Formellt är det kyrkomötet som initierat arbetet. Inledningsvis har en förstudie gjorts, den presenterades tidigare i år, den finns att läsa på Svenska kyrkans webb.

– Förarbetet är viktigt så att vi inte trampar Korsväg 2 | 2021

21

Henrik Tobin i Gråbo utanför Göteborg är en välkänd profil i kyrkomusikerkretsar. Han har fått uppdraget som ordförande i den arbetsgrupp som påbörjar arbetet med en revidering av psalmboken.

fel, vi ska inte lägga pengar och tid på fel saker, säger Tobin.

Den senaste psalmboken kom alltså 1986 med 700 psalmer varav de första 325 var gemensamma för 15 kyrkor och samfund. Den allra första officiella svenska psalmboken kom 1695 i reformationens kölvatten, nästa gång det var dags skrevs 1819. Ett försök gjordes i början av 1920-talet, men den kom aldrig till tryck, nästa godkända daterades till 1937. Sedan dröjde det nästan 50 år till vår senaste.

Omloppstiden har alltså blivit kortare och kortare.

Det nu aktuella arbetet sker i två parallella

spår.

Vi kan börja med det lätta spåret: att samla in nytt material. I en digital brevlåda på kyrkokansliet kan vem som helst lämna in ett bidrag i pdf-format. Och det verkar populärt.

– Vi har redan fått in ett antal spontana

22

Korsväg 2 | 2021

bidrag, konstaterar Henrik Tobin innan ens brevlådan formellt har öppnats. Intresset är enormt.

Troligen kommer en del av bidragen att publiceras på webben så att många kan provsjunga och tycka till. En sållning kommer också att ske.

– Exakt hur vi ska göra vet jag inte ännu, det är en väldig utmaning!

Kommer ni att bjuda in några musiker och diktare och uppmana dem att skriva?

– En bra fråga. Tidigare har man ju utnyttjat möjligheten att bjuda in för speciella behov, exempelvis om vi vill ha fler begravningspsalmer. Troligen kommer vi också denna gång att vända oss till några och be om bidrag.

Vid några tillfällen för ett antal år sedan hölls särskilda workshops med författare och kompositörer för att få fram nytt material.

Exempelvis var både Mikael Wiehe och Maria Küchen med på sådana. Kommer ni att ordna liknade träffar nu?

– De ordnades av AF-stiftelsen, om jag minns rätt, jag känner inte till om några sådana är planerade nu, säger Tobin.

(AF-stiftelsen står för Anders Frostensson-stiftelsen.)

Det svåra spåret då? Att gå igenom psalmer-

na i den nuvarande boken för att se vilka som ska få vara kvar och vilka som ska få stryka på foten. Det arbetet får i sin tur delas upp i två delar. Först gäller det upphovsrätten. Psalmboken 1986 var i formell mening en statlig utredning, Svenska kyrkan var fortfarande statskyrka, och vissa psalmer publicerades med

populariteten kommer ytterligare en » Utöver faktor in: psalmarvet.

”tvångslicens”. Något sådant är inte möjligt i dag, i stället blir det förhandlingar med ett stort antal upphovsrättsinnehavare. Kyrkans jurister får alltså något att bita i här.

Sedan gäller det själva urvalet – vilka får

följa med in i den nya, vilka kommer inte med?

Vilka tror du själv kommer att få lämna in?

– Jag vill inte nämna några, säger han diplomatiskt. Men vi kommer att göra en frekvens­ analys och se vilka som sjungs i dag och hur ofta, helst borde det ske under en treårsperiod för att få med alla årgångarna.

Om det blir musiker eller kyrkoherdarna som får i uppdrag att föra statistik är oklart.

Utöver populariteten kommer ytterligare en faktor in: psalmarvet. Psalmer som sjungits under lång tid och på ett eller annat sätt uttrycker det lutherska arvet, en viktig del i kyrkans DNA. Tobin tar Blott en dag som exempel, Lina Sandells text från 1865 som med sin innerliga tillit burit människor genom livets skiften under långa tider, och den kan också läsas som poesi till tröst och hjälp.

– Psalmsången kräver att vi samlas tillsammans och sjunger, jag tror att det är få som sjunger för sig själva framför skärmen, konstaterar Henrik Tobin.

Miljön fanns på dagordningen 1986 och värnandet av skapelsen finns med i ett antal psalmer i den årgången. Tror du att dagens klimatkris kommer att synas i några av bidragen ni får in?

– Svårt att säga, men jag tror säkert att vi får bidrag om människans utsatthet.

Så till frågan om när vi sitter i kyrkbänken

med en ny komplett psalmbok i handen. Svaret är: ingen vet.

– Det kommer säkert att finnas nya psalmer i ett digitalt komplement som vi kan sjunga ganska snart. Men på papper … tja, det är jättesvårt att säga. Hör av dig till hösten, så har jag kanske ett klarare besked.

Text: Lasse Bengtsson Foto: Jonas Tobin Illustrattion: Henrik Westbacke

Hur kommer då vår tid att prägla de nya psalmerna, två skeenden kommer att påverka oss antingen vi vill eller inte: pandemin, som hindrat oss att samlas till gudstjänst i kyrkorna, och en tilltagande klimatkris med allt vad en sådan innebär av flyktingströmmar, konflikter och stigande havsnivåer.

Pandemin har ju redan påverkat kyrkans gudstjänstliv högst påtagligt. Vi har inte kunnat samlas till gudstjänst i kyrkorna – och inte kunnat sjunga tillsammans.

Korsväg 2 | 2021

23

Gunilla Gustafsson Mona Hermansson

Maria Eriksson

24

Korsväg 2 | 2021

Åsa Johnsson

Korsväg fick ett möte med fyra engagerade medarbetare på Svenska kyrkan i Tjörn som arbetar med att skapa en ny mötesplats på ön. S:t Mary – som står för Meningsfullhet, Arbetsgemenskap, Rehabilitering och Yrkesstolthet.

S:t Mary har kommit för att stanna Meningsfullhet, Arbetsgemenskap, Rehabilitering och Yrkesstolthet är värdeorden som ska genomsyra allt arbete. S:t Mary ska bli en mötesplats som ingjuter hopp för människor på Tjörn genom att erbjuda en väg in i arbetslivet för några och en möjlighet för ideellt engagemang för andra.

D

et knackar på dörren – när öppnar ni? Utanför står ett äldre par, som direkt känns igen av arbetslaget inne i den gamla butiken, som snart ska bli den nya mötesplatsen på Tjörn. Under Korsvägs besök hinner både två och tre andra komma och knacka på.

Förväntan och entusiasm bubblar i takt med att solen börjar värma coronatrötta tjörnbor.

Butiken, som varit en elaffär ligger i utkanten av Skärhamn, en affär man passerar på väg ner mot Akvarellmuseet. Butiken, kallad

S:t Mary Tjörn, ska bli secondhandaffär och café och erbjuda hjälp med rehabilitering och arbetsträning för dem som behöver.

– Vi är övertygade om att S:t Mary kommer att betyda mycket för många. S:t Mary är en kyrklig verksamhet med ett koncept som finns på flera orter i Sverige. Bokstäverna i namnet står för Meningsfullhet, Arbetsgemenskap, Rehabilitering och Yrkesstolthet.

Gunilla Gustafsson och Maria Eriksson är båda diakoner hos Svenska kyrkan på Tjörn, Åsa Johnsson är verksamhetsutvecklare och Mona Hermansson ekonomiansvarig i Korsväg 2 | 2021

25

projektet. S:t Mary är ett treårigt projekt, men de fyra är övertygade om att verksamheten kommit för att stanna och kommer vara självbärande när projekttiden har gått ut.

Bakgrunden är att alltför många människor är

arbetslösa och att långtidsarbetslösheten ökar.

Pandemin har givetvis förvärrat situationen.

– Kyrkan här på Tjörn har en lång erfarenhet av att erbjuda arbetsträning för människor som behöver det, förklarar Gunilla. Vi får ofta förfrågningar om vi kan ta emot människor.

Ibland är det med arbete på kyrkogårdarna, men det kan också vara i andra sammanhang.

Så de båda diakonerna började söka efter ett sätt att utveckla arbetet med arbetsträning. På internet finns otaliga exempel på satsningar för arbetslösa och långtidsarbetslösa. Det kan vara regionala, kommunala, ideella, kommersiella och EU-finansierade projekt. När de hittade arbetsmetoden, döpt till MARY som funnits i tio år, kände de att de hittat rätt. Sen länkades detta också till Svenska kyrkans stora satsning Skapa Plats (se separat artikel).

Secondhand-butiken kommer kunna innebära många olika sorters arbetsuppgifter. Ta emot varor, packa upp, sortera, tvätta, laga,

26

Korsväg 2 | 2021

prissätta, organisera smakfullt i lokalerna, göra reklam, sälja.

– Vi ska ju ha café också, berättar Åsa Johansson, som just bakat bullar. Har vi alltid bullar i frysen vi kan värma, så möts kunderna av bulldoften. Härligt!

Det entusiastiska arbetslaget tänker sig också odling i liten skala, bakning, ljusstöpning, snickeriverkstad, utrymme för sömnad och handarbete. Här ska finnas plats, inte bara för människor som är långtidsarbetslösa och sjukskrivna, utan också ideella som känner att de vill göra en insats.

– Vi har lärt oss mycket genom det framgångsrika integrationsprojektet vi drivit här på Tjörn (Korsväg nr 3/2017), menar Mona Hermansson. Det var så tydligt att människor med låg skolunderbyggnad och svårigheter med svenska språket behövde platser för praktik och arbetsträning. Arbetsträningen kunde vara ingången, inte bara för de nyanlända, utan också för utförsäkrade människor, för ”hemmasittande” ungdomar.

Det handlar om arbetsplatser som ställer

låga krav, som successivt kan växa. Att en människa blir saknad om hon inte kommer en dag. Att man blir sedd. Att kunna ta ett steg på vägen mot ett vanligt arbete.

– Jag är helt övertygad om vikten av allt detta, säger Gunilla. För har man tappat tron på sig själv så sätter det djupa spår. Att då finnas med i ett sammanhang kan betyda väldigt

Mitt under intervjun tittar Ulla in med en kasse till second hand-butiken.

mycket. Att kunna skriva något i sitt CV när man söker jobb. Vi vet att detta gör skillnad, att för en del leder det till arbete.

Trots att arbetet egentligen inte börjat finns redan två personer inskrivna. Båda kommer två dagar i veckan. En ung kille ska börja arbeta med en hemsida för S:t Mary och Anette, som hjälper till att plocka med allt inlämnat, konstaterar: Så skönt att hitta en plats där jag trivs och kan vara den jag är! Gillar gemensamheten och få arbeta med frihet under ansvar.

– Det är ett mervärde att det är kyrkan som står bakom verksamheten, menar Maria.

Här finns redan en gemenskap. Hit kan man komma bara för att sitta ner en stund och ta en kopp kaffe.

– Vi diakoner är ju utbildade i att föra samtal med människor som behöver det. Att nu kunna ha ett samtalsrum här i våra fantastiska lokaler är toppen. Det kanske avdramatiserar detta att söka hjälp i ett samtal.

Bilden av det diakonala arbetet på S:t Mary blir som vågorna som ständigt rullar in över Tjörns stränder och klippor. Man ser inte när

den ena vågen börjar eller slutar, men alla hör ihop. Och bara fortsätter och fortsätter …

– Vi vet också att många, många ideella längtar efter att kunna göra en insats, att vara behövda, att ha en sysselsättning. Också det är ett diakonalt uppdrag!

Gunilla och Maria, som kommer ha S:t Mary som delar av sina tjänster, vill båda tacka sin kyrkoherde Johan Ernstson och kyrkorådet för att de velat satsa, att de varit så tydliga med att kyrkan ska samverka med andra. Något som också är en erfarenhet från integrationsprojektet.

– Svenska kyrkan på Tjörn har som målsättning att vara där människor är och att göra goda saker!

En vanlig dag på S:t Mary ska detta också märkas. Dagen inleds med en bön som Gunilla skrivit: Vi ber för S:t Mary Tjörn. Vi ber att alla som kommer i kontakt med vår verksamhet skall känna sig sedda och bekräftade. Skapa en växtplats här i S:t Mary där människor kan mogna och bli helade.

Vi ber om kärlek och omsorg. Ge oss tålmodighet och kärlek, både mot oss själva och mot våra medmänniskor.

Beskydda oss från rädsla, fördömande, missmod och skam. Upprätta oss alla till att vara den du har skapat oss till i din oändliga kärlek.

Låt oss som barn möta världen med nyfikenhet och glädje. Gör varje främling till en ännu okänd vän.

Sänd dina änglar att skydda allt som sker i lokalerna och i anknytning till verksamheten.

Tack för att vi får mötas här och för att du ständigt ger oss nya möjligheter.

Amen Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Korsväg 2 | 2021

27

28

Korsväg 2 | 2021

Att skapa plats för alla Genom satsningen Skapa plats vill Svenska kyrkan utveckla metoder för att stärka arbetslösa som står särskilt långt från arbetsmarknaden. Flera församlingar i Göteborgs stift och Karlstads stift har gått in i detta, och vill på så sätt vara med och dela erfarenheter med andra församlingar.

Det offentliga rummet bör vara en rättvis plats för alla, en plats som ger lika tillträde till beslutsprocesser, som innebär trygghet också för de mest utsatta och där samverkan mellan alla grupper i samhället kan ske på ett meningsfullt sätt.

Antje Jackelen, ur förordet till ”Kyrkan i det offentliga rummet”, Lutherska världsförbundet 2016.

M

örkret övergår i ljus. Efter natt­ pärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans kommer Uppståndelsepärlan, den vita pärlan som står för att godheten segrar över det onda, livet över döden. Uppståndelsepärlan är hoppets pärla, den som får oss att hoppas när livet bär emot. Mitt i all oro över framtiden och nuet vill den påminna om det godas möjlighet att besegra det onda, om vikten av att söka ljuset. Att aldrig sluta att hoppas.

Den vita pärlan kan stå som en symbol för Svenska kyrkans projekt Skapa plats för att

stötta människor i arbetslöshet. Att ge hopp.

I en tid när allt fler står utan arbete satsar Svenska kyrkan på att utveckla metoder för att stärka arbetslösa som står särskilt långt från arbetsmarknaden.

– Att skapa plats för alla människor är en grund för diakonin och diakoni är ett av kyrkans grundläggande uppdrag, förklarar Helena Jonsson, stiftsdiakon vid Göteborgs stift. Diakonin ska ha ett särskilt fokus på människor i utsatta livssituationer.

Genom projektet Skapa plats har Svenska kyrkan beviljats 7 miljoner kronor från europeiska socialfonden för att till och med Korsväg 2 | 2021

29

november 2022 kraftsamla och göra Svenska kyrkan tydligare som aktör i dessa frågor.

Luleå, Västerås, Stockholms, Strängnäs, Karlstads och Göteborgs stift är del av arbetet.

Målet är att på olika sätt underlätta för församlingar i Svenska kyrkan att utifrån sina lokala förutsättningar göra en diakonal insats för människor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Verksamheten kan bedrivas med hjälp av ordinarie anställda, i de lokaler man har och genom de dagliga verksamheter man bedriver.

Man kan också bygga upp en särskild verksamhet. (se separat artikel om S:t Mary på Tjörn) Från varje deltagande stift deltar två till fyra församlingar som förbinder sig att under perioden ta emot minst fem personer för arbets­ träning eller rehabilitering i samverkan med arbets­förmedlingen eller annan sändande aktör.

30

Korsväg 2 | 2021

Under de två år arbetet pågår beräknas församlingarna nå minst tvåhundra deltagare. Arbetet bygger på dialog och förändring.

Tillsammans bidrar alla; församlingar, stift och deltagare, till ett lärande med fokus på den enskildes hälsa, egenmakt och rätt till arbete.

I Göteborgs stift deltar Svenska kyrkan

på Tjörn samt Kareby och Herrestads församlingar. I Karlstad stift deltar Hammarö församling och Arvika pastorat.

De deltagande församlingarna får tillgång till ett nätverk bestående av församlingar från de olika stiften att dela erfarenheter och idéer med. De får också tillgång till arbetsmetoder och strukturer som dokumenterar och säkrar kvalitén på arbetet, utbildningar och kompetensutveckling.

– Många församlingar arbetar sedan länge

Som kyrka vet vi mycket om hur en männi­ ska kan påverkas av att bli ställd utanför arbetslivet

med att erbjuda platser för personer som står långt från arbetsmarknaden och gör genom detta betydande insatser, förklarar Helena.

– Som kyrka vet vi mycket om hur en människa kan påverkas av att bli ställd utanför arbetslivet – både praktiskt och till exempel ekonomiskt. Men också hur man kan tappa fotfästet existentiellt, psykiskt och socialt. Att just nu prioritera detta område, är en tydlig diakonal uppgift.

Många församlingar har också erfarenhet av

att möta svårigheter kring att bygga hållbara och långsiktiga verksamheter, kring samverkan och att få rimliga ekonomiska förutsättningar för att stötta människor på vägen att komma närmare arbetsmarknaden.

Eftersom denna kraftsamling berör alla nivåer i Svenska kyrkan, finns möjlighet att

samverka kring erfarenheter och metoder för det goda bemötandet och ett hållbart arbetssätt, men också att arbeta med och driva frågor som rör Svenska kyrkans möjligheter att skapa påverkan och våra möjligheter att vara en aktör på området.

– Självklart ligger fokus i det dagliga arbetet i församlingen, det är där det händer, menar Helena! Samtidigt är det inspirerande att vi samlas i ett gemensamt utvecklingsarbete på detta sätt, över stiftsgränser och tillsammans med Kyrkokansliet. Där utmaningarna är stora, är det viktigt att vi hjälps åt.

Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2021

31

ad. De Lasse är väldigt nöjd med Jaw lär sig hantera jobbar jättebra ihop. Jawad are och stickolika maskiner som skruvdrag säger Lasse så såg mm. Han har handlaget och mer. han kommer att lära sig mer Ibland är det guld värt att nån syss elsätter barnen så vi kan röja på. Två barnfria timmar är som 10 timmar med barnen häng andes runt benen.

obb vi Vi är ju 70+ och d.detViärärutonöjmhdausjme behöver hjälp mehan är ambitiös ochd den vi anlitar, noggrann.

32

Korsväg 2 | 2021

Arbetskooperativet

Uppdrag Arbete ger hopp

”E

n kille i Stenungsund har fått besked om ett permanent uppehållstillstånd i Sverige! Tack vare en anställning på Uppdrag Arbete. Underbara alla ni som anlitar Uppdrag Arbetes tjänster. Ni gör skillnad för människor, på riktigt!”

Så skriver Uppdrag Arbete, som är ett arbetskooperativ på sin hemsida. Ett kooperativ som startades för drygt ett år sedan, för att hjälpa till att trygga situationen för ensamkommande ungdomar. Ungdomarna, som kom 2015 i den stora flyktingvågen, är för det mesta pojkar, oftast från Afghanistan. De flesta får stanna i Sverige tills de gått ut gymnasiet, då de omfattas av den så kallade gymnasielagen.

Efter avslutad gymnasiegång har ungdomarna sex månader på sig att hitta en fast anställning för att inte riskera deportering till hemlandet. För permanent uppehållstillstånd krävs fast anställning och att man tjänar minst 14-15 000 kr brutto i månaden.

– Det är ett oerhört tufft nålsöga att ta sig igenom, berättar Margreth Heirås i Göteborg, initiativtagare av kooperativet. Speciellt nu i Coronatid och med så många människor som är arbetslösa. Trots att ungdomarna är verk­ ligen ambitiösa och målmedvetna.

Det är en lysande idé med kooperativet, som Margreth tagit fram. Uppdrag Arbete kan fastanställa personerna och sedan hyra ut dem som personal till företag. Som ett bemanningsföretag men utan vinstintresse. Samt ta

emot beställningar från privatpersoner och skicka medarbetare som utför uppdragen.

Uppdrag Arbete har ett tiotal företag runt om i Västsverige och fler än hundra privatpersoner som uppdragsgivare. Ungdomarna kan jobba med allt ifrån att putsa fönster i privatbostäder till att jobba i butik.

– Våra ungdomar kan utföra hem- och flyttstädning, kontors- och grovstädning, berättar Margreth. Vi kan utföra trädgårdsskötsel, flytthjälp, målning och enklare renoverings­ arbeten med rot- och rutavdrag. Vi har utbildade snickare och svetsare. Erfarna byggjobbare.

Kooperativet har avtalsenliga löner och tecknar kollektivavtal med Kommunal­ arbetareförbundet och är anslutna till arbetsgivareföreningen KFO. – Det är nätverkstanken som är bärande, berättar Margreth. Många, många av ungdomarna finns i alla de nätverk som bildats för att stötta dem, inte minst hos kyrkan. Genom nätverken sprider vi informationen. Trots att vi bara funnits i ett år har vi redan sett resultat.

– Jag får ofta frågan om vi tar emot pengar som gåva. Men jag brukar svara att det är bättre på det här sättet. Ungdomarna får arbeta och lönen växlas upp som Rot- och Rutavdrag.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

Korsväg 2 | 2021

33

Krönika | Esbjörn Hagberg

Att mötas i samtal

U

rsäkta mig, sade hon, när jag möter någon så pratar jag hela tiden.

Det är ett av dessa många möten längs promenadvägen. Vi känner igen varandra, utan att känna varandra.

Hon lever ensam sedan många år och ”det gäller att passa på att prata när jag träffar någon, det är så tyst därhemma.”

Hennes erfarenhet är mångas erfarenhet. Det blir tydligt när vi i pandemitid har tagit en av våra dagliga promenader. Det blir många pauser längs vägen. Den lilla stadens fördelar är att vi varje gång träffar några att samtala med. Numera har vi dessutom alltid någonting att tala om. Om det inte är vädret, är det smittan, vaccinationerna eller längtan efter att få krama sina barn och barnbarn. Ibland kommer också samtalet att röra sig från det allmänna, till det mer personliga och privata. Det är mycket som aktualiseras när livet inte är som vanligt.

En pandemi skapar en slags kollektiv kris. En kris är ett tillstånd där ens tidigare erfarenheter och reaktionssätt inte är tillräckliga för att förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen.

Detta år har min hustru och jag för första gången på länge roat oss med att

34

Korsväg 2 | 2021

lägga ett 1000-bitars pussel. Det är inte alltid enkelt men skulle vara omöjligt om det inte fanns en bild på kartongen att utgå ifrån. När vi suttit där och letat våra bitar har det ibland känts som en påminnelse om tiden som är nu. En kris är som ett pussel som ramlat isär, pusselbitarna ligger huller och buller, nya bitar har tillkommit och dessutom finns ingen bild att utgå ifrån när jag ska försöka att lägga det på nytt. Ingenting blir längre som det en gång var, som det är i en kris. Krisen förändrar både min bild av livet och mig själv.

Nu behöver det inte vara en pandemi för att en kris ska uppstå. Det är många gånger livet ställer oss inför det okända. I förändringen från att vara barn till tonåring eller yrkesverksam till pensionär, när sjukdomsbesked kommer eller en anhörig dör är bara några situationer när vi plötsligt befinner oss där vi aldrig tidigare varit. Det är då de stora frågorna om livet kan komma: Vem är jag när jag inte längre har ett arbete att gå till, livet är hotat eller jag har blivit ensamlevande? Vem kan älska mig när jag inte längre orkar som förr? Vad kan jag lita till när jag nu insett att även jag kan drabbas och att även jag ska dö? Vad finns det för me-

ning med det liv jag lever och levt och i det som händer? Tillsammans med frågorna kan det också finnas känslor av rädsla, ångest, ensamhet, skuld och skam. Det är då vi ofta, mer än tidigare, kan behöva varandra och det samtal som kan bli till hjälp i sökandet efter att stå ut, förstå, finna en mening, uppleva befrielse och helande.

Det sägs ibland att det är ont om goda samtal. Jag tänkte på det när jag såg ett samtal på TV. En stor och viktig fråga behandlades. Det skulle klaras av på några få minuter samtidigt som programledaren hela tiden avbröt och aldrig lät någon tala till punkt. Detta var motsatsen till ett gott samtal. Dessutom blev det inte en dialog, där man gemensamt försökte förstå varandra, utan en debatt som handlade om att vinna över den andra.

Vi är alla experter på goda samtal.

När vi går från ett möte känner vi ofta intuitivt om det blev ett bra eller dåligt samtal. Livet har lärt mig att det finns några saker som skapar förutsättningar för att ett samtal ska kännas bra. I motsats till TV:s ”snuttsamtal” så behövs tid både för att tänka efter och att finna orden. Jag har lovat mig själv att försöka avstå från att fråga någon hur någon har det om jag inte har tid att vänta på svaret. I ett gott samtal finns också ett förväntansfullt lyssnade där vi tilltror varandra att ha något viktigt att säga.

Vi blir lyssnade till utan att andra direkt måste berätta om vad de varit med om eller hört andra berätta. När vi delar tankar med någon annan behöver vi också känna oss respekterad för vad

vi känner och tänker. När vi hör någon säga: ”Så ska du väl inte känna” eller så ska du väl inte säga”, då tystnar vi.

Vi vill bli mottagna och accepterade utan att riskera att bli recenserade. Det finns en längtan hos varje människa att bli förstådd. Visserligen vet jag att vi aldrig fullt ut kan förstå varandra men ändå vill jag känna att den andra försöker förstå mig. Med detta sagt, kanske det viktigaste ännu inte blivit sagt.

För ett antal år sedan förlorade vi vår

äldsta dotter. En erfarenhet vi delar med många är att människor ibland vek undan när de såg oss. Jag tror ingen gjorde det av ovilja utan av osäkerhet. Vad skulle man säga? Hur skulle man säga det? Vilken tröst skulle man ge? Det var då vi blev påminda om att det viktigaste inte är vad man gör utan vem man är. Som själavårdslärare brukade jag ofta avsluta kursen för studenterna med att säga: ”Glöm nu allt jag sagt om kriser, samtalskonst, psykologisk och psykiatrisk kunskap och gå ut och älska de människor du möter.

Då kan du bidra till stöd och läkedom i människors liv.”

Det blir en promenad idag också. Solen skiner och parkerna fylls av vårens och försommarens blommor. Det är lika spännande varje gång att se vem vi idag får möta och dela ett stycke liv tillsammans med. En sak vet jag: Ett gott samtal gör livet rikare.

Esbjörn Hagberg Biskop em

Korsväg 2 | 2021

35

Att ge hopp i en hopplös tid När samhället stänger ner, hur ska vi då kunna se de utsatta och nödställda, frågar sig diakon Anna Moilanen? Vi har utvecklat nya sätt att umgås, men inga teams- eller zoommöten kan ersätta det sociala mötet.

E

n måndag i mars 2020 är det dags för lektion med diakonstudenterna vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut där jag jobbar deltid som lärare. När den lektionen är slut ska jag tillsammans med min diakonkollega i församlingen ha vårens andra sorgegruppsträff med sex stycken pensionärer. Några dagar tidigare har WHO klassat covid-19 viruset som en global pandemi och olika restriktioner har införts i Sverige. Inte mer än 500 personer samtidigt i en lokal och vi uppmanas att inte besöka äldre på sjukhus och äldreboende.

Fem minuter innan lektionen börjar ringer 36

Korsväg 2 | 2021

min diakonkollega och vi beslutar ställa in sorgegruppen. Dagen därpå stängs gymnasium, högskolor, universitet och efter ytterligare några dagar klassas personer över 70 som riskgrupp och inga besök tillåts på äldreboenden.

Att ställa in en sorgegrupp är ett svårt beslut.

Den som vill delta bottnar oftast i ett övervägt beslut. I min församling har vi träffats en första gång. Alla har berättat sin historia om den anhörig de förlorat. När jag och min kollega ringer runt och erbjuder enskilda samtal möts vi av förståelse men också av besvikelse. Det är inte samma sak att ha enskilda samtal med

Genom relationer skapar vi trygghet och tillit till varandra och kyrkan kan bli den plats där vi kan erbjuda detta.

mig som att dela sina erfarenheter med andra människor i sorg.

Jag som diakon och samtalsledare har ett stort ansvar att försöka skapa tillit och trygghet i gruppen. När vi tillsammans ses över en fika och samtidigt får dela det som är svårt i livet, händer något. Vi skapar relationer till varandra och i relationen skapas förhoppningsvis också trygghet.

När samhället stängdes ner för drygt ett år sedan ställde vi oss många frågor. Hur ska vi, diakoner kunna se de utsatta och nödställda när vi inte ens får besöka dem? Vi har utveck-

lat nya sätt att umgås på men inga teams- eller zoommöten kan ersätta det sociala mötet. Och hur fungerar tystnadsplikten när jag sitter med telefonen vid köksbordet och vi inte kan ses i våra samtalsrum?

Men vi ordnade telefonlistor och tillsammans med volontärer ringde vi personer i riskgrupper för att samtala och på bästa sätt försöka upprätthålla en social kontakt så ensamheten inte blev för stor. Vi mobiliserade också det diakonala arbetet ute i församlingarna där handlandet till riskgrupperna sågs som det primära.

Korsväg 2 | 2021

37

relationer skapar vi trygghet och » Genom tillit till varandra

Men höst och vinter kom, smittspridningen var hög, vaccinet dröjde. Vi såg nya, utsatta grupper träda fram som vi inte haft ögonen på tidigare.

Barn och unga som inte kunde gå till skolan, med föräldrar som antingen arbetade hemma eller var permitterade. Risk för våld och utsatthet i hemmet ökade och samtalen till Bris efter jul ökade med 40 procent.

Papperslösa, hemlösa människor som hade svårt att skydda sig och ta till sig samhälls­ information, något som också drabbade nya svenskar.

Det diakonala arbetet har inte kunnat upprätthållas som vi önskat och jag tror att många av oss känt en stor frustration och otillräcklighet under året som varit. Vi går nu förhoppningsvis mot slutet av det stängda samhället där det diakonala arbetet som många gånger har varit svårt att genomföra. Återigen kan vi träffas i kyrkan i sociala möten som vi är experter på. Genom relationer skapar vi trygghet och tillit till varandra och kyrkan kan bli den plats där vi kan erbjuda detta. På den platsen kan existentiella frågor få utrymme med livet och döden i cent­ rum. I mötet mellan oss människor så skapar vi ett hopp som inte alltid kan uttalas och sättas ord på men som finns där när vi träffas över en kopp fika i en sorgegrupp.

Det hoppet får vi äntligen tillbaka.

Anna Moilanen, diakon och lärare

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.

All din stora längtan Herren hör och ser.

Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.

Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.

All din stora längtan Herren hör och ser.

Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot.

Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort.

Framtiden väntar, vila i tro kornet som nu slumrar snart börjar gro.

(SvPs 205)

38

Korsväg 2 | 2021

Sju tankar om hopp Hoppets symbol är ankaret, ett ankare som kastats in i framtiden – en framtid vi anar redan här och nu. Då kan hoppet vara en väg till liv, mening och förändring. Frank Lorentzon, teolog och filosof, delar med sig av några tankar om hopp.

D

et finns till synes alldagliga ord som rymmer stort djup om vi tar oss för att undersöka dem lite närmare. ”Hopp” är ett sådant ord, och jag vill här dela sju tankar om hopp, sju infallsvinklar som på olika sätt belyser vad hopp är och kan ge.

Hopp är livsnödvändigt. Denna sida evighet-

en ryms mycket av lidande, motgång, orättvisa och ofullkomlighet. Utan hopp om förändring skulle livet var mycket svårare att härda ut.

Hoppet låter oss se hur det kan bli, inte bara hur det är eller har varit. Hoppet är ett ljus i mörkret. Hopp är önskan och tro i ett; en önskan om att något som inte är skall bli, och en tro att det är möjligt. Så ger hoppet mening

i en ofta meningslös tillvaro, ger riktning och mål.

Hopp är vilja och attityd. Även om hopp kan skänka tröst är hopp inte väsentligen en snuttefilt eller ens en känsla – även om hopp kan såväl trösta som kännas. Hopp är en vilja till förändring, hopp är en attityd av att inte vara nöjd med det som är innan det är som det borde. Visst kan det vi hoppas vara svårt att uppnå, nästan (men bara nästan!) omöjligt.

Ja, hoppet kan te sig dåraktigt – men kanske, kanske kan det ändå bli som vi hoppas. Och det räcker. Då lever hoppet och kan befria till handling – och det behövs för förändring.

För hoppet är ingen tom önskedröm; även om Korsväg 2 | 2021

39

hoppet är efter något nytt, inte en förlängning av det närvarande, så är hoppet baserat på fakta om hur det är såväl som om hur det kunde vara istället. Det är en rörelse av att utifrån fakta sträcka sig mot något mer fullkomligt.

Hopp behöver underhållas. Hopp är flyktigt

och behöver underhållas, för det är lätt att tappa målet ur sikte, lätt att nedslås av det varande. Lätt att bli hopp-lös, ett öde som kan drabba såväl individer som samhällen. Hopp är något att öva sig i, inget som bara blir oss givet. Det handlar om att som individer såväl som kollektiv träna sig i att lyfta blicken, att inte låta det som varit och är vara allt. Det handlar om att hitta vägen framåt, att hitta det där något som är värt att sträva mot. Det handlar om att hitta något att tro på.

Tro, hopp och kärlek. Tro, hopp och kärlek är vad som består säger Paulus i 1 Kor 13. Och störst av dem är kärleken. Men utan hopp och tro är kärleken fjärran och ouppnåelig.

Vad gjorde ditt liv värt att leva? Jag ställer ibland frågan till människor som inför döden vill ha ett samtal med prästen. Svaret jag får är nästan undantagslöst detta: kärleken. De

40

Korsväg 2 | 2021

goda, varma, nära relationerna till familj och vänner, ibland även till Gud, det är vad som har bestående värde, det som skänker eftervärme nu när livet går mot sitt slut. Den kärlek som vi allt för ofta tappar bort i jakten på annat (som pengar, framgång, karriär osv), den kärlek som vi ofta krånglar till i våra liv, och som kan orsaka så mycket smärta när den brister, den är ändå det som i backspegeln skänkt ojämförligt mest värde.

Men för att orka sträva efter kärleken måste det finnas en tro på dess möjlighet. Denna tro ligger i hjärtat av kristendomen. Från Gud kommer vi, till Gud skall vi en gång vända åter, och däremellan följer Gud oss alla dagar.

Och det Gud vill är kärlek, för Gud är kärlek. Och vi, var och en av oss, är skapade till Guds avbild, är skapade till att älska – och bli älskade. Det är grunden för vad vi kan och får hoppas på!

Hoppets ankare. Kärlekens symbol är hjärtat, trons är korset, medan hoppet gestaltas av ett ankare. Det är ingen dålig bild! Ankaret är det som hindrar båten att driva iväg när vågor och vind sliter och drar. Ankaret är det som i bokstavlig mening ger förankring, men en

förankring som är följsam inför omgivningens tillfälliga och nyckfulla förändringar. Och som håller även när det stormar.

Det är hoppet som ger näring åt vår längtan efter förändring i tider utan värme, närhet, kärlek eller rättvisa. Så blir hoppet ett ankare kastat in i framtiden, den framtid där det vi önskar ter sig inte bara möjligt utan verkligt.

Hopp är därmed inte som minnet riktad mot förflutenheten, eller som sinnena riktade mot nuet. Hoppet handlar om framtiden, en framtid vi anar redan här och nu.

Hopp som orsak. Under antiken räknade filosoferna med två sorters orsaker. Dels den sorts orsak som är den vi alla känner till, den vetenskapen använder sig av, den där vad som sker är en följd av det som varit. Denna sorts orsak är blind; kraften kommer så att säga bakifrån, är bara en reaktion på vad som varit som knuffar oss framåt, inget mer. Den vill inget med vad som sker. Den andra sortens orsak stammar ur de mål som motiverar oss att aktivt skapa en framtid i vilka de realiseras.

Denna sorts orsak drar oss till sig från framtiden, och är därmed på många sätt motsatsen till den förra typen.

Med ett modernare sätt att uttrycka oss kanske vi kan kalla det målbilder av framtiden som motiverar och aktiverar oss, som ger en riktning att sträva mot. Men till skillnad från optimism, som utgår från det som är och i det ser löfte om förändring till det bättre, så kan hopp leda oss till genuin förändring.

Hopp och frihet. Framtiden är inte blott en förlängning eller konsekvens av vad som varit, utan här finns plats för att skapa något helt nytt. Vi handlar mot en öppen horisont; de mål vi i tro omfattar och låter styra vårt hopp kan i högsta grad påverka vilken riktning vi tar, och därmed vad som kommer att ske.

Så är hopp en väg till liv, mening och förändring. Hoppet drar oss mot hur det borde vara – och kan bli. Likt ankarkättingens följsamhet för väder och vind kan vägen framåt anpassas efter omständigheter och tillfälligheter, utan att förankringen i det vi hoppas på bryts. Det i sig är en hoppfull tanke!

Text: Frank Lorentzon Foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 2 | 2021

41

Något händer i oss när vi är på vandring På medeltiden pilgrimsvandrade människor för att korta ned tiden i skärselden. Idag är motivet ett annat. Det kan handla om att gå på egen hand eller tillsammans med andra; att samtala och reflektera, att begrunda och kontemplera. De som vandrar som pilgrimer upplever både en yttre och en inre resa.

42

Korsväg 2 | 2021

P

ilgrimsvandrarna har samlats på kullen intill Mycklebys nya kyrkogård.

Det vackra träkorset liksom växer ur marken, det är gjort av Jan Gustafsson, en av de kända båtbyggarbröderna på Orust. Det är mulet, bara några grader varmt och lite kyliga vindar. Men så hörs lärkorna sjunga runt omkring oss, som om de vill ge oss hopp om en bra dag, om en vår som är på väg.

Inger Lifv, läser texterna för Påskdagen, som hon gjort många, många gånger tidigare.

I tjugo år har hon varit kyrkvärd här i Myck­ leby. Texter om stenen som var bortrullad, den tomma graven och om den förunderliga uppståndelsen. Egil Midtbö, Orusts egen pilgrimspräst, stämmer upp i psalmen Livet vann, dess namn är Jesus och vi gör så gott vi kan för att sjunga med.

Pilgrimsdagen invigs med gudstjänsten och vi delas in, coronasäkert, i två grupper. Det är en heldagsvandring, från Myckleby kyrka till Långelanda kyrka, drygt 12 km. Leden ingår i församlingens pilgrimsnätverk, En åtta på ön.

Inger ska inte följa med på vandringen, hon är ju ändå 81 år fyllda. Men att lyckönska oss på vandringen gör hon gärna. Hela sitt liv har hon varit engagerad i kyrkan; kyrkvärd, kyrkoråd, församlingsråd, kyrklig syförening, stiftsfullmäktige och delegat till kyrkomötet.

Allt detta arbete för kyrkan, vad har det gett henne?

– Åh, så mycket det gett mig, säger Inger. Jag har fått modet att prata inför andra och jag är inte heller rädd för att ta ansvar.

– Vår tro ger hopp för framtiden! När jag miste min man för tretton år sedan hade jag så mycket stöd av min tro och av kyrkan. Jag

brukar säga till andra människor, när de har det svårt: du får den kraft du behöver.

Vi börjar vår vandring. Upp på kullen förbi kyrkan och församlingshemmet och ut över de vidsträckta åkrarna och ängarna. Än så länge är det landsväg, lättgånget. Lätt att prata och göra nya bekantskaper. Berättelser om andra vandringar, pilgrimsvandringar och fjällvandringar. Många i gruppen är kyrkligt engagerade och många har rest några mil för att komma med.

Pilgrimsprästen talar om lärjungarnas tvivel på att Jesus verkligen hade uppstått. ”Om de, som hade följt Jesus så länge, tvivlade, inte är det då konstigt om också vi gör det.”

Nu får alla chansen att dela med sig av egna tankar och den som inte vill säger bara pass: ”Varje år upplever jag att jag får en möjlighet att börja på något nytt. Men nu är det som att vi fått en extra skjuts som mänsklighet över hela jorden att förstå det här. Att hitta ljuset, hoppet och kärleken.” ”Uppståndelsen är hoppfull, detta är inte slutet. Det är berg och dalar för oss alla och vi får bära korset i perioder, men hoppet finns där.” ”Uppståndelsen är som det här året, vi börjar om varje dag. Vi hoppas vi ska klara av alla utmaningar, en dag i taget.” ”Jag är lite skör för tillfället, men jag har ändå ett hopp.” ”Det är som naturen, allt verkar helt dött men så kommer det tillbaka, varje vår!” ”Hörde ni alla lärkorna, de försökte nästan överrösta dig, Egil. Våren börjar om, det ger nytt hopp varje år.” ”Påskens hela berättelse handlar ju om lidandet också i våra liv. Att man då kan få känna

Korsväg 2 | 2021

43

varje söndag möter vi människor » Nästan på leden, ensamma eller i sällskap.

att det finns ett ljus, något att tro på, även när det är som mörkast. Det är hoppfullt för mig.”

Vi går vidare under tystnad och funderar

över vad som sagts. Den nutida pilgrimen är ute på vandring av egen fri vilja, kanske med en önskan att kunna göra också en inre vandring. Något händer i oss när vi är ute på vandring – solen sipprar ner genom lövverket, fågelsången gör oss sällskap, vi har all tid i världen, vi har tid att lyssna på varandras berättelser. Eller vi vandrar i tystnad och låter tankarna tala.

På medeltiden kunde det vara andra skäl

till vandringen. Om jag hade handlat illa, så kunde sockenprästen ålägga mig en botgöring.

Om jag hade stulit ett lamm från min granne, kunde jag kanske bli tillsagd att pilgrimsvandra till S:t Olavs källa i Hjärtum och dricka av dess vatten.

Pilgrimsvandrandet då handlade mycket om botgöring, en synd som skulle sonas. På 1100-talet utvecklades dessutom läran om skärselden, där man pinades för att renas från sina synder innan man fick komma in i himmelen.

Så för att korta ned tiden i skärselden genomförde människor på medeltiden långa pilgrimsresor, till Rom, till Jerusalem, till Santiago de Compostela, till Nidaros (nuvarande Trondheim). Det är svårt för en nutida männi­ ska att förstå hur starkt religiösa människor

44

Korsväg 2 | 2021

var. Under medeltiden genomsyrades varje aspekt av livet av kristendomen och makten över människors sinnen var stor.

Men också då ville pilgrimen få släppa vardagslivet, klä sig enkelt och ge sig ut på vägarna med de strapatser som kom. Det var ett sätt att komma närmare Gud. Man gick med staven i hand, i sol och i regn, över berg och dal, övernattade i det fria eller i enkla boningar, åt det som gavs som allmosor eller köpte enkel mat för en liten peng.

2008 inspirerades Pia Askland-Josefsson

av berättelserna från nutida människor som gett sig ut på pilgrimsvandring. Hon och en väninna bestämde sig för att testa en heldagsvandring på Kinnekulle.

– Det blev en dag i augusti som vi hade ledigt i almanackan och det var en av sommarens hetaste dagar. Vi fick en bra vandring och det var fin natur.

– När jag kom hem tänkte jag att pilgrimsvandra borde vi ju kunna göra på min ö också.

Här har vi ju väldigt varierad natur; skogar, hagar, ängar och havet. Så jag gick in och hälsade på fritidsavdelningen på kommunen.

Vi började ha lite möten med kyrkan, med kommunen och så blev det en förstudie, sen ett EU-projekt och sen invigning av vår ”Åtta på ön”. Det var så mycken positiv energi runt oss, från politiker, näringslivet, allmänheten och från många vandrare.

Pia driver, tillsammans med sin man

Inger Lifv, kyrkvärd

Pia Askland-Josefsson, pilgrimsvandrare

Tavlebords honungsgård och förutom bin, så har de också boende, butik, café mm. De har också anlagt en liten rundslinga runt gården, så gästerna kan göra en minivandring med picknickkorg.

– I vinter så har jag och en kollega gått delar av pilgrimsleden här på Orust, på söndagar.

Vi går några timmar, fikar, pratar och går sen tillbaka igen, till våra bilar. Så nu har vi snart gått runt hela åttan på ön!

– Nästan varje söndag möter vi människor på leden, ensamma eller i sällskap. Jag tror att det finns ett stort behov idag av att komma ut, att vara i naturen. Åttan på ön har blivit längre med åren. Idag

finns elva mil märkta leder som går genom områden där människor levt sen stenåldern, med minnesmärken och gravar från järnåldern och från tider när Bohuslän hörde till Norge.

– Åttan går genom alla sockenkyrkor, berättar Egil, men nu har vi också kopplat till Hälle­v ikstrand och en liten väg mot Dragsmark och mot Flatön. Vi vill koppla på norr­ över och mot Stenungsund, så vi kan komma vidare västerut och söderut.

Även om pilgrimsvandrandet mattats på sina

håll märker inte Egil av det på Orust. Snarare tvärtom!

– Eftersom jag får ha det som en del av min tjänst, jag kallar ju mig till och med för

Egil Midtbö, pilgrimspräst

pilgrimspräst, så ser jag kraften i det. Idag har vi mycket samarbete med andra. Med regionen, kommunen, turistorganisationerna. Och Västkuststiftelsen ska hjälpa oss hålla lederna öppna.

– Förr kunde det vara diskussioner om att kalla våra leder för pilgrimsled, borde de inte heta vandringsled? Den frågan finns inte längre.

Men för att göra arbetet hållbart över tid krävs att inte enbart lita till ideella krafter, men Egil. Basen måste vara i församlingen och sen samarbete med andra.

– Jag är otroligt tacksam för att jag får vara pilgrimspräst. Jag har fått lov att åka till Skottland varje år med en grupp och vandra en vecka och med konfirmanderna har vi åkt på pilgrimsresa till Rom. Så jag försöker inkorporera tanken med pilgrim i många sammanhang.

Gruppen har haft en efterlängtad matpaus

med vidunderlig utsikt från Stillingsön. Det är dags att bryta upp. ”Herre visa mig din väg – och gör mig villig att vandra den!”* Text & foto: Agneta Riddar

* Pilgrimens bön, inspirerad av Heliga Birgitta.

Korsväg 2 | 2021

45

Krönika | Fredrik Ivarsson

Det är inte vi som räddar naturen det är naturen som räddar oss

J

ag tror att Bibeln ska läsas utomhus.

På sommaren sitter jag gärna under linden i vår trädgård. Där hör man surret från insekter som bakgrundsljud och det är lätt att bli avbruten av en koltrast som sjunger eller av den lilla skogs­ musen som letar efter något i gräset.

Inomhus kretsar allt kring det som människan har skapat. Möbler och husgeråd, datorer och andra prylar.

Utomhus är vi mitt i Guds skapelse på ett mera uppenbart sätt. Koltrasten som avbryter mig hindrar mig inte från att höra Guds ord, utan bidrar med tonsättning och klang. Bibelordet vävs in i skapelsens stora lovsång.

På Bibelns första sida står det om rikedomen av olika arter som myllrar och vimlar på jorden. Livets mening är uppenbar: Det är gott att finnas till. Gud ser att det är gott att det finns himmel och jord och att det myllrar av levande varelser, det är den återkommande refrängen i Bibelns första kapitel.

Människan skapas till Guds avbild, men det sägs inte vad detta innebär.

Det är en gåta att vrida och vända på. Vi har makt att både skapa och förstöra, det är en likhet med Gud. Men förstör vi inte mer än vi skapar?

46

Korsväg 2 | 2021

Är det inte just alla våra skapelser av prylar och teknik som förstör Guds stora skapelse? En miljon arter hotas av utrotning, för att människan tar så mycket plats på jorden att det inte blir plats åt andra.

Vi säger ofta att vi ska förvalta skapelsen. Så kan man förstå detta med att vara Guds avbild, att vi tar hand om skapelsen på Guds uppdrag. Jorden tillhör inte oss, men vi ska ta ansvar för att vårda den. Det finns stora fördelar med att tänka så, i stället för att vi ohämmat kan använda och exploatera naturen för våra egna syften. Förvaltarskapet är en kritik mot den otyglade marknadsekonomin, där naturen är värde-lös i sig själv och får ett ekonomiskt värde först när vi hyvlar den till brädor eller raffinerar den till bensin.

Men det finns också risker med bilden av förvaltarskap. Vi kan få för oss att vi ska ha fingrarna i allt och styra och reglera naturen. Att vi ska producera och förmera och förränta det kapital som skapelsen utgör. Men naturen behöver inga människor som förvaltar den. Det naturen behöver är att vi drar oss tillbaka lite och slutar upp att skövla och förstöra.

När det talas om förvaltarskap i Bibeln är det människornas tillgångar som förvaltarskapet gäller. Våra ägo­ delar och förmågor, allt det som vi uppfattar som vårt eget, det ska vi i stället se som något vi har till låns. Vårt kapital ska vi förvalta i Guds tjänst, för våra medmänniskors skull och för skapelsens skull. Men naturen äger vi inte, så den ska vi inte förvalta. Skapelsen är inget kapital. Hela skapelsen har ett egenvärde, inte bara vi människor. Vi får ha en relation till skapelsens stora gemenskap och alla levande varelser, i stället för att äga eller förvalta dem.

Att vara Guds avbild och härska över djuren, det måste innebära att härska och utöva vår makt över skapelsen på ett sätt som liknar Gud. Två saker tror jag det kan innebära, om vi utgår från vad som sägs på Bibelns första sida om hur Gud förhåller sig till sin skapelse.

Det första är glädjen. Gud ser att det är gott att livet myllrar och vimlar i en mångfald av arter som uppfyller jorden.

Den ekologiska mångfalden har ett egenvärde, inte främst ett bruksvärde.

Som Guds avbild får vi glädja oss över den vilda naturen och livet på jorden.

Det andra är att Gud ger plats åt sin skapelse. Det behövs ett valv som håller undan vattnet ovan himlen, och vattnet under himlen samlas i havet så att den torra marken blir synlig. Så blir det plats för både fiskar och fåglar och markens alla djur. I judisk tradition talar man också om att Gud själv måste dra sig tillbaka för att ge plats åt något annat än bara sig själv. Detta får

vi efterlikna genom att ge plats åt den vilda naturen och hela rikedomen av levande arter. Det är inte bara vi som ska uppfylla jorden.

Guds sanna avbild är Kristus. Han är nyckeln till gåtan om vad som är människans mening. Jesus härskar genom att tjäna. Som alltings herre kunde han ha kallat sina lärjungar för tjänare och krävt deras lydnad. I stället kallar han dem för vänner.

Vi är vänner till Gud. Som Guds avbild kan vi kalla alla levande varelser för våra vänner. Syster sparv och broder ekorre är våra vänner, inte våra undersåtar eller vår egendom.

Visst har vi makt över jorden och naturen. Makt att både skapa och förstöra. Men för att hamna rätt i vår relation till naturen får vi börja med att ta ett steg tillbaka. Vi får börja i glädjen över allt som växer och lever.

Vi behöver inte bära jordens framtid på våra axlar, för det är inte vi som räddar naturen. Snarare är det naturen som räddar oss, varje dag. För allt vi lever av kommer från naturen. Genom skapelsen flödar Guds nåd över oss. I gengäld behöver naturen bara att vi avstår från att förstöra den.

Bibeln ska läsas utomhus, tillsammans med våra vänner. Med alla insekterna i linden, med broder koltrast och syster skogsmus.

Fredrik Ivarsson Kyrkoherde i Varberg

Korsväg 2 | 2021

47

Att se och begrunda Kan kontemplation hjälpa oss att undvika klimatkrisen?

I så fall kan vi kanske ta hjälp av biskop Basileios, som levde på 300-talet i Caesarea. Han var nämligen klar över att den som vill lära känna Kristus måste också skåda honom i den skapade världens skönhet. Andreas Nordlander, forskare vid Göteborgs universitet, är övertygad om att det är en väg att gå. En böneskola i naturen tycker han är en god idé. Det borde passa det svenska granskogsfolket bra.

48

Korsväg 2 | 2021

Korsväg 2 | 2021

49

B

egreppet kontemplation kan låta främmande, lättast låter det sig kanske översättas med ”skådande”. Att se och begrunda. Många, även utanför kyrkans värld, är övertygade om att klimatkrisen också är en andlig kris, människan är vilse inte bara i sin jakt på framgång och prestation, utan också vilse på sin inre resa; om livets mål och mening. Kanske anas att människan inte är alltings centrum, att allt hänger samman i den ekologiska väv som skapelsen består av.

Strax söder om Halmstad breder Laholms­ bukten ut sig, i söder kan man se Hallandsås resa sig, i väster kan blicken förlora sig i horisonten över Kattegatt. Här brukade Andreas Nordlander som liten hälsa på i farmors och farfars sommarstuga. Han minns fisketurerna med båt och hur det var att i skymningen styra mot land medan solen sänkte sig nedanför horisonten.

En upplevelse av mystik, en andlig erfarenhet kopplad till naturen redan som barn.

– Ja, det var något som talade till mig, en känsla av att naturen var fylld av mening, och det var något naturligt och självklart för mig som barn, säger han.

I dag är Andreas Nordlander lektor i tros- och

livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Barndomsupplevelsen av mystik i naturen har han burit med sig, i sina studier har han funnit att många i den kristna kyrkans rika tradition har delat hans erfarenhet. Han är uppvuxen inom pingströrelsen, en tradition man kanske inte direkt förknippar med kon­ templation. Men psalmen ”O Store Gud, när jag den värld beskådar, som du har skapat med ditt allmakts ord …” sjöng man gärna. Och den

50

Korsväg 2 | 2021

är om något just detta – kontemplation över skapelsen.

Han kom tidigt i kontakt med Bjärka Säby och Peter Halldorf, som verkade där, och det gav honom vidgade vyer. Likt Halldorf fann han att kyrkofäderna från den tidiga kyrkan hade mycket att lära oss i dag. Inte minst i klimatkrisens tid.

Nordlander har skrivit om sina tankar i tidskriften Pilgrim (1/21) under rubriken ”Vägvisare ur den ekologiska krisen”. Han forskar om dialogen mellan religion och vetenskap med stöd av Vetenskapsrådet, en bok i ämnet lär komma.

Långt innan våra svenska biskopar skrev brev om klimatet, satt Basileios i Caesarea, mitt i dagens Turkiet, och skrev på en serie predikningar över skapelsen under fastetiden år 378. I en av dem skriver han: ”Om du någon gång under en klar natt har blickat upp mot stjärnornas outsägliga skönhet och börjat fundera över universums skapare, över vem som har smyckat himlen med dessa blommor … då kommer du som väl förberedd åhörare.”

Alltså – först skådande av skapelsens skönhet, sedan lyssnande.

Basileios var inte först med dessa tankegångar, påpekar Nordlander, utan det var en utbredd teologi och praktik i den tidiga kyrkan; kontemplation av den skapade världen förstås som en väg till gemenskap med Gud, skaparen, man talade om det som theoria physike, naturlig kontemplation.

I åtskilliga psaltarpsalmer finns också detta skådande, ”himlen förkunnar Guds härlighet” (Ps 19:1) och ”din kärlek, Herre, fyller hela jorden” (Ps 119:64).

Barnets genuina upplevelser om mening och sammanhang i naturen är viktiga att ta med sig in i vuxenlivet, menar Andreas Nordlander, här med barnen Aron och Alicia.

Vad var det som ledde in dig bland kyrko­ fäderna?

– Tror nog att det var när jag skrev min doktorsavhandling om bland andra Augustinus och hans skapelseteologi. Bland kyrkofäderna finns en idé om att skapelseteologin måste vara integrerad med bön om den ska spela roll för det andliga livet. Jag är medveten om den kritik som riktats mot den kristna traditionen i delar av miljörörelsen, och jag har försökt att hitta resurser för hur vi kan tänka i dag, hur vi kan förhålla oss till naturen och komma djupare. Inte bara tänka annorlunda intellektuellt, utan jag är på jakt efter praktiker, där jag kan lära mig och ge mig en blick för något annat.

Barndomsupplevelserna om att se mening

och sammanhang i naturen har betytt mycket för honom. Inte minst insikten att hur naturligt och självklart det var för honom som barn att andliga upplevelser var förknippade med naturen, att tron inte behövde väggar och tak, att den är lika hemma i naturen. Och barnets genuina upplevelser är viktiga att ta med sig in i vuxenlivet, menar han.

Kanske kan upplevelsen kallas förundran, något även författaren Stefan Edman skrivit om. I ljuset av denna förundran kan vi börja reflektera över vårt sätt att leva, det som hotar vårt klimat. Och förhoppningsvis komma till insikt om vad som behöver förändras.

– Hur förändrar man sitt sätt att vara männi­ska? frågar han sig.

Och vad är ditt svar?

– Det är en svår fråga, säger han och tänker efter en stund.

– Det går inte bara att förändra sitt sätt att Korsväg 2 | 2021

51

ligger ändå nära oss, » Förundran den finns i litteratur, i musik, i konsten.

vara människa genom viljeakt, att lyfta sig i håret. Vi ingår i ett sammanhang, som gör oss till dem vi är, där vi formas som människor.

Vi måste hitta ett sammanhang, hitta berättelser och praktiker som låter oss förändras, som gör något med oss. Att få relatera till det som omger mig på ett nytt sätt. Är vi rädda för att förändras?

– Ja, det kan finnas en rädsla. Ändå har jag en känsla av att många vill, men vägen dit är inte särskilt klar. Många är medvetna om att vi måste göra något.

Om förundran kan väcka oss, hur kan vi gå från förundran till praktik?

– Bra fråga, verkligen.

Det är här den kontemplativa traditionen kommer in.

– Frågan är om det går att hitta en praktik som kan kopplas ihop med förundran. Alla kan inte åka till öknen, vi måste leva det vardagsliv som tuffar på; jobba, laga mat, konsumera … Men förundran ligger ändå nära oss, den finns i litteratur, i musik, i konsten. Den får inte bara bli ett ornament i våra liv utan också bli ett handlingsmönster.

– Den kontemplativa traditionen är nära kopplad till ett asketiskt ideal; en önskan att vandra lite lättare, nedprioriterera det egna med sina önskningar till förmån för det gemensamma och lära sig tillsammans med andra.

– Om förundran inte är sammankopplad med etiska frågor, blir det bara lite estetiska krusiduller på ytan i vårt trygga medelklassliv.

Jag önskar att det kunde haka i något som går ännu djupare, en politisk och etisk dimension som har med livet att göra.

52

Korsväg 2 | 2021

Kontemplation kan som sagt uppfattas som

ett lite främmande som begrepp. David Thurfell konstaterar i sin bok Granskogsfolk, att svensken har många andliga upplevelser i naturen. Är det så att man då kontemplerar fast man inte använder ordet?

– Ja, det kan man nog säga. Där kommer min akademiska sida fram, jag vill göra en distinktion mellan kontemplation i en mer vardaglig mening, när vi varseblir en djupare mening i det vi ser – många har nog känt det inför en solnedgång eller en stjärnklar natt – och kontemplation i en mer teknisk bemärkelse, där det handlar om att odla och öva ett kon­ templativt förhållningssätt genom att ingå i en tradition som anammar detta. Thomas Merton beskriver just denna rikare tradition, som vill gå betydligt djupare än vardaglig kontemplation. Det är som när en dörr står lätt på glänt och kan öppnas, vi anar något, och kan sedan öppna dörrar och fönster på vid gavel.

De moderna kyrkorna i vår del av världen har varit dåliga på att förmedla dessa samband, i det vanliga andaktslivet, i bön och liturgi, menar han. Utom på en punkt – psalmsången.

I åtskilliga psalmer finns förundran som ett bärande budskap, tag bara Den blomstertid nu kommer, som åtminstone halva svenska folket är väl bekant med.

– Så är det, det är en konkret praktik.

Själv har Andreas en favoritpsalm han hörde i den anglikanska kyrkan som speglar detta: This Is My Fathers World.

Tappade vi bort värdet av kontemplation med reformationen, den tradition som fanns i den katolska klostervärlden?

– Det är en intressant fråga, ja, vad hände då…? Det är inte så enkelt att det kontemplativa livet klipptes av. I den tidiga reformationen fanns en skepsis, kontemplation kunde ses som något vi presterar inför Gud, och det skaver mot nåd allena-tanken. Men det är värt att notera att det fortsätter i den senare lutherska traditionen, framför allt om vi ser på de pietistiska och evangeliska väckelserörelserna. Johann Arndt skrev om kontemplation och natur på 1600-talet likt det vi hittar hos kyrkofäderna.

Mycket av detta spolades sedan bort med upplysningen och moderniteten och slutligen industrialismen, då skulle kunskapen vara pragmatisk och användbar, till praktisk nytta för att ses som viktig.

Andreas Nordlander talar gärna om att se naturen med ogrumlad blick, att se naturens inneboende värde, inte något som jag kan projicera mina egna behov på. Tydligaste exemplet är kanske vårt sätt att se på djur – deras värde reduceras till nyttan för oss. Och de behandlas därefter.

I den ignatianska traditionen uppmanas vi att ”se Gud i allt”. Ett sätt att öva upp den ogrumlade blicken.

Kontemplation av naturen är en omistlig del av bönen, menar han. Är det så att vi behöver en böneskola i naturen?

– Det låter bra. Skriv upp mig! Absolut.

Jag tänker att i en kultur där bönen alltid är anvisad till vissa rum, där går något förlorat.

Basileios ville förbereda predikan genom att skåda stjärnorna. Om vi bara omger oss med artificiella ting vi skapat blir det svårare. Jag

tror att den i den typen av bön finns möjlighet till erfarenheter som vi behöver, som tillhört den kristna spiritualiteten.

Nu finns det många även i modern tid som

uppmärksammat behovet av kontemplation i naturen, eller snarare bristen på det i vår kultur. När Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut på 60-talet engagerade sig trappist­munken Thomas Merton och skrev om förlusten av en kontemplativ relation till naturen och vilka följder det fått och får. I vår moderna tid som styrs av materialism och egoism, av att ständigt vilja ha mer, är människan beredd att offra till och med det vår överlevnad beror på. För Merton handlade det om att ”få egot och dess begär ur vägen”. Han efterlyser en ny etik och säger att ”det är den mest avgörande aspekten av den kristna lydnaden”.

Kan man tala om lydnad i dag?

– Ja … Men vi kanske skulle välja ordet efterföljelse.

Du har ju själv tre barn. Vad tänker du om deras framtid?

Han blir tyst en stund, säger sedan: – Jag hoppas att de ska kunna blomstra som människor, jag älskar det uttrycket. Och jag hoppas att de ska kunna göra det på lite annorlunda sätt än vi gjort, att de ska kunna uppleva skapelsen som meningsfull och betydelsebärande de också, att de ska kunna se spåren av Skaparen i den skapade världen.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 2 | 2021

53

S:t Nicolai källa och katedralen i Edsleskog I en liten socken i Dalsland, i det närmaste en ödebygd, byggdes på tolvhundratalet en imponerande katedral, i klass med Riddarholmskyrkan i Stockholm. Genom arkeologiska utgrävningar har en spännande historia grävts fram.

D

rygt trehundra invånare finns idag i den lilla socknen Edsleskog i djupaste Dalsland. På tolvhundratalet bodde det ännu färre människor här. Men ändå byggdes denna imponerande katedral. En katedral tillägnad det lokala helgonet Sankt Nicolaus och som byggdes på pilgrimsleden mot Trondheim, dåtida Nidaros.

Efter intensiva arkeologiska undersökningar, utförda av Lödöse museum under de två senaste somrarna, finns nu mycket goda förutsättningar att förstå den helgonkult som uppstod i Edsleskog för åttahundra år sedan. Kyrkan var ett av de största och mest utsmyckade byggnadsverken i det medeltida Sverige. Utgrävningar fortsätter troligen i sommar.

– Det är otroligt roligt med utgrävningarna, konstaterar Torsten Fransson, lokal guide och hängiven hembygdsforskare. Så länge jag väntat och hoppats att detta skulle göras.

Torsten minns de spännande ögonblicken 1947 när det gjordes en mindre utgrävning, hans far var kyrkvaktmästare.

– Då kunde man konstatera, att kyrkan varit en basilika i form av ett kors och en längd av 48 meter och en bredd av 29 meter i tre skepp.

Lika stor som Skara domkyrka.

Det bodde inte fler människor då än det gör nu, det beskrevs som en ödebygd. I Edsleskog

54

Korsväg 2 | 2021

ägde kyrkan före Gustaf Vasas kyrkoreduktion enligt de äldsta jordeböckerna två tredjedelar av hela socknen, nämligen två kyrkohemman, tre prebendehemman och fyra kyrkotorp, så kyrkan var mycket rik.

Lödöse museum kunde konstatera att kyrkan i Edsleskog var det medeltida Sveriges äldsta tegelbyggnad. Man har också gjort närmare 200 myntfynd som ger en mycket god uppfattning om när och hur länge kyrkan var i bruk.

Förutom mynt hittades många spännande föremål, bland annat delar av en dopfunt i täljsten, radbandspärlor, en förgylld fingerring i brons och en så kallad ”lässten” av bergkristall. Stenen användes som förstoringsglas över texter som skulle läsas. Det hittades även rikligt med fiskben samt två fiskekrokar.

Allt började med prästen Nils. Det berät-

tas att prästen Nils, skulle gå till en döende människa med nattvarden efter mässan. Men två berusade drängar gav sig på honom för de ville få nattvard.

– Då tappade Nils sin hatt och platsen kallas än idag för munkhättan, berättar Torsten. Nils flydde vidare, men blev upphunnen vid det som idag kallas pinhagen, där han pinades.

Men han flydde igen, norrut mot prästgården, där blev han dräpt. Då sprang det upp en källa och ryktet gick om att den som drack av vatt-

net blev helad från sjukdomar och krämpor.

Vid utgrävningarna syns ganska tydligt att kyrkan expanderades över tid, framför allt från tidigt 1200-tal.

Redan efter några årtionden anlade man sidoskepp och korsarmar vilket nästan fördubblade kyrkans storlek.

Detta visar att kyrkan fått en ökad tillströmning under den här tiden, troligtvis av pilgrimer som sökte sig till Övre bilden: Torsten Fransson, hembygdsforskare och guide.

Edsleskog för att få synda­ Nedre bilden: Christian Mülenbock, museichef på Lödöse museum. förlåtelse och kanske dricka ur Sankt Nicolaus källa.

– Heliga källor finns det gott om utmed pilgrimslederna, berättar Christian Mühlenbock, museichef III i ett brev till biskopen i Skara redan 1220 på Lödöse museum. Det populära norska helvisar att han är ett av Nordens första erkända gonet Sankt Olof har flera stycken uppkallad helgon. efter sig, även en i närheten av Lödöse. Men – Vi brukar säga att vi i Edsleskog har det är intressant att vad gäller Sankt Nicolaus Sveriges första helgon. Sankt Nicolaus var så finns det bara denna i Edsleskog som vi hundra år före den Heliga Birgitta, ler Torsten känner till.

Fransson. Genom att påven kallar honom Frågan om hur vi skall tolka kulten kring Sankt Nicolaus ger han honom den lägre helSankt Nicolaus har länge engagerat forskare gongraden, även om han inte blev kanoniserad! som har varit oense om hur vi skall förstå hans ställning i det medeltida Sverige. Men det Torsten är uppväxt i Edsleskog och förutom faktum att han godkänns av påven Honorius att pappan var kyrkvaktmästare så lärde sig Korsväg 2 | 2021

55

Torsten att spela orgel och vikarierade ofta som organist i kyrkan.

– När jag gick ur skolan på 40-talet var det ju aldrig tal om att man skulle läsa vidare, om man kom från enkla förhållanden. Det gjorde prästens barn och möjligen barnen till någon förmögen bonde som kunde hyra in eleven på skolorten.

Det gick ju inga skolbussar på den tiden, så det gick inte att pendla. Nej, det blev yxa och såg och arbete i skogen och det trivdes jag med.

– Men så sa pappa att järnvägen, det är nog något för dig, minns Torsten. De söker folk. Men jag var inte ett dugg intresserad. Men så en dag 1955 var jag i Åmål, vid tågstationen och frågade en man om de sökte folk.

1947 gjordes en mindre utgrävning av ruinkullen på kyrkogården i Edsleskog.

– Han tittade på mig och frågade: kan du komma i morgon? Det här var ju efteroch skrifter, bland annat den imponerande krigstiden och industrin sög upp all arbetsnästan femhundra sidor tjocka inbundna kraft. Så jag började även om det var dåligt boken Edsleskogs socken – från medeltid till betalt, 620 kr i mån. Sen utbildade jag mig till nutid som kom ut till julen 2003. För detta fick lokförare.

Torsten Åmåls kulturstipendium 2005.

Efter att ha varit stationerad på många Det är mycket som Torsten har upptäckt orter flyttade Torsten och hans fru efter sin genom sitt forskande, bland annat att den pensionering i mitten av 90-talet tillbaka till fädernegården i Edsleskog. Då började Torsten firade filmstjärnan Julia Roberts mamma har sina rötter i Edsleskog. Och att två personer på allvar forska i och dokumentera sin hemmed starka rötter från Edsleskog innehaft stol bygds historia. nr 1 i Svenska Akademin. Dels Anders Fryxell Hans idoga arbete har resulterat i flera böcker som föddes i prästgården i Edsleskog och som 56

Korsväg 2 | 2021

sitt goda minne och kanske framför allt sifferminne.

Minne för årtal och för detaljer kring den medeltida katedralens mått. Om han hade pluggat vidare och inte blivit lokförare, vad månne han kunnat bli i stället?

– Jag har bara lärt mig allt eftersom, menar Torsten blygsamt. Under åren jag bott här hemma har det ständigt kommit turister och då har jag guidat. Det har jag gjort i säkert femton år, det blev min uppgift!

Men även om Torsten vet mycket, så vet han inte vem som byggde den stora katedralen. Men det finns en teori att det var munkorden cistercienserna som byggde katedralen. En orden som grundades av benediktinermunkar som ville protestera Under två somrar har det nu gjort större utgrävningar där många intresmot den ökande vällevnaden santa fynd gjorts, bl a 200 mynt som hjälper till att datera kyrkan. inom den katolska kyrkan under 1000-talet. Jakten 1840 ersatte Johan Olov Wallin på stol nr 1 i efter rikedomar och utsvävningar hade tagit Svenska Akademin. överhanden även inom klosterväsendet. Man – Det står en gravsten där bakom trädet, ville återgå till de ursprungliga, stränga, bene­ visar Torsten och där ligger Sten Rudholms diktinreglerna. Cistercienserordens ledord farfar begravd. Sten Rudholm gjorde karriär blev ora et labora (be och arbeta). Enkelheten som jurist och blev så småningom president skulle genomsyra allt: arkitekturen, kläderna, i Svea hovrätt. 1977 invaldes han på stol nr 1 i liturgin, maten mm. Inga utsvävningar tilläts i Svenska Akademin, en stol han hade till sin kyrkorna: inga väggmålningar eller bemålade död 2008. fönster, ädelmetaller och dyrbara tyger var likaså bannlysta. Munkarna fick inte distraheTorsten berättar vidare om sin socken som ras av världsliga ting under högmässa och bön. han forskat så länge på. Han imponerar med Korsväg 2 | 2021

57

Konsten att bygga med

Sankt Nicolaus fick en helgedom som egentligen saknade motstycke.

huggen sten och tegel spreds till Norden med den tidiga medeltidens kyrko- och klosterbyggen. Här hade cistercienserorden en central roll. Dels byggde man relativt många kyrkor i Norden, dels hade deras kyrkor många detaljer som var typiska för just denna orden. Man använde helst välhuggna kvaderstenar.

– Cistersienermunkarna byggde ju i tegel, säger Torsten. De byggde Alvastra kloster på tusentalet och orden spred sig sen vidare till Lurö och till Varnhem. Men sen har jag fått det berättat för mig att munkarna fördrevs till Danmark och där byggde de en kyrka, som är som en förlaga till kyrkan här i Edsleskog. De här munkarna behärskade tegelbruket.

– Det naturliga materialvalet för en socken­ kyrka hade varit trä eller möjligen sten om man hade velat signalera lyx, menar Christian Mühlenbock. Men att katedralen i Edsleskog hade så stora dimensioner och var byggd i tegel visar med all önskvärd tydlighet att Sankt Nicolaus fick en helgedom som egentligen saknade motstycke.

Men vad hände då med katedralen i Edsle­ skog? Jo, år 1568 brann kyrkan ner efter ett åsknedslag och den nya som byggdes upp var betydligt mindre. I början av 1900-talet förstördes även denna kyrka i en brand och nu uppfördes en ny kyrka 200 meter åt sydost och fick ett nytt utseende.

– Det har varit ett enormt intresse för utgrävningarna, berättar Torsten som naturligtvis följt dem. Det har kommit tusentals personer under båda somrarna. När de grävde upp det fantastiska glasägget var jag först med att fotografera det!

58

Korsväg 2 | 2021

Utöver alla andra fynd hit-

tade arkeologerna en intakt medeltida grav tillhörande en kvinna intill kyrkans norra korsarm.

– Enbart mycket rika och mäktiga personer begravdes inne i kyrkan.

Ofta begravs männen på kyrkans södra sida och kvinnorna på kyrkans norra sida. Kvinnan var i 40-årsåldern när hon dog och det skall bli mycket intressant att se vad de naturvetenskapliga analyserna kommer att visa. Har hon anknytning till bygden eller kommer hon utifrån? funderar Christian Mühlenbock.

Flest mynt hittades där man även förvarade kyrkans kollekt och sannolikt även den skatt som togs upp i området, Nicolauspengen.

– Vi vet att just Nicolauspengen utgjorde en betydande inkomst för biskopen i Skara och att kyrkan i Edsleskog hade viktiga administrativa funktioner. Kanske är tiden kommen att ge Sankt Nicolaus upprättelse och ge honom och hans kyrka den plats i svensk historia som de förtjänar.

Under åren har Torsten berättat för intresserade besökare som kommit till Edsleskog och nu också för kunniga arkeologer.

– Det var roligt att få berätta om utgrävningarna 1947 och även att min morfar var riksantikvariens ombud här i Edsleskog en tid på 1920-talet. De fick också den första sockenboken, där jag har samlat allt material.

Ett faktamaterial de haft som hjälp vid sina föreläsningar.

– Så nog kommer jag vara här i sommar igen!

Text: Agneta Riddar Foto: Agneta Riddar och Lödöse Museum

Vi frågar!

Har du någon favoritpsalm som ger dig hopp?

Charlotte Moberg

Bengt Kylberg

Charbel Al Fehaily

Karlstad

Karlstad

Uddevalla

– Ja, psalm 202 De blomster som i marken bor. Det är min favorit.

Harry Martinssons text är vacker och poetisk och musiken fin. Det är Erland von Koch som tonsatt den.

Jag tycker om psalmen för att den får mig att lägga märke till det jag har just nu. Och den hjälper mig att känna hopp när det är tungt. Det är en sommarpsalm men den handlar också om ”själens vinterdagar” och om hur ljuset och sommaren kommer. ”Se solens fingrar sömma”, för mig betyder det skapande och hantverk som ger sån tröst, hopp och livsglädje.

– Löftena kunna ej svika av Levi Petrus. Det är nummer 254. Vi sjöng den i söndagens gudstjänst och då påmindes jag om hur mycket jag tycker om den. Psalmen ger hopp och uttrycker en för mig konsekvent och okonstlad tro. När vardagen är trasslig och man fastnar i oro ger den en klar väg ut. Tredje versen till exempel: ”Tro när det mörknar på färden, solen ej slocknat har. Blott några timmar och sedan strålar en morgon klar.” Den talar direkt till mig och inte till någon tredje person. Melodin är också viktig. Den är en sammanhållande kraft, orden och tonerna samverkar.

– Min favoritpsalm är Du vet väl om att du är värdefull, psalm 791. Den har jag valt för att den får mig att känna att jag är värdefull oavsett hur jag är, vem jag är och var jag kommer ifrån.

Korsväg 2 | 2021

59

Håpets Katedral – för miljö och skapande Håpets Katedral är ett mångreligiöst och bärkraftigt konstprojekt i trä och plast, som byggs i Fredrikstad i Norge.

Fokus i projektet ligger på handling och hopp snarare än på maktlöshet och passivitet. Till Bokmässan kommer Håpets Katedral på besök.

I

Korsväg för nästan exakt två år sedan berättade jag om hur idén till att skapa Håpets Katedral i vårt vänstift i Borgs bispedöme i Norge föddes, och om hur det konkreta arbetet med att planera och bygga denna mycket speciella katedral gick till (Korsväg nr 2 2019).

Nu är byggfasen av detta mångfacetterade samarbete för miljö och skapande snart klart.

Om inte pandemin kommit emellan skulle invigningen ha kommit att ske på världsmiljö­ dagen den 5 juni i år, men nu blir det först i höst den 4 september.

Det man vill åstadkomma med denna lite udda men fantastiska skapelse är så mycket mer än just bara en fysisk byggnad rest på en pråmliknande båt. Håpets Katedral är ett mångreligiöst och bärkraftigt konstprojekt i trä och plast och det skall genom sin verksamhet säkra såväl social, som ekonomisk och miljömässig bärkraft. Mottot är: ”Vi skall bygga en katedral med byggstenar av plast som vi människor har kastat i havet. Katedralen skall vara ett bevis på att vi kan förvandla något ont till något gott”

För er som kanske inte har helt klart för er vad Håpets Katedral handlar om ber jag er att gå in och läsa på projektets hemsida (hapetskatedral. no), men jag vill ändå här lyfta några saker som är och har varit särskilt betydelsefulla för projektet.

Att samarbete och delaktighet skapar

60

Korsväg 2 | 2021

kreativitet och ett aktivt hopp har också varit viktiga ledstjärnor för projektet. Allt sedan starten har man därför genomfört öppna frivillighetsdagar, s.k. dugnadsdagar, och också regelbundet tagit emot skolklasser och andra

Håpets Katedral skall vara ett bevis på att det går att förvandla något ont till något gott, genom att den byggs med bl a plast som vi människor kastat i havet.

Korsväg 2 | 2021

61

ett stort fönster med 17 olika fält som » …symboliserar FN:s 17 globala mål.

grupper. De som har kommit har tillsammans med andra och under god arbetsledning fått pröva på att bygga på ett sätt som de kanske aldrig tidigare gjort. Det har också funnits ett fast gäng på ca 15 frivilliga som träffats varje onsdag. Under 2020 lade den här gruppen ca 2000 frivilligtimmar.

Under 2020 och 2021 har man arbetat och arbetar med att färdigställa tak och väggar.

För detta har använts fisklådor som plockats upp ur havet utanför Bohuskusten och som bearbetats till 4000 konstfulla takplattor i 50 färgnyanser och som fått namnet ”Från jord till himmel”. I maj kommer entrén att utsmyckas med ett stort fönster med 17 olika fält som symboliserar FN:s 17 globala mål.

Håpets Katedral har valt målen som en viktig inriktning och ram för hela projektet och i kommunikationsarbetet menar man att det är viktigt att visualisera hur saker vävs ihop så att fokus ligger på handling och hopp snarare än på maktlöshet och passivitet.

För att stödja Håpets Katedral har konstnären Pietro Raffone i samverkan med Anna Laurin arbetat fram en utställning – Vi är alla Pinocchio – som kommer ha vernissage i samband med invigningen den 4 september.

62

Korsväg 2 | 2021

När Håpets Katedral nu snart är färdigbyggd går projektet in i en ny etablerings- och driftsfas. Om alla planer går i lås kommer alla ni som tänker besöka Bokmässan och ”Se människan” i september 2022, också få tillfälle att se och besöka katedralen och ta del av ett flertal olika spännande aktiviteter. Men innan dess planeras på världsmiljödagen den 5 juni kl. 14:00 ett livesänt coronasäkrat event från Fredrikstad, där katedralen byggs. Till invigningen den 4 september hoppas man på ett större event på plats.

Så avslutningsvis vill jag uppmana er alla att hålla utkik efter mer information och länkar till eventen på Göteborgs stifts intranät. Vill ni stödja Håpets Katedral med en ekonomisk gåva eller genom att köpa ett bihotell eller kanske genom stödprojektet ”Hopp i en kjol” så går det utmärkt. All info ni behöver hittar ni på hemsidan hapetskatedral.no.

Text: Christina Bernérus Foto: Håpets Katedral

Min bön är ett ständigt rop utan ord.

Jag ropar om dagen och om natten.

Jag ropar på torget, i affären, i sängkammaren och i kyrkan.

Jag ropar efter fred och barmhärtighet.

Jag ropar efter dig, Gud. Var inte tyst. Tig inte.

Kom till min räddning.

Stilla min oro och min längtan.

Du förblir mitt hopp.

Hotet, hatet och hoppet dessa tre, men störst av dem är hoppet.

Det är hoppet som bär oss genom sorg, förtvivlan och oro, ensamhet, förföljelse och smärta.

Hoppet får inte dö inom oss.

Utan hopp är vi utan framtid, utan morgondag.

Hotet och hatet får aldrig besegra hoppet.

Gud, kom med hopp till oss alla. kom till hotade, kom till hatade.

Låt oss räcka varandra händerna och hoppas tillsammans.

Inte alltid förmår vi bekänna vår tro och ofta misslyckas vi att verka för kärleken, men vårt hopp kan vi alltid bekänna, frimodigt och utan rädsla.

Vår kraft finns i vårt hopp.

Just i hoppet växer tron och kärleken får livsrum.

Hoppet driver oss, bär oss.

Gud, jag ber till dig för alla människor som inte längre orkar hoppas, för dem vars dagar blivit svarta och som inte vill se en morgondag.

Kom med ljus, kom med en strimma av hopp.

Tre böner ur Ett bönens år av Caroline Krook (Verbum 2009)

Korsväg 2 | 2021

63

Krönika | Kathrine Löfberg

Tro, hopp och kaffe

J

ag tänker att det här med hopp, det är lite som med kaffe. Det kan vara svagt eller starkt, något man har för sig själv eller delar med andra – och att det alltid är bättre att ha det än att vara utan.

1906 grundade min farfarsfar Anders kafferosteriet Löfbergs tillsammans med sina två bröder, och jag är övertygad om att de delade en stor portion hopp. Hopp om en ljusare framtid, både för egen del och för andra.

De kunde säkert inte drömma om att

Löfbergs 115 år senare skulle producera motsvarande 10 miljoner koppar kaffe – om dagen! – och att hälften av detta skulle säljas utanför Sveriges gränser, men jag är säker på att de drömde om att de och verksamheten skulle bidra med framtidstro och hopp i Karlstad och Värmland. Och de gjorde dom, i stort och smått. Till exempel genom ett stort socialt engagemang och stöd till utsatta medmänniskor.

Att ta ansvar för människor och miljö har alltid varit viktigt för min familj och vårt företag – och jag tänker att det till stor del handlar om att skapa och dela med sig av hopp. När jag tänker efter inser jag till och med att vi

64

Korsväg 2 | 2021

på Löfbergs är beroende av att andra människor känner hopp, både på hemmaplan och ute i världen. Och jag blir både glad och stolt när jag inser att vi bidrar till att fler känner hopp, både på hemmaplan och ute i världen. Och det fina med hopp är att ju mer du delar med dig, desto mer hopp får du ofta själv.

Det känner jag när jag möter medar-

betare på kontoret eller i vårt rosteri – fast just nu mest i Teams-möten såklart – som gärna och engagerat delar med sig av tankar och idéer om framtiden.

Deras iver och lust att bidra till en positiv utveckling. En kraft vi försöker fånga och förvalta. En kraft som fyller mig med hopp.

Det känner jag i kontakten med kaffeodlare runtom i världen. En av dom heter Ana-Maria och bor på en bergssluttning strax utanför Titiribí, en liten by i nordvästra Colombia. Hon är en av deltagarna i Next Generation Coffee, ett utvecklingsprojekt där vi riktar oss speciellt till nästa generation odlare.

När vi besöker Ana-Maria berättar hon passionerat om allt hon lärt sig, att hon utvecklas som kaffeodlare och att hon och hennes familj kan leva ett bättre liv.

Hon berättar också att hon blivit en

Kaffeodlare Ana-Maria i sällskap av mamma Rosa och maken Martin.

lokal förebild som sprider hopp till andra unga kaffeodlare när hon delar med sig av sina erfarenheter och sitt engagemang. Det gör mig varm i hjärtat.

Och det känner jag ofta även på det privata planet. Till exempel nu när jag tittar ut genom köksfönstret och ser barn som spelar landhockey och förmodligen drömmer om en framtida karriär som NHL-proffs. Ett hopp inget i världen kan ta ifrån dom. Och som gör mig glad.

oss. Det är klart att det finns tillfällen när vi känner lite mindre hopp, inte minst i tider som dessa. Då är det kanske viktigare än någonsin att vi stannar upp, lyfter blicken och påminner oss om något hoppfullt. Oavsett om det är svagt eller starkt, oavsett om du behåller det för dig själv eller delar det med andra.

Det alltid är bättre att ha det än att vara utan. Precis som med kaffe.

Kathrine Löfberg Löfbergare i fjärde generationen

Som du märker tror jag verkligen på

den positiva kraften som hopp kan ge

Korsväg 2 | 2021

65

REKO-ringen ger hopp för en levande landsbygd REKO står för Rejäl Konsumtion, ett sätt att handla småskaligt mellan producent och konsument.

REKO-ringen är både lokal och digital, självstyrande och kostnadseffektiv, och den ger hopp om att kunna bo på en levande landsbygd. Korsväg har mött en Rekoring i Dals Långed i Dalsland.

V

i väntar vid det gamla stationshuset i Dals Långed invid Dalslands kanal. Över vattnet skymtar Mustadfors bruk, en av världens största tillverkare av hästskosöm. Inte långt härifrån ligger Fengersfors med Not Quite, ett levande kulturmecka med butiker och caféer. Bakom oss tronar Stenebyskolan med verkstäder och smedja för konst, design och hantverk. Vi finns mitt i Dalsland som både kallas avfolkningsbygd och ett Sverige i miniatyr.

Samtidigt som ett antal bilar parkerar invid

stationshuset strosar unga och gamla till det som nu förvandlats till ett utlämningsställe för Rekoring – Bengtsfors – Dals Långed – Bäckefors.

66

Korsväg 2 | 2021

Just idag finns ägg, nybakat bröd, honung, rapsolja, mjölk­ syrade ekologiska grönsaker, kryddad surkål, syrad rödkål, kimchi, äppelmust, ost, smör och mycket mer för utlämning.

– För mig är Rekoringen otroligt viktig, berättar Kerstin Emanuelsson, från Kerema Matbod, när hon lämnar över ett flak ägg, nybakade solrosbullar och långjästa valnötsbröd. Förutom försäljning hemma på gården och till butik är det här det enda försäljningsstället. Det är en bra komplettering till gården.

Kerstin tillverkar mat, bröd o bakverk från grunden där äggen hämtas direkt från gården och grönsakerna kommer från trädgårds-

Korsväg 2 | 2021

67

landet. Också frukt och bär plockar hon i trädgården eller köper av grannar. Utav det görs sylt och saft som säljs färskt i säsong.

Rekoringen är en Facebook-grupp där livsmedelspro-

ducenter möter konsumenter för att handla lokal mat utan mellanhänder. Alla varor förbeställs och en bokning är lika med köp. Varorna lämnas ut på förbestämd plats på förbestämd tid, för Dalslands del varannan måndag. Det finns även ”Syster” Rekoringar i Åmål, Mellerud, i Bohuslän och Värmland.

Rekoring startade i Finland 2013 och kom till Sverige och Grästorp hösten 2016. I dag finns uppemot tvåhundra Rekoringar med över 500 000 medlemmar i Sverige. Namnet Rekoring kommer från förkortningen reko, som står för rejäl konsumtion.

– Ett smart sätt att knyta ihop producent och konsument, berättar Funny Livdotter, som är administratör för Rekoringens FB-sida som funnits i två år. Funny är konstnär och kommunikatör på

68

Korsväg 2 | 2021

Mötesplats Steneby.

– Vi försöker hela tiden få med fler producenter för att öka utbudet. För en del har faktiskt Rekoringen inneburit överlevnad. Dessutom skapar man ju nya kontakter och hjälper varandra.

Rekoring är som en digital marknad och grundar sig

på att alla har internet. För de flesta är försäljningen ett komplement till den ordinarie verksamheten. Ett krav är att allt måste vara egenproducerat.

Det som får Rekoringarna att växa och kunderna att strömma till är enkelheten och den begränsade administrationen.

Varje Rekoring är självstyrande – och kostnadseffektiv.

Det krävs inga tillstånd som vid en vanlig marknad. En annan fördel är att producenten når konsumenten utan mellanhänder och får slutkundspris.

Många Rekoringar har märkt ett ökat intresse under coronapandemin. I Dals Långed går det fort med försäljningen, efter en kvart åker bilarna vidare till Bäckefors. Allt är tidseffektivt och med väl till­ taget corona­avstånd.

vande lands e l b en

André Scholte har kört ändå från Värm-

lands Nysäter till Dals Långed, en dryg timme.

– Idag har jag åtta kunder, berättar han, så det är det värt. Jag får sälja, men jag kan också göra reklam för vår verksamhet och allt detta är viktigt för bygden.

André dukar upp färgrika burkar och flaskor, som glittrar vackert i solen. Produkterna kommer från Njordstorps Permakultur gård. Njordstorp odlingarna och förädling är Krav-Ekologiskt certifierat och är specialiserade på naturlig fermentering.

– Vi vårdar vår mark med mångfald, täckodling, agroforestry och utan tunga maskiner.

Vi är självförsörjande på det mesta året runt och odlingarna sköter vi med och inte mot naturen. För att få våra många plantor pollinerade har vi bin och skapar livsmiljö till vilda bin/humlor.

på vårt h isar o nv

Rekoring . d e yg

Lantbruk, mitt på Dalboslätten. De odlar ekologiskt utsäde av bland annat vitklöverfrö, spannmål och bönor samt höstraps till rapsolja. Bina bidrar med pollinering som är en förutsättning för bra skördar.

– Jag är född och uppvuxen på Säby, berättar Marianne. Vi började med bina för tio år sedan, vi behövde hjälp med pollineringen!

Bina flyger framför allt runt i våra ekologiska vitklöverfält.

Bina hämtar nektar som de omvandlar till en ljus, mild och välsmakande honung, samtidigt som vitklövern blir pollinerad. Honungen hanteras varsamt och värms inte upp annat än av bina själva.

n att ku na bo i pp

Marianne Westman har inte lika långt till utlämningsställena, hon kommer från Mellerud.

Men eftersom kunderna beställer i förväg, vet Marianne hur mycket hon kommer att sälja.

Dagens träff lönar sig.

– Ja, det gör den. När jag fått beställningarna gör jag en kalkyl på hur mycket jag får sälja. Får jag för lite beställningar så ställer jag in. Det respekterar kunderna och kommer tillbaka vid nästa tillfälle i stället.

Mariannes Biodling är en del av lantbruksföretaget och släktgården, Vena Säby

– Det är roligt att sälja direkt till konsument

i Rekoringen. Det är kul att träffas och jag får många frågar om honungen och rapsoljan.

– Rekoringen visar på vårt hopp att kunna bo på en levande landsbygd. Vi måste ju alla tänka mer på var maten kommer ifrån. Vi vill uppmana till att stödja det lokala och att producera lokalt. Det blir bättre och godare mat och vi bidrar till en levande landsbygd.

– Det är hoppfullt!

Text & foto: Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2021

69

Tro och hopp hänger ihop Kompetens, lyhördhet och hopp är tre ledord i Göteborgs stiftsstrategi de kommande åren. Som ordförande i stiftsfullmäktige har Jens Lidström varit med och beslutat om strategin. Nu ska den förverkligas i stiftets arbete. ”Vi ska vara ett hopp för de som behöver det men även ett hopp för hela samhället.”

”H

oppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” så skriver Paulus i Romarbrevet.

Hoppet som är en central del i att vara männi­ ska och vi har väl alla hört att ”det sista som överger människan är hoppet”. Emellanåt kan man fundera på hur vi människor skulle vara och fungera utan hopp. Att bara säga orden; en hopplös framtid, det är utan hopp, det finns inte något hopp. När man hör dessa ord så färgas min bild ganska snabbt i mörkare nyanser.

Kanske speciellt i den tid vi nu lever i med pandemin och den förändring som sker både i samhället och i världen. Om vi skulle sakna hopp så skull vi sakna något att leva för.

70

Korsväg 2 | 2021

Jag tror det är klart att vi måste ha hoppet för att både fungera och verka som människor. Även som kristna måste vi ha hoppet och då kanske främst för att kunna tro. Dessa två delar hänger för mig väldigt mycket ihop. Det är svårt att göra det ena utan det andra.

Under de år som nu passerat har jag haft det både roliga och hedervärda uppdraget som ordförande för Göteborgs stiftsfullmäktige. När jag blev nominerad att vara med på val­sedeln för stiftet så tänkte jag att det ska bli kul att lära sig en ny nivå inom kyrko­ politiken. Det blev lite mer än att bara delta i fullmäktigemöten, perspektivet blir något annorlunda när man ska leda fullmäktige­

möten. Under mandatperioden har vi både provat nya arbetssätt och nya lokaler men jag tycker att det ändå varit en väldigt intressant och rolig mandatperiod. Mycket har också varit tack vara mina härliga och fantastiska kollegor i presidiet. Dock har perioden kantats av både tuffa beslut och viktiga beslut.

Bland annat har fullmäktige beslutat om storlek på stiftsfullmäktige för kommande mandatperiod men också ny stiftsstrategi.

Denna strategi kommer att vara en ledstjärna för allt arbete inom Göteborgs stift de kommande åren och för att anknyta vidare till den så är tre av strategins ledord: kompetens, lyhördhet och hopp.

Som jag skrivit är Hoppet för mig ett centralt

begrepp och det ser jag också kommer vara centralt för Göteborgs stift. Utan att vi kan vara hoppfulla, hoppet lever, hoppas på att Göteborgs stift kommer vara framgångsrika i sitt uppdrag att främja och stödja församlingslivet. Som det står i strategin har stiftet möjlighet att stimulera ”andligt intresse där människor söker hopp och mening på ett djupare plan” men även styrkor med att ”människor engagerar sig ideellt”. Här har vi alla en uppgift att se till att kyrkan finns i samhället och når de människor som vanligtvis inte kommer till kyrkan, men ändå har ett behov att möta kyrkan. För att stiftet ska bli lyckosam i sitt uppdrag kommer ledorden vara mycket viktiga.

Första ordet är kompetens och där handlar det både om den kompetens som finns inom stiftsorganisationen och att se till att kompetens finns ute i församlingar, för att dessa ska kunna genomföra, förändra och lyckas med den grundläggande uppgiften. Det andra ordet är lyhördhet och det är ett ord som måste Korsväg 2 | 2021

71

inte en byggnad utan det » Enhandlarkyrkaomär människorna.

genomsyra hela kyrkan. Utan att kunna lyssna på både medarbetare, besökare, medlemmar, ja alla vi som kyrka och stift kommer i kontakt med så kommer vägen inte vara lätt att uppnå både mål och syfte med vårt arbete. Det sista ordet, och kanske det viktigaste enligt mig, är hopp. Efter det år vi lämnat bakom oss och den tid vi befinner oss i är hoppet mycket viktigt. Trots att Svenska kyrkans medlemsantal minskar är vi fortfarande en central del av vårt samhälle och vi ska vara ett hopp för de som behöver det men även ett hopp för hela samhället.

För att vi tillsammans ska kunna vara framgångsrika måste vi förändas i takt med världen och samhället. Svenska kyrkan kan inte vara en bakåtsträvare utan ska vara en framåtsträvare där fler upptäcker kyrkan och vill vara en aktiv del av densamma. Kan vi som Göteborgs stift sträva efter att uppfylla dessa ord, är min gissning att vi också kommer att vara ett framgångsrikt stift. Tänker vi på de ord som jag kommit att delvis förknippa både med pandemin och kyrkan; ”Vi ställer inte in – vi ställer om”. Detta om något visar på att vi är både kompetenta, lyhörda och hoppgivande som organisation. Även om pandemin haft mycken sorg och tråkighet, får vi inte glömma att det även är positiva saker som skett. Bara för att nämna något; genom att bli så digital som kyrkan nu blivit, även om delar fortfarande kan förbättras, visar vi att kyrkan är redo att fortsätta vara en del av vårt samhälle.

Nu när vi närmar oss slutet för en mandatperiod och ett nytt stiftsfullmäktige ska väljas,

72

Korsväg 2 | 2021

kan man reflektera över var denna strategi kan medföra till de som till hösten blir valda och ska arbeta för Göteborgs stift de kommande fyra åren. Strategin är ett styrdokument som ska användas, där jag hoppas att alla inom organisationen verkligen tar till sig det och att all verksamhet genomsyras på det sätt som strategin menar och vilket var det som stiftsfullmäktige beslutat, då kommer vi ha en ljusare framtid.

Ingen vet vad som kommer eller vilka utmaningar vi har. Även om denna strategi är ett viktigt styrdokument så är det ingen mirakelkur för att lösa alla de utmaningar och prövningar vi som stift och kyrka står inför. En kyrka är inte en byggnad utan det handlar om människorna. I Matteusevangeliet läser vi ” Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Det är vi tillsammans som är kyrkan och det är vi tillsammans som också ska se till att den både växer och är aktuell.

Med rätt kompetens och ett lyhört bemötande kan vi vara en hoppgivande organisation.

Med detta vill jag också tacka för denna mandatperiod, även om den har ett antal månader kvar, och skicka med er den gyllene regeln ur Matteus: ”Allt vad ni vill att männi­ skorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”.

Jens Lidström, ordförande i Göteborgs stiftsfullmäktige

Utdrag ur Stiftsstrategi – Svenska kyrkan Göteborgs stift Göteborgs stifts vision ”En öppen och tydlig kyrka som på ett relevant sätt förmedlar evangeliet till alla människor.”

Göteborgs stifts verksamhetsidé ”Göteborgs stiftskansli ska vara ett kompetenscentrum som inspirerar och stödjer församlingarna i att förverkliga deras uppdrag.”

Målbild • Den grundläggande uppgiften i centrum – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission (GUDM).

• Tvåspråkighet (teologi och omvärld) – förmåga att förmedla evangeliet på ett tidsanpassat sätt.

• Skicklighet, kompetens, stolthet och relevans – en strävan efter att vara ett inspirerande föredöme.

•M ångfald bejakas i uttryck och attityder – vi möter varandra med respekt för olik­ heter och fromhetstraditioner.

• Förutsättningar att fortsatt verka – våra resurser bestående av kompetens, ekonomi och fastigheter tas tillvara.

Strategi • Stödja biskopen i hennes uppdrag.

• Möta kommande utmaningar med: Kompetens, Lyhördhet och Hopp.

• Prioritera enligt ordningen vad som måste, bör och vill göras.

• Delarna bidrar till helheten genom samverkan.

• Uppmuntra och utmana.

• Säkerställa kompetens och arbeta konsultativt.

• På uppdrag utföra församlingars och pastorats arbetsuppgifter.

• Säkra ekonomisk hållbarhet genom att anpassa verksamheten.

• Prioriterar att stödja och främja: – Tro för nästa generation – Verksamhetsomställning – En kyrka mitt i samhället Läs hela Stiftsstrategin på internwww.svenskakyrkan.se/1510415

Korsväg 2 | 2021

73

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag då vi härmed tillkännager att följande antal personer i vårt land avlidit till följd av den pågående pandemin.

Varje dag påminns vi om det, varje ögonblick.

Det är inte vi själva som är sköra, det är livet som är skört.

Gud, du själv går med bud om liv bland smärtorna och döden.

Det blir många bud om död men när jag hör din röst, Gud, vet jag att det finns bud om liv både här och nu i denna stund och i evigheten.

Du är med mig här och nu och i evigheten.

Nya konstiga ord har blivit vardagsnära: pandemi, statsepidemiolog, corona och covid.

Gud, jag vill inte höra de där orden mer.

Jag är trött på dem. Utled.

Hjälp mig att se hoppets tecken i sommarens grönska och glittrande vattenspeglar.

Det som såg så dött ut i vintras grönskar igen.

Jag ger inte upp.

Du gör ju inte det.

Var med oss, Gud. Nu och alltid.

Böner om hopp under pandemitid av Caroline Krook

74

Korsväg 2 | 2021

Vi frågar!

Har du någon favoritpsalm som ger dig hopp?

Margareta Sandros

Åsa Johansson

Magnus Wassenius

Åled

Limmared

Göteborg

– När jag lyssnar på Blott en dag (249), ett ögonblick i sänder, väcks en stor tacksamhet över mitt liv, men också att det en dag tar slut.

– Denna psalm ger mig tröst och hopp om något mer, något större som jag bara kan ana, ett kärleksfullt ljus ...

– Härlig är jorden (297) är min favoritpsalm, som ger mig hopp för det framtida livet, ”gå vi till paradis med sång”.

– Jag och min man valde Härlig är jorden som utgångspsalm när vi gifte oss för 25 år sedan. Många kanske förknippar psalmen med begravning istället för bröllop men trygghet, framtid och hopp är centralt i båda situationerna.

– En psalm som ger mig hopp och samtidigt oro, eftersom det är så svårt för kyrkan att vara som det står i texten. Kanske är det därför den aldrig sjunges. Jag har många gånger önskat den men fått höra att den inte passar.

– Jag tänker på psalm 57, Sin enda grund har kyrkan ... Den handlar om kyrkans roll i samhället samt gemenskap med Fadern och hans Son. I vers 4 finns orden: ”Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron för sanningen ett värn.” Som sagt, ger både hopp och oro.

Korsväg 2 | 2021

75

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Markusevangeliet på fyra dagar

”H

är börjar glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds son”. Med de orden börjar Markusevangeliet, och med de orden skulle man också kunna sammanfatta det: Guds son, den smorde (eller Messias, som det heter på hebreiska, eller Kristus, som det heter på grekiska) har blivit människa och vandrat här på jorden. Som läsare får vi alltså redan i evangeliets början veta att Jesus är Guds son, den utlovade Messias – men som läsare är vi (jämte de onda andarna) också de enda som förstår det.

Ett genomgående tema i Markus första del är nämligen att alla som möter Jesus missförstår honom. Titta efter, så får du se själv. Släktingarna tror att han är galen (3:21), de skriftlärda menar att han är besatt (3:22), folket i hemstaden Nasaret vill stena honom (6:11, därav uttrycket ”ingen är profet i sin egen hemstad”). Inte ens de som är närmast Jesus – hans egna lärjungar – verkar förstå vem han är. Det dröjer fram till kapitel 8 innan lärjungen Petrus till slut får ur sig: ”Du är Messias” (8:29). Enligt vissa sätt att räkna är Petrus bekännelse dessutom placerad i evangeliets absoluta mitt, och skulle således vara evangeliets centrum. Där

76

Korsväg 2 | 2021

det alltså slås fast precis samma budskap som i evangeliets början. Jesus är Kristus, Guds son.

Texten om Petrus bekännelse föregås intressant nog av en text om ett ”misslyckat” helande: den blinde man som Jesus får bota två gånger för att han ska kunna se. Först blir mannen bara delvis botad: (”Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring” (8:24)), men efter att Jesus lagt sina händer på hans ögon ännu en gång (8:25) så ser han ordentligt. Det har påpekats att denna helandeberättelse på ett sinnrikt sätt summerar första halvan av Markusevangeliet: folk ser helt enkelt inte, i likhet med den blinde mannen, tydligt vem Jesus är vid första påseendet. Precis som det dröjer till mitten av evangeliet tills Petrus i sin bekännelse säger att Jesus är Kristus.

Men har verkligen författaren till Markus evangelium medvetet placerat Petrus bekännelse i evangeliets centrum? Jag tror det är så, eftersom det överensstämmer med det antika sättet att strukturera en berättelse. Och jag ska snart ge ett argument till för det.

Men innan jag ger det vill jag påpeka att man ska akta sig för övertolkningar.

Låt mig få ge ett exempel: en annan

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

tematik som har noterats är att Markusevangeliet börjar i öknen (1:2-13) och slutar med en grav (16:1-8), och att ur båda dessa platser strömmar plötsligt livet fram. Det kan ju vara medvetet gjort, men samtidigt finns det goda skäl att akta sig för övertolkningar och efterhandskonstruktioner, som förmodligen inte var tänkta från början.

Men låt mig få ge ännu ett argument för att Petrus bekännelse är medvetet placerat i det som är evangeliets ungefärliga mitt. I slutet av evangeliet berättas det nämligen om en romersk officer som förstärker precis det som sägs i evangeliets början (1:1) och mitt (8:29), när han säger: ”Den mannen måste ha varit Guds son” (15:39). Och vi

vet att en berättelses början, mitt och slut var viktiga i antiken.

Ett evangelium i skymundan

Markusevangeliet har annars varit ett evangelium i skymundan under kyrkans historia. Det citeras inte lika ofta som de andra, och när man hittar gamla papyrusfragment av evangelierna så är Markus klart underrepresenterat. Allt talar för att Markus helt enkelt var det minst lästa av evangelierna. Augustinus, och den kyrkliga traditionen efter honom, såg det mest som en kort sammanfattning av Matteus. Evangeliet var med andra ord det minst lästa av evangelierna redan från början, och även om det hade sin

Korsväg 2 | 2021

77

självklara plats i Bibeln dröjde det ända fram till 1800-talet tills evangeliet fick sin renässans. På 1800-talet omkullkastades nämligen Augustinus teori, och man kunde med relativ säkerhet slå fast att Markus faktiskt skrev först, och att Matteus och Lukas utgick från Markusevangeliet när de skrev sina evangelier. Idag är de flesta bibelforskare eniga om att så är fallet, och det ledde i sin tur till ett utökat intresse för Markusevangeliet.

Slutet på Markusevangeliet är förbryllande. De äldsta manuskripten slutar nämligen med orden i 16:8: ”Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.” Ingen vidare avslutning på en bok som slutar med glädjebudskapet att Jesus har uppstått från de döda. Slår du upp sista kapitlet i Markus, kommer du därför att finna ett tillägg, 16:9-20, som i den nya översättningen har satts inom parentes. Parentesen är där, eftersom verserna saknas i de äldsta och mest tillförlitliga handskrifterna. Det ursprungliga slutet har väckt massor av frågor: har Markus medvetet avslutat sitt evangelium så korthugget? Är det

78

Korsväg 2 | 2021

rentav en genial avslutning som vill utmana läsaren?

En sak är ändå säker. Genom sin bok om Jesus liv kom Markus att bilda skola, och tiotalet år efter honom kom två andra författare, Matteus och Lukas att med Markus som grund skriva egna evangelier. Stenen var satt i rullning, både bokstavligt och bildligt. Och världen blev sig aldrig riktigt lik. Ett skäl så gott som något att läsa Markusevangeliet.

Sören Dalevi Biskop i Karlstads stift

Så läser du Markus på fyra dagar: Dag 1: Kapitel 1-3, Introduktion Dag 2: Kapitel 4-8:26, Jesus förkunnar evangeliet Dag 3: Kapitel 8:27-13:37, Rikets hemligheter avslöjas och predikas Dag 4: K apitel 14-16, Jesus död och uppståndelse

aktuella böcker

Etisk kompass

Många goda exempel

Fredag eftermiddag. Du är på väg hem, trött efter en stressig arbetsvecka. Då kommer en utsatt människa som efterfrågar akut hjälp. Boken börjar med en scen som många diakoner kan känna igen. Utifrån vardagliga dilemman diskuterar Harriet Sundström diakonens behov av etisk reflektion. Hon vill ge ett verktyg för gemensamma samtal diakoner emellan och i arbetslag, utifrån det hon kallar en etisk kompass. För reflektion behövs och Sundström ser den etiska bedömningen i varje situation som det svåraste i diakonens uppdrag.

Utifrån diakonidokument och bibelord om barmhärtighet och vänskap funderar hon kring det praktiska arbetet i diakonens vardag. Hur kan man sträva efter och förhoppningsvis uppnå ömsesidighet i mötet med konfidenten?

Diakonens arbete är komplext och det finns inte alltid tid att reflektera. Harriet Sundström har tagit fram en reflektionsmodell för att identifiera det etiska problemet i konkreta situationer. Hon har låtit diakonkollegor pröva modellen genom att tillsammans ta sig an olika dilemman. Det har gett ny kunskap och insikt hos deltagarna.

Reflektion kräver tid och Harriet Sundström ger förslag på hur arbetslag kan arbeta med dilemman för att öka den etiska kunskapen och medvetenheten.

Det är en välkommen bok om frågor som riskerar att tappas bort i en krävande vardag. Frågan är bara Etik i diakonin om diakonen ges tid att Harriet Sundström reflektera när hjälpbehovet hela tiden ökar?

Argument förlag

Anna Sophia Bonde har skrivit två böcker om förebilder i Bibeln – Mina bibliska storasystrar. 2019 kom Glimtar från Gamla testamentet och i år Glimtar från Nya testamentet.

Den första kvinnan hon tar upp är naturligtvis Jesu mor Maria. Av många dyrkas hon som ett helgon och obefläckad Jungfru hela sin livstid. Av många moderna unga kvinnor ses hon som en mes och Eva är en bättre förebild, som tar för sig. Maria är en helt vanlig människa som också tvivlade på att hennes son gjorde rätt när han utmanade prästerna och fariséerna.

Den syrisk-feniciska kvinnan som bad för sin besatta 12 åriga dotter var enligt Lunda-exegeten Bengt Holmberg den enda som gjorde Jesus svarslös, inte hos någon av Israels barn hade han mött en så stark tro (trots att han avfärdar henne och kallar henne hund i betydelsen sällskapsdjur). Han hörde hennes bön.

Herodias var den som begärde Johannes döparens huvud på ett fat. Hennes bakgrund kan ju ge en förklaring. Det var en klart dysfunktionell familj. Ursäktar det hennes beteende och vad händer med människor som har obegränsad makt och resurser. Det verkar inte vara eftersträvansvärt.

Den som vill se Paulus som kvinnofientlig får en motbild i hans medarbetare Prisca och Aquila. Det är Prisca som oftast nämns först när hon och maken Mina bibliska nämns. De är tältmakare storasystrar som Paulus och har fått fly från Claudius förAnna Sophia Bonde följelse i Rom till Korint.

Artos De undervisade den vise juden Apollon från Alexandria som fått en del kunskap om Jesus och ”vägen” men han kände bara till Johannesdopet.

De avfärdade honom inte utan tog honom under sina vingars skugga.

Det finns många pärlor att hitta i den här boken.

Inger Bengtsson

Gunilla Lindén

Korsväg 2 | 2021

79

aktuella böcker

Vanliga människor

Om mod och undfallenhet

Handen på hjärtat; vad är det du kommer ihåg bäst av allt du hört och läst? Troligen är det inte läroböckernas teoretiska resonemang, inte heller skvalet av nyheter eller allt skvaller eller all underhållning som ständigt sköljer över oss. Nej, det som brukar fastna, det är berättelserna – de där berättelserna som säger något viktigt om livet. De som ger hopp, tröst och en skymt av den ofta så osynliga godheten, den som (när den väl syns) ger en sådan värme ifrån sig. Ännu starkare påverkar de sanna berättelserna, de som handlar om människor som vandrar på denna jord precis som du och jag. Vanliga människor. Människor genom vilka vi får syn på såväl det som är skört i livet som det som är av värde.

Daniel Hafner, präst i Huddinge, samlar på sådana berättelser, och i boken Skatter i lerkärl finns 49 av dem återgivna. I dessa berättelser, många av dem självupplevda, hittar Daniel alltid något av värde, och gång efter annan blir jag djup gripen av det jag läser. Så mycket media idag visar människans dåliga sidor, men Daniel gör tvärtom: han finner skatten som finns där i det till synes svaga eller obetydliga. Det är stort – och behövs verkligen i dagens värld, där människans värde och värdighet så ofta förringas.

Boken har som undertitel ”Berättelser för existentiella samtal”, och som underlag för sådana samtal skulle den fungera utmärkt – inte minst då det finns tre frågor till varje berätSkatter i lerkärl telse.

Daniel Hafner Det är bok jag kommer Argument att bära med mig framöver, och som jag varmt kan rekommendera till läsning.

Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Med det citatet från Matteus inleder Egil Midtbø sin debutroman Tausheten i Sokndal.

Egil är präst i Svenska kyrkan på Orust men föddes i byn Sokndal i Norge arton år efter att freden kom. I vuxen ålder började han fundera över vad kriget hade gjort med hans by, men insåg att han visste väldigt lite.

Trots att han levde tillsammans med vuxna människor som hade varit med. Ingen ville prata om det som varit, utan alla ville se framåt.

Boken är skriven på norska, men det är inga problem för oss svensktalande att förstå den. Det är till och med en poäng att den inte är översatt till svenska, det ökar äktheten. Egil skriver om mod och undfallenhet, om dubbelmoral och om vad tystnaden kan föra med sig.

Huvudpersonen och motståndsmannen Arne sörjer att ingen slänger anklagelsen i ansiktet mot honom – att han skulle ha talat under tortyren. Då hade han ju kunnat berätta hur det var.

Och Astrid funderar över att det var ”tillåtet” arbeta för tyskarna, hyra ut rum, göra affärer, tjäna pengar – men ”tyskejänterna” som blev förälskade och blev med barn, de blev förnedrade genom att håret klipptes av offentligt.

Det är en fin berättelse om ett litet samhälle under en annan tid och hur de omvälvande förändringarna Tausheten i Sokndal som tyskarnas ockupation 1940-45 medförde.

Egil Midtbø En ganska unik berättelse Egmi förlag och därmed också viktig!

Och jag tänker med Britt G Hallqvists ord: Blott i det öppna, har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Frank Lorentzon

Agneta Riddar

80

Korsväg 2 | 2021

aktuella böcker

Samtalsbok för kyrkvärdar

Se och lyssna

Böcker för kyrkvärdar är sällsynta. Det är därför glädjande att prästen Ulf Lindgren skrivit en introduktion om kyrkvärdens uppgifter. Boken består av fyra delar som handlar om att möta gudstjänstbesökare, att läsa bibeltext så den berör, att förstå kyrkorummets berättelser och att möta människor i sorg. Ett särskilt intresse hos författaren är värdskapet och mötet med människor. Här ges många goda råd. Avsnittet om kyrko­byggnaden är skrivet med stor entusiasm. Där finns ibland djärva påståenden som kan ge anledning till goda samtal och egna efterforskningar.

Kyrkvärdarnas uppdrag varierar i omfattning. Många har betydligt fler uppgifter än välkomnande och textläsning. Ibland överlappar kyrkvärdens och vaktmästarens uppgifter varandra. Därför räcker denna bok knappast till för grundutbildning av kyrk- och gudstjänstvärdar.

Gudstjänstens mening och uppbyggnad berörs nästan inte alls, inte heller dess rumsliga gestaltning. Regler för gudstjänstlivet samt vården av inventarier, silver och textilier är också ämnen jag saknar. Därför menar jag att boken lämpar sig bäst för fortbildning och som samtalsunderlag. Varje avsnitt avslutas med samtalsfrågor.

”Vårens fågelkörer fyller de nyss så vinterstumma landskapsrummen med klanger och rytmer, nedärvda sedan årtusenden. För tvåbenta musikälskare är det värt att unna sig en timma eller två, i stadsparken, närmaste skogsdunge eller på en havsstrand. Man behöver inte kunna namnet på de bevingade artisterna, bara låta sig förundras av de konserter som nu återigen ges i repris.”

Stefan Edman gör det igen. Ger oss en guide och uppmaning att med förundran betrakta och uppleva den storslagna biologiska mångfalden vi vandrar omkring i, kanske oreflekterat. Tillsammans med den otroligt skicklige naturfotografen Tore Hagman har de gett ut en ny bok om förundran. Vi andra behöver inte kunna allt som Stefan och Tore kan, men vi kan uppmanas att se och lyssna.

I 52 korta kåserier, åtföljda av träffsäkra bilder, får läsaren följa ett årshjul i skogen, havet, ängarna och markerna. Bland småkryp och insekter, koltrastar och älgar, näbbmöss och kossor.

Det har hittills blivit fler än femtio böcker för Stefan Edman. Drivkraften är fortfarande densamma som då han debuterade med Jord att älska 1981. Han vill ge en lustfylld och ömsint hyllning till den storslagna biologiska mångfald som också vi själva är en del av. Och som vi alltmer måste lära oss vörda och vårda. ”Säg den som inte får vårkänslor av talgoxens sittsitt-tu, sitt-sitt-tu. Fast i städerna låter det ofta Förundran som en cykelpump: ty-ti, Natur som ger livslust ty-ti, ty-ti. Det finns Stefan Edman alltså både tretaktare och tvåtaktare bland Votum förlag talgoxarna. Lever man i en bullrig tätort måste signalen vara enkel och tydlig för att nå fram!”

Ingemar Birgersson

Värd i Guds tjänst Ulf Lindgren Verbum

Agneta Riddar

Korsväg 2 | 2021

81

Vänligen | +Sören Dalevi

Tro, hopp och kärlek

D

et är en av världens mest lästa texter, den finns i Bibeln och den är skriven av aposteln Paulus. Vi läser den ofta på bröllop och du hittar den i Första Korinthierbrevet kapitel 13.

I texten, som brukar kalla Kärlekens lov, beskriver Paulus kärlekens väsen.

Första Korinthierbrevet är skrivet till en församling i kaos. En församling där man tjafsar och är oense.

Dessutom finns stora sociokulturella skillnader inom församlingen. Vid gemensamma måltider sitter till exempel de rika vid en ände av bordet, där de äter god mat och rentav dricker sig berusade, medan människor vid andra änden av bordet inte ens har mat att äta (återges i 11:17-22). Karismatiska och andliga uttryck, som tungotal, florerar, något som korinthierna själva är mycket stolta över. Paulus är dock lite mindre imponerad.

Kärlekens lov, en av vår kulturs mest kända texter, är placerad rakt in i detta kaotiska sammanhang. Och budskapet är: ni kan tro er om att vara hur andliga, rika och kunniga som helst – visar ni inte kärlek mot varandra så är ni ändå ingenting. Läser man texten blir det tydligt att kärlek inte är en ”vacker idé” för Paulus. Kärlek är hur vi beter oss

82

Korsväg 2 | 2021

mot varandra. Att älska är att handla.

För detta att ”älska varandra” är ett etiskt imperativ hos Paulus. Det återfinns i samtliga etiska sektioner i Paulus brev (1 Tess 4:9, Gal 5:13, Rom 12:9, Ef 5:2 etc.). Ja, om man inte har kärlek är man som en ”klingande cymbal” som Paulus uttrycker det i texten – just sådana klingande cymbaler användes f.ö. i många av de hedniska kulter som fanns till exempel i Korinth.

När Paulus ska beskriva kärlekens väsen i texten sker det därför med verb – hela femton stycken i den grekiska grundtexten. Budskap: kärlek är något man gör. Det handlar om beteende.

Kärleken är inte avundsjuk, den skryter inte, den är inte stolt, den är inte oförskämd, den söker inte sitt, den ältar inte oförrätter … eller för att citera Paulus direkt: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

Texten mynnar ut i det som är textens crescendo: ”Men nu består tro,

Kärlekens lov är Paulus utsträckta hand till församlingen i Korint.

hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Mycket talar för att triaden ”tro, hopp och kärlek”, som Paulus använder här, var en känd triad i kristna sammanhang, att de summerade den kristna ideologin. Somliga önskar till och med översätta ”dessa tre” med ”dessa välkända tre” (så kan den grekiska grundtexten tolkas).

Tro, hopp och kärlek är således tre mycket centrala begrepp i kristendomen, som summerar det som är varje kyrkas centrala utmaning.

Tro, hopp och kärlek är ord som går direkt tillbaka till den allra äldsta

kyrkan, och till själva kärnan av det kristna budskapet. Det handlar om att leda människor till tro, att visa på hoppet och leva i kärlek. Det är just därför vi gjort orden Tro, hopp och kärlek till visionen för Karlstads stift.

Tro – att uppmuntra människans gemenskap med Gud och medmänniskor.

Hopp – att visa på hoppet i en tid som stundtals känns galen.

Kärlek – förutom vilken tron och hoppet blir floskler och tomma ord.

Precis så enkelt är det. Och precis så svårt. +Sören

Korsväg 2 | 2021

83

POSTTIDNING B Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

Koltrasten bär hopp

K

oltrasten har två gånger blivit framröstad till Sveriges nationalfågel, 1962 och 2015, den har en särskild plats i den svenska folksjälen. Alla gläds vi åt dess vackra sång om vårkvällarna, den blå timmen när solen just gått ned, förkunnande att vintern är förbi.

Gud talar till oss genom sin skapelse, ständigt, om vi vill lyssna. Inte bara genom vacker fågelsång, utan också genom växter, stjärnhimmel, djur – allt det som kan fylla oss med förundran. Jesus uppmanar oss att vara uppmärksamma på vad naturen berättar; se på liljorna, se på fåglarna.

Ibland sker det på ett alldeles överväldigande sätt.

Som en tidig januarimorgon för ett antal år sedan, under en tid när livet var tungt, inte bara på grund av årstidens mörker, utan också av vandring i en inre öken, en tid av missmod.

Jag vaknade halv fem av en märklig dröm, fick en ingivelse att gå upp och be men försökte somna om och vara kvar i sängvärmen. Uppmaningen att be ville inte lämna mig. Så jag gick upp, klädde på mig och satte mig på min böneplats, plockade fram den gångna söndagens text ur Jesaja 42: ”Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig.”

Då hörde jag den. Koltrasten. En klar melodislinga klockan fem på morgonen, i januarimörkret när gryningen var flera timmar bort.

Jag öppnade altandörren, och jo, där satt den i körsbärsträdet, sjöng som vore det en mild vårkväll.

Förundrad gick jag in, tänkte att jag skulle läsa Ylva Eggehorns psalm Innan gryningen, fick för mig att det var nummer 90, men fann att jag tagit miste (eller inte!) och att det var psalmen Blott i det öppna. Läste den i alla fall, och vers två drabbade mig: ”Leva i världen, omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet. Mörkret du möter, aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet.”

Sömnens dåsighet fanns det inga spår kvar av. Jag fylldes av en överväldigande tacksamhet, en tacksamhet som stavas NÅD. Att Gud talar till oss genom sin skapelse är det nog ingen som säger emot. Men lyssnar vi?

Jag tror att vi behöver öva oss; att sitta stilla, tyst och göra ingenting. Under en ek, tall eller vad som kan tänkas breda sina grenar över oss, ett träd som stått på samma plats i årtionden och gjort – ingenting. Ändå är trädet fyllt av liv, saven som stiger om våren, knopparna som brister, tusentals insekter stora och små, fåglar som bygger bo…

Sitter vi stilla kan trädet tala till oss, berätta sitt livs historia om att ta emot Guds nåd, dag för dag. ”Gud verkar genom alla skapade ting och skeenden”, skrev Ignatius av Loyola en gång.

Som genom koltrastens sång då den väcker oss till nytt hopp.

Lasse Bengtsson