72 minute read
tomas ledin... s
from La Musik #1
by Livets Goda
tomas ledin
Tomas Ledin laddar just nu upp inför släppet av det nya albumet Hela vägen och den kommande turnén i sommar. Anders Enquist bestämde sig för att ta ett snack med mannen som lyckats hetsa upp vissa kritiker till den grad att ord som ryggradslös, karaktärslös och banal inte är helt ovanliga i omdömena om honom. Vi mötte en avspänd och ödmjuk Ledin som mycket öppenhjärtigt pratade om livet, familjen, karriären, musiken, recensenter och om pengarna. Ständigt dessa pengar…
Det pratas ofta pengar i samband med namnet Tomas Ledin. Måste man vara affärsmässig för att överleva som artist?
– Man vill ju inte bli blåst så förr eller senare måste man kanske ta hand om saker och ting. Men jag vet ju att när jag började min musikaliska bana struntade jag fullständigt i pengarna. Väldigt länge var jag överlycklig bara över att få komma in i en studio och förverkliga mina idéer. Jag var lycklig bara av att få chansen att turnera. Men sedan kommer verkligheten ifatt. Det ska fram mat på bordet, hyran ska betalas och annat.
Kommer du ihåg exakt när det här förändrades för dig? När du blev ekonomiskt medveten så att säga.
– Det var någonstans i slutet på 70-talet jag förstod att jag fick för lite av kakan. Att jag fick mindre än vad jag egentligen borde få. Så jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle börja läsa igenom kontrakten innan jag skrev på. Om man kallar det för affärsmässig må så vara. Jag ser det som något positivt att man som artist drar lite slutsatser, lär sig lite av det och kanske blir lite mer ansvarsfull mot sig själv.
Är det inte lite så att man får mindre trovärdighet om man som artist ses affärsmässig. Många verkar ju älska de här banden som bara kör på och jämt verkar skitiga, drogade och fattiga.
– Det vet jag inte riktigt. Titta på U2, det är ju en miljardindustrigrupp och de verkar vara väldigt medvetna människor. Springsteen samma sak, omkring honom är ju allt ohyggligt välskött affärsmässigt och jag tycker väl inte att det äter på deras trovärdighet som artister.
Du är ju väldigt framgångsrik, omsätter stora belopp. Är det någonting du inte gärna pratar om?
– Det är ju inte därför jag turnerar och spelar in skivor, bara för pengarnas skull. Jag har gett ut fyra nya album på tolv år och jag har gjort fem turnéer under samma tid. Hade jag släppt flera plattor och turnerat varje år hade mina ekonomiska rådgivare helt klart tyckt det varit mycket trevligare. Men pengar är ett känsligt ämne, det är det, men det är väl mer en mediapryl. Jag märker att man gärna vill skriva om mig och dra en parallell till pengar och
det är ju lite larvigt. Det finns många andra artister i Sverige som tjänar lika mycket eller mycket mer. I mitt yrke är ekonomin alltid en konsekvens av den artistiska framgången. Men det är viktigt att ha rätt folk omkring sig som hjälper en. Då blir ju också den ekonomiska utdelningen därefter.
Samtidigt är det ju ditt jobb du gör.
– Fast jag ser det väldigt lite som ett jobb faktiskt. Kanske är det undermedvetet att jag inte vill ha den synen på det för att kunna vara som bäst. Men visst är det min musik som tar mig genom livet.
Om vi pratar pengar, livskvalité och livsnjutning, vad innebär det för dig?
– Det är kanske att man är medveten om att inget varar för evigt. När jag var 15, 20, 25 ja, till och med upp till 40 så kändes det för mig som om livet bara skulle pågå, det fanns inget slut. Så är det inte längre, jag lever idag mer i nuet. Sedan är ju livsnjutning det jag håller på med samt familjen givetvis. Vi reser även en del. Men det kan vara många olika saker. Jag försöker i vardagen att göra saker som känns viktigt för mig, det är väl en slags livskvalité. Det kan vara allt från att “nä nu köper jag den där bilen och skiter i vad det kostar för snart är jag ändå död” till att svärmor ringer och frågar om jag kan komma och sjunga på församlingshemmet för att de ska samla in lite pengar till uteliggarna. Det kan vara allt från materiella ytliga ting till sådant som faktiskt är raka motsatsen. Jag har ju en ekonomi som tillåter en viss frihet och jag känner mig väldigt privilegierad så.
Har du dåligt samvete över att du är ekonomiskt privilegierad? Tycker mig höra lite av det i hur du pratar nu.
– Nej, jag har inget dåligt samvete. Men kanske tycker jag att hela västvärlden borde ha dåligt samvete med tanke på hur det ser ut i tredje världen och det faktum att vi lever på tredje världen. Jag tycker t ex att Bono driver en fantastisk kampanj, jag är ohyggligt imponerad över dels att han orkar och dels över att han lyckas göra det han gör. Han har fått fokus på en av de viktigaste framtidsfrågorna. Samtidigt, visst har jag ett yrke som gett mig väldigt mycket. Å andra sidan kan ju det vara borta imorgon, man vet ju inte vad som händer med någonting egentligen.
Vad står du politiskt?
– Partipolitik har på många sätt spelat ut sin roll egentligen. Högervänster, det är inte det viktiga längre. Sakfrågorna är det viktigaste. Men jag är ju till stor del uppväxt i Ådalen där det var hyfsat rött om man säger så och det har väl präglat mig också. Det var ju t ex inte helt lätt att flytta till Östermalm. Det dröjde länge innan jag kände att jag verkligen bodde där. Antagligen på grund av min uppväxt.
Du verkar ändå ha lite svårt att säga till dig själv att du njuter av din privilegierade situation i livet?
– Nej, jag njuter av det men jag känner att när jag engagerar mig i ANC, situationen i Tibet eller när jag sjunger för att dra in pengar till uteliggarna så gör jag inte dessa saker för att jag har dåligt samvete över att just jag har det så bra. Jag försöker bara leva efter tesen att vara en sådan god människa som jag kan. Det spelar sedan ingen roll om man har mycket eller lite pengar. En god människa kan ju alla vara. Men jag gör det även för min egen skull eftersom det ger mig ett rikt liv i en helt annan bemärkelse än just det ekonomiska.
Nu inför det nya albumet biter du i det sura äpplet och gör en del intervjuer med media. Samma media som sågar dig. Men du är restriktiv med intervjuer annars?
– Det är inte därför jag promenerar runt på den här jorden, för att göra intervjuer. Det har inte så hög prioritet. Men det är alltid kul att snacka med musiktidningar för då ligger fokus lite mer på musiken. Samtidigt är media ett sätt att kommunicera med min publik som är oerhört lojal, då känner jag också att jag har en skyldighet att vara tillgänglig.
Känner du dig utanför det rådande musikklimatet på grund av det som skrivits om dig av vissa kritiker, står du utanför på din egen kant?
– Att vara i fas i sin tid, ja, det där är ju en intressant fråga. Tittar man på alla artister som har haft en lång karriär så är de ibland mer eller mindre i fas med sin tid. Det går i vågor. Men jag är nog inte rätt man att göra en analys av vad jag står idag. Men jag kan utan tvekan säga att sedan 1972 har det funnits tillfällen då jag har känt mig mer i fas än vad jag gör idag. Samtidigt har jag alltid känt mig utanför, som en ensamvarg. Jag har aldrig känt mig tillhöra någon våg eller trend. När jag kom hem från USA 1971 så hade precis musikrörelsen vaknat och bara de faktum att jag bott ett år i USA och att jag sjöng på engelska gjorde att jag blev fullständigt avskriven. Så började det för mig och så har det faktiskt alltid varit. Jag ser inte det nödvändigtvis som något negativt. Media har aldrig byggt mig men jag har faktiskt heller aldrig slagits i bitar. För mig har det alltid handlat om min musik och min publik, väldigt renodlat.
Att sälja 250 000 exemplar som du har gjort med din senaste samling är ju nästan sjukt ofattbart i dessa tider som råder inom skivbranschen. Men 1972 när du släppte debuten Restless Mind var det tuffare?
– Man får tänka på det klimat som rådde 1972. Det var väldigt ovanligt att svenska popartister släppte LP-skivor. Jag kommer ihåg att den vårens debutanter var Ted Gärdestad och jag. Det är klart att jag var tvåa på bollen så det sjöng om det. Han sjöng på svenska, han hade singlar. Men jag fick en ganska positiv respons.
Hur gick det till i samband med att du fick spela in Restless Mind?
– Jag hade en producent och arrangör som heter Lasse Samuelson som för mig var helt fantastisk. Jag kom in till hans kontor och spelade en låt live och han sa “ta en till”. Så när jag hade spelat 4-5 låtar sa han “jag tycker vi ska spela in ett album med dig”. Det var helt chockartat för mig, att få spela in ett album. Albumet som format, som företeelse, var för mig som ett mytiskt laddat meddelande från en annan värld där artister levde. Oerhört stort. Lasse var cool och sa “skriv ett halvår till så går vi in i studion i september”. Jag var ju taggad till max. Det här var på den tiden då Carol King slagit igenom på allvar med albumet Tapestry så när vi skulle spela in blev det inte soloartisten med den stora produktionen utan det var ett litet komp med piano, gitarr, bas och trummor. Ganska intimt så där. Lasse satte mig i ett sådant sammanhang rent musikaliskt från början.
Det var inga problem med att du skulle sjunga på engelska?
– Nej då, det var “sjung på engelska du, det är kanon”. Sedan hade jag också bestämt med mig själv att jag sysslar bara med musik på en premiss. Det var att jag skriver allt material och sjunger själv på mina låtar. Inte spela med nåt dansband, inte sjunga andras låtar. Mitt artisteri, punkt slut, annars får det vara. Där var jag helt kompromisslös. Det var inget att snacka om.
Sedan ändrade du språket till nästa album.
– Ja, lanseringsmässigt blev det ju helt fel med allting. Det var så att innan Restless Mind släpptes fick jag en förfrågan att skriva något för den svenska melodifestivalen. Då skrev jag Då ska jag spela. Så den första gången jag mötte den svenska publiken var i en melodifestival sjungandes till en stor schlagerorkester. Några veckor senare kom Restless Mind som var musik från en helt annan planet. Men det funkade ändå på något sätt. Då ska jag spela blev ingen jättesuccé i festivalen, men den gick upp på Tio i Topp och låg på försäljningslistan så jag fick lite att stå på.
Du vågade fortsätta med musiken.
– Ja, nästa steg var ju att åka ut i parkerna. Lyssnar man på Restless Mind så är ju det ingen platta med låtmaterial man tar ut i parkerna precis. På den tiden var det också väldigt populärt med paketshower så man satte ihop mig med Jerry Williams. Det var ju en ganska märklig kombination,
Ledin och Williams. Men han var, och är fortfarande en underbar kille. Han förstod precis vilken gröngöling jag var och hur lite koll jag hade och hjälpte mig väldigt mycket. “Tubbaduren” kallade han mig för. Första gången vi träffades sa han “du, öh tubbaduren från de djupa skogarna, välkommen till stan.”
Hade du stor press på dig att sälja många skivor av debuten?
– Nja, jag hade ganska fria händer på den tiden, till skillnad vad en debutant idag kanske har. Jag vet inte riktigt vad den första plattan sålde, kanske 15-20 000 ex ungefär. Singeln sålde också hyfsat så jag fick direkt okej att skriva och arbeta för ett nytt album.
Melodier har du alltid haft men jag tycker de började utvecklas ordentligt från albumen Natten Är Ung 1976 och Tomas Ledin 1977.
– Då hade jag börjat läsa musikvetenskap i Uppsala, det var efter Knivhuggarrock 1975. Det var väldigt utvecklande. I Uppsala pluggade vi mycket arrangemang och mycket annan musik, t ex folkmusik och olika klassiska kompositörer, hur den musiken var uppbyggd. När jag bestämde mig för att läsa i Uppsala var det med tanke på att det kanske finns ett annat liv att leva om jag vill syssla med musik. Jag gjorde en deal med mig själv där omkring Knivhuggar Rock att känner jag inte att jag fått fäste innan jag fyllt 25 så lägger jag av som artist.
När började du på allvar inse att du kunde nå ut till fler, att du faktiskt kunde sälja en hel del skivor?
– Jag fyllde 25 år när jag gjorde Tomas Ledin-plattan som innehöll tre låtar som kom med till Melodifestivalen. Då kände jag att jag nog skulle syssla med det här ändå.
Hade du varit väldigt osäker fram till det albumet på din musikaliska förmåga?
– Absolut, det är jag fortfarande, haha. Det är nog en yrkesskada. När man arbetar med egna låtar är det ett ständigt ifrågasättande. Men det får ju inte ta överhanden. Men jag har aldrig tagit min karriär för givet. Ta den gången när jag varit över i England och allting sprack och inget bolag ville jobba med mig när jag kom hem, det var ruggigt tufft faktiskt.
Du har sagt att du från början var en “romantiskt hippie”.
– Nu i efterhand har jag ju förstått att det var det som präglade mig mest när jag pluggade i USA i slutet av 60-talet. Jag landade veckan efter Woodstock och hamnade mitt i flowerpower-vågen, samtidigt som hela den här svarta medvetenheten och Black Power växte. Det var väldigt turbulent i USA då. Det var föräldragenerationen mot ungdomsgenerationen och många starka känslor.
Varför åkte du till USA från början? Visste du redan då att det var musiken du skulle satsa på?
– Nej, jag var trött på plugget hemma och sökte stipendium. Jag gick nåt som kallades art major, konstinriktning med oljemåleri, design, grafik som huvudämnen. Jag tänkte bli bildkonstnär. Jag ville känna mig fri, obunden och lite vuxen sådär och samtidigt ville jag inte leva på mina föräldrar så jag började spela ute på diverse småställen för att stå på egna ben. Det var en oerhörd kick. Jag spelade med en kille som hette Scott Marshall som var sonen i familjen där jag bodde. Han spelade kontrabas, gitarr, munspel och sjöng. Vi körde mest covers på Neil Young, Simon & Garfunkel, Joni Mitchell, James Taylor och andra. Den tiden och den musiken kom att prägla mig väldigt mycket framöver.
Jag tycker du har lyckats väldigt bra med att maskera det självupplevda i dina texter genom åren. En text du skrivit om trasslig kärlek eller det svåra i förhållanden har aldrig fått mig att direkt tänka att det du skriver är självupplevt. Men visst måste mycket av det du skrivit om vara just det, självupplevt?
– Visst är det så, jag tror nästan alla texter handlar om mig själv, haha. Nej, fast ändå gör det inte det. Jag kan själv bli förvånad ibland och fråga mig själv varför jag skrev just den där texten, som till exempel Du om någon borde veta från senaste albumet Djävulen & Ängeln. Men ibland kan det vara så att många ämnen är för jobbiga att ta tag i när man befinner sig mitt i dom och då kan de komma fram flera år senare i texterna.
Men när du har sagt att dina texter inte nödvändigtvis handlar om dig och din omgivning, är det för att skydda din sfär?
– Ja, när jag sagt det så är det för att jag velat skydda mig själv och Marie då i första hand.
Känns det annars bra om många inte tar allt du skriver som självupplevt?
– Ja, fast det är inget medvetet. Jag gör det inte för att lägga någon dimridå över mitt liv. Men själva skrivprocessen är en sak som jag inte vill analysera för mycket. Det handlar så mycket om att komma i en stämning, att kanalerna och associationerna fungerar. Att hitta en textfras som stämmer med melodilinje och så vidare. Men när jag säger att det handlar om mig då är det väl mer att det handlar om min syn på livet, min moral, min förhållning till tillvaron. Och det är där jag kanske kommunicerar med människor.
Känner du att det är lättare att skriva en text om din och Maries fnurror på tråden idag?
– Nej, men det är aldrig dagboksrealism på det sättet. Jag har goda vänner som jag har spelat upp nya låtar för. Efter att de har lyssnat har de blivit alldeles tysta och sedan frågat mig “hur kunde du veta att vi hade det så här?”. Och jag har inte alls tänkt på dom. Hon gör allt för att göra mig lycklig däremot t ex, handlar om en god vän som konkret utstrålade vad den låten handlar om. Men naturligtvis kan jag i en text låna vad som hände när jag träffade Marie eller någon annan tjej före henne. Så det är ett slags pussel jag lägger i sångerna. Det kan finnas en idé i en sång där jag kanske har refrängen väldigt tydlig men behöver en matchande vers, en miljö och då kan jag låna ifrån en annan situation från en helt annan tid.
Har det aldrig hänt att Marie någon gång reagerat och sagt “det där hade du väl inte behövt skrivit”?
– Marie har en fantastisk inställning. Alla positiva kärlekslåtar handlar om oss. Alla låtar där kärleken går fel handlar om andra eller är påhittat. Men naturligtvis är det inte så. Jag menar, ta en låt som Nyckeln till dig som jag tycker mycket om och som handlar om när det är jobbigt i ett förhållande. Det är ju klart att det för Marie och mig liksom som för alla andra är upp och ner i förhållandet. Det vore ju bara fjantigt att låtsas som det jämt var solskensdagar.
Lyssnar Marie mycket på dina låtar?
– Ja, hon är väl mitt första bollplank, det är hon.
Ungarna då?
– Ja, dom också.
Hur gamla är dom nu?
– 10 och 13 år.
Du var 37 år när du fick ditt första barn. Ganska sent ändå. Medvetet?
– Det blev som det blev. Men det var nog bra för mig tror jag. Jag var inte mogen innan. Å andra sidan så hade jag kanske mognat snabbare om jag fått barn tidigare. Man kan ju vända på det som man vill.
Dom är medvetna idag om vem du är och din historik? Jag menar, det du gör och gjort är ju inte helt vanligt.
– Jodå, men dom har ju sina idoler och sina artister som dom gillar. Men dom har en härlig inställning tycker jag. Pappa skriver låtar och sjunger, sen är det inget mer med det.
Brukar du ta med dom på turné?
– När de vill. Jag säger alltid att de är välkomna. Så då planerar dom, tar med någon kompis ibland. Ska det flygas, åkas tåg eller buss så brukar de vilja vara med på en sådan vända.
Det måste ju vara lite ball för dom?
– Dom tycker det är jättetufft. Det är viktigt att få ett backstagepass, att kunna få stå bakom scenen och så.
Är det en kick för dig, att ha ungarna där när du spelar?
– Ja, det är klart. Som pappa vill jag ju synas tydligt för mina barn. Så vad jag gör yrkesmässigt är inget jag vill smussla undan. Det är inget jag vill pracka på dom heller utan bara hitta ett naturligt förhållande till.
Har du hittat en bra balans mellan familjen och karriären?
– Ja, det är därför jag gör en platta var tredje år istället för varje år som jag gjorde på 70-talet.
Så där har du full kontroll idag?
– Nej, det är väl ett ständigt kaos ändå egentligen. Men det är ett försök att få balans. Vad jag menar är, en av mina killar hade basketmatch igår morse och efter den vecka jag haft var det inte det roligaste att kliva upp så tidigt. Men det tycker jag är viktigare än min platta. Jag ska vara där, jag ska finnas för mina grabbar, det är skitviktigt och framför allt är det roligaste.
Vad har du för rutiner och hur lever du tidsmässigt då?
– Jag har de senaste åren försökt leva ett balanserat liv med tanke på familjen men när jag går och lägger mig och går upp är lite olika. Jag kan ibland under vissa perioder känna att jag tappar lite kontakt med mina grabbar och då är det väldigt viktigt att anpassa mig till deras rutiner, att gå upp med dom sju på morgonen, käka frukost tillsammans och allt det där. För jag märker hur fort det går. Min äldsta kille fyller 14 år nu och om ett par år är han helt ointresserad av att käka frukost eller åka på semester med mig. Det är ju under en begränsad tid man får ha det här med sina barn. Så därför när jag skriver försöker jag ofta göra det mellan nio och ett på förmiddagen, ungefär, käkar sedan lunch med någon, kanske uträttar lite ärenden för att sedan finnas till hands för grabbarnas läxor och aktiviteter.
Är det viktigt att ha någon slags rutin för att lyckas åstadkomma någonting?
– Ja, för jag upplever det som jag drar igång något sorts maskineri. Jag skriver mellan nio och ett under de perioderna jag skriver men det är ju inte alltid det kommer fram nya låtar mellan den tiden, det ska gudarna veta. Men det sätter i alla fall igång en kreativ process.
Har du bandspelaren liggande bredvid sängen i fall du vaknar mitt i natten med en melodislinga i huvudet?
– Nej, men det kan plötsligt komma textfraser så där farande mitt i natten men då är jag jämt dåligt förberedd. Men när det händer går jag upp, tänder lite lampor, försöker hitta en bra stämning och skriver. Det gör jag.
Vad är det för typ av låtar du helst skriver?
– Jag är ju en riktig ”sucker for sad songs”, vilket i sig kan tyckas märkligt då jag har en ganska positiv inställning och förhållning i min musik. Men en sång som En del av mitt hjärta är kanske en typ av låt som jag alltid, alltid tycker om att skriva och sjunga.
För nostalgin i låten?
– Ja, i den låten finns en kombination av nostalgi och sorg eller melankoli samtidigt som den ändå är positivt laddad. Dessutom är han lite småförbannad också, där finns en frustration. Och just i det stämningsläget i en låt, där trivs jag.
Jag tycker dina låtar som har just den karaktären funkar bäst. De som är någon slags form mellan upptempo och ballad. Många av dina renodlade rockigare låtar tycker jag det vilar en slags förpliktelse över. Rutinlåtar som du gör för att du måste ha sådana också.
– Nja, jag tycker att ett album är ett flöde av stämningslägen och då behövs det ju både lugnare och upptempo-låtar, eller rocklåtar för att skapa en bra dynamik i plattans helhet. En platta med enbart mediumtempo kan bli för jämntjockt tror jag. Sedan är det ju så att musik funkar olika i olika situationer. De rockigare låtarna funkar bättre live medan de lugnare funkar bättre hemma.
Du nämner ofta sådant som stämningen i låtarna, att stämningen i din musik är den som kanske kommunicerar med många. Minns du Hollywood har en fantastisk melodi i sig. Melodin är så pass stark så texten som är lite väl tramsig ändå får passera.
– Ja, det är väl själva atmosfären i den låten, melodin som gör den till vad den är. Och just det här med atmosfären i en låt, det är det som jag tycker är det viktigaste. Man kan inte skilja på texter, melodier och sväng i en låt. Alla dessa komponenter skapar en helhet och det är det som är upplevelsen.
Skriver du de rockigare låtarna med samma låga som de lugnare?
– Ja, det måste jag säga att jag gör. Vad jag alltid söker i en sång är att den ska vara tydlig. Den ska vara som ett grundämne, som jord, vatten eller luft. Den ska vara självklar. En bra låt tycker jag är en låt som när man hör den känns det som den alltid funnits. My way t ex, det är en sådan låt. Nu säger jag inte att jag skriver sådana låtar men det är i alla fall min ambition.
Hur har låtarna till ditt nya album Hela Vägen kommit till, hur har proceduren i låtskrivandet varit?
– Jag har skrivit en hel del låtar i höstas och så har jag skrivit en del nu (mars). Sedan när vi är igång med produktionen ändrar man en del och så brukar jag skriva ett par-tre låtar till under inspelningarna.
Anders Glenmark producerar, även Lasse Andersson från Tillfälligheternas Spel och Jörgen Ingeström som spelar keyboard med dig, hur kommer det sig?
– Jag kände att jag behövde lite motstånd, en annan infallsvinkel som kan trigga mig och skapa en kreativ process. Det är ju en sak att skriva sångerna men att producera och arrangera sångerna går ju att göra på så många olika sätt.
Du menar att du tycker att du kört fast i det gamla?
– Nej, jag ser det bara som ett steg i en alltid lika pågående process. Man kommer alltid till en viss punkt.
Varför Anders Glenmark?
– Jag har alltid haft stor respekt för honom och alltid tyckt att han är begåvad. Men varför samarbetet kom till först nu hade sin början i att vi sjöng på några gemensamma vänners bröllop i somras. Glenmark arrade lite för piano och gitarr. Han tog initiativet och jag bara kände när vi stod där i kyrkan och sjöng att jag måste jobba med den här killen på riktigt. Så jag skickade en bunt låtar till honom för att se om han gillade materialet och han hörde av sig och sa att vi kör.
Hur funkar arbetet er emellan i studion?
– Fullt krig, som det alltid brukar vara när jag spelar in, haha. Nej, skämt åsido, det är två helt olika skolor som möter varandra, helt klart. Jag upplever Anders som mer baserad i brittisk pop och den engelska skolan. Jag är mer åt american singer-songerwriter tradition.
När klev ni in i studion för första gången inför arbetet med den här plattan?
– I början av december tror jag. Då hade jag skrivit 12-13 nya låtar men valt ut 6 stycken som jag skickat till Anders som jag ville spela in. Och det är dessa låtar vi jobbat med fram till nu. Men nu ska vi börja titta på de nya låtarna jag skrivit efter det. I slutändan lär det kanske bli 20 låtar som vi känner på innan vi bestämmer oss för vilka som ska vara med.
Efter det du lämnat låtarna till producenterna, får de fria händer att göra som de vill?
– Ja, det får de. Men jag ska erkänna att det är ohyggligt frustrerande. Men vi har kommit fram till att det är så vi ska samarbeta. Jag levererar sången och grundmaterialet och sedan får de komma med sina idéer, sin skiss på låten. Därefter träffas vi och slänger lite idéer och så jobbar de vidare och allt eftersom kliver jag in mer och mer. Om det behövs.
Det funkar bra?
– Ja, det känns som vi hittat ett bra samarbetssätt. Nu har vi ju bara hunnit en tredjedel in i produktionen, men hittills har det funkat bra.
Har du någon tidspress på dig idag eller kan du spela in skivor när och efter som du själv vill och har lust?
– Tidigare hade jag mer press på mig. Men Down The Pleasure Avenue var den sista platta som ett skivbolag finansierade. Idag bekostar jag mina plattor själv vilket gör att jag inte behöver förklara mig för någon att det tar den tid det tar. Det är väl kanske därför det tagit 12 år att göra 4 nya plattor.
När kommer den nya plattan då?
– Vi har satt upp ett datum den 3 juni, men hinner vi inte finns det en plan för att släppa den efter sommaren.
Hur kommer den att låta stilmässigt? Är det en typisk “Ledinare” vi har att vänta?
– Det har jag svårt att uttala mig om idag. Men jag är ju den jag är som alla vet vid det här laget. Jag sjunger som jag sjunger och som jag sa tidigare så finns det ju vissa stämningslägen där jag känner att jag kan uttrycka mig och vara trovärdig.
Och bemötandet av den nya platta, är du redo på det som väntar eller har du lagt sådant helt åt sidan?
– Jag är ju van vid att få reaktioner som är väldigt motstridiga. Ibland väldigt positivt, ibland väldigt negativt. Det är inget nytt för mig, jag lever ju i en sådan situation.
Hur pass viktigt är det här med recensioner för dig, innerst inne?
– Visst är det roligare att läsa positiva recensioner. Men jag försöker undvika att läsa om mig själv överhuvudtaget. Egentligen av fler anledningar men mest för att det målas upp en bild av mig som inte stämmer med hur jag upplever mig själv.
Påverkar negativa skriverier dig på något sätt?
– Det är klart, det påverkar väl alla tror jag. Samtidigt är det ett märkligt liv jag lever. Jag åker ut på konserter och möts av 10 000-tals människor som “älskar” mig vilket är fantastiskt, så starkt ibland att det nästan inte går att ta till sig. Så det är väldigt upp och ner det där och jag känner nog att jag omedvetet utvecklat nåt slags skydd, en sköld att hålla de negativa skriverierna ifrån mig så det inte påverkar mitt skrivande och det jag spelar in, vad jag tycker om och vad jag sjunger.
Men när du får en sån där riktig loska i pressen, någon riktigt negativ grej, tvivlar du aldrig på dig själv då?
– Men jag känner mig stark i det jag gör för jag väjer inte. Jag är den jag är, jag gör det jag gör. Jag är ingen fejkad produkt så. Där tycker jag att jag är väldigt stark och modig. Och det är jag stolt över. Jag känner mig nog ganska trygg med mig själv och den jag är idag.
Känner du att du får någon respekt från dina kolleger inom musikbranschen, yngre som äldre, oavsett vilken musik de spelar och oavsett vad kritikerna skriver?
– Jag har väl egentligen inte så mycket kontakt där, men de människor jag arbetar med, musiker, crew, produktionsfolk m fl, där känner jag att jag får en väldigt stor respekt. Jag känner att de tycker om mig. Både som människa och artist och det är väldigt viktigt för mig. Som när vi går ut på scenen och ska spela, då har jag ett stort behov av att känna att vi går ut tillsammans, det är viktigt för mig.
Får du scenfrossa någon gång?
– Jo, det kan jag uppleva, speciellt när det är premiär. Men oftast nu för tiden förstår jag inte förrän efter själva spelningen hur nervös jag egentligen var innan. Som förra sommaren vid premiären i Skellefteå då jag kände mig väldigt trygg i den konserten vi skulle göra, med bandet och de låtar vi skulle framföra. Men det blev lite kris innan vi skulle gå in, en blixt hade slagit ner i något aggregat och plöstligt funkade ingenting. Konserten blev fördröjd men jag kände att allt var lugnt ändå. Men så väl mitt under konserten när den väl var igång och allt flöt på bra slog det mig plötsligt att ”Tomas, det funkar” och det var så förlösande. Då förstod jag också hur nervös jag egentligen varit under några veckor. Nervös för alla förväntningar jag har på mig själv och alla som kommer och lyssnar på mig.
Då känns det kanske bra att ha de gamla säkra slagdängorna i bagaget?
– Ja, det där är ju också intressant. Hur ska man förhålla sig till sin ryggsäck? När man varit aktiv under många år så är man ju samtidigt en artist med en lång historia plötsligt. Jag säger plötsligt för det här har jag inte funderat på förrän nu de senaste åren. Att jag har en historia och att det finns en förväntan. När jag släppte Restless Mind fanns det ingen förväntan egentligen, ingen historia. Ingen ryggsäck. Men i mitt fall idag finns en ganska diger låtkatalog och en förväntan att jag kanske ska vara på ett visst sätt, att jag kanske alltid måste spela vissa sånger.
Du accepterar detta fullt ut idag?
– Ja, det gör jag. Och jag ser idag ingen anledning att inte spela vissa låtar för mitt egna höga nöjes skull. För samtidigt känner jag en stor tacksamhet över att det finns en publik som ger mig möjligheten att få stå på scen. Jag kan idag säga att den riktigt stora belöningen för mig, är när jag står på scen och tittar ut över 1000-tals glittrande ögon och känner att vi alla tillsammans tagit oss någonstans den här kvällen där livet kanske är lite lyckligare, lite lättare, att åtminstone den här sommarkvällen var det lite roligare än en vanlig kväll. Det låter kanske som en klyscha men jag menar allvar, att få vara en del av det är verkligen stort för mig. Jag tjänar mycket pengar, det går bra för mig, det kan sägas. Men det största och det som ger mig mest idag det är att få vara en del av att “fan, vi är tillsammans, vi har tagit oss någonstans, i kväll var en lycklig kväll”. Därför också när jag sätter ihop en konsert så måste jag ta hänsyn till publiken och tänka på hur vi ska få det att fungera allra bäst.
Nu när du ger dig ut på turné i sommar så kommer du ha en hel del nya låtar som du vill ha med. Men om inte skivan kommer ut innan sommaren och publiken inte fått ta del av det nya?
– Då blir det en ännu större utmaning. Jag kommer ju att spela en del nya låtar under alla omständigheter, visst är det så för de ligger mig naturligtvis närmast om hjärtat. Samtidigt är det ju så att om hela konsertupplevelsen enbart upfyller det förväntade är det inte heller en upplevelse hela vägen. Det måste finnas överraskningsmoment och det ska ta emot lite. Här måste man hitta en bra balans.
Vad är det då du går efter när du plockar ut de här låtarna? Eller tänker du att det här får dom ta vare sig dom vill eller inte, för du tycker just de låtarna är så jävla bra.
– Visst är det så också. Men jag tittar även på hur sångerna fungerar med banduppsättningen och arrangemang live och annat. Låtarna ska ju fung-
era i hela sammanhanget.
Är det lättare att ta med en nykomponerad rockrökare för stämningens skull?
– Ja, men det beror visserligen på om vi pratar om en utomhuskonsert på sommaren t ex. Då kan man komma långt med ett bra beat. Det är kanske lite svårare att presentera en helt ny lugn låt i ett sådant sammanhang. Kan ju vara tvärtom om man spelar i en liten konsertlokal.
Hur många låtar blir det totalt ni bygger konserten på i sommar?
– Vi kanske kommer att spela i nära två timmar så det blir väl som förra året, runt 20-22 låtar kanske. Jag tycker om att ha en satt låtlista och sedan vill jag alltid ha 2-3 låtar jag kan byta med. Jag har ju en del låtar bakom mig men två timmar känner jag håller bra för min publik
Din publik ja, i den finns det inga egentliga åldersbegränsningar. Det går inte att säga att Ledin har den specifika publiken. Det handlar om gammal som ung, olika generationer. Din musik når väldigt brett.
– Jag skriver ju för mitt höga nöjes skull, det gör jag. Att det sedan når en så pass bred publik, ja, det är även fascinerande för mig. Det som förvånade mig mest på förra sommarturnén förutom att det kom så många, var att det var en så pass stor del tonåringar på konserterna. Det var oväntat och fruktansvärt kul. Jag minns också premiären av det första Rocktåget 1991. Jag hade inte turnerat sedan 1984 och då på den tiden var publiken en blandning av sent tonår och upp till min dåvarande ålder på drygt 30. Så vid premiären av Rocktåget förstod vi ingenting. Det fanns tre generationer i publiken. Vi blev alla helt paffa när vi såg sammansättningen av publiken. Men det är väl samma sak som när jag går och ser Rolling Stones eller Tina Turner, då tänker ju inte jag på ålder i första hand. När Jagger sjunger Satisfaction så tycker jag fortfarande att det är en ung och kåt låtupplevelse. Det här med ålder upphör på nåt sätt i en konsertsituation. Samtidigt finns det ju grupper som Kent som är väldigt mycket medvetet sin egen generation. Då är det klart att jag kan känna att det inte riktigt är riktat till mig. Men jag kan förstå att det engagerar och Kent är mycket bra. Samma sak med Strokes. När jag hör deras låtar förstår jag att det engagerar. Men jag har lite svårt att bli lika engagerad eftersom jag hör originalen de tagit upp på nåt sätt. Eller Ryan Adams som jag tycker gör bra musik men där jag också hör originalen som jag växte upp med. Men jag gillar honom för att han representerar en riktig låtskrivartradition. Sedan har jag ju mina husgudar som Joni Mitchell, Neil Young, Miles Davies, Springsteen, U2, Eagles plus några till. Jag gillar mycket Coltrane och den ganska coola 50-talsperioden också.
Lyssnar du mycket på musik?
– Ja, jag köper en hel del skivor.
Vad säger du om The Hives?
– Dom är ju The Who för mig, jag älskade The Who.
Artister som sjunger på svenska då, som Tomas Andersson Wij?
– Han tycker jag mycket om. Hans senaste album är strålande.
Kan du hitta inspiration i andras musik till din egen musik?
– Nej, så var det mer förr, att man hörde någon låt som fastnade i bakhuvudet och sedan dök upp på vägen någonstans. Idag gör jag det jag tycker om och känner mig stark i det. Men Eagles och U2 har ju stora influenser på mig, det sitter i ryggmärgen på nåt sätt.
Du är 50 år nu. Gillar du att bli påmind om det?
– Varför skulle jag inte gilla det? Det är ju ingen sjukdom på nåt sätt. Jag har inga problem med det, det är helt lugnt. Men samtidigt befinner jag mig någonstans i livet där jag börjar bli medveten om att tiden är utmätt. Men livet blir bättre och bättre för jag känner att jag lever intensivare och att jag är mer närvarande. Jag vet vad jag vill. När jag var yngre tog jag för mycket hänsyn till vad andra tyckte och jag ville vara till lags på ett annat sätt, både privat och yrkesmässigt. Idag känner jag att jag står mer solitär, mer för mig själv. Och jag mår bra av det. Jag kan också säga att när vi åkte ut och gjorde förra turnén var det ingen självklarhet för mig att det skulle bli en stor framgång. När vi planerade turnén var det mitt i vintern. Det fanns ingen samlingsplatta som sålde som smör i solsken och det fanns inget som pekade på att det skulle gå varken bra eller dåligt. Men jag ville ut och spela och det var det enda beslutet vi grundade turnén på. Det fick gå som det ville. Det var ganska skönt att åka ut på de premisserna och inte under premisserna att det måste bli en succé eller för att promota en skiva. Att det nästan gäller liv eller död. Det är en stor frihet.
Det är väl också en ganska unik situation för en artist idag?
– Ja, och kanske det är belöningen för att man har hållit på så pass länge. Missförstå mig rätt, jag brinner fortfarande lika mycket för att ge publiken en upplevelse, jag brinner för det jag gör. Men jag har en annan förhållning idag känns det som. Ta Eurovisionsschlagern 1979, när jag inte vann då var det väldigt jobbigt för jag trodde att jag skulle vinna. Hade samma situation uppstått idag så hade det mer blivit ett “jaha, så var det med det”. Det skulle inte påverka mig på samma sätt som det gjorde då.
Skulle du kunna tänka dig att vara med i Melodifestivalen igen?
– Nej, det känns ganska ointressant idag. Det är mer ett forum för nya artister och talanger anser jag. Det är dessa artister som ska få chansen att komma fram. Jag har inget där att göra.
Men är du fortfarande tävlingsinriktad? Har läst någonstans att du är den typ av människa.
– Svarar jag nej nu så är det nog många kompisar som skulle skratta åt mig. Men jag är absolut målmedveten och det sitter väl i generna. Det ser jag på mina egna grabbar när de spelar innebandy eller basket, där kan jag känna igen nåt som kanske inte riktigt går att ta på men som finns där.
Jag tänkte också på det som stått i tidningarna om dig och Magnus Uggla, att ni är bittra ovänner och så gott som tävlar med varandra om vem som säljer mest.
– Det är fullständigt taget ur luften. Inte sant någonstans. Mellan mig och Magnus finns ingen konflikt eller tävlan, tvärtom. Men det är klart, vi borde kanske tävla, haha. I den artikeln stod det dessutom att jag skulle ut tillsammans med The Plan och vi har inte ens diskuterat att åka ut med någon annan artist, som ett slags nytt Rocktåg.
Var Rocktåget annars en dröm som gick i uppfyllelse?
– Ja, det kan man väl säga på ett sätt. Framgångarna med Ett Samlingsalbum och Tillfälligheternas Spel var upphovet till att jag började turnera igen. Jag var så oerhört lycklig över att det fanns folk som ville lyssna på mig så jag ville göra nåt väldigt generöst tillbaka. Det var hela idén, att för en biljett ska man få en helkväll med många artister. Sedan kom någon med idén om vi skulle åka tåg runt i Sverige till alla spelplatser. Ett myller med folk som kliver av och på tåget. Det blev Rocktåget. De somrarna och de tre Rocktåg jag gjorde var fantastiska.
Finns det några andra drömmar du vill försöka uppfylla?
– Jag skulle vilja göra en coverplatta någon gång faktiskt. Ta andras låtar och se om jag kan göra något eget utav det. Det skulle vara en intressant utmaning. Jag har känt lite på det tidigare, gjort andras låtar vid några tillfällen. Sedan skulle jag även vilja spela en helt annan typ av konserter. Inomhus med ett litet mindre anslag. Kanske bara jag och en akustisk gitarr. Sedan har jag, dirigenten Örjan Fahlström och Sandvikens Symfoniorkester gjort en grej som föll väldigt väl ut. Örjan arrangerade tolv av mina sånger för full symfoniorkester, repeterade in med orkestern och tillsammans framförde vi sedan de sångerna på scen med hundra man och trettio i kören. Det var maffigt. Det fanns 8-9 låtar som fungerade väldigt bra i den här symfoniska dräkten och det vore intressant att ta dessa låtar, komplettera med några till och framföra det på något sätt.
En symfonisk Ledin?
– Det låter så pretentiöst, så pompöst men det skulle vara fantastiskt skojigt om det gick att realisera i större omfattning. Efter den spelningen var det flera andra symfoniorkestrar och arrangörer som hörde av sig och ville att vi skulle göra det igen. Men det här var året innan Djävulen & Ängeln och jag kände då att jag ville skriva nytt material och spela in en ny skiva istället. Samtidigt idag känner jag att det kräver väldigt mycket arbete och fokus under en lång tid så hela grejen ligger vilande för stunden.
Vad hade du annars jobbat med idag om det inte hade blivit musiken?
– Ja, då hade jag nog satsat på att bli någon slags bildkonstnär eller arkitekt eller nåt liknande.
Tomas Ledin om Tomas Ledins album
RESTLESS MIND, 1972 - Lyssnade på den lite grann inför turnén förra våren för första gången på väldigt, väldigt länge för att se om jag skulle plocka någon mer låt från den. Åh, den är skitbra. Haha. Nä, varför jag säger så är att jag tycker det finns en fräschör i den som jag tycker mycket om. Den är väldigt oslipad. Jag tycker också på många sätt att den är väldigt ofärdig. Jag skulle absolut inte skriva så idag. Men det finns en äkthet i plattan som jag alltid strävar efter men som är svår att nå. HJÄRTATS RYTM, 1973 - Hm, en av mina svagare plattor tycker jag, med en av mina bästa låtar, “Blå blå känslor”. Den är väldigt ojämn. Jag växlar språk och jag letade väldigt mycket där, vilket jag gjorde under hela 70-talet egentligen. KNIVHUGGAR ROCK, 1975 - Var en musikal från början. Jag såg Hair i Chicago när jag bodde i USA. Sedan såg jag Hair i New York, London och Stockholm. Jag var väldigt fascinerad av musikalen och rockformeln. Så jag jobbade med en musikal som jag skulle kalla Luftballongen. Men jag fick aldrig ihop det så jag slaktade musikalidén men tog några låtar och så blev det Knivhuggar Rock. Sedan är det nästan den enda bandplatta jag gjort. Jag kom hem från London och stod utan skivkontrakt så jag bildade ett band och åkte runt och spelade och många av låtarna växte fram live inför publik. När vi gick in i studion så var det ett band som gick in och spelade låtarna, det hade jag inte gjort innan och knappt efter heller. Det finns en direkthet i plattan som jag tycker om. NATTEN ÄR UNG, 1976 - Här började jag arbeta med en producent som heter Leif Carlqvist. Den spretar, drar åt många håll. Men den är rolig. Finns lite ambition i den också. Men Leif var väldigt viktig för mig. Han var oerhört kunnig och tillsammans hittade vi ett bra samarbete.
TOMAS LEDIN, 1977 - Vad jag minns med den plattan är att det finns några bra låtar, “I natt är jag din” bl a. Ett par av schlagerlåtarna som finns med här kan jag ju idag tycka känns lite väl lättviktiga. FASTEN SEATBELTS, 1978 - Här märks att ett starkare självförtroende kommit fram. Dels självförtroende med låtar och dels genom samarbetet med Leif Carlqvist där vi kände att vi var ett bra team. Jag hade i honom en person som jag kunde skicka låtar till hela tiden och få feedback, en feedback som jag tog på allvar. Jag tycker nog att detta var den första plattan sedan Restless Mind som känns homogen, som sitter ihop på ett bra sätt. UT PÅ STAN, 1979 - Samma med den här plattan. Homogen och väl sammanhållen. Här kände jag också att jag och Leffe hade tagit vårt samarbete så långt vi kunde.
LOOKING FOR A GOOD TIME, 1980 - Lite splittrad tycker jag. Eller vad jag minns i alla fall. Jag har inte lyssnat på den på, ja…länge. GRÄNSLÖS, 1982 - Här sjöng jag både på svenska och på engelska. Jag stod mellan två hötappar och kunde inte välja och tyckte det var en strålande idé att sjunga både på engelska och svenska. Men det var det ju inte, sett som albumupplevelse. Bitvis är det bra, om man plockar någon låt här och där. Sommaren är kort finns ju med här t ex. Felet jag gjorde var att ska man sjunga på två språk på ett album så måste det sitta ihop väldigt tydligt musikaliskt. Du kan inte sjunga på två språk och sedan samtidigt ha en låt som är lite funky style, någon som är brittisk pop och någon som är en stor ballad till exempel. Du måste hålla ihop det mer stilistiskt. Det gör tyvärr inte den här plattan. THE HUMAN TOUCH, 1982 - En platta som egentligen gjordes för utlandet men som sedan ändå släpptes i Sverige. Här finns även låtar med som var med på Gränslös. Här finns Never Again som jag sjöng med Agnetha Fältskog och den låg på listorna lite här och där. Det var faktiskt väldigt nära att det skulle hända på riktigt utomlands. CAPTURED, 1983 - Här finns bl a What Are You Doing Tonight som funkade bra i Skandinavien och var uppe och vände ganska högt på listorna i Belgien, Holland och Tyskland bland annat. Här trodde vi också att det skulle hända på riktigt utomlands. Men det var så här med 3-4 singlar under den här perioden, som vi trodde att “this is the one”. Men det var det ju inte. DOWN ON THE PLEASURE AVENUE, 1988 - Ja, jag var ju lite lost i livet åren efter 1984. Så här i efterhand tror jag nog att jag då kände besvikelse över att jag inte räckte till utomlands. Men samtidigt som jag jobbade mycket med promotion i Europa så gick sommarturnéerna i Sverige bättre och bättre och jag kände sommaren 1984 att större än så här kan det inte bli. Nu slutar jag. Sedan var det ju också en slags livskris. Lite tidigt kanske att tänka “finns det inget mer livet att göra”. Men jag hade ju från Natten är ung 1976 släppt ett album varje år, gjort tre turnéer per år i Sverige och samtidigt hela tiden gjort promotion i övriga Europa. Jag levde inget annat liv alls, jag var rock´n roll stjärna dygnet runt. Det blev för lite syre och för lite livslust till slut. Men när jag sa till alla omkring mig mitt under turnén 1984 att jag skulle lägga av, så var det ingen som trodde på mig. Men jag levde med en mycket förstående kvinna så jag reste en del. Jag hade en god vän i New York då och det blev rätt mycket tid i USA. Där började jag också skriva låtar igen. Jag skrev på engelska så då blev det en engelsk platta igen. Jag tycker det är en av mina bästa plattor. Henrik Jansson producerade och vi hittade rätt tidigt i vårat samarbete. Det är en konsekvent platta med ganska bra material tycker jag. Här finns också ett par tre låtar som jag fick covers på av internationella artister. Samtidigt när jag hör den idag så önskar jag att vi vågat mer i produktion och mixläge. Den tog inte för sig riktigt, är lite för rund i kanterna. Men det är en av de plattor jag är mest nöjd med. Tyvärr var det inte så många som var intresserade av den.
ETT SAMLINGSALBUM, 1990 - Den här samlingen trodde vi kanske skulle sälja 10-15 000 ex. Den sålde över 250 000 ex. Helt fantastiskt och helt oväntat. Den skulle egentligen ha kommit ut ett år tidigare. Jag trodde kanske inte riktigt på Ett Samlingsalbum. Det gjorde inte skivbolaget heller. När de hade jobbat klart med alla andra artister och fått undan allt, då hade de lite tid och släppte albumet veckan innan midsommar, den sämsta veckan under hela året att släppa en platta på. TILLFÄLLIGHETERNAS SPEL, 1990 - När jag ringde till skivbolaget och sa att jag har skrivit lite nya låtar och tänker göra en ny platta på svenska svarade dom med ett ointresserat “jaha”. Det här var innan Ett Samlingsalbum hade släppts, på våren 1990. Men det bekom mig inte så mycket. Jag kände att jag gillade de nya låtarna. Det fanns inga som helst förväntningar. Jag jobbade med Lasse Andersson som producent och han var ju oetablerad. Vi jobbade i Polarstudion och ville spela in under maj och juni men det fanns andra artister som hade högre prioritet så i juli när ingen annan spelade in fick vi tid i studion. Men vi hade sådan tur för samtidigt som vi började spela in så började också Ett Samlingsalbum att sälja på allvar och det var väldigt inspirerande. Plattan är bra tycker jag. Kanske till och med den bästa. Mycket beroende på Lasse Andersson. Vi hittade nåt bra ihop här. DU KAN LITA PÅ MIG, 1993 - Släpptes på våren inför det tredje Rocktåget. Lasse Andersson producerade. Den känns som en ganska naturlig uppföljare till Tillfälligheternas Spel. Den är inte så dum. Bra sammanhållen som ett album.
T, 1996 - Lasse Andersson producerade igen. Det finns några sånger här som jag tycker mycket om. Det är en platta som drar i lite olika riktningar jämfört med föregångarna. Och det fanns tankegångar att vi skulle försöka ta det hela någon annanstans. Men jag är stolt över T. Jag kan leva med den. DJÄVULEN OCH ÄNGELN, 2000 - Ett nytt samarbete med Patrik Frisk. Det var väldigt roligt för här fick jag mer fokus på musik i mitt liv igen. Det är en platta jag tycker mycket om, särskilt titelballaden. Sedan finns det rockigare nummer som En sak som jag är lite barnsligt förtjust i.
dynamo chapel
De har hunnit med att bland annat vara veckans band på MTV på webben i november och medverka i Pop i Fokus, Kobra och Musikbyrån i SVT. När du läser detta har de också hunnit spela på Rockbjörnengalan samt på P3 Popstad i Skellefteå samma dag som debutalbumet släppts. Johan Olsén reder ut begreppet Dynamo Chapel.
Fotograf: Michael Lokner
Jag sitter en mörk januarikväll på Hannas
Deli på Söder i Stockholm och pratar med några unga herrar med flyt just nu, det skivdebuterande bandet Dynamo Chapel och dess sångare Magnus (Ekan), klaviaturspelare Jonas, gitarrist Mårten och trummis Patrik. Basisten Alf ska komma senare. ’Han är den ende med ordenligt jobb, så han blir lite sen’ säger Ekan.
Alla dricker Staropramen, fast det kanske borde vara en Norrlands Guld. För norrländska, det är de. Ända in i själen. Det märks också på deras skönt, svårflörtade och svårimponerade sätt.
Jag undrar stillsamt hur långa svaren på mina ganska oplanerade och relativt få frågor egentligen kommer bli. De visar sig (så småningom) bli längre än jag trodde, och som grädde på moset ballade det till och med ur ordenligt på slutet...
Jag frågade min fru vad hon skulle vilja veta om ett albumdebuterande band. Då svarade hon ’vad är det för snubbar?’ Det tänkte jag ta reda på nu.
Vad är ni för snubbar, Dynamo Chapel?
– Ja, alla är från Skellefteå, svarar Mårten. I princip.
(Det börjar ju bra...) Har ni spelat länge ihop?
– Ganska precis i två år, då vår basist slöt upp, säger Ekan. Vi började väl ett halvår innan, då vi flyttade ned hit till Stockholm.
För att vara skivdebutanter är ni ju inte helt okända. Och nu släpps första plattan på Warner ’det stora bolaget’. Vilken är er syn
på att släppa skivor? Är det ett självändamål?
– Ja, ja. Man vill ha uppskattning, kärlek och respekt. Fast allt är ju kul, vi tycker fortfarande det är så oerhört kul att repa och spela låtar, bara att hålla på med det är kul, menar Ekan.
Är allt kul? Vilket är i så fall roligast – göra skivor eller spela live?
– Det där får du 1000 olika svar på, säger Ekan. – Att göra skivan är väl inte så kul, avbryter Mårten. – Jag kan tycka det är ganska skoj, hävdar dock Ekan. – Jo, att spela är ju kul, men det var en ganska tuff process, från att det var 35 grader varmt, att det läckte in i studion, att datorn hängde sig. Mårten suckar. Oftast är det ju roligare att spela live. – Man får ju en chans att i studion göra saker med låtarna som man inte kan annars, i replokalen, inflikar Jonas.
Vilken teknik har ni i studion? Kör ni låtarna rakt upp och ned?
– Vi spelar allihop tillsammans, förklarar Mårten. I mångt och mycket försökte vi behålla någon slags livekänsla. Trummor, bas, kompgura oftast i en eller två tagningar. Sedan är det pålagt sång med mera. – Det var viktigt för oss att - i och med att vi är ett bra liveband - ta den livegrejen och införliva det i att skapa en skiva. Vi försökte få till den känslan, att spela som vi gör live. Sedan kan man ju, om känslan finns där, lägga på en massa saker, utan att för den skull förlora något. Det var det som var tanken. Sedan växte det, och växte och växte, menar Ekan.
Var det svårt att släppa det, säga stopp, nu är det bra?
– Det kan det vara, men oftast ger det sig själv, säger Ekan. Vissa låtar vill man bara att ”det här ska bli världens bästa låt”. Då späker man det till det inte går att dra det längre.
Det är kanske därför man har något som producenter?
– Mmm, men producenter är jävligt dåliga typer, frustar Ekan. För det första ska de veta bättre, det är själva grundförutsättningen. Jag har träffat väldigt få som vet bättre än jag. Tungt jobb att gå in som producenter - de måste ha jävligt mycket respekt med sig.
Borde de inte vara som förbundskaptenen i handboll, Bengan, en ledare som delegerar beslutsfattandet, men håller ihop det ändå?
– Jo, med friheten, men det är ju klart. Nu snackar vi dock musikbranschen, säger Ekan menande.
Vad får man för typer då?
Mårten: Vi har ju en producent, Henrik, som på både gott och ont är vår kompis. Så han var mer som ett kreativt bollplank. – Det var lite skönt att det blev lite rått, lite oslipat, fortsätter Ekan. Det är ju faktiskt bara låtar, och inget annat, inget konstigt med det. Bra låtar. Det kan ju därför vara trevligt att göra det själv, lite sådär halvklumpigt men med goda intentioner. Inte nödvändigtvis slipa till alla fula kanter. Det var det vi var lite rädda för att en producent skulle göra - få det att låta mer... Eldkvarn.
’GUBBROCKENS FRAMTID’, ’klockrent festband med steencola partylåtar’. Bandet har, rättvist eller ej, fått ett par välspridna epitet redan.
Att droppa referenser kan vara bra för banden ibland, dock med risk att det blir för enkelspårigt. Dynamo Chapel är, som namnet till viss del antyder, också mycket soul, ’northern soul’ om man så önskar.
Referensers vara eller icke vara är en akademiskt fråga. Ibland kan det, för enkelhetens och skivförsäljningens skull vara bra att förknippas med ’rätt’ referenser. Samtidigt kan det säkert ligga ett band i fatet att hamna i ett fack det kan vara svårt att ta sig ur.
E–Street Band och Nick Drake nämns allt som ofta i ert fall. Vad tycker ni om att det jämt och ständigt refereras till alla möjliga band?
– Det handlar ju ’bara’ om uttrycken, inte om vad som inspirerar oss. Hur låtarna är gjorda från början stämmer ju inte med dessa referenser, säger Ekan.
Standardfrågan nummer ett i så fall; vad inspireras ni av?
– Jag lyssnar mycket på rena singer/ songwriters, säger bandets förste låtskrivare Ekan. Vad det nu är. Folkgrejen, och soul i alla dess former. Och därimellan landar det jag gör, oftast. Fast vi skulle kunna köra Jesus and Mary Chain–grejen också, med en stor vägg av ljud. – Låtarna är i centrum, det är det viktigaste, fyller Jonas i.
Är det bra eller dåligt med alla dessa referenser? Fyller de någon funktion?
–De spelar absolut ingen roll, säger Ekan och rycker på axlarna. Jag som person är referenslös, om jag hör en låt kan jag tycka att ’en sån här typ av låt skulle jag vilja göra’. Det innebär inte att jag ska ’göra en Dylan’. Jag gör de typer av låtar som jag vill, ett slags självuppfyllande. – Helt plötsligt blev det den här Bruce Springsteen-prylen, och det epitetet var vi nog ganska ensamma om, säger Mårten. Tidigare var det den där alt.country-grejen som vi till viss del bakats in i, lite felaktigt. Så det kändes rätt nytt med ett nytt E–Street Band.
Ni är från samma del av era respektive land, ni och E–Street Band; har ni tänkt på det? Nordöstra hörnet.
– Är det så? Ekan ser frågande ut.
Spelar ni ’nordöstmusik’ kanske? Fast av de få spår jag har hört hittills är det inte mycket renodlat norrländsk vemod...
– Nja, jo, det är nog en hel del sådant – norrländsk vemod i storstadstappning, menar Ekan. Och därimellan dras tempot upp. Du ska nog höra låtarna själv, först, innan allt filter kommer till...
EKAN OCH JAG delar dock kärleken till Drakes Northern Sky. Ni känner säkert till historien om Nick Drake, närmast mumlandes eftertänksamma texter ackompanjerad av bomullsindränkta akustiska gitarrer och fjäderlätta stråk– och blåsarrangemang. Vackert och vemodigt så man kan spricka. Särskilt då man lyssnar med
vetskapen om hans tidiga, tragiska bortgång och hans stora besvikelse att inte nått ut med sitt budskap. ’Om jag vetat att jag påverkat en enda person, hade det varit värt det’ sade han en gång. Visst är det så man kan gråta? Efter en genomlyssning av demon kan jag till viss del hålla med Ekan – Aiming for the sun är nog en korsning mellan Nick Drake och Tyrone Davis ballader.
Såg ni Nick Drake-dokumentären på TV förra veckan?
– Den var jävligt pastoral. Jobbigt. Ekan skakar på huvudet. Jag var ganska besviken. Varför gjorde de så där? Någon svepning över gamla träd, samtidigt som de spelade hans låtar? Fast ni kan skaffa barn om ni vill bli påverkade av såna enkla trick. Jag kan börja gråta för ingenting numera – och gjorde det i detta fallet.
Jonas verkar ha erfarenhet: – Är inte det för att du är ständigt trött? – Jag berättade ju för er andra i morse, att när jag såg den dokumentären - jag var lite irriterad över att den var så pastoral - men så sa jag till Anna (flickvän, reds anm.) att, när jag lyssnar på den där låten, Northern Sky, och bara slappnar av i två sekunder kan jag börja gråta när som helst. ’Det kan du aldrig’ sa hon. Och så gjorde jag det (Ekan imiterar gråt – rätt bra, blir alldeles röd i ansiktet). – Du borde bli skådis! utbrister Mårten. – Jo, men den spelar så på mina känslosträngar.
Som den spelar. Den är djävulsk på det sättet. Diabolisk.
Det för oss helt osökt in på det jag egentligen tänkte fråga om; eller snarast tänkte jämföra – min hemort Jönköping mot er, Skellefteå. Hur kommer det sig att band– eller musikkulturen är så levande där uppe (i alla fall jämfört med hur det var på min tid i ’Jönne’). Är det så enkelt att det inte finns annat att göra?
– Jo, men det är nog så enkelt konstaterar Ekan. Nu finns det dock mer att göra, man kan läsa vidare. Tidigare försökte alla bara att få tiden att gå, och att umgås med sina liksinnade kompisar. Först började man med sport, sedan blev man för dålig för det, så då gick man vidare. Sedan har det ju funnits musikintresserade människor som banat väg. Det finns ju möjlighet att få spela, mycket tack vare Wannadies och dem. – Och inte minst tack vare skivbolaget, West Side, och tanken att kan dom så kan vi, fyller Mårten i. Det var det man strävade efter ’tänk att få göra en singel!’. Och så repade man fyra gånger i veckan, och fick inte göra nån singel. Fast man såg att de i lokalen bredvid fick, så man fortsatte sin strävan - att få ge ut något på det lokala skivbolaget. Det fick ju nästan alla göra, så småningom.
Flödet av alla band där uppifrån tycks ju inte sina. Jönköping hade sina Cardiganer och så småningom Motorhomes (sorry Shivering Spines och Elvira...). Inte så mycket mera.
– Ja, men nu vet vi inte riktigt vad som händer. Det är ju Popstad 2002 där nu, och vi har sagt hela tiden att det är lite som att de får den berömda guldklockan, som tack för lång och trogen tjänst, säger Ekan. – Det som byggdes upp av eldsjälar på 80-talet, det ser vi frukten av nu – man har ett fantastisk läge om man bor i Skellefteå och sysslar med musik, säger Jonas. – Sedan blev vi varse om att vi trots allt var tvugna att gå vidare. Det funkade inte rent geografiskt att bo kvar. Jag menar, vi spelade i Lund häromveckan...Skellefteå - Lund...hur långt är det?
Det var nog på min gamla nation – Blekingska?
– Stämmer bra, säger Ekan. Det var faktiskt en annorlunda, rätt kul kväll. Vi var tvungna att åka tillbaka till Stockholm efter spelningen, Mårten skulle på partaj, så vi skulle köra tillbaka på natten och alla skulle, av solidaritet mot föraren, hålla sig nyktra. Vad som hände var att när arrangören kom med öl innan spelningen frågade vi, lite försynt, om de inte hade lite läsk...
Rock n’roll.
– ...och sällskapsspel...Sedan gjorde vi en jävligt grym spelning. Det var intressant. – Men arrangören höll på att tappa hakan när han skulle ge oss mer öl, och vi bara ville ha mer...Jaffa. Mårten skrattar. Och så skulle vi avgöra den stenhårda lagmatchen i Trivial Pursuit innan vi gick på scenen...
Första skivan, Secrets Surrendered (before they’re even kept) ges ut på Warner. Dessförinnan har de
hunnit bli uppskrivna av bland andra Per Bjurman på Aftonbladet, som kallade dem för ’Sveriges bästa osignade band’. Också Lennart Persson (feber) och Klas Ericsson (Expressen) har rosat dem. Förmodligen har få band fått så mycket uppmärksamhet så långt innan första plattan. Och skivan är bra, från glädjesprudlande ’born-to-run-lycklig-lycklig–pastischen’ You’d only tear us apart, Nick Drake-doftande soulrocken i Take it Back och den än mer souliga Aiming for the sun. Skivan borde passa många i smaken, och finns det någon rättvisa kommer framför allt Take it Back gå varm på P3 i år.
Vad utgjorde skillnaden för er, att gå från Bjurmans epitet ’Sveriges bästa osignade band’ till, ett ’signat’ band? Kan ni försöka peka på något som fällde avgörandet?
– Man förtjänar ju sin tur, menar Mårten. Vi var på rätt plats vid rätt tid. Hur fan låter det då? Vi fick det där epitetet ’Sveriges bästa osignade band’ genom en demotejp som Bjurman fick. Hur många demotejper får inte han? Vidare så körde vi live på Skelleftefestivalen, före The Soundtrack of Our Lives, och Ebbot stod i publiken. Det slutade med att han ringde och tjatade om att få vara med på skivan. Vilket i sig slutade med att han och Ekan mixade ett par spår i London ihop. Och Bjurman stod också där, så det är klart att vi hade flyt.
Å andra sidan hade ni gjort något innan för att spela på festivalen?
– Jo, vi hade tjatat oss till att få spela, säger Mårten skrattandes på norrländsk lite torrt vis... – Ett bra lag förtjänar sin tur, fyller Ekan i. – Sedan har vi fått spela på bra ställen här i Stockholm, fortsätter Mårten. Första spelningen vi fick göra var på ett fullsatt Kägelbanan, som förband till Bear Quartet. Det var de som drog allt folk... Men det var ju svågerpolitiken, Ekan känner ju dem. Det är trots allt inte många band som får stå på Kägelbanan som första konsert. Fast vi fattade inte riktigt vad som hände. Det gick snabbt som fan – in och ut på 30 minuter. Sen kom det fram folk som sa ’det där var jävligt bra’, fast vi själva fattade ingenting.
Berätta om hur och varför ni flyttade hit och startade bandet?
– Vi flyttade inte hit för att vi skulle spela, utan sprang mest ihop här, säger Ekan. Vi hade, var och en, mer eller mindre lagt ned det där med musik och flyttat hit för att få ”normala” jobb. Jag skulle skaffa mig ett jobb så pappa blev nöjd liksom. Och gjorde det, men det sög som f–n. Jag var lärare, och fullständigt värdelös på det. I ren desperation för att jag inte var bra på nåt började jag göra låtar, ihop med Mårten. Sedan växte det, som ett monster växte det ur händerna på mig, till ett helt band.
En del påstår att det går att likställa att släppa en skiva med att få barn – ett slags födelseprocess?
– Den (skivan) är ur våra händer nu, säger pappa Ekan. Den har flyttat in hos farbror Warner nu. Det är inget mer vi kan göra nu. Vi har uppfostrat den bra.
Var det lätt att klippa navelsträngen?
– Nej, det var det verkligen inte, suckar Ekan. Men det var tvunget. Dess nya kompisar stod och skrek och ville att den skulle med ut och leka’
Vad ska ni göra nu? En massa promotion?
– Ja, nu blir det promotion. Ekan ler. –Det kommer bli lite intressant, vi ska ut och spela samtidigt som vi ska göra lite intervjuer. Spela akustiskt, som en försmak innan vi åker ut med hela bandet. Sen ska vi spela på Rockbjörnen – det ska bli kul.
Sverige nu, utlandet sen?
– En sak i taget, men man vet ju aldrig, säger Ekan. –Det var ju en viktigt grej, när vi höll på med de där förhandlingarna med skivbolaget, fortsätter Mårten. När vi skulle skriva på för ’det stora skivbolaget’ var det en punkt som flög fram och tillbaka - vi ville ju veta om de planerade nåt i utlandet. Är man på ett svenskt bolag har de ju ofta optioner på en i utlandet. Vi ville, om skivbolaget sa nej till utlandet, ha en möjlighet att ge ut skivan själva, eller via nåt annat litet bolag, utan att Warner säger nej. Soundtrack har haft det problemet, de har velat åka över men skivbolaget har sagt nej. Först nu har det släppt, och man kan läsa om ’ett nytt hett band från Sverige’.
De (Soundtrack) gjorde ju en kritikerhyllad turné i England för ett par år sedan, men sen blev det tyst. Det förklarar en del.
– Ja, men vi har i princip löst det, om det skulle bli aktuellt, säger Ekan. Tanken är ju att vi vill ’göra det hela vägen’ utan att behöva stämpla eller gå nån Svenska för nybörjarekurs för att få ihop pengar. Jag har svårt att tänka mig att vi kan sälja så mycket i Sverige att vi kan leva på det, därför kan det vara kul att ha händerna fria och ge sig ut i andra länder.
Är det så generellt, att det är viktigt att ha kontroll?
– Ja, ja, nickar Ekan, – Det är väl svårt att släppa all kontroll – att inte hela tiden kolla hur allt går, kompletterar Jonas.
Fast det kan vara farligt behändigt att bara släppa allt, inte lusläsa kontrakten osv?
– Jo, men jag tror ändå det är viss skillnad, säger Mårten. Dels har vi alla gjort skivor sen vi var typ sjutton år (bandmedlemmarna har förlutet i band som A Shrine och Hardy Nilsson, reds anm), men hade vi varit tjugo nu hade vi sagt ’tjohoo’ och skrivit på utan att blinka. Nu har det mer varit ’men den där punkten - vad händer om..., ...royalties för det och det...’. Här måste vi nämna Håkan Waxegård, som hjälpt oss mycket. Han tände på oss tidigt, och varit otroligt bra med sitt kontaktnät. Förhandlingarna har skötts mycket med hjälp av honom, och vi är nöjda nu. – Det är ju den smutsiga biten, den man inte riktigt vill veta något om, men som man ändå måste ta itu med, menar Ekan. Vi kanske har en fördel i och med att vi är lite äldre...
Var har ni spelat in skivan, och hur var det?
– Vi spelade in i Södra Studion, här i Stockholm. En rolig grej hände, Ekan skrattar, vi delade den med ... (ett känt dansband, namnet utelämnat) som skulle spela in sin julskiva. När vi kom dit på kvällen stank det av gamla cigaretter och cigariller – ett askfat var helt proppfullt med röda Prince. Där låg också lite texter av dem, Eddie Meduza med mera. Under det låg två tomma helrör med Gin och på mixerbordet låg ett ex av tidningen XL, ’för dem som gillar stora tuttar’. – 140 sidor bröst, liksom, skrattar Mårten.
Det skulle Berit, 50, veta när hon köpte skivan i julklapp till sin man...
– Ja, någon borde verkligen avslöja detta! Man ser Robert Gustavssons karaktär framför sig i Torsk på Tallin, Roland, dansbandsfreaket, garvar Mårten. Tänk om han visste detta! Jag höll på att garva ihjäl mig när jag sedan fick en skivkatalog där hela detta bandet satt med sin julskiva, alla iklädda tomteskägg, lite halvpackade. Jag tänkte ’jag var där när detta hände’. Helt otroligt. De var ju i studion på dagarna, vi hade kvällarna. De körde detta racet mitt på dagen...
Och ni kör med Jaffa och Trivial Pursuit. Vad är egentligen mest rock n’roll – det där dansbandet eller Dynamo Chapel?
– Helt klart dansbandet, konstaterar Ekan, om det är myten du är ute efter... – Men tänk att vara i deras kläder, ’Åhhhh, nu måste vi göra en julplatta. Igen. Hur ska vi överleva det?’ filosoferar Mårten. Det är förmodligen den 20:e julplattan de gör också. – Men det måste ju vara en enorm skillnad mellan dem och oss, menar Ekan. För dem är det ju som att gå till jobbet, medan för oss är det det enda vi har i världen...
Avslutningsvis kan man bara hoppas att Dynamo Chapel når ut till en stor publik tidigare än Nick Drake gjorde. Det torde inte vara någon omöjlighet, det är dem väl unt. ’Lighten my southern sky, Dynamo Chapel’.
Nancy
Nancy Sinatra och Lee Hazlewood var som Paul Simon och Art Garfunkel. En oförglömlig duo som spottade ur sig suveräna låtar som idag räknas till klassikerna. Och precis som i Simon & Garfunkels fall föll allting samman när sångparet skiljdes åt. Alla fyra fortsatte med solokarriärer men lyckades aldrig uppnå samma framgång. Annica
Henriksson berättar historien.
Ingen har väl undgått These Boots Are Made For Walking, den låt som blivit synonymt med Nancy Sinatra. Även den låt som skulle kunna skrämma bort nya lyssnare som inte uppskattar det gulliga, kitschiga och ibland larviga 60-talet. Det blev hennes största hit, men man tjänar på att gräva djupare i hennes karriär. Av dagens artister finns det flera som gjort covers på Lee & Nancy-låtar. Nick Cave och Lydia Lunch har gjort Some Velvet Morning, Einstürzende Neubauten har spelat in Sand. Tindersticks A Marriage Made In Heaven - duetten med Isabella Rossellini - är en klar hyllning till Sand där Lee Hazlewoods porträtt pryder singelomslaget. Och Robbie Williams samplade stråkarna från Nancys You Only Live Twice till sin Millennium.
Första gången jag hörde Some Velvet Morning var med gruppen Slowdive på en konstig indiesamling. Då hade jag ingen aning att den var skriven redan 1967 eller att det ens var en cover. När jag sedan hörde originalet fick jag en uppenbarelse. Vilken låt! Och det är ju Frank Sinatras dotter! Kombinationen av den ljuva älv-liknande blondinen och den mustaschbeklädde karlakarlen - vars röst jag säkert hade avskytt hade jag hört honom vid fel period av mitt liv - var fantastisk. De tidstypiska svulstiga stråkarrangemangen fick håret att resa sig.
Some velvet morning when I’m straight I’m gonna open up your gate And maybe tell you ‘bout Phaedra and how she gave me life and how she made it in Some velvet morning when I’m straight
Plattan Nancy & Lee spelades varmt hemma hos mig och tycke uppstod. Lady Bird, Jackson och Sundown, Sundown förgyllde min tillvaro. Sedan dess frankhar det handlat om ovillkorlig kärlek och därför berättar jag historien om Nancy Sinatra. FRANK SINATRA HADE BÖRJAT FÅ luft under vingarna och befann sig på turné med Tommy Dorseys orkester när han fick nyheten om en dotter. Nancy Sandra Sinatra föddes i New Jersey den 8 juni 1940. Hon var uppkallad efter mamman, men Frank kallade henne “Chicken”. Tidigare hade fru Sinatra följt med maken på vägarna, men tvingades stanna hemma med det nyfödda barnet. Sinatra fick sin första listetta med I’ll Never Smile Again och tonårshysterin hade börjat. Ute på gräsmattan på Hasbrouck Heights samlades ungdomar för att få en glimt av sångaren. Fru Sinatra tyckte synd om dem och gick ut med munkar och läsk. Nancys pappa var ständigt på turné och det var endast genom radion hon kunde höra hans röst. 1944 föddes Nancys bror, Frank jr, döpt efter president Franklin Delano Roosevelt.
Familjen flyttade till San Fernandodalen i Kalifornien och levde ett idylliskt familjeliv. Huset låg vid en sjö där Nancy och hennes bror badade och fiskade laxöring från en Penguin-segelbåt. Hemmet blev snart högkvarter för familjens Hollywoodvänner. På nyår kunde gästerna vara bortåt tvåhundra.
Nancys barndom var relativt normal även om hon och brodern faktiskt var Hollywoodungar. De var unga och ovetandes om att tidningarna ständigt granskade och smutskastade familjen Sinatra. Att kändisskapet hade sina baksidor blev familjen Sinatra varse om när Frank jr blev kidnappad. Detta hände 1963, sexton dagar efter att Frank Sinatras vän John F. Kennedy blivit mördad i Dallas. Kidnapparna krävde 240 000 dollar och efter flera oroliga dygn kom sonen oskadd hem. Folk misstänkte att Sinatra själv planerat hela kidnappningen. Han blev även anklagad för att ha samröre med maffian och pyssla med organiserad kriminalitet, något som familjen Sinatra avfärdar. Att han däremot råkade vara bekant med flera nattklubbsägare och andra höjdare, som ofta var mafiosos, har han aldrig förnekat.
Nancy hade ett mycket kärleksfullt förhållande till sin far, något som den andra dottern Christina inte fick uppleva i barndomen. Hon föddes 1948 och innan hon hade lärt sig prata hade Frank lämnat familjen för skådespelerskan Ava Gardner.
Vid mitten av 50-talet gick Nancy på junior high där hon tog pianolektioner. Hon upptäckte Chuck Berry, Elvis och The Everly Brothers. Som 14-åring fick hon följa med pappa Frank på en tre veckor lång turné i Australien. Där hittade hon damunderkläder på pappas hotellrum och kände sig djupt sårad och sviken. För en tid hade Nancy en negativ inställning till äktenskap.
Nancy gick på en vanlig skola, University High, medan brodern gick på internat. Hon ville smälta in bland alla andra och tog aldrig på sig sina dyra cashmerejumprar i skolan. Därefter blev det collegestudier, men redan efter första terminen hoppade hon av. 20 år gammal gifte sig Nancy med sångaren och tonårsidolen Tommy Sands. Istället för att satsa på en egen karriär följde hon med maken på hans turnéer. De flyttade till en egen lya i New York där Nancy tog intensivkurser i dans, sång och teater. Samma år muckade Elvis Presley från armén och det var Nancy som tog emot honom på flygplatsen. Inslaget sändes i The Frank Sinatra Show på tv.
Frank Sinatra startade så småningom ett eget skivbolag, Reprise, där Nancys fick chansen att göra egna inspelningar. Men den administrative chefen Mo Ostin vägrade ha något med rockmusik att göra. Första singeln blev alltså den gammalmodiga Cufflinks & A Tie Clip. Andra singeln Like I
Sinatra
hon dog med stövlarna på
Do blev etta i bland annat Japan och Italien men spelades inte ens i USA.
Flera singlar släpptes utan större succé. Nancy lovade att Reprise skulle få sin första etta på listan om Ostin hävde förbudet mot rock. Samtidigt börmen jade Nancy en karriär som skådespelerska med småroller i tv och filmer. När hon filmade “Marriage On The Rocks” 1964 gick äktenskapet med Sands lustigt nog i stöpet. MEN DET VAR FÖRST NÄR hon mötte Lee Hazlewood som saker och ting började hända. Barton Lee Hazlewood, född 1929, började sin musikaliska karriär som country-dj på en radiostation. Han blev senare producent till
Duane Eddy och började göra egna skivor som han gav ut på sitt eget bolag
Viv Records. Vid 35-års ålder tänkte han ge upp sin karriär till följd av den popularitet de brittiska rockbanden hade fått. Han ansåg att den musik som
Beatles bland annat gjorde var gammalmodig. Senare förstod han att de var tio år före sin tid. Hazlewood beslöt sig för att försöka hjälpa Nancy Sinatra med hennes karriär. Han kom hem till familjen Sinatra där han stämde gitarren och sjöng ett knippe sånger. Det var speciellt en som Nancy fastnade för, en sång som bara hade två verser. Hon frågade om inte Lee kunde skriva en tredje och han svarade att det inte är en sång för en flicka. Pappa
Frank, som hade suttit i rummet intill, instämde att det lät som en bra låt.
Medan Hazlewood arbetade på att en tredje vers spelade Nancy in So Long,
Babe som klättrade på hitlistorna 1965. Hennes kontrakt förnyades och andra singeln blev den tidigare ofärdiga låten, These Boots Are Made For
Walking. När Nancy befann sig i studion och skulle sjunga in verserna sade
Lee genom högtalaren: “För helvete, du har ju varit gift, du är ingen oskuld längre. Sjung den här för lastbilschaufförerna.”
You keep saying you’ve got something for me Something you call love, but confess I’ve been a-messin’ where I shouldn’t have been a-messin’ and now someone else is gettin’ all your best these boots are made for walking and that’s just what they’ll do one of these days these boots are gonna walk all over you
“Boots” intog förstaplatsen på topplistorna, meniga soldater skickade tusentals brev till Nancy och till och med armékängor. Frank Sinatra var stolt över sin dotter, vid ett uppträdande presenterade han sig som “Nancys far”. Pinupbilder togs på Sinatradottern och plötsligt så var hon på flera tidningsomslag. Män såg henne som en sexsymbol. Men även för unga kvinnor var Nancy en bra förebild, att hon som kvinnlig artist lyckades toppa listorna och att hon hade attityd. Madonna har nämnt Nancy som en stor inspirationskälla. 1967 när motsättningarna mot Vietnamkriget var som värst åkte Nancy över för att spela för de amerikanska soldaterna. Allt som hon tidigare sett på tv - döda människor, bomber, förödelse - fick hon nu bevittna med egna ögon. Än idag är Nancy en stor hjälte för Vietnamveteranerna och på The Sinatra Family’s hemsida uppmanar hon fler av dem att höra av sig.
Fler filmer blev det också, bland andra kultfilmen “The Wild Angels” med Peter Fonda och “Speedway” med Elvis. Hon fick en rad hits, vilka flera av dem var duetter med Hazlewood som blandade country med rock och folkmusik. Låtarna var uppbyggda som afrikanska chants där Hazlewoods mörka skrapiga stämma sjunger verserna och Nancy refrängen. Texterna handlade ofta om kvinnor och hur de lyckades få männen på fall för att sedan överge dem. Summer Wine förtäljer en historia om en cowboy som blir bjuden på en spetsad drink av en vacker kvinna. När han vaknar upp med huvudvärk upptäcker han att hans värdesaker - silversporrar, en dollar och ett dime - saknas. Och till råga på eländet känner han en stark längtan till mer sommarvin.
Nästa listetta blev dock låten Something Stupid, en duett med pappa Frank, en låt som Mo Ostin inte hade höga förhoppningar om. Han slängde fram en två-dollarsedel och slog vad om att den skulle floppa. Nancy har fortfarande kvar sedeln, inramad på väggen. När Nancy sedan åkte till London för att spela in John Barrys Bondmotiv och såg hela orkestern blev hon nervös och frågade Barry om han inte ville ringa Shirley Bassey istället. Men hon tog tjuren vid hornen och resultatet blev den magnifika You Only Live Twice.
Sagan om Lee & Nancy fick dock sitt slut. Hazlewood bodde inte länge på samma ställe utan flyttade runt till Sverige, Frankrike och England. I Sverige hittade han en ny vän i filmmakaren Torbjörn Axelman, sjöng med Lill Lindfors, medverkade i tv och spelade in plattor, bland annat Cowboy In Sweden. Nancy följde i faderns fotspår och gjorde nattklubbsdebut i Las Vegas. Medarbetaren Hugh Lambert kom 1970 att bli Nancys make och far till döttrarna Angela Jennifer och Amanda. Nancy Sinatra lade sina stövlar på hyllan och valde att stanna hemma med barnen.
I slutet av 70-talet hade pengarna sinat och Nancy beslöt sig för att börja sjunga igen. Men tiderna hade förändrats. Skivbolagsmänniskorna var unga och fräscha, de mindes These Boots Are Made For Walking som den gamla dängan från barndomen. Nancy kände sig passé och spelade 1981 in en countryplatta - Mel & Nancy - tillsammans med Mel Tillis. Däremot blev det inte den fulländade comeback hon sökte eftersträva. Hon bad pappa Frank om hjälp och han föreslog att de skulle göra shower tillsammans i Las Vegas. 1985 kom boken “Frank Sinatra - min far” som Nancy hade skrivit. Efter det var det tyst om Nancy ända till 1995 då ännu en till bok om fadern plus nya albumet One More Time gavs ut. Hon begav sig ut på turné med ett band bakom sig och Lee Hazlewood gästade henne på scenen vid två tillfällen. Den 15 maj 1998 dog Frank Sinatra 82 år gammal. Nancy lade ned en flaska Jack Daniels i faderns kista. Sedan dess har Nancy Sinatra setts uppträda vid enstaka tillfällen. I dagarna fyller hon 62 år.
