paul westerberg s

paul westerberg När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. När Paul Westerberg, a.k.a Grandpaboy, blir gammal rockar han röven av snorisarna i The Strokes, Vue, Black Rebel Motorcycle Club och alla andra som gör anspråk på att vara rockens framtid. För som alltid hämtar rockens framtid näring i dess förfl utna och dess förfl utna hade varit bra mycket fattigare utan Paul Westerberg. Ola Karlsson tar oss med genom historien.

Året är 1989. Paul Westerberg är full. Det har han i och för sig varit de senaste tio åren, men är nu dessutom så desillusionerad att han bestämmer sig för att lägga ner bandet som varit hans liv i över ett decennium. Beslutet ska bli en vändpunkt. Som sin egen man ska Westerberg ta kontrollen över sitt liv och sin musik och det stora genombrottet väntar runt hörnet.

“First thing we do when we finally pull up Get shitface drunk try to sober up There’ll be no pose tonight no money in sight Label wants a hit and we don’t give a shit”

(“Treatment bound” från “Hootenanny”)

Så kommer grungen. Westerberg första inspelningar som soloartist ges ut på soundtracket till Singles, och band som Pearl Jam, Nirvana och Soundgarden står på kö för att hylla The Replacements. Kurt Cobain går till och med så långt som att säga att Nirvana aldrig existerat utan dem.

Paul Westerberg nämns med den största respekt. Han får smeknamnet “The Godfather of Grunge” och hans status har aldrig varit högre. Problemet är bara att ingen verkar intresserad av Paul Westerberg som soloartist och hans skivor säljer dåligt. Ett annat problem är att trots att The Replacements backkatalog börjat sälja får bandmedlemmarna inget betalt. Det dröjer inte länge förrän Westerberg är full igen.

“How am I looking, I don’t want the truth How am I doing, I ain’t in my youth Past my prime, or was that just a pose It’s a wonderful lie, I still get by on those”

(“It’s a wonderful lie” från “Suicaine Gratification”)

Snabbspolning framåt; året är 1999. Paul Westerberg är sliten. Det hade han förvisso varit förut men tidigare hade det aldrig speglat av sig i musiken. Han är trött på musikbranschen, trött på de ständiga rykten om sig själv och The Replacements eventuella återförening och trött (och frustrerad) över den uteblivna framgången med soloplattorna. Han får sparken från Det Stora Skivbolaget, låser in sig i sitt hus i Minneapolis och lägger gitarren på hyllan. Bokstavligt talat. Han rör inte ett instrument på ett halvår och när han väl gör det, är det bara för att gå till musikaffären och byta in dem. Men så, i affären, möter han sin nya kärlek. Allt som krävs för att Paul Westerberg ska få tillbaka lusten för rock’n’roll är en blodröd Gibson.

“I hate music, it’s got too many notes…”

(“I Hate Music” från “Sorry Ma, I Forgot to Take Out the Trash” )

2002; PAUL WESTERBERG ÄR LUGN. Han är 42 år, gift, far till en son och har en gitarr han älskar. Ett tag trodde vi att vi hört det sista från den forne Replacements-ledaren. Vi läste om skivbolagstrassel, depressioner och drogproblem. Vi hörde rykten om AIDS och om, gäsp, The Replacements’ återförening. Själv brydde sig inte Paul Westerberg ett skit om nånting förrän han hittade sin röda Gibson. Då kände den nyblivne 40-åringen plötsligt sig som fjorton igen; lusten var tillbaka och med den kom det nya låtar. En jävla massa låtar, som resulterat i att han nu har gjort en Springsteen och släppt två nya studioalbum samtidigt (nåja, nästan i alla fall); “Stereo/Mono”.

“Good day doesn’t have to be a Friday Doesn’t need to be your birthday The next one then you won’t survive Sing along hold my life A good day is any day that you’re alive…”

(“Good day” från “Eventually”) “Meet me any place or anywhere at any time now I don’t care Meet me tonight, if you will dare, I will dare”

(“I Will Dare” från “Let It Be”)

Anledningen till att det verkligen blev ett nytt (OK, två nya) Paul Westerberg-album stavas, enligt Grungens Gudfader själv, pengar. Åren i isolering i källaren var kanske nödvändiga artistiskt sett, men kommersiellt var det en katastrof. Westerberg behövde helt enkelt deg och tog kontakt med Darren Hill (som spelade bas på första soloalbumet, 14 songs, och nu närmast kan betecknas som manager) när antalet låtar började närma sig hundra. Hill kände Rich Egan på lilla oberoende Vagrant Records och stenen var i rullning.

Men Paul Westerberg vore inte den han är utan sitt ambivalenta förhållningssätt till branschens gängse regler och den tjurskalliga bångstyrighet som gett honom ryktet som “svår” och alltför egocentrisk.

På samma sätt som The Replacements “förstörde” sin karriär genom att medvetet (?) sumpa sina chanser (t ex, bytte de instrument med varandra när de skulle uppträda på en av USA största tv-shower, “Saturday Night Live”) vägrar Westerberg att göra det “rätta” eller förväntade. Det finns ingen video, eller singel, till Stereo. Han har just genomfört en gratis soloturné (något han säger sig inte vara speciellt förtjust i) i diverse skivaffärer runt om i USA och första upplagan av Stereo är en dubbel-CD, paketerad ihop med Mono, den platta som släpptes under Westerbergs alias, Grandpaboy, tidigare i år. Inget särskilt klyftigt kommersiellt upplägg för nån som påstår sig vara ute efter pengarna, således.

Stereo är en soloplatta i ordets rätta bemärkelse. I sann Prince- (eller varför inte Todd Rundgren-) anda sköter Westerberg all instrumentering, visserligen en väldigt sparsmakad sådan men ändå, själv. Det är den Westerberg som vi lärt känna, och älska, genom låtar som Sadly Beautiful, Skyway, Lush and Green och It´s a Wonderful Lie.

Stereo är bra, en ganska logisk fortsättning på Suicaine Gratification, men det är på Mono Westerberg visar var skåpet ska stå och det är där den röda Gibson-gitarren hörs. Återigen låter det som om hans liv hängde på att han får spela dessa elva låtar, att den där fjortonårige spolingen i hans härjade hjärta fått fritt spelrum. Albumet är en rejäl knytnävsmacka i käften på alla belackare och det närmsta vi kommit en Replacements-platta sedan P.W gick solo. Jack White och resten av Detriot-vågen går ner på knä.

I en öppenhjärtig intervju i New Times L.A i april talar Westerberg, till fansens hänförelse, trots allt om en eventuell Replacements-återförening. Den gamle vapendragaren Tommy Stinson var med på planerna på en turné i sommar, men var tvungen att backa ur p.g.a sin nya arbetsgivare (här skulle man kunna säga något putslustigt om Axl Rose och hans band, men jag tänker inte ens nämna Guns’n’Roses), som var måttligt road av idén. Blir det nån turné i framtiden blir det en ren let’s-go-to-the-bankand-cash-in-reunion, eller som Westerberg säger i nämnda intervju; “…we would want to make a bundle of money to rectify for being screwed for so many years”. Och om det finns något tillfälle som rättfärdigar att spela rock’n’roll enbart för pengar, så är det det här. Paul Westerberg är värd varenda krona, även om brist på stålar kan få honom att spela in storverk som Mono.

Förhoppningsvis är det slut med själv-sabotage för Paul Westerbergs del. Han är harmonisk (tänk vad lite terapi kan göra) och han är äntligen där han hoppades vara redan 1989. Han har en röd gitarr, två nya, fantastiska plattor i bagaget och han har just visat kidsen hur man rockar i den fria världen. Och han behöver inte ens vara full för att göra det…

“We don’t know until we’re gone There’s no one here to raise a toast I look into the mirror and I see A rock ‘n’ roll ghost “

“SORRY, MA, FORGOT TO TAKE OUT THE TRASH” (Twin/Tone, 1981)

4The Replacements debutalbum var ingen dynamisk affär, men det fångade bandet som det lät live; högt, hårt och snabbt. Hüsker Dü- och Ramonesinfluenserna är tydliga, likaså fascinationen för Rolling Stones. Låtarna tillhör kanske inte bandets mest minnesvärda även om Johnny Thunders-hyllningen Johnny´s Gonna Die och den ironiska I Hate Music tål att höras igen. Plattan la också grunden för det sound som, likt det enligt den gamla klyschan om Velvet Underground, “fick varenda en som hörde dem att starta ett eget band”.

“HOOTENANNY” (Twin/Tone, 1983)

5Här började det hända saker. Hootenanny visar upp ett band som inte väjer för någonting, vare sig det är punk, rock’n’roll, country, blues eller folk. De kastar sig frenetiskt mellan stilarna och hinner knappt med själva i det ursinniga tempot. Vilket ofta hörs, framför allt i den snubblande rytmsektionen. Många av låtarna är dock ofta lite väl plojiga, som om Westerberg och kompani finner det lättare att experimentera maskerade bakom ett skämt. Men P.W visar även upp sin andra, lugnare, sida för första gången; Within Your Reach är ett svidande vackert rop efter kärlek och Color Me Impressed är väldigt söt.

“LET IT BE” (TwinTone, 1984)

6Inledande countryrock-shuffeln I Will Dare är lysande, men det är de fyra balladerna som är plattans stöttepelare. På Sixteen Blue ger Westerberg tonårsångesten ett ansikte och Unsatisfied är fyra minuter packade med vrede och förtvivlan. Fina Androgynous och soloframförandet av Answering Machine gav också en fingervisning om vad som komma skulle. Covern av Kiss-klassikern Black Diamond hade vi kanske kunnat var utan, dock.

“TIM” (Sire, 1985)

8Kvalitén på The ‘Mats plattor ökade stadigt och deras major-debut innebar, trots det lite mer slipade soundet, ytterligare ett steg framåt. Här kommer inte framförandet i vägen för låtarna på samma sätt som det hade en tendens att göra tidigare. Och vilka låtar det är sedan; bagatellen Kiss Me On the Bus, barromantiska Here Comes a Regular och den fullkomligt magiska Bastards of young är något av det bästa som gjorts under hela åttiotalet. Världen låg vidöppen…

6

“PLEASED TO MEET ME” (Sire, 1987)

Gitarristen Bob Stinson fick sparken inför inspelningarna av Pleased To Meet Me och därmed var The Repalcements hardcore-rötter i princip borta. Med legendariske Jim Dickinson i producentstolen blev soundet ännu något slickare och Westerbergs strävan mot stjärnorna allt tydligare. Här finns några riktiga pärlor, kärleksbrevet Alex Chilton, finfina Skyway och kanske det närmsta bandet kom en hit, blåssmyckade Can’t Hardly Wait, men i det stora hela en besvikelse.

6

“DON’T TELL A SOUL” (Sire, 1989)

Början till slutet. Återigen är produktionen slick och radioanpassad med Replacement-mått mätt och det är tillräckligt för att ta udden av bandets styrka. Här försöker Westerberg också att växla in på ett “mognare” spår som gör plattan splittrad och i avsaknad av både riktiga rockers och renodlade kraftballader. Achin’ To Be är fin och Anywhere’s Better Than Here likaså även om det verkade som om just den titeln var lite för talande

8“ALL SHOOK DOWN” (Sire, 1990) Inför The ‘Mats svanesång tog sig bandet samman. Eller rättare sagt, Paul Westerberg gjorde det. För All Shook Down är i praktiken Westerbergs första soloalbum. Han vet antagligen vid det här laget att bandet är slut och försöker lappa ihop det han kan av en sönderfallande enhet. Det låter trasigt och avskalat och “heart-on-my-sleeve” på ett oerhört rörande och intagande sätt. Sadly Beautiful och Merry-goround är briljanta och det avslutande titelspåret ett värdigt avsked från ett av åttiotalets mest inflytelserika rockband.

“ALL FOR NOTHING/NOTHING FOR ALL” (Sire, 1997)

6En ganska onödig, men framför allt ofullständig sammanställning över två CD av “hits” och diverse skåpmat från bandets år på Sire. Alltså saknas det bästa från de tre första albumen och vi får istället skräp som Cruella de Ville och Jungle Rock. Inte heller är en rätt bra blaskig Westerberg vid mikrofonen, framförandes en väldigt alternativ version av Like A Rolling Stone (pin), särskilt skojig. Inte ens de medföljande CD-ROM-bitarna gör en gladare. Vi väntar på boxen istället…

“14 SONGS” (Sire/Reprise, 1993) De som trodde att Paul Westerbergs första solo-

7album skulle ta vid där All Shook Down slutade trodde fel. Tvärtemot rockar han på i bästa Let It Be-stil, och han gör det med den äran. Bottennapp saknas inte, men Knockin’ On Mine, World Class Fad och Down Love visar upp en låtskrivare som verkar trivas alldeles förträffligt på egen hand. Och nog hade väl Things förtjänat en plats högt upp på Billboardlistan?

“EVENTUALLY” (Reprise, 1996)

9Av många ansedd som det svagaste album Westerberg någonsin släppt, men jag älskar det. Här visar han upp en bredd, och klass, som låtskrivare som inte står de allra största långt efter. Lyssna på ljuvliga Good Day, hjärtskärande MammyDaddyDid eller Angels Walk och hör en man som i och för sig är ganska långt från den han en gång var, men som istället låter epitetet “mogen” eller “vuxen” musik upplyftas till den ultimata komplimangen. Och nog hade väl Love Untold förtjänat en plats högt upp på Billboardlistan?

“GRANDPABOY” (EP) (Soundproof/Monolyth, 1997)

7Ett steg åt sidan och ett litet steg tillbaka. Tillbaka till rötterna, vill säga. Fem låtar släppta under pseudonymen Grandpaboy (Westerbergs alter ego), som låter som något som skulle platsat på All Shook Down. Omisskännliga Westerberg-texter och melodier, varav vissa är skojiga (Psychopharmacology), andra nästan jobbigt fyndiga (Homelessexual) och ytterligare någon riktigt cool (Hot un). Och en, Lush and green, något av det vackraste mannen någonsin gjort…

“SUICAINE GRATIFICATION” (Capitol, 1999) För första gången hörs det att Paul Westerberg

6har tappat gnistan. Det är inte på något sätt dåligt. Det är bara lite tafatt och trött. Han orkar faktiskt inte rocka till det en enda gång. Det närmsta han kommer är Looking Out Forever och den är i ärlighetens namn inte särskilt kul. It´s A Wonderful Lie är gripande och bra, likaså Born For Me, med Shawn Colvin på gästsång. Och lite kul får vi i alla fall i det gömda spåret, Wonderful Copenhagen…

“MONO” (Vagrant, 2002)

9Programförklaringen på Mono lyder; “this is a rock´n´roll record, recorded poorly, played in a hurry with sweaty hands and unsure reasons. How it sounds, what it says, who played what is irrelevant. It feels right! This is my blood” och det är precis så det låter. Det är rått, skojigt, otyglat och alldeles förbannat jävla bra. Westerberg avslutar med att på den glimrande, kakafoniska pärlan AAA, deklamera “I don´t have anything to say to anyone, anymore” och motsäger därmed sig själv å det grövsta. Det är ju precis det han har och vi tackar, bockar och tar emot genom att göra en enda stor jävla Replacements-våg som sträcker sig från 1981 till 2003…

“STEREO” (Vagrant, 2002)

8Att Westerberg väljer att lägga alla de akustiska, lugnare låtarna på en separat CD är med facit i hand ett ganska smart drag. Även om det alltid finns en risk att sådana grepp blir aningen enahanda uppvägs det ändå med den nerv och närvaro som finns i de här heminspelningarna. Och så länge han skriver låtar som Only Lie Worth Telling, We May Be the One och Call That Gone får han framföra dem på vilket jävla sätt, och i vilket format som helst. Jag kommer ändå alltid att lyssna…

Bandets första EP Stink (Twin/Tone) är kul om man är fanatiker och bootlegen Beat Girl från 1994 innehåller, förutom god ljudkvalitet en hel del rariteter; bl a gästsång från Tom Waits på Date to church och en cover på T. Rex 20th Century Boy. Dessutom är Pauls bidrag till soundtracket till Cameron Crowes Singles, Dyslextic Heart och Waiting For Somebody och hans tolkning av Beatles Nowhere man som finns med på soundtracket till I am Sam väl värda att kolla upp.

Capricenytt

”Jazz i Sverige” 2002 Fredrik Nordström saxofon

Årets ”Jazz i Sverige”-vinnare är saxofonisten och kompositören Fredrik Nordström. CD:n har just släppts och turnén äger rum i höst i Rikskonserters regi. Med sig har Fredrik Magnus Broo på trumpet, Mattias Ståhl vibrafon, Filip Augustson bas och Fredrik Rundqvist trummor. Starkt, kreativt, mångsidigt! cap 21684

Viba Femba ”Samla alla fem”

Oförutsägbara Viba Femba – ny CD med andlöst vacker sång blandat med tänkvärda texter och ordvitsande. Den unika vokalkvintetten förmår förena klockren sång med humor, engagemang och egensinne. Många har fått stifta bekantskap med Viba Femba på deras succéartade turnéer runt i landet. cap 21651

Cecilia Zilliacus – violin Bengt-Åke Lundin – piano

Cecilia Zilliacus är det senaste stjärnskottet bland unga svenska solister. Här spelar hon tillsammans med välkände och (tillsammans med Cecilia) Grammis-belönade pianisten Bengt-Åke Lundin Béla Bartóks Violinsonat nr 1 och Ernst von Dohnányis Violinsonat op 21. cap 21612

Svensk Jazzhistoria Vol. 8 Topsy theme 1956–1959

Dags för den åttonde volymen i serien Svensk Jazzhistoria som består av tre CDs. Topsy theme skrevs av pianisten Gunnar Svensson och var tillägnad Nalen-basen Topsy Lindblom. På Nalen framträdde ”alla”: nykomlingarna Monica Zetterlund, Jan Johansson, Bernt Rosengren, Nannie Porres, liksom de

3 CD till priset av 2!

cap 22049

etablerade Lars Gullin, Arne Domnérus, Alice Babs, Putte Wickman, Bengt Hallberg m fl. Till de främsta namnen hörde Jan Allan och Georg Riedel, båda intervjuade i den 88-sidiga boken som innehåller rikligt text- och bildmaterial!

Produktion Caprice Records, Nybrokajen 11, 111 48 Stockholm, fax 08-407 16 48 e-mail capriceinfo@rikskonserter.se Distribution CDA, Box 4225, 102 65 Stockholm tel 08-442 11 20, fax 08-442 11 33, e-mail cda@cda.se

håkan lidbo

– Japp. Move that body, aerobicshiten, det var jag som gjorde den. Det är ingenting jag är stolt över, men å andra sidan har jag en tvåa på Söder. Kerstin Wersäll tog med sig fotografen Michael Lokner till Östermalm i Stockholm för att dokumentera Sveriges coolaste houseproducent.

”Cool. Han gjorde typ 2.000 låtar förra året och ändå vet han precis vilka han ska spela för att folk ska dansa”.

Adam Collins från New York-labeln Euphoria är imponerad. Det är drag inne på Bar Rumba i London. Håkan Lidbo är ungefär halvvägs in i sitt liveset och har verkligen börjat komma igång. När han inte sjunger i vokodern låter det från leksakerna han har med sig. Ett par strålpistoler i plast, en liten telefon som spelar olika melodier, en synttrumma från 80-talet och diverse roliga effekter gör spelningen till en riktig show. 2 000 låtar är en lätt överdrift. Men Håkan Lidbo kan definitivt räkna sig till en av de mer produktiva svenska musikproducenterna. Sedan 1988 och den första skivan, One three seven Discoheaven, har han släppt över 110 skivor. De senaste åren ibland flera stycken i veckan. Många har undrat hur det är möjligt att släppa tolvor i den takt som Håkan gör. – Lite som en idrottsman tränar vissa moment så har jag tränat hastighet. Nu har den gått sönder, men förut hade jag en äggklocka i studion. Jag satte jag den på en timme och så kämpade jag. Jag har faktiskt satt en låt på en timme nu. Och då har jag börjat jag från noll, med att samla ihop samplingar, lägga upp mixen och göra arrangemanget.

Att jobba snabbt har också med kontroll att göra. Det kan vara bra att tappa kontrollen. – De producenter som är bäst jobbar rätt mycket improviserat. Dansmusik kommer ju någonstans ifrån svart musik, det ska man komma ihåg. Även om det är minimalistisk techno så är det ändå svart musik, det vill säga improvisationsmusik. Och det är otroligt långt ifrån livemusiker som jammar ihop till att flytta fyrkanter på en dator. Jag tror att det är viktigt att man jobbar fort för att man inte ska glömma var det kommer ifrån, att man inte ska glömma känslan.

HÅKAN TALAR MYCKET om hur viktigt det är att man kan stå för det man gör, att musiken kommer ifrån hjärtat och att den produceras av rätt anledning. Musik som bara produceras for att tjäna pengar har han inte mycket till övers för. Och Håkan vet vad han pratar om. Han har gjort sin period i det kommersiella musikträsket innan han hittade tillbaka till rätt spår igen. Bland andra hade eurotechno-gruppen Look Twice Håkan Lidbo att tacka för sina framgångar. – Japp. Move that body, aerobicshiten, det var jag som gjorde den. Det är ingenting jag är stolt över, men å andra sidan har jag en tvåa på Söder.

Han kommer dock inte att göra om det. Det är inte värt pengarna. Musik kan delas in i två världar, säger Håkan. En för folk som är intresserade av musik och en för folk som inte är det. Precis som att det finns tidningar för dem som är dumma i huvudet och tidningar för folk som tänker. Det handlar om att göra musik som hamnar i den rätta världen.

Inställningen till musiken var också anledningen till att han slutade på skivbolaget där han jobbade till för knappt fyra år sedan. – Jag jobbade i och för sig på ett rätt okej bolag och med rätt okej artister men ändå, den miljön, med de människorna och det tänkandet som är på ett skivbolag… Man pratar aldrig kvalitet, man pratar försäljningssiffror, försäljningspotential och marknadsstrategier. Jag tycker att de lurar artisterna. De signar nästan alltid upp artister exlusivt, så att de får bara släppa på det bolaget, och sen så ser man musiken som en produkt och inte artisterna som människor.

HÅKANS NUVARANDE ARBETSMILJÖ är långt ifrån kommersiell. Den lilla lokalen vid Karlaplan som rymmer tre studios i källaren och förlaget Containers kontor på övervåningen tjänar sitt syfte men inte mer. De ytor som inte upptas av musikutrustning eller skivor rymmer ett litet köksbord, en kaffebryggare och en microvågsugn. Men det är trivsamt. Och det är tur att det är så mycket folk som springer där, annars skulle det lätt kunna bli ensamt på dagarna. Håkan jobbar nästan alltid ensam. Mest för att han inte har hittat någon som han jobbar bra med. – Visst händer det att jag jobbar med andra, men det är

mest som ett sätt att umgås. Man köper en flaska vin, slår sig ner på eftermiddagen, fyllnar till lite och gör en låt. Det blir oftast med någon kompis som är jockey eller någon som är och hälsar på.

HAN LEVER ETT lite annorlunda liv jämfört med kollegorna i undergroundmusikbranschen. Halv tio kommer han till studion. Vid sjutiden går han hem, umgås med sin fru och leker med sina hundar, dricker en öl kanske. Nästan som om han hade ett vanligt jobb.

Han är också en bredare producent än många av sina kollegor. Håkan har gjort allt från att komponera musik till Danmarks största oberoende balettkompani till att producera den mystiske kultmusikern Bobby Trafalgars album. Han använder sig av en rad olika namn, beroende på vilken label musiken släpps på. The Vanisher, Dirty Harriet, The Big Spender, Monsoon och Rupert Pupkin är några. På PT Sounds blev det franskt tema och psedonymen Hakan Lidboux och på den kortlivade kvasikinesiska p-funk-etiketten Action Music kallade han sig Ho-shang Ling-bu.

Det är många som har undrat om Bobby Trafalgar är ett annat av dina alter egos eller om han finns på riktigt. Vem är han egentligen?

– Han föddes någon gång på 30-talet i Rumänien. Han spelade dragspel med den rumänska stadsorkestern fram till någon gång på 60-talet då han hade en spelning i Berlin och lyckades ta sig över till Västberlin. Han hankade sig fram där tills han träffade Marlene Dietrich som tog över honom till USA. Där träffade han märkliga musiker och blev hippie och knarkade. Han var tvungen att ha en sån period, där han snöade in på droger och tillbad solen och så. Låten från den tiden är nästan den roligaste på skivan. Den heter Hard Balls och är en hippie-dikt.

Håkan och Bobby träffades, enligt historien, när Håkan skulle sälja sin lägenhet. Bobby hade då sedan länge slutat gora musik och jobbade som fastighetsmäklare i Stockholm. Håkan övertalade Bobby att gräva fram sina gamla låtar och det hela resulterade i albumet In Person, släppt på Repap (Paper Recordings). JUST NU HAR Håkan lite olika saker på gång. Han håller på att bygga upp sitt förlag Container Recordings som bland annat förlägger grammisvinnarna Spånka NKPG. Han är på väg till Zürich för att jobba med sina musikaliska hjältar Yello. Och han har som vanligt en massa skivor som kommer ut på olika etiketter. Bland annat släpps det nyproducerade 80-talselektroalbumet Sexy Robot på tyska Lasergun. Håkan Lidbo, Early Works 1982-1985, står det på omslaget som pryds av en bild på en ung Håkan i hockeyfrilla. På etiketten Mitek släpps ett album med ett en timme långt, minimalistiskt tech funkspår. På Skint Records släpper Håkan en remix på Fatboy Slim under namnet Rev. Lidbo and the Progressive Babtiste Choir of Stockholm.

Listan fortsätter. Och det kommer den att göra ett tag till. 36-åriga Håkan har inga planer på att byta liv. – Min framtid? Tja, den ser ut precis som nu. Med den skillnaden att jag förhoppningvis har en studio med ett fönster. Jag skulle kunna kolla ut över en bakgård eller så. Det skulle vara jättehärligt.

paola Pelle Olofsson mötte upp med Paola för att snacka konstfascister, musik och leksaker. Och så tvingade han henne göra ett associationstest. Michael Lokner stod för ett gäng fi na fotoserier på en bakgård på Kungsholmen. Varsågoda.

Paolas debutalbum Stockcity Girl har nyligen släppts och under våren har singeln Above the Candystore varit svår att undvika. Stockcity Girl är skriven och producerad av Paolas make Klas Åhlund (Teddybears Sthlm) och tillsammans har de skapat en klassisk popplatta fylld av hitar med tunga basar och blippande orglar. Tidigare var Paola mest känd för att hon sjöng Teddybears Sthlms Yours to Keep. Förutom solokarriären är hon medlem i musikkollektivet Moder Jords Massiva, discjockey och driver klubben Höga klackar på Ohlssons skor i Stockholm. Dessutom har hon just avslutat sin utbildning på Konstfack. Vi träffade Paola för att snacka musik, konst och inspiration.

Är konst och musik på blodigt allvar eller är det viktigt att hålla en viss distans?

– Man ska definitivt ha distans annars finns det ingen vits med det. Musik ska vara en rolig och avslappnad grej. Jag tycker inte om när det blir skitnödigt, det blir bara tråkigt. Vissa tangerar till att bli musikfascister vilket jag har svårt för. Samtidigt kan det vara lite roligt för de anstränger sig lite mer och kan hitta många pärlor. Min brorsa är musikfascist och ibland kan det vara lite jobbigt. Men oftast är det kul eftersom han hittar en massa bra musik - så slipper jag leta. Han fungerar ungefär som en bra sökmotor.

Hur var det på Konstfack, fanns det många konstfascister där?

– Det var en hel del sådana. Jag undvek gängbildningarna på skolan och höll mig mest för mig själv. Men jag röker inte och dricker inte kaffe och då försvinner en stor social bit. Och så åt jag inte där heller för jag får studentkårsvibbar av att värma en plastbunke i mikron. Konstvärlden kan bli väldigt isolerad, bara för konstmänniskor. Musikvärlden är mycket öppnare. Konst måste man anstränga sig för att ta del av och många har förutfattade meningar om att konst är svår. Musik däremot är mer lättillgängligt och något som de flesta har en åsikt om.

Har du några kompisar från Konstfack som du fortfarande umgås med?

– Jag har en del bra vänner från alla skolor jag har gått i. Även fast jag varit lite av en loner har jag ändå alltid varit väldigt social. Den där klassiska mallen, där man ska vara på ett speciellt vis och bara så, stämmer sällan.

Vad tyckte de på Konstfack om att du höll på med musik?

– Det var olika. En del tyckte att det jag gjorde var jättebra, andra var inte så imponerade. När man går på konstfack är man utvald för att man kommit in så alla känner sig lika bra, unika och duktiga. När videon till Yours to Keep visades på tv var det många som blev förvånade över att jag sjöng, men vad ska jag göra? Springa runt och snacka om det? För mig var det inget konstigt för jag har ju alltid sjungit. Jag är så glad över att jag alltid haft sången vid sidan av och att det har kommit till den nivå det är på idag. Det hade varit jättejobbigt att gå ut Konstfack efter så lång utbildning och ändå vara tillbaka på noll. Det är den krassa verkligheten för många, det blir hårdare och svårare att försörja sig inom konst och design. Ett fåtal får stipendium eller blir uppraggade av en gallerist under sin studieperiod. För mig känns det skönt att kunna gå in i en seriös musiksatsning. Jag är konstnär och artist och vill känna mig fri att göra vad jag vill inom olika områden. Det handlar om att vara kreativ

och få respons. Vem vill gå och harva utan att bli sedd eller hörd?

Tror du att musikkarriären kommer att underlätta för dig som konstnär?

– Jag försöker slå ett slag för konstnärskapet. Det är jättekul att få den här chansen att prata, inte bara om musik, utan också för att lyfta fram konsten. Många undrar om jag inte ska kombinera konst och musik och jag har ambitionen att försöka gå mer åt det hållet. Jag jobbade tillsammans med min styvbrorsa och gjorde omslaget till skivan. På releasefesten skulle det vara kul att visa videoprojektioner med videon till Above the Candystore och de kortfilmer som jag gjorde på konstfack. Kortfilmerna är väldigt lika musikvideor men mer arty.

Vad har du för inspirationskällor?

– Det är främst tidningar och böcker. Ibland musik och kanske konstutställningar. Men de flesta idéerna kommer från livsstilsmagasin. Jag är en riktig sucker på magasin med ögongodis som id, Sleazenation och Fjords. Andra inspirationskällor är barnböcker, min leksakssamling och så fotograferar jag mycket, snapshots på mina vänner. Men egentligen är det svårt att säga vad man inspireras av. Det blir som att analysera varifrån en viss tanke kommer.

Leksakssamlingen?

– Leksakerna ska locka rent estetiskt, till färg, form och plast. Jag har ingen speciell inriktning på mitt samlande, typ Star Wars-figurer. Det är en blandning av allt möjligt, det viktigaste är att de är enkla, roliga, barnsliga och coola. Jag köper leksakerna på specialiserade antikaffärer.

Många författare läser aldrig sina egna böcker för att de känner sig klara med den kreativa processen. Hur är det för dig?

– Vad gäller musiken så lyssnar jag gärna på mitt äldre material för att se om det fortfarande håller. Vi blåste nyligen liv i en gammal Moder Jord-låt. Jag hade glömt bort hur den lät, men den funkade fortfarande så det var kul. Att en gammal låt fortfarande håller betyder ju att den är bra.

Vad skulle kännas bäst, att sälja 200 skivor till musikfascisterna eller 200 000 till en bredare publik?

– Hellre säljer jag fler och når ut till folket. Om någon är obekväm med det så… Jag tror att det där ger med sig. Numera skriver ju till och med fanzines om bred musik som självklart kan vara bra trots att den når ut till många. Inom hiphop ska alla vara så underground och det är fult att sälja mycket, men det har nog mer med artisterna att göra än musiken. Håkan Hellström är ett bra exempel på någon som lyckats charma alla med sin valpiga gladhet.

Vad har du för framtidsplaner? Blir det någon turné i sommar?

– Vi håller på att jobba på det nu (början av maj, reds. anm.). Man vill ju ha bra musiker med sig och det är inte alltid de man vill ha är lediga. Vi satsar på ett par festivalspelningar och sedan blir det en turné till hösten. Det ska bli jättekul att komma ut och spela, det är något som jag verkligen ser fram emot.

Associationstest.

Vi passade på att utsätta Paola för ett klassiskt associationstest. Ett ord läses upp för testpersonen som omedelbart ska svara med det första ord som den kommer att tänka på. Här är Paolas svar.

LA MUSIK PAOLA

Gul Svart Träd Löv Asfalt Regn Mjuk Hård Stad Hus Varmt Kallt Doktor Stetoskop Sjö Gräs Glass Kallt Fot Nagel Radio Brun Tandborste El Kanin Vit Matta Äcklig Apelsin Orange Tidning Lukt Luft Vind Krokig Klo Tid Klocka Vin Rött Eld Orange Grön Flaska Hatt Svart Barn Gullig Olja Hal