josh rouse... s

josh rouse Josh Rouse är ingen vanlig artist. Han tillhör den här skaran av artister man bara få uppleva en handfull gånger i sitt liv. Han är heller inte särskilt pratsam men Billy Rimgard fångade Nebraskas kanske mest stilfulla låtskrivare idag.

Dagens gymnasieungdom har det allt bra. Bakom sig har de en hel armé av experter som i media varje vecka varnar för studenternas övervikt, stress, brist på framtidstro och andra mer eller mindre viktiga problem. Jag är inte något fossil men på min tid fanns varken larmrapporter, psykologer eller Prozac - vi fick snällt vända oss till The Cure och Morrissey om vi ville ha hjälp. Även om jag kan tycka det är skönt att tiden är förbi då en stulen kyss kunde vara skillnaden mellan himmel och helvete var det något vackert i att vara så utlämnad till musiken; att man inte bara lyssnade på en artist men även levde med honom/henne och räknade med dennes räddning om man behövde den. För en tid sedan hade jag mer eller mindre accepterat att åren gjort mitt musikintresse en aning tillbakalutat och att det som tidigare brunnit så starkt hade kommit att bli reducerat till ett stilla studerande av electronicaproducenter och soulröster. Såklart krävdes det bara en ledsen vit amerikan uppväxt på The Cure och Morrissey för att jag skulle vara tillbaka i hjälplösheten igen.

JOSH ROUSE ÄR INGEN VANLIG ARTIST. Han är den typen av artist som man - i absolut bästa fall - får uppleva en handfull gånger i sitt liv. När han i februari 2000 släppte sitt andra album, Home, tyckte jag han var en imponerande låtskrivare som gjort en mycket angenäm skiva. När han nu, två år senare, släppte uppföljaren Under Cold Blue Stars, var det bara de största superlativen som förmådde att beskriva hur bra det faktiskt var. När jag första gången hörde inledningsspåret, Nothing Gives Me Pleasure, var det att jämföra med första gången jag hörde Love Will Tear Us Apart. Jag blev 16 år igen, sittande i skolcafeterian med Pet Shop Boys This Must Be The Place I Waited Years To Leave i hörlurarna. Josh Rouse skrev så vackra popmelodier att han mutade in samma mark som The Cure gjorde med Just Like Heaven och New Order med Love Vigilantes. Tycker ni jag tar i för mycket? Jag har bara börjat.

Josh Rouse har sett fler nattöppna vägkrogar och mobile home-samhällen än de flesta. Som barn var hans liv en evig resa bland småstäder i amerikanska mellanvästern och sammanlagt hann han trampa marken i sju olika delstater innan han slutligen slog sig ned i Nashville där han nu bor. Det är lätt att associera den känsla av utanförskap och ensamhet som hela tiden gör sig påmind i musiken till alla gånger Josh var tvungen att börja om från början i en ny stad, i en ny skola, med nya kompisar. Hans amerikanska singer/songwriter-arv och det faktum att debutskivan hette Dressed Up Like Nebraska (komplett med svartvitt americana-omslag) har fått många att lite av slentrian sortera in honom under alternativcountry-facket. Inget kunde vara mer fel. För Josh Rouse har betydligt mer gemensamt med en brittisk poptradition än musiken från Nashville.

”När jag gjorde Dressed Up Like Nebraska var det min sista chans. Jag spelade bara in några låtar och skulle sedan sluta spela musik.”

”Jag ska hem och tvätta. Och sen vill jag grilla med mina vänner. Det börjar snart bli bra väder för att grilla hemma, vet du.”

– Jag vet inte varför det blivit såhär. Alternativcountry-prylen är något som journalisterna har kommit på. Jag gör bara melankolisk pop. Eller... Jag vet inte... Det är inget jag bryr mig om.

DET ÄR EFTERMIDDAG PÅ MOSEBACKE i Stockholm. Senare på kvällen ska Josh med sitt band spela på klubben Woody och den lilla lokalen kommer vara slutsåld in till sista plats. I ett rum fyllt av turnéväskor och en grupp fikande skådespelare sitter den lille mannen och fingrar på sin gitarr. Att det är han och inte Mona Seilitz som är stjärnan i rummet skulle knappt gå att gissa om det inte vore för fotografens uppmärksamhet. Lika lite poser och onödiga accessoarer som fanns på Under Cold Blue Stars, lika lite väsen gör Josh Rouse av sig i verkligheten. Dagen efter kommer P3:s Musikjournalen att beskriva honom som “en blandning mellan Elvis och en trädgårdstomte”.

Andra albumet Home innehöll bland många andra starka låtar den givna hiten Directions. Den letade sig in på soundtracket till Vanilla Sky (Cameron Crowe är hängiven Josh Rouse-lyssnare) och rönte viss framgång, men i jämförelse med dess potential som radioplåga var spridningen högst blygsam. Nog hade jag och många av mina bekanta trott att den låten var Rouses biljett till verkliga försäljningssiffror. – Nej, nej, nej, skrattar Josh när jag frågar om Home levde upp till hans förväntningar. När jag gjorde Dressed Up Like Nebraska var det min sista chans. Jag spelade bara in några låtar och skulle sedan sluta spela musik. När jag då plötsligt fick ge ut låtarna på skiva och upptäckte att folk tyckte om det ville jag såklart satsa högre. Jag tycker om mina låtar och vill självklart nå ut.

Han möter aldrig mina ögon, mumlar fram svaren lite fragmentariskt och knäpper hela tiden ackorden till fantastiska Laughter på gitarren som han krampaktigt klänger fast vid. Det är en rakt igenom hopplös intervju där ingen av de frågor som jag lagt ner så mycket tid på att fundera ut egentligen får några svar. Men samtidigt är det en fantastisk intervju. Josh Rouse är verkligen den “sad white boy” han verkar som på skiva. Han är allvarlig utan att vara arty och självsäker utan att riktigt stå stadigt.

SEX TIMMAR SENARE ÄR HANS tillbakadragna jag lite ansträngt ersatt av en betydligt tuffare Josh. Han går han upp på scenen i den fullpackade, svettiga lokalen och mumlar “Wow, there’s a lot of you motherfuckers here” innan han drar igång Women And Men, en av de lugnare låtarna från Under Cold Blue Stars. Låtskatten han har att gräva i innehåller rasande poplåtar som Laughter, Late Night Conversations, Miracle, Feeling No Pain och ett halvdussin till hits, men karln väljer att inleda med Women And Men. Redan där har han vunnit. När han timmen senare avslutar extranumren med en underbar cover av The Cures A Forest beseglar han en av de mest berörande spelningar jag sett på länge. Trots att arrangemangen på skiva ofta innehåller stråkar och blås visar de fyra på scen att låtarna i grunden är ren pop, treminuterspaket redo att explodera. De stunder när publikens allsång är bedövande och Josh tittar upp med ett stort leende och glittrande ögon gör mig alldeles lycklig. – Konserten i Stockholm var en perfekt start på min sverigeturné, säger Josh fyra dagar senare, i baren på KB efter en nästan lika bra spelning i Malmö. – Den gav oss självförtroende. Jag visste ju inte hur skivorna blivit mottagna här.

Han är betydligt mer pratsam än under intervjun på Mosebacke. Kanske för att han fått tillbaka rösten som han tappade i Stockholm, kanske för att han dricker whiskey-shots med bandmedlemmarna.

För oss i Sverige är Nashville mest känt som en stor country-hitmaking-machine. Hur är scenen för band och artister som inte passar in i den fåran?

– Den är fantastisk! Helt fantastisk! Det finns så oerhört många band som gör kreativ, intressant musik och popmusikscenen här är oslagbar. Det bor otroligt bra låtskrivare i Nashville, förmodligen de bästa låtskrivarna i världen.

Vilka planer följer på den här europaturnén?

– Jag ska hem och tvätta. Och sen vill jag grilla med mina vänner. Det börjar snart bli bra väder för att grilla hemma, vet du.

När jag äntligen har fått honom att prata hinner jag inte fråga mer, för vakten på KB säger bryskt att stället stänger och att jag måste gå hem. När jag kommer ut i regnet på väg tillbaka till hotellet vänder jag mig om. Kvar i baren står Josh och signerar ett exemplar av Dressed Up Like Nebraska åt någon i personalen. Just då och där, med det svarta krullet och en decimeter kortare än alla andra i lokalen, känns han som den enda rockstjärna jag någonsin behövt. När jag vaknar upp dagen därpå är det en överdrift, förstås, men hur jag än söker finna rationella förklaringar går det inte att i ord berätta hur mycket Under Cold Blue Stars har betytt för mig det senaste halvåret. Det är en av de där få skivorna som man helt enkelt inte skulle kunna klara sig utan. Det är The Cure och Morrissey för killen som sitter i trean i förorten och undrar om det här var allt som blev. Det är sånger av en “sad white boy” för de som försökt hitta en plats att andas ut på mellan övertid, krig och Supernatural. Och jag? Jag är 16 år igen, sittande i skolcafeterian med Nothing Gives Me Pleasure i hörlurarna.