van morrison... s

den buttre ängeln från belfast

- Staffan Rislund om en hjälte

Irländske Van Morrisons nya album Down the Road som recenseras på annan plats i denna tidning, är hans ungefär femtioelfte skiva på lika många år. Jag har i skrivande stund inte hört den men en kvalificerad gissning är att den låter likadant som allt annat han har gjort de senaste två decennierna. Detta alltså från en man som en gång gjorde en skiva som inte låter som någonting annat.

Det känns jobbigt att behöva erkänna men Astral Weeks från 1968 är nog det bästa album som någonsin har spelats in. Jobbigt, eftersom det är en sådan där grundmurad och sällan ifrågasatt klassiker, ungefär som Sgt. Pepper eller Velvet Undergrounds bananskiva. En sådan där skiva som alla som vill göra anspråk på att vara någorlunda bildade, gillar. En skiva som aldrig glöms bort när ett gäng vita medelålders rockkritiker sätter sig för att lista världshistoriens bästa album. Kort sagt: En skiva, som om den vore en människa, skulle heta Ingmar Bergman. En gammal gubbe som decennium efter decennium fortsätter att leva gott på gamla lagrar men som sedan många år bara står i vägen för dem som är yngre och bättre.

VÅRA FÖRSTA MÖTEN var långt ifrån problemfria. Jag försökte närma mig Astral Weeks på olika sätt; spela den i bakgrunden när jag gjorde något annat, lyssna på den i hörlurar på stan... Men det ville sig inte riktigt. Det var något vagt och ogripbart över hela skivan och jag började mer eller mindre betrakta den som ännu en av de där odödliga klassikerna som jag klarade mig lika bra utan. Som tur var fanns där en upptempolåt, The Way Young Lovers Do, som fastnade relativt snabbt. Det var för den låtens skull som jag trots allt fortsatte att återkomma till skivan ända tills marken, efter sådär tio lyssningar, började skälva under mina fötter.

Arrangemangen som hade verkat så spretiga och skeva - fulla av flöjter på vilsna soloutflykter och akustiska gitarrer som tycktes ha läckt in från en angränsande studio - smälte plötsligt samman i mina öron. Jag kände igen känslan. Jag hade upplevt den några gånger tidigare; hur en skiva till en början bara känns spretig och konstruerat otillgänglig men hur man ändå fortsätter att spela den med långa mellanrum eftersom den trots allt väcker någon slags nyfikenhet. Och hur den sedan utan förvarning öppnas och suger in en. Flera av mina favoritplattor lät bra första gången jag hörde dem men kanske har jag ändå en speciell relation till de här skivorna som jag har fått tampas och slåss med ett tag innan de har bjudit in mig. Kanske för att de på ett annat sätt än mer lätttillgängliga alster gör mig till medskapare.

Astral Weeks är med sin komplexitet omöjlig att tröttna på. Det är inte den skiva jag först söker upp om jag vill ha snabba hårda kickar. Det finns sådana här också, till exempel i den redan nämnda The Way Young Lovers Do och i Beside You när Morrisons röst med orden “and you’re high on your high-flying cloud” växer till ett crescendo som smälter ihop med de vindlande gitarrerna. Men på det stora hela är Astral Weeks en skiva som glöder snarare än brinner. Låtarna är drömska, ofta långa, melodierna klättrar upp och ned i upptäcktsfärder som efter hundra lyssningar fortfarande inte känns förutsägbara. Det

”Det känns jobbigt att behöva erkänna men Astral Weeks från 1968 är nog det bästa album som någonsin har spelats in”.

Astral Weeks, Moondance, Veedon Fleece och Into the Music är Van Morrisons fyra mästerverk men givetvis allt han gjorde under perioden 1968-79 måste höras. Efter det gick hans bäst före-datum ut. Hans senare album följer alltför ofta en minsta motståndets lag; låtarna lunkar på i bekväm takt i sex minuter utan att något oväntat händer. Tryggt, småtrevligt och ganska odynamiskt. Han har sammanlagt spelat in två oumbärliga låtar efter 1979: Mose Allison-covern If You Only Knew från Sense of Wonder och New Biography från Back on top. I väntan på ett vettigt samlingsalbum som täcker hans senare produktion klarar du dig med att ladda hem de två låtarna till din hårddisk.

här är musik lika rik och mångbottnad som en Dostojevskij-roman.

Det har skrivits alldeles för många akademiska avhandlingar om Astral Weeks. Om dess både musikaliska och textmässiga släktskap med den impressionistiska målarkonsten. Om den gåtfulla diskrepansen mellan inspelningssituationen (Morrison instängd i en glasbur mitt i studion, omgiven av inhyrda musiker som han aldrig hade träffat tidigare) och den varmt organiska musik som blev resultatet. Men det kanske bästa försöket att i ord formulera den här skivans unika sound, har jag funnit hos Andres Lokko. “Keltisk soul” var termen han använde. Så vitt jag vet ett helt nypåfunnet begrepp. Keltisk soul: En kombination av sex och naturromantik, egentligen en självmotsägelse, lika omöjlig som kristdemokratisk reggae. Mycket riktigt har jag heller aldrig hört någon skiva som påminner nämnvärt om Astral Weeks. Förutom kanske en. Och nej, jag talar verkligen inte om Nicolai Dungers överskattade Soul Rush från i fjol utan om den skiva som Morrison själv, 1974, gav ut Veedon Fleece.

Samma sak gäller hans röst: Det är i föreningen av till synes oförenliga element som skönheten uppstår. I konflikten mellan den

kärva ytan och den bångstyriga flodvågen av passion där under. Morrison skyr inga medel för att komma dit han vill. Ena stunden brölar han som en finlandsfärja eller stånkar som ett gammalt lokomotiv i uppförsbacke, för att i nästa smeka medhårs med sin mest honungslena falsett eller brista ut i nasala saxofontjut (han har en teori om att en sångare ska smälta samman med blåssektionen vilket kanske låter fånigt i text men ofta fungerar i verkligheten). För det mesta låter han bara sur. Butter, tvär och ilsk, precis så som han har beskrivits av de fåtaliga journalister som har haft det tvivelaktiga nöjet att möta honom. Men så, rätt som det är, tränger en solstråle genom det kompakta grå molntäcket och man bara smälter.

Van Morrison hatar att dela med sig av sig själv till kreti och pleti. Live kan han vara rent hotfull mot sin publik och skälla ut folk som ropar efter fel låt. Journalister är han som sagt ännu snålare mot. Jag har läst tårdrypande skildringar av skribenter som har blivit så otrevligt bemötta av sin idol att man undrar vad de jobbar med idag. Men så fort han börjar sjunga är det som om alla hans försvar rämnar. Det är i alla fall så det känns. Själv försäkrar han, så fort mikrofonen har ställts åt sidan, att han inte menar något speciellt med sin musik, att han bara gör sitt jobb som inte är mer intressant än vilket annat jobb som helst. Men jag skiter i vad Van Morrison säger. Jag vill bara höra honom sjunga.