svenne eller blatte? av: Maja Nuhic
Klipp av dig håret för att du är “deprimerad”, byt stil för att du känner dig tråkig, förnya din umgängeskrets för att ingen vill bjuda dig på fest. I ett tonårshuvud är “IDENTITETSKRIS” skrivet i stor text med “impuls” inte långt därefter. Det är inte sällan man träffar personer som är osäkra i sig själva, men att träffa någon som är osäker på om de har rätt till sin härkomst är lite annorlunda. Som medelklass invandrardotter uppväxt i ett relativt snobbigt område, började den inre konflikten om identitet blossa till liv i ung ålder. Mina blonda klasskamraters tydliga förvirring när jag frågade om deras ursprung förbryllade mig alltid. Varför var det en konstig fråga? Ja, att “vart kommer du ifrån?” skulle komma före “vad heter du?” var inget nytt för mig. Lyckligtvis präglas inte mina barndomsminnen av min härkomst i större utsträckning än denna sociala skada. Mestadels beroende av att jag inte förstod att smeknamn som “apan” tilldelades på grund av mina håriga armar snarare än min talang för trädklättring. Det var först när den barnsliga naiviteten började slockna som det riktiga dilemmat började. Jag insåg hur mycket jag hade påverkats av min omgivning. När jag pratar om identitetskris i denna kontext menar jag inte förlusten av kultur eller svårigheter till att relatera till den svenska. Snarare syftar jag på en inre debatt om i princip alla ens handlingar. Pratar jag så här för att klassas som en “bra invandrare” eller är jag för privilegierad för att ens kunna relatera
till mina kusiner i Farsta? Att inte veta vart det är man ska söka acceptans är ett återkommande problem för innerstadsblattar. Nästan ett problem man borde vara tacksam för, då det är tonvis bättre än att inte bli accepterad i samhället. Ja, för att vara helt ärlig så har jag självmant aldrig känt mig något överdrivet utestängd, något som tillhör en del av mitt privilegium som sekulariserad europé. Hur som helst har det funnits tider då jag behövt ifrågasätta ifall min bild av min tillhörighet, endast var ett resultat av min extrema assimilering. Häromdagen fick jag till exempel ett fylle-sms av en kille från min före detta klass. Han hade skrivit “din jävla afrikan” helt oprovocerat. Det är förstås ett rasistiskt och äckligt beteende, men när man tar i hänsyn att mina föräldrar är från Jugoslavien, samt faktumet att jag är... vit, blir detta sms bara extremt märkligt. Faktum är att det är omöjligt att veta hur man uppfattas av andra, vem du än är och vart du än kommer ifrån. Människor formar sina åsikter utifrån deras intryck av dig och det kan vara svårt att veta vilka som har förutfattade meningar och inte. Det är upp till en själv som individ att avgöra var man känner sig accepterad och tillhörande, även fast det kan vara svårt att förstå. I slutändan ska inte ens ursprung eller uppväxt behöva diktera vem man är som person. Så, som smått alienerad och priviligierad blatte-svenne, är det bästa rådet jag kan ge att fullständigt skita i vem du förväntas vara.
