MITT
JAG
SÖKER EN NY IDENTITET Jag har kommit underfund med att det är högst oklart vem jag är, om jag ens är någon alls. Kanske är jag bara en diffus oklar dimma som svävar omkring från det ena oklara till det andra och försöker finna tillhörighet i det. Hela denna insikt – som ju faktiskt låter mycket invecklad och som något som kräver år av filosofiskt tänkande – kom till mej genom att jag tittade på en serie på Netflix som en god vän till mej tipsade om. Hon har bott hela sitt liv på Irland, kompisen alltså, och det är något som vi gärna pratar om när vi umgås. Jag brukar ofta av nyfikenhet fråga hur man gör saker och ting där och hon brukar gladeligen svara mej, och det hörde därför till saken att hon tipsade mej om den nordirländska Netflix-serien Derry Girls. Serien utspelar sig under tidigt 90-tal på Nordirland i staden Derry, en turbulent tid för invånarna där. Konflikten på Nordirland tar sin början år 1921 efter att det irländska frihetskriget tagit slut, och öns norra del förblir under brittiskt styre, med anledning av den stora protestantiska befolkningen där. Men ett protestantiskt övertag innebär tyvärr alltid en katolsk underkastelse, och den nya lagstiftningen under 20- och 30-talen blir därför mycket diskriminerande mot just katolikerna. Det här leder till att de sedermera börjar göra motstånd, motståndet blir allt hårdare ju längre in på 1900-talet vi kommer och 1969 utbryter de första stora våldsamheterna mellan de två sidorna i form av gatukravaller i just Derry, som återfinns i seriens titel. Den 30 januari 1972 äger den så kallade ”blodiga söndagen” rum då brittiska soldater dödar tretton obeväpnade katolska upprorsmän, en händelse som U2 besjunger i sin Sunday Bloody Sunday från 1983. dödstalet blir bara större. Under 90-talet då konflikten når sitt crescendo, börjar fyra tonårstjejer
och en brittisk manlig kusin på en flickskola i Derry och det är just vad Derry Girls handlar om. Klassisk sitcom-humor möter mörk historielektion, och jag blev trollbunden. Jag började brinna för irländska katolikers rätt i samhället. Det är tur att det bara fanns två säsonger för jag var bara något avsnitt ifrån att pryda väggarna i mitt rum med irländska flaggor, helgonbilder och fyrklövrar samt skicka in en ansökan om medlemskap i den irländska motståndsrörelsen IRA. Jag var som förändrad efter endast två säsonger av en vanlig sitcom, och grät till och med vid flera tillfällen. Men det var något som inte stämde. Det hela kändes mycket bekant, för bekant. Och det var då jag mindes det. Att jag något år tidigare hade sett Sound of Music för första gången och på exakt samma sätt blivit tagen av filmens fantastiska innehåll. Jag började under en period klä mej i tyrolerhatt, endast dricka Almdudler (en inhemsk österrikisk läskedryck), och framför allt blev min hjärtefråga Österrikes befrielse från Nazityskland, trots att det var mer än åttio år sedan Österrike ockuperades, och att landet idag helt och hållet är en självständig stat. Vad säger då detta om mej? Vem är jag i mej själv om jag kan skapa en hel identitet kring något, en totalt påklistrad sådan, och sedan skrota den för en ny irländsk? Svaret måste vara: en högst oklar person som gör allt för att söka tillhörighet i något eftersom jag uppenbarligen inte har någon egen, i desperat hopp om att bli mindre oklar. Jag anser mej fortfarande inneha en irländsk identitet och kommer väl ha det tills jag tar mej an en ny. Kanske råkar jag se en dokumentär om utrotandet av lunnefåglar på Färöarna, flyttar dit och börjar jobba som fågeluppfödare. Men bättre det än att vara identitetslös och oklar, eller hur? Av: Jack Rossander
