paul westerberg När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. När Paul Westerberg, a.k.a Grandpaboy, blir gammal rockar han röven av snorisarna i The Strokes, Vue, Black Rebel Motorcycle Club och alla andra som gör anspråk på att vara rockens framtid. För som alltid hämtar rockens framtid näring i dess förflutna och dess förflutna hade varit bra mycket fattigare utan Paul Westerberg. Ola Karlsson tar oss med genom historien.
Å
ret är 1989. Paul Westerberg är full. Det har han i och för sig varit de senaste tio åren, men är nu dessutom så desillusionerad att han bestämmer sig för att lägga ner bandet som varit hans liv i över ett decennium. Beslutet ska bli en vändpunkt. Som sin egen man ska Westerberg ta kontrollen över sitt liv och sin musik och det stora genombrottet väntar runt hörnet. “First thing we do when we finally pull up Get shitface drunk try to sober up There’ll be no pose tonight no money in sight Label wants a hit and we don’t give a shit” (“Treatment bound” från “Hootenanny”)
Så kommer grungen. Westerberg första inspelningar som soloartist ges ut på soundtracket till Singles, och band som Pearl Jam, Nirvana och Soundgarden står på kö för att hylla The Replacements. Kurt Cobain går till och med så långt som att säga att Nirvana aldrig existerat utan dem. Paul Westerberg nämns med den största respekt. Han får smeknamnet “The Godfather of Grunge” och hans status har aldrig varit högre. Problemet är bara att ingen verkar intresserad av Paul Westerberg som soloartist och hans skivor säljer dåligt. Ett annat problem är att trots att The Replacements backkatalog börjat sälja får bandmedlemmarna inget betalt. Det dröjer inte länge förrän Westerberg är full igen.
70 | la musik
“How am I looking, I don’t want the truth How am I doing, I ain’t in my youth Past my prime, or was that just a pose It’s a wonderful lie, I still get by on those” (“It’s a wonderful lie” från “Suicaine Gratification”)
Snabbspolning framåt; året är 1999. Paul Westerberg är sliten. Det hade han förvisso varit förut men tidigare hade det aldrig speglat av sig i musiken. Han är trött på musikbranschen, trött på de ständiga rykten om sig själv och The Replacements eventuella återförening och trött (och frustrerad) över den uteblivna framgången med soloplattorna. Han får sparken från Det Stora Skivbolaget, låser in sig i sitt hus i Minneapolis och lägger gitarren på hyllan. Bokstavligt talat. Han rör inte ett instrument på ett halvår och när han väl gör det, är det bara för att gå till musikaffären och byta in dem. Men så, i affären, möter han sin nya kärlek. Allt som krävs för att Paul Westerberg ska få tillbaka lusten för rock’n’roll är en blodröd Gibson. “I hate music, it’s got too many notes…” (“I Hate Music” från “Sorry Ma, I Forgot to Take Out the Trash” )
