parker... s

Sveriges bästa och mest hemliga popgrupp släpper sitt första ”riktiga” album i juni. Fortfarande vet ingen vem dom parker är. Sångaren Eva Parker har valt att göra en enda exklusiv intervju inför albumreleasen, med Lennart Persson.

”Sexigt är rå lust till musiken, sexigt är förbrännande passion till det man gör, sexigt är självförtroende, sexigt är en stolthet och en rak ryggrad i attityd och musik.”

Den i särklass bästa demoinspelning någon skickade till mig under det ett och ett halvt år vi gjorde nättidningen Feber var Blind And Stupid med trion Parker. “Jag vill ha mer”, skrev jag. Hemsidan var väldigt hemlig, vi fick inte veta mycket mer än att sångerskan Eva gillar både gin & tonic och Violent Femmes Blister In The Sun och Depeche Modes Personal Jesus, glass och röda underkläder, Al Green och curry, kyssar och snö. Vilket man egentligen förstod bara genom att höra henne leverera refrängen “stupid, stupid, that’s my name, I wanna see you dance”.

SEDAN KOM albumet Aderpale, ett av förra årets allra bästa. Där finns ingenting av den räddhågsenhet, den strävan efter lagom-läget, den rädsla för att vara avvikande, som präglar så mycket av annan svensk musik. Det är väldigt “short, sharp & sexy”. Musik som gjord för att spelas högt.

Gruppen var fortfarande lika hemlig; suddiga Polaroid-bilder på omslaget, mörka solglasögon hela vägen. Alla i bandet heter Parker i efternamn. Ingen vet var de bor. De har aldrig spelat ute.

Det hemkörda albumet såldes snabbt slut. Nu kommer det ett “riktigt” album, på ett “riktigt” skivbolag. Delusions Of Grandeur ges ut av V2 inom kort och innehåller sju av de bästa låtarna från Aderpale, plus sju nyinspelade spår. Och allt säger mig att jag fått en anledning att peta in Parker även på årets bästa-lista.

Det fanns all anledning att ställa några frågor till Eva Parker.

Varför bandet Parker?

– Bandet Parker existerar för att vi älskar varandra och den musik som blir resultatet av våra sessions tillsammans. I vissa band bråkar man sig fram till ett gott resultat. Vi skrattar så tårarna sprutar och har så himla kul. Jag hatar Lills tantsamba “Musik ska byggas utav glädje”, men det är verkligen så det funkar hos oss. Även när vi samlar kraft inför en attack på en arg låt.

Vad var planen när ni drog igång?

– Då fanns det ingen plan, vi bara spelade. Sen kom vi på att vi ville ha det dokumenterat “på riktigt”. Visst har vi också skickat runt demos, men det finns inget intresse av att lyssna på riktig musik hos bolagen. Där hamnar ju allt i oöppnade högar som med tiden hamnar gud vet var. Så fick jag en liten oväntad hacka som skulle räcka till att trycka upp några hundra skivor, men vi märkte snabbt att det inte var någon större prisskillnad på att trycka fem hundra eller tusen skivor, priset sjönk så snabbt, så via Vitaminic tryckte vi upp Aderpale med ambitionen att sälja den på vår hemsida. Vi trodde max att vi skulle få några små fanzine-recensioner och fick en glädjechock när det rullade på med den ena fina recensionen efter den andra och att vi faktiskt sålde plattor. Och så alla mejl! Shit, vi sa redan efter de första sålda 25 sålda exemplaren att allt som händer nu är ren och skär bonus. Så känner vi fortfarande. Alltså, förtydligande: vi har gott självförtroende när det gäller vår musik, vi har alltid tyckt att vi är bra, men vi vet också hur otroligt mycket plattor som släpps och hur svårt det är att nå ut, det är därför vi fortfarande är förvånade och nyper oss i armarna varje dag.

Varför heter första skivan Aderpale?

– Helt plötsligt blev det bråttom att få iväg den och vi diskuterade namn. Vi var överens om en sak: låttitelnamn på plattor är rätt trist. Och så var timmen sen, vi hade väl hållit på i studion tills mitt i natten och hade en paus och var fnissigare än någonsin, pratade om “lustiga” ord, och sen så bara blev det så. Som ett internskämt som vi inte trodde skulle knäckas av någon. Jag menar “Ejderpejl” låter ju poetiskt och fint och på riktigt, inte sant?

Hur spelar ni in?

– Klaus har en studio. Till den kommer Carlos och jag med färdiga låtar. Vi tar en gitarr och en mick och kör. Klaus lyssnar och redan till andra versen brukar han sätta sig bakom trummorna och banka. Vi repar låten två, tre gånger, sen lägger vi trumgrund och stödgitarr, sedan fläskar vi på resten i omgångar. Carlos lägger bas och gitarrer, orgel läggs av Klaus eller Carlos. Klaus drar sladdar och pillar på knappar. Jag sjunger. Tills jag blir hes. Det är så JÄVLA roligt att sjunga. Oftast går allt himla snabbt, det är bara några få gånger, som med Miss You Like Crazy, vi verkligen kämpar innan vi hittar hem. Oftast är visionen och stuket så självklara.

Varför är det så viktigt att det skramlar?

– Hehe, det blev nog mest så för att vi inte kan bättre. Om vi hade haft råd hade vi nog hyrt in en riktigt vass tekniker och mixare, för att det skulle låta “bra” Framför allt mixningen var vi oroliga för. Klaus gjorde grundmixar som brändes ner på cd. Alla tog hem och lyssnade i olika stereos och lurar och högtalare. Vi skrev ner våra synpunkter och gjorde om processen flera gånger. Sedan sa vi: nu kan vi fan inte bättre. Och så får vi BERÖM för produktionen. Då vill jag lova att tuppkammarna stod i stram givakt på våra huvudknoppar. Vi KAN, liksom.

Vad är sexigt och vad är inte sexigt med rockmusiken?

– Eh, när det är “äkta”, vad fan nu det är? Man känner det. Det är väl som med sex, antar jag. Om någon inte känner kättja, men porrfilmsstönar och gör som han/hon tror det ska vara enligt ramarna, då tänder väl alla av. Wannabee är inte äkta, det känns fejk. Man beter sig som man tror att rockstjärnor ska vara, komplett med Jack Daniels-flaskan i hand. Töntigt och konstruerat (men grymt underhållande). Sexigt är rå lust till musiken, sexigt är förbrännande passion till det man gör, sexigt är själv-

förtroende, sexigt är en stolthet och en rak ryggrad i attityd och musik.

Vad inspirerar dig?

– Allt. Både vad gäller text och musik. Hör jag bra musik vill jag också göra bra musik. Hör jag dålig musik vill jag visa världen vad jag kan. Textmässigt plockar jag vilt från fantasi, egna och andras upplevelser, andra skribenter, från vad jag tycker, tänker och läser. Och inte tycker. Sweet Lover Of Mine hyllar ju otrohet, vilket inte är min personliga hållning. Men det är kul att vrida på perspektiven, fundera över hur andra kan se på det och försöka få det på pränt och bli trovärdigt. Och så jobbar jag mycket med rytm och hur orden låter ihop, det ska liksom svänga och vara onomatopoetiskt, vara aptitligt.

Vad irriterar dig?

– Musikaliskt irriteras jag av skit. Ja, det går att säga så. Det finns vissa kvalitetsnormer. Stig Larsson lägger handen på en bok och kan direkt känna om det är kvalite eller inte. Fantastiskt! Jag hör massproducerad dynga göras för målgrupper och blir deppig. Därmed inte sagt att all “boyband-musik” är usel, på mina top ten letar sig ibland fantastiska produkter in. Men det är för mycket “smartness” i musikbranchen, för mycket målgruppstänkande, för mycket osexigt polerande. För lite svett, lust, perverterad kättja och “äkthet”.

När skriver du?

– Jag skriver nog mest när jag mår bra och är tillfreds. Möjligtvis när jag är förbannad. Men är jag deppig har jag liksom fullt upp med det. Däremot kan jag minnas känslan när jag skriver såna låtar, mer ledsna sådana. Men detta är generellt. Blue Days skrev jag exempelvis en ljus vacker sommarnatt i Norrland när hjärtat värtke och slog och till och med myggen av hänsynsfulla skäl lämnade mig ifred.

Är det viktigt med politik?

– Ja. Givetvis. Men det finns inget plakatmässigt i min musik. Men bara det faktum att jag frontar detta band och gapar högt tror jag är ett bra och viktigt budskap för de tjejer som lurar på att göra musik eller vad som helst. Branschen är fortfarande gravt mansdominerad, och de flesta tjejer i den har en underordnad position (på bolagen) och i musiken är det en sån jävla objektifiering att man blir mörkrädd. MTV lanserar ju dygnet runt dessa halvnakna tjejer som sprider omöjliga ideal, jag blir så trött. Jag är ingen moraltant, det behöver man inte vara för att bli less, det är bara lite väl mycket nu, tycker jag.

Hur ser feminismens mest positiva ansikte ut?

– I den bästa av världar har alla ett gott självförtroende, ett gott och generöst hjärta och allt är möjligt. Inom musiken är det lika viktigt med

”Inom musiken är det lika viktigt med föredömen som någon annanstans. Jag älskar kvinnliga musiker! Jag älskar tjejband! Jag älskar allt som bryter mot normerna! När får vi det första gitarrbaserade britpopbandet lett av en homosexuell kines?”

föredömen som någon annanstans. Jag älskar kvinnliga musiker! Jag älskar tjejband! Jag älskar allt som bryter mot normerna! När får vi det första gitarrbaserade britpopbandet lett av en homosexuell kines? Bono ska ha respekt, Sting likaså. Engagemang kan aldrig vara fel. Därmed inte sant att det är fint med alla stödgalor på TV4 där många artisterna bara är med bara för att kränga plattor. Återigen: “äkthet”, vad nu detta är. Men vi gör som Stig Larsson: tar fram handen och känner. Man vet. Magkänsla!

TV?

– Är lite periodare där. Gillar dokusåpor alldeles för mycket, framför allt de som handlar om musik. Är just nu helt såld på The Osbournes på MTV. Gillar engelska deckare och ser ibland på precis allt: Skit-tv som Ricky Lake, kvalitets-tv som Dokument utifrån. Och ibland ger jag fan i burken.

Varför håller ni en så låg, lite hemlig profil?

– Fundera ut alla skäl du kan komma på varför ett band väljer att hålla en låg profil och sätt en bock i kanten på dem alla. Musiken är viktigast, det är den vi vill ska stå i fokus. Inte våra personalia. Och via våra top ten-listor så bjuder vi ju jävligt mycket på oss själva, eller hur? Läser man dem så greppar men ju absolut vad vi är för ena typer.

Är det därför hemsidan (www.parkerpop.com) är så viktig för er?

– Den har varit vår väg ut. Via den har vi sålt vår cd, via den kan vi presentera oss och tala om att vi finns, via våra top ten-listor lär man känna oss, via mejlen håller vi kontakten med de som hör av sig. Fansen som köpt plattan och ger respons och uppmuntran är viktigast, det är enormt inspirerande när människor skriver till oss och berättar om vad de känner för musiken. Att det tjatas på oss om att de vill se oss live gör att för varje tjatmejl vi får så är vi steget närmare en scen... Att det sitter fanzineredaktörer i Brasilien som hittar oss och skaffar cd:n och recenserar den och sprider den till sina vänner är ju helt enormt! Att en norsk kille hör av sig och vill trycka upp oss på gul vinyl likaså! Att ett engelsk fanzine lägger oss på sin samlingsplatta också.

Musikbranschen?

– För mycket industri, för lite rock ‘n’ roll.

Vad ställde ni för krav på nya skivbolaget?

– Att de inte lägger sig i det kreativa, men jobbar som fan för att sälja plattan. Vi har vårt eget skivbolag och har enligt kontraktet alla rättigheter till vårt eget material. V2 administrerar och distribuerar. Vi levererar färdiga inspelningar och original till tryckning. Det är mycket enkelt. Men, givetvis, vi lyssnar om de har synpunkter eftersom det jobbar bra människor där med bra musiksmak. Om de skulle haft synpunkter på exempelvis kopplingen på plattan så hade vi lyssnat och tagit in vad de sagt och eventuellt ändrat om vi kände att de hade rätt. Men hitintills har de bara applåderat. Sköna typer.

Vad ska ni göra med pengarna från den första Englandsettan?

– Ha-ha-ha! Den dagen, den glädjen. Ja, inte lägga dem i pensionsförsäkringar i alla fall. Ha kul, jobba med Parker på heltid, dricka champagne, äta god mat, resa, bjuda alla och envar på mysiga grejer, leva intensivare.

Framtiden?

– Vad som än händer: Fortsätta skriva och sjunga. Kan inte leva utan detta, det är det roligaste som finns. Om det ramlar in någon liten skärv så kan vi jobba mer med Parker, lägga mer tid på detta, hitintills har vi fått tajma ihop oss när vi har hål i våra scheman och liv och Parker har bara kostat oss pengar. Men vi vet ju att vi är bra, och att “the future’s so bright that we gotta wear shades”…