berättelsen om blue note... s

Säg Blue Note och inte bara jazzvännerna spetsar öronen. B-l-u-e N-o-t-e. Känn på uttalet. Sug på fraseringen. Du uttalar ett stycke jazzhistoria. Samtidigt nämner du en stil. En hel framtoning. För någonting lika suggestivt som elegant vilar över allt som har med Blue Note att göra. En känsla. En förnimmelse, lika intensiv och glidande som cigarettrök som sakta cirklar mot taket. Blue Note framkallar ett sceneri. Svartvita bilder av koncentrerade jazzmusiker. Improviserade toner. Skarpa kontraster och djup atmosfär. Sinnebilder. Blue Note är ett namn laddat med visuella associationer. Skarp typografi. Djärv och dansant layout. Ett slags jazzgrafik. Eller jazzestetik, kanske. Om det finns en sådan estetik måste i alla fall Blue Note ha bidragit till den. Fast på något vis är Blue Note en alldeles egen estetik, med samma monumentala dynamik som ett totalkonstverk. Här finns helt enkelt en aura - “en sällsam väv av tid och rum: en unik framtoning av någonting avlägset, det må befinna sig aldrig så nära” som tyske filosofen Walter Benjamin beskrev auran.

Kanske vet ni precis. Kanske förlorar ni er också i denna värld av jazz. Kanske älskar ni Blue Note lika mycket som jag. Blue Note Records den legendariska jazzetiketten som startades av den tyske immigranten och jazzälskaren Alfred Lion i New York 1939. Det rör sig om ett skivbolag som har flera tusen klassiska jazzplattor på sitt goda samvete. Men också om ett svåröverträffat varumärke och ett kulturhistoriskt monument. Fast egentligen handlar det bara om en enda sak: om kärleken till jazzmusiken. BERÄTTELSEN OM BLUE NOTE BÖRJAR i Berlin redan 1925. Det är söndag och den 16-årige Alfred Lion är på väg till Admirals Palast för att åka rullskridskor. Så brukar han alltid göra, varje söndag. Men denna dag möts han av beskedet att rullskridskoåkningen är inställd till förmån för en konsert med Sam Woodyard and his Chocolate Dandies. Lika förvånad som nyfiken löser han biljett. Och stiger in i resten av sitt liv - ett liv som jazzälskare. Det är första gången han ser svarta musiker och hör jazz. Musiken griper tag i honom direkt. Det han hör är någonting helt nytt, någonting helt annorlunda. “The beat got right into my bones”, berättade han många år senare.

Tillsammans med bästa vännen Francis Wolff upptäcker Alfred Lion jazzen. Han åker snart till New York med bara några mark på fickan, gästarbetar i hamnen och köper mängder av skivor med sig tillbaka till Berlin. Så ser faktiskt grunden till Blue Note ut: två vänner med en gränslös passion för jazz. På detta robusta emotionella fundament byggdes sedan skivbolaget. Men innan dess hade Alfred Lion, som så många andra fritänkande landsmän, tvingats fly från en växande nazism i Tyskland. Efter en tid som handelsman i Chile hamnar han åter i New York 1937. Francis Wolff är då fortfarande kvar i Berlin.

Efter att ha utforskat stadens jazzliv, såväl i Carnegie Hall som på jazz-

klubbarnas nattliga jamsessions, är den unge Alfred så förälskad i musiken att han måste dokumentera den. Han måste så innerligt spela in boogiewoogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis att han skrapar ihop pengar för att hyra studiotid. Året är 1939 och de första utgåvorna från Blue Note Records ser dagens ljus. Samma år sluter Francis Wolff upp vid sin barndomskompis sida. Han börjar jobba som fotoassistent och kommer i fortsättningen att fotografera i princip alla Blue Notes inspelningar, en bilddokumentation som sticker ut genom både sin visuella briljans och inkännande hållning. Stora delar av Wolffs fotografier låg länge nedpackade och höll på att förbli okända, men för sju år sedan publicerades den majestätiska “The Blue Note Years - The Jazz Photography of Francis Wolff” (Rizzoli). I denna bok kan man också läsa utdrag ur skivbolagets första broschyr där “The beat got right de unga entusiasterna Lion och Wolff statuerar: into my bones” “Hot jazz /.../ is expression and communication, a musical and social manifestation, and Blue Note Records are concerned with identifying its impulse, not its sensational and commercial adornments”. Och de förblev sin vision trogna. Men Alfred Lion och Francis Wolff var inte ensamma i sin gärning. Många europeiska immigranter gjorde en enorm insats för att lyfta fram jazzen som konstform i efterkrigstidens Amerika. De turkiska bröderna Ahmet och Nesuhi Ertegun startade Atlantic Records, armeniern George Avakian jobbade på Columbia och engelsmannen Leonard Feather och östeuropén Ira Gitler skrev jazzkritik. Därtill var många klubbägare av europeisk härkomst. Och dessa människor behövdes. För i det rasistiska och segregerade USA förlöjligades den svarta jazzen och sågs på sin höjd som simpel underhållningsmusik. Tänk då vilken ironi att dessa europeiska immigranter, estetiskt hypersensibla och starkt passionerade, tar den afroamerikanska musiken till sina hjärtan och uppmärksammar amerikanska folket på landets egen unika konstform. Vilken betydelse bakgrunden i Weimarrepublikens Berlin hade för Alfred Lion och Francis Wolff kan man bara spekulera om. Åren före naziregimen exploderade ju nöjeslivet och kabarékulturen i det hektiska Berlin. Filmindustrin blommade ut med den tyska expressionismen. Det fanns fler barer och teatrar än man kunde räkna till och flärden och dekadansen kulminerade samtidigt som inflationen slog nya rekord. “Berlin war DIE stadt”, skrockar en gammal tant i Julien Benedikts dokumentärfilm Blue Note - A Story of Modern Jazz från 1996. Kulmen nås enligt många med premiären 1928 på Bertolt Brechts teaterpjäs Tolvskillingsoperan med musik av Kurt Weill. (Den innehöll för övrigt den blivande jazzstandarden Mack the Knife.) Samtidigt hade det visionära, konstnärliga avantgardet samlats under ett tak i arkitekten Walter Gropius berömda Bauhausskola i Dessau. Dessa starka, om än något spretiga, impulser förde de tyska immigranterna med sig till Amerika under 30-talet och att

“Hot jazz /.../ is expression and communication, a musical and social manifestation, and Blue Note Records are concerned with identifying its impulse, not its sensational and commercial adornments”

både Alfred Lion och Francis Wolff hade ett estetiskt helhetsperspektiv står utan tvivel. Blue Note blev deras konstverk. Ett totalkonstverk.

SIDNEY BECHETS INSPELNING AV GEORGE Gershwins Summertime blir Blue Notes första hit redan 1940 och den möjliggör ekonomiskt bolagets framtid. Under åren som följer spelar de ivriga tyskarna mest in artister ur jazzens mittfåra, däribland etablerade storheter som klarinettisterna Bechet och George Lewis. Det är först 1947 som den verkliga pionjärinsatsen inleds. Till allas förvåning väljer Alfred Lion att spela in den då oetablerade och misskände särlingen Thelonious Monk, ett “avigt” pianogeni. Denna inspelning blir startskottet för en strävan efter att alltid ligga i fronten av jazzutvecklingen, att alltid nosa upp de mest spännande artisterna. Men aldrig för sakens skull, utan alltid drivet av en vilja att förmedla bra musik. Nästa viktiga inspelning är med pianisten Bud Powell och äger rum 1948. Inga finansiella eller andra marknadsmässiga överväganden finns vid den här tiden bakom Alfred Lions val av artister. Han väljer bara de artister som berör honom djupast. Det är känslan som tar beslut, den intuitiva jakten på “schwiiing” och “the blues”. Enligt Gil Melle, en saxofonist som spelade in för Blue Note, var Alfred Lion en sorts vandrande inspiratör som förlöste fler än en musiker. “He instinctively knew when they had it down deep, and that he could draw that ability out of them and put it on his record”, hävdar han i Benedikts film.

Det brukar därav talas om “The Blue Note Treatment”, en slags trestegsservice som bestod av omsorg, planering och kvalitet (i alla led). Jazzmän som Herbie Hancock, Horace Silver och Freddie Hubbard vittnar alla om hur viktig deras tid vid Blue Note var. Hur deras idéer fick genomslag, hur varje inspelning genomfördes omsorgsfullt med noggranna repetitioner, medvetna val av medmusiker och perfekt ljudkvalitet. Det sistnämnda stod ljudteknikern Rudy Van Gelder för. Genom sin lyhördhet och akustiska detaljkänsla bidrog han till att höja ljudkvaliteten och särskilja Blue Note ytterligare. I föräldrahemmet i Hackensack, i New Jersey, rev Van Gelder väggen mellan sovrum och vardagsrum och byggde en egen studio efter sina speciella preferenser. I det magiska rummet skapades sedan vad som kom att kallas “The Blue Note Sound” - varmt, distinkt och kristallklart. Allt som allt måste Van Gelder ha spelat in tiotusentals skivor i sina studior, och han är antagligen den klassiska jazzens meste ljudtekniker.

Blue Notes inspelningar sticker alltså ut, men inte bara för ljudets skull utan också genom Alfred Lions imponerande känsla för talang och konstnärlig kvalitet. Hela bolagets katalog är extremt svårslagen, både vad gäller stilistiskt omfång och kreativ kontinuitet. Ett exempel är John Coltranes Blue Train (1958) som enligt många står långt över saxofonistens annars så imponerande produktion för etiketten Prestige vid samma tid. Samma sak gäller för altsaxofonisten Jackie McLean vars 60-tal på Blue Note - till exempel den makalösa One Step Beyond (1963) och Right Now (1965) - vida överglänser hans tidigare (och senare) insatser. Tur då att sagan om Blue Note inte tog slut redan 1954. För efter att Lion drivit sin kompromisslösa inspelningspolitik var skivbolagets ekonomi vid denna tid under all kritik. När så Columbia lanserade vinylskivornas 12”-format var det ett dråpslag för Blue Note som tvingades uppdatera hela sin 10”-katalog. Det nya formatet var också dyrare av andra anledningar, till exempel behövdes riktiga konvolut med omslag och baksidestexter till skillnad från tidigare kuvertlikande höljen. Glädjande nog skulle den tilltvingade fokuseringen på omslagsdesign göra Blue Note om möjligt än mer klassiskt. Till en början använde man sig av etablerade designers som Paul Bacon och John Hermansader - och en ung Andy Warhol gör vissa insatser som tecknare. Men från och med 1956 blir ett ungt layoutgeni vid namn Reid Miles, från tidningen Esquire, ett slags husdesigner hos Blue Note. Att hans ljuvligt banbrytande formgivning är en av anledningarna till att Blue Note är så välkänt utanför jazzkretsarna är ingen överdrift, särskilt efter att Graham Marsh, Felix Cromley och Glyn Callingham gav ut den oundgängliga boken The Cover Art of Blue Note Records (Collins&Brown) i början av 90-talet. Ruth Lion, Alfreds andra fru, har berättat att det ofta förekom de mest intensiva gräl mellan Reid Miles, Alfred Lion och Francis Wolff i fråga om olika omslag. Av resultaten att döma verkar man ha enats i en fruktbar kompromiss varenda gång. Och med Reid Miles formgivning blev Blue Note ännu mer modernt, ännu mer profilerat och briljant. Omslagen visar djärva typografiska experiment, smarta ordlekar, fyndiga allusioner, dramatiska kameravinklar och drastiskt beskurna bilder. Som kanske inget annat skivbolag skapade sig Blue Note en allomfattande och driven visuell profil. Ett totalkonstverk, ingenting mindre.

EFTER KRISEN 1954 HETER BOLAGETS musikaliska räddning Art Blakey and The Jazz Messengers. De första inspelningarna sker under Horace Silvers namn och följs av de klassiska liveskivorna At the Café Bohemia vol. 1 och vol. 2 (1955). Silver spelar piano, Blakey trummor, Kenny Dorham trumpet, Hank Mobley saxofon och Doug Watkins bas. Hardbopen är därmed född, och Blue Note blir dess första hem. Kommersiell framgång följer också med denna mer publiktillvända och svängiga jazz som bröt mot bebopens slentrianmässiga komplexitet och förde in mässande gospelinfluenser i jazzen. Hardbopen förs vidare av Horace Silver Quintet - av många betraktad som den första funkgruppen - som tillsammans med Art Blakey and The Jazz Messengers blir Blue Notes första guldkalv. Både kontinuitet och innovation hörs i album som Blowin’ the Blues Away (1959), Horace-Scope (1960) och Cape Vardean Blues (1965) med Horace Silver, samt Moanin’(1958), Mosaic (1961) och Free For All (1964) med Art Blakeys bullriga band.

Så rör allting på sig ordentligt. Skivsläppen ökar i stadig takt. Rudy Van Gelder flyttar in i en ny studio i Englewood Cliffs, också i New Jersey, och Blue Note följer efter. Till sin hjälp har Alfred Lion och Francis Wolff nu också saxofonisten Ike Quebec som fungerar som talangscout och artistansvarig. Men bolaget är fortfarande litet och utgivningen fungerar fortfarande i rakt nedstigande led från Lions smak och intresse. Eller som Rudy Van Gelder har påpekat: “That Blue Note era would never have happened in the context of a large company… it was personalized, individual, approach”. Under det sena 50-talet briljerar pianister som Sonny Clark och den särpräglade Herbie Nichols hos Blue Note, till exempel med album som Dial ‘S’ for Sonny (1959) och Herbie Nichols Trio (1956). Nästföljande decennium härbärgerar bolaget artister som tenormannen Joe Henderson, som släpper milstolparna Inner Urge (1964) och Mode for Joe (1966), och trumpetaren Freddie Hubbard som är mycket produktiv och ger ut album som Hub-Tones (1962) och Blue Spirits (1965). Herbie Hancock går på sitt håll från debuten Takin’ Off (1962) via mästerverket Maiden Voyage (1965) fram till den massiva The Prisoner (1969). Kvaliteten är mycket hög, spelglädjen och fokuseringen är likaledes exceptionell. Lyssna bara på Wayne Shorters banbrytande Speak No Evil (1964) och trumpetaren Lee Morgans Search for the New Land (1964). 1963 står Lee Morgan för bolagets första stora crossoversuccé med låten och plattan The Sidewinder, som följs av den lika framgångsrika Song for My Father (1964) med Horace Silver Quintet. Att inte Alfred Lion var sen att önska sig liknande smashhits vittnar Morgans efterföljande The Rumproller och Hank Mobleys The Turnaround om, båda från 1965 och löst baserade på The Sidewinder. Men samtidigt märker man alltid oförutsägbara drag i Blue Notes utgivning. Art Blakeys ritualistiska slagverksjam Orgy in Rhythm (1957) och The African Beat (1962) är båda udda inslag i 50- och 60-talets skivflora, trots sin uppenbara exotism. De framsynta avantgardisterna fick också ett välförtjänt utrymme. Ornette Coleman släppte sina två volymer av At the ‘Golden Circle’ (1965), Eric Dolphy sin stringenta Out to Lunch (1964), trombonisten Grachan Moncur III sin Evolution (1963), vibrafonisten Bobby Hutcherson sin debut Dialogue (1965), pianisten Andrew Hill sin Black Fire (1963) och saxofonisten Sam Rivers den häpnadsväckande Fuchsia Swing Song (1965). Därmed bidrog de alla till att göra jazzen lite friare och stökigare. Startskottet går dock i början av 1963 när Jackie McLean sätter ihop sin fantastiska kvintett med Hutcherson, Moncur III, basisten Eddie Khan och den unge batteristen Tony Williams - den första riktiga avantgardegruppen hos Blue Note.

NÄR ALFRED LION “UPPTÄCKTE” HAMMONDORGANISTEN Jimmy Smith 1958 bidrog det till att stärka Blue Note ytterligare, både ekonomiskt och i fråga om frontställning. Det sägs att Lion var så tagen av Smiths sound att han övervägde att sälja bolaget och bli dennes turnémanager. Med Smith följde så en våg av svängig orgeljazz på Blue Note och hans efterföljare hette Freddie Roach, “Baby Face” Willette och John Patton. Mot sluten av 60-talet blev soundet ännu mer funkigt och souligt med Big John Pattons Let ‘em Roll (1965) som bra exempel. I samma riktning gick också Lou Donaldson med klassikern Alligator Boogaloo (1967), gitarristen Grant Green med sin Talkin’ About (1964) och saxofonisten Stanley Turrentine med Easy Walker (1966). Den svängiga trumpetaren Donald Byrd måste också nämnas i detta sammanhang, särskilt som han gör utmärkt souljazz på både Mustang (1966) och Blackjack (1967). När Ike Quebec går bort 1963 blir Byrds mångåriga medarbetare och pianist Duke Pearson ny artistansvarig hos Blue Note. Mot slutet av 60-talet fungerar han också som producent. 1966, på toppen av sin jazzgärning, säljer Alfred Lion och Francis Wolff sitt skötebarn Blue Note till Liberty Records. Året efter går Lion i pension på grund av dålig hälsa. Reid Miles lämnar även han Blue Note. Kvar vid rodret är Francis Wolff och Duke Pearson. Många menar dock att den “klassiska” Blue Note-eran gick i graven när Lion lämnade bolaget, och att storverkens tid var förbi. De har förstås helt fel. Förvisso blev musiken alltmer fusioninriktad i takt med att fler Fender Rhodes och elbasar släpades in i studion. Men det hindrar inte att musiken höll fortsatt toppklass. Donald Byrds Fancy Free (1969), Andrew Hills Lift Every Voice (1969) och Bobby Hutchersons San Francisco (1970) är alla pärlor och fler finns! Forlenza Venosa Associates, som tar över efter Reid Miles,

ska heller inte underskattas då deras skivomslagsdesign håller kvar Blue Note i samtiden. Precis som musiken gjorde. Men ett symboliskt slut kommer trots allt när Francis Wolff går bort 1971, och när Donald Byrd gör stor succé med fusionalbumet Black Byrd året efter är det oundvikligen början på en ny era. Under de följande åren kommer man mest att ge ut soul och fusion under banderollen “Blue Note Hits a New Note” och då har bolaget, som vid det här laget ägs av United Artists, redan flyttat från New York till Los Angeles. Då, men först då, tar sagan om det klassiska Blue Note slut.

VAD HÄNDE SEDAN? JO, REDAN 1975 började eldsjälarna Michael Cuscuna och Charlie Lourie att återutge klassiskt Blue Note-material på sitt Mosaic Records, ett projekt som forsätter fortfarande. Svenskättade Bruce Lundvall tog över spakarna på 80-talet och återupplivade etiketten, bland annat genom en omtalad minneskonsert.

I dag fortsätter Blue Note att ge ut samtida musik vid sidan av gammalt klassiskt material. Cassandra Wilson och Dianne Reeves är stora vokalissor som slår an tonen för 2000-talets Blue Note. När kalkongruppen Us3 fick tillgång till hela låtarkivet 1993, för att sampla till sin jazziga hiphop, öppnades också dörrarna för en yngre publik och för nya försäljningssuccéer. Att den franske houseproducenten Ludovic Navarre, med artistnamnet Saint Germain, gav ut sin tredje skiva Tourist på Blue Note för två år sedan visar också på en spännande tidsmedvetenhet. Men inte så konstigt kanske, Blue Note har ju någonting att leva upp till.

Ändå kommer Blue Note alltid att vara synonymt med Alfred Lion och Francis Wolff. Det var ju deras skötebarn, deras vision, deras konstverk. Och på sätt och vis också deras kött och blod. Blue Note var resultatet av deras unika position i historien och deras oinskränkta kärlek till jazz, deras totala engagemang och den ständiga jakten på “schwiiing”. Det unika? Kanske finns svaret i Francis Wolffs arkitektoniskt komponerade fotografier. Med sin exakta punktbelysning lyfter han fram Alfred Lion, tillsammans med olika musiker, ur mörkret i Van Gelders studio. Den intima och kreativa atmosfären är smittande, och bilderna vittnar om en enda sak: samförstånd. Rollerna som entreprenör och kreatör är upphävda. Alla är visionärer. Musiken är gemensam. Både Lion och Wolff hade också en ovanligt organisk musikuppfattning där känsla och intellekt, fötter och huvud, smälte ihop i jazzen. Den uppfattningen delade de med sina artister. Och den där omedelbara och svårslagna känslan - den där direkta utlevelsen som inte finns i den europeiska konstmusiken - är man alltid på spåret från starten 1939. Man är helt enkelt på jakt efter “the blues”, en märklig blandning av melankoli och stolthet, av saknad och erövring. På så vis blev musiken en kraftfull borg för både diskriminerade afroamerikaner och landsflydda tyskar.

MUSIKMAKARNA Sveriges enda utbildning för låtskrivare!

Kvalifi cerad Yrkesutbildning 80 poäng

Sista ansökningsdag: 15 maj Tel:0660-105 60 • Fax:0660-105 69 • Örnsköldsvik www. m edie m usik.nu

ayler records

Live Music With Spirit Free Jazz When Best!

Katalog: www.ayler.com Distribution: FLC ayler records artister:

Sonny Simmons, Hamid Drake, Bobby Few, Gilbert Matthews, Bengt Frippe Nordström, Noah Howard, Peter Brötzmann, Cameron Brown, Wilber Morris, Assif Tsahar, William Parker, Anders Gahnold, Arthur Doyle, Peeter Uuskyla, Jonas Kullhammar, Peter Janson, Frode Gjerstad, Peter Friis Nielssen, Sunny Murray, Mike Osborne, John Stevens, Paal NilssenLove, Paul Rogers, Jemeel Moondoc ...........