Jesus är svaret – men vad är frågan?

Ledartext av Biskop Susanne Rappmann

I somras talade två experter i radions morgonprogram om mingel och kallprat. Det är lätt att inleda med kommentarer som är självklara, sa de: trevligt att vara här, maten ser god ut, fint att solen skiner. På sådana fraser kan man bara säga ja, eller kanske nej. Fraserna kan vara samtalsöppnare, men bara om vi går vidare i samtalet.

För att det ska bli ett samtal behöver vi ställa öppna frågor till dem vi möter och framför allt inte bara tala om oss själva. Vad ska du göra på nationaldagen, vilken bok har betytt mest för dig, vad ska du göra efter studierna? Öppna frågor visar ett intresse för dem vi möter. Och vi tycker ju om när människor bryr sig om oss och lyssnar på oss.

Förr kunde vi ibland i kyrkliga sammanhang höra frasen ”Jesus är svaret – men vad är frågan?”. I detta ligger det underförstått att vi vet vad vi vill säga, men att vi inte har lyssnat in vad människor har för frågor; vad är deras glädjeämnen och vad är deras oro. Lyssnar vi inte in människors frågor är kanske inte heller dörren öppen hos dem för att ta emot ett svar.

Som biskop har jag förmånen att möta människor i många olika sammanhang. Dels i våra svenskkyrkliga sammanhang liksom i ekumeniska, dels när jag medverkar i eller är inbjuden till samlingar, möten och arrangemang av andra samhällsaktörer. Då händer det att jag får ta del av människors frågor. Det kan handla om vad en biskop egentligen gör, vilka förväntningar som finns på vad kyrkan gör eller borde göra, eller rent av: kan inte du som biskop göra det ena eller det andra.

Sådana frågor är alltid viktiga att ta på allvar. De kan ju handla om rena missförstånd, att frågeställaren inte vet eller känner till vad kyrkan är och gör. Det kan också handla om förväntningar på kyrkan och dessa frågor är spännande att lyssna in och samtala om. Ibland kanske vi misströstar och tänker att kyrkan är marginaliserad i samhället, att ingen räknar med kyrkan eller bryr sig om kyrkan. Men jag möter snarare förväntningar, att Svenska kyrkan ska ta plats och engagera sig. Det kan handla om matfattigdom, klimat och miljö, att vara ett stöd för de utsatta, att det finns någon att tala med när jag har det jobbigt, att finnas kvar på landsbygden när posten, affären och all annan offentlig verksamhet har försvunnit, att vi har ett öppet kyrkorum när olyckor sker etcetera.

När Förtroendebarometern presenterades i mars visade det sig att två samhällsinstitutioner sticker ut. När de flesta står stilla ökar Polisen och Svenska kyrkan i allmänhetens förtroende. Polisen från 37 till 42 procent och Svenska kyrkan från 42 till 45 procent. Det handlar dels om ett andligt sökande, dels om trygghet och kontinuitet i en orolig tid. Förtroende byggs i mötet människor emellan i det lokala sammanhanget – i församlingarna. Och det bygger på att vi lyssnar till och svarar på människor frågor.

+Susanne