tomas andersson wij... s

tomas andersson

wij Många uppfattar honom som en kristen sångare. Egentligen är han vår tids främste textförfattare. Tomas Andersson Wij bjöd in Annica Henriksson och Erik Dahlström till sin lägenhet på Söder. Musik, whisky och en massa prat om livet. Fotograferade gjorde Michael Lokner.

Den gamla Kexfabriken på Söder har blivit centrum för Tomas Andersson Wijs kreativitet. Där har åtskilliga låttexter, melodier och reportage blivit till. Den sjaskiga färgen, brännmärkena och groparna tyder på att trägolvet har tagit stryk genom åren. Det spartanskt möblerade rummet inramas av nakna vitkalkade väggar och fönster som vetter mot bakgården. Vem som helst kan känna hur lokalen får fingrarna att klia och idéer att storma. Tomas sitter i sin morfars gamla kontorsstol och dricker snabbespresso. Hans tredje platta Vi är värda så mycket mer släpptes i april. – Den handlar om kickarna, om bakfylledagarna, om vänner som börjar intressera sig för villalån och Bo Kaspers Orkester, säger han och menar att BKO har blivit en slags symbol för hela TV4-småborgerligheten. Plattan handlar också om vad man vill med sitt liv, när drömmarna blivit uppfyllda men inte gjort en lyckligare.

Tomas blev inte riktigt nöjd med förra skivan Ett slag för dig. Där fanns låtar som ville bli starkare i uttrycket och ur den frustrationen föddes samarbetet med Simon Nordberg, som bland annat producerat Motorhomes. Resultatet blev svängigare och det bästa Tomas Andersson Wij gjort. Det religiösa temat är inte heller lika påtagligt eftersom andra ämnen trängde sig på den här gången. Vi diskuterar hans tidigare texter och paralleller dras till Nick Cave, Dylan och Spiritualized, några exempel på andra som blandar in religion i sin musik.

Tror du att folk ryggar tillbaka när du sjunger om Gud?

- Vissa kanske blir skrämda, men vem funderar inte på Gud? Jag grubblar inte över vad folk ska tycka när jag skriver mina texter, detta är ju frågor som alltid kommer att omge mig. Och de som lyssnar på mina skivor förstår att jag inte har speciellt många svar. Skillnaden ligger i att det blir känsligare på svenska, men då kan man också beröra människor mer. Laddningen blir antingen positiv eller negativ.

Han säger sig önska att han kunde skriva om andra människor, men det blir mest om honom själv och hans närmaste vänner och flickvänner. – De gröna vagnarna handlar om en av mina absolut bästa vänner och även om jag inte brukar berätta för folk att “denna låt handlar om dig”, ska jag säga det till honom. Men han kommer nog förstå det ändå.

I taket hänger två rislampor och på bordet bredvid oss ligger det snyggt uppradade modetidningar. I hyllan står det uppslagsböcker, lexikon och en psalmbok.

Dina texter är väldigt poetiska, har du skrivit något skönlitterärt?

– När jag var 16-17 år hade jag en idé om att bli författare, jag skrev kanske 80 sidor som jag definitivt inte skulle vilja läsa idag. Sedan kom jag på att romanformen inte passar mig, att jag hellre skriver i ett kort koncist ögonblicksformat. Jag har skrivit lite poesi, vilket är ett bra sätt att komma in i låtskrivandet, men det är inte ens i närheten av känslan att skriva text till en melodi.

TOMAS ANDERSSON WIJ är uppvuxen i Fruängen och varje söndag gick hela familjen till Baptistkyrkan Ebeneser på Mariaberget. Om man frågar honom hur kristen han är på en skala 1-10 svarar han 7, men vet inte riktigt varför. En 10:a har oerhört stark visshet, medan han själv har sina tvivel.

Lyssnar du själv på religiös musik?

– Musik kan inte vara religiös. Artister kan vara religiösa. Och visst lyssnar jag på religiösa artister - Dylan, Lauryn Hill, Marvin Gaye....

Men du går inte till Gospelcenter och köper svenska lovsånger med någon medelålders karl med akustisk gitarr?

– Nej, skrattar Tomas, verkligen inte.

Vi har fått besök av Jean, konstnären som Tomas delar lokalen med. Det är hans verk som hänger på väggen; en skiss av en man i gult.

Går du på klubb?

– Ja, de som Jean anordnar framför allt. – De mest syndiga klubbarna i stan, ropar Jean från andra sidan rummet. – Jag har blivit ruskigt inspirerad de senaste åren att vara i den världen, med den musiken, avbryter Tomas.

Han har en vacker uppsyn, uppriktiga ögon och är väldigt tillmötesgående. Som sjuåring började han sjunga i kyrkan, kompad av en kille med VPK-skägg och utställda byxor. Som tioåring bildade han ett band och började plita ned egna texter i bakvattnet av Imperiet. Fyra år senare blev han radiopratare i P3:s ungdomsprogram Tvärnit. – Jag hade en dröm om att få spela mina favoritskivor i radio. En vecka efter start fick jag intervjua Thåström. Då var jag jävligt nervös, men han var väldigt trevlig för att vara Thåström. Jag frågade var han hade köpt sina gulfläckiga byxor, den typen av frågor. Han svarade lydigt. De gulfläckiga hade en av hans kamrater hittat i en container. De är skitsnygga, sa jag!

Senare inledde Tomas en strålande karriär som journalist åt bland annat SvD, DN och Nöjesguiden. Det händer fortfarande att han gör en eller annan intervju. Tomas säger sig bli inspirerad av att möta människor och brukar se till att få långa intervjuer. En gång tillbringade han en natt med John Holm i Köpenhamn, medan sistnämnde väntade på morgonflyget tillbaka till USA.

Debutplattan Ebeneser kom 1998, men gick relativt obemärkt förbi. Det var med andra

skivan Ett slag för dig som folk fick upp ögonen för Tomas Andersson, som då hade lagt till Wij i namnet efter byn i Hälsingland där hans mamma växte upp. Han blev nominerad till årets textförfattare men den gången satte Håkan Hellström käppar i hjulen.

Trots att Tomas har ledsnat på jeanskillar som Ryan Adams, är det ändå dem han känner sig mest besläktad med. Han uttrycker sin besvikelse över singer/songwriter-traditionen som stagnerat i utveckling. – Det råder brist på nyfikenhet och påverkan från annan musik, traditionen har blivit protektionistisk. Det finns dock några som öppnar upp för andra influenser, exempelvis David Kitt, Kurt Wagner, Mark Eitzel och David Gray.

Har du kvar några idoler sedan barndomen?

– Ja, flera. Mycket av det uttryck jag växte upp med, den stämning och energi som fanns i tidiga U2 och Waterboys, påverkar mig fortfarande. De har blivit en slags referens till hur musik ska kännas. Skulle inte lyssna på U2 eller Waterboys i dag, deras plattor känns så daterade, men väl The Smiths. De har har överlevt tidens tand.

Vad tycker du om Lars Winnerbäck?

– Han är väl bra, framför allt när han är full på energi, jag har flera av hans skivor. Han skriver bra rapportprosa. Våra grejer har inte så mycket med varann att göra men vi befinner oss på samma gata genremässigt.

Patrik Isaksson?

– Han gillar jag inte. Nej, usch jag kunde inte ens gå på Grammisgalan 1999 när han var nominerad till bästa textförfattare. Jag tyckte det var skändligt. Hans texter är som tvåloperor, tvådimensionella.

Om jag skall jämföra Tomas Andersson Wij med någon annan blir det utan tvekan Plura. När jag påpekar detta för honom, blir han lite förvånad. – Vi har en liknande sångtiming men har inte så värst mycket mer gemensamt tycker jag.

Däremot har han inget emot att bli jämförd med Plura, som är en väldigt uttrycksfull sångare. I slutet av 80-talet lyssnade Tomas mycket på Eldkvarn, speciellt Kungarna från Broadway. Förra året medverkade Tomas på hyllningsplattan till Plura och även på Bajen Forever.

Hur kändes det när Hammarby vann förra året?

– Jag brydde mig inte, det var märkligt att gå runt på Söder och höra den där skivan eka från fönster. Jag skrev den där låten som en slags politisk infiltrering med fotbollsmetaforer. Jag är inget vidare Bajen-fan.

NÅGRA VECKOR SENARE träffar La Musik Tomas Andersson Wij igen, för att dricka whisky och lyssna på musik. Han möter oss i dörren till sin lya i jeans, skjorta och Birkenstocks. På väggen hänger stora fotografier på favoritkonstnären Ola Billgren och Johnny Rotten och på ett av köksskåpen sitter en filmaffisch från Nick Drakedokumentären A Skin Too Few fasttejpad. Tomas slår sig ned i den röda soffan och sätter på David Kitt, Joni Mitchell och sedan Frank Sinatra. – Det här är Sinatras bästa och mörkaste platta, Cycles från 1968, producerat av Don Costa. Vi lyssnar med andakt till You Are My Way Of Life.

Därefter tar La Musiks Erik Dahlström över plattvänderiet och ber Tomas tycka till.

JOHAN HJELTNE “Vilsen flyttfågel” – Jag har den här plattan, den är släppt på Hemlandssånger. Han skickade den till mig tillsammans med ett fint brev. Jag känner igen den John Holm-inspirerade rösten. Det låter väldigt mycket 70-tal. Man får känslan av att han inte lever i samma tid som vi andra, då tänker jag främst på språkbehandlingen. Det känns uppriktigt, men ingen melodi som direkt sätter klorna i en.

TOMAS LEDIN ”Too Many Days” – Man kan höra på de basiga gitarrerna att det är 70-tal. Energin som han har är svår att motstå, men melodin är lite “by the book”.

Detta är Tomas Ledins debutalbum från 1972.

– Är det sant? Ja, det finns ett jävla självförtroende, men det är en svår genre att slå sig in på. Att sjunga på engelska är som att sälja sand till araberna. Faktum är att Tomas Ledin ringde mig häromdagen och sa att han tyckte väldigt mycket om min nya skiva.

AMERICAN MUSIC CLUB “Gratitude Walks” – Åh, I love this song. Får man prata i låten? Jag hörde den här första gången live på Roskilde

1994. Mark Eitzel, som redan var halvpackad, halsade ur en flaska rödvin. Jag höll på att ramla baklänges när jag hörde den här, det var en sådan uppenbarelse. Direkt efteråt gick jag till Virgins tält och tiggde till mig plattan. Jag gillar den här 6/8-dels takten, att de lyckades få ett sväng i långsamma låtar. AMC tog singer/songwritertraditionen vidare. Det blev ännu större kärlek från min sida när jag fick reda på att det var Mark Eitzel som upptäckt Red House Painters. Jag åkte till San Fransisco och letade upp honom. Skivbolaget brydde sig inte ett skit om AMC så jag gick runt i olika musikaffärer och frågade om någon kände Eitzel. Jag bodde i Height Ashbury och mittemot fanns en BookSmith. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle fråga den skäggige snubben i affären och han kände en radioproducent som kände bandet. Han lovade att ringa några samtal. En dag ringer denne radioproducent och säger att Eitzel är i New York, men han kommer tillbaka för att se Barbara Streisand-konserten. Dagen efter ser jag att AMC ska spela på ett ställe som heter The Thirsty Swede, så jag går dit och sitter och väntar på honom. Eitzel har då hört talas om mig, kommer fram och säger: “Jaha, du är den där ettrige svensken, vi kan käka lite Tex Mex innan konserten.” Jag fick en halvtimme och Eitzel hann redan då bli full, konserten var skitdålig, men jag fick min intervju.

NINA SIMONE “Oh, Suzanne” – Oj, vad bra. Det skulle kunna vara Dion, de har samma timing i sången.

Det är Nina Simone.

– Nina Simone? Åh, vad bra. Cohen är ju alltid bäst när någon annan sjunger, till exempel när Aaron Neville gör Ain’t No Cure For Love.

THE BROTHERS AND SISTERS “The Times Are A-Changing” – De här vet varför de är kristna. Åh, vad bra! Så exklusivt bra! Det här var det bästa jag hört på länge. Tomas tittar på konvolutet och begär att få höra mer.

BOB DYLAN “Alberta # 4” – Det sägs att han gjorde den här plattan för att bli av med sina fans. Nu har han den där Lay Lady Lay-rösten igen. Han brukar låta så här på en del plattor, men han har något fel på stämbanden, bronkit eller något. Mitt första band gjorde en cover på Mr. Bojangles, är det stilpoäng eller? 1983, jag var tolv år, vi trodde att det var en Dylan-låt.

Tomas plockar upp sin gitarr och sjunger tyst raderna till Mr. Bojangles. Det är tårdrypande bra. Någon får ett sms. – Nu är det STIM som hör av sig direkt, skämtar Tomas.

LORRAINE ELLISON “Stay With Me Baby” – Jag satt och tänkte på hur mycket jag älskar Dusty Springfield, delvis för att hon är mer återhållsam. Det här är samma ljudbild som på Dusty In Memphis. Vissa artister bara kör över en med sin desperation på ett schysst sätt, andra måste man ställa sig i försvarsställning till. Detta är lite för mycket. Det är ett sådant mysterium, vad det är som gör att vissa grejer talar till en. Det är det som gör kritikerjobbet så omöjligt. Man kan höra att något är riktigt bra i sin genre, t o m “outstanding”, men ändå går inte hjärtat sönder på en. Det är någonting i tonen som inte riktigt kommunicerar med en.

Kvällen börjar bli sen, chipsen är slut, whiskyn börjar sina och Tomas spelar Dion, Bert Jansch och Bruce Springsteen. Vi myser i melankolins tecken tills Tomas skakar om oss rejält när han sätter på den kanadensiske singer/songwritern Bruce Cockburn. Fortfarande nedstämt, men ack, ack, ack så kolossalt vackert. – Han är fortfarande aktiv. Han var här för några år sedan och spelade på Södra Teatern. Jag såg honom första gången när jag var tolv, på en kristen festival. Men jag fattade inte riktigt då hur bra det var.

Nej, inte La Musik heller. Men nu vet vi.