sam moore... s

När soulduon Sam & Dave splittrades var Atlantic snabba på att kontraktera Sam för ett soloalbum. Ett album som spelades in men släpptes först 33 år senare. Anders Enquist ringde upp Sam för att få svar på gåtan kring albumet.

the lost

Efter flera framgångsrika år på 60-talet med soulduon Sam & Dave och hits som Soul Man, Hold On I´m Coming och I Thank You lade Sam Moore ned duon 1969. Dave Prater hade skjutit sin fru men lyckades komma undan straff och soulbröderna förvandlades till drogbröder. Atlantic var dock snabba med att kontraktera Sam för ett soloalbum.

Med King Curtis som producent och med namn som Aretha Franklin, Donny Hathaway, Cornell Dupree och Sweet Inspirations spelades albumet in. Vad som sedan hände finns egentligen inga konkreta svar på men albumet gavs aldrig ut. King Curtis mördades en tid efter inspelningarna och själv var Sam Moore fast i det kraftiga drogmissbruket och övertalades av sin manager att lägga solokarriären på hyllan och återförenas med Dave i stället. Soloalbumet föll i glömska.

I början av åttiotalet försökte Sam Moores fru Joyce Moore reda ut Sams affärer med uteblivna royaltys och fick då besked av Atlantic att anledningen till att Sam inte fått royalty var att han fått stora förskott på ett soloalbum. Detta var första gången Joyce hörde talas om detta album. När Joyce rotade vidare i det hela fick hon beskedet att mastern förstörts i en brand och lade ned projektet. Men i samband med sammanställningen av en Sam & Dave-box för Rhino Records 1998 hittade man mastern och Sam Moore fick då denna av Atlantic som kompensation för utebliven royalty och bestämde sig snabbt för att ge ut albumet Plenty Good Lovin - The Lost Solo Album, 33 år efter inspelningarna. Att 2002 få ett tidigare outgivet soloalbum med en legendarisk soulman som Sam Moore inspelat 1969 i sin hand är ju naturligtvis lika fantastiskt som när Shuggie Otis mästerverk Inspiration Information från 1974 helt plötsligt gavs ut förra året efter 27 bortglömda år i någon masterhylla. Det tycks ju dock märkligt att konstatera att ett skivbolag kunnat igognera eller glömma bort ett Sam Moore-album. Å andra sidan var ju slutet på 60- och början på 70-talet oerhört då Marvin Gaye, Curtis Mayfield, Sly Stone, Stevie Wonder, Bobby Womack, James Brown, Aretha Franklin och resten av hela den idag legendariska soulligan fullkomligt exploderade i mästerverk efter mästerverk. Kanske tyckte skivbolaget vid denna tidpunkt att Sam Moores debut inte skulle komma att matcha detta. Kanske var Sams drogproblem så pass stora så de ansåg att han inte skulle klara av en solokarriär.

Men för att ta till en sliten klyscha, bättre sent än aldrig. Och kanske jag är förblindad över det faktum att sådan här svettig, bluesig, funkig - “Keep on sockin it to me” placerar ju Moore på samma pall som James Brown i sina svettigaste stunder - och riktig rotsoul inte längre görs. Må då så vara. Plenty Good Lovin - The Lost Solo Album är i alla fall rysligt bra. Albumet släpptes tidigt detta år men rönte ingen större uppmärksamhet och har inte sålt särskilt bra. Kanske hade Sam Moore rätt, det han sa till mig när jag pratade med honom i samband med albumsläppet i februari, att dagens ungdom inte kommer ta till sig albumet. “De har sina grejer idag som de lyssnar på.” Men som han samtidigt utryckte det, “men egentligen, varför inte, sådan här musik görs ju inte längre.” Varför skivan aldrig släpptes har Sam Moore inget svar på.

Du var inne i en svår drogperiod, producenten King Curtis blev mördad strax efter inspelningarna, kan detta ha påverkat skivbolagets beslut?

– Möjligt, men jag tror kanske att det var en radda omständigheter sammanslaget som stoppade utgivningen. Sedan ville de naturligtvis att vi skulle fortsätta med Sam & Dave.

Blev ni utnyttjade eller var ni så inne i drogandet och festandet så ni inte brydde er?

– Kanske lite av varje. Men vet du, jag är inte bitter och jag tänker inte tillbaka alls på detta. Jag ångrar inget. Jag är inte en sådan man som sitter och tänker tillbaka för mycket på det som varit. Vi hade det kul och bra där på den tiden också.

Vad har du för minnen av inspelningarna?

soulman

”Det kommer tyvärr aldrig att hända. Never. Soul görs inte på detta vis längre.”

– Allvarligt talat, jag minns knappt dessa inspelningar alls. Jag minns knappt låtarna vi spelade in. Efter inspelningarna av skivan blev det helt enkelt så att mastertejpen ställdes in i arkivet och därefter glömdes det hela bort. Jag hade ingen aning om att dessa inspelningar existerade, ännu mindre att det fanns kvar tills de dök upp igen 1998.

Var spelades albumet in?

– Hm, jag tror att vi spelade in merparten i New York i alla fall.

Var har du för relation till låtarna idag?

– Egentligen inga eftersom jag totalt glömt bort detta album under alla år som gått. Jag ser plattan som en platta med en bunt låtar med ganska bra groove. Varken mer eller mindre.

Plattan har det där tidstypiska svettiga, funkiga råa bluesiga soulsoundet, tror du vi kommer få höra en nyinspelad skiva med liknande soul i framtiden?

– Det kommer tyvärr aldrig att hända. Never. Soul görs inte på detta vis längre.

Vad tycker du om dagens soul och utvecklingen den har tagit?

– Nja, för det mesta inget vidare. Men självklart finns det artister idag som jag tycker gör bra musik. Men jag lyssnar inte så mycket på dagens soul.

Kommer du spela in någon ny skiva framöver?

– En bra grej med att soloalbumet kommit ut är att det kan sätta fart på vissa saker, så det är nog troligt att jag spelar in en ny skiva framöver.

Annars har 67-årige Sam Moore ett ganska lugnt liv idag och vill gärna att det ska fortsätta så. Han gör spelningar på mindre ställen och klubbar men gillar att spela på festivaler och han känner till Jazz & Blues-festival i Stockholm och tycker det vore fantastiskt att få komma till Sverige och spela där.

Har du varit här någon gång?

– Sure, visst, jag har varit där och jag tycker mycket om Sverige. På 60-talet när jag var där, träffade jag en tjej. Hon var så trevlig att jag tog med henne vidare ut på turné. Haha, men mer allvarligt, Sverige är ett underbart land.

Något spikat för Sverige?

– Inte vad jag vet idag, men nog finns planer på att spela där i alla fall.

När jag till sist frågar Sam om familjen och hur många barn han egentligen har eftersom det aldrig publicerats några uppgifter om det, skrattar han lite och svarar att han faktiskt inte riktigt vet. “Man, I had a good time then.” Men förutom döttrarna på 50 och 25 år så finns det säkert 8-9 barn till gissar han på. Låter idag kanske konstigt men med tanke på hur hans liv såg ut på 60-talet så är det nog inte så konstigt. Om man knappt minns att man har spelat in en soloskiva, hur ska man då exakt minnas var man spridit sin säd? Idag är det dock annat som gäller. Sam Moore är helt drogfri och han älskar att spela golf. Och han är fortfarande gift med Joyce Moore.