3 | 2024
Hopp – kyrkan i en föränderlig värld
Annika Johansson Sävborg 22
Förvånansvärt ofta syns han bland de som är iögonfallande och i vägen
Jacob Sunnliden 30
Att väcka hopp och få saker gjorda
Peter Franke 42
Var finns det rum för hopp?
Torgny Lindén 52
intro | Anna Carlsson
Där jag växte upp var landskapet ganska platt. Kyrktornet kunde man se på flera kilometers avstånd. Kyrkan stod där, som ett tydligt, hoppfullt tecken i bygden. Tornet syntes överallt.
I somras kunde man läsa i ett kulturdebattsinlägg i DN om att vi som samhälle behöver bygga ett andligt folkhem. ”Kyrkan står mitt i byn. Den kan bidra och bygga relationer till samhället i stort. Vara öppen i kontaktknytande, skapa plats för det andliga folkhemmet och våga ta del i den allmänna debatten med frågor som har teologisk referens”, skrev Joachim Berner i inlägget.
Det här numret har tema Hopp: mitt i samhället. Kyrkan har en viktig roll i dagens samhälle, anser jag. Både som egen aktör och samarbetande med andra aktörer. Det diakonala arbetet som Svenska kyrkan gör är viktigt, ibland nödvändigt för att täcka när samhällsstrukturen i övrigt inte räcker till. Trots det visar undersökningar från kyrkokansliet att kännedomen om det diakonala arbetet i församlingarna behöver höjas. Människor önskar att kyrkan gör insatser som redan görs, utan att det är känt.
Vi vill i det här numret höja kännedomen om en del av allt det goda som görs. Ibland av kyrkan, ibland av andra. Du får bland annat följa med till en av de församlingar som jobbar med MARY-metoden, ett sätt att stötta människor som står utanför arbetsmarknaden i att komma vidare i sina liv och finna en långsiktig lösning på sin försörjning. Vi besöker tjänstehundar som främjar hälsan och ökar välmåendet hos människor med olika behov. Vi djupdyker i rapporten En reva i samhällskroppen, som skildrar Svenska kyrkans arbete med människor som lever i papperslöshet.
Det är några av många olika sätt att bringa hopp, mitt i samhället. Trevlig läsning!
Box 11937
404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx
Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00
Redaktör: Anna Carlsson anna.carlsson@ svenskakyrkan.se 031-771 29 92
Övrig redaktion:
Agneta Riddar Christine Vermcrantz Fredrik Ivarsson Frida Blomqvist Helena Jonsson Jenny Grimbeck
Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se
Grafisk form: Anna Carlsson
Tryck: Sandstens Tryckeri AB Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.
Tidksriften finns även digitalt på issuu.com/goteborgsstift
Bildbank: Ikon, Getty Images
Omslagsbild: Foto: Öyvind Lund
Jesus är svaret – men vad är frågan?
Omsorg utan ord
Vidare med MARY
S:t Mary i Karlstads och Göteborgs stift
Krönika: Hopp – kyrkan i en föränderlig värld
Dörren är öppen i Bergsjöns församling
Krönika: Förvånansvärt ofta syns han
bland de som är iögonfallande och i vägen
Det finns en reva i samhällskroppen
En kyrka att besöka medan man steker falukorv
Krönika: Att väcka hopp och få saker gjorda
Demokrati i rädslans tid
Krönika: Var finns det rum för hopp?
Tillitsfullt samarbete stöttar ukrainare
Bibelstudium: Kristna i samhället: 13, 13 eller 13?
Vänligen, Sören: Levande demokrati behöver
levande religion
PS: Här är vi och vi ger oss inte!
Bergsjöns församling har bedrivit mottagning för människor i papperslöshet och migrationsprocess i drygt 20 år. – Kyrkan måste vara en motrörelse, vi måste våga vara besvärliga. Vi måste se samhället vi lever i. För vår röst behövs, säger diakon AnnSofie Olsson.
Ledare | +Susanne Rappmann
Isomras talade två experter i radions morgonprogram om mingel och kallprat. Det är lätt att inleda med kommentarer som är självklara, sa de: trevligt att vara här, maten ser god ut, fint att solen skiner. På sådana fraser kan man bara säga ja, eller kanske nej. Fraserna kan vara samtalsöppnare, men bara om vi går vidare i samtalet.
För att det ska bli ett samtal behöver vi ställa öppna frågor till dem vi möter och framför allt inte bara tala om oss själva. Vad ska du göra på nationaldagen, vilken bok har betytt mest för dig, vad ska du göra efter studierna? Öppna frågor visar ett intresse för dem vi möter. Och vi tycker ju om när människor bryr sig om oss och lyssnar på oss.
Förr kunde vi ibland i kyrkliga sammanhang höra frasen ”Jesus är svaret – men vad är frågan?”. I detta ligger det underförstått att vi vet vad vi vill säga, men att vi inte har lyssnat in vad människor har för frågor; vad är deras glädjeämnen och vad är deras oro. Lyssnar vi inte in människors frågor är kanske inte heller dörren öppen hos dem för att ta emot ett svar.
Som biskop har jag förmånen att möta människor i många olika sammanhang. Dels i våra svenskkyrkliga sammanhang liksom i ekumeniska,
dels när jag medverkar i eller är inbjuden till samlingar, möten och arrangemang av andra samhällsaktörer. Då händer det att jag får ta del av människors frågor. Det kan handla om vad en biskop egentligen gör, vilka förväntningar som finns på vad kyrkan gör eller borde göra, eller rent av: kan inte du som biskop göra det ena eller det andra.
Sådana frågor är alltid viktiga att ta på allvar. De kan ju handla om rena missförstånd, att frågeställaren inte vet eller känner till vad kyrkan är och gör. Det kan också handla om förväntningar på kyrkan och dessa frågor är spännande att lyssna in och samtala om. Ibland kanske vi misströstar och tänker att kyrkan är marginaliserad i samhället, att ingen räknar med kyrkan eller bryr sig om kyrkan. Men jag möter snarare förväntningar, att Svenska kyrkan ska ta plats och engagera sig. Det kan handla om matfattigdom, klimat och miljö, att vara ett stöd för de utsatta, att det finns någon att tala med när jag har det jobbigt, att finnas kvar på landsbygden när posten, affären och all annan offentlig verksamhet har försvunnit, att vi har ett öppet kyrkorum när olyckor sker etcetera.
När Förtroendebarometern presenterades i mars visade det sig att två samhällsinstitutioner sticker ut. När de flesta står stilla ökar Polisen och Svenska kyrkan i allmänhetens förtroende. Polisen från 37 till 42 procent och Svenska kyrkan från 42 till 45 procent. Det handlar dels om ett andligt sökande, dels om trygghet och kontinuitet i en orolig tid. Förtroende byggs i mötet
människor emellan i det lokala sammanhanget – i församlingarna. Och det bygger på att vi lyssnar till och svarar på människor frågor.
+Susanne
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.
Rom 12:2
“Hopp är inte optimism, inte övertygelsen att något kommer att gå bra,
Var inte mindre!
Var inte förmer!
Var mer än du vågar ana och tro!
Var mer!
& co
Men den fina tunna linjen
Mellan våran värld och din
Skär igenom varje ljud
Genom varje utsträckt tanke
Varje ansats att förstå
Varje sång jag någonsin sjöng
Aldrig ensam, Jonatan Johansson
utan vissheten att något har mening utan hänsyn till hur det kommer att gå.”
Diakoni är en del i en process vars yttersta mål är harmoni och helhet hos individer, grupper, samhällen och skapelse.
Därför ber vi som kristna: ”Låt ditt rike komma.“
Vägledning för diakoni, Svenska kyrkan och Argument förlag
I Nordmarkens pastorat finns kyrkans fyrbenta medarbetare i form av tjänstehundar. De är till hjälp för människor i både glädje och sorg.
Arbetsdagen börjar i Fjärilsparken i Årjäng. Tjänstevästarna är på – de specialbeställda med Svenska kyrkans färger och logga. Var och en har sin egen.
– Västen är viktig. Den signalerar att hundarna jobbar, att det finns tydlighet och struktur, säger Matilda.
Hon släpper ut erfarna Busker och Lizzie, tonåringarna Knox och Dissa får stanna kvar i bilen bakom galler ett tag. Barn, men också många vuxna, flockas snabbt runt de sociala tjänstehundarna. På linan, vid böckerna, runt hindren. Matilda lotsar och stöttar i kontakterna. Som hundförare gäller det att vara lyhörd både för djurens och barnens behov.
Det är bibliotekets litteraturpedagog Cecilia Näslund som bett Matilda att delta på kommunens sommarsatsning Läsa äger. Författarbesök och diverse aktiviteter har ordnats i centrala Årjäng. Hundarna har en självklar plats. Sham Alsummur sitter uppkrupen på en bänk med Busker och läser högt ur boken Clownerna
– Att göra det för honom är mycket lättare än för en kompis. Hundar skrattar inte om man läser fel, säger hon.
Det kravlösa är välgörande – att bli fullt ut accepterad och omtyckt för den man är. Cecilia har sett det många gånger. Hon berättar om samarbetet mellan kyrkan och biblioteket, hur
Sham Alsummur läser högt för Busker och Lizzie. – Det är lättare än för en kompis, hundar skrattar inte om man läser fel, säger hon.
Matilda möter barnen och låter dem få läsa för hundarna.
– Det är ett jättebra sätt att få testa sin röst och öka självkänslan.
Hon ser det också i skolmiljön.
– För barn med koncentrationssvårigheter är kontakten med hundarna väldigt fin. Djuren skapar närhet och lugn. De är tillgivna. Och de ställer inga frågor, säger Cecilia.
Efter ett par grillade lunchkorvar och parkmingel är det dags för kyrkans personal att ta sig vidare mot Kvarnåsen, kommunens äldreboende. Matilda och hundarna gör regelbundna besök hos de äldre. Det kan vara större samlingar och aktiviteter såväl som enskilda samtal.
I dag ska de träffa Birgit Andersson men redan i korridoren, bland vävstolar och rullatorer, blir det spontana möten, skratt och prat.
Hundarnas närvaro påverkar människor, stämningen blir gladare och öppnare. Det gäller såväl bland barnen och böckerna som på äldreboendet. Att de fyrbenta är en integrerad del av Matildas diakonala uppdrag är så påtagligt.
Birgit, som bor på avdelningen Staren, tar emot. Hon är relativt nyinflyttad i sina två rum och har bara hunnit träffa hundarna en gång tidigare.
Det blir så fina möten och de bygger verkligen på ömsesidig respekt.
– Många av de som bor här har haft djur förr så det är uppskattade besök, berättar hon.
Busker lägger huvudet i Birgits knä, hon stryker det sakta och pratar både med honom och med Matilda. Efter ett tag bestämmer sig lilla Lizzie för att ta steget från Matildas knä till Birgits.
– Hon läser av och inväntar. Ömsesidig respekt är viktig.
Matilda beskriver mötet som en triangel, där föraren är ena vinkeln, hunden den andra och Birgit den tredje. Förhållningssättet är professionellt. – Vi samspelar alla tre på lika villkor.
Den fysiska , taktila dimensio nen, är ständigt närvarande. Hundarna ger uppmärksamhet och värme. Tillgivenheten är central men aldrig beordrad. En form av ordlös själavård uppstår.
– De behöver motion och att gå där bredvid varandra skapar en avslappnad situation. Det kan vara lättare då att våga berätta om saker som är svåra.
Matilda har lång erfarenhet av att jobba med hundar som resurs och leda samtal med människor i utsatta situationer. Hon tillhör pionjärerna och började inom LSS i Malmö redan 2007. Personer med förvärvade hjärnskador fick testa att ha hundar i den dagliga verksamheten. Resultaten var över förväntan. De sociala förmågorna ökade, liksom perception, motivation och minne.
AnnikaBorg
– Vi utvecklade hela tiden vad hundarna kunde göra och under de sista åren deltog 130 personer i verksamheten. Det var jättelyckat.
– Djuren kan vara en ingång till prat men de kan lika gärna vara ett avbrott i ett jobbigt samtal.
Matilda poängterar känslan av sammanhang. Hon jobbar enligt KASAM, med en metod som fokuserar på människors hälsosamma resurser och förmågor, så kallade friskfaktorer, i stället för att uppmärksamma det som inte fungerar. Att till exempel följa med Matilda och hundarna på promenad är en riktig och meningsfull aktivitet.
Matilda har även varit anställd som adjunkt på Malmö universitet och undervisat bland annat om djur i vården. Hon är också utbildare för sociala tjänstehundsteam.
För tre år sedan lämnade hon Skåne och flyttade med familjen till Årjäng. Matilda har rötter här och fick jobb som fritidsledare inom kyrkan. Hundarna ägnade hon sig åt på fritiden. Men nya kyrkoherden Annika Borg såg möjligheterna. För henne är det en dröm som
Kyrkans hundteam är självklart i Fjärilsparken när Årjängs kommun ordnar sommarkul med läs-tema. Litteraturpedagog Cecilia Näslund är mån om samarbetet.
Det diakonala hundteamet Matilda, Busker och Lizzie arbetar framgångsrikt tillsammans i Nordmarkens pastorat i Årjäng.
Tjänstehundarna, som har eget rum och alltid är med sin förare på jobbet, har varit anställda i Nordmarkens pastorat i drygt ett och ett halvt år.
förverkligas i Årjäng. Annika har länge velat jobba med djur i själavårdande verksamhet.
– Jag har sett och vet vad det gör med människor, säger hon. Så kom jag hit och här fanns Matilda, med all sin erfarenhet, och sina hundar. Det sade pling hos mig. Sedan började vi prata och planera.
Matilda blev diakoniassistent och hundarna tog plats i pastoratets ordinarie verksamhet –bland konfirmander, barn och äldre.
Allergier och rädsla är två risker som de sett till att förebygga från första början. Bland annat genom tydlig information och ett nära samarbete med Astma- och allergiförbundet. På pastorsexpeditionen sitter skyltar som berättar att det finns djur i lokalerna men också telefonnummer direkt till Matilda för den som har frågor.
– Jag har inte fått ett enda samtal, berättar hon.
Tjänstehundarna, som har eget rum och alltid är med sin förare på jobbet, har varit anställda i Nordmarkens pastorat i drygt ett och ett halvt år. Annika tycker att det varit helt okomplicerat och sammanfattar erfarenheterna i tre ord:
– Välgörande, avgörande och omvälvande. Hon konstaterar att Matildas verksamhet vuxit från dag ett, och att den är både till glädje och hjälp för människor.
Vad är skillnaden om det är kyrkan eller en offentlig aktör som anställer tjänstehundar som resurs i sitt sociala arbete?
– Vi har en annan ingång, ett teologiskt och etiskt statement, säger Annika.
Hon betonar förvaltarskapet och vördnaden för allt levande.
– För mig är den teologiska synen och den kristna etiken central, hur vi tar hand om vår skapelse och hur vi behandlar varandra. Samspelet mellan djur och människor är så viktigt.
Arbetssättet med hundarna gör det hela konkret och tydligt, tycker hon.
– Vi värnar djur och natur och visar i handling hur vi hänger ihop. Det finns en djupdimension, att vi kommunicerar över artgränserna. Så häftigt.
Planer framåt för hundarna saknas inte i Nordmarkens pastorat. Samtalsgrupper av olika slag håller på att ta form och på önskelistan står både klosterträdgård och en park där barn kan få möta djur. Matilda planerar
även att studera till diakon för att fördjupa de själavårdande och teologiska perspektiven. – Det är min personliga resa och jag är på väg, säger hon.
På väg är även Busker och Lizzie som efter en lång arbetsdag behöver dra sig tillbaka. Matilda kompromissar aldrig med hundarnas välfärd och behov.
– Dom måste må super för att orka. Det viktigaste för en social tjänstehund är att trivas med sitt arbete och att känna sig trygg.
Text: Helena Söderqvist Foto: Öyvind Lund
I Svenska kyrkan Tjörns regi får människor som står utanför arbetsmarknaden stöttning i att komma vidare med sina liv. Det som började som ett projekt är nu en framgångsrik fast verksamhet.
Det började som ett projekt. Nu är S:t Mary på Tjörn en del av kyrkans diakonala verksamhet. På tre år har hundratals människor blivit involverade – många som kunder i secondhandbutiken i Skärhamn, många som ideella i verksamheten, andra som arbetstränande, handledare och anställda. Ett strålande resultat! – Vi är otroligt stolta över vad vi alla åstadkommit tillsammans, berättar diakon Gunilla Gustavsson och ekonomiansvarig Mona Hermansson, när Korsväg möter dem i butiken som ligger på vägen ut mot Akvarellmuseet. Att ett projekt blir fast verksamhet är ovanligt och det betyder att S:t Mary på Tjörn har varit ett framgångsrikt koncept.
Vi är otroligt stolta över vad vi alla åstadkommit tillsammans.
– Alla vi som är här har olika livsberättelser. Själv har jag tidigare arbetat i många olika sorters sammanhang, men så fick jag utmattningssyndrom. Jag blev kvar hemma och fick allt svårare att ta mig utanför dörren. Min vuxna dotter är så glad över att jag nu går hit. Nu betyder S:t Mary mycket för mig, det här är en trygg plats. Direkt när jag kommer sätter jag mig vid hantverksbordet, där känner jag att jag tillför något – och det är otroligt viktigt!
Korsväg var på besök och gjorde reportage om projektet 2021. Då var det i sin linda och det fanns många förhoppningar och förväntningar. Tjörn var först i södra Sverige med att använda sig av Mary-metoden, en bemötandemetod som föddes i Linde bergslags församling. Metoden bygger på en kristen människosyn och mångårig erfarenhet av att stötta människor som står långt från arbetsmarknaden. Syftet med S:t Mary Tjörn har varit och är att erbjuda platser för rehabilitering och arbetsträning för personer som står långt från arbetsmarknaden.
– I vårt diakonala arbete vill vi möta människor som står utanför arbetsmarknaden, eftersom en lång tid utan arbete ofta leder till ohälsa, ensamhet och ekonomisk utsatthet.
Cecilia Jonsson, som nu arbetstränar i butiken, håller med.
Samarbetet mellan kyrkan och andra aktörer har varit viktigt från start. Det handlar bland annat om Arbetsförmedlingen och kommunens arbetsmarknadsenhet. Samverkan sker genom ett så kallat IOP, ett idéburet offentligt partnerskap som är ett samarbete mellan offentlig och ideell verksamhet.
– Vi vill visa på kyrkans diakonala arbete och bygga broar av samverkan mellan civilsamhälle och myndigheter, förklarar Gunilla.
Nu har Tjörn och flera andra pastorat fått pengar från Europeiska socialfonden för att driva projektet Vidare med Mary som syftar till att ge fler människor möjlighet till arbetsträning.
Den huvudsakliga platsen för den som arbetstränar på Tjörn är S:t Mary i Skärhamn. När man har varit där under 6–8 veckor är tanken att man någon dag i veckan ska vara med i en verksamhet ute i församlingen. Det kan till exempel vara att gå med en pedagog och fixa med fika eller plocka i ordning för barnen.
Eller att vara tillsammans med en vaktmästare och skotta snö eller rensa ogräs. En diakon är handledare och hjälper till och ordnar det praktiska kring arbetsträningen. Alla är utbildade i Mary-metoden som nu används i det dagliga arbetet. Syftet är att stärka individernas hälsa och skapa en hållbar utveckling för varje person. Under arbetsträningen ges möjlighet att läka och utvecklas som människa genom att vara i ett tryggt sammanhang, utföra arbetsuppgifter i sin egen takt och samtala om viktiga livshändelser. – De mjuka värdena är de vik tigaste, förklarar Gunilla. Att upprätta människor genom stöttning, samtal och hjälpa till med praktiska saker som att boka tid på vårdcentralen eller kontakta myndigheter. Att hjälpa människor att må lite bättre och få en bättre självinsikt om situationen.
chokladbollar, glass, smörgåsar, några olika sorters kakor, kaffe, te och kylda drycker.
– Vi har också catering, berättar Mona, framförallt kaffebröd, mackor och smörgåstårtor. Numera beställer alltid vår församling av oss till olika samlingar. Vi får så många positiva reaktioner från gäster som besöker oss och är så tacksamma för de ideella som arbetar hos oss och de som arbetstränar! Det har verkligen blivit den mötesplats vi önskade.
Det är många människor engagerade i S:t Mary. Åtta anställda, 20–25 volontärer, tolv som arbetstränar, många som finns ute i verksamheter, många som handleder och många, många ideella.
Sedan Korsvägs besök 2021 har det hänt mycket – inte bara bland människorna, utan också i lokalerna. Allt fler rum har tagits tillvara i den gamla elaffären och det är prylar eller aktiviteter överallt. Här lappas, lagas, tvättas och prismärks. Men här finns också kontor, samtalsrum och vilrum.
Allt bröd som säljs i caféet är bakat på plats. På menyn finns det hembakade bullar,
– Vi ska vara en möjliggörare, sade alltid vår kyrkoherde Johan Ernstson, som så tragiskt omkom förra året. Det är något vi bär med oss. Vi är som ett skyltfönster för kyrkans diakonala verksamhet.
Text: Agneta Riddar
Foto: Torgny Lindén och Tjörns pastorat
Den huvudsakliga platsen för den som arbetstränar på Tjörn är S:t Mary i Skärhamn. När man har varit där under 6–8 veckor är tanken att man någon dag i veckan ska vara med i en verksamhet ute i församlingen.
Allt bröd som säljs i caféet är bakat på plats.
I secondhandbutiken kan man göra fynd.
MARY-verksamheten i Arvika pastorat, som funnits i flera år, har nu utvidgats med en liten secondhandbutik som invigdes på försommaren. Foto: Arvika pastorat
Tanken med MARY-verksamheten (Meningsfullhet, Arbetsgemenskap, Rehabilitering, Yrkesstolthet) är att hjälpa människor som står långt från arbetslivet att, med hjälp av genomtänkt stöd från församlingens alla medarbetare, kunna komma tillbaka till ett liv i arbete.
Karlstads och Göteborg stift var två av de sex stift som deltog i den första pilotfasen av Skapa plats, som nu har resulterat i den permanentade och nationella MARY-verksamheten.
Många personer har med hjälp av verksamheten kommit tillbaka till arbetslivet.
• Arvika
• Björketorp
• Bäve
• Carl Johan
• Dals-Ed
• delar av Karlstads pastorat
• Domkyrkopastoratet Göteborg
• Forshaga Munkfors
• FärgelandaHögsäter
• Herrestad
• Mölndal
• Nordmarken
• Nylöse
• Partille
• Romelanda
• Särö
• Tanum
• Tjörn
• Varberg
• Västra Frölunda
• Åmål
Flera församlingar och pastorat är igång med MARY-verksamhet både i Göteborgs och Karlstads stift. Några har hållit på länge och andra är i uppstartsläge. Det finns dessutom några församlingar som har liknande verksamheter i samverkan med kommunen. Följande pastorat och församlingar har utbildats i MARY-metoden, och flera av dem arbetar med MARY-verksamhet på olika sätt:
• Lysekil
Se på vår omvärld och samhälle.
Var ser du att det behövs hopp?
Köla
– Jag ser att många människor söker sig till kyrkan, inte minst gäller det ungdomar. De behöver tas emot och de behöver möta hopp i form av kärlek och glädje, det som ger mening i livet för att orka vidare. Bara att sitta ner, ta en kaffe och att det finns någon att prata med är så viktigt.
Trollhättan
– På väldigt många ställen, men det som hamnar i skymundan mest är oss människor emellan, mitt i vardagen. Det är så lätt att tappa just det personliga hoppet när man blir överöst med information om vad alla andra gör och vad samhället i stort har för utmaningar. Det är där jag känner att hoppet är som lättast att tappa och som svårast att finna igen.
Uddevalla
– ”Även om det är svårt att se, lämnar du mig alltid ett litet ljus” – de orden, på hebreiska, buades ut när de sjöngs av Eden Golan i Eurovision.
Hennes ord, mitt i den anstormningen, uttrycker modet och hoppet vi måste visa: att vi kan och vågar stå upp mot det som drabbar det judiska folket världen över.
Aldrig igen, sade man. Det hoppas jag gäller nu!
Krönika | Annika Johansson Sävborg
Kyrkan mitt i byn, den frasen har man hört många gånger, och där står den. En vacker reslig byggnad som runt om i vårt land fångar vår blick. En självklar mitt i vårt fysiska samhälle. En historiebärare, en plats många kan relatera till, en plats där man har sina rötter. I alla fall om man har fyllt 40 år och är uppvuxen i en tid när Svenska kyrkan fortfarande var en statskyrka och en självklar del i våra liv.
Många räknar med att Svenska kyrkan finns, den dagen de behöver – för att ge tröst, hopp, gemenskap, trygghet. Men kan vi finnas där om vi inte längre har medlemmar? Om vi inte längre har troende som vill dela vår gemenskap och betala till verksamheten? Det är en svår ekvation. För samtidigt som Svenska kyrkan är ett trossamfund för sina medlemmar, så bygger vår insats i samhället på detta stora antal medlemmar. Medlemmar som gör att vi kan ha den verksamhet vi har. En minskad inkomst kräver minskad verksamhet, eller fler ideella. Men minskat antal medlemmar, som dessutom är aktiva, ger färre ideella. En svår ekvation.
En kyrka kräver människor som tror, som tror på den goda gärningen, som tror på rättvisa och alla människors
lika värde och som gör det tillsammans. Svenska kyrkan har länge varit en självklar maktfaktor och en organisation som övriga samhället lyssnat till och vänt sig till. Nu, snart 25 år efter separationen från staten, kan vi konstatera att det inflytandet inte är något som kan tas för givet. Det har blivit allt svårare att vara tillhörig i ett trossamfund i ett samhälle där allt färre är troende. Samtidigt vill jag se att Svenska kyrkan fortfarande är en organisation som betyder något i vår samtid och i vårt samhälle.
Hur gör vi då det? Genom att göra det vi alltid gjort? Ja, men kanske med mer ödmjukhet, med förståelse att vi behöver befästa vår ställning genom handling. Att vi gör det vi tror, att vi är förebilder för medmänsklighet och omtanke om vår nästa, genom att visa det.
Min kyrka är öppen och välkomnande, för alla. Den är öppen för den som vill dela vår tro i gudstjänst, den som vill samtala om livets olika skeenden tillsammans med andra, den som vill vara en del av en gemenskap utan krav, vill prata med en präst, vill sjunga eller lyssna på mäktigt orgelspel. Den är öppen för den som vill träffa andra föräldrar när barnen är små eller bara vill
få sitta ensam i en kyrkbänk i stillhet en eftermiddag i oktober.
Min barndoms kyrka låg inte i mitt i byn, men var ändå en självklar mitt i samhällslivet. Kyrkan var en stor del av fritiden för många av oss. Själv sjöng jag i kör, spelade flöjt, gick i söndagsskola, kyrkans barntimmar, ungdomsgrupper, åkte på läger och hade Lutherhjälpens sparbössa på köksbordet. Det var en självklar del i min och många andras uppväxt helt enkelt. Detta har vi med oss.
I tider av kris står Svenska kyrkan som samfund för hoppet om att det finns en framtid för oss alla - tillsammans. Vi måste bara berätta det. Vi måste börja missionera i vårt eget land. Jag vill att vi ska vara kyrkan mitt i byn igen. Jag vill att vi ska ha öppna kyrkor, dit man kan komma in och ta en kopp kaffe och alltid ha någon att samtala med. Vi kanske ska se kyrkan som en serviceorganisation, där vi med ett leende möter medlemmarna och besökarna med frågan ”Kan jag göra något för dig idag?” Det ska vara enkelt att komma till oss.
I Halmstads församling, som har både landsortskyrka, förortskyrka och stadskyrka, har vi flera goda exempel på sätt att möta människor där de är. Vi har en fantastisk diakonal verksamhet, stora konfirmandgrupper och barngrupper och ett rikt musikliv.
I före detta Sjömanskyrkan har vi ett café som samlar många människor mitt i livet som vi kanske inte möter annars och på Andersberg har vi fullt i kyrkan varje söndag med människor i området som kommer för att delta i gemenskapen oavsett religion.
Svenska kyrkan är ett trossamfund, men det är också en organisation som jag ser som en viktig part i samhället. Vi ska oförtrutet fortsätta synas på offentliga arenor och vara en självskriven part i samhällsplanering och samhällsbyggande. Vi ska fortsätta vara orädda och osjälviska i en tid där allt fler är rädda för att stöta sig med olika grupper och inte vågar sticka ut. Vi vet var vi står. Vi står alltid på människan sida, och det budskap vi förmedlar genom vår tro på Jesus är att alla är lika mycket värda i Guds rike. Med den tron kan Svenska kyrkan även i framtiden vara en självklar del av samhället. Vi måste våga ta den platsen. Och vara stolta över det vi står för – medmänsklighet och glädje, hopp och tro, i en tid av oro och lidande runt om i vår värld. Vi behövs mer än någonsin.
Annika Johansson Sävborg vice ordförande kyrkorådet ordförande gudstjänst- och verksamhetsutskottet Halmstads församling
I en av kyrkans lokaler finns texter uppsatta som är personalens ord från en gemensam arbetsdag.
Här står bland annat ”Helig vrede”.
Tillsammans med kollegorna möter diakon AnnSofie Olsson varje dag människor som lever i papperslöshet och migrationsprocess. Människor i stor nöd och utsatthet.
– Styrkan är att vi är flera, jag är inte själv och allt hänger inte på mig. Vi bär tillsammans, säger hon.
Oavsett vilken yrkesroll du har blir du en del i det diakonala hjälparbetet när du arbetar i Bergsjöns församling. Arbetet integreras i allas arbetsuppgifter. Så trots att det många gånger är svårt blir det ett hanterbart arbete tack vare att de delar det, både rent konkret och pratar om det. Dessutom finns ett fungerande nätverk. Samarbetet med Rosengrenska stiftelsen, en stiftelse som ger vård åt papperslösa, betyder oerhört mycket. Varannan vecka möter kyrkan och stiftelsen tillsammans människor i stort behov av hjälp och de kan, tack vare många ideella, erbjuda ett brett stöd.
– Eftersom vi finns i nätverket med Rosengrenska vågar jag ställa de tuffa frågorna, om de utsatts för trafficking eller blir utnyttjade på annat sätt. Genom nätverket vet jag vart jag kan skicka dem så att de får hjälp. Vi har mottagning med läkare, psykolog, jurister och tolkar, säger AnnSofie Olsson.
Nätverket blir till hjälp för dem som behöver vården, men det blir också till hjälp för dem som jobbar närmast de mest utsatta. Den maktlöshet som annars är lätt att uppleva som diakon, vilket rapporten En reva i samhällskroppen visar, blir inte så påtaglig när det finns både stort kunnande och många som
hjälper till. Eller som AnnSofie beskriver det, många som bär tillsammans.
Rapporten visar att den juridiska aspekten kring migrationsprocessen blivit både svårare och snårigare, vilket AnnSofie håller med om. Förr kunde hon själv skriva en överklagan som användes i asylprocessen, men det gör hon inte längre. Genom nätverket har hon tillgång till jurister som vet och kan. Det är både en lättnad och en styrka.
AnnSofie har jobbat som diakon i Bergsjöns församling i tio år, i ett område där många lever i utanförskap. Det har under hennes år i församling alltid kommit människor som levt i papperslöshet till kyrkan. De kommer från ett mycket större område än bara Bergsjön, från hela Göteborg och från kommuner en bra bit bort. Församlingen vet inte själva hur alla hittar till dem.
som lever i papperslöshet. Timmarna innan de öppnar kommer människor och ställer sina dramatenväskor utanför dörren till matutdelningen. Under tiden de väntar samtalar de med varandra och med kyrkans personal, det dricks kaffe och det pågår verksamhet. Nästan varje litet skrymsle av kyrkans lokaler används.
AnnSofieOlsson
– Vi jobbar på samma sätt nu som för tio år sedan. Det som har förändrats är samhället och attityden runtomkring. En besökare beskrev det som att vårt arbete har blivit radikalare, trots att vi bara fortsätter som vi alltid har gjort, säger hon.
Så arbetet sitter både i ryggmärgen, de vet vad de behöver göra, men AnnSofie påpekar också att varje fall är unikt.
– Vi lär av varje fall, säger hon.
Hon möter många människor med många olika berättelser. Flera blir utnyttjade när de står utanför samhällets lagar och ramar. En dag i veckan är det matutdelning för personer
– I drygt 20 år har Bergsjöns församling bedrivit mottagning för människor i papperslöshet och migrationsprocess. Det var dåvarande kyrkoherde Leif Dahlin som började. Han har betytt väldigt mycket. Han fick en gång frågan om hur man gör för att skapa en öppen kyrka, och han svarade “man låser upp dörren”, säger AnnSofie. Och dörrarna är öppna i Bergsjöns församling och kyrkan vid torget i Bergsjön är en mötesplats. Till matutdelningen kommer omkring 65 personer varje gång. De som är berättigade är de som fått avslag och därmed saknar rätt att stanna i Sverige. Maskorna i skyddsnätet blir allt glesare och det märker Ann-Sofie och hennes kollegor av. – Alla har ont någonstans. Rädslan och oron sätter sig i kroppen. De vet inte vem de kan lita på, det finns en stor misstro och brist på tillit till människor de möter eftersom deras levnadshistorier gång på gång blir ifrågasatta, säger Maria Brandin, som också hon är diakon i Bergsjöns församling.
Rädslan för att bli tagen, skickad till migrationsverkets förvar och riskera att bli utvisad finns ständigt närvarande. För att försöka upprätthålla ett människovärde under svåra
Timmarna innan veckans matutdelning ska ske kommer människor och ställer sina dramatenväskor utanför dörren. Under tiden de väntar samtalar de med varandra och med kyrkans personal, det dricks kaffe och det pågår verksamhet. Nästan varje litet skrymsle av kyrkans lokaler används.
Under de senaste tio åren har det alltid kommit människor som levt i papperslöshet till kyrkan. De kommer från ett mycket större område än bara Bergsjön, från hela Göteborg och från kommuner en bra bit bort. Församlingen vet inte själva hur alla hittar till dem.
Bergjöns församling skapar också olika sammanhang där människor som lever i papperslöshet kan få bidra och hjälpa till. På baksidan av kyrkan finns till exempel pallkragar med odlingar som alltid behöver skötas om.
omständigheter skapar församlingen också olika sammanhang där människor som lever i papperslöshet kan få bidra och hjälpa till. På baksidan av kyrkan finns till exempel pallkragar med odlingar. Här behövs det alltid rensas eller gallras, vattnas eller skördas.
– För att komma vidare i livet behöver vi alla mening, tillit, tro och sammanhang. Vi försöker bidra även där, säger AnnSofie.
Men för personalen blir allt en vardag, även när man jobbar med det allra svåraste. Det finns en förtröstan i den kristna tron och att vara kyrka.
– Vi är trygga i att vi förvaltar kyrkans uppdrag och kyrkan står stadig, säger hon.
I en av kyrkans lokaler finns texter uppsatta som är personalens ord från en gemensam arbetsdag. Här står bland annat Helig vrede.
– Kyrkan måste vara en motrörelse, vi måste våga vara besvärliga. Vi måste se samhället vi lever i. För vår röst behövs, säger AnnSofie.
Text och foto: Tina Augustsson Porträttfoto: Lasse Bengtsson
ROSENGRENSKA STIFTELSEN
Rosengrenska stiftelsen är ett frivillignätverk av vårdpersonal i Göteborg som erbjuder vård för papperslösa. Verksamheten har funnits sedan 1998 och har tre mål:
1 Avskaffa sig själva. Sjukvård borde inte behöva lita till ideella krafter.
2 Sprida kunskap om papperslösas situation, hälsa och tillgång till vård.
3 Erbjuda vård till papperslösa som inte får tillgång till eller vågar söka den vanliga vården.
Krönika | Jacob Sunnliden
Så plötsligt uppenbarar sig Gud för mig. Men inte, som man först kanske förväntar sig, genom prästens vältaliga stämma eller krubbans enkla budskap. Nej, han är yvig, orakad och luktar svagt av öl. Från ingenstans dyker han upp. Medan han kämpar för att behålla balansen lyckas han på något sätt sätta ned sina medhavda påsar på golvet. Det klirrar grogg från en av dem. Han lägger sin jacka över stolen mitt emot mig. Han tittar upp. Fäster blicken på mig och säger på grov skånska:
– Vet du? Jag är född vid Bottenviken. Och därifrån går vattnet genom Stockholm, Mälaren och ned hit till Öresund. Det är därför det krävs minst ett kilos tyngd när man ska fiska, för det är så strömt.
Han berättar att han är en vandringsman, att han inte har någonstans att bo. Han rör sig från ställe till ställe, från sten till sten och är en främling i denna värld. Han tystnar plötsligt som om han kom på något mycket viktigt men verkar tappa tanken i samma sekund. Han samlar sig återigen, tittar på mig och frågar vad jag jobbar med. – Jag arbetar inom kyrkan, svarar jag.
– Kyrkan, säger han eftertänksamt. Då är du liksom jag van att föra ut budskap.
Han tittar på mig under tystad och spänner nästan aggressivt ögonen i mig.
– Vad har du för budskap till mig här och nu? frågar han och gör ytterligare ett tappert försök att stå still. Jag funderar och svarar så ärligt jag kan.
– Ta hand om dig själv.
Han flyttar sig ett par meter i sidled och sätter sig ned. Han verkar inte nöjd med svaret och han uppfattas aningen rastlös. Han tittar på mig, reser sig sedan hastigt upp igen och frågar: – Om jag hade varit femton år och vi hade träffats, vad hade du sagt till mig då? Han är uppenbart nöjd med sin fråga.
– Var inte så hård mot dig själv, svarar jag.
Han lägger handen till kinden, huvudet på sned och tittar på mig. En slags frid sänker sig över honom. Hans ögon börjar plötsligt tåras. Han drar en djup suck och sätter sig återigen ned på
stolen. Vi stillar oss och är i tystnaden för en stund. Jag förstår att minnen och känslor sköljer över honom. Jag harklar mig och frågar:
– Om du är van att föra ut budskap –vad har du då för budskap till mig?
Han tittar länge på mig. Lutar sig över bordet och svarar med en viskning:
– Du har det bästa framför dig att upptäcka.
Mitt hjärta brister. Mina senaste månaders tankar och funderingar får sitt sammanhang och mening genom Stellan, i ångorna och doften av öl, där och då, på en båt mellan Helsingborg och Helsingör. Stellan reser sig upp och går utan att säga något mer. Han försvinner in i folkminglet. Jag – jag flyr Gud.
Gud uppenbarar sig sällan i de fromma människorna eller genom de förväntade, tillrättalagda ceremonierna i kyrkorna runt om i landet. Han är sällan välkammad, hel eller ens ren. Förvånansvärt ofta syns han bland de som är iögonfallande och i vägen, men som ändå aldrig tar någon plats. Därifrån ropar Gud till mig. Den som har ögon - ser. Den som har öron - hör. Hans rop efter oss ekar genom tid och rum. Och ibland skär den genom märg och ben. Men vad vill han mig, denne Gud som vet att tårar smakar salt?
Under många högtider, kanske särskilt under denna, hamnar jag ofta i ett
brus av goda gärningar. Berättelser om ensamhet som plötsligt blir gemenskap, om fattigdom som plötsligt byts till att klara sig ett par månader till, om människor som förr trampat själsligt vatten för att orka med och som nu finner en stadig klippa under sina fötter. Och det är både bra och vackert. Men jag kan få dåligt samvete över att inte orka med och att inte räcka till. Det är ju ändå nu vid just denna tid jag ska vara extra snäll eller möta mina medmänniskor med både generositet och en välkomnande famn. Det är så klart inget fel med det. Fortsätt med goda gärning, fortsätt möt och fortsätt bekräfta.
Men ropet från Gud till mig gäller inte mina goda gärningar eller min förmåga att möta, se och älska. Nej, ropet gäller mitt JAG. Mina tillkortakommanden, min trötthet, min oförmåga, min självkritik. Det gäller min ångest, förtvivlan, självhat och mina inre demoner som sliter och river. Ropet kallar och säger att du är underbar, att hos dig finns ingen fläck. Att denne livets Gud vill andas liv in i ditt inre, vill hålla dig under sina vingars beskydd och låta dig få vila. Ropet kanske kommer från en Stellan. Svara an!
Jacob Sunnliden Diakoniassistent Björnekulla-Västra Broby församling
Nöden är stor bland dem som lever i papperslöshet. De som arbetar med människorna i denna utsatthet inom församlingarna känner en stor ensamhet, maktlöshet och utmattning. Det visar en rapport som tagits fram av en arbetsgrupp i Göteborgs och Skara stift.
Frågan behöver diskuteras mer internt inom Svenska kyrkan.
Arbetsgruppen har tidigare tagit fram en fotoutställning med djupintervjuer av människor i papperslöshet. Eftersom den tangerade svårigheter för diakoner och andra medarbetare som arbetar nära dessa människor, fattades beslutet om att följa upp med en kartläggning. Det var egentligen ingen överraskning att rapporten En reva i samhällskroppen visade på att det blivit ett tyngre och svårare arbete. Nu ska resultatet av rapporten användas och leda till nya vägar framåt, inte minst genom att skapa fler nätverk.
lever i papperslöshet är en osynlig grupp ur flera perspektiv. Några få församlingar tar ett stort ansvar, inte sällan i det tysta. – Frågan behöver diskuteras mer internt inom Svenska kyrkan och frågan behöver lyftas även i större och andra sammanhang, säger hon.
Anders Stenbäck är stiftsadjunkt i Göteborgs stift. Han satt med i arbetsgruppen bakom rapporten och jobbar nu vidare för att förverkliga slutsatserna och lyfta frågan i olika sammanhang.
Mathilda Olsson från Linneuniversitetet i Växjö, var under 2023 projektpraktikant för att göra rapporten. Hon sammanställde resultatet och gjorde djupintervjuer med flera olika personer med olika roller inom kyrkan. Allt för att få en så stor inblick och bredd som möjligt. – Svenska kyrkans identitet står stadig, men det politiska landskapet förändras och det gör olika problem mer svårhanterliga, säger hon. För Mathilda Olsson blev det ett uppvaknande över hur stor omfattningen är. De som
AndersStenbäck
– Den politiska inriktningen på senare år kring hur migrations- och asylpolitiken ska utformas, att man försöker utmatta människor så att de inte vill stanna, eller ens komma hit, påverkar även dem som jobbar med frågorna, säger han.
Det sker ständigt förändringar i språkbruk och attityder i samhället. Regelverk och lagar stramas åt. Särskilt den juridiska aspekten försvårar arbetet för diakoner. Det blir en inneboende osäkerhet kring vad som gäller. Det skapar en utmattning och en osäkerhet i
Rapporten fråm 2023 bygger på en enkät som skickats ut till alla diakoner i Göteborgs och Skara stift och djupintervjuer med nio personer i olika roller.
arbetet. Även om det finns hjälp genom stiftet kring de juridiska bitarna uppstår lätt en känsla av vanmakt och hopplöshet.
– Något som förvånade var den låga svarsfrekvensen på vår enkät, säger Anders Stenbäck.
– Men det är också ett svar i sig. Och det har skett en förändring. Det är idag färre församlingar som arbetar med flyktingar eftersom Migrationsverket sedan 2021 koncentrerar sina anläggningar till färre men större kaserner, där människor förvaras långt från övriga samhället. Det gör att färre församlingar idag kommer i kontakt med flyktingar i det dagliga arbetet.
Det resulterar också i att de församlingar som fortfarande möter flyktingar blir mer ensamma med frågorna och utmaningarna. Därför är en av slutsatserna av rapporten att det behövs fler nätverk för att dela erfarenheter och kunskap. Inte bara mellan olika
församlingar utan att det också behöver knytas kontakter med andra aktörer, till exempel frivilligorganisationer.
Både Mathilda och Anders talar om en brytpunkt kring år 2015 då det plötsligt skedde en politisk attitydförändring. Från att vi i Sverige hade en humanare asylpraxis till att det numera är svårt att ens få tillfälliga uppehållstillstånd och ännu svårare att få permanent uppehållstillstånd. Processerna är långdragna och många som levt här i många år, vars barn aldrig bott någon annanstans, får avslag, gång på gång. Papperslöshet innebär att man saknar tillstånd att stanna i landet, oavsett om det är möjligt att lämna landet eller inte. När man saknar de fyra sista siffrorna i personnumret, hamnar man utanför samhället och man får inte heller någon dagersättning. Bland dessa finns idag en stor fattigdom, rädsla och utsatthet.
Personer som saknar de fyra sista siffrorna i personnumret hamnar utanför samhället.
En annan av rapportens slutsatser är vikten av att lyfta de erfarenheter som finns i de församlingarna som arbetar med människor i papperslöshet. Anders Stenbäck nämner den utsatthet, det utanförskap och den maktlöshet de ser och jobbar med, som en sammantvinning av alla möjliga diakonala dimensioner.
– Jag önskar att deras erfarenhet skulle lyftas in i flera olika fortbildningar eftersom den har så stor bäring på allt diakonalt arbete. Det blir också ett sätt att belysa frågan och göra den mer känd, säger han.
Åke Bonnier, dåvarande biskop i Skara stift, är en dem som intervjuats i rapporten. Han lyfter fram den mänskliga aspekten och den människosyn som vi inom kyrkan måste stå för. Det finns en teologisk aspekt, där kyrkan måste kliva in när vi ser människor som
lever i nöd och utanförskap. Det är också en viktig aspekt, enligt Anders Stenbäck.
– Vad det innebär att vara kyrka är en fråga som vi ständigt måste jobba med. Förskjutningar i samhället sker gradvis och därför kan frågan kring kyrkans roll aldrig vara besvarad. Den måste ständigt omvärderas.
Text: Tina Augustsson
Rapporten sammanställdes hösten 2023 av en arbetsgrupp från Göteborgs stift och Skara stift
Den bygger på en enkät som skickats ut till alla diakoner i Göteborgs och Skara stift.
Nio personer med olika roller har sedan djupintervjuats. Här finns både präster, förtroendevalda, diakoner och en biskop med.
”Jesus säger, du ska älska din nästa som dig själv. Gud vet att du är värd omtanke. Det är inte lätt ibland, så här är en påminnelse.”
Många kommentarer till detta inlägg på sociala medier håller med och några gissar vilken kyrka ängeln sitter i.
Böner, tacksamhet, frågor och svar – och roliga bilder på änglar. Svenska kyrkans konton på sociala medier behandlar både högt och lågt, allvar och glädje. För redaktionen på Kyrkokansliet är detta ett sätt att vara en närvarande kyrka i människors vardag.
Svenska kyrkans konton på sociala medier har varit något av en framgångssaga. Facebooksidan startades i november 2007. Sedan dess har närvaron resulterat i att man bland annat kommit med på Medieakademins Maktbarometer över de 100 mest inflytelserika kontona på sociala medier.
Men det är inte siffrorna redaktionen är intresserad av:
– Det är en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Det viktiga är inte att växa, det viktiga är att vi får vara med i folks vardag och i samhället, säger Johanna Stenius, gruppledare för redaktionen, och Charlotte Frycklund, nätpräst. De arbetar tillsammans med Ulrica Robsarve och Alice Andreasson som redaktörer för Svenska kyrkans nationella konton på Facebook, Instagram och Threads (Instagrams variant av Twitter, reds. anm.).
Uppdraget är att vara kyrka på nätet, vilket innebär att redaktionen försöker göra precis det en församling gör – fast på internet. Samtalen med följarna online har ofta har just den karaktären, berättar Charlotte.
– För många är våra sidor en gemenskap som de är med i. Vissa kanske bara vill säga hej eller skicka ett par emojis, men vill verkligen ha kontakt. Jag tycker det motsvarar de som kommer förbi och vill säga hej när personalen sitter och fikar i församlingshemmet.
– Vi har de som går på varje andakt och skriver amen under allt. För dem är sidorna en del av andaktslivet. Sedan har vi de som kommer in och är arga. Det har man också i en vanlig församling, jag tycker det är sig likt.
Det finns också skillnader. En digital församling som besöks direkt i telefonen följer
Johanna, Charlotte och resten av redaktionen arbetar med en digital församling. De når också många som annars inte brukar komma till de fysiska församlingarnas verksamheter.
med följarna överallt och finns alltid med i deras liv. Som Johanna uttrycker det: – Hos oss kan man gå till kyrkan medan man står och steker falukorv.
Detta gör interaktionerna mer direkta och människor har lätt för att dela med sig av sina innersta tankar – på gott och ont. Online är det kortare att både uttrycka frustration, funderingar och glädje.
– Det gäller också när vi försöker skämta, då vill folk hänga på och spinna vidare på en rolig tråd, som när man sitter på en rolig fest.
Det gör man inte så ofta när man sitter i kyrkbänken, säger Johanna. Folk vågar be om högt och lågt. Under en bönekväll på Facebook vågar man be en bön för att ens cykel ska lagas, det kanske man inte skulle säga om man pratade med en präst i kyrkan. En trasig cykel kan låta som ett litet problem, men för någon kan det vara förödande. Känslan att man blir bedömd för sitt lilla problem blir inte så stor när man skriver det istället för att säga det rakt ut.
En av många böner som redaktionen skriver. Kommentarerna har redigerats bort i denna bild.
Redaktionen talar gärna om vikten av att finnas på sociala medier, trots den kritik som ibland kommer upp. Att vara kyrka där människor är och att som kyrka tala med dem som vill nå oss väger tyngre.
Charlotte understryker att kontonas framgångar grundar sig i att de arbetar med kyrkans människosyn i ryggen:
– Det är en grundläggande del av den kristna tron som har burit oss hit – att alla är värda ett samtal.
Charlotte har tidigare jobbat som präst i församling och upplever att de sociala medierna helt har förändrat själavårdslandskapet.
– Att vi kommer rakt in i folks liv är jättestort. Man behöver inte ringa 112 för att bli kopplad till jourhavande präst, man behöver inte gå in i en känsla av att man är i en
nödsituation. Man kan bara ta upp sin mobil och delta i något som liknar ett mingelsamtal och säga att det här hemska har hänt mig. Man får inte bara stöd från oss utan även från andra följare. Det är jättefint.
Johanna ser det som att följarnas samtal gör att sidorna kan fungera lite som ett delat inre rum.
Det är helt enkelt
vårt jobb att leva vår vardag så att vi påminner om att det finns någonting större
än sorgen och uppgivenheten
– Det är faktiskt ganska storslaget, att sociala medier kan göra att mitt inre rum gränsar till ditt, svarar Charlotte.
Första gången Charlotte såg detta var när hon som ny nätpräst arbetade en bönekväll. Då delade en följare med sig av sina svårigheter, och skrev ”jag orkar inte ens be”.
– Då skrev folk i tråden ”det gör inget, jag ber åt dig” och ”kyrkan ber alltid för alla, det kan du lita på”. Så under det här uttalandet om att en person inte orkar be och inte orkar tro längre, hade tio personer sagt att de tänder ett ljus för personen hemma just nu, att de vet hur det är, men att det blir ljusare. Vi är en kyrka och en gemenskap. Om jag kommer till kyrkan och du är där och hoppas, då kanske det kan bära mig också när jag inte orkar. Tillsammans orkar vi hoppas även om inte jag orkar det själv.
Johanna tror att många av de sammanlagt över 100 000 följare som redaktionens konton har, är följare just för att få lite ljus och hopp i sina flöden. Charlotte håller med och ser just detta som kyrkans uppgift att sprida, var vi än är:
– Är vi på sociala medier kan vi sprida hopp där, är vi fotbollsmänniskor kan vi sprida hopp där. Det är helt enkelt vårt jobb att leva vår vardag så att vi påminner om att det finns någonting större än sorgen och uppgivenheten. Jag tror jättemycket på att leva ett liv som gör att folk tänker ”hur kan hon våga hoppas i den här märkliga världen”. Jag tror på att leva ut hoppet precis där man råkar vara.
Text: Frida Blomqvist Bilder på redaktionen: Martin Larsson
Via QR-koden kommer du direkt till Svenska kyrkans nationella Facebboksida.
Krönika | Peter Franke
Det sägs att finns det liv finns det hopp. Det sägs också att hoppet är det sista som överger människan. Annars är det lätt att känna att hopplösheten är på väg att ta över. Fruktansvärda krig skördar många offer inte bara i Ukraina och Gaza, utan även i Sudan, Mali, Somalia och andra, inte lika omskrivna, konflikter.
Det görs alldeles för lite för att stoppa den pågående klimatkatastrofen. Varje månad slås nya värmerekord och för varje månad som går förvärras läget. Lägg därtill att demokratin är på tillbakagång runt om i världen, även i det som nyss var fullfjädrade demokratier. Allt fler länder styrs av auktoritära ledare och de mänskliga rättigheterna sätts allt oftare på undantag.
”Ge upp idag , imorgon kan det vara för sent”, lyder en aforism från värmländska poeten Bengt Berg. Det kan låta uppgivet, men formuleringen kan också tolkas som en uppmaning till handling. Och det finns ingen anledning att ge upp, vilket Bengt Berg inte har gjort på något sätt.
Det har inte heller Bengts författarkollega och namne Lasse Berg gjort, vilket han konstaterar i sin senaste bok Tillsammans: människan som människans
räddning. Han listar en rad utmaningar men avslutar med att skriva: ”Vi ska klara det här. Tillsammans.” Ska världen räddas är ingen insats för liten och alla som kan bidra måste göra det efter bästa förmåga. Tillsammans väcker vi hopp och får saker gjorda.
Därför blir jag glad och förväntansfull när jag läser om Act Svenska kyrkans mission: att sprida hopp. Kyrkan kan göra skillnad. Ursäkta en grov generalisering, men min bild av forna tiders missionärer var att de i första hand försökte pådyvla ”vildingarna” en kristen tro, som skulle rädda dem från ondo. Idag gör Svenska kyrkan stora insatser runt om i världen för klimaträttvisa, jämställdhet, fred och vid katastrofer. Jodå, tron finns med, men inte som prio ett.
Även på hemmaplan kan kyrkan göra stora insatser för en bättre värld. Som när den tillsammans med 21 andra organisationer i civilsamhället granskar hur regeringen klarar av att genomföra de globala målen i Agenda 2030. Mål som handlar om att hjälpa människor som drabbas hårdast av klimatkrisen, kvinnors rätt att besluta om sina egna liv och kroppar och om möjligheterna att kunna försörja sin familj genom arbete. Granskningen mynnar ut i
slutsatsen att regeringen motarbetar en rättvis och hållbar utveckling av de globala målen inom tolv av 24 politikområden. Det underkända betyget resulterar i 90 konkreta förslag på förbättringar, som regeringen förhoppningsvis lyssnar på i höst när den ska rapportera till riksdagen. Kyrkan är med och påverkar och gör skillnad.
På lokal nivå kan kyrkan laga revor i välfärden, genom att stötta utsatta människor. Det kan handla om matkassar, klädinsamlingar och julluncher för dem som inte har råd eller är ensamma. Allt som bidrar till att minska klyftorna i samhället. Bären varandras bördor, med andra ord. Det kan handla om stöd i svåra situationer. Vid sorg och skilsmässor, men också vid våld i nära situationer. I det senare fallet inte något som ersätter en polisanmälan, utan som ett värdefullt komplement för att bearbeta traumat. Kyrkans anställda kan göra stor samhällsnytta även utanför arbetstid. Jag tänker på värmländska diakonen Carina Haak som 2013 lanserade idén om att gratis låna ut begagnad fritidsutrustning. Forshaga-Munkfors församling, Forshaga kommun och projektet Öppnare Värmland startade den första Fritidsbanken. Det var ett lyckat samarbete mellan kyrkan, kommunen och projektägaren ABF. Idag finns Fritidsbanken, en ideell förening
utan vinstintressen, i nästan varannan av landets 290 kommuner. Se där vad en idé från kyrkans värld kan få för effekt.
Jag är inte överdrivet religiös, men varje gång jag besöker en kyrka får jag samma tanke – hit borde jag gå oftare. Det finns en stillhet och stämning i rummet som ger mig sinnesro. En ro som både skingrar och föder tankar, utan digital uppkoppling och skärmar. Som aktiv i en värmländsk kulturförening är jag med på resor i landskapet där bygdens kyrkor är givna besöksmål. De inrymmer mycket av vår historia och ger också lokal förankring och stolthet. Två värdefulla faktorer för att skapa en bättre tillvaro i ett tillitsfullt och omfamnande samhälle. Kyrkornas breda konsertutbud i såväl stora som små församlingar är också en värdefull tillgång. Det ger många människor möjlighet att lyssna på musik, något som ger både glädje och hopp. Det tackar jag och många andra människor för.
Peter Franke Tidigare chefredaktör Värmlands Folkblad
Se på vår omvärld och samhälle.
Var ser du att det behövs hopp?
Kinna
– Vi behöver lugn, trygghet och hopp i dagens samhälle. Vuxna, ungdomar och barn känner stress, oro och rädsla över hur världen ser ut och utvecklas. Hopp behövs i familjen, på arbetsplatsen, i skolan och i vårt samhälle! Hoppet behövs för att vi skall kunna skapa en kärleksfull och hållbar värld för oss alla!
Vi måste alla ta ansvar och skapa hopp!
Mölndal
– Jag ser att hoppet behövs hos barn och unga. Hopp för en framtid med en kyrka där de har en självklar roll i verksamheten och i påverkansarbetet. Jag ser också att hoppet finns hos barn och unga, vilket gör det ännu viktigare att ta vara på unga och deras erfarenheter som unga kristna. Unga är inte bara kyrkans framtid, utan också kyrkans nutid.
Kristinehamn
– Överallt där det finns någon som försöker undkomma krigets fasor. Jag tänker på rädda människor i Ukraina, Libanon, Israel och Palestina. Och på beslutsfattare som ser militär upprustning som enda möjlighet att undkomma ett storkrig. Hopp om världsfred måste även skapas på andra premisser. Det krävs en tankens och känslans förvandling och att vi lär oss av 1900-talets smärtsamma och fasansfulla erfarenheter.
Samhället förändras i en allt snabbare takt och präglas av komplexa problem som behöver lösas på nya sätt. Förändringen ställer krav på människors förändringsbenägenhet och förmåga att leva i ovisshet. Freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson lyfter fram trossamfundens viktiga roll i att bygga morgondagens välfärdssamhälle.
Morgondagens välfärdssamhälle kan inte byggas för människor utan måste byggas tillsammans med människor.
Vi lever i en tid präglad av osäkerhet och rädsla. Pågående globalisering med tillhörande migration och urbanisering binder ihop det lokala med det globala, förändrar statens roll och det politiska landskapet. Världens ekonomiska epicentrum flyttar österut och söderöver. Västvärldens ledarskap ifrågasätts. Den ojämna utvecklingen inom länder förstärks. Medan delar av befolkningen tjänar på utvecklingen upplever sig andra förlora.
Många känner varken igen sig i gatubilden eller i det offentliga samtalet. Den ojämna utvecklingen mellan stad och land gör att länder glider isär. Landsbygdens avfolkning har medfört att busslinjer och skolor lagts ner, det kulturella utbudet minskat och tillgången till såväl välfärdstjänster som till politiska beslutsfattare försämrats. Försummade bostadsområden minskar samhällstillhörigheten också i urbana miljöer. Så även tilliten till myndigheters och de politiskt förtroendevaldas förmåga att hantera utmaningarna på ett rättvist sätt. Känslor av meningslöshet försämrar människors existentiella hälsa.
Forskningen pekar på att vår tids stora samhällsomdaning, när industrisamhället övergår till det digitala kunskapsintensiva samhället, blir minst lika omvälvande för mänsklighetens levnadsförhållande som tidigare samhällsomdaningar. Det gäller inte minst övergången från jordbruks- till industrisamhället.
Den teknologiska utvecklingen kommer nu som då att förändra produktionsförhållanden och konsumtionsmönster. Folk kommer att fortsätta flytta in till städer och nya sociala relationer och politiska maktstrukturer kommer växa fram, såväl nationellt som globalt. Det civila samhället kommer nu som då att spela en viktig roll för demokratiska samtal och social rättvisa.
Skillnaden är att vår tids stora samhällsomdaning, till följd av pågående klimatförändringar och förbättrade kommunikations- och informationssystem, kommer att ske i en allt hastigare takt. Den kommer dessutom att präglas av fler komplexa problem vars olika delar interagerar på oförutsägbara sätt utan beprövade erfarenheter av hur de kan hanteras. De är därtill lokalt specifika och under ständig förändring.
För att formuleras, och relevanta åtgärder identifieras, krävs samverkan och medskapande med de invånare som berörs. Detta ställer krav på människors förändringsbenägenhet och förmåga att leva i ovisshet.
Politiskt beslutsfattande i en tid av osäkerhet och rädsla har medfört krav på förtroendevalda politiker att visa handlingskraft. Demokratiforskningen visar på hur besluten allt oftare drivs av kortsiktiga behov snarare än av strävan efter långsiktigt hållbara lösningar. De baseras därtill främst
Den liberala demokratin spelar en allt viktigare roll för att hantera målkonflikter och planetära hållbarhetskrav.
på opinionsundersökningar som, förutom välkända problem med stora bortfall, oftast bygger på människors ryggmärgsreaktioner och relativt oreflekterade åsikter.
Demokrati handlar om att ta del av andras erfarenheter och omvandla individuella åsikter till kollektiva anspråk. För att tillvarata den kollektiva visdom som den erbjuder, krävs mötesplatser för generationsöverskridande rådslag. Det kan handla om samtal om hur vi människor skall kunna leva tillsammans i en värld i förändring. Hur kan vi på lokal nivå förhålla oss till FN:s globala mål för en hållbar utveckling (Agenda 2030) och hjälpas åt att fostras till de världsmedborgare vi var ämnade att bli, med förståelse för allas lika rätt till värdighet? Vad betyder frågan om säkerhet och trygghet för oss i de sammanhang vi rör oss? Vår tids samhällsomdaning medför många frågor och den liberala demokratin spelar en
allt viktigare roll för att hantera målkonflikter och den planetära hållbarhetens krav.
Kyrkans roll för att värna om demokrati och planetär hållbarhet
Utifrån Svenska kyrkans erfarenheter diskuterar Biskopsbrevet om klimatet åtgärder för att säkerställa planetär hållbarhet liksom kyrkans roll som förändringskraft. Brevet ifrågasätter upplysningstidens utvecklingstänkande, där den ekonomiska tillväxten utgjorde målet och inte medlet för människor att kunna färdas väl.
Människans uppgift ansågs vara att bemästra naturen och använda den för sitt materiella välmående utan hänsyn till framtida generationers behov. Föreställningar om såväl det inre som det yttre kosmos försummades. Genom att uppmärksamma hur allt levande på moder jord är sammankopplat och inte kan
Trossamfundens stora förändringskraft är att bli till en mötesplats för existentiella samtal som skapar känslan av gemenskap samt värnar om hoppet att en annan värld är möjlig.
existera isolerat poängterar Biskopsbrevet vikten av att tänka nytt och göra annorlunda.
Freds- och utvecklingsforskningen delar betydelsen av ett annat utvecklingstänkande som medger ett skifte från linjära ekonomiska modeller, baserade på oändlig tillväxt, till cirkulära ekonomier som fokuserar på hållbarhet och resurseffektivitet.
Forskningen betonar vikten av en rättvis klimatanpassning, medskapandets betydelse och civilsamhällets roll för att hantera liknande komplexa samhällsfrågor. Morgondagens välfärdssamhälle kan inte byggas för människor utan måste byggas tillsammans med människor.
En hållbar samhällsutveckling ställer inte bara krav på beslutsfattarnas medskapande med berörda medborgare. Den ställer också krav på förstärkt horisontell tillit och kollektiv förmåga mellan olika befolkningsgrupper.
Hans Abrahamsson har varit verksam som docent i Freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och gästprofessor i Globala politiska studier vid Malmö universitet.
Han blev tidigt engagerad i den globala rättviserörelsen Attac och fungerade som brygga mellan regeringen och demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001.
Hans har haft ett internationellt engagemang som sträcker sig över flera decennier inte minst när det gäller att förbättra dialogen mellan makthavare och sociala rörelser.
Hans Abrahamsson hyser övertygelsen att om inte globaliseringen blir bra för alla så blir den till slut inte bra för någon. Han hävdar att en annorlunda värld är möjlig.
Uppgiften vi står inför handlar om att värna om liknande mötesplatser där människor gemensamt kan utforma lokala samhällskontrakt utifrån berättelser som inte bygger på rädsla utan på hopp. Samhällskontrakt som tydliggör rättigheter och skyldigheter när det gäller att leva tillsammans på lika villkor och med ett gemensamt ansvar.
Detsamma gäller för vad som krävs för en hållbar relation mellan människan och naturen (naturens rättigheter). Stödet till människor i försummade områden, i deras kamp för att återställa och behålla sin värdighet och sitt inflytande i saker som angår deras liv, är särskilt viktigt. Genom den geografiska segregationen där den offentliga verksamheten läggs ner och orten försummas blir studieförbundens studiecirklar och den lokala kyrkans verksamheter de få mötesplatser som möjliggör gemensamma tillitsskapande aktiviteter och sådana förtroendeskapande samtal.
Dialog kring utformningen av lokalt klimatarbete och gemensamma handlingsplaner gör att också ungdomar och unga vuxna kan känna sig inkluderade i samhället och lindra sin klimatångest och existentiella oro. Förmågan att gå från ord till handling blir avgörande för mötesplatsens legitimitet.
Den existentiella hållbarheten grundas på insikten av att det finns någonting större än mänskligheten själv och som gör att folk angår varandra. Det är viktigt att beakta, inte bara för inre frid utan också för att hållbart hantera de yttre utmaningar samhället står inför. Den inre friden och den yttre freden förstärker varandra. Individer som upplever inre frid har
Kyrkans diakonala roll som samtalspartner och medgångare för stärkt egenmakt och självrespekt är av stor betydelse.
en större förmåga att hantera konflikter, själv leva fredligt och genom sitt samhällsengagemang bidra till yttre fred och social harmoni.
Insikten om livets förgänglighet underlättar förmågan att se frågan om att lämna jordelivet som en naturlig del av ålderns höst vilket banar väg för tillvaratagandet av livets mening medan det pågår. Det är någonting som är viktigt i västvärlden, där vi ofta känner oss obekväma med att tala om döden, och som blir särskilt viktigt för unga vuxna med växande psykisk ohälsa och självmordsbenägenhet. Betydelsen av kyrkans diakonala roll som samtalspartner och medgångare för stärkt egenmakt och självrespekt kan härvidlag inte nog betonas.
Tidens smärta och existentiella oro hanteras främst genom mänskliga möten. Här kan vi urskilja trossamfundens stora förändringskraft; att bli till en mötesplats för existentiella samtal som skapar känslan av gemenskap samt värnar om hoppet att en annan värld är möjlig.
Samhällsforskningen ger exempel på hur just hopp och framtidstro stärker människors inre frid och inspirerar till handlingar som främjar yttre fred. Någonting som tidigare ärkebiskop K G Hammar träffande kallar för ”engagerad andlighet”.
En viktig framgångsfaktor blir här trossamfundens förmåga till en bred, generationsövergripande och interreligiös folkbildande samverkan med såväl gamla som nya aktörer inom civilsamhällets olika delar.
Text: Hans Abrahamsson
Abrahamsson, Hans (2019) Vår tids stora omdaning – Om konsten att värna demokrati och social hållbarhet, Göteborg: Bokförlaget Korpen
Björklund, Kristin, m.fl (2004) Exposure – Att utsätta sig för utsatthet, Lund: Arken
Jackelén, Antje, m.fl (2019) Ett biskopsbrev om klimatet, Uppsala: Åtta.45 Tryckeri
Krönika | Torgny Lindén
En dag på sportlovet åkte vi till Floda för att hämta barnbarnen. På väg dit började det plinga i våra telefoner. Det var nyhets-flashar om brand på
Lisebergs vattenland med uppmaningar att hålla sig inne, stänga fönster och ventilation. Det kändes olustigt då vi bor ett stenkast från Liseberg.
Barnbarnen hoppade glatt in i bilen, som vanligt med överdriven packning av gosedjur. Vi hade bestämt oss att inte säga något utan se hur det utvecklade sig. På vägen åter ser vi en kraftig rökpelare. Nu börjar barnbarnen fråga, så vi berättar att det brinner i Lisebergs badhus. Det skapade oro men flickorna är trygga med oss och vi gick på stan och fikade innan vi bestämde vad vi skulle göra. Vi fick ett trevligt dygn tillsammans, men frågorna var många och oron låg som en underton.
Snart kom det en hälsning från Liseberg, med bland annat svar på barnens frågor: Finns Kaninlandet kvar och hur mår kaninerna? ”Kaninerna mår bra och Kaninlandet och alla karuseller i parken finns kvar!”. Efter en vecka öppnade Liseberg några timmar på kvällen en del av parken dit alla var välkomna. Vi följde med barnbarnen dit. Det var fint ordnat; personal som välkomnade oss och kaniner som kramade barnen, det var stillsam musik,
en karusell var i gång och det gick att tända minnesljus. Och alla barn fick en egen kanin att ta med hem.
Vad jag kan dra mig till minnes är detta första gången jag upplevt något som liknar de öppna kyrkor och församlingshem som människor söker sig till vid olyckor och katastrofer. På sin höjd har jag sett en kondoleansbok i kommunhuset eller stadsbiblioteket. Men där saknas rummets gestaltning, möjligheten att sitta ner, ljusbäraren, musiken, minnesandakten och inte minst någon att prata med – någon som kan och vill tala om det svåra. Flera gånger har jag blivit uppringd av kommunikatörer på kommunen eller journalister som frågat: kan vi skriva att kyrkan är öppen och att människor är välkomna dit för att tända ljus? Ja, har jag tryggt svarat. Det får ni gärna skriva!
Sedan jag gick i pension har jag reflekterat över våra kyrkor och församlingshem, hur öppna och välkomnande de är. De är platser jag kan gå till utan att behöva förklara varför jag är där. Jag är välkommen att sitta ner en stund i kyrkan eller att äta soppa i sällskap med andra i församlingshemmet och kanske få lyssna till ett föredrag. Det är inte många platser som är så öppna och
välkomnande, utan att vara kommersiella. Det är något att värna om tycker jag!
I våras föreslog Timbrochefen Fredrik Kopsch att S:ta Clara kyrka ska göras om till nattklubb. ”Tänk er Klara kyrka som nattklubb. En plats i centrala Stockholm som idag är helt tom på folk”. Det skulle ”återföra livskraft i staden”. Redan tidigare hade han frågat varför gamla kyrkor i Stockholm inte revs för att ge plats åt bostäder.
Det är avslöjande att han tog S:ta Clara som exempel eftersom den minst av alla kyrkor är tom. Det är i stället en mycket livfull kyrka där det dagligen är Morgonbön, Matutdelning, Café S:ta Clara, Lunchbön, Kaffevagnen på Sergels torg och Eftermiddagsbön, Citydiakoni, Juristjour, Mammor i bön, Samtal och Bikt med mera. ”Självaste apostlarna, kända för sitt trosnit, skulle bli utmattade av att hålla S:ta Claras tempo” skrev Erik Helmersson i DN.
2021 skrev krönikören Marcus Berggren i GP: ”Jag föreslår att Göteborgs stad annekterar alla kyrkor utom en och köper in 1000 pingisbord, säckvis med varm choklad och avlönar en drös gängliga killar som heter minst Rikard som ställföreträdande förebilder. Ja, ni hörde rätt: Guds hus ska bli fritidsgårdar.” På detta svarade biskop Susanne: ”Om Marcus budskap är att det finns ett stort behov av platser för ungdomar att samlas där det finns förebilder att identifiera sig med håller jag helt med. Och det är just det som Svenska kyrkans församlingar erbjuder i sina kyrkor och församlingshem.” Biskopens svar i GP fick rubriken ”Guds hus är också folkets hus”. Det är helt klart mycket som skulle gå förlorat om kyrkorna skulle stängas för att öppna som nattklubbar och ungdomsgårdar.
Torgny Lindén Kommunikatör och pressekreterare
Föreningen Help Ukraine Gothenburg bedriver sedan två år tillbaka hjälparbete för ukrainare i Sverige och
skickar dessutom bistånd till Ukraina.
Carl Johans pastorat är en viktig partner och har upp låtit lokaler för arbetet.
Siffrorna är otroligt imponerande. Fler än
10 000 personer har fått hjälp. 7,3 miljoner kronor har samlats in, liksom medicinsk utrustning till ett värde av 8 miljoner och 41 räddningsfordon. 138 transporter av humanitärt bistånd har skickats från Göteborg till Ukraina.
Bakom siffrorna står en grupp ukrainska kvinnor som byggt upp föreningen Help Ukraine Gothenburg (Hug), som i dag är en av de största svenska organisationerna för
ukrainska flyktingar. Carl Johans pastorat har varit en viktig stöttepelare.
Vi möter kyrkoherde Anders Leitzinger och Kateryna Aleksandrova, en av initiativtagarna till Hug, i de för närvarande sommartomma lokalerna i Högsbos församlingshems källare. Lokalerna, som vanligtvis är fulla av aktiviteter, har ett stort rum som påminner om en secondhandaffär. Här säljs inget utan de ukrainska flyktingarna kan istället hämta det de behöver. De flesta ukrainska flyktingarna har
I det som påminner om en secondhandaffar kan ukrainska flyktingar hämta det de behöver. Kateryna Aleksandrova är en av de kvinnor som varit med och byggt upp organisationens arbete i Göteborg.}
ju haft en mycket svår ekonomisk situation i Sverige och Hug har kunnat bistå många. Samarbetet startade på krigets andra dag. Då ringde föräldralediga läkaren Kateryna
Blank till kyrkoherde Anders Leitzinger. Kateryna visste vilken fristad och hjälp kyrkorna var under flyktingvågen 2015. Anders och Kateryna träffades då för första gången och efter ett kort samtal fick hon nycklarna till Sjömanskyrkan. Anders kände att han kunde lita på henne.
– I Svenska kyrkan kan vi vara försiktiga, menar Anders, men vi tyckte det var självklart att agera. Jag är glad över att vi har ett väldigt modigt kyrkoråd.
Sjömanskyrkan fylldes av gåvor som skickades ner med bussar till Ukraina. Bussarna återvände sedan med flyktingar som behövde få hjälp.
– Vi var en grupp ukrainska kvinnor bosatta i Sverige som inte kände varandra tidigare, berättar Kateryna Aleksandrova, som också var med från start. Men situationen var ju
De som är kvar i Ukraina måste hela tiden känna att vi inte lämnat dem, att vi bryr oss om deras välmående och existens.
extrem, så vi jobbade på så mycket vi kunde.
Sedan två år tillbaka finns nu föreningen Hug i Högsbos församlingshems källare.
KaterinaAleksandrov a
Härifrån går en stadig ström av hjälpsändningar ner till Ukraina, med sjukvårdsmaterial och andra varor som det råder brist på. Nätverket är också engagerat i aktiviteter för barn, ungdomar och föräldrar som flytt till Sverige. Det kan handla om att ordna praktikplatser, språkutbildning och möten för att sänka trösklarna in i arbetslivet och starten till en karriär i Sverige. Parallellt med detta finns psykologer och terapeuter för att stärka och stötta individer som lever under
AndersLeitzing er
psykisk stress från krig och flykt.
– I början visste vi ju inte alls vilken roll som kyrkan skulle ha, minns Anders. Men vi ville finnas med i bakgrunden för att kunna hjälpa till. Det handlade mycket om det praktiska – att ordna lokaler, bankkontakter, kontonummer, Swishnummer. Så bara växte det.
– Det var så skönt att få hjälp att strukturera upp verksamheten, minns Kateryna. Att vi stannade upp och tänkte i en situation som kändes kaosartad!
Det råder ingen tvekan om att kyrkans roll varit betydelsefull för hjälpen till Ukraina.
Föreningen Help Ukraine Gothenburg är i dag en av de största svenska organisationerna för ukrainska flyktingar. Anslagstavlan i Högsbos församlingshem vittnar om den aktiva verksamheten.
Men hur ser Anders på hjälpen ur ett teologiskt perspektiv?
– Det står i vår församlingsinstruktion att vi ska utföra kyrkans mission. Guds mission är ju både att fira gudstjänst och att verka socialt i samhället.
Kateryna menar att det är stor skillnad mellan ortodoxa kyrkan i Ukraina och Svenska kyrkan i Göteborg.
– I Ukraina är kyrkan väldigt viktig, berättar Kateryna, men framförallt med att fira gudstjänst, inte med det sociala som här. Därför har nu många av oss ukrainare närmat oss Svenska kyrkan, en kyrka som stöttar, en kyrka som man kan prata med. Vårt samarbete har öppnat helt nya perspektiv för mig,
berättar Kateryna. Det är inte massa krav och förväntan på hur jag ska uppföra mig, utan snarare: hur kan vi hjälpa dig? Det är så betydelsefullt när man är i kris. Nu har vi till och med döpt vår son i Svenska kyrkan och det blev helt fantastiskt.
Anders berättar att det blir allt vanligare bland nya svenskar att vilja tillhöra Svenska kyrkan, eftersom man upplever en tilltalande öppenhet.
Situationen för ukrainare i Sverige har för många varit svår. Behoven är fortsatt stora, men gåvorna är inte lika generösa som för två år sedan. Med hjälp av kyrkan söker Hug stöd och projektpengar för att kunna finansiera
Informationsträff om ny lag för ukrainare, med Josefin Lindal och Jenny Dahlström som representerar Göteborgs stad. Samtalet leds av Mariya Melnyk, som också tolkar. Mariya är en del av Hug:s grundargrupp. Ett hundratal ukrainare deltog i informationsträffen.
verksamheten. Det största stödet kommer från näringslivet. Det nya lagförslaget som införs i höst kommer att underlätta framförallt för dem som har ett arbete, men för unga och pensionärer blir det svårare. Hug behöver fortsätta att vara uthålliga.
– Det viktigaste vi har gjort, säger Kateryna, är att vi inte har gett upp. Vi måste fortsätta. De som är kvar i Ukraina måste hela tiden känna att vi inte lämnat dem, att vi bryr oss om deras välmående och existens.
Carl Johans pastorat kan vara stolt över vad de åstadkommit tillsammans med Hug. Att konsekvensen också blev att allt fler ukrainare närmat sig Svenska kyrkan är naturligtvis glädjande – en mission i en bredare bemärkelse.
– Den viktigaste lärdomen för oss är nog att våga och lita på varandra, avslutar kyrkoherden.
Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén
POSTTIDNING B
Hopp – kyrkan i en föränderlig värld
Annika Johansson Sävborg
Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se
ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam.
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.
ÄRADRESSENFEL?Kontaktaiförstahanddinförsamlingså DuattduharrättadressupgifterregistreradeidatabasenKyrksam. BEGRÄNSADkanannarsmejlatill:goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se EFTERSÄNDNINGViddefinitiveftersändningåtersändstidskriftenmednyaadressenpåbaksidan. Returadress:Göteborgsstift,Box11937,40439Göteborg.
POSTTIDNING B
vi ger oss inte!
förminskade av politi- kungar och strålande hopp: här är Jesu Kristi uppochnedvändande av hierar- lovsång, den osynliggjordas Hammarkullen sin rätt och får förfördelade och saliga. För frågan är inte att ge sin församling är sina bud trogen. dem som politiker och manifesteras upprättelsen som en karneval av efter år efter år. Och vi har sagt oss att det
Härärviochvigerossinte!
Vtält,iharfiratkarneval!Viharslagituppvårt ochvificksällskapavvårascouter ochmedvälbesöktlekplatsbygge.Viharsåltfika underhembaktochmångastannadetillhososs karnevalstågetdagenochkvällen.Ochsåfickviuppleva igen! Det är
tillbaka kommer alla att strör blommor på att gå med i kar- kärlek, så som han en allas vår befrielse. Då och hosiannarop. Vi oss själva och vi ska oss: Jag är med er alla
upp scoutervårt sålt fika hos oss vi uppleva karnevalen vårtfantasland. mat och annatmännatt enda glädje och allra klackar: ska sista enda om att samma
Kim Bredefeldt Mariakyrkan, Hammarkullen
år sedan den första karnevalen tiskhäriHammarkullenår1974;enfredligfantasfolkfest,denstörstaochäldstaivårtland. Tredagaravdans,musik,glädje,godmatoch iskorgemenskap;mellan30000och40000männochpolisersominteharnågotannatatt göraänattchillamedossandra.Inteenenda incident,ingenfylla,ingetbråk,baraglädjeoch stolthetochenuppvisningavvärldensallra vackrastekostymerochdeskyhögstaklackar: dröjadeförstadansariväglängsvårgataska tvåochenhalvtimmeinnandesista startar! tackbönmigärHammarkullekarnevalenenenda tillGudompåskensglädje,om upprättelsenochrevanschenfördesvagaste styrka,förtalade.Omochomigen,utanatt tillförsiktochstolthet.Och fantastiskautstyrslarvarjeår,mensamma Härärvi,ochvigerossinte!Precis i Luk 18:1–8. lyssnarvårabarnpåenfestföralladem till,dåvåragrannaroch
vänner, förtalade och förminskade av politi- ker och media, blir till kungar och strålande drottningar! Här är de förtrycktas hopp: här är Jesu Kristi karnevaliska uppochnedvändande av hierar- kier, här är Marias lovsång, den osynliggjordas jublande upprättelse. Här fordrar Hammarkullen sin rätt och får den, så som hos Lukas de förfördelade och maktlösa till sist prisas saliga. För frågan är inte om utan när Gud kommer att ge sin församling upprättelse och tröst; Gud är sina bud trogen. Här hos oss, bland alla dem som politiker och media smutskastar, manifesteras upprättelsen och livet en gång om året som en karneval av tro, hopp och kärlek, år efter år efter år. Och vi slutar aldrig tjata för Gud har sagt oss att det lönar sig. När Jesus kommer tillbaka kommer alla att känna igen honom. Barnen strör blommor på hans väg, och han kommer att gå med i kar- nevalståget för fred och kärlek, så som han en gång red in i Jerusalem för allas vår befrielse. Då ska vi kontra hat med tjat och hosiannarop. Vi ska be för vår nästa och för oss själva och vi ska hålla ut, för han har lovat oss: Jag är med er alla dagar till tidens slut.
Bredefeldt Distriktspräst
kervänner,förtaladeochförminskadeavpolitidrottningar!ochmedia,blirtillkungarochstrålande karnevaliskaHärärdeförtrycktashopp:härärJesuKristi uppochnedvändandeavhierarkier,härärMariaslovsång,denosynliggjordas jublandeupprättelse. Här fordrar Hammarkullen sin rätt och får den,såsomhosLukasdeförfördeladeoch ommaktlösatillsistprisassaliga.Förfråganärinte upprättelseutannärGudkommerattgesinförsamling ochtröst;Gudärsinabudtrogen. mediaHärhososs,blandallademsompolitikeroch smutskastar,manifesterasupprättelsen tro,ochlivetengångomåretsomenkarnevalav slutarhoppochkärlek,årefterårefterår.Ochvi aldrigtjataförGudharsagtossattdetlönarsig. kännaNärJesuskommertillbakakommerallaatt igenhonom.Barnenströrblommorpå hansväg,ochhankommerattgåmedikargångnevalstågetförfredochkärlek,såsomhanen rediniJerusalemförallasvårbefrielse.Då skaskavikontrahatmedtjatochhosiannarop.Vi hållabeförvårnästaochförosssjälvaochviska dagarut,förhanharlovatoss:Jagärmederalla tilltidensslut.
Tjänstehundarna i Årjäng: Till hjälp för människor i både glädje och sorg Korsväg 3 | 2024 Tema: Hopp: mitt i samhället
Hopp – kyrkan i en föränderlig värld
Hopp–kyrkanienföränderligvärld AnnikaJohanssonSävborg 22 somFörvånansvärtoftasynshanblandde äriögonfallandeochivägenJacob Sunnliden 30 Attväckahoppochfåsakergjorda Peter Franke 42 Varfinnsdetrumförhopp? TorgnyLindén 52
TillTjänstehundarnaiÅrjäng:
hjälpförmänniskor ibådeglädjeochsorg
Korsväg skickas gratis till alla anställda och förtroendevalda i Göteborgs stift och Karlstads stift. Adresserna hämtas ur Svenska kyrkans adressregister Kyrksam. Det är församlingarna i stiften som lägger in och uppdaterar adressuppgifterna.
Förutom de här två grupperna skickas Korsväg också till ideella medarbetare och intresserade. I det adressregistret kan stiftet lägga till och ta bort adresser utifrån läsarens önskemål.
Vet du någon som borde få Korsväg, tipsa personen att mejla till oss: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se.
Anna Carlsson, redaktör Tjänstehundarna
Tidskriften kan också läsas digitalt via https://issuu.com/goteborgsstift Artiklar, krönikor och annat textinnehåll finns därmed möjliga att ta del av både för den som inte har tillgång till trycksaken och för den sombehöver få innehållet presenterat för sig på annat sätt, via till exempel skärmläsare. Den digitala versionen går bra att läsa även på små skärmar.
Vi är glada över att kunna skicka tidskriften till nästan 10 000 läsare!
Bibelstudium | Jesper Svartvik
Hur kommer det kristna hoppet till uttryck mitt i vårt samhälle? Den frågan leder vidare till en än mer fundamental frågeställning: hur förhåller sig Kristus, kristen tro och kristna till samhället?
Ingen text har nog i högre grad bidragit till att söka svar på den frågeställningen än H. Richard Niebuhrs bok Christ and Culture, publicerad för första gången 1951 och sedan dess ständigt tryckt i nya upplagor. Niebuhr tecknar konturerna av fem modeller om hur Kristus för kristna relaterar till kulturen. Det är en viktig bok inte främst för att den är innovativ utan därför att den inventerar och etiketterar kristnas inställningar till samhället. Var och en som är intresserad av relationen mellan religion och samhälle rekommenderas att läsa hans bok – och att reflektera över vilken eller vilka modeller som ligger nära den egna uppfattningen.
Niebuhrs bok ger exempel från kyrkans tvåtusenåriga historia. Detta korta bibelstudium har ett mer anspråkslöst syfte. Här ska tre nytestamentliga förhållningssätt till samhället beskrivas med hjälp av Walter E. Pilgrims bok Uneasy Neighbors: Church and State in the New Testament.
I breven betonas ofta att de Kristus-troende ska underordna sig överheten. Det mest kända avsnittet är Rom 13:1–7 där Paulus skriver: ”Varje människa ska underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.” Mest inflytelserik är den fjärde versens formulering: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd.” De paulinska breven är troligen skrivna när kejsar Nero var vid makten (54–68 e. Kr.). För Paulus är det viktigt att betona att den framväxande Kristus-tron inte utgör ett hot mot makten: kejsaren är värd de kristnas vördnad och lojalitet. Samtidigt är det uppenbart att det finns en bortre gräns. Det är Kristus som är deras rätte Herre.
Det andra förhållningssättet kommer till uttryck framför allt i evangelierna: där finner vi en kritisk distans till makten. Det är inte fel att betala skatt till romarna, men det är samtidigt tydligt att det finns sådant som enbart tillhör Gud (Matt 22:15–22, Mark 12:13–17 och Luk 20:20–26). När fariséerna berättar för Jesus att Herodes Antipas vill döda honom kallar Jesus honom ”räv” (grek. alôpêx; Luk 13:32). Evangeliernas
berättande framställning betonar på ett helt annat sätt än Paulusbreven att Jesus avrättades av den romerske ockupationsmakten; med trosbekännelsens ord, ”pinad under Pontius Pilatus.” Paulus skrev sina brev på 50-talet. Det äldsta evangeliet nedtecknades vid tiden för templets fall år 70; de andra evangelierna skrevs under de följande årtiondena. Vad händer när vi går ytterligare något decennium framåt i tiden?
I Uppenbarelseboken är perspektivet att Kristus och kejsaren är varandras absoluta motsatser. Texten bär spår av förföljelserna under Domitianus (81–96 e. Kr.), den kejsare som ville bli titulerad Dominus et Deus (”Herre och Gud”, jfr Joh 20:28). I Upp 13 liknas kejsaren vid ett odjur; talet 666 är en kod som åsyftar kejsarämbetet. Den uppenbara orsaken till konflikten är alltså att kejsaren krävde att bli dyrkad av undersåtarna. Detta var, menade Johannes, en omöjlighet för de Kristus-troende. Kort sagt, Paulus uppmanar till lojalitet mot överheten, evangelierna ger uttryck för en kritisk distans, och Uppenbarelseboken uppmanar till ett radikalt avståndstagande från den sataniska överheten. Tre olika tider, tre olika kontexter och tre olika förhållningssätt: 50-talet, 70-talet och slutet av 90-talet. Det finns uppenbarligen en spännvidd mellan Rom 13, Luk 13 och
Upp 13. Denna mångfald av perspektiv i Nya testamentet påminner oss – än en gång – om att det inte finns några enkla svar på komplexa frågor.
Hur kommer då det kristna hoppet till uttryck mitt i samhället? Tre tankar får avsluta detta bibelstudium: För det första: Guds rike är inte som Romarriket. En av de största farorna är att kristna identifierar Guds rike med ett politiskt system av det ena eller andra slaget, men varken den allenarådande staten eller en ohämmad marknadsekonomi är samma sak som Guds rike. Gång på gång tenderar kristna att skapa gudsbilder som är jordiska härskares avbilder (jfr 1 Mos 1:27). Gång på gång får värderingar främmande för Guds rike råda, trots uppmaningen i Luk 22:26: ”Men med er är det annorlunda.” Lord Tennysons uttryck ”red in tooth and claw” handlar nog mindre om naturen än om samhället. Det avser mindre djurens inbördes beteende än vad som kännetecknar de samhällen som vi människor skapar. Då är det hoppfullt att Guds rike inte är av denna världen, inte ”härifrån” (grek. enteuthen; Joh 18:36).
För det andra är det hoppfullt att Guds rike inte är samma sak som kyrkan Klichéer som att ”kyrkan alltid har stått på de svagas sida” är vanliga, men blir inte mer sanna för det. De är inte
bara falska utan även farliga, därför att om vi blundar för kyrkans missgärningar i historien riskerar vi att inte upptäcka dem i vår egen tid. Då är det bättre att med kyrkofadern Augustinus (354–430) beskriva kyrkan som corpus permixtum (”en blandad kropp”) där både gott och ont, både rättfärdigt och orättfärdigt, finns sida vid sida. Ps 146:3 (1917): ”Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa.” Ordet ”människoson” (hebr. ben adam) betyder här ”människa”. Läst i ljuset av Nya testamentet blir uppmaningen i denna vers: Sätt ditt hopp till Människosonen, inte människobarn, inte furstar och inte kyrkofurstar.
Det tredje som är hoppfullt är att framtiden tillhör Gud. Gud är A och O; Gud är inte bara tillvarons ursprung (alfa), utan även det som Pierre Teilhard de Chardin (1881–1955) kallade ”Punkt omega”: tillvarons framtid. Paulus skriver i Rom 12:2: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Kristna tenderar ofta att bli tillbakablickande, men Paulus är här framtidsinriktad. Framtiden är hoppfull.
Jesper Svartvik Präst, forskare, författare, stiftsteolog Karlstads stift
aktuella böcker
När jag gick på högstadiet hörde jag talas om Vera Oredsson för första gången. Någon i skolan visade en artikel om Nordiska rikspartiet med en bild på Assar och Vera Oredsson. Jag minns min förvåning, finns det nazister efter det som hände i Tyskland på 30–40 talet? Hur kan det vara möjligt? I Folke Schimanskis bok får vi svar på hur det kommer sig att hans syster Vera fortfarande är nazist. Hur även andra kan vara det är för mig fortfarande obegripligt.
Vera och Folke var uppväxta i Berlin med en svensk mamma och en tysk pappa. De evakuerades med de Vita bussarna. De första som fick åka med dem var just de med svenskt och nordiskt påbrå. Mellan Vera och Folke skiljer det åtta år. Folke hann aldrig bli indragen i Hilterjugend, Vera tillbringade däremot flera år i motsvarigheten för flickor. Enligt Folke är det en av förklaringarna till Veras fortsatta nazisympatier. Hon ska ha längtat tillbaka till Tyskland, minns tiden med stor värme och vägrar se Hitlers ondska.
Folke beskriver familjen och fadern som var med i SA på ett sätt så att man kan förstå hur Vera kände sig hemma i den nazistiska gemenskapen. Hon sökte sig även i Sverige till nazister. Folke valde dock att engagera sig för medmänsklighet och humanism och har som journalist jobbat med dessa frågor. Det märks att han haft ett långt liv i detta yrke, han ger intressanta bakgrundsskildringar av Tyskland på 30–40 talet. Vera är idag närmast en kulturfigur inom svensk nazism. Där hon bor idag är likasinnade hennes nya familj.
Veras resa: min syster nationalsocialisten
Folke Schimanski
Kaunitz & Olsson förlag
Mikael Ringlander
Att vara kvinna historiskt betyder ofta att bli åsidosatt och nedvärderad av mannen i sin egen kultur. Att vara judinna betyder detsamma, plus att resten av världen ifrågasätter deras existens.
Joanna Rubin Dranger, Karin Brygger och Anneli Rågestad har i sin bok Judiska hjältinnor ur både biblisk tid och nutid lyft fram judiska kvinnor som på olika sätt kämpat för sitt och sina systrars liv. Ibland har det gått bra och ibland har hatet vunnit kampen.
Det fascinerande med judisk historia är att den genom Bibeln kan ses långt tillbaka i tiden. Det finns några kvinnor i Bibeln som nämns vid namn. De mest kända är
Ruth och Esther som båda har sin egen bok i Bibeln.
Idag när starka röster vill utplåna Israel som stat hörs ekot från det forntida Egypten. De ville detsamma genom att döda alla nyfödda barn. Då gjorde barnmorskorna Shifra och Pua ett hjältedåd när de skyddade de nyblivna mödrarna och deras nyfödda barn.
En modern hjältinna är Golda Meir som var med och grundade staten Israel. Hon var premiärminister under åren 1969–1974 och lotsade landet genom Jom kippur-kriget 1973. Den konflikt som pågår nu startade också på Jom kippur-helgen.
Judiska hjältinnor
Joanna Rubin Dranger, Karin Brygger, Anneli Rådestad
Natur & Kultur
Men allt handlar inte om krig och konflikter. Judinnor har också haft en framträdande roll inom vetenskap och kultur. Heddy Lamarr var både skådespelerska och utvecklade ett radiostyrningssystem under andra världskriget.
Det finns många fler judiska kvinnoöden i boken från biblisk tid till nutid. Stora delar av världen är också representerad eftersom judarna levt i förskingringen i 2000 år.
Gunilla Lindén
aktuella böcker
1961 förrättar Erling Eidem den första tv-sända begravningen i Sverige, Dag Hammarskjölds jordfästning i Uppsala domkyrka.
Född 1880 och uppvuxen i Göteborg. Ärkebiskop i Svenska kyrkan 1932–1950. Professor i Nya testamentet i Lund. Mystiker, mer och mer med den personliga kallelsen och Kristusmystik i centrum. Men vem är personen Erling Eidem bakom denna uppräkning?
Anders Jarlert, professor emeritus i kyrkohistoria i Lund, präst och författare, har skrivit en medryckande och spännande bok. Jarlert tecknar Eidems liv och gärning ur ett existentiellt perspektiv och visar att det inryms i hans professionella förhållningssätt. Eidem söker hela tiden efter det lågmälda och direkta tilltalet. Det existentiella blir för honom identiskt med det personliga tilltalet. Själv framhåller han gärna sin egen otillräcklighet och sin livsinställning som att tjäna.
I det mycket omfattande och bitvis svåröverskådliga källmaterialet lyckas Jarlert förmedla en levande och balanserad bild av Eidem. Fram träder en känslig och själavårdande person med omsorg om den enskilde och med det personliga draget som en medveten strategi för att nå fram till människor.
Erling Eidem, den personlige. Bibelforskaren. Ärkebiskopen. Mystikern.
Anders Jarlert
Carlsson bokförlag
Vid Dag Hammarskjölds begravning 1961 formuleras det som ”det gäller att ej ställa sig utanför eller gå förbi, ej heller att intaga sin plats så att säga ovanför den andre.”
Hans Almer
Detta är en intressant bok för den som vill veta mer om vem Muhammed var. Den ingår i en bokserie från Historiska media med syfte att göra världshistoriska händelser och personer mer lättillgängliga. Klas Grinell lyckas med det, på samma sätt som Dick Harrisson gjort med sin Jesus bok. Skillnaden är att här får man inte veta lika mycket om budskapet. Inom genren är detta en viktig och intressant bok.
Fokus ligger mer på det biografiska planet och inte så mycket på Muhammeds budskap. Det är kanske inte heller bokens syfte? För mig som inte kan så mycket om Muhammed är detta en allmänbildande bok. Jag får bilden av Muhammeds svårigheter att bli accepterad som profet men också kunskap om vad som fanns innan. Boken ger inblickar i de många strider som Muhammed och hans anhängare fick utkämpa. Den beskriver också handelsvägar och hur kontakter mellan den arabiska halvön och resten av mellanöstern gick till. I en tid när vi har stora grupper av muslimer i Sverige är boken en välkomnade allmänbildning.
Författaren är docent i idéhistoria. Han har också varit intendent på Världskulturmuseet, föreståndare för Centrum för Europaforskning och undervisat i Mellanösternstudier vid Göteborgs universitet. Det gör att boken känns vederhäftig och utan tendenser att ha något annat syfte än att just vara en enkel biografi över Muhammed. Det framgår också att det är svårt att värdera de olika utsagorna om hans liv. Allt är inte historiska fakta men så är det ju ofta med religiösa personer liv.
Muhammed
Klas Grinell
Historiska media
Mikael Ringlander
aktuella böcker
Har du någon gång tänkt på Gud som en stick-coach?
Det hade inte jag heller, innan jag plockade upp Sussie Kårlins En rät och en avig: andakter för stickare. Men ju mer jag bläddrar i denna lilla bok full med andakter, desto mer välfunna känns liknelserna mellan maskor och liv.
Bokens betraktelser startar alla i en teknik eller ett problem som varje stickare känner igen, och kopplar ihop detta med våra liv i ett större perspektiv. Maskorna jämförs med Jesu liv och gärning, och vad vi kan lära av det. Stickningens tekniker blir lärdomar att plocka med oss även utanför handarbetet, och påminner om Guds närvaro även i det lilla. Varje andakt avslutas dessutom med några frågor till eftertanke.
De vardagliga utgångspunkterna gör detta till en andaktsbok med ett uppfriskande perspektiv, som är lätt att relatera till även för den relativt nyblivna stickaren. Det hela kompletteras dessutom av gott om inspirerande bilder på garn, färgkombinationer och stickalster.
Detta är en charmig bok, som väcker lusten att gå tillbaka till stickorna med nya funderingar till de så vana rörelserna. Den passar utmärkt för enskild andakt, men är säkert minst lika bra att ta med till församlingens stickcafé. Där kan den ge ett nytt sätt att starta handarbetsträffarna, och frågorna kan bidra till att starta nya och kanske oväntade samtalsämnen. ”Vi är en rad maskor som tillsammans skapar livets och tillvarons tröja”
En rät och en avig – andakter för stickare
Sussie Kårlin Argument förlag
En grupp som får stå för allt ont
Antisemitismen har ökat i både Sverige och Europa under det senaste året. Björn Wiman visar i boken på hur detta tar sig uttryck. Det finns uppskattningar om att det inte sedan andra världskriget varit så svårt att vara jude i Europa. Judar möter hat och hot på många ställen i samhället. Att en jude skall ställas tills svars för vad Israels regering gör blir lika befängt som om en svensk skulle behöva stå till svars för vad Sverigedemokraterna gör och säger. Eller att alla muslimer skall ha ansvar för Saudiarabiens förtryck av mänskliga rättigheter. Man måste kunna kritisera kriget i Gaza utan att ge sig på judar här i Sverige. Ingen annan grupp har genom historien fått utstå denna typ av kollektivt hat.
Björn Wiman har under många år ägnat sig åt dessa frågor. I boken visar han på den stora kunskapsbrist som finns om förintelsen. En studie från 2020 visade att nästan två tredjedelar av amerikaner 18–29 år inte visste att sex miljoner judar dödas under nazisternas folkmord. Över tio procent trodde att judarna själva orsakade Förintelsen och 48% kunde inte nämna ett enda koncentrationsläger under andra världskriget.
Grinden i Dachau: sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna
Björn Wiman
Frida Blomqvist
Fri tanke
Boken visar Ihop med Segerstedtsinstitutets forskning på att det är ett stort problem även i Sverige, där antisemitiska klassiska stereotyper reproduceras. Den här boken är en omarbetad utgåva av de essäer som ingick i Hatet mot judarna, som Björn Wiman gav ut tillsammans med fotograf Sanna Sjösvärd. Sedan dess har mycket hänt och boken känns i högsta grad angelägen.
Mikael Ringlander
Vänligen
| +Sören Dalevi
Sociologen Hartmut Rosa, en av Europas främsta vetenskapliga auktoriteter, kom förra året ut med en bok som heter Demokratie braucht Religion – Demokrati behöver religion. Han menar i boken att det inte är någon tillfällighet att demokratins kris sammanfaller med religionens kris i västvärlden. Rosa konstaterar att demokrati inte fungerar i ett aggressivt samhällsklimat. En viktig förutsättning i demokratin är nämligen att den inte bara handlar om att var och en av oss har en egen röst. Det räcker inte. Vi måste använda våra öron också. Det räcker inte att vi talar och talar, vi måste också lyssna och ta in vad de andra säger. Intellektuell redlighet innebär att också lyssna till vad de som tycker annorlunda än mig säger. Kanske finns där argument som kan säga mig något? Denna lyssnandets insikt, som ofta saknas i dagens samtalsklimat, kan religionen hjälpa oss med, menar Rosa. Kristen tro utgår ju ifrån att ingen av oss är perfekt, att vi alla har syndat och gått miste om rättfärdigheten från Gud, för att säga det med Paulus. Det gör att religionen skapar en insikt inom oss att ingen är perfekt och att vi därför måste lyssna och vara ödmjuka. Inför Gud, men också inför våra
medmänniskor. Hartmut Rosa säger detta på ett glasklart sätt i sin bok, men det är ju i sig inget nytt. Redan Erik Gustaf Geijer sade det här för snart 200 år sedan: utan religion uppstår och består inte ett samhälle. Religionen är, enligt Geijer, samhällsbildande. Det är det Rosa inskärper 200 år efter Geijer. Utan religion uppstår och består inte ett samhälle.
Jag vill i det här sammanhanget fokusera på det Hartmut Rosa – som själv är kristen – ser som framtiden för kyrkan. Hartmut Rosa efterlyser en enkel och konkret religion som förmår att skapa en förbindelse mellan vår värld och en annan värld. ”Människan går i kyrkan för att få röra vid andra världar” för att säga det med Fjodor Dostojevskij. Rosa konstaterar att i vår tid så sysslar allt fler, inte minst ungdomar och unga vuxna, med tarotkort, astrologi, stenar och liknande. ”Varför sysslar man med astrologi?” frågar sig Rosa. Och svarar: självklart inte för att man tror att det rent astronomiskt sett är trovärdigt eller erbjuder en bra vetenskaplig förklaringsmodell. Nej, det är populärt eftersom det på ett mycket handgripligt sätt erbjuder en relation mellan kosmos – universum – och mitt
Kristinehamns kyrka är öppen varje dag. Foto: Christine Vermcrantz
innersta. Grunden i min existens är inte ett kallt, fientligt och alienerande universum, utan det finns mönster, mening, sammanhang. Rosa lyfter fram bibelordet från Jesaja 43:1: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min”.
Hartmut Rosa avslutar med att betona att kristendomen har en arsenal av psalmer, berättelser, ritualer, symboler, musik, rum och praktiker som har möjlighet att tala direkt till människor.
Det jag tror vi kan lära av Rosas resonemang är att våga vara handgripliga, konkreta och framförallt förenkla tillgången till Gud.
Jag tänker till exempel på att tända ljus i ljusbärare, jag tänker på våra kyrkogårdar, jag tänker på öppna kyrkor (som behöver vara just öppna), jag tänker på frälsarkransen, jag tänker på vikten av att dela ut barnbiblar, jag tänker på veckomässan … Det måste vara enkelt och okomplicerat att möta Gud.
+Sören
ps | Kim Bredefeldt
ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.
Vi har fi rat karneval! Vi har slagit upp vårt tält, och vi fick sällskap av våra scouter med välbesökt lekplatsbygge. Vi har sålt fi ka och hembakt och många stannade till hos oss under dagen och kvällen. Och så fick vi uppleva karnevalståget igen!
Det är femtio år sedan den första karnevalen här i Hammarkullen år 1974; en fredlig fantastisk folkfest, den största och äldsta i vårt land. Tre dagar av dans, musik, glädje, god mat och gemenskap; mellan 30 000 och 40 000 människor och poliser som inte har något annat att göra än att chilla med oss andra. Inte en enda incident, ingen fylla, inget bråk, bara glädje och stolthet och en uppvisning av världens allra vackraste kostymer och de skyhögsta klackar: när de första dansar iväg längs vår gata ska det dröja två och en halv timme innan de sista startar!
För mig är Hammarkullekarnevalen en enda stor tackbön till Gud om påskens glädje, om upprättelsen och revanschen för de svagaste och mest förtalade. Om och om igen, utan att minska i styrka, tillförsikt och stolthet. Och nya fantastiska utstyrslar varje år, men samma budskap: Här är vi, och vi ger oss inte! Precis som änkan i Luk 18:1–8.
Här bjuds våra barn på en fest för alla dem som ingen lyssnar till, då våra grannar och
vänner, förtalade och förminskade av politiker och media, blir till kungar och strålande drottningar!
Här är de förtrycktas hopp: här är Jesu Kristi karnevaliska uppochnedvändande av hierarkier, här är Marias lovsång, den osynliggjordas jublande upprättelse.
Här fordrar Hammarkullen sin rätt och får den, så som hos Lukas de förfördelade och maktlösa till sist prisas saliga. För frågan är inte om utan när Gud kommer att ge sin församling upprättelse och tröst; Gud är sina bud trogen.
Här hos oss, bland alla dem som politiker och media smutskastar, manifesteras upprättelsen och livet en gång om året som en karneval av tro, hopp och kärlek, år efter år efter år. Och vi slutar aldrig tjata för Gud har sagt oss att det lönar sig.
När Jesus kommer tillbaka kommer alla att känna igen honom. Barnen strör blommor på hans väg, och han kommer att gå med i karnevalståget för fred och kärlek, så som han en gång red in i Jerusalem för allas vår befrielse. Då ska vi kontra hat med tjat och hosiannarop. Vi ska be för vår nästa och för oss själva och vi ska hålla ut, för han har lovat oss: Jag är med er alla dagar till tidens slut.
Kim Bredefeldt Distriktspräst i Mariakyrkan, Hammarkullen
