La Musik #1 by Livets Goda

rock soul hiphop jazz house electro pop

The

Blue Note Story Paul McCartney | Kent Esbjörn Svenssons Trio | Josh Rouse Tomas Ledin | Loudon Wainwright III

People Under The Stairs

Nancy Sinatra | Tomas Andersson Wij Håkan Lidbo | The Walkabouts

Vi har mycket att göra H

ar du hört The Brothers & Sisters helt fenomenala gospelhyllning till Bob Dylan? Har du inte det så måste jag nästan skicka en tape till dig. Fenomenal orgelgospel från tidigt 70-tal. Musik som omvandlas till fruktsam kärlek som kan få vilket brunt löv som helst att återuppstå i den mest fantastiska moonwalken. När vi pratar om la musik är det en enda kärlek vi pratar om - den som handlar om musiken. Och när den i sin tur får oss att känna som om vi ägde hela världen. Ni vet mycket väl vad jag pratar om. När vi började planera för la musik var det egentligen bara en sak som var självklar - vi ville göra en tidning om all musik. Och då verkligen all musik. Jag tänkte att musikhistoriens cirkel inte bara ska slutas en gång i tidningen utan hela tiden. Om och om igen. Det ska aldrig få ta slut. Musiken är också så mycket mer personlig för var och en så jag hoppas verkligen inte att du uppfattar la musik som den enda vägen att vandra. la musik är som en kväll hemma med dina bästa vänner och vinylen börjar snurra efter ett par glas ruffig whisky. Musikhistorien spelas och jag lovar att den upprepas under kvällen. Gång på gång. Omedvetet eller omedvetet. Med hjälp av ett gäng helt fantastiska skribenter, professionella som amatörer, önskar jag att vi kan dela alla dessa kvällar tillsammans, i tidningsform. Att stödja, tipsa och berätta för varandra om all underbar musik som lever därute. En del av de kan du bara uppleva i en mörk, rökig källare i New York med ett soundsystem så fett att det bara är att slå av och låta kroppen dansa dig fram. En del kräver närkontakt hemma framför stereon med ett glas rödvin där vemodet och

de melankoliska melodierna kan andas fritt utan att förbli kvävda. Låt tårarna falla. Har du egentligen hört Tomas Ledins första album? När han med sådan energi och träffsäkerhet placerar en sådan låt som Too Many Days rakt in i den internationell singer/ songwriter-historien. Vare sig du gillar det eller inte så går det inte att förneka den sanningen. Så vi valde att skriva om honom och om People Under the Stairs som i år kanske gjort den snyggaste hiphop/soulen på länge. Stolta är vi också att kunna publicera den enda intervju som görs med det mystiska bandet Parker inför deras riktiga albumdebut. Lennart Persson blev tillfrågad och sa givetvis ja sedan han hyllade bandets demokassett på Feber. Lennart fick också äntligen en pratstund med 70-talets kanske främsta textförfattare, Loudon Wainwright III, som även idag ger ut plattor som får varenda vuxen man att brista ut i gråt. Visste ni förresten att Paul McCartney dog i en bilolycka 1966? Eric Fahlander skriver om kanske rockhistoriens största konspirationsteorier. Om det nu är Paul McCartney som fyller 60 år veckan efter att den här tidningen har kommit ut så önskar vi verkligen Sir Paul ett riktigt stort grattis. Musikhistorien går vidare genom tidningen i ett vinande och kärleksfullt arbete. Gammalt och nytt forceras samman i en resa som börjar här och nu. Vi har mycket att göra. Välkommen till la musik!

Erik Dahlström Chefredaktör la musik

innehåll#1 paul mccartney... loudon wainwright III... people under the stairs... van morrison... historien om the walkabouts parker... tomas andersson wij... sam moore... berättelsen om blue note... josh rouse... fred eaglesmith... paul westerberg tomas ledin... melody club... jocke & sami yukon, ak... esbjörn svenssons trio... hammondorgeln... recensioner & skivhyllan...

4 | la musik

s 14 s 18 s 24 s 26 s 28 s 44 s 48 s 52 s 54 s 60 s 64 s 70 s 80 s 96 s100 s105 s108 s122 s126

UTGES AV Livets Goda AB POSTGIRO 42 91 89-4 BANKGIRO 332-9620 CHEFREDAKTÖR Erik Dahlström erik.dahlstrom@livetsgoda.se VD & CHEFREDAKTÖR Anders Enquist, 08-448 25 53 anders.enquist@livetsgoda.se ANSVARIG UTGIVARE Mats Eriksson mats.eriksson@prodgr.se ART DIRECTOR Erik Dahlström erik.dahlstrom@livetsgoda.se REDAKTIONEN Erik Dahlström Anders Enquist Johan Bring MEDARBETARE: Lennart Persson Annica Henriksson Eric Fahlander Michael Lokner Pelle Olofsson Ola Karlsson Kerstin Wersäll Johan Olsén Marie Lindfors Tony Ernst Staffan Rislund Peter Sjöblom Oskar Ponnert Tobias Wahlkvist Christian Örjestål ANNONSBOKNING & INFORMATION Mattias Peterson mattias.peterson@livetsgoda.se PRENUMERATION Tel. 08-448 25 50 E-post: info@livetsgoda.se DIGITALA ANNONSER: Britt-Louise Berglund e-mail: annonser@prodgr.se BESÖKSADRESS: Romansvägen 6, plan 9 Forum Nacka E-post: livetsgoda@livetsgoda.se KUNDTJÄNST 08-448 25 50, vxl Tis-Tors: 10-12, 13.30-16, Fre: 10-12 TRYCK STC Tel. 08-620 24 00 www.la-musik.com

THANKS!!! Gayle, Michael Lokner, Annica Henriksson, Anna Rosdahl, Martin Maguire, Kevin Rafferty.

Vi efterlyser: Musik-Trivial Pursuit Är det fler än vi som tycker att det saknas ett sällskapsspel för musikälskare? Som inte alltid har tid att sitta och förbereda intro-tävlingar? Som tycker att Popgeni har blivit omodernt? Eftersom makthavarna i spelbranschen verkar ha fastnat med tummen i röven verkar dessvärre vi inte kunna hoppas på ljusning inom en snar framtid - ey, det kan ju inte vara lätt att göra bra spel när man har en tumme i röven... Så vi erbjuder ett interaktivt alternativ som uppvärmning: Kolla in www.trivia.net, där finns frågor att värma upp med så länge. Och för de som dessutom tycker att allmän rockhistoria är för basic finns www.triviawars.com med special-kategorier om AC/DC, Ramones med flera. Kudos också till svenska www.pop.nu som fattat och introducerat Popologi på hemsidan. Fler sådana initiativ!

la musik återvinner

la musik

Tetrapak och PET-flaskor. Samplingar och discoversioner. Vi lever i återvinningssamhället. I dag finns det artister som samplat samplingar av egna samplingar; hängde ni med? Och artister som gör nya versioner av sina gamla godingar. Då finns det smartare sätt att återvinna sig själv. Här är tre exempel, hör gärna av er om ni har fler! LOU REED Gimme Some Good Times

Lou Reed återvinner sin egen klassiker Sweet Jane och sjunger växelsång med sitt gamla Velvet-jag. ”What’re you doing, bro’?-Standing on corner/I can see that, what’ve you got in your hand?-Suitcase in my hand”. DAVID BOWIE Ashes To Ashes

Tio år efter att David Bowie övergav Major Tom i rymden gör han upp med sin gamla hjälte: ”Ashes to ashes/funk to funky/We know Major Tom’s a junkie”. THE BEATLES Glass Onion

”I told you about strawberry fields” ... ”i told you about the walrus and me” ... ”I told you about the fool on the hill”. John Lennon rabblar sin CV.

Innovativa blandband: TEMAVINKELN: Välj låttitlar som uteslutande hänvisar till ett tema (säg nu inte ”kärlek”). Kanske ett bilband till nästa långresa? Tänk Brand New Cadillac, Drive My Car, eller vad som helst av Springsteen... KRONOLOGIVINKELN: När någon fyller år

har han/hon givetvis förtjänat en samling med en låt från var och ett av hennes levnadsår. Föddes syrran 1976? Låt henne smaka Ramones som första låt. Svårt med gamlingar dock eftersom en kassett (Vaddå CD-R?) har tendens att ta slut efter typ 24 låtar.

ASSICIATIONSVINKELN: Försöka att förknippa alla låtar med varandra i en lång 90-minuters kedja. Inleder du med Marilyn Monroe kan du följa upp med Elton Johns Candle In The Wind. Elton John är en glasögonorm, och det är Jarvis Cocker med. Jarvis har spöat upp Michael Jackson, och Michael Jackson har haft sex med Elvis dotter. Se, vad roligt! Alla associationer är tillåtna, titlar, bandnamn, skivbolag eller, som i Presley/Jacksons fall, rykten.

la musik

Grym festival i Härnösand knäcker... Grooverfestivalen i Härnösand är så liten att arrangörerna internt kallar den för “en fis i rymden”. – Vi tar det lite lugnt. Vi vill inte ta i så att vi skiter på oss, säger Groovergängets Niclas Janson. Vi har suddat ut “ivalen” så nu kör vi hårt på Grooverfest istället. Men bajamajor kommer vi ha i all fall.

Artister: Marit Bergman, Lasse Lindh/ Tribeca, Fattaru, The Streetwaves, Moneybrother, Shorty Shit Stain, Chilly & Leafy samt Daddy Boastin och DJ Salla... Niclas Janson tycker att det räcker bra. – Vi vill växa långsamt men det får inte kännas krystat för det. Vi vill inte ta fram storsläggan på en gång men samtidigt ska det inte bara vara ett litet sillhuvud vi bjuder på. Jag tror att det här kommer att bli skitbra. Härnösand är en kulturstad som fostrat många kända musiker. Henrik Åberg och Markus Lundgren (som uppträdde som Bon Scott i Sikta mor Stjärnorna) är bara två av flera heta artister som har sin bas i Lubbe Nordströms Öbacka. Frågan är varför just Härnösand blivit en sådan kulturmetropol? – Härnösand är en anrik skolstad, de flesta som bor i Härnösand är akademiker och jag tror att de har fungerat som ett lavemang för kulturen. De har sett till att Härnösand fått sin dagliga dos av kulturellt fiber. Och idag sår vi frukten av det arbetet, säger Niclas Janson. Tidigare har vi gödslat - nu är det skördetider. Lycka till! – Tack, jag tror inte jag kommer bli dyngrak men väl upptagen som en fluga på en hundskit.

Har du feber? ”Feber blev en parantes i svensk journalistik”, säger man i pressreleasen. Nu släpper våra älskade Febervänner en best of-bok med det skönaste och bästa innehållet från sajten. Lennart, The Lokko, Gradvall och Mats har lovat att du får läsa om följande artister när du köper boken (för det ska du): Chaka Khan, Ruff Ryders, Fugazi, Jonathan Richman, Kathryn Williams, Bubba Sparxxx, The Plan, Joy Division, Cornelius, Thin Lizzy, The White Stripes, Big Youth, Fleshtones, Ed Harcourt, Shyne, Doug Sahm, Norma Jean Bell, Boz Scaggs, Victoria Williams, Elvis Presley och mycket, mycket mer. Bra, kul och allt annat tycker vi men vi väntar fortfarande på den stora Best of Feber-samlingen i CDutgåva... Feber blev en parentes i svensk journalistik. Men precis som i Jackie Wilsons soullåt “(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher” är det kanske just parentesen som är det väsentliga. Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson - Sveriges fyra mest inflytelserika musikjournalister - tog tillsammans namnet Feber från Lennart Perssons kortlivade åttiotalsfanzine med samma namn. De lade all sin kraft och kunskap på att skapa den bästa jävla nättidningen om musik någonsin. Mellan oktober 2000 och den sista januari 2002 skrev de tillsammans mer än fem miljoner tecken (motsvarande 17 Mario Puzo-romaner). I det sista numret av Pop publicerades de fyra för första gången samtidigt i en och samma tidning. Här föddes idén till nättidningen Feber. Krönikor, listor, maildiskussioner, polaroider och essäer om popmusik slogs om utrymmet med en aldrig sinande ström av recensioner. Denna kronologiska antologi med de bästa texterna från Feber kan därför lika gärna ses som ett tidsdokument över musik och journalistisk som ett snitt genom fyra mäns dagböcker. Ur baksidestexten till “Feber”

OCH NU BLIR DET JAZZFESTIVAL. IGEN Sandviken Big Band - Alice Babs - Robben Ford - Lisa Nilsson Ken Peplowski/Putte Wickman - Scott Hamilton Quartet Nils Lindberg Saxes Galore - Magnus Lindgren Big Band Stockholm Soneros - Ernie Watts/Andreas Pettersson Quintet Norrbotten Big Band - Buffalo Jump - Öhman-Janson VSOP Ray Gelato Giants - Bertil Strandberg Neo Bop Sextett Corpo - GUBB - Ulf Johansson-Werre Tel/Fax 026-27 27 21

6 | la musik

E-post: bangen@sandnet.se

www.sandviken.se/bangen

Länge leve Neil Diamond För er som missat det är äntligen Neil Diamond-samlingen här!!! Och den täcker inte bara hans rosa kostym-period utan att även de tidigare helt fantastiska åren. Vi har saknat och längtat efter den och nu har vi kärlek till härliga sommarkvällar. Bara det att den inleds med Solitary Man sätter stor musikhistoria-stämpel på hela samlingen. 38 spår som varvas med live-upptagningar. I nästa nummer av la musik lovar vi att ge er den deﬁnitiva guiden till Neils hela karriär.

Hur stor balkong har du? bob hund är sex personer i sin orkester. Mycket trevliga herrar.

Vinn sköna plattor!!! Vi ger bort ett gäng bob hund 10 år bakåt & 100 år framåt-CD:isar som du kan spela när du vill ha Sveriges bästa liveband på balkongen hemma. Men för att få den unika chansen måste du skriva ner dina fem bästa sånger med Neil Diamond. Ingen annan! Vill du hellre ha skön flumrock på balkongen skriver du ”Träd, Gräs och Stenar istället för skånska” i mailet. Vi har några såna CD:isar också... Mailet skickar du till neildiamond@livetsgoda.se Skickar du in innan den 16/6 har du även stor chans att hamna på en fin gästlista på la musiks releasefest på Mosebacke i Stockholm den 17/6. Oj, vad bra!!! Träd, Gräs & Stenar tar mer än gärna med sig sina bästa spadar till just din balkong.

Svidande gospel i Dylans spår Är du en av de där som gillar Saved-plattan med Bob Dylan? Då tycker vi verkligen att du ska kika närmare på The Brothers & Sisters gospeltribute till Dylan, Dylan’s Gospel. Storartat gospel prodcerad av Lou Adler och arrangemang av Gene Page. Hela redaktionen ligger svårt utslagen på golvet efter att ha hört inledande The Times They Are A-Changing’. Albumet spelades in 1971 och släpptes på ODE Records.

la musik

ben

Svenska alternativcountry pionjärerna Ben förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som de hyllade amerikanerna bortom Atlanten. Marie Lindfors kollade läget om hur det är att släppa countryplattor i landet där blomstrande ängar får agera prärien.

ll-fated & Magical heter Bens nya och andra skiva som släpptes för någon månad sedan. Den är en härlig resa bland countrylandskapen. Min resa tillsammans med Ben började redan 1998 då de spelade förband till amerikanska Son Volt på Studion. Då med någon demo i bagaget och utan skivbolag. Ben gjorde en alldeles underbar spelning och jag tänkte nästan åka ned till Skåne-land dagen efter för att få se dem igen. Ett år senare, 1999, med ett skivkontakt hos Ramblin’ Records i ryggen släppte Ben debutskivan, Like A Wheel Touching Ground. Samma år släppte Loosegoats sin andra skiva, Plains Plateaus and Mountains och genast började alla tala om den nya vågen med alt. countryband från Skåne. Man talar ännu om alternativcountry-vågen och inte lär det bli mindre prat nu när Ill-fated & Magical nått världen. Hur känns det nu när uppföljaren är ute? – Det känns skönt. Det har varit en lång väntan. Lite strul med studio och både jag och Mårten på Ramblin Records har andra åtaganden vid sidan av Ben såsom jobb, familj och liknande. Personligen känner jag det lite såsom jag antar att en kvinna känner då hon föder barn. En stor del av mina sånger på plattan skrev jag redan för 1-2 år sedan. Man behöver få ut dem ur sitt system. Se dem, höra dem och känna på dem och bli stolt. En svensk alt. country platta. Hur går den i Sverige? – I den mån som Mårten lyckats sälja den till butikerna i Skåne säljs den ur rätt fort och han får skicka nya snart därefter. Uppåt landet har jag förstått att det är lite problem med att få butikerna att ta i den nu. Kanske lättar det lite om det fortsätter att gå bra här nere. Hittar man den inte uppåt landet kan man beställa den på vår eller Ramblin Records hemsida. Ni får ju många bra och hyllande recensioner… – Ja, vad gäller mottagandet i pressen är vi väldigt smickrade.

INSPELNINGEN AV ILL-FATED & MAGICAL

gjordes i somras i en studion som heter Ramblin’s Clovis. Den ligger i Sebbarp utanför Malmö. En helt analog studio mitt ute på landet bland grönska och kossor. Daniel berättar lite om inspelningen: – Ja, vi spelade in ute på landet. Lyssnar du riktigt noga så hör du nog hur kossornas elstäng-

8 | la musik

sel klickar till lite då och då på plattan. Ni hade en del gästmusikanter där också… – Ja, vi kallade in Magnus Tingsek (Great 78, Loosegoats mm) på titelspåret eftersom han var

den som spelade pedal-steel på demoinspelningen av den låten ett år tidigare. Hans spel var vi väldigt förtjusta i så det föll sig naturligt. Bo Eriksson är den som spelar pedal-steel med oss reguljärt nu för tiden så hans spel var redan fint och genomtänkt. Elisabeth Carlisle hörde jag på en pub i Helsingborg för ett år sedan då hon hälsade på sina vänner och Sverige. Låten som hon gästar på, Shovel, är egentligen skriven utifrån ett kvinnligt perspektiv. När jag hörde Elisabeths röst sa det “klick”. Killarna i Garmarna kallades in för att ge låten ett universellt och tidlöst bett. Vi ville att Shovel skulle kunna ge känslan av slitande kvinnor ute på fälten för 500 år sedan som en övergiven 2-barnsmamma på bidrag inne i storstaden, nutid. Stefan och Jens lyckades bidra till detta. Dessutom överbryggs svensk och amerikansk folkmusik på ett spännande sätt här tycker vi. Jens lärde vi känna under Järnvägar-turnen (där Ben, Great 78 och $1000 Playboys medverkade) eftersom han spelar trummor i $1000 Playboys. från Like A Wheel Touching Ground till Ill-fated & Magical är att bandet mognat ihop väldigt bra. Låtarna känns tajtare och de tar ut svängarna en aning mer. Ibland är det lugna vackra countryballader och ibland svänger Ben till det som aldrig förr. Är Ill-fated & Magical en bra fortsättning på den resa som startades i och med fantastiska Like A Wheel Touching Ground? – Samtliga i bandet har förkovrat sin roll, både instrument- och producentmässigt. Det hörs på DEN STÖRSTA SKILLNADEN

skivan. De instrumentala arrangemangen är mer genomtänkta. Dessutom är vi inte ambivalenta vad gäller just det instrumentala och producentmässiga längre. Den enda regeln det senaste året har varit att inte ha några regler i repetitionslokalen. Ben är numera ett forum för fritt kreativt skapande. Icke bundna av stil- eller fackmässigt tänkande. Förut så kunde det vara lite si och så med det. Numera skulle vi antagligen ändå inte kunna spela en Milli Vanilli-låt utan att det skulle låta Ben om det. Ja, jag kanske inte behöver tillägga att vi är nöjda? Andreas i bandet har dessutom sen debuten blivit en ljudtekniker av stora mått! Band brukar ju ibland tala om sina låtar och skivor som om de pratar om sina barn, att det inte finns en favoritskiva eller en favoritlåt utan man ser på dem alla som lika bra fast på olika sätt. Har du fått någon favoritlåt från nya skivan eller känns alla lika bra? – Personligen så väljer jag titellåten. Vanligtvis så görs den musikaliska grundidén i hemmets lugna vrå, när jag är avslappnad och tar upp gitarren för att mysa lite. Sedan tar jag med den här idén till replokalen och låter de andra klä låten med sina idéer och sitt spel. Sist brukar textprocessen ta vid. Vanligtvis sitter jag med gitarren vid datorn och “plågar” mig själv. Om den instrumentala biten är en kreativ, utåtgerande process så är textskrivandet den inåtagerande processen. Och det är ju inte alltid man ser fina saker när man tittar in i sig själv. Därav “plågar”. Jag såg nyligen en spelning med Ben på klubben Woody på Mosebacke i Stockholm. Det kändes som ett helt nytt band från det jag såg på Studion den där gången för länge sedan. Med en början i Ill-fated & Magical och ett avslut i en avskalad version av låten Shovel och allt som hände däremellan gick jag hem alldeles överlycklig, sådär fånigt glad som man kanske bara kan bli utav en riktigt bra spelning. Hur tycker ni själva det går på era spelning? – De bästa konserterna gör man nog när man blivit varm i kläderna, ungefär på andra halvan på en turne. Nu har vi bara gjort en turné värd namnet, Järnvägar. Resten har varit singelspelningar. Men mer kommer förhoppningsvis.

oneida Sex frågor till

Namngivna efter en indianstam spelar Brooklyn-bandet Oneida sin experimentella, nyskapande och psykedeliska men samtidigt snygga rock som med racerfart tar vid på samma väg som band som Queens of the Stone Age och kör förbi innan du hinner blinka. Detta handlar inte om publikfrieri och pengar utan ren och skär skaparglädje som inte kräver men sannerligen förtjänar all uppmärksamhet. Johan Bring skrev ett brev...

Hur skapar ni er musik? – Det tar normalt flera timmar för oss att bara skriva en endaste liten del av en låt, men ibland har vi tur och musiken bara växer fram helt spontant. Vanligtvis brukar vi skruva upp våra instrument och förstärkare till så mycket vi kan få dem att låta, vilket är extremt högt, tända en eld i vår eldstad och låta rundgången ljuda ett tag. Efterhand hittar vi var och en vårt eget frekvensområde med oljud som vi sedan långsamt omformar tills melodiska partier eller rytmiska motiv uppstår. Sedan spelar vi de små partierna om och om igen, ibland under flera timmar, tills de passar varandra perfekt i en hypnotisk helhet. Partierna använder vi sedan som byggklossar till låtarna. Låtarna i sin helhet är helt ihopsatta under stundens ingivelse. Vi har alltid en enorm repertoar av vad vi kallar ”sound moments” men det krävs en riktig snilleblixt för att vi ska kunna förstå och få till en riktig låts geometri. Det är dessa stunder som gör det roligt att skapa musik tillsammans.

L I V E T S G O DA

Anser ni er tillhöra stonerrockscenen? – Sånär som på i uttalande till massmedia så bryr vi oss inte överhuvudtaget om scener. Det finns mycket att säga om stoners och deras rock och vi kommer garanterat att vara på deras sida när revolutionen kommer. Men och andra sidan så är vi inte en del av någon sådan scen så det vore missvisande att påstå att vi på något sätt har något med stonerrockgenren att göra. Hur länge har ni spelat och har det alltid varit i samma konstellation? – Alla medlemmarna i Oneida har känt varandra i årtionden och har spelat i olika uppsättningar sedan vi var små barn. Hursomhelst så har bandet Oneida som vi nu heter funnits i cirka fyra år. Vi började som ett stökigt kollektiv med roterande, tillfälliga medlemmar. Jag gillar ditt ordval ”konstellation”, för oss har det mer alltid varit som ett gudomligt ordnat kaos, som stjärnorna. Har ni planerat några nya skivsläpp? – I september 2001 släpptes vårt senaste album Anthem of the Moon på Jagjaguwar records. I April 2002 kommer vi släppa en ren dubbelvinyl

LP som kommer heta Each One Teach One. Den kommer endast tryckas i femhundra exemplar med ett handtryckt psykedelisk omslag och innehålla den obehagligaste och mest psykedeliska bad-trip-musik vi någonsin släppt ifrån oss. Producerar ni och mixar ert material själva? – Ja, vi producerar våra skivor själva men vi gör alltid slutmixning med den ovärdeliga hjälpen av Peter Katis på Tarquin Studios. På Anthem of the Moon spelade vi faktiskt in delar av musiken ute i skogen styrkta av elgenerator och vad vi kallar ”mind moonshine”. Hur ser Oneida ut på scenen? – Vår sättning är vad den blir allt eftersom. Vi brukar normalt bestå av trummor, gitarrer, trummaskiner och en enorm samling ”woodies”, med vilket menas antika klaviaturinstrument, allt från Cembalo till AceTone, Vox och Farfisa och allt från orglar till Wurlitzer elpianon. Vi är också kända för att blanda in ukelin, banjo, mandoliner och vad som helst som kan låta hemsk utomjording när det spelas eller inspelas på rätt vis.

eef barzelay Erik Dahlström tillbringade en dag på Söders gator tillsammans med en av dagens främsta sångröster, Clem Snides Eef Barzelay. Ett möte som slutade på Mosebacke med Fred Eaglesmith.

isk eller kött? – Kött, svarar Eef med sina mörka glasögon så långt nere att han är på väg att rispa tidningen Grooves yta. Jag äter gärna något från Sverige, jag brukar vilja det. Äta något från det landet jag är i alltså. Middagen vi äter på Hannas Restaurang i ett kyligt Stockholm blir rådjursbiff. Något som Eef ivrigt, några timmar senare, berättar för Fred Eaglesmith när vi sitter och pratar i den spontant ordnade logen i Mosebackes lokaler. Fred, med sitt liv på den kanadensiska prärien, skrockar belåtet. Det är ett fascinerande möte att betrakta. För det är första gången de två möts. Fred Eaglesmith och Eef Barzelay. Det är på något sätt bara situationen som i det lilla, bottnar och förenas i den djupaste av den emotionella kärleken till låtskrivartraditionen. Men ändå som ett möte mellan prärien och civilisationen. Skitig flanell och New Yorks vemodsfulla elegans. första gången jag hörde de klassiska textraderna ur I Love the Unkown. Det var en helt underbar vårdag för drygt ett år sedan. Den klarblåa himlen, solen och havsdoften som omger Centralbron i Stockholm hade precis tagit årets första steg och på radion spelades de där inledande raderna på vad som skulle komma att bli sommarens kanske främsta soundtrack:

JAG BERÄTTAR FÖR EEF OM

She asked him Why can we not be together?...

Jag älskade hela världen under de tre minuterna. – Hey, that’s wonderful, Erik. Det är precis så låten känns och som musik ska kännas. Jag kommer ihåg den sången såväl. Jag stod och väntade på bussen i New York när jag helt plötsligt fick den där melodin i huvudet. Eef vickar blygt på huvudet och nynnar lite småtyst de första tonerna för mig. – Jag och min flickvän hade precis gått skilda vägar. Låten var klockren från början. Jag klev på bussen och när jag var framme hade jag skrivit hela texten till låten i huvudet. Vi spelade in den direkt. Det är både en hyllning och en tragiskt berättelse på samma gång. Jag vet inte vad min ex-flickvän säger om den låten idag. I princip alla låtar handlar om henne eller i alla fall om den sinnesstämningen jag var i den perioden av mitt liv. Det känns som att Ghost of Fashion är som ett svar på My Favorite Music rent musikaliskt. Är det så eller är det mer en utveckling av Clem Snide? – Visst är det en reaktion på My Favorite... Vi ville göra något som rev till mer. Plattan gick fort att spela in och det känns när man lyssnar på den. Den är råare. Nu när vi ska in i studion igen kommer soundet att vara mer

10 | la musik

åt förra plattan. Mer melankolisk och lugnare. Det känns mycket bra. Sen lär det väl bli ytterligare en reaktion på den. Eef skrattar och känns otroligt lugn i sig själv. I hans värld verkar varken stress eller brådska existera. Hemma i staterna väntar hans fru deras första barn. Något han ser framemot mycket. Vi pratar om livet och om kärleken till musiken och allt med den. Han berättar om den gången han bodde hemma hos sina föräldrar och lyssnade mycket på Will Oldham... När telefonen ringde. – Jag skrev brev till honom om hans musik. Hur stor den var. En dag ringde det och en märklig röst uppenbarade sig i luren: “Hi, this is Will Oldham”. Det tog ändå ett tag innan jag fattade att det var han. Det var riktigt konstigt men jättekul såklart. Hur ser det ut med musikaliska inspirationer till livet och till bandet? – Det är verkligen så mycket. Nina Simone gillar jag mycket. Uncle Tupelo. Jag tycker Uncle är mycket bättre än Wilco. Skönare. Och Smog, gillar du Smog? Han har gjort mycket grym musik. Dongs of Sevotion är en helt fantastisk platta. Det är konstigt att inte Smog fått mer uppmärksamhet. Ni gjorde ju en helt fantastisk version av Sedakas Donna. Jag spelade in den åt min mamma på en tape. Hon älskade den. – Åh, gjorde du? Tack så hemskt mycket. Den var inte alls så självklar när vi spelade in den men jag blev jättenöjd med den när den var klar. Den låten har betytt mycket för mig genom åren. Hur jobbar ni fram alla dom här sköna samplingarna? – Det är Michael. Han är helt otrolig. Under inspelningen av plattan satt han nästan helt tyst. Sen när vi var klara kom han med alla dom där underbara samplingarna. Pojken som skrattar i slutet på låten My Favorite... är klockren. Den atmosfären han gav skivans sound betyder jättemycket för mig. VI LÄMNAR HANNAS OCH VANDRAR,

liksom kvällen, vidare. Mörkret har lagt sig när Eef går upp på scenen på Mosebacke. Vi har fram till dess fördrivit några timmar med ett antal halvljumma Budweiser och samtalat om rockscenen i Sverige och att det är helt oförståeligt att Clem Snide inte är större i Sverige och i USA. I resten av europa som i Frankrike till exempel, pratas det däremot om Clem Snide som de nya rockens frälsare, tillsammans med The White Stripes. Helt vitt skilda band dynamiskt sett men den musikaliska filosofin känns densamma. Enkel, stundtals nästan snudd på naivt men så totalt genialiskt och vackert. Det är höjden av en förtjusande låtskrivartradition som möts från två begåvade läger. Liksom som med Fred Eaglesmith. De två möts och jag sitter mellan med lyckomyror i benen. Jag blir efter en stund så tagen av den kraft som uppstår i rummet att jag går ut och andas och tänker på hur sprattligt fånig man blir av musik. Jag släcker cigaretten och hinner precis önska Eef lycka till med spelningen innan han kliver på scenen med sin gitarr. Han inleder med en acapella version av Long Lost Twin, det är givetvis fullkomligt magiskt. Jag tar en till ljummen Budweiser, lutar mig tillbaka och fortsätter att bara älska hela världen.

log Inte många ögon förblir torra i slutscenen till Livet är underbart då George Bailey återfår livsgnistan och ängeln Clarence får sina vingar. Marie Lindfors var tvungen att snacka med bandet som döpt debutplattan efter en replik i ﬁlmen från 1946.

fter ett antal hyllande demokassetter och en massa års spelande har nu äntligen lundabandet fått släppa debutskivan, Every Time A Bell Rings An Angel Gets His Wings, på det också skånska bolaget Bad Taste Records. Historien börjar en dag 1995. Mattias Friberg (sång och gitarr) kände Mathias Oldén (bas) som i sin tur kände Jens Hellgren (gitarr) och efter ett tags harvande med trummaskin till denna sättning fann de Kristofer Rönström som blev trummis i bandet. Där har vi Log. Log kom alltså till jorden redan 1995 men lades på is efter ett tag eftersom killarna i bandet började spela i andra band. Efter ett par år möttes dock grabbarna på krogen och Log var ett faktum igen. Jag pratade med Mattias Friberg om hur Log mår idag nu efter skivsläpp och turnéer lite här och var. Hur känns det att äntligen få släppa er debutskiva? – Det känns roligt. En av anledningarna till att ge ut en skiva eller en demo eller egentligen vad som helst är ju att en massa människor ska få ta del av det man gör och det känns kul att så många kan göra det nu. Blev ni nöjda med hur skivan blev? – Ja, den känns som ett avslutat kapitel nu. Det var så länge sedan låtarna skrevs och spelades in. Vi har kommit så långt sedan dess att det känns lite märkligt att all fokus ligger på den nu och att

12 | la musik

ingen direkt har någon koll på vad vi gör nu. Men, så måste det vara, antar jag. Men vi är inte samma band som då, inte som igår heller för den delen. Både plattan och era spelningar har fått bra kritik.. – Ja, folk verkar digga plattan och oss. Hur kom ni i kontakt med Bad Taste Records? – De hade några polare som drog med dem på ett par av våra spelningar. När vi sedan hade gjort klart hela skivan, ja, vi tänkte släppa den själva från början men då ringde de och sa att de ville släppa den. Vi trivs jäkligt bra. Det hade faktiskt inte kunnat vara bättre. Men ni har något kontrakt med Deep Elm Records i USA också? – De ska släppa skivan på licens där. UNDER VINTERN OCH våren nu har Log varit ute och spelat över hela Sverige och även i Tyskland, Holland och England. Och i sommar blir det festivaler här i Sverige? – Ja precis, hittills är vi bokade till Hultsfred, Emmaboda, Parkfestivalen i Oskarshamn och Hovstockfestivalen men fler är på gång. Är det några nya släpp planerade? – Ja, vi ska förmodligen släppa en split med ett annat band i september med lite annorlunda

låtar och sedan är nästa fullängdare planerad till nästa vår. Hur går det till när ni skriver musik, hur föds låtarna? – Jag kommer oftast med idéer som vi sedan sätter ihop i replokalen men ingen låt blir egentligen helt färdig förrän vi har spelat in den eftersom vi gör väldigt mycket i studion. När ni bildade Log, visste ni hur ni skulle låta då? – Nej, vi hade ingen koll, det enda vi visste var att vi ville göra avskalad enkel musik och än så länge håller vi fast vid det. Influeras ni av de band som kritikerna tror? – Nej, väldigt sällan. Jag har sällan hört banden i fråga, jag har väldigt dålig koll och lyssnar knappt på de vi jämförs med. Det finns inte så mycket som jag fastnar för. De flesta förutsätter att all inspiration skulle komma från andra band ur samma genre som vi, vilken nu det skulle vara, vilket stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Det som kommer därifrån är en försvinnande liten del. Vi vill inte använda andra band eller överhuvudtaget någon annans verk som mall för någonting.

Norrländskt vemod eller inte. The Perishers debutplatta har blivit alla ensamma själars snutteﬁlt. Peter Sjöblom vet vad de pratar om.

ola klüft S

ätt på When I Wake Up Tomorrow från Umeå-bandet Perishers debutplatta From Nothing to One. Du kommer att förstå. Och om du mot förmodan inte förstår så är du benånad. Då har du troligtvis aldrig legat om natten med lakanet tvinnat runt benen och tumlat mellan desperation och uppgivenhet. Eller klöst kudden för att du inte är din älskades älskade. Det är i sådana stunder Perishers är som störst. När Ola Klüfts röst förklarar - mättad och lätt beslöjad som hos en ung Colin Blunstone allt man vill ska förklaras. If everything’s the same / When I wake up tomorrow - I’m giving up /.../ Let’s just hope that in a day I’ll find my way.

Det är väl det bitterljuva ljudet av ett brustet hjärta och en själ som egentligen är för ung för att vara trött som gör att journalister upprymt viftar med den gamla klyschan ”norrländskt vemod” som en vimpel på ett barnkalas. – Jag har ingenting emot det, säger Ola som också skriver låtar och spelar gitarr. Journalister sätter ettiketter, det är väl det som journalister är till för. Vill de kalla det norrländskt vemod, så visst. Det finns så många bra band, det är bara kul att det snackas. Jag tillhör jättegärna norrlandsscenen. Ola svarar lite blygt och fiskar med tesilen i koppen. Han är förkyld och jag får genast dåligt samvete för att jag släpat runt honom i den kalla luften för att hitta ett någorlunda lugnt café med ett par lediga stolar. Håret är lite rufsigt och han ser egentligen rätt vardaglig ut. Jag tror honom när han säger att han inte bryr sig så mycket om image. Ibland ursäktar han sig lite för att han svarar tråkigt, men han svarar inte alls tråkigt för det är skönt att det finns sådana som han och Perishers som helst ägnar sig åt det som är viktigt. Som tar musiken på allvar utan att tappa ödmjukheten. Som hellre är blyga än skrävlar.

– Ja… det enda jag vågar vara lite kaxig över är väl det här med musiken. Det är när jag spelar musik som jag lever upp lite grann och känner att det är helt okej att leva. Blir du förlägen av uppmärksamheten kring bandet? – Jag tycker det är svårt att göra intervjuer och sådär. Vi har en gett ut en skiva, men, vi har hållit på med det här i tre och ett halvt år eller något sånt. Det är konstigt att plötsligt få en del uppmärksamhet. Men det är kul samtidigt. Perishers bildades 1997, mitt under hardcorevågen i Umeå. Det var inte särskilt opportunt att spela i ett lite sorgset popband, så de höll sig mest för sig själva. Repade. Skickade demos i omgångar till skivbolag men fick inget napp, förrän… – …Jan Gradvall recenserade vår tredje demo på Feber. Då vaknade branschen och tyckte att demon som de redan hade fått för ett halvår sen blev bra. Sånt kan man bli besviken över. Men vi har haft det så himla bra, vi har ingenting att klaga på egentligen. Det är som en skänk från ovan att vi fått chansen att spela in en skiva. Jag tänker att måtte bara Perishers få livsrum i skivbranschen, måtte deras ödmjukhet inte exploateras och skövlas. – Vi är utan tvekan ett sådant band som skulle kunna bli jävligt blåsta för att vi är lite för snälla och kanske inte vågar ta för oss riktigt. Jag tror att de vi jobbar med skulle vilja att vi tog lite mer plats, men det skulle kännas konstigt. Det känns inte som att man har nån anledning att vara kaxig längre. Det finns massor av band som gör bättre grejer än vad vi gör. Är det mycket ryggdunkningar i skivbolagsbranschen annars? – Ja, för fan. Man får höra att alla på kontoret älskar det här. Det är ju kul, men man vågar ju inte tro på det. Det är klart att det är värt mycket att ha skivbolagets stöd. Man får ju hoppas att det är så, och att det håller i sig även ifall skivan inte säljer.

Ola Klüft har naturligtvis inget emot att Perishers får sälja skivor och spela på större scener, men det måste ske med de kvaliteter bandet har. Med innerligheten och integriteten. Det finns något skört och genuint i bandets musik som vore lätt att förlöjliga eller förstöra för en cynisk värld av yta och kallhamrade budgetkalkyler. Regissören Roy Andersson pratade om vår tids rädsla för allvar, och kanske finns det de som ryggar tillbaka inför en skiva som From Nothing to One, och kallar den ”pretentiös”. Ola kontrar med att Perishers inte har något emot det. – Det är ju pretentiöst och känslosamt. Det har blivit ett skällsord. Man får inte vara pretentiös, det ska man passa sig för. Så länge man menar det man säger och gör så är det okej, men så fort man försöker tjäna pengar på det blir det en annan grej. Det är väl någon sorts musikelit som bestämt att det ska vara fult. Just nu bor tre fjärdedelar av bandet i Stockholm, men vill flytta tillbaka till sin älskade hemstad. Om inte annat så för att kunna börja repa ordentligt. – Det har aldrig varit vår starka sida. Vi repar när vi ska spela. Det andra band skapar i replokalen, det skapar vi i huvudet. Vi får tänka oss fram till alltihop. När vi spelar ute så är alla på topp. Det måste vi vara för annars faller det ihop. Vi är väl så seriösa att vi klarar av det på något sätt. Ola hävdar att ett och ett halvt år i Stockholm inte ändrat honom särskilt mycket, varken som person eller låtskrivare. Han jobbar hela tiden på nya låtar, men erkänner att det är lite krävande att skriva särskilt texter. Men driften finns där, som en kreativ urkraft. Det enda som är viktigt just nu, säger han, är att de får spela in en ny skiva. När allt kommer omkring, tror jag ändå inte att Perishers kommer att gå att stoppa. Och det är ju en herrans nåd.

la musik

grattis, sir pau Nästa vecka, den 18 juni fyller Sir Paul McCartney 60 år. Eller, det är i alla fall vad de vill få oss att tro. Den verklige Paul McCartney dog egentligen i en bilolycka 1966 och ersattes av en dubbelgångare. Och det ﬁnns bevis som kan styrka påståendet. Eric Fahlander förtydligar.

14 | la musik

ul mccartney!

eller?

et är onsdag den nionde november 1966. Klockan är bara fem och morgontrafiken har ännu inte kommit igång. Paul McCartney kör genom den kalla morgonluften i sin Aston Martin. Han har just gått ifrån en sen inspelnings-session i vredesmod efter ett gräl med John Lennon. Han är så upprörd att han aldrig hinner se att ljuset i korsningen framför honom slår om till rött. Sekunderna senare kommer Paul McCartney att vara död. Så börjar historien om en av rockhistoriens största konspirationsteorier och i över trettio år har Beatles-fans jorden runt letat bevis för teorin om McCartneys död bland låttexter och albumomslag i Beatles fortsatta produktion. Och man har funnit ganska många bevis. Många är ren slump, somliga går att vifta bort som rent nonsens, men ett fåtal är rent läskiga. Och under tiden har historien om McCartneys öde hela tiden fått näring, vuxit och smyckats med detaljer.

MYTEN FORTSÄTTER MED ATT HANS kropp

blir så vanställd efter olyckan i korsningen att man inte känner igen honom. Brian Epstein ser till att muta de inblandade som känner till sanningen till tystnad. Planen var att mörklägga sanningen så att Beatles skulle kunna fortsätta även utan Paul McCartney. McCartney ersattes av Billy Shears, vinnare i en Paul McCartney look-alike-tävling. Shears ska även ha genomgått viss plastikkirurgi för att än mer likna McCartney. Och det verkade gå vägen. Ända till den 12 oktober 1969 då discjockeyn Russ Gibb på stationen WKNR-FM i Detroit fick ett anonymt telefonsamtal. Rösten i luren uppmanade honom att lyssna på delar av vissa Beatles-låtar, somliga baklänges, samt söka efter ledtrådar på albumomslagen. Bandmedlemmarna hade dåligt samvete och hade planterat ett spår av ledtrådar för att sanningen skulle kunna uppdagas. Minns att detta var 1969. I USA hade man sett folk på månen, Kennedy hade mördats, aliens hade landat i Roswell och Nixon satt i Vita Huset. Ingen visste vad som kunde komma härnäst. Och så, plötsligt, spreds ryktet om McCartneys död och tidningsredaktioner världen runt hakade på nyheten. Albumet som fick teorierna om Pauls död att ta fart var Sgt. Pepper. Det var det första albumet som släpptes efter McCartneys påstådda död och på öppningsspåret sjungs det också “let me introduce to you/the one and only Billy Shears”, vilket alltså skulle vara en presentation av Pauls hemlige ersättare.

Vidare ska flera av texterna innehålla hänvisningar och ledtrådar till vad som verkligen hade hänt. På albumets baksida finns en bild på bandet där George Harrison pekar med sitt finger på en textrad; “Wednesday morning at five o’ clock”. Detta ska indikera tidpunkten för McCartneys död. Läser man vidare tvärs över omslaget står det “and life flows within you and without you”, och i nästa spalt “and you’re on your own, you’re in the street”. Det faktum att Paul även har vänt kameran ryggen på fotografiet indikerar att han på något sätt skiljer sig från de andra. Även i sista låten A Day In The Life finns det ledtrådar: “He blew his mind out in a car/he didn’t notice that the lights had changed”. Det här ska vara den låt som Lennon skrev omedelbart efter att han fick höra talas om olyckan och somliga menar att det stora orkestercrescendot i slutet ska representera bilolyckan och att det avslutande pianoackordet är den musikaliska tolkningen av en kista som slås igen. På insidan av albumet finns en bild på bandet där man tydligt ser ett tygmärke på Pauls arm, ett märke han är ensam om. Somliga påstår att bokstäverna säger “O.P.P.” vilket påstås vara den officiella förkortningen på “Officially Pronounced Dead”. MEN DET ÄR SJÄLVA OMSLAGET på Sgt Pepper som innehåller de mest spektakulära ledtrådarna. Här bevittnar vi en begravning, rimligtvis The Beatles begravning eftersom deras namn står att läsa av blomsterarrangemanget. Men kanske är det Pauls begravning det ska föreställa? Är det inte en vänsterfattad basgitarr som utgörs av gula blommor därunder? Paul var vänsterhänt. Gitarren har bara tre strängar och saknar uppenbarligen en - precis som Beatles nu bara är tre. Gitarren skulle även kunna föreställa ett “P” för “Paul”. Vidare har Paul en hand höjd över sitt huvud, något som påståtts vara en välsignelse över de döda. Den här symbolen återkommer på flera Beatlesomslag, men bara över Pauls huvud. Vid en första anblick ser det ut att vara komikern Issy Bonn som vinkar, men somliga hävdar att handen tillhör mannen som skymtar bredvid honom, författaren Steven Crane. Crane skrev en bok som heter Open Boat om fyra män som kämpar för att överleva i en livbåt. Den av dem som är mest beslutsam på att hålla ihop gruppen dör på kuppen och när de övriga tre når land agerar de som återgivare av händelsen. Låter det bekant?

la musik

S I R PA U L M c C A R T N E Y 6 0 Å R

Men den mest uppseendeväckande ledtråden, och förmodligen hela anledningen till att myten kunnat hållas vid liv så länge, är bastrumman mitt i bildens centrum. Orden “LONELY HEARTS” döljer hela hemligheten. Om man håller en spegel tvärs genom dessa ord så att den reflekterar den övre hälften av texten kan man först läsa “1 ONE 1 X” vilket kan tolkas på två sätt. Antingen som “ett, ett, ett” för de tre återstående Beatles-medlemmarna och sedan ett kryss eftersom Paul inte längre finns bland dem. En annan teori är att de första ettorna betyder “11” och att “1X” är romerska siffror för “9”; alltså “11/9” - datumet för McCartneys död. Det andra ordet, “Hearts”, bildar i speglingen i stället orden “HE DIE” och däremellan en pil som pekar rakt upp mot McCartney. Till råga på allt är trumman designad av en Joe Ephgrave, vilket tros vara en sammanslagning av orden “epitaph” (gravskrift) och “grave”. “BEVISEN” PRESENTERADE HÄR ÄR BARA ett

urval av de som fansen har funnit på Sgt. Pepper-omslaget. Och Sgt. Pepper i sig är bara ett av flera album som döljer liknande ledtrådar. Bland de bättre finns även Abbey Road-omslaget. Även här förs tankarna till en begravning. Lennon som går i täten i vitt är prästen, Ringo i svart är den sörjande, Paul med slutna ögon är förstås den döde, och George Harrison i arbetarkläder är gravgrävaren. Vidare är Paul barfota, den ende som har höger fot fram, samt röker med högern trots att han är vänsterhänt - allt saker som tyder på att han är annorlunda. Registreringsplåten med bokstäverna “LMW” ska stå för “Linda McCartney Weeps” och “28IF” för att McCartney nu skulle ha varit 28 år gammal OM han hade levat. Många menar också att självaste Linda McCartney i sig skulle vara ett bevis då Paul helt plötsligt hux flux gifte sig med henne, från att just innan

101 | la musik

varit tillsammans med Jane Asher. Även på Abbey Road ska det finnas ledtrådar i texterna. Låten Sun King är ett sådant exempel. Kung Louis XIV kallades “solkungen” och i Alexandre Dumas roman Mannen i järnmasken berättas det hur han blev ersatt av en bedragare. Liknande ledtrådar finns som sagt att finna på flera album, även efter det att Beatles splittrats. Detta är bara en bråkdel av dem. John Lennon sjunger bland annat på How Do You Sleep? att “Those freaks were when they said you was dead”. Hur otrolig historien än kan tyckas vara blev det stor uppståndelse kring frågan när den var aktuell och Paul McCartney tvingades gå ut med pressmeddelande som på Mark Twain-manér intygade att ryktet om hans död var betydligt överdrivet. Efteråt har han dock visat sig ha lite humor i frågan och när han släppte sitt soloalbum Paul Is Live 1993 går han åter över övergångsstället vid Abbey Road på omslaget. Även nu står där en Volkswagen parkerad, men den här gången står det i stället “51 IS” på plåten och spelar man vissa versioner av låten Maybe I’m Amazed baklänges kan man höra Paul läsa upp ett recept på soppa och tillägga “Oh, and by the way - I’m alive”.

Sanningen? Tja, det är en annan historia. Dubbelgångare eller inte, 60 år eller död. Vi säger: Grattis! på bemärkelsedagen Sir Paul McCartney, Billy Shears, eller vem du än är!

På uppdrag av

Ljudtekniker, 40 v Ljudmedier, 20 v Påbyggnads-, resp gymnasiekurs För ansökan, välj www.vux.goteborg.se För information, välj www.hisvux.se

Studium Hisingen www.hisvux.se, tel 031 731 72 00

Studium. Göteborgs Stad Studium

www la-musik com

The coolest power amps you can find!

fP iP t! Nyhe

Trattoria Romana är en italiensk restaurang vackert belägen i Gamla stan. På promenadavstånd ﬁnns alla stora turistmål. Här kan Du avnjuta det bästa inom det italienska köket. Vår personal underhåller genom att sjunga och spela italienska sånger. Koppla av i våra vackra och stämningsfulla 1700-tals valv.

Mälartorget 15 Gamla Stan Tel. 08-796 90 09 Fax 08-21 35 46 www.info@Trattoriaromana.nu

t! Nyhe

FERRITE POWER 5 modeller: 6400–350 W

IRON POWER 5 modeller: 2100–110 W

Lab.gruppen AB, Gullregnsvägen 16, 434 44 Kungsbacka Tel: 0300-562800 Fax:0300-142 46 info@labgruppen.se www.labgruppen.se

la musik

100 | la musik

loudon wainwright

III

Lennart Persson tog sig en pratstund med mannen som på 70-talet gav oss Motel Blues, en sång som har stämplats in i våra själar. 30 år senare skriver han fortfarande lika smärtsamt knivskarpa texter om livet, hundbajset på New Yorks gator och familjeförhållanden.

LOUDON WAINWRIGHT III

oudon Wainwright III tackar den amerikanska polismakten. Det var nämligen den handgripliga amerikanska kriminalvården som valde karriär åt honom. – Min första låt dök upp 1968, under speciella omständigheter. Den hette Edgar och jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att den skulle leda till att jag faktiskt en gång skulle kunna kalla mig kompositör. Och det tack vare polisen i Omaha… Det var egentligen skådespelare han skulle bli. Han var vid det tillfället 21 år gammal och hade redan klarat av nästan två år på en av USA:s bästa skådespelarskolor, Carnegie Tech i Pittsburgh. – Men så hoppade jag av, blev hippie och drog till San Francisco. “The summer of love”, du vet. Jag proppade i mig LSD och kommer därför inte ihåg någonting från den tiden. Han minns dock en arrestering i Omaha, för innehav av marijuana, en kort sväng i fängelse och en uppmaning från polisen att försvinna så långt bort från Omaha och civilisationen det var möjligt. – Mina föräldrar levde vid den tiden i Europa och jag flydde till min farmor. Jag hamnade sedan i en håla i Rhode Island, på ett litet skeppsvarv. Det var där jag träffade den här mannen Edgar, en fiskare, och en typ så intressant att han fick mig att skriva en låt om honom. En väldigt sentimental låt…

sedan SEDAN HAR LÅTARNA rasslat

på i en sällan sinande ström. Inte så många av dem sentimentala. I dag räknas Wainwright till de vördade veteranerna på den amerikanska singer/ songwriter-scenen. En låtskrivare rättvist berömd för sina skarpa texter; mästerliga i sin förmåga att så känsligt och obarmhärtigt lysa rakt igenom mänskliga relationer av olika slag; cyniska ibland, samhällstillvända ofta, alltid med en intellektuell skärpa och insikt. Han är säkert präglad av både de passionerade samtalen om kultur och politik som fördes i familjen och det säkerligen rätt behagliga och bekymmerslösa liv han var en del av. Som han berättar i en av sina låtar: “Vi var rikare än de flesta – jag skryter inte, men vi badade i countryklubbens pool”. – Jag växte upp i Westchester County, en förort norr om New York. Min mamma var hemmafru, min pappa var journalist på Life, ett viktigt magasin på den tiden. Det var förmodligen från honom jag fick mitt intresse för orden. Det var däremot ingen särskilt musikalisk familj, även om min far gillade musik. Och köpte honom en gitarr. – Jag började spela gitarr när jag var tretton, mest i olika folkmusikgrupper; det var ju “the big thing” i början av sextiotalet. Jag älskade Elvis och Beatles och Stones, men mina förebilder blev istället Pete Seeger, Ramblin’ Jack Elliott, Bob Dylan, förstås. – Samtidigt fanns det någonstans i bakgrunden också den musik mina föräldrar lyssnade på –

20 | la musik

fantastiska kompositörer som Frank Loesser, Rodgers och Hammerstein, musiken som skrevs för de stora Broadway-teatrarna och den livaktiga musikalscenen. Skådespelarplanerna lades på hyllan när han upptäckte att det var lättare att tjäna sitt uppehälle som gitarrist och sångare än att slå sig in i Hollywood. Men han har ändå, med uppenbar förtjusning, hållit liv i en parallell karriär som film-och tv-skådespelare. – Jag är till exempel just nu mitt uppe i arbetet med en ny tv-serie. Och jag skulle gärna ta fler roller. Att vara skådespelare är en väldigt mystisk upplevelse, något jag egentligen inte riktigt förstår, men också något som lockar mig. Ramlar ni över Sandra Bullock-filmen “28 dagar” i videobutiken är han med i den, som en lätt nerdekad trubadur. Han har också en roll i Hal Ashby-komedin “The Slugger’s Wife” från 1985 och i Vietnam-dramat “Jacknife” från 1989 har han både Ed Harris och Robert De Niro som medaktörer. Räkna dessutom med att se honom i ett kommande tvåtimmars specialavsnitt av “Ally McBeal”. Avsnittet sändes i april i USA. – Den karriären började med att jag var med i en handfull avsnitt av “M*A*S*H”, som den sjungande kirurgen Calvin Spalding. Det måste ha varit redan 1974. Han har också ett finger med i upprinnelsen av ett annat kultprojekt, “This Is Spinal Tap”. – Jag är INTE med i filmen. Men jag är bandets ursprunglige keyboardspelare i det pilotavsnitt, kallat “The TV Show”, som Rob Reiner gjorde när han i slutet av sjuttiotalet försökte lansera idén som en tv-serie. Jag spelar också en väldigt död man. Uppenbart något att leta efter när ni kommer till New York och går till The Museum of Television and Radio. – Jag har också smakat på sång & dans- scenen, när jag på åttiotalet var med i en “countrymusikal” som hette “Pump Boys and Dinettes”. Det var hårt jobb, åtta föreställningar i veckan under fyra månader, men också väldigt kul. Och jag slapp dansnumren. Det är snarare musikkarriären som gått som en dans. Ett år efter att han skrivit sin första låt hade han sitt första skivkontrakt. Det var en tid då skivbolagen alla ville ha sin egen Bob Dylan och samtida singer/songwriters som John Prine och Steve Goodman seglade in på samma bananskal. Wainwright upptäcktes när han spelade på The Gaslight i New York. – Jag hade en driven manager, Milton Kramer, som med hjälp av en entusiastisk recension i The

Village Voice förhandlade fram ett kontrakt med Atlantic Records. – De ville att jag skulle göra mitt första album med ett band, men de försöken föll inte så väl ut, så jag beslöt mig för att göra inspelningen solo. Mot skivbolagets vilja. Efter två soloplattor dumpade de mig, jag skrev på för Columbia, spelade in med ett band, och fick en hit! Så de hade kanske rätt, men jag ångrar verkligen inte de där två första plattorna. Det ska han naturligtvis inte heller, de tillhör fortfarande topparna i hans produktion. Lika svart-ochvitt- kompromisslösa, lika mycket in-your-face som omslagens rakt och osentimentalt registerande porträtt. Med låtar fyllda av humor och mänskliga observationer, avund och ilska, fylla och ensamhetens självförakt; allt fångat med insikt och knivskarp känsla för detaljer. Sällan har väl ensamheten i en turnerande trubadurs liv fångats så precist som i öppningsraden i Motel Blues, fortfarande en av hans bästa låtar. In this town television shuts off at two

Men det finns ju andra saker att göra efter spelningen. The bed’s so big the sheets are clean Your girlfriend said you were nineteen The Styrofoam ice bucket’s full of ice Come up to my motel room treat me nice

Han är inte heller omedveten om fördelen med att vara en sån som står på en scen. Chronologic’ly I know you’re young but when you kissed me you bit my tongue I’ll write a song for you put it on my next LP Come up to my motel room sleep with me

Han har alltid haft en sådan rakt-på-kvalitet i sin texter. Som få andra av hans kolleger undviker han att snärja in sig i onödigt poetiska formuleringar eller ord man inte förstår. Och etiketten “en ny Dylan” känns verkligen malplacerad; det här är en helt egen röst som talar. – Det där med Dylan är lite speciellt, det var bara en fånig marknadsföringsvinkling. Samtidigt vore det löjligt att säga att vi som kom fram vid den tiden inte var influerade av honom,

inte ville bli “den nye Dylan”. Han var en stor idol och förebild, det var inte konstigare än så. En gud, om man så vill. – Jag träffade honom några gånger, i förbifarten, och det jag minns är bara att jag var fruktansvärt nervös. Men vad ska man bli när man träffar Bob Dylan, Muhammed Ali eller någon annan av den digniteten, om inte nervös? Han beundrar Dylans texter, men ryggar tillbaka om man tillskriver hans egna allt för stora poetiska kvaliteter. – Jag har till exempel aldrig snuddat vid tanken på att ge ut mina texter i bokform. Det finns kanske drag av poesi i dem, men de är skrivna som sångtexter, vilket är en helt annan match. Det är bara en text till en sång. Folk får kalla det vad de vill. – Jag funderar heller inte så mycket över min identitet som låtskrivare; vad den rollen innebär, vilka förpliktelser den bär med sig. Jag skriver låtar, det är vad jag gjort i mer än trettio år nu. Det är mitt jobb, jag bara gör det. Jag skriver om det som vad som händer mig, vad jag tänker på,

vad som roar mig, vad som gör mig upprörd. – Mitt jobb är min hud. Och den förändras, precis som min riktiga hud gör. Han tycker inte om att kallas en cynisk textförfattare. – För mig har det ordet en allt för negativ och billig klang. Jag ser mig snarare som en skeptiker än en cyniker. Ironisk och satirisk, men inte cynisk. Han säger sig älska alla sina tjugo album lika mycket, “som jag älskar mina barn”, men han lyssnar aldrig på dem när de väl är färdiginspelade. – Å andra sidan träffar jag heller aldrig mina barn. Och man hör skivorna hundratals gånger under produktionen, när de är färdiga är jag också färdig med dem. Då håller jag redan på med nästa låt.

han

HAN ÄR NOGA med att betona att låtskrivandet är ett hantverk, som man förhoppningsvis blir bättre och bättre på. – Jag vill gärna se mig själv som professionell, någon som verkligen gör sitt jobb på ett bra sätt. Jag jobbar hårt. Och samtidigt finns det i detta

hantverk något mystiskt, något som inte går att ta på eller förklara. Det är som att fiska. Det handlar om en viss sorts skicklighet man måste ha, men det handlar också om att bara sitta i båten och vänta, och att ha intuition. Han är helt klar över vad som är det svåraste med låtskrivandet. – Det är att sitta i båten och vänta… – Men det är ett fantastiskt givande jobb. Jag känner mig väldigt privilegierad över att ha det, och att kunna försörja mig på det. Låtarna har alltid kommit. Även om det ibland gått veckor och månader utan att jag har skrivit så kommer lusten och förmågan alltid tillbaka till mig. – Och inspirationen kan se ut på olika sätt. Jag har i perioder skrivit en massa specifikt kommenterande låtar för vissa program på “public radio” här i USA; så det faktum att någon ger mig 400 dollar för att skriva en låt om ett speciellt ämne på två dagar kan också fungera som inspiration… Hans låtar har vid det här laget räckt till tjugotalet album. Få blev storsäljare, men de rosades av kritikerna och de älskas av fansen. Det är en

la musik

orkeslös och alla andra upptänkliga aspekter av mitt liv. Händer det mig är det viktigt, för mig. Jag är, och jag skäms inte för det, väldigt intresserad av mig själv. Mina lyssnare får väl själva avgöra om det jag tar upp dessutom har något att säga dem. Och hittills verkar det ju vara så. – Fast, när jag tänker efter, så är det naturligtvis inte tillräckligt många som gör det…men det ska jag jobba på. Han erkänner i samma andetag att han kan bli extremt avundsjuk när hans kollegor säljer mer skivor än han själv, men säger också att han aldrig gjort upp någon plan för hur han mest effektivt ska erövra största möjliga publik. – Madonna har säkert bättre koll på vad man ska skriva om, och hur man ska framföra det. Det är hennes grej. Jag har aldrig tänkt i sådana banor, mitt perspektiv är nog lite snävare. Och jag lär säkert skriva om sängbäcken och inkontinensproblem och prostatabesvär också, när det är dags, “don’t worry”.

produktion som borde ha imponerat även på hans far, Loudon S Wainwright Sr, den berömde tidningskolumnisten och redaktören. Så var dock inte riktigt fallet, och det verkar fortfarande smärta honom, snart femton år efter att hans far dog. Hans låtar har mer än en gång med bittra ord kommenterat den konkurrenssituation han och fadern ständigt befann sig i. När jag frågar om fadern var stolt över hans musik svarar han kort och lite undvikande. – Det hoppas jag att han var. Kärleken till föräldrarna, eller den eventuella avsaknaden av närhet i den relationen, är inte lättare att hantera än den andra sortens kärlek. Den som han har ett så kluvet förhållande till att han en gång skrev en låt med titeln It’s Love And I Hate It. I’d rather be lonely I feel so abnormal The flowers, the presents each other’s parents The search for a nickname that will last forever Like Bonnie and honey or sweetie or baby It’s love and I hate it

Och så allt det där fysiska, kladdiga och krångliga. It’s time for sex now for God’s sake make sure that you got the thing in right And bite me and lick me go ahead, kiss me Your love boat’s torpedoed my periscope’s broken Sugar and dumpling bumfluffing baby It’s love and I hate it

Fruar, älskarinnor och ex-fruar har det blivit ändå. Trots att en annan av hans låtar heter I Wish I Was A Lesbian, som han säger sig ha skrivit under åtta minuter av total inspiration. Han har två barn, Rufus och Martha, med sångerskan Kate McGarrigle. Han har ett, Lucy, med sångerskan Suzzy Roche och ytterligare ett, Alexandra, med skådespelerskan Ritamarie Kelly. Jag vågar inte fråga, men möjligen lever han fortfarande tillsammans med den sistnämnda. Han säger sig vara “oändligt stolt” över de framgångar Rufus haft med sina två album, och att han hoppas att han också visar det. Om inte annat kan han ju skriva en låt om det. – Varför inte? Jag har ju skrivit om min skilsmässor, mina föräldrars skilsmässa, mina brister som man och far, min ångest över att bli gammal och

22 | la musik

PROBLEMEN MED ATT GÅ MOT ålderdomen har Wainwright skrivit om sedan han var ung, men ångesten över det blev än mer betungande när hans älskade mamma gick bort för fem år sedan, 74 år gammal. – Då slutade jag helt skriva låtar. Men inte för att jag hade skrivkramp eller brist på idéer, utan för att jag gick rätt in i en regelrätt depression. Jag ville inte göra något, inte träffa någon. Mer än min terapeut. Att ta fram gitarren var det sista jag tänkte på. Jag kände mig verkligen som den sista, mest ensamma människan på jorden.

You think about her / and how it did end Your cleaning lady has become your very best friend / You’re back in your hometown you’re living in fear They wonder “where has he been?” / and “why is he here?” You’re watching re-runs of The Twilight Zone Your life in a nutshell / You’re living alone

Den låten, Living Alone, är en av de låtar som förra året hamnade på albumet The Last Man On Earth. Som är ett av Wainwrights bästa, mest välskrivna, mest innehållsrika, mest känslosamma och tematiskt mest sammanhållna album någonsin. Men det var som sagt nära att det aldrig skrevs eller spelades in. Han saknade sin mamma så mycket att han tappade bort sin egen lust att leva. People have called to find out I’m fine I assure them I am but I’m not It’s a line they say in the end your good friends pulls you through But everyone knows my best friend was you When you were alive I was never alone Somewhere in the world there was something called home

Han berättar i albumets bakgrundstext om hur mamman dog medan han själv var i London för att försöka reda ut ännu en trasslig, eller vad han själv kallar “sjunkande”, kärleksrelation. Han berättar också om hur han efter syskonens uppdelning av mammans tillhörigheter inte kunde förmå sig att flytta ut ur hennes lilla stuga i Westchester County. Om hur han blev kvar där i ett och ett halvt år, bland barndomens minnen, stundtals förlamad av sorg. Och om hur han blev allt mer övertygad om att han aldrig mer skulle kunna skriva en endaste låt till. Fast det kunde han; efter ett tag kom de, och de handlade alla om hans mamma, och hans pappa. Och om honom själv, “the last man on earth”. I should be optimistic and go buy some bonds and stocks They’ll find a cure for cancer soon

LOUDON WAINWRIGHT III

Mother liked her white wine she’d have a glass or four Each empty bottle a dead soldier the marriage was the war

we may get trigger locks Existence is no picnic as statistics all have shown We learn to live together and then we die alone

Förlusten av mamma väcker också till liv det komplicerade, aldrig utredda förhållandet till pappan. I learned I had to fight him my own flesh, blood, bone and kin But I felt I was just like him can a man’s son be his twin? First we fought for my mother that afforded little joy When he left she was heartbroken and I was still their little boy But I started to get bigger and to win the ugly game When I made a little money and I got a bit of fame And I saw how this could wound him yes this could do the trick And if I made it big enough I could kill him off quick

Precis som förhållandet mellan mamman och pappan, sett med hans ögon. Mother liked her wine she’d have a glass or three and we’d sit out on the screen porch White winos, mum and me We’d talk about her childhood and recap my career when we got to my father that was when I’d switch to beer We got to the old man and I’d always switch to…

Och till sist också om insikten att livet ändå måste gå vidare, att kärleken måste sökas och att låtarna måste skrivas. Även om det är svårt, även om det gör ont. I must have cried a million tears at least ninety-six I cried me a river and an ocean just for kicks Listen to the thunder dark clouds fill the sky Well it looks like rain and I hear a train but I’m not gonna cry

– Jag kommer alltid att tänka på mina föräldrar, tills jag dör. Även om de är döda, så är de ändå alltid här. På ett eller annat vis. De blir bara större och större i ens medvetande. Det kanske har att göra med att man själv blir äldre, vad vet jag? Den låt jag skriver på just nu handlar om mina farföräldrar, och det är två människor jag inte ens har träffat! Räkna bara inte med att få höra enbart allvarliga ord från Loudon Wainwright i fortsättningen. Det här är trots allt mannen som med uppenbar förtjusning skrivit låtar om både Tonya Harding, döda skunkar, telefonsex och hundbajset på New Yorks gator. – Jag lär aldrig skriva någon baby-I-love-you-låt, men kanske kan jag låta min farfar säga de orden till min farmor? En sak är säker; Loudon Wainwright den tredje kommer aldrig att sluta fundera över det stora och ogenomträngliga mysterium vi kallar kärlek, och vad vi ska göra åt det. Kanske finner han en gång botemedlet.

Sex album med Wainwright på cd Först: det är få av Wainwrights tjugo cd som inte är värda att lyssna på, men de här är å andra sidan sådana ni inte kan leva utan: THE ATLANTIC RECORDINGS (Rhino Handmade/import, 1999)

Hans två första album, utgivna av Atlantic Records i skarven mellan sextio- och sjuttiotalen. Nu återutgivna, med ett bonusspår, i Rhinos serie med utgåvor som bara kan köpas via nätet. (www.rhinohandmade.com)

Ett av hans “engelska” album från mitten av åttiotalet; med en rad förvånansvärt ömsinta kärlekslåtar. Snyggt producerade av Richard Thompson.

HISTORY (Virgin/import, 1992)

THE BBC SESSIONS (Fuel 2000/import)

Ett av hans mest intensiva album; med nästan enbart låtar om hans egna familjemedlemmar och hans olika relationer till dessa.

En fantastisk samling radioinspelningar, från åren 1971 till 1993.

THERAPY (Silvertone/import, 1989)

I’M ALRIGHT (Demon/MNW, 1985)

LAST MAN ON EARTH (Evangeline/MNW)

Med några av hans allra bästa texter. Bland annat en av hans oslagbara programförklaringar: “I don’t want to be the hero of my life/ if I can be the villain of yours”.

Albumet ingen vuxen man kan lyssna på rakt igenom utan att fälla en tår.

la musik

people under Tony Ernst snackar med killarna under trappan om tredje plattan, dagens hiphopscen och ansiktsbehåring.

24 | la musik

et finns en vida spridd missuppfattning kring People Under The Stairs som handlar om Los Angeles-duon som en svår, independentjiddrande b-boygrupp. Man buntar ihop dem med Quannum-gänget och Hieroglyphics och ställer de i apposition till Dre, Snoop, X och homiesarna. I själva verket är det så att People Under The Stairs står lika långt ifrån dessa bägge västkustytterligheter. De gör musik som befinner sig någon helt annanstans. Vad säger de själv om det? – Jo, alla de där pojkarna tar sig själv på lite väl stort allvar, skrattar Double K, en av de två medlemmarna i gruppen. Vi är varken som Dre och hans gäng eller som Dilated Peoples-klicken… vi är bara oss själva. Jag dissar inte någon av dem, men vi gör någonting helt annat. Det där ‘helt annat’ är inte bara av godo, det ställer till en hel del problem också. Hemma i USA finns det ingen som vet i vilket fack de ska placera People Under The Stairs. – Yep, det är ett stort problem. Vi anser såklart att vi hör hemma i hiphopfacket, förr i tiden så fanns det ingen uppdelning mellan independent och kommersiell hiphop, nu ska det vara genrebeteckningar på allt. Men det blir problem: var någonstans i skivaffärerna ska de ställa oss, vilka radiokanaler ska spela oss, du fattar?. Extra jobbigt i USA där radiokanalerna är så nischade, kan tänka? – Exakt. Vi kan bara spelas av de mer oberoende radiostationerna, men jag tycker att vi är däruppe med Jay Z eftersom vi gör kvalitetshiphop och då borde vi spelas på alla de stora radiostationerna också. Men så ligger vi inte på någon av majorbolagen och har inte helikoptrar som surrar över oss i våra videos… varandra sedan skolåldern och har gjort musik tillsammans sedan 1995. De lever sin dröm. – Jag drömde aldrig om att bli baseballstjärna eller något sånt. Jag ville stå bakom två skivspelare med en kangolkeps på huvudet och höra mina egna beats i högtalarna. Nu gör jag det, konstaterar Double K. Jag pratade med Thes One inför förra albumet, Question In The Form Of An Answer. Det är två år sedan. Då tjatade han bara om svenska tjejer han hade träffat. – Ja, det är vida känt, skrattar Double K. Thes ville flytta dit så fort vi hade landat i Sverige. Nu har jag alltså den andra medlemmen, Double K, i telefon från London. Jag vill såklart veta något om duons tredje album, O.S.T. (Original Soundtrack), som släpps i juni. Tredje albumet! Nu har ni ju verkligen etablerat er hiphopkarriär… – Yes Sir! Vi jobbar alltid, bollar idéer mellan varandra, så det finns ingen anledning till att inte spela in och släppa plattor. Vi håller alltid på och gör låtar, och då menar jag verkligen alltid! Och

DOUBLE K OCH THES ONE HAR KÄNT

när vi inte gör låtar så tänker vi på att vi ska göra dem… Gör ni era låtar tillsammans? – Inte riktigt. Jag gör beats hemma hos mig och Thes gör beats hos sig. Först därefter sätter vi oss tillsammans med rimmen, scratchningarna och allt det andra som behövs för att det ska bli en färdig låt. När vi konstruerar så är vi tillsammans. Nya plattan känns mer musikalisk, med ett bredare register? – Stämmer. Vi har grävt djupare i skivbackarna den här gången. Försökt experimentera mer. Och så har vi jobbat längre med låtarna för att de skulle bli perfekta. Hur skulle du själv beskriva plattan med några få ord? – Fresh! Klassisk People Under The Stairs-musik, men med lite mer ansiktsbehåring, hehehe. DET MÄRKLIGA MED PEOPLE UNDER THE STAIRS är att de inte riktigt verkar ha någon relation med dagens hiphopscen. De gästspelar aldrig på andra artisters plattor och det är mycket sällan någon annan medverkar på deras album. Varför är det så? – Vi gillar att jobba på det viset. När man ser andras album så är det alltid tjugo andra heta artister med som ska hjälpa till att sälja plattan. Vi fungerar inte så. När man köper våra plattor så får man oss, inget annat. Vill man höra på ‘MC Hype’ så får man köpa något annat. Deras sound är också en av anledningarna till att man inte kan para ihop dem med resten av hiphopvärlden. Det låter gammaldags, men inte på ett mossbelupet akademikersätt. Snarare så att de är i fas med sina influenser. Vilka är deras influenser då? – Bra soul, jazz, funk och rock. Det är de viktigaste beståndsdelarna i vår musik. Det är där vi får våra idéer till låtar. Och sen såklart bra hiphop. Mest från back in dem days, men en del från idag också. Men när jag frågar Double K om något bra från de nutida skivbackarna så svävar han på målet som en fiskmås i medvind. – Svårt. Jag har ingen favoritgrupp eller nåt sånt. Hmmm… det finns en snubbe från London som heter Ty, han släppte ett bra album för att tag sedan. Unspoken Heard, såklart, de känner jag för. Annars är det trögt. Thes och Double K är notoriska skivköpare. Tillsammans har de runt hundra backar hemma i L.A. Var finns alla dessa skivor? Är det möjligt att härbärgera dem? – Jag har skivor i mitt garage, i min mammas garage, på toaletten, överallt där de hittar en plats att ställa sig. De lever nästan egna liv. Jag är omringad av skivor, hela dagen, 24/7. Det finns alltid en skiva i närheten. Till sist, ett tips: hur hittar de sina bästa fynd? – Omslaget. Det är det viktigaste. Man ska alltid gå på omslaget. Där gör man sina bästa köp.

I en stad av damm och rök föddes manna som gav oss Motel Blues. Lennart Persson skakade fram vinylen och satte sig ner med Loudon Wainwright III.

the stairs la musik

den buttre ängeln från belfast - Staffan Rislund om en hjälte

rländske Van Morrisons nya album Down the Road som recenseras på annan plats i denna tidning, är hans ungefär femtioelfte skiva på lika många år. Jag har i skrivande stund inte hört den men en kvalificerad gissning är att den låter likadant som allt annat han har gjort de senaste två decennierna. Detta alltså från en man som en gång gjorde en skiva som inte låter som någonting annat. Det känns jobbigt att behöva erkänna men Astral Weeks från 1968 är nog det bästa album som någonsin har spelats in. Jobbigt, eftersom det är en sådan där grundmurad och sällan ifrågasatt klassiker, ungefär som Sgt. Pepper eller Velvet Undergrounds bananskiva. En sådan där skiva som alla som vill göra anspråk på att vara någorlunda bildade, gillar. En skiva som aldrig glöms bort när ett gäng vita medelålders rockkritiker sätter sig för att lista världshistoriens bästa album. Kort sagt: En skiva, som om den vore en människa, skulle heta Ingmar Bergman. En gammal gubbe som decennium efter decennium fortsätter att leva gott på gamla lagrar men som

26 | la musik

sedan många år bara står i vägen för dem som är yngre och bättre. VÅRA FÖRSTA MÖTEN var

långt ifrån problemfria. Jag försökte närma mig Astral Weeks på olika sätt; spela den i bakgrunden när jag gjorde något annat, lyssna på den i hörlurar på stan... Men det ville sig inte riktigt. Det var något vagt och ogripbart över hela skivan och jag började mer eller mindre betrakta den som ännu en av de där odödliga klassikerna som jag klarade mig lika bra utan. Som tur var fanns där en upptempolåt, The Way Young Lovers Do, som fastnade relativt snabbt. Det var för den låtens skull som jag trots allt fortsatte att återkomma till skivan ända tills marken, efter sådär tio lyssningar, började skälva under mina fötter. Arrangemangen som hade verkat så spretiga och skeva - fulla av flöjter på vilsna soloutflykter och akustiska gitarrer som tycktes ha läckt in från en angränsande studio - smälte plötsligt samman i mina öron. Jag kände igen känslan. Jag hade upplevt den några gånger tidigare; hur en skiva till en början bara känns

spretig och konstruerat otillgänglig men hur man ändå fortsätter att spela den med långa mellanrum eftersom den trots allt väcker någon slags nyfikenhet. Och hur den sedan utan förvarning öppnas och suger in en. Flera av mina favoritplattor lät bra första gången jag hörde dem men kanske har jag ändå en speciell relation till de här skivorna som jag har fått tampas och slåss med ett tag innan de har bjudit in mig. Kanske för att de på ett annat sätt än mer lätttillgängliga alster gör mig till medskapare. Astral Weeks är med sin komplexitet omöjlig att tröttna på. Det är inte den skiva jag först söker upp om jag vill ha snabba hårda kickar. Det finns sådana här också, till exempel i den redan nämnda The Way Young Lovers Do och i Beside You när Morrisons röst med orden “and you’re high on your high-flying cloud” växer till ett crescendo som smälter ihop med de vindlande gitarrerna. Men på det stora hela är Astral Weeks en skiva som glöder snarare än brinner. Låtarna är drömska, ofta långa, melodierna klättrar upp och ned i upptäcktsfärder som efter hundra lyssningar fortfarande inte känns förutsägbara. Det

”Det känns jobbigt att behöva erkänna men Astral Weeks från 1968 är nog det bästa album som någonsin har spelats in”.

Astral Weeks, Moondance, Veedon Fleece och Into the Music är Van Morrisons fyra mästerverk men givetvis allt han gjorde under perioden 1968-79 måste höras. Efter det gick hans bäst före-datum ut. Hans senare album följer alltför ofta en minsta motståndets lag; låtarna lunkar på i bekväm takt i sex minuter utan att något oväntat händer. Tryggt, småtrevligt och ganska odynamiskt. Han har sammanlagt spelat in två oumbärliga låtar efter 1979: Mose Allison-covern If You Only Knew från Sense of Wonder och New Biography från Back on top. I väntan på ett vettigt samlingsalbum som täcker hans senare produktion klarar du dig med att ladda hem de två låtarna till din hårddisk.

här är musik lika rik och mångbottnad som en Dostojevskij-roman. Det har skrivits alldeles för många akademiska avhandlingar om Astral Weeks. Om dess både musikaliska och textmässiga släktskap med den impressionistiska målarkonsten. Om den gåtfulla diskrepansen mellan inspelningssituationen (Morrison instängd i en glasbur mitt i studion, omgiven av inhyrda musiker som han aldrig hade träffat tidigare) och den varmt organiska musik som blev resultatet. Men det kanske bästa försöket att i ord formulera den här skivans unika sound, har jag funnit hos Andres Lokko. “Keltisk soul” var termen han använde. Så vitt jag vet ett helt nypåfunnet begrepp. Keltisk soul: En kombination av sex och naturromantik, egentligen en självmotsägelse, lika omöjlig som kristdemokratisk reggae. Mycket riktigt har jag heller aldrig hört någon skiva som påminner nämnvärt om Astral Weeks. Förutom kanske en. Och nej, jag talar verkligen inte om Nicolai Dungers överskattade Soul Rush från i fjol utan om den skiva som Morrison själv, 1974, gav ut Veedon Fleece.

Samma sak gäller hans röst: Det är i föreningen av till synes oförenliga element som skönheten uppstår. I konflikten mellan den

kärva ytan och den bångstyriga flodvågen av passion där under. Morrison skyr inga medel för att komma dit han vill. Ena stunden brölar han som en finlandsfärja eller stånkar som ett gammalt lokomotiv i uppförsbacke, för att i nästa smeka medhårs med sin mest honungslena falsett eller brista ut i nasala saxofontjut

(han har en teori om att en sångare ska smälta samman med blåssektionen vilket kanske låter fånigt i text men ofta fungerar i verkligheten). För det mesta låter han bara sur. Butter, tvär och ilsk, precis så som han har beskrivits av de fåtaliga journalister som har haft det tvivelaktiga nöjet att möta honom. Men så, rätt som det är, tränger en solstråle genom det kompakta grå molntäcket och man bara smälter. Van Morrison hatar att dela med sig av sig själv till kreti och pleti. Live kan han vara rent hotfull mot sin publik och skälla ut folk som ropar efter fel låt. Journalister är han som sagt ännu snålare mot. Jag har läst tårdrypande skildringar av skribenter som har blivit så otrevligt bemötta av sin idol att man undrar vad de jobbar med idag. Men så fort han börjar sjunga är det som om alla hans försvar rämnar. Det är i alla fall så det känns. Själv försäkrar han, så fort mikrofonen har ställts åt sidan, att han inte menar något speciellt med sin musik, att han bara gör sitt jobb som inte är mer intressant än vilket annat jobb som helst. Men jag skiter i vad Van Morrison säger. Jag vill bara höra honom sjunga. la musik

historien om

the walkabou Författare: Peter Sjöblom

100 | la musik

uts

lt-countryn är död. Den begick självmord med sin trångsynta ovilja till förnyelse. Ryan Adams med sina rockriff från UFF är bara de sista graderna i det kallnande liket. Men det bekommer knappast The Walkabouts. Fast de har ändå aldrig riktigt räknats till genren, trots att de skulle kunna vara gudfäder åt hela konkarongen av moderna sångberättare med gitarrer. Likheterna finns där. Intresset för livets skuggsida. Historierna om vinddrivna figurer som klunkar djupt ur spritglasen för att fördriva tid och obehagliga minnen. Jo, ytligt sett skulle de kunna klumpas ihop med flertalet band som inspirerats av den romantiska bilden av Amerika. Men Walkabouts bryr sig inte särskilt mycket om modenycker överhuvudtaget. I nästan 18 år har de sett den ena trenden gå och den andra komma. Också när hemstaden Seattle dränktes av grungevågen höll de fast vid sin egen vision. Men det betyder inte att de stått still. Tvärtom. De har ständigt vuxit kreativt, expanderat sin vision, men utan att förlora essensen. Kärnan har alltid varit intakt: tron på Låten. Låten som uttrycksmöjlighet, Låten som historiebärare, Låten som beröring mellan människor, Låten som tröst. Walkabouts debuterade 1985 med den förskräckliga femspårs-EP:n 22 Disasters, ett genant och snudd på olyssningsbart mischmasch av Love, Buffalo Springfield och new wave. Första riktiga LP:n kom 1987. See Beautiful Rattlesnake Gardens är visserligen stilistiskt osammanhängande, men intressant därför att den bär fröna till många av bandets senare kännetecken. En kontrollerad experimentlusta, folkmusik, country och det känsliga användandet av stråkar. Och även om Chris Eckmans låtskrivargeni fortfarande låg i sin vagga finns där stunder av storhet, som Feast or Famine och Who-Knows-What. Stunder som kom allt tätare på nästföljande skivor, Cataract, Rag + Bone och framför allt Scavenger från 1991. Scavenger blev ett första genombrott för Walkabouts. En namnkunnig producent, Gary Smith, kallades in för att ge dem ett mer fokuserat sound, och att Brian Eno medverkar på skivan lär väl ha lockat några extra skivköpare. Enos input i tillblivelseprocessen var för all del ganska liten. Han sägs ha kommit in i studion, gjort sina syntpålägg på Train to Mercy och sedan försvunnit innan någon hann knysta varken ambient eller Roxy Music. Scavenger markerade slutet på Walkabouts tidiga prövoår, med tröttande turnéer i trånga skåpbilar längs ändlösa vägar, snabba duschar på motell, och till och med något enstaka knytnävsslagsmål. Chris bror Grant Eckman som trummat ända

sedan starten hoppade av bandet för att ägna sig åt ett liv utan rock’n’roll-delirium och turnétöcken. Ersättare blev Terri Moeller, en ung tjej som delat lägenhet med Chris och hans flickvän Carla Torgerson, som jämte Chris alltid varit Walkabouts sångerska och gitarrist. Med en ny trummis i bandet tog Walkabouts steget från lovande till imponerande. Chris, Carla, Terri, klaviaturisten Glenn Slater och basisten Michael Wells blev en tät, elegant konturerad konstellation. 1993 kom New West Motel och blev första plattan med nya sättningen. Gruppens hade gjort sitt första mästerverk. I verkligheten ligger New West-motellet mellan Seattle och Seattles flygplats. Det är en passande symbol för skivan som utspelar sig mellan det bekanta hemma och det lockande avlägsna, mellan det man vill se och det man helst undviker. Chris Eckman visade sig vara en suverän berättare med en uppmärksam blick för krackelerade människoöden och solkiga miljöer. Här finns knarklangaren Jack Candy som försvinner under oklara omständigheter; kanske mördas han och lämnas att dingla för vinden. Efter sig lämnar han en hemligt förälskad kvinna, ung nog att ha varit Jacks egen dotter. Här lyser Las Vegas vulgära neonljus upp natthimlen medan själsligt urholkade spelare söker efter himmelriket mellan roulettehjul och kortspelsbord. Här skjuter en kvinnlig rånare, som kliven ur en film noir, ihjäl gamle gubben Findlay på hans motell där skylten bara lyser till hälften, mitt framför ögonen på den nyanställde hjälpredan. Det är bistra berättelser, men de är ändå inte uppgivna eller dystopiska. Chris Eckman skissar karaktärerna kärleksfullt med exakta tuschsvarta streck - resten lämnar han förtroligt åt lyssnaren att fylla i. Rollfigurerna må vara påhittade, men upplevelserna av dem är verkliga. Med Setting the Woods on Fire från 1994 försvarade Chris Eckman sin nyvunna ställning som en av De Stora Amerikanska Berättarna tillsammans med sådana som Paul Auster och Robert Altman. Iakttagelserna är lika knivskarpa som tidigare, medan musiken är ruffigare, kantigare, hårdare. Setting the Woods on Fire är snålare i klimatet än New West Motel. Den är en önskan om att hinna fram innan det mörknat helt - bara det fanns någonstans att hinna fram till. En sjaskig gränshåla där bara taxichaffisarna vet vad du heter och postgången inte fungerar eller en enda lugn plats i själen går lika bra. Men det handlar om att inte ge upp, det handlar om att fortsätta, för i morgon kan faktiskt allting bli mycket bättre.

la musik

THE WALKABOUTS

”Vi ville göra den lite “zigenaraktig”, börja med mer traditionella låtar och sedan låta den bli konstigare och konstigare, så vi började söderöver och åkte norrut. Det var en riktigt trevlig resa!” Därför måste man vidare, med en besk färdknäpp eller en lyckobringande amulett till hjälp. Helst bägge, bara ifall. Dessa två skivor blev början på en intensivt kreativ period för Walkabouts. På bara fyra år, från 1993 till 1997, släppte gruppen hela fem plattor; flera av dem långa nog att bli dubbelLP:n. Först nämnda New West Motel och Setting the Woods on Fire. Sedan coverplattan Satisfied Mind 1994, där Walkabouts gav sin syn på bland andra Nick Cave, Robert Forster, John Cale, Mary Margaret O’Hara och Carter Family. 1996 Devil’s Road som fortfarande är gruppens allra förnämsta produktion, inspelad med Warszawas symfoniorkester och tolv låtar som var och en för sig är ett fullkomnande. Och så Nighttown som i stil följer Devil’s Roads episka storslagenhet. Dessutom hann gruppen turnera regelbundet under dessa år, och Europaturnén 1994 dokumenterades på den omtumlande liveplattan To Hell and Back. Och som detta inte var nog ägnade paret Chris & Carla en bra bit av 1995 att turnera som duo och ge ut Life Full of Holes med kamratlig hjälp från bland andra Peter Buck och Tindersticks. Det är en arbetstakt som överträffar både Beatles och Dylan under deras mest produktiva år!

30 | la musik

SÅ ALLTING VERKADE vara frid och fröjd. Visserligen var de fortfarande lika okända hemma i USA som de alltid varit, men kreativiteten forsade och de fick en rätt stor hit i Tyskland med The Light Will Stay On från Devil’s Road. Men saker stod inte helt rätt till bakom förhänget. Det är svårt att säga riktigt hur det började; kanske var det när samarbetet med tyska Virgin började kärva. Walkabouts hade levt i marginalen i åratal hos independentbolag som PopLlama och Sub Pop när de skrev på för tyska divisionen av Virgin lagom till att arbetet med Devil’s Road påbörjades. För första gången fick bandet en riktig budget att arbeta med, och skivan gav bandet riktigt hyfsat med uppmärksamhet. Men i samband med uppföljaren, Nighttown från 1997, fick Virgin Tyskland kalla fötter. – Efter att vi hade gjort Devil’s Road fick en viss framgång, men när Virgin i Tyskland fick höra Nighttown gav de praktiskt taget upp innan de ens försökt sälja den. De visste att den skulle bli svårsåld eftersom det inte var en popplatta. Den hade inga uppenbara popsinglar, i alla fall inte i deras ögon, och så blev det slutet på det samarbetet. Chris berättar sakligt med sin djupa, korniga röst. Riktat och tydligt. Han pratar artikulerat och mycket. Det är helt uppenbart att han älskar att berätta. Carla Torgerson är också verserad, men mer återhållen, dröjande. Hon spänner ofta ögonen i den hon pratar med, griper tag i ens blick med intensiva ögon. Hennes talröst är lika klingande melodisk som på scen och skiva: – Vi skickade demos på låtar som sedan hamnade på plattan, och de tyckte inte om vad de fick höra. Och vi tänkte, jaja, vi tänker inte sitta och spela något spel. Så vi drog oss ur och ville försöka göra det roligt igen. Vi backade ur på fler områden Vi bytte management och tog en paus för första gången på femton år! Visst var det en intressant tid hos Virgin, men vi blev rätt less på att snacka Spice Girls, Lenny Kravitz och Janet Jackson. Det är en helt annan musikalisk värld. Men nu har vi gjort det. Walkabouts återvände till tyska Glitterhouse som utvecklades ur Sub Pop Europe. Kreativt sett var det ett bra drag, men problemen fortsatte fastna på Walkabouts som kardborrar på en stickad tröja. Efter de extensiva Devil’s Road-turnéerna som bland annat ledde till den himlastormande

spelningen i Roskilde 1996, hoppade Michael Wells av. Ersättare blev Seattlebandet Mad Seasons basist Baker. Men han blev bara en kort gren på familjeträdet. Och där fanns en tragedi borta vid horisonten. – Han gillade inte riktigt att vi ville ta en paus, berättar Carla. Han hade bara varit med i ett och ett halvt år, på Nighttown och på två turnéer. Han blev rastlös och hoppade med i ett par andra band, som han alltid gjorde. – Han tyckte att har man ett band så måste man jobba, fortsätter Chris. Han insåg inte att vi hade jobbat hårt utan avbrott, särskilt under 90-talet. Vi sa att, “stopp nu, vi måste hinna skriva låtar till nästa platta också”. Han trodde inte det skulle funka och hoppade av i augusti 1997. Sen dog han i januari. Det kom som en sån chock. Chris tystnar och sväljer. Carla tar upp tråden. – Han hade alltid varit en bekymrad själ och hade tagit en hel del droger ända sedan tonåren. Men han hade varit ren i fem år när han av någon anledning återvände till tunga droger igen. – Teorin är att han bara tog dem en gång, men att han missbedömde dosen, spekulerar Chris och säger att Baker var en väldigt inspirerande och rolig människa; “på ett märkligt sätt som en hjälte för mig”. Bakers dödsfall fick naturligtvis personliga konsekvenser för bandet, och blev inledningen på många sätt mörk tid för Walkabouts. Att de överhuvudtaget lyckades spela in Trail of Stars är anmärkningsvärt, och säger en del om bandets höga arbetsmoral. Men omständigheterna kring skivan återspeglas i musiken. Den låter egendomligt frånkopplad, och Chris håller med och säger att den låter “kall”. – Den speglar sinnestillståndet vi var i då. Inte så att jag liksom försöker försvara mina barn, men jag tycker den funkar på sitt eget märkliga sätt. – Vi hade långa diskussioner inom bandet efter att Baker hade hoppat av, därför att allting var riktigt jobbigt. Det kändes som att vi gick åt ett nytt håll med Fred Chalenor som var vår nye basist, och samarbetet verkade funka bra. Och så dog Baker tre veckor innan vi skulle spela in Trail of Stars. Vi hade varit på hans begravning och var fortfarande chockade. Vi satt bokstavligt talat uppe i en liten bergsby och spelade in plattan i fullständig isolering. Det var sannerligen ingen fröjdefull tid. Det känns i spåren, man kan verkligen känna det i musiken. Jag gillar plattan bara därför, det finns nånting där. Men det är ingen skiva som liksom blickar ut mot världen. Chris texter har ofta handlat om ångerfullhet och kärlek som gått snett, och det är ett tema som lyser särskilt starkt på Trail of Stars. Som

utomstående är det inte svårt att tro att flera av texterna är kommentarer till paret Eckman/ Torgersons mångåriga förhållande som tog slut ungefär ett år innan skivan spelades in. Men Chris protesterar. – Man kan ta nästan vilken av våra låtar som helst från de senaste femton åren, och där finns alltid sådana saker med. Det är mest ett slags låtskrivarläge. Men visst puttar ens personliga erfarenheter och känslor en åt ett visst håll. Jag säger inte att Trail of Stars inte är självbiografisk, men den är inte i så hög grad som folk kanske tror. Det finns ett visst mått av självbiografi i allting man skriver, men det är inte så att jag sätter mig ner och tänker, “OK, så här ser mitt liv ut och nu ska jag skriva ner det”. Det är inga dagbokssånger, jag är inte särskilt intresserad av den sortens låtskrivande. Jag försöker alltid skriva på ett mer allmängiltigt plan. Turbulensen fortsatte efter Trail of Stars när Fred Chalenor hoppade av bandet. När det gäller basister är Walkabouts vad Spinal Tap är för trummisar. – Det är rena svängdörren! skrattar Chris. Men Fred hade klargjort att han bara skulle vara med på en enda platta, så ingen blev förvånad när det hände. Det här var aldrig riktigt hans grej.– Han var mer inne på avantgarde och jazz, förtydligar Carla. Han sa att han aldrig spelat i ett band där publiken sjöng med i texterna! I samma veva försvann trotjänaren Terri Moeller. – Jag tror hon helt enkelt var utmattad och ville se om hon kunde leva en annan sorts liv. Jag menar, hon hade ju varit med i Walkabouts praktiskt taget hela hennes vuxna liv. När Fred sedan hoppade av tror jag att det gjorde det lättare för henne att ta steget. Walkabouts stod plötsligt utan både basist och trummis. Lösningen kom med Posies arbetslösa rytmsektion, Joe Skyward och Brian Young. Tillsammans började de jobba på ytterligare en coverplatta. Men till skillnad från den firade Satisfied Mind som koncentrerade sig på ickeeuropeiska låtskrivare, ägnas Train Leaves at Eight uteslutande åt européer. Skivan är uppdelad i en sydlig del, med låtar av bland annat Mikis Theodorakis, Goran Bregovic och Manuela de Freitas, och en nordlig med exempelvis Jacques Brel, Solex och vår egen Stina Nordenstam. Det är ett ambitiöst projekt, delvis lyckat och delvis trevande. Chris Eckman igen: – Train Leaves at Eight var aldrig tänkt att bli en musikaliskt sett sammanhängande skiva. Vi försökte mer göra ett slags musikalisk resa. Materialet var så vitt skiftande att det var omöjligt att få det enhetligt. - Vi ville göra den lite “zigenaraktig”, börja med mer traditionella låtar och sedan låta den bli konstigare och konstigare, så vi började söderöver och åkte norrut. Det var en riktigt trevlig resa, minns Carla. – Det var utan tvekan ett svårt projekt, tillstår Chris. Vi satte ribban högt, men jag tycker vi gjorde ett bra jobb med tanke på hur ambitiöst det faktiskt var. – Vi hade ingen aning om att det var texterna som skulle ta längst tid, fortsätter Carla. Att både

få de bra och att göra de sångbara. – Det är en sak att översätta, utvecklar Chris, en helt annan att få de att passa in i ett slags musikalisk vokabulär. Texterna är tolkningar, precis som vilken översättning som helst. Vid en viss punkt måste man överge förlagan för att överhuvudtaget få det att fungera. – Vi måste också kunna stå för innehållet ifall man ska sjunga texterna senare och fortfarande vara stolt över dem, klargör Carla. Vissa av artisterna hörde av sig, och alla utom en var väldigt nöjda med översättningarna. – Blumfeld som gjorde originalet till That’s How I Live hatade den, röjer Chris. Men jag tror han snarare hatade att vi kapat ner låten från åtta minuter till tre. Han tyckte att vartenda ord var absolut omistligt. Men jag menar, vi gjorde vad vi brukar göra med covers. Vi har en vördnad för artisten eller låten, men när vi börjar jobba med den försvinner vördnaden till en viss del. Vi måste vara lite egoistiska i hur vi behandlar en låt, annars slutar det med att det låter som originalet. Vid en viss punkt måste man låta låten bli en språngbräda för ens egna anfäktelser. Anledningen till att vi valde just So Lebe Ich var att den var lång och repetitiv, och jag tyckte att den på något vis strävade efter att vara en poplåt utan att egentligen lyckas. Vi försökte bara hjälpa den att bli en poplåt. Inte så att vår version är bättre, den är bara annorlunda. – Han gillade heller inte att vi tog bort politiken och lät den bli en kärlekssång, tar Carla vid. Men det är svårt att översätta politiska ämnen.

– Ja, medger Chris. Och han skriver liksom tätt och surrealistiskt med en massa kulturellt betingade metaforer och någonstans längs vägen lät vi det falla bort. Närmade ni er materialet på ett annat sätt med Train Leaves at Eight än med Satisfied Mind för att det var av europeiskt den här gången? – Jag tror inte det, funderar Chris. Med Satisfied Mind tittade vi på ursprungsmaterialet och använda vissa ledtrådar till hur låten presenterades från början. Vi använde till exempel mandolin och pedal steel på Satisfied Mind vilket vi inte hade gjort tidigare. Vi gjorde lite samma sak med Train Leaves at Eight, och försökte inkorporera ett särskilt slags musikalisk estetik. Vi är i grunden ett fem man starkt rockband, men vi utökade det med mer folkmusikaliska instrument som fiol och dragspel. Dragspelet finns i den europeiska musiken från Norge till Grekland, så det är ett instrument som rör sig över nationsgränserna. Samma sak med fiolen, som finns i allt från zigensk musik till franska chansoner. Vi ville försöka använda en klangkärna som låtarna sen kunde röra sig utifrån i olika riktningar. Upptäckte ni nåt som ni inte tänkt på tidigare när ni mest gjort amerikanska låtar? – Att mycket av den amerikanska sångtraditionen har sitt ursprung i den europeiska, avslöjar Chris. De ligger inte så långt från varandra, och har förmodligen fler likheter än skillnader, också i fråga om ämnesval. Särskilt i de traditionella

THE WALKABOUTS

låtarna. Protestsånger, vanliga människor och deras tragedier, sånt som finns i den amerikanska countryn och bluesen. Den portugisiska fadon till exempel kommer ur samma källa. Jag visste faktiskt inte så mycket om det tidigare. Det är ingen slump att Chris nämner just fado, flamencons västra släkting. Efter separationen från Carla bodde han av och till i Portugal, och skrev låtar till vad som skulle bli hans hittills enda soloskiva, A Janela. Titeln är portugisiska för “fönstret”, en passande sådan då skivan är en blick utåt från ett mörkt inre. Internationellt finns den bara tillgänglig via Glitterhouses postorderkanal. Synd, eftersom många därmed riskerar missa en av de allra starkaste skivorna från hela Walkabouts-familjen, både musikaliskt och känslomässigt. Den är sparsmakad och självrannsakande som John Lennons Plastic Ono Band, rörande i sina betraktelser över kraschad kärlek som Dylans Blood on the Tracks, och mystisk som Desire. Samtidigt blev jag lite oroad när den kom. När låtskrivaren ur ett band i gungning släpper en soloskiva kan det vara ett tecken på att slutet är nära för ett band. – Se där, suckar Chris, det var precis därför jag bara ville släppa den som mailorder. Jag började

spela in den hösten -98 medan bandet ändå inte gjorde nånting och vi inte visste om det skulle bli en tredje platta för Virgin. Jag hade enorma mängder låtar som jag skrivit i Lissabon och flera av dom hade en väldigt specifik Lissabon-känsla, med gatunamn och bla-bla-bla. Jag åkte till Portland och spelade in låtar på ett par dar utan att veta vad det skulle bli av det. Jag var lite stingslig redan från början för jag ville verkligen inte att det skulle ge intrycket av att Walkabouts var slut. Vad tyckte de andra i bandet om det? Carla? – Tja, jag vet ju att Chris gillar att vara upptagen. Att han höll till i Portugal var helt utanför min värld så han fick göra vad han ville med den delen av sitt liv. Jag gillar plattan, men jag ville inte vara med på den. Han frågade mig om det, men jag tyckte bara att vi skulle låta den saken vara. Att Walkabouts inte bara överlevde utan till och med är vid bättre vigör nu än på många år är uppenbart. På Europaturnén tidigare år fick den tillströmmande publiken se ett band som återigen hittat en lekfullhet att bära upp allvaret med. Och de som hjälpte till att göra vissa spelningar utsålda kunde också konstatera att Terri Moeller är tillbaka med sitt fasta, distinkta beat. Joe Skyward är fortfarande kvar i bandet, och efter några

år med de spritluktande Posies har han hittat till ett band han verkligen trivs i. Hela bandet trivs för den delen. De svänger och rockar minst lika hårt som under den klassiska Devil’s Road-turnén. Senaste plattan Ended Up A Stranger är en av Walkabouts allra bästa hittills. Den rör sig fritt mellan klassiska Chris Eckman-kompositioner som Lazarus Heart, catchig pop à la See It in the Dark, vridet experimentell rock av typen Cul-de-Sac och nattligt drama längs ensamma motorvägar i titellåten. Men samtidigt som den flyter lätt och otvunget har den skarpa kanter. Den låter skitigare än flera av deras mer sofistikerade plattor. Chris håller med. – Vi ville göra den lite ruffigare. Mycket av den är inspelat live i studion. Vi gjorde inte många pålägg, men det lustiga är att detta är den skiva som vi jobbat längst tid på av någon av våra skivor. 75 procent gjordes riktigt snabbt, men de sista 25 procenten tog evigheter. Vi spelade in analogt men jobbade sedan på vår hårddisk med alla små detaljer och atmosfären. På Macen var det lätt att utforma och omforma ljud. Jag tycker att nya plattan har mycket gemensamt med den andra Chris & Carla-skivan, Swinger 500, där de rena ljuden kontrar de råa. – Visst, replikerar Chris. Den var väldigt mycket prototypen till hur vi gjorde den här. Ended Up A Stranger låter tredimensionell. Nästan fyrdimensionell faktiskt eftersom det hela tiden finns något bakom som man vill sträcka sig efter. Den är liksom både psykedelisk och erotisk på samma gång. Både psykisk och fysisk. – Coolt! myser Chris. För mig är den som en sammanfattning av de senaste åren, från Trail of Stars fram till nu, både textmässigt och musikaliskt. – Musikaliskt går den till och med ännu längre tillbaka, svarar Chris. Vi skulle inte gjort det på samma sätt då, men See It in the Dark till exempel kunde legat på Nighttown. Ended Up a Stranger kunde varit med på Setting the Woods on Fire, fast vi skulle spelat den helt annorlunda, utan samma slags groove. Saken var att vi inte tänkte så mycket på vad vi skulle göra den här gången. Vi ville inte att det skulle bli som en konceptplatta som ett par av de föregående. Kriteriet var bara att göra låtar, filtrera dem och plocka de vi gillade bäst. Vi ville inte begränsas av idén om en sammanhängande platta.

”Det fanns en punkställe i Seattle vid den tiden som hette The Guerilla Room. De bokade oss faktiskt för två kvällar. Vår sångare jobbade om dagarna och fick en häftklammer i foten samtidigt som vår trummis fick jobb samma dag som vi skulle spela. Så där var vi, utan trummis och utan sångare… Så jag och basisten fick sjunga medan Ben Thompson spelade trummor. Han hade aldrig spelat trummor tidigare. Han brukade slå på kaffeburkar hemma i sovrummet…” 32 | la musik

”Vår musik har, på gott och ont, blivit mer soﬁstikerad, och det är en utmaning hur man ska lyckas presentera det och hur detaljerat man ska göra det på scen. Det var en börda under några år, om vi skulle rocka eller inte rocka och spela de långsammaste låtarna vi hade.” – Det kan finnas mycket frihet i att göra en konceptplatta därför att man vet var gränserna går, förklarar Carla. Men det är väldigt befriande när man öppnar gränserna igen. Känner ni er mer tillfreds med att spela nu? – Det känns som att vi gör det nu som vi borde göra, säger Carla. Du vet, ibland går man igenom livet och tänker, “oj, jag fyller snart 40, jag kanske inte borde hålla på och spela i ett rockband längre”, och man oroar sig för hur man ska fixa det med pengar och sånt… – Vid 44 års ålder har du inte så mycket val längre så det är lika bra att du vänjer dig och har så kul du bara kan! säger Chris och får Carla att fnissa. Om ni ser tillbaka på er karriär, tycker ni att ni förlorat nåt genom åren som ni önskar ni hade kvar? – Vi har förlorat olika saker vid olika tillfällen, men mycket av det tycker jag att vi har fått tillbaka bara det senaste året, menar Chris. En del som vi liksom har förlagt har vi funnit igen. Det kändes väldigt tydligt på turnén i våras. I början hade vi nån sorts korkat självförtroende när vi bara gick ut och BOOOOM!!! spelade med alldeles för mycket energi ibland… Haha, en del av de där tidiga spelningarna är rätt kul… – Dom är helt vansinniga och knäppa och bullriga och snabba och men femminuterspauser mellan låtarna när vi stämde gitarrerna. De ler åt minnet. Chris jämför förr och nu. – Vår musik har, på gott och ont, blivit mer sofistikerad, och det är en utmaning hur man ska lyckas presentera det och hur detaljerat man ska göra det på scen. Det var en börda under några år, om vi skulle rocka eller inte rocka och spela de långsammaste låtarna vi hade. Förmodligen till vår fördel bestämde vi oss för att försöka göra det live som vi gjorde på skiva. – Tack gode gud att vi hade proffsiga ljudkillar

som hjälpte oss! lovprisar Carla. – Nu för tiden har vi ju folk som hjälper oss, bekräftar Chris. Vi har en roadie. Vi har en buss som gör att vi kan hålla oss någorlunda hälsosamma, haha! Vi får bättre med sömn numer… Men visst förlorar man nåt. Vi har inte kvar den där oblygheten vi en gång hade. En del av det vill man bli av med, för egentligen är det inget annat än missriktad energi. Jag tycker att vi är bättre på att hushålla med energin nu. Jag känner mig rätt privilegierad att ha kommit till en punkt där vi kan spela det vi vill spela. Jag skulle aldrig vilja tillbaka till som det var förr. – Vi kan fortfarande ha glöden men med större finess. Vi måste inte krossa fingrarna mot instrumenten längre, ryser Carla. Vad gjorde ni egentligen före Walkabouts? Chris, spelade inte du med Ben Thompson som sen gjort skivomslag åt er? – Nja, han var aldrig med i bandet, han bara hoppade in en gång. Det var riktigt konstigt… Jag var med i ett punkband , eller det var väl mer poppunk. Vi spelade låtar av Clash och Jam och Buzzcocks, såna grejer, runt 79-80. Det fanns en punkställe i Seattle vid den tiden som hette The Guerilla Room. De bokade oss faktiskt för två kvällar. Vår sångare jobbade om dagarna och fick en häftklammer i foten samtidigt som vår trummis fick jobb samma dag som vi skulle spela. Så där var vi, utan trummis och utan sångare… Så jag och basisten fick sjunga medan Ben Thompson spelade trummor dessa två kvällar. Han hade aldrig spelat trummor tidigare. Han brukade slå på kaffeburkar hemma i sovrummet… Hehe! Du då Carla, har du några lik i garderoben? – Jag spelade med några amerikaner när jag bodde i Freiburg i Tyskland. Det var -78 till -80. Vi kallade oss Squeaky Clean och brukade spela på caféer och på gatan. Vi körde Beat on the Brat och lite folk, bluegrass och rock. – Det låter ju som vår platta Rattlesnake Gardens! utbrister Chris. Vi tjänade rätt bra med pengar faktiskt. Jag vet inte om man kan göra det i Europa längre eller om polisen försöker stoppa gatumusiken. Synd i så fall. Det är en bra start för många i början av karriären och om man vill lära sig sjunga med stark röst. – Det kanske jag borde prova! säger Chris självironiskt. Är det nåt ni önskar ni gjort annorlunda under er sjuttonåriga karriär?

– Jag ägnar inte mycket tid åt att brottas med ånger eller försöker ändra det förflutna, svarar Chris. Jag kanske borde göra det, men jag förlorar mig vanligtvis så mycket i varje nytt projekt jag ger mig in i. Ärligt talat, det enda jag kan känna mig ångerfull över är rätt ytliga saker. När jag tittar på våra gamla promobilder blir jag ibland förfärad. Det fanns gånger när vi verkligen kunde behövt en stylist. Är det möjligt för er att föreställa er ett liv utan Walkabouts? – Jag funderade mycket över det under året före vi gjorde Trail of Stars, tillstår Chris. När vi hade lämnat Virgin och med alla medlemsbyten och allt personligt kaos undrade jag faktiskt om vi skulle kunna lappa ihop allt igen. Jag kom till ro med tanken på att livet skulle gå vidare också utan det här bandet som jag älskar så mycket. Efter Trail of Stars och nu efter ytterligare två plattor har jag verkligen svårt att tro att vi skulle lägga av. Det kanske blir längre glapp mellan plattorna, turnéerna blir kanske kortare, men jag är rätt övertygad om att Walkabouts kommer fortsätta göra musik en lång tid framöver. Så vad kommer att hända den närmaste tiden? – Vi kommer att turnera i sommar, skvallrar Chris, och sen är det möjligt att vi ska spela med en rätt känd österrikisk sångare, skådis och regissör som heter Andre Heller. Han började lite i Jacques Brel-stil, väldigt politisk ute på vänsterkanten. Han har inte gjort en platta på tio år, och behöver ett band. Hans skivbolag undrade om vi ville göra det. Hela idén är så tokig att det är fullt rimligt att vi gör det! – Och så borde vi väl fundera på en ny Walkabouts-platta i höst, tillägger Carla. Blir det rentav nån ny skiva med Chris & Carla? – Tja, jo, säger Chris. Fast det är tveksamt om det blir nån i år. Jag måste göra låtar först. Det kanske blir i december. Det är ingen brådska med det. Särskilt inte som den förra, Swinger 500, fortfarande låter fräsch i mina öron. – Den nya måste bli bättre än den, säger Carla som Piff. – Eller i alla fall annorlunda, säger Chris som Puff.

la musik

THE WALKABOUTS

Glenn Slater, piano G

lenn Slater var med i det första Seattlebandet med trummaskin, de experimentella Melting Fish, tillsammans med sin bror. De sjöng på japanska genom effektpedaler. Slater kom med i Walkabouts 1988, nästan av en slump. Han har med åren fått en mer framträdande plats i gruppen med sina orglar och ovanliga elektroniska instrument. Han jobbar ständigt på eget material, och planerar att släppa en egen platta.. Berätta om när du började spela! – Jag har ingen klassisk skolning, och jag började inte med att spela piano. Jag var 15 år 1975 när de första syntarna började komma och jag blev helt förbluffad av instrumentet. Jag lovade mig själv att spara pengar i ett år för att köpa en, och ville jag fortfarande ha den när året var slut skulle jag ha den. Jag lade undan pengar i smyg och berättade inte för mina föräldrar att jag hade köpt den där prylen. Det gick bara att ta en ton åt gången och hade inga förinställda ljud, utan man fick göra alla ljud själv från scratch. Så därför lärde jag mig från grunden hur man gör. De första åren gjorde jag mest oljud och konstiga grejer, men blev tvungen att lära mig ta ackord när jag började spela i band. Runt 81/82 började jag studera för en improvisationslärare som förresten hade lärt upp en av Diana Ross pianister. Han var helt galen, som från yttre rymden, med riktigt knäppa jazzgrejer. Jag lärde mig otroligt mycket av honom. I början försökte jag också spela fusionmusik. Det var riktigt dåligt. Jag kunde inte. Ingen i bandet kunde. Det var då jag för första gången träffade Matt Cameron som sedan var med i Soundgarden.

Har du kvar nåt av allt avantgarde nu när du spelar i Walkabouts? – Mer än nånsin tycker jag. Jag har lärt mig mycket av Chris Eckman ifråga om att se till vad låten i sig behöver. Men jag har fått ett förnyat intresse för avantgarde-grejen. Jag gillar att använda mellotron en hel del, och funderar på att ta med nån av mina gamla syntar. Jag har två minimoogar, lika klassiska som en gammal violin. Vara lite mer äventyrlig. Folk verkar gilla det. Det verkar som att du väldigt mycket blev gruppens centrum på Trail of Stars och under den jobbiga tiden däromkring. – De andra säger ju det, men jag kan fortfarande inte se det på det viset. Visst, jag spelade rätt mycket på plattan, men Chris spelade också piano på den. Men allt var helt vansinnigt, jag gick också igenom en massa saker... Min fru lämnade mig, Baker hade dött... Och allt hände på en och samma gång. Fantastiskt egentligen att bandet fortsatte och att ni fick ut en platta! – Ja verkligen! Det var så mycket känslomässiga grelar… Jag kommer ihåg en gång när Chris kommer ut ur studion med tårar i ögonen efter att ha sjungit raden “the day I stopped caring”. Det var liksom... oj! Det var som om det var exorcism för honom. Min fru blev tillsammans med en annan medan jag var på turné. Jag hittade en liten låda på tre kvadratmeter där jag ställde in mitt keyboard och byggde en säng ovanför. Där bodde jag i två och ett halvt år. Men jag tror det gjorde mig gott. Det hjälpte mig att fokusera på musiken igen.

Terri Moellers, trummor T

erri Moellers började spela piano, men när hon i tioårsåldern hittade en virveltrumma hemma i familjen insåg hon att det var trummis hon ville bli. Hon har spelat i olika band hemma i Seattle sedan hon var 14. Hon gick med i Walkabouts 1992, och medverkar på samtliga skivor utom en från New West Motel och framåt. Hon är också ena halvan av Transmissionary Six, ett slags experimentell americana-duo, där den andra är Paul Austin, tidigare i Willard Grant Conspiracy. Transmissionary Six släppte nyligen sin självbetitlade debut-CD. Kolla gärna deras hemsida: www.transmissionarysix.com. Hur kom du med i Walkabouts? – Jag jobbade på en restaurang tillsammans med Michael Wells, vår gamla basist. Genom honom träffade jag Chris och Carla och det slutade med att jag flyttade in hos dem. När Grant Eckman slutade frågade de om jag ville spela trummor istället för honom, och jag sa ja. Men du hoppade av bandet ett tag? – Ja, strax före Train Leaves at Eight och var borta i ett halvår. Jag behövde en paus helt enkelt. Min pappa hade dött ett halvår tidigare, strax innan Trail of Stars-turnén. Jag trodde nog inte att jag skulle komma tillbaka till bandet, jag tänkte att, jaha, det var det det. Men så hängde jag med på sommarturnén 2000, och här är jag nu, haha! Du är medlem på livstid! – Ja precis, jag väntar på guldklockan! Jag var tvungen att skaffa nytt pass till den här turnén eftersom det går ut efter tio år. Det gamla fixade jag lagom till att jag började turnera med Walkabouts! Hur tycker du bandet har förändrats genom åren? – Vi har gått igenom olika faser, och helt medvetet prövat olika saker vilket har varit det bästa för mig som trummis. Särskilt med Nighttown och Trail of Stars var jag tvungen att lära mig nya intressanta saker. – Det känns som att vi är mer sammankopplade och samstämmiga nu, kreativt sett. Vi har aldrig suttit ner och planerat nåt sånt, det sker nästan

instinktivt. Det är mer spontant och kreativt. Energin är större. Hur mycket frihet har du som “kompmusiker”, och jag menar det inte negativt. – Nej, jag förstår det. Jag tar inte kompmusiker som en förolämpning, snarare som en komplimang. Det betyder att jag lämnar plats åt själva låten. Jag har väldigt stor kreativ frihet. De andra har ibland förslag på hur jag ska spela, men ofta kommer de bästa idéerna från nån som inte spelar trummor. Och jag är beredd att pröva det mesta! Moe Tucker? – Jag tycker jättemycket om Moe Tucker! Jag har till och med en affisch på henne hemma, inramad och allt! Den är en av de få saker jag äger som jag verkligen gillar. Det finns ju inte så många kvinnor som spelar trummor. Jag har en tolvårig tjej som elev och kommer snart att få en till. När jag var i tolvårsåldern hade jag egentligen ingen jag kunde se upp till. Velvets upptäckte jag inte förrän jag var en 16-17 år. Om du fick välja helt fritt vilken väg Walkabouts skulle ta, vad skulle det bli? – Jösses vilken svår fråga! För varje liten sväng bandet taget har det funnits det som funkat bättre och det jag gillat mindre. Jag vet faktiskt inte. Skulle det bli nåt i stil med Transmissionary Six? – Hm… Banden är så olika. Bland det coola med Walkabouts är den där tätheten. Och det jag gillar med Transmissionary Six är att det är mer sparsamt och enkelt. Jag har lättare att säga vad jag skulle vilja göra med Transmissionary Six, skriva fler texter, ta låtarna lite längre, utveckla rytmsektionen. Och gärna göra en platta till!

Hur du blir ett Walkabouts-fan i sex-steg NEW WEST MOTEL (LP/CD 1993)

Med Terri Moeller bakom trummorna blev Walkabouts rena krutdurken. Townes Van Zandt var mycket stolt över gruppens dödsföraktande version av Snake Mountain Blues. Findlay’s Motel är perfekt film noir i ord och musik. SETTING THE WOODS ON FIRE (LP/CD 1994)

This one goes to eleven, med gitarrer som skrämmer Neil Young hem till ladan igen. Inte grunge men punch. Mer berusande än alkohol, mer upplivande än Prozac och ett gott skäl till att aldrig ge upp. Bordertown är en klassiker. LIFE FULL OF HOLES (CD 1995)

Första försöket för utbrytarduon Chris & Carla, och ett suveränt sådant. Titellåten dallrar i hettan, Sleep Will Pass Us By kopplar ett klaustrofobiskt grepp och Silent Crossing är bara hur bra som helst. DEVIL’S ROAD (LP/CD 1996)

Störtar mitt hus samman är Devil’s Road den skiva jag instinktivt kommer kasta mig in för att rädda. Musik blir sällan bättre än såhär, om någonsin. Perfekta arrangemang i perfekta låtar på en perfekt skiva. Ordet mästerverk uppfanns för Devil’s Road. A JANELA (CD 2000)

Chris Eckmans enda soloplatta vibrerar av kusligt påträngande känslor i natthimmelsblå nyanser. Finns bara att köpa via postorder från Glitterhouse www.glitterhouse.com men värd varenda uns av ansträngning. ENDED UP A STRANGER (CD 2002)

Beviset på att Walkabouts alltid går att räkna med, oavsett hur stora deras motgångar är. När titellåten klingar ut lämnar den dig i en tjock tystnad med nackhåren i militärisk givakt. Och produktionen är kanske den bästa på någon Walkaboutsplatta överhuvudtaget.

la musik

prominent 1997 skrev Prominent skivkontrakt med danska Solmed. Ett år senare var debutplattan klar att ges ut. Men skivan släpptes aldrig. Anders Enquist plockade upp luren och checkade läget.

n del är kanske vid det här laget familjära med en låt kallad She som spelats mycket i P3 Soul och roterat en del på ZTV. En nysläppt EP är dock fortsättningen på historien om Malmögruppen Prominent. Och södra Sverige visar mer och mer att man är att räkna med inom svensk hiphop och soul. She är det första som släppts med Prominent men redan för sju år sedan upptäckte bandets fyra medlemmar Colosso, S Pinero, Castelo och producenten Alex K att kemin dem emellan stämde och resultatet blev en legering av starka personligheter med rötter i modern r&b, hiphop, jazz och latinamerikansk tradition. Herrarna i Prominent är dock inga duvungar som suttit med prestationsångest under sju år. Alex K har producerat musik sedan början av 90-talet. Colossos började redan som trettonåring skriva och rappa. Han kör fortfarande en del solo och

hans låt The Fasultz toppade i P3 Hip Hop. Han går bland annat även att höras på Ordkrig-samlingen med den egna All Around the World. Castelo och S Pinero har i sin tur jobbat ihop i tidigare konstellationer och Castelo har även medverkat på Petters senaste album och låten Pissar på dig samt Det svider på Ayos andra album. sju år för Prominent att ge ut en singel och en EP är en helt annan historia. En ganska trist sådan. Prominent skrev redan 1997 skivkontrakt med independentbolaget Solmed, en underetikett till danska BMG. Ett förskott betalades ut så Prominent kunde bygga ut sin studio i Malmö för att kunna spela in ett album på egen hand. När så detta album var färdiginspelat 1998 och mastertejpen var i danskarnas hand så föll allt ihop. Mannen som från början trott på och tecknat kontrakt med Prominent lät meddela att han inte längre trodde på det hela och att albumet inte kommer att släppas. Men inte nog med det, danskarna åkte till Malmö och

ATT DET TAGIT

hämtade utrustningen som Prominent köpt till sin studio med förskottspengarna på albumet. Man behöll även mastertejpen. Prominent fick därefter ägna sig att komma loss från kontraktet. Det tog nästan två år och när allt var klart var det bara till att börja om igen. Studion fixades ihop och sedan dess har Prominent ägnat sig åt att spela in nya låtar. Förra året tecknades ett kontrakt med Sony. Singeln She var första smakprovet och nu har alltså även en EP med fem nya låtar släppts och den visar att det finns en del i bagaget. När jag pratar med Colosso en dag i maj så pågår inspelningar i studion i Malmö för fullt. Men man kan ju fundera på om Prominets oflyt verkligen är över. Colosso berättar nämligen att man precis städat upp efter att ha haft översvämning i studion. Den ligger vid kanalen i Malmö och tydligen har vattnet stigit så pass och letat sig in. Colosso spekulerar i att byggnaden inte riktigt håller måttet. Men vattnet var ingen anledning att stoppa inspelningarna.

– Vi samlade ihop alla grejerna i den torra hörna som fanns kvar i studion och fortsatte jobba. Melodisk hiphopsoul legerat med nutida soul och r&b, funkiga mjuka feta knorrar, smattrande trumbeats och lite attityd plockat från swingbeats souliga glansdagar med Teddy Riley i spetsen men i en mjukare, varmare analog produktion, är det en riktig beskrivning av Prominent tycker du? – Visst ligger det mycket i det. Några av oss började skriva musik samtidigt som det handlade mycket om swingbeat i den amerikanska soulen så att det finns swingbeatdrag är inte så konstigt. Här finns även jazz och latinamerikanska rytmer som i Salud (Speakeasy). Är det ett experiment eller kommer det mer av detta? – Salud är en sida av oss som är förknippade med våra rötter. Men som vi känner det idag så kommer vi gå mer åt soulhållet.

Emancipation på den nu utgivna EPn är oerhört melankolisk, varm och vacker hiphop/soul. – Vi vill spela in låtar för dansgolvet. Folk ska kunna dansa till vår musik. Men vi vill även spela in låtar som just Emancipation. Det är de här två sidorna vi har i oss och känner mest för och också de vi kommer att försöka utveckla vidare. Jag vill inte med denna artikel vilseleda er med att säga att Prominent är unika eller totalt annorlunda. Men det är inte “the issue” här. Det handlar om att Prominent med sin EP visar att de behärskar en sak till fulländning; att göra skön hiphopsoul med en påtalande laidback och självklar attityd. Calasso säger själv att de inte försöker revolutionera soulmusiken eller annat men att musiken de gör avspeglar mycket av deras personligheter. När kommer då albumet, Colosso? – Om sju år, haha. Nej, allvarligt, vi har idag spelat in 25 låtar och ska spela in 10 till. Där-

efter plockar vi ut de vi vill ha med på ett album och sätter oss ner med skivbolaget. Men jag tror att vi nog ska kunna ha ett album ute i augusti eller september. Låt oss hoppas det. Prominent är så pass bra att de förtjänar en ärlig chans nu.

mr. c

Kerstin Wersäll åkte till London för att prata med den legendariska klubbpionjären Mr. C. En galen och knäpp kille i toffs som en gång i tiden skapade och utvecklade soundet på dansgolven världen över med sitt The Shamen. Nu är han tillbaka igen...

id första anblicken ar det svårt att tro att det är han. Den lilla mannen som öppnar dörren till studion i Holloway i norra London påminner inte så mycket om popstjärnan som för tio år sedan fick 80.000 besökare på Glastonburyfestivalen att jubla. Med sitt rufsiga hår, t-shirten med tryck och en cigarett i mungipan är han inte direkt glamorös. – Kom in, kom in. Det är dunkelt inne i studiolokalen. Och lite muggigt. Den obligatoriska engelska heltäckningsmattan ser ut att ha sett bättre dagar. Ett bord och några stolar mitt i det stora rummet utanför studion är de enda möblerna. I ena hörnet står ett flipperspel. – Sätt dig. Han börjar berätta. Och snart märks det att nog är det han alltid. DJ:en, producenten, rapparen och det numera upplösta The Shamens frontman Mr C. Historien börjar för ungefär 15 år sedan. Ja, egentligen mycket tidigare än så. Men det var då det tog fart på riktigt. Det var sommaren 1988. The summer of love. London var acid house, illegala warehousefester och party dygnet runt. I en studio på Clink Street, nära London Bridge, hölls en rad legendariska fester. Richard West, aka Mr C, var residerande DJ. – Det var galet. Du tittade dig omkring och såg den fulaste person du sett i ditt liv. Du tittade åt andra hållet och såg den vackraste person du någonsin sett. Det var alla typer av människor, från alla samhällsklasser och med alla hudfärger. Folk kom i kostym eller träningsoverall, gympadojor eller finskor. Det var London, i ett vansinnigt, rusigt tillstånd.

38 | la musik

Det var på en Clink Street-fest som Richard för första gången träffade Colin Angus och Will Sin, de dåvarande medlemmarna i The Shamen. Mötet blev början till en annorlunda framgångssaga. Colin och Will gillade det Mr C gjorde och när de behövde någon som rappade på Move Any Mountain frågade de honom. 1991 blev han en fullvärdig medlem av bandet. The Shamens innovativa elektropop låg precis rätt i tiden och med Mr C som vokalist och producent slog bandet igenom med buller och bång. – Det var fantastiskt. Vi reste runt jorden och gjorde narr av etablissemanget. Omstörtande låttexter och vansinniga intervjuer. Jag drev med samhället och kunde göra det utan protester, fick istället klappar på axeln för det. Det var otroligt kul. 10 år har gått sedan Richard och de andra i The Shamen retade upp det konservativa England genom att gå in på förstaplatsen på Englandslistan med den drogvänliga Ebeneezer Good. Mr C har passerat åldern då det är roligt att rappa ”Eezer Good” (E’s are good). Nu släpper han sitt första soloalbum. – Det är på tiden kan man tycka. Men jag har inte kunnat göra det förrän nu. Jag var signad till Shamen till slutet av -98 och när bandet upphörde helt -99 var det början till den förändring jag har gått igenom i mitt liv. Det är därför albumet heter Change, det handlar om mitt liv och hur radikalt det har förändrats de senaste två, tre åren. ALBUMET INNEHÅLLER ALLT från lugnare elektro till pumpig tech-house. Allt är producerat av Mr C och olika vokalister och livemusiker framträder i de olika låtarna. Det är

melodiskt och inte lika avsett för dansgolvet som det som annars släpps på Mr C:s label End Recordnings. Att enbart producera och DJ:a innebär ett ganska annorlunda liv jämfört med att vara med i ett band som The Shamen. Men Mr C ser det inte som en negativ förändring. Han saknar inte Shamen-åren. – Att vara popstjärna är för folk i 20-årsåldern. Jag skulle inte vilja vara 25 igen. Åren mellan 20 och 30 var roliga men att vara över 30 är fantastiskt. Man vet vem man är och var man gör, man är mer inne i sitt yrke och gör det bra. Allt är lugnare. När man var 25 var man alltid tvungen att bevisa något. Den kanske största förändringen har skett i Richards privata liv. Han är numera gift med den mexikanska skådespelerskan Xochitl. De träffades på vintermusikkonferensen i Miami för två år sedan och gifte sig i juni förra året. – Det är fantastiskt. Jag har aldrig mått så bra. Jag trodde inte att äktenskapet var en institution som passade mig. Att gifta sig innebar för mig att följa religionens och samhällets regler för mycket och jag ville inte göra det. Men sedan träffade jag Xochitl och någonting hände. Någonting vilt, någonting fantastiskt, någonting som tog mig dit jag aldrig varit förut. Och äktenskapet blev en hyllning till kärleken. Det var därför jag gifte mig. Han använder stora ord, Mr C. Men det blir inte fånigt, han klarar av det. Det märks hur det kommer sig att han har kommit undan med både det ena och det andra i sina dagar. Fast ibland blir det lite förvirrat. Som när han ska förklara vad The Shamens texter egentligen handlade om.

– Det var inte så många som fattade vad vi egentligen sjöng om. Love Sex Intelligence handlar om att uppnå en högre medvetandenivå genom orgasm. Ebeneezer Good talar för sig själv. Destination Eschaton är…Eschaton är den slutliga platsen för all vetenskap och information, det är där all information existerar. Boss Drum handlar om att nå ett förändrat medvetandestadium genom rytm och ljud. Ljud förändrar vår hjärna, frigör seretonin och slänger oss in i världen av det mekaniska, DET ANDRA. Vad pratade vi om nu igen? Jag tappade tråden. MR C HAR HÅLLIT på med musik sedan han var 16 och började rappa på klubbarna i London. Vid 16 års ålder hoppade han av skolan och började jobba som takläggare. När han var 21 tröttnade han på blåmärken och smuts under naglarna och bestämde sig för att sluta jobba på byggen. Richard ville inte vara arbetarklass resten av livet. Han trodde att han såsmåningom skulle kunna försörja sig på sin musik. Men han var tvungen att jobba med något under tiden. Helst något som gick att kombinera med att vara ute hela natten. Mjölkbud visade sig vara det perfekta jobbet. Richard gick ut på kvällen, kom hem på morgonen, drog på sig overallen, åkte ut med mjölken, åkte hem, åt, gick och lade sig, gick upp klockan nio och gick ut igen. Sju dagar i veckan. – Det fungerade perfekt. Jag kunde leva mitt liv och ändå klara mig. Jag tjänade inte direkt några pengar på att rappa. Det handlade mer om att lära känna folk, komma in gratis på klubbarna och få gratis drinkar. Sedan började jag DJ:a och då blev jag tvungen att lära mig nya saker. Men då var det lätt för mig att få spelningar för jag

kände redan alla klubbpromotors. När det började bli bättre betalt sade jag att nu får det vara nog. Inga fler mjölkbud-jobb. Jag tjänade ungefär 400 pund i veckan så jag kunde köpa skivor för 150 och klara mig på resten. Mr C har varit en framträdande figur i Londons undergroundscen i över ett decennium nu. Inte minst har han påverkat klubbscenen genom att tillsammans med partnern Layo (ena halvan av Layo & Bushwacka!) öppna sitt eget ställe, The End. Klubben ses av många som Londons bästa. Många är de som, utan att lyckas, har försökt kopiera konceptet. En imponerande lineup flera kvällar i veckan har givetvis gjort mycket. Men även den trevliga stämningen har till stor del bidragit till framgången. – Det var svårt i början. Det var inte lätt att få en undergroundcrowd att komma till ett snobbigt ställe i West End. Men det handlar om service mer än om någonting annat. Vi har det bästa ljudsystemet i Europa. Personalen i dörren är hårda men rättvisa. Vakterna är så trevliga som de kan vara i den miljön de vistas i. Andra klubbar stänger av kallvattnet på toaletterna för att öka försäljningen i baren. Vi har satt en vattenfontän vid dansgolvet för att folk ska kunna dricka där. Vi är inte ute efter att suga pengar av folk, vi vill göra ett bra ställe. Mr C spelar själv en gång i månaden på The End på sin Subterrain-kväll. Resten av helgerna i månaden spelar han på andra klubbar runt om i världen. Men inte så länge till. Han känner att det snart är dags att börja ta det lite lugnare. – Jag kan inte se mig själv DJ:a på det här sättet när jag har fyllt 40. Jag vill inte bli en sån där gammal DJ. Det finns redan alldeles för många av dem. När jag är 45 vill jag inte springa

omkring med skivväskor. Då vill jag sitta på en yacht i Karibien. Jag vill ha barn också. Men jag vill vara där för mina barn, inte resa omkring medan de är hemma. 36-ÅRIGA MR C planerar att börja varva ner lite om några år. Inom den närmaste framtiden kommer han att fortsätta producera musik, DJ:a och göra radio och TV. Var kommer då namnet Mr C ifrån? – Jag var rappare. Jag var ju tvungen att ha ett namn. ”I am Richard West, I rap the best”, det funkade liksom inte. Men varför Mr C? – Det cirkulerar några olika historier, vill du ha den riktiga? Ar du säker, den riktiga är tråkigast. Ok. Jag jobbade på CB Radio och kallade mig själv för Chelsea boy. Jag älskar Chelsea (fotbollslaget). De är kanske inte bäst men jag önskar att de vore det. I alla fall, vid 16 tog jag ett kliv från pojke till man och Chelsea Boy blev Mr C. Vilka är de andra historierna då? – Mina vänner brukar säga att det betyder ”cunt”. Jag gillar att driva med folk. Jag gör det hela tiden, funderar alltid ut nya sätt att reta upp folk tills de säger ”leave me alone you cunt”. Storyn som jag gillar att berätta för religiösa människor är att C kommer från fysiken. C är hastigheten som vi mäter ljus med. C är lika med ljus och om c är lika med ljus så är jag prinsen av ljus, Lucifer, hänford av mörkret

Han är lite knäpp, Mr C. Men väldigt charmig.

la musik

100 | la musik

pink floyd Ä

r du trött på treminuterslåtar inspelade i ”charmigt” primitiva hemmastudios? Längtar du efter något maffigare, mer färgsprakande? Kanske skulle du rentav uppskatta en flygande gris eller två? Då är Pink Floyd bandet för dig. Popvärlden är full av oskrivna lagar. En av dessa har i flera år lytt ”Du skall icke vara pretentiös.” Pop, har vi fått lära oss, ska ha refränger som fäster efter första lyssningen. De ska framföras i ett litet format och texterna ska vara begripliga för vem som helst efter en minuts slölyssnande. Men nu verkar denna lag äntligen vara på väg att vittra sönder. Plötsligt är det mer än okej att gilla ett band som Spiritualized vars musik inte direkt är anspråkslös, självaste Radiohead gör flummiga rymdskivor och allt färre vill ertappas med att spela vanlig catchy gitarrpop. Tiden är kort sagt mogen att återupprätta det mest uppblåsta, svulstiga och pretentiösa bandet av dem alla: Pink Floyd. Länge har det varit närapå estetiskt självmord att lyssna på Pink Floyd. De storslagna arrangemangen, den minutiöst polerade produktionen och de gravallvarliga texterna - allt detta har gått på tvären med 1990-talets smakideal. För att inte tala om konserterna. Live kunde Pink Floyd få en grupp som Kiss att verka minimalistiska. Det gruppmedlemmarna själva saknade i personlig utstrålning lät de ersätta med världens största ljusshower, filmprojektioner och uppblåsbara grisar som med lysande ögon flög över publikens huvuden. Men nu när Simian, Beta Band och Air för att nämna några, firar triumfer med musik som alldeles tydligt har sugit kraft ur gamla Pink Floyd-skivor, får vi som alltid har gillat gruppen kanske äntligen Den Goda Smaken (vad det nu är?) på vår sida. Vill man vara optimistisk kan man kanske här se ett bevis på att riktigt bra musik, sådan som Pink Floyd gjorde under sin glansperiod, i slutändan alltid övervinner tillfälliga trender. Ett litet förtydligande bara innan vi fortsätter: Pink Floyd finns inte längre och har inte funnits på nästan tjugo år. Det Pink Floyd som under åttio- och nittiotalet kravlade varv efter varv runt

jorden på ändlösa turnéer, och vart femte år fes ut en samling stadiumrocklåtar, räknas inte. Låt mig förklara: Den första versionen av gruppen gjorde entré redan 1967. Bandets frontfigur hette då Syd Barrett och musiken man spelade var en sorts lo-fi psykedelia. Den här delen av Pink Floyds karriär är den som idag har högst status även om få av deras verkliga fans fattar varför. För egentligen var det först sedan Barrett lämnat bandet till följd av en alltmer skenande sinnesförvirring, och låtskrivaren/sångaren/basisten Roger Waters klev fram som gruppens verkliga ledare, började Pink Floyd göra stor musik. Och då menar jag inte bara stor i bemärkelsen episka texter och låtlängder. Under ett decennium skapade Waters ett pärlband av ömsom LSD-flummiga, ömsom knivskarpt klarsynta men nästan alltid vackra skivor, med Dark Side Of the Moon (1973) som kommersiell topp (plattan låg på USA-listan 736 veckor i följd!) och svidande smärtsamma The Final Cut (1983) som avslutning. Mest spelad idag är kanske The Wall (1979) som i allt väsentligt var Waters soloprojekt. Popmusik blir inte mer pretentiös än såhär. The Wall var inte bara ett dubbelalbum med 26 extremt välproducerade låtar, utan också en film regisserad av Alan Parker med Bob Geldof i huvudrollen, och en gigantisk teaterföreställning som sattes upp på konsertarenor världen över komplett med en mur byggd av frigolitblock och enorma dockor föreställande de olika karaktärerna. Handlingen, både i filmen och i föreställningen, kretsar kring en pojke, senare ung man, som till följd av en rad smärtsamma erfarenheter gör sig själv okänslig. Han bygger en imaginär mur omkring sig; en mur som skyddar honom från allt ont men också, vilket han upptäcker när det redan är för sent - från allt gott. Innanför denna mur av kyla utvecklas han till en diktatorisk rockstjärna som från scenen dompterar massorna att marschera i takt. The Wall kulminerar i en rättegång där han ställs till svars för sina handlingar varpå han döms till lagens hårdaste straff: Hans mur rivs ned. Vad Roger Waters tycks vilja säga är att vi inte kan leva med en mur omkring oss. Att vi, hur ont det än gör, måste försöka bevara vår öppenhet, vår sårbar-

het. Åtskilliga är vi som här har hittat soundtracket till våra blödande tonårsneuroser. Jag var inte den enda på min gymnasieskola som klottrade väggarna fulla med textcitat som ”There must have been a door there in the wall when I came in” och ”Tear down the wall”... Efter The Final Cut kände sig Waters färdig med Pink Floyd. Alltså sade han adjö och godnatt och påbörjade sin solokarriär som efter ett par kanonplattor i slutet av åttiotalet har sackat av rejält både vad det gäller utgivningstakt och kvalitet. Hans senaste studioalbum Amused To Death kom 1992 och var, trots (eller kanske på grund av) att det hade tagit hela fem år att göra, en tämligen blek historia. Ännu värre var det med hans stjärnspäckade nyuppsättning av The Wall i Berlin strax efter att den verkliga murens fall. Eller vad sägs om gästartister som, hrrm, Bryan Adams och, host host, det tyska powerballad-bandet Scorpions? Det dröjde fyra år efter splittringen innan Waters gamla gitarrist David Gilmour blev pank och beslutade sig för att skaka liv i liket tillsammans med trummisen Nick Mason och klaviaturspelaren Richard Wright. Waters försökte med rättsliga medel hindra dem att kalla sig Pink Floyd men misslyckades och 1987 släpptes det första av två måttligt upphetsande studioalbum. Inte förrän i fjol ansåg sig Gilmour ha samlat ihop tillräckligt med slantar inför sin ålders höst och lät meddela att utgivningen av best of-samlingen Echoes förmodligen var det sista världen får se av Pink Floyd. Men Roger Waters är inte riktigt redo att ge upp än. Den 25 maj spelar han i Globen och trots att det bara rör sig om ännu en trött idissling av urgamla succéer kan jag inte låta bli att känna en förväntansfull ilning längs ryggraden. Att de senaste livstecknen från mannen i fråga inte har varit mycket att hurra för, spelar liksom ingen roll. Vi talar trots allt om den artist som en gång skapade några av rockhistoriens mest storslagna, pretentiösa och allvarliga ögonblick.

Staffan Rislund

la musik

nicolai dungers egen världsatla 100 | la musik

s as

Nicolai Dungers vinyltrilogi är sommarens billigaste upptäcktsfärd. Resan går från Piteå till Paris och från Israel till Australien på bara några timmar. Avslutningen sker - tillsammans med nyﬁkna hundar och ﬂitiga syrsor - i den grekiska grönskan. Christian Örjeståhl tog med sig anteckningsblock och kameran och hängde med. Nicolai Dunger har berättat kärlekshistorier med sin musik sedan mitten av 90-talet. Med små, små penseldrag har han ritat upp en musikalisk världskarta - Nicolai Dungers eget atlas.

Norrbotten och Piteå… – Norrbotten är mitt hem. Om jag blev tvingad att välja var jag skulle bo så skulle det bli i Norrbotten. Men jag tycker inte att min musik har någon stark norrbottnisk ton. Självklart finns det där, jag är norrbottning, Jari - min producent (Jari Haapalainen är grymt skön och spelar även med Bear Quartet. Reds. Anm.) är norrbottning och många musiker som jag spelar med kommer också därifrån. Jag tror inte att det är ett medvetet val men jag känner att jag vill ha dem omkring mig det känns skönt helt enkelt.

Stockholm… – Det är enkelt för mig att arbeta i Stockholm. Allt jag behöver finns här. Och jag är anonymare här än vad jag kanske skulle ha varit i Piteå. Det är inte så jäkla roligt att vara lokalkändis i en liten håla. Men jag tror även att Stockholm är en stad som jag alltid kommer att längta bort från. Jag vill kunna ha lugn och ro omkring mig - i Stockholm kan det vara svårt att finna. Stockholm är svårt på det sättet.

Paris… – Det är den mest romantiska och snyggaste stad jag vet. En tid när jag läste mycket Marcel Proust råkade jag befinna mig i just Paris och det var som om böckerna närde en parallellhandling till mitt eget liv. Det var häftigt. Jag tycker om stora saker och stora uttryck. Det finns i Paris.

New York… – En av de mest levande och roliga städer jag besökt. Speciellt om man vill partaja. Eller om man vill komma nära jazzen - den finns ju där, lever där. Det är verkligen en viktig del av deras kulturarv som finns så påtaglig i New York. Jag kan tänka mig att New York är en storstad som är enkel att förälska sig i.

Israel… – En oerhört komplex, smältdegelslik värld som erbjuder en ordentlig krock för den som kommer från Skandinavien. De israeliska människorna är något av det vackraste folkslaget jag mött. Jag arbetade ett år på en grisfarm utanför Jerusalem, vilken måste vara världens vackraste stad. Sedan bodde jag bland annat i en kibbutz under en längre tid. Jag hade min flickvän i Israel.

Australien… – Min första resa utanför Sverige gick till Australien. För mig är det ett land som jag förknippar med en tid i mitt liv då allt “vände”. När jag riktade in mig på självförverkligande. Jag var nog ganska naiv när jag kom dit, jag skulle ut och segla i närmare två månader. Det var mycket tuffare än jag hade förväntat mig. På havet handlar det om att överleva. Och för att överleva måste du kämpa, det var ruffigt och det var tufft. Men det var bra för mig - innan hade jag känt att det var så mycket som jag hade att brottas med. På havet var det bara en sak som spelade roll - att komma tillbaka. Det är något jag inte kommer att glömma.

Grekland… – Vi spelade in Sweat Her Kiss där. Det var en oerhört skön och mysig inspelning. Grekland kommer alltid att vara platsen där jag avslutade trilogin, en plats där jag celebrerade allt jag gjort dessförinnan. Jag kunde gå tillbaka till kärnan, där allt en gång i tiden började. Med en nylonsträngad gitarr och enkla vackra melodier. Vi spelade in skivan utomhus, med några hundar och syrsor i bakgrunden, det var oerhört skönt. Jag ville göra en avslappnad skiva och den blev verkligen som jag ville ha den. Oerhört avslappnad faktiskt.

Nicolai Dunger kommer från Piteå och är aktuell med cd-boxen The Vinyl Trilogy. Senare i höst kommer en skiva inspelad med Will Oldham och därefter ett samarbete med Mercury Rev. Grymma grejer!

la musik

Sveriges bästa och mest hemliga popgrupp släpper sitt första ”riktiga” album i juni. Fortfarande vet ingen vem dom är. Sångaren Eva Parker har valt att göra en enda exklusiv intervju inför albumreleasen, med Lennart Persson.

parker

44 | la musik

”Sexigt är rå lust till musiken, sexigt är förbrännande passion till det man gör, sexigt är självförtroende, sexigt är en stolthet och en rak ryggrad i attityd och musik.”

en i särklass bästa demoinspelning någon skickade till mig under det ett och ett halvt år vi gjorde nättidningen Feber var Blind And Stupid med trion Parker. “Jag vill ha mer”, skrev jag. Hemsidan var väldigt hemlig, vi fick inte veta mycket mer än att sångerskan Eva gillar både gin & tonic och Violent Femmes Blister In The Sun och Depeche Modes Personal Jesus, glass och röda underkläder, Al Green och curry, kyssar och snö. Vilket man egentligen förstod bara genom att höra henne leverera refrängen “stupid, stupid, that’s my name, I wanna see you dance”. SEDAN KOM albumet Aderpale, ett av förra årets allra bästa. Där finns ingenting av den räddhågsenhet, den strävan efter lagom-läget, den rädsla för att vara avvikande, som präglar så mycket av annan svensk musik. Det är väldigt “short, sharp & sexy”. Musik som gjord för att spelas högt. Gruppen var fortfarande lika hemlig; suddiga Polaroid-bilder på omslaget, mörka solglasögon hela vägen. Alla i bandet heter Parker i efternamn. Ingen vet var de bor. De har aldrig spelat ute. Det hemkörda albumet såldes snabbt slut. Nu kommer det ett “riktigt” album, på ett “riktigt” skivbolag. Delusions Of Grandeur ges ut av V2 inom kort och innehåller sju av de bästa låtarna från Aderpale, plus sju nyinspelade spår. Och allt säger mig att jag fått en anledning att peta in Parker även på årets bästa-lista. Det fanns all anledning att ställa några frågor till Eva Parker. Varför bandet Parker? – Bandet Parker existerar för att vi älskar varandra och den musik som blir resultatet av våra sessions tillsammans. I vissa band bråkar man sig fram till ett gott resultat. Vi skrattar så tårarna

sprutar och har så himla kul. Jag hatar Lills tantsamba “Musik ska byggas utav glädje”, men det är verkligen så det funkar hos oss. Även när vi samlar kraft inför en attack på en arg låt. Vad var planen när ni drog igång? – Då fanns det ingen plan, vi bara spelade. Sen kom vi på att vi ville ha det dokumenterat “på riktigt”. Visst har vi också skickat runt demos, men det finns inget intresse av att lyssna på riktig musik hos bolagen. Där hamnar ju allt i oöppnade högar som med tiden hamnar gud vet var. Så fick jag en liten oväntad hacka som skulle räcka till att trycka upp några hundra skivor, men vi märkte snabbt att det inte var någon större prisskillnad på att trycka fem hundra eller tusen skivor, priset sjönk så snabbt, så via Vitaminic tryckte vi upp Aderpale med ambitionen att sälja den på vår hemsida. Vi trodde max att vi skulle få några små fanzine-recensioner och fick en glädjechock när det rullade på med den ena fina recensionen efter den andra och att vi faktiskt sålde plattor. Och så alla mejl! Shit, vi sa redan efter de första sålda 25 sålda exemplaren att allt som händer nu är ren och skär bonus. Så känner vi fortfarande. Alltså, förtydligande: vi har gott självförtroende när det gäller vår musik, vi har alltid tyckt att vi är bra, men vi vet också hur otroligt mycket plattor som släpps och hur svårt det är att nå ut, det är därför vi fortfarande är förvånade och nyper oss i armarna varje dag. Varför heter första skivan Aderpale? – Helt plötsligt blev det bråttom att få iväg den och vi diskuterade namn. Vi var överens om en sak: låttitelnamn på plattor är rätt trist. Och så var timmen sen, vi hade väl hållit på i studion tills mitt i natten och hade en paus och var fnissigare än någonsin, pratade om “lustiga” ord, och sen så bara blev det så. Som ett internskämt som vi inte trodde skulle knäckas av någon. Jag menar “Ejderpejl” låter ju poetiskt och fint och på riktigt, inte sant?

Hur spelar ni in? – Klaus har en studio. Till den kommer Carlos och jag med färdiga låtar. Vi tar en gitarr och en mick och kör. Klaus lyssnar och redan till andra versen brukar han sätta sig bakom trummorna och banka. Vi repar låten två, tre gånger, sen lägger vi trumgrund och stödgitarr, sedan fläskar vi på resten i omgångar. Carlos lägger bas och gitarrer, orgel läggs av Klaus eller Carlos. Klaus drar sladdar och pillar på knappar. Jag sjunger. Tills jag blir hes. Det är så JÄVLA roligt att sjunga. Oftast går allt himla snabbt, det är bara några få gånger, som med Miss You Like Crazy, vi verkligen kämpar innan vi hittar hem. Oftast är visionen och stuket så självklara. Varför är det så viktigt att det skramlar? – Hehe, det blev nog mest så för att vi inte kan bättre. Om vi hade haft råd hade vi nog hyrt in en riktigt vass tekniker och mixare, för att det skulle låta “bra” Framför allt mixningen var vi oroliga för. Klaus gjorde grundmixar som brändes ner på cd. Alla tog hem och lyssnade i olika stereos och lurar och högtalare. Vi skrev ner våra synpunkter och gjorde om processen flera gånger. Sedan sa vi: nu kan vi fan inte bättre. Och så får vi BERÖM för produktionen. Då vill jag lova att tuppkammarna stod i stram givakt på våra huvudknoppar. Vi KAN, liksom. Vad är sexigt och vad är inte sexigt med rockmusiken? – Eh, när det är “äkta”, vad fan nu det är? Man känner det. Det är väl som med sex, antar jag. Om någon inte känner kättja, men porrfilmsstönar och gör som han/hon tror det ska vara enligt ramarna, då tänder väl alla av. Wannabee är inte äkta, det känns fejk. Man beter sig som man tror att rockstjärnor ska vara, komplett med Jack Daniels-flaskan i hand. Töntigt och konstruerat (men grymt underhållande). Sexigt är rå lust till musiken, sexigt är förbrännande passion till det man gör, sexigt är själv-

la musik

PA R K E R

förtroende, sexigt är en stolthet och en rak ryggrad i attityd och musik. Vad inspirerar dig? – Allt. Både vad gäller text och musik. Hör jag bra musik vill jag också göra bra musik. Hör jag dålig musik vill jag visa världen vad jag kan. Textmässigt plockar jag vilt från fantasi, egna och andras upplevelser, andra skribenter, från vad jag tycker, tänker och läser. Och inte tycker. Sweet Lover Of Mine hyllar ju otrohet, vilket inte är min personliga hållning. Men det är kul att vrida på perspektiven, fundera över hur andra kan se på det och försöka få det på pränt och bli trovärdigt. Och så jobbar jag mycket med rytm och hur orden låter ihop, det ska liksom svänga och vara onomatopoetiskt, vara aptitligt. Vad irriterar dig? – Musikaliskt irriteras jag av skit. Ja, det går att säga så. Det finns vissa kvalitetsnormer. Stig

46 | la musik

Larsson lägger handen på en bok och kan direkt känna om det är kvalite eller inte. Fantastiskt! Jag hör massproducerad dynga göras för målgrupper och blir deppig. Därmed inte sagt att all “boyband-musik” är usel, på mina top ten letar sig ibland fantastiska produkter in. Men det är för mycket “smartness” i musikbranchen, för mycket målgruppstänkande, för mycket osexigt polerande. För lite svett, lust, perverterad kättja och “äkthet”. När skriver du? – Jag skriver nog mest när jag mår bra och är tillfreds. Möjligtvis när jag är förbannad. Men är jag deppig har jag liksom fullt upp med det. Däremot kan jag minnas känslan när jag skriver såna låtar, mer ledsna sådana. Men detta är generellt. Blue Days skrev jag exempelvis en ljus vacker sommarnatt i Norrland när hjärtat värtke och slog och till och med myggen av hänsyns-

fulla skäl lämnade mig ifred. Är det viktigt med politik? – Ja. Givetvis. Men det finns inget plakatmässigt i min musik. Men bara det faktum att jag frontar detta band och gapar högt tror jag är ett bra och viktigt budskap för de tjejer som lurar på att göra musik eller vad som helst. Branschen är fortfarande gravt mansdominerad, och de flesta tjejer i den har en underordnad position (på bolagen) och i musiken är det en sån jävla objektifiering att man blir mörkrädd. MTV lanserar ju dygnet runt dessa halvnakna tjejer som sprider omöjliga ideal, jag blir så trött. Jag är ingen moraltant, det behöver man inte vara för att bli less, det är bara lite väl mycket nu, tycker jag. Hur ser feminismens mest positiva ansikte ut? – I den bästa av världar har alla ett gott självförtroende, ett gott och generöst hjärta och allt är möjligt. Inom musiken är det lika viktigt med

”Inom musiken är det lika viktigt med föredömen som någon annanstans. Jag älskar kvinnliga musiker! Jag älskar tjejband! Jag älskar allt som bryter mot normerna! När får vi det första gitarrbaserade britpopbandet lett av en homosexuell kines?” föredömen som någon annanstans. Jag älskar kvinnliga musiker! Jag älskar tjejband! Jag älskar allt som bryter mot normerna! När får vi det första gitarrbaserade britpopbandet lett av en homosexuell kines? Bono ska ha respekt, Sting likaså. Engagemang kan aldrig vara fel. Därmed inte sant att det är fint med alla stödgalor på TV4 där många artisterna bara är med bara för att kränga plattor. Återigen: “äkthet”, vad nu detta är. Men vi gör som Stig Larsson: tar fram handen och känner. Man vet. Magkänsla! TV? – Är lite periodare där. Gillar dokusåpor alldeles för mycket, framför allt de som handlar om musik. Är just nu helt såld på The Osbournes på MTV. Gillar engelska deckare och ser ibland på precis allt: Skit-tv som Ricky Lake, kvalitets-tv som Dokument utifrån. Och ibland ger jag fan i burken. Varför håller ni en så låg, lite hemlig profil? – Fundera ut alla skäl du kan komma på varför ett band väljer att hålla en låg profil och sätt en bock i kanten på dem alla. Musiken är viktigast, det är den vi vill ska stå i fokus. Inte våra personalia. Och via våra top ten-listor så bjuder vi ju jävligt mycket på oss själva, eller hur? Läser man dem så greppar men ju absolut vad vi är för ena typer.

Är det därför hemsidan (www.parkerpop.com) är så viktig för er? – Den har varit vår väg ut. Via den har vi sålt vår cd, via den kan vi presentera oss och tala om att vi finns, via våra top ten-listor lär man känna oss, via mejlen håller vi kontakten med de som hör av sig. Fansen som köpt plattan och ger respons och uppmuntran är viktigast, det är enormt inspirerande när människor skriver till oss och berättar om vad de känner för musiken. Att det tjatas på oss om att de vill se oss live gör att för varje tjatmejl vi får så är vi steget närmare en scen... Att det sitter fanzineredaktörer i Brasilien som hittar oss och skaffar cd:n och recenserar den och sprider den till sina vänner är ju helt enormt! Att en norsk kille hör av sig och vill trycka upp oss på gul vinyl likaså! Att ett engelsk fanzine lägger oss på sin samlingsplatta också. Musikbranschen? – För mycket industri, för lite rock ‘n’ roll. Vad ställde ni för krav på nya skivbolaget? – Att de inte lägger sig i det kreativa, men jobbar som fan för att sälja plattan. Vi har vårt eget skivbolag och har enligt kontraktet alla rättigheter till vårt eget material. V2 administrerar och distribuerar. Vi levererar färdiga inspelningar och original till tryckning. Det är mycket enkelt. Men, givetvis, vi lyssnar om de

har synpunkter eftersom det jobbar bra människor där med bra musiksmak. Om de skulle haft synpunkter på exempelvis kopplingen på plattan så hade vi lyssnat och tagit in vad de sagt och eventuellt ändrat om vi kände att de hade rätt. Men hitintills har de bara applåderat. Sköna typer. Vad ska ni göra med pengarna från den första Englandsettan? – Ha-ha-ha! Den dagen, den glädjen. Ja, inte lägga dem i pensionsförsäkringar i alla fall. Ha kul, jobba med Parker på heltid, dricka champagne, äta god mat, resa, bjuda alla och envar på mysiga grejer, leva intensivare. Framtiden? – Vad som än händer: Fortsätta skriva och sjunga. Kan inte leva utan detta, det är det roligaste som finns. Om det ramlar in någon liten skärv så kan vi jobba mer med Parker, lägga mer tid på detta, hitintills har vi fått tajma ihop oss när vi har hål i våra scheman och liv och Parker har bara kostat oss pengar. Men vi vet ju att vi är bra, och att “the future’s so bright that we gotta wear shades”…

la musik

100 | la musik

tomas andersson wij

Många uppfattar honom som en kristen sångare. Egentligen är han vår tids främste textförfattare. Tomas Andersson Wij bjöd in Annica Henriksson och Erik Dahlström till sin lägenhet på Söder. Musik, whisky och en massa prat om livet. Fotograferade gjorde Michael Lokner.

en gamla Kexfabriken på Söder har blivit centrum för Tomas Andersson Wijs kreativitet. Där har åtskilliga låttexter, melodier och reportage blivit till. Den sjaskiga färgen, brännmärkena och groparna tyder på att trägolvet har tagit stryk genom åren. Det spartanskt möblerade rummet inramas av nakna vitkalkade väggar och fönster som vetter mot bakgården. Vem som helst kan känna hur lokalen får fingrarna att klia och idéer att storma. Tomas sitter i sin morfars gamla kontorsstol och dricker snabbespresso. Hans tredje platta Vi är värda så mycket mer släpptes i april. – Den handlar om kickarna, om bakfylledagarna, om vänner som börjar intressera sig för villalån och Bo Kaspers Orkester, säger han och menar att BKO har blivit en slags symbol för hela TV4-småborgerligheten. Plattan handlar också om vad man vill med sitt liv, när drömmarna blivit uppfyllda men inte gjort en lyckligare. Tomas blev inte riktigt nöjd med förra skivan Ett slag för dig. Där fanns låtar som ville bli starkare i uttrycket och ur den frustrationen föddes samarbetet med Simon Nordberg, som bland annat producerat Motorhomes. Resultatet blev svängigare och det bästa Tomas Andersson Wij gjort. Det religiösa temat är inte heller lika påtagligt eftersom andra ämnen trängde sig på den här gången. Vi diskuterar hans tidigare texter och paralleller dras till Nick Cave, Dylan och Spiritualized, några exempel på andra som blandar in religion i sin musik. Tror du att folk ryggar tillbaka när du sjunger om Gud? - Vissa kanske blir skrämda, men vem funderar inte på Gud? Jag grubblar inte över vad folk ska tycka när jag skriver mina texter, detta är ju frågor som alltid kommer att omge mig. Och de

som lyssnar på mina skivor förstår att jag inte har speciellt många svar. Skillnaden ligger i att det blir känsligare på svenska, men då kan man också beröra människor mer. Laddningen blir antingen positiv eller negativ. Han säger sig önska att han kunde skriva om andra människor, men det blir mest om honom själv och hans närmaste vänner och flickvänner. – De gröna vagnarna handlar om en av mina absolut bästa vänner och även om jag inte brukar berätta för folk att “denna låt handlar om dig”, ska jag säga det till honom. Men han kommer nog förstå det ändå. I taket hänger två rislampor och på bordet bredvid oss ligger det snyggt uppradade modetidningar. I hyllan står det uppslagsböcker, lexikon och en psalmbok. Dina texter är väldigt poetiska, har du skrivit något skönlitterärt? – När jag var 16-17 år hade jag en idé om att bli författare, jag skrev kanske 80 sidor som jag definitivt inte skulle vilja läsa idag. Sedan kom jag på att romanformen inte passar mig, att jag hellre skriver i ett kort koncist ögonblicksformat. Jag har skrivit lite poesi, vilket är ett bra sätt att komma in i låtskrivandet, men det är inte ens i närheten av känslan att skriva text till en melodi. TOMAS ANDERSSON WIJ är uppvuxen i Fruängen och varje söndag gick hela familjen till Baptistkyrkan Ebeneser på Mariaberget. Om man frågar honom hur kristen han är på en skala 1-10 svarar han 7, men vet inte riktigt varför. En 10:a har oerhört stark visshet, medan han själv har sina tvivel. Lyssnar du själv på religiös musik? – Musik kan inte vara religiös. Artister kan vara religiösa. Och visst lyssnar jag på religiösa artister - Dylan, Lauryn Hill, Marvin Gaye....

Men du går inte till Gospelcenter och köper svenska lovsånger med någon medelålders karl med akustisk gitarr? – Nej, skrattar Tomas, verkligen inte. Vi har fått besök av Jean, konstnären som Tomas delar lokalen med. Det är hans verk som hänger på väggen; en skiss av en man i gult. Går du på klubb? – Ja, de som Jean anordnar framför allt. – De mest syndiga klubbarna i stan, ropar Jean från andra sidan rummet. – Jag har blivit ruskigt inspirerad de senaste åren att vara i den världen, med den musiken, avbryter Tomas. Han har en vacker uppsyn, uppriktiga ögon och är väldigt tillmötesgående. Som sjuåring började han sjunga i kyrkan, kompad av en kille med VPK-skägg och utställda byxor. Som tioåring bildade han ett band och började plita ned egna texter i bakvattnet av Imperiet. Fyra år senare blev han radiopratare i P3:s ungdomsprogram Tvärnit. – Jag hade en dröm om att få spela mina favoritskivor i radio. En vecka efter start fick jag intervjua Thåström. Då var jag jävligt nervös, men han var väldigt trevlig för att vara Thåström. Jag frågade var han hade köpt sina gulfläckiga byxor, den typen av frågor. Han svarade lydigt. De gulfläckiga hade en av hans kamrater hittat i en container. De är skitsnygga, sa jag! Senare inledde Tomas en strålande karriär som journalist åt bland annat SvD, DN och Nöjesguiden. Det händer fortfarande att han gör en eller annan intervju. Tomas säger sig bli inspirerad av att möta människor och brukar se till att få långa intervjuer. En gång tillbringade han en natt med John Holm i Köpenhamn, medan sistnämnde väntade på morgonflyget tillbaka till USA. Debutplattan Ebeneser kom 1998, men gick relativt obemärkt förbi. Det var med andra

la musik

skivan Ett slag för dig som folk fick upp ögonen för Tomas Andersson, som då hade lagt till Wij i namnet efter byn i Hälsingland där hans mamma växte upp. Han blev nominerad till årets textförfattare men den gången satte Håkan Hellström käppar i hjulen. Trots att Tomas har ledsnat på jeanskillar som Ryan Adams, är det ändå dem han känner sig mest besläktad med. Han uttrycker sin besvikelse över singer/songwriter-traditionen som stagnerat i utveckling. – Det råder brist på nyfikenhet och påverkan från annan musik, traditionen har blivit protektionistisk. Det finns dock några som öppnar upp för andra influenser, exempelvis David Kitt, Kurt Wagner, Mark Eitzel och David Gray. Har du kvar några idoler sedan barndomen? – Ja, flera. Mycket av det uttryck jag växte upp med, den stämning och energi som fanns i tidiga U2 och Waterboys, påverkar mig fortfarande. De har blivit en slags referens till hur musik ska kännas. Skulle inte lyssna på U2 eller Waterboys i dag, deras plattor känns så daterade, men väl The Smiths. De har har överlevt tidens tand. Vad tycker du om Lars Winnerbäck? – Han är väl bra, framför allt när han är full på energi, jag har flera av hans skivor. Han skriver bra rapportprosa. Våra grejer har inte så mycket med varann att göra men vi befinner oss på samma gata genremässigt. Patrik Isaksson? – Han gillar jag inte. Nej, usch jag kunde inte ens gå på Grammisgalan 1999 när han var nominerad till bästa textförfattare. Jag tyckte det var

50 | la musik

skändligt. Hans texter är som tvåloperor, tvådimensionella. Om jag skall jämföra Tomas Andersson Wij med någon annan blir det utan tvekan Plura. När jag påpekar detta för honom, blir han lite förvånad. – Vi har en liknande sångtiming men har inte så värst mycket mer gemensamt tycker jag. Däremot har han inget emot att bli jämförd med Plura, som är en väldigt uttrycksfull sångare. I slutet av 80-talet lyssnade Tomas mycket på Eldkvarn, speciellt Kungarna från Broadway. Förra året medverkade Tomas på hyllningsplattan till Plura och även på Bajen Forever. Hur kändes det när Hammarby vann förra året? – Jag brydde mig inte, det var märkligt att gå runt på Söder och höra den där skivan eka från fönster. Jag skrev den där låten som en slags politisk infiltrering med fotbollsmetaforer. Jag är inget vidare Bajen-fan. NÅGRA VECKOR SENARE träffar La Musik Tomas Andersson Wij igen, för att dricka whisky och lyssna på musik. Han möter oss i dörren till sin lya i jeans, skjorta och Birkenstocks. På väggen hänger stora fotografier på favoritkonstnären Ola Billgren och Johnny Rotten och på ett av köksskåpen sitter en filmaffisch från Nick Drakedokumentären A Skin Too Few fasttejpad. Tomas slår sig ned i den röda soffan och sätter på David Kitt, Joni Mitchell och sedan Frank Sinatra. – Det här är Sinatras bästa och mörkaste platta, Cycles från 1968, producerat av Don Costa.

Vi lyssnar med andakt till You Are My Way Of Life. Därefter tar La Musiks Erik Dahlström över plattvänderiet och ber Tomas tycka till. JOHAN HJELTNE “Vilsen flyttfågel”

– Jag har den här plattan, den är släppt på Hemlandssånger. Han skickade den till mig tillsammans med ett fint brev. Jag känner igen den John Holm-inspirerade rösten. Det låter väldigt mycket 70-tal. Man får känslan av att han inte lever i samma tid som vi andra, då tänker jag främst på språkbehandlingen. Det känns uppriktigt, men ingen melodi som direkt sätter klorna i en. TOMAS LEDIN ”Too Many Days”

– Man kan höra på de basiga gitarrerna att det är 70-tal. Energin som han har är svår att motstå, men melodin är lite “by the book”. Detta är Tomas Ledins debutalbum från 1972. – Är det sant? Ja, det finns ett jävla självförtroende, men det är en svår genre att slå sig in på. Att sjunga på engelska är som att sälja sand till araberna. Faktum är att Tomas Ledin ringde mig häromdagen och sa att han tyckte väldigt mycket om min nya skiva. AMERICAN MUSIC CLUB “Gratitude Walks”

– Åh, I love this song. Får man prata i låten? Jag hörde den här första gången live på Roskilde

TOMAS ANDERSSON WIJ

1994. Mark Eitzel, som redan var halvpackad, halsade ur en flaska rödvin. Jag höll på att ramla baklänges när jag hörde den här, det var en sådan uppenbarelse. Direkt efteråt gick jag till Virgins tält och tiggde till mig plattan. Jag gillar den här 6/8-dels takten, att de lyckades få ett sväng i långsamma låtar. AMC tog singer/songwritertraditionen vidare. Det blev ännu större kärlek från min sida när jag fick reda på att det var Mark Eitzel som upptäckt Red House Painters. Jag åkte till San Fransisco och letade upp honom. Skivbolaget brydde sig inte ett skit om AMC så jag gick runt i olika musikaffärer och frågade om någon kände Eitzel. Jag bodde i Height Ashbury och mittemot fanns en BookSmith. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle fråga den skäggige snubben i affären och han kände en radioproducent som kände bandet. Han lovade att ringa några samtal. En dag ringer denne radioproducent och säger att Eitzel är i New York, men han kommer tillbaka för att se Barbara Streisand-konserten. Dagen efter ser jag att AMC ska spela på ett ställe som heter The Thirsty Swede, så jag går dit och sitter och väntar på honom. Eitzel har då hört talas om mig, kommer fram och säger: “Jaha, du är den där ettrige svensken, vi kan käka lite Tex Mex innan konserten.” Jag fick en halvtimme och Eitzel hann redan då bli full, konserten var skitdålig, men jag fick min intervju.

NINA SIMONE “Oh, Suzanne”

LORRAINE ELLISON “Stay With Me Baby”

– Oj, vad bra. Det skulle kunna vara Dion, de har samma timing i sången. Det är Nina Simone. – Nina Simone? Åh, vad bra. Cohen är ju alltid bäst när någon annan sjunger, till exempel när Aaron Neville gör Ain’t No Cure For Love.

– Jag satt och tänkte på hur mycket jag älskar Dusty Springfield, delvis för att hon är mer återhållsam. Det här är samma ljudbild som på Dusty In Memphis. Vissa artister bara kör över en med sin desperation på ett schysst sätt, andra måste man ställa sig i försvarsställning till. Detta är lite för mycket. Det är ett sådant mysterium, vad det är som gör att vissa grejer talar till en. Det är det som gör kritikerjobbet så omöjligt. Man kan höra att något är riktigt bra i sin genre, t o m “outstanding”, men ändå går inte hjärtat sönder på en. Det är någonting i tonen som inte riktigt kommunicerar med en.

THE BROTHERS AND SISTERS “The Times Are A-Changing”

– De här vet varför de är kristna. Åh, vad bra! Så exklusivt bra! Det här var det bästa jag hört på länge. Tomas tittar på konvolutet och begär att få höra mer. BOB DYLAN “Alberta # 4”

– Det sägs att han gjorde den här plattan för att bli av med sina fans. Nu har han den där Lay Lady Lay-rösten igen. Han brukar låta så här på en del plattor, men han har något fel på stämbanden, bronkit eller något. Mitt första band gjorde en cover på Mr. Bojangles, är det stilpoäng eller? 1983, jag var tolv år, vi trodde att det var en Dylan-låt. Tomas plockar upp sin gitarr och sjunger tyst raderna till Mr. Bojangles. Det är tårdrypande bra. Någon får ett sms. – Nu är det STIM som hör av sig direkt, skämtar Tomas.

Kvällen börjar bli sen, chipsen är slut, whiskyn börjar sina och Tomas spelar Dion, Bert Jansch och Bruce Springsteen. Vi myser i melankolins tecken tills Tomas skakar om oss rejält när han sätter på den kanadensiske singer/songwritern Bruce Cockburn. Fortfarande nedstämt, men ack, ack, ack så kolossalt vackert. – Han är fortfarande aktiv. Han var här för några år sedan och spelade på Södra Teatern. Jag såg honom första gången när jag var tolv, på en kristen festival. Men jag fattade inte riktigt då hur bra det var. Nej, inte La Musik heller. Men nu vet vi.

När soulduon Sam & Dave splittrades var Atlantic snabba på att kontraktera Sam för ett soloalbum. Ett album som spelades in men släpptes först 33 år senare. Anders Enquist ringde upp Sam för att få svar på gåtan kring albumet.

the lost E

fter flera framgångsrika år på 60-talet med soulduon Sam & Dave och hits som Soul Man, Hold On I´m Coming och I Thank You lade Sam Moore ned duon 1969. Dave Prater hade skjutit sin fru men lyckades komma undan straff och soulbröderna förvandlades till drogbröder. Atlantic var dock snabba med att kontraktera Sam för ett soloalbum. Med King Curtis som producent och med namn som Aretha Franklin, Donny Hathaway, Cornell Dupree och Sweet Inspirations spelades albumet in. Vad som sedan hände finns egentligen inga konkreta svar på men albumet gavs aldrig ut. King Curtis mördades en tid efter inspelningarna och själv var Sam Moore fast i det kraftiga drogmissbruket och övertalades av sin manager att lägga solokarriären på hyllan och återförenas med Dave i stället. Soloalbumet föll i glömska. I början av åttiotalet försökte Sam Moores fru Joyce Moore reda ut Sams affärer med uteblivna royaltys och fick då besked av Atlantic att anledningen till att Sam inte fått royalty var att han fått stora förskott på ett soloalbum. Detta var första gången Joyce hörde talas om detta album. När Joyce rotade vidare i det hela fick hon beskedet att mastern förstörts i en brand och lade ned projektet. Men i samband med sammanställningen av en Sam & Dave-box för Rhino Records 1998 hittade man mastern och Sam Moore fick då denna av Atlantic som kompensation för utebliven royalty och bestämde sig snabbt för att ge ut albumet Plenty Good Lovin The Lost Solo Album, 33 år efter inspelningarna. Att 2002 få ett tidigare outgivet soloalbum med en legendarisk soulman som Sam Moore inspelat 1969 i sin hand är ju naturligtvis lika fantastiskt som när Shuggie Otis mästerverk Inspiration Information från 1974 helt plötsligt gavs ut förra året efter 27 bortglömda år i någon masterhylla. Det tycks ju dock märkligt att konstatera att ett skivbolag kunnat igognera eller glömma bort ett Sam Moore-album. Å andra sidan var ju slutet på 60- och början på 70-talet oerhört då Marvin Gaye, Curtis Mayfield, Sly Stone, Stevie Wonder,

52 | la musik

Bobby Womack, James Brown, Aretha Franklin och resten av hela den idag legendariska soulligan fullkomligt exploderade i mästerverk efter mästerverk. Kanske tyckte skivbolaget vid denna tidpunkt att Sam Moores debut inte skulle komma att matcha detta. Kanske var Sams drogproblem så pass stora så de ansåg att han inte skulle klara av en solokarriär. Men för att ta till en sliten klyscha, bättre sent än aldrig. Och kanske jag är förblindad över det faktum att sådan här svettig, bluesig, funkig - “Keep on sockin it to me” placerar ju Moore på samma pall som James Brown i sina svettigaste stunder - och riktig rotsoul inte längre görs. Må då så vara. Plenty Good Lovin - The Lost Solo Album är i alla fall rysligt bra. Albumet släpptes tidigt detta år men rönte ingen större uppmärksamhet och har inte sålt särskilt bra. Kanske hade Sam Moore rätt, det han sa till mig när jag pratade med honom i samband med albumsläppet i februari, att dagens ungdom inte kommer ta till sig albumet. “De har sina grejer idag som de lyssnar på.” Men som han samtidigt utryckte det, “men egentligen, varför inte, sådan här musik görs ju inte längre.” Varför skivan aldrig släpptes har Sam Moore inget svar på. Du var inne i en svår drogperiod, producenten King Curtis blev mördad strax efter inspelningarna, kan detta ha påverkat skivbolagets beslut? – Möjligt, men jag tror kanske att det var en radda omständigheter sammanslaget som stoppade utgivningen. Sedan ville de naturligtvis att vi skulle fortsätta med Sam & Dave. Blev ni utnyttjade eller var ni så inne i drogandet och festandet så ni inte brydde er? – Kanske lite av varje. Men vet du, jag är inte bitter och jag tänker inte tillbaka alls på detta. Jag ångrar inget. Jag är inte en sådan man som sitter och tänker tillbaka för mycket på det som varit. Vi hade det kul och bra där på den tiden också. Vad har du för minnen av inspelningarna?

soulman

”Det kommer tyvärr aldrig att hända. Never. Soul görs inte på detta vis längre.”

– Allvarligt talat, jag minns knappt dessa inspelningar alls. Jag minns knappt låtarna vi spelade in. Efter inspelningarna av skivan blev det helt enkelt så att mastertejpen ställdes in i arkivet och därefter glömdes det hela bort. Jag hade ingen aning om att dessa inspelningar existerade, ännu mindre att det fanns kvar tills de dök upp igen 1998. Var spelades albumet in? – Hm, jag tror att vi spelade in merparten i New York i alla fall. Var har du för relation till låtarna idag? – Egentligen inga eftersom jag totalt glömt bort detta album under alla år som gått. Jag ser plattan som en platta med en bunt låtar med ganska bra groove. Varken mer eller mindre. Plattan har det där tidstypiska svettiga, funkiga råa bluesiga soulsoundet, tror du vi kommer få höra en nyinspelad skiva med liknande soul i framtiden? – Det kommer tyvärr aldrig att hända. Never. Soul görs inte på detta vis längre. Vad tycker du om dagens soul och utvecklingen den har tagit? – Nja, för det mesta inget vidare. Men självklart finns det artister idag som jag tycker gör bra musik. Men jag lyssnar inte så mycket på dagens soul. Kommer du spela in någon ny skiva framöver? – En bra grej med att soloalbumet kommit ut är att det kan sätta fart på vissa saker, så det är nog troligt att jag spelar in en ny skiva framöver. Annars har 67-årige Sam Moore ett ganska lugnt liv idag och vill gärna att det ska fortsätta så. Han gör spelningar på mindre ställen och klubbar men gillar att spela på festivaler och han känner till Jazz & Blues-festival i Stockholm och tycker det vore fantastiskt att få komma till Sverige och spela där. Har du varit här någon gång? – Sure, visst, jag har varit där och jag tycker mycket om Sverige. På

60-talet när jag var där, träffade jag en tjej. Hon var så trevlig att jag tog med henne vidare ut på turné. Haha, men mer allvarligt, Sverige är ett underbart land. Något spikat för Sverige? – Inte vad jag vet idag, men nog finns planer på att spela där i alla fall. När jag till sist frågar Sam om familjen och hur många barn han egentligen har eftersom det aldrig publicerats några uppgifter om det, skrattar han lite och svarar att han faktiskt inte riktigt vet. “Man, I had a good time then.” Men förutom döttrarna på 50 och 25 år så finns det säkert 8-9 barn till gissar han på. Låter idag kanske konstigt men med tanke på hur hans liv såg ut på 60-talet så är det nog inte så konstigt. Om man knappt minns att man har spelat in en soloskiva, hur ska man då exakt minnas var man spridit sin säd? Idag är det dock annat som gäller. Sam Moore är helt drogfri och han älskar att spela golf. Och han är fortfarande gift med Joyce Moore.

berättelsen om

blue note en studie i blått av Tobias Brandt

76 | la musik

BLUE NOTE - EN STUDIE I BLÅTT

äg Blue Note och inte bara jazzvännerna spetsar öronen. B-l-u-e N-o-t-e. Känn på uttalet. Sug på fraseringen. Du uttalar ett stycke jazzhistoria. Samtidigt nämner du en stil. En hel framtoning. För någonting lika suggestivt som elegant vilar över allt som har med Blue Note att göra. En känsla. En förnimmelse, lika intensiv och glidande som cigarettrök som sakta cirklar mot taket. Blue Note framkallar ett sceneri. Svartvita bilder av koncentrerade jazzmusiker. Improviserade toner. Skarpa kontraster och djup atmosfär. Sinnebilder. Blue Note är ett namn laddat med visuella associationer. Skarp typografi. Djärv och dansant layout. Ett slags jazzgrafik. Eller jazzestetik, kanske. Om det finns en sådan estetik måste i alla fall Blue Note ha bidragit till den. Fast på något vis är Blue Note en alldeles egen estetik, med samma monumentala dynamik som ett totalkonstverk. Här finns helt enkelt en aura - “en sällsam väv av tid och rum: en unik framtoning av någonting avlägset, det må befinna sig aldrig så nära” som tyske filosofen Walter Benjamin beskrev auran. Kanske vet ni precis. Kanske förlorar ni er också i denna värld av jazz. Kanske älskar ni Blue Note lika mycket som jag. Blue Note Records den legendariska jazzetiketten som startades av den tyske immigranten och jazzälskaren Alfred Lion i New York 1939. Det rör sig om ett skivbolag som har flera tusen klassiska jazzplattor på sitt goda samvete. Men också om ett svåröverträffat varumärke och ett kulturhistoriskt monument. Fast egentligen handlar det bara om en enda sak: om kärleken till jazzmusiken.

klubbarnas nattliga jamsessions, är den unge Alfred så förälskad i musiken att han måste dokumentera den. Han måste så innerligt spela in boogiewoogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis att han skrapar ihop pengar för att hyra studiotid. Året är 1939 och de första utgåvorna från Blue Note Records ser dagens ljus. Samma år sluter Francis Wolff upp vid sin barndomskompis sida. Han börjar jobba som fotoassistent och kommer i fortsättningen att fotografera i princip alla Blue Notes inspelningar, en bilddokumentation som sticker ut genom både sin visuella briljans och inkännande hållning. Stora delar av Wolffs fotografier låg länge nedpackade och höll på att förbli okända, men för sju år sedan publicerades den majestätiska “The Blue Note Years - The Jazz Photography of Francis Wolff” (Rizzoli). I denna bok kan man också läsa utdrag ur skivbolagets första broschyr där de unga entusiasterna Lion och Wolff statuerar: “Hot jazz /.../ is expression and communication, a musical and social manifestation, and Blue Note Records are concerned with identifying its impulse, not its sensational and commercial adornments”. Och de förblev sin vision trogna. Men Alfred Lion och Francis Wolff var inte ensamma i sin gärning. Många europeiska immigranter gjorde en enorm insats för att lyfta fram jazzen som konstform i efterkrigstidens Amerika. De turkiska bröderna Ahmet och Nesuhi Ertegun startade Atlantic Records, armeniern George Avakian jobbade på Columbia och engelsmannen Leonard Feather och östeuropén Ira Gitler skrev jazzkritik. Därtill var många klubbägare av europeisk härkomst. Och dessa människor behövdes. För i det rasistiska och segregerade USA förlöjligades den svarta jazzen och sågs på sin höjd som simpel underhållningsmusik. Tänk då vilken ironi att dessa europeiska immigranter, estetiskt hypersensibla och starkt passionerade, tar den afroamerikanska musiken till sina hjärtan och uppmärksammar amerikanska folket på landets egen unika konstform. Vilken betydelse bakgrunden i Weimarrepublikens Berlin hade för Alfred Lion och Francis Wolff kan man bara spekulera om. Åren före naziregimen exploderade ju nöjeslivet och kabarékulturen i det hektiska Berlin. Filmindustrin blommade ut med den tyska expressionismen. Det fanns fler barer och teatrar än man kunde räkna till och flärden och dekadansen kulminerade samtidigt som inflationen slog nya rekord. “Berlin war DIE stadt”, skrockar en gammal tant i Julien Benedikts dokumentärfilm Blue Note - A Story of Modern Jazz från 1996. Kulmen nås enligt många med premiären 1928 på Bertolt Brechts teaterpjäs Tolvskillingsoperan med musik av Kurt Weill. (Den innehöll för övrigt den blivande jazzstandarden Mack the Knife.) Samtidigt hade det visionära, konstnärliga avantgardet samlats under ett tak i arkitekten Walter Gropius berömda Bauhausskola i Dessau. Dessa starka, om än något spretiga, impulser förde de tyska immigranterna med sig till Amerika under 30-talet och att

“The beat got right into my bones”

i Berlin redan 1925. Det är söndag och den 16-årige Alfred Lion är på väg till Admirals Palast för att åka rullskridskor. Så brukar han alltid göra, varje söndag. Men denna dag möts han av beskedet att rullskridskoåkningen är inställd till förmån för en konsert med Sam Woodyard and his Chocolate Dandies. Lika förvånad som nyfiken löser han biljett. Och stiger in i resten av sitt liv - ett liv som jazzälskare. Det är första gången han ser svarta musiker och hör jazz. Musiken griper tag i honom direkt. Det han hör är någonting helt nytt, någonting helt annorlunda. “The beat got right into my bones”, berättade han många år senare. Tillsammans med bästa vännen Francis Wolff upptäcker Alfred Lion jazzen. Han åker snart till New York med bara några mark på fickan, gästarbetar i hamnen och köper mängder av skivor med sig tillbaka till Berlin. Så ser faktiskt grunden till Blue Note ut: två vänner med en gränslös passion för jazz. På detta robusta emotionella fundament byggdes sedan skivbolaget. Men innan dess hade Alfred Lion, som så många andra fritänkande landsmän, tvingats fly från en växande nazism i Tyskland. Efter en tid som handelsman i Chile hamnar han åter i New York 1937. Francis Wolff är då fortfarande kvar i Berlin. Efter att ha utforskat stadens jazzliv, såväl i Carnegie Hall som på jazz-

BERÄTTELSEN OM BLUE NOTE BÖRJAR

“Hot jazz /.../ is expression and communication, a musical and social manifestation, and Blue Note Records are concerned with identifying its impulse, not its sensational and commercial adornments” 56 | la musik

både Alfred Lion och Francis Wolff hade ett estetiskt helhetsperspektiv står utan tvivel. Blue Note blev deras konstverk. Ett totalkonstverk. SIDNEY BECHETS INSPELNING AV GEORGE Gershwins

Summertime blir Blue Notes första hit redan 1940 och den möjliggör ekonomiskt bolagets framtid. Under åren som följer spelar de ivriga tyskarna mest in artister ur jazzens mittfåra, däribland etablerade storheter som klarinettisterna Bechet och George Lewis. Det är först 1947 som den verkliga pionjärinsatsen inleds. Till allas förvåning väljer Alfred Lion att spela in den då oetablerade och misskände särlingen Thelonious Monk, ett “avigt” pianogeni. Denna inspelning blir startskottet för en strävan efter att alltid ligga i fronten av jazzutvecklingen, att alltid nosa upp de mest spännande artisterna. Men aldrig för sakens skull, utan alltid drivet av en vilja att förmedla bra musik. Nästa viktiga inspelning är med pianisten Bud Powell och äger rum 1948. Inga finansiella eller andra marknadsmässiga överväganden finns vid den här tiden bakom Alfred Lions val av artister. Han väljer bara de artister som berör honom djupast. Det är känslan som tar beslut, den intuitiva jakten på “schwiiing” och “the blues”. Enligt Gil Melle, en saxofonist som spelade in för Blue Note, var Alfred Lion en sorts vandrande inspiratör som förlöste fler än en musiker. “He instinctively knew when they had it down deep, and that he could draw that ability out of them and put it on his record”, hävdar han i Benedikts film. Det brukar därav talas om “The Blue Note Treatment”, en slags trestegsservice som bestod av omsorg, planering och kvalitet (i alla led). Jazzmän som Herbie Hancock, Horace Silver och Freddie Hubbard vittnar alla om hur viktig deras tid vid Blue Note var. Hur deras idéer fick genomslag, hur varje inspelning genomfördes omsorgsfullt med noggranna repetitioner, medvetna val av medmusiker och perfekt ljudkvalitet. Det sistnämnda stod ljudteknikern Rudy Van Gelder för. Genom sin lyhördhet och akustiska detaljkänsla bidrog han till att höja ljudkvaliteten och särskilja Blue Note ytterligare. I föräldrahemmet i Hackensack, i New Jersey, rev Van Gelder väggen mellan sovrum och vardagsrum och byggde en egen studio efter sina speciella preferenser. I det magiska rummet skapades sedan vad som kom att kallas “The Blue Note Sound” varmt, distinkt och kristallklart. Allt som allt måste Van Gelder ha spelat in tiotusentals skivor i sina studior, och han är antagligen den klassiska jazzens meste ljudtekniker. Blue Notes inspelningar sticker alltså ut, men inte bara för ljudets skull utan också genom Alfred Lions imponerande känsla för talang och konstnärlig kvalitet. Hela bolagets katalog är extremt svårslagen, både vad gäller stilistiskt omfång och kreativ kontinuitet. Ett exempel är John Coltranes Blue Train (1958) som enligt många står långt över saxofonistens annars så imponerande produktion för etiketten Prestige vid samma tid. Samma sak gäller för altsaxofonisten Jackie McLean vars 60-tal på Blue Note - till exempel den makalösa One Step Beyond (1963) och Right Now (1965) - vida överglänser hans tidigare (och senare) insatser. Tur då att sagan om Blue Note inte tog slut redan 1954. För efter att

Lion drivit sin kompromisslösa inspelningspolitik var skivbolagets ekonomi vid denna tid under all kritik. När så Columbia lanserade vinylskivornas 12”-format var det ett dråpslag för Blue Note som tvingades uppdatera hela sin 10”-katalog. Det nya formatet var också dyrare av andra anledningar, till exempel behövdes riktiga konvolut med omslag och baksidestexter till skillnad från tidigare kuvertlikande höljen. Glädjande nog skulle den tilltvingade fokuseringen på omslagsdesign göra Blue Note om möjligt än mer klassiskt. Till en början använde man sig av etablerade designers som Paul Bacon och John Hermansader - och en ung Andy Warhol gör vissa insatser som tecknare. Men från och med 1956 blir ett ungt layoutgeni vid namn Reid Miles, från tidningen Esquire, ett slags husdesigner hos Blue Note. Att hans ljuvligt banbrytande formgivning är en av anledningarna till att Blue Note är så välkänt utanför jazzkretsarna är ingen överdrift, särskilt efter att Graham Marsh, Felix Cromley och Glyn Callingham gav ut den oundgängliga boken The Cover Art of Blue Note Records (Collins&Brown) i början av 90-talet. Ruth Lion, Alfreds andra fru, har berättat att det ofta förekom de mest intensiva gräl mellan Reid Miles, Alfred Lion och Francis Wolff i fråga om olika omslag. Av resultaten att döma verkar man ha enats i en fruktbar kompromiss varenda gång. Och med Reid Miles formgivning blev Blue Note ännu mer modernt, ännu mer profilerat och briljant. Omslagen visar djärva typografiska experiment, smarta ordlekar, fyndiga allusioner, dramatiska kameravinklar och drastiskt beskurna bilder. Som kanske inget annat skivbolag skapade sig Blue Note en allomfattande och driven visuell profil. Ett totalkonstverk, ingenting mindre. musikaliska räddning Art Blakey and The Jazz Messengers. De första inspelningarna sker under Horace Silvers namn och följs av de klassiska liveskivorna At the Café Bohemia vol. 1 och vol. 2 (1955). Silver spelar piano, Blakey trummor, Kenny Dorham trumpet, Hank Mobley saxofon och Doug Watkins bas. Hardbopen är därmed född, och Blue Note blir dess första hem. Kommersiell framgång följer också med denna mer publiktillvända och svängiga jazz som bröt mot bebopens slentrianmässiga komplexitet och förde in mässande gospelinfluenser i jazzen. Hardbopen förs vidare av Horace Silver Quintet av många betraktad som den första funkgruppen - som tillsammans med Art Blakey and The Jazz Messengers blir Blue Notes första guldkalv. Både kontinuitet och innovation hörs i album som Blowin’ the Blues Away (1959), Horace-Scope (1960) och Cape Vardean Blues (1965) med Horace Silver, samt Moanin’(1958), Mosaic (1961) och Free For All (1964) med Art Blakeys bullriga band. EFTER KRISEN 1954 HETER BOLAGETS

la musik

Så rör allting på sig ordentligt. Skivsläppen ökar i stadig takt. Rudy Van Gelder flyttar in i en ny studio i Englewood Cliffs, också i New Jersey, och Blue Note följer efter. Till sin hjälp har Alfred Lion och Francis Wolff nu också saxofonisten Ike Quebec som fungerar som talangscout och artistansvarig. Men bolaget är fortfarande litet och utgivningen fungerar fortfarande i rakt nedstigande led från Lions smak och intresse. Eller som Rudy Van Gelder har påpekat: “That Blue Note era would never have happened in the context of a large company… it was personalized, individual, approach”. Under det sena 50-talet briljerar pianister som Sonny Clark och den särpräglade Herbie Nichols hos Blue Note, till exempel med album som Dial ‘S’ for Sonny (1959) och Herbie Nichols Trio (1956). Nästföljande decennium härbärgerar bolaget artister som tenormannen Joe Henderson, som släpper milstolparna Inner Urge (1964) och Mode for Joe (1966), och trumpetaren Freddie Hubbard som är mycket produktiv och ger ut album som Hub-Tones (1962) och Blue Spirits (1965). Herbie Hancock går på sitt håll från debuten Takin’ Off (1962) via mästerverket Maiden Voyage (1965) fram till den massiva The Prisoner (1969). Kvaliteten är mycket hög, spelglädjen och fokuseringen är likaledes exceptionell. Lyssna bara på Wayne Shorters banbrytande Speak No Evil (1964) och trumpetaren Lee Morgans Search for the New Land (1964). 1963 står Lee Morgan för bolagets första stora crossoversuccé med låten och plattan The Sidewinder, som följs av den lika framgångsrika Song for My Father (1964) med Horace Silver Quintet. Att inte Alfred Lion var sen att önska sig liknande smashhits vittnar Morgans efterföljande The Rumproller och Hank Mobleys The Turnaround om, båda från 1965 och löst baserade på The Sidewinder. Men samtidigt märker man alltid oförutsägbara drag i Blue Notes utgivning. Art Blakeys ritualistiska slagverksjam Orgy in Rhythm (1957) och The African Beat (1962) är båda udda inslag i 50- och 60-talets skivflora, trots sin uppenbara exotism. De framsynta avantgardisterna fick också ett välförtjänt utrymme. Ornette

58 | la musik

Coleman släppte sina två volymer av At the ‘Golden Circle’ (1965), Eric Dolphy sin stringenta Out to Lunch (1964), trombonisten Grachan Moncur III sin Evolution (1963), vibrafonisten Bobby Hutcherson sin debut Dialogue (1965), pianisten Andrew Hill sin Black Fire (1963) och saxofonisten Sam Rivers den häpnadsväckande Fuchsia Swing Song (1965). Därmed bidrog de alla till att göra jazzen lite friare och stökigare. Startskottet går dock i början av 1963 när Jackie McLean sätter ihop sin fantastiska kvintett med Hutcherson, Moncur III, basisten Eddie Khan och den unge batteristen Tony Williams - den första riktiga avantgardegruppen hos Blue Note. NÄR ALFRED LION “UPPTÄCKTE” HAMMONDORGANISTEN Jimmy Smith 1958 bidrog det till att stärka Blue Note ytterligare, både ekonomiskt och i fråga om frontställning. Det sägs att Lion var så tagen av Smiths sound att han övervägde att sälja bolaget och bli dennes turnémanager. Med Smith följde så en våg av svängig orgeljazz på Blue Note och hans efterföljare hette Freddie Roach, “Baby Face” Willette och John Patton. Mot sluten av 60-talet blev soundet ännu mer funkigt och souligt med Big John Pattons Let ‘em Roll (1965) som bra exempel. I samma riktning gick också Lou Donaldson med klassikern Alligator Boogaloo (1967), gitarristen Grant Green med sin Talkin’ About (1964) och saxofonisten Stanley Turrentine med Easy Walker (1966). Den svängiga trumpetaren Donald Byrd måste också nämnas i detta sammanhang, särskilt som han gör utmärkt souljazz på både Mustang (1966) och Blackjack (1967). När Ike Quebec går bort 1963 blir Byrds mångåriga medarbetare och pianist Duke Pearson ny artistansvarig hos Blue Note. Mot slutet av 60-talet fungerar han också som producent. 1966, på toppen av sin jazzgärning, säljer Alfred Lion och Francis Wolff sitt skötebarn Blue Note till Liberty Records. Året efter går Lion i pension på grund av dålig hälsa. Reid Miles lämnar även han Blue Note. Kvar vid rodret är Francis Wolff och Duke Pearson. Många menar dock att den “klassiska” Blue Note-eran gick i graven när Lion lämnade bolaget, och att storverkens tid var förbi. De har förstås helt fel. Förvisso blev musiken alltmer fusioninriktad i takt med att fler Fender Rhodes och elbasar släpades in i studion. Men det hindrar inte att musiken höll fortsatt toppklass. Donald Byrds Fancy Free (1969), Andrew Hills Lift Every Voice (1969) och Bobby Hutchersons San Francisco (1970) är alla pärlor och fler finns! Forlenza Venosa Associates, som tar över efter Reid Miles,

BLUE NOTE - EN STUDIE I BLÅTT

ska heller inte underskattas då deras skivomslagsdesign håller kvar Blue Note i samtiden. Precis som musiken gjorde. Men ett symboliskt slut kommer trots allt när Francis Wolff går bort 1971, och när Donald Byrd gör stor succé med fusionalbumet Black Byrd året efter är det oundvikligen början på en ny era. Under de följande åren kommer man mest att ge ut soul och fusion under banderollen “Blue Note Hits a New Note” och då har bolaget, som vid det här laget ägs av United Artists, redan flyttat från New York till Los Angeles. Då, men först då, tar sagan om det klassiska Blue Note slut. 1975 började eldsjälarna Michael Cuscuna och Charlie Lourie att återutge klassiskt Blue Note-material på sitt Mosaic Records, ett projekt som forsätter fortfarande. Svenskättade Bruce Lundvall tog över spakarna på 80-talet och återupplivade etiketten, bland annat genom en omtalad minneskonsert. I dag fortsätter Blue Note att ge ut samtida musik vid sidan av gammalt klassiskt material. Cassandra Wilson och Dianne Reeves är stora vokalissor som slår an tonen för 2000-talets Blue Note. När kalkongruppen Us3 fick tillgång till hela låtarkivet 1993, för att sampla till sin jazziga hiphop, öppnades också dörrarna för en yngre publik och för nya försäljningssuccéer. Att den franske houseproducenten Ludovic Navarre, med artistnamnet Saint Germain, gav ut sin tredje skiva Tourist på Blue Note för två år sedan visar också på en spännande tidsmedvetenhet. Men inte så konstigt kanske, Blue Note har ju någonting att leva upp till. Ändå kommer Blue Note alltid att vara synonymt med Alfred Lion och Francis Wolff. Det var ju deras skötebarn, deras vision, deras konstverk. Och på sätt och vis också deras kött och blod. Blue Note var resultatet av deras unika position i historien och deras oinskränkta kärlek till jazz, deras totala engagemang och den ständiga jakten på “schwiiing”. Det unika? Kanske finns svaret i Francis Wolffs arkitektoniskt komponerade fotografier. Med sin exakta punktbelysning lyfter han fram Alfred Lion, tillsammans med olika musiker, ur mörkret i Van Gelders studio. Den intima och kreativa atmosfären är smittande, och bilderna vittnar om en enda sak: samförstånd. Rollerna som entreprenör och kreatör är upphävda. Alla är visionärer. Musiken är gemensam. Både Lion och Wolff hade också en ovanligt organisk musikuppfattning där känsla och intellekt, fötter och huvud, smälte ihop i jazzen. Den uppfattningen delade de med sina artister. Och den där omedelbara och svårslagna känslan - den VAD HÄNDE SEDAN? JO, REDAN

där direkta utlevelsen som inte finns i den europeiska konstmusiken - är man alltid på spåret från starten 1939. Man är helt enkelt på jakt efter “the blues”, en märklig blandning av melankoli och stolthet, av saknad och erövring. På så vis blev musiken en kraftfull borg för både diskriminerade afroamerikaner och landsflydda tyskar.

MUSIKMAKARNA

Sveriges enda utbildning för låtskrivare! Kvaliﬁcerad Yrkesutbildning 80 poäng Sista ansökningsdag: 15 maj

Tel:0660-105 60 • Fax:0660-105 69 • Örnsköldsvik w w w . m e d i e m u s i k . n u

ayler records artister:

ayler records Live Music With Spirit Free Jazz When Best! Katalog: www.ayler.com Distribution: FLC

Sonny Simmons, Hamid Drake, Bobby Few, Gilbert Matthews, Bengt Frippe Nordström, Noah Howard, Peter Brötzmann, Cameron Brown, Wilber Morris, Assif Tsahar, William Parker, Anders Gahnold, Arthur Doyle, Peeter Uuskyla, Jonas Kullhammar, Peter Janson, Frode Gjerstad, Peter Friis Nielssen, Sunny Murray, Mike Osborne, John Stevens, Paal NilssenLove, Paul Rogers, Jemeel Moondoc ...........

la musik

100 | la musik

josh rouse Josh Rouse är ingen vanlig artist. Han tillhör den här skaran av artister man bara få uppleva en handfull gånger i sitt liv. Han är heller inte särskilt pratsam men Billy Rimgard fångade Nebraskas kanske mest stilfulla låtskrivare idag.

agens gymnasieungdom har det allt bra. Bakom sig har de en hel armé av experter som i media varje vecka varnar för studenternas övervikt, stress, brist på framtidstro och andra mer eller mindre viktiga problem. Jag är inte något fossil men på min tid fanns varken larmrapporter, psykologer eller Prozac - vi fick snällt vända oss till The Cure och Morrissey om vi ville ha hjälp. Även om jag kan tycka det är skönt att tiden är förbi då en stulen kyss kunde vara skillnaden mellan himmel och helvete var det något vackert i att vara så utlämnad till musiken; att man inte bara lyssnade på en artist men även levde med honom/henne och räknade med dennes räddning om man behövde den. För en tid sedan hade jag mer eller mindre accepterat att åren gjort mitt musikintresse en aning tillbakalutat och att det som tidigare brunnit så starkt hade kommit att bli reducerat till ett stilla studerande av electronicaproducenter och soulröster. Såklart krävdes det bara en ledsen vit amerikan uppväxt på The Cure och Morrissey för att jag skulle vara tillbaka i hjälplösheten igen.

JOSH ROUSE ÄR INGEN VANLIG ARTIST. Han är den typen av artist som man - i absolut bästa fall - får uppleva en handfull gånger i sitt liv. När han i februari 2000 släppte sitt andra album, Home, tyckte jag han var en imponerande låtskrivare som gjort en mycket angenäm skiva.

När han nu, två år senare, släppte uppföljaren Under Cold Blue Stars, var det bara de största superlativen som förmådde att beskriva hur bra det faktiskt var. När jag första gången hörde inledningsspåret, Nothing Gives Me Pleasure, var det att jämföra med första gången jag hörde Love Will Tear Us Apart. Jag blev 16 år igen, sittande i skolcafeterian med Pet Shop Boys This Must Be The Place I Waited Years To Leave i hörlurarna. Josh Rouse skrev så vackra popmelodier att han mutade in samma mark som The Cure gjorde med Just Like Heaven och New Order med Love Vigilantes. Tycker ni jag tar i för mycket? Jag har bara börjat. Josh Rouse har sett fler nattöppna vägkrogar och mobile home-samhällen än de flesta. Som barn var hans liv en evig resa bland småstäder i amerikanska mellanvästern och sammanlagt hann han trampa marken i sju olika delstater innan han slutligen slog sig ned i Nashville där han nu bor. Det är lätt att associera den känsla av utanförskap och ensamhet som hela tiden gör sig påmind i musiken till alla gånger Josh var tvungen att börja om från början i en ny stad, i en ny skola, med nya kompisar. Hans amerikanska singer/songwriter-arv och det faktum att debutskivan hette Dressed Up Like Nebraska (komplett med svartvitt americana-omslag) har fått många att lite av slentrian sortera in honom under alternativcountry-facket. Inget kunde vara mer fel. För Josh Rouse har betydligt mer gemensamt med en brittisk poptradition än musiken från Nashville.

la musik

JOSH ROUSE

”När jag gjorde Dressed Up Like Nebraska var det min sista chans. Jag spelade bara in några låtar och skulle sedan sluta spela musik.” – Jag vet inte varför det blivit såhär. Alternativcountry-prylen är något som journalisterna har kommit på. Jag gör bara melankolisk pop. Eller... Jag vet inte... Det är inget jag bryr mig om. i Stockholm. Senare på kvällen ska Josh med sitt band spela på klubben Woody och den lilla lokalen kommer vara slutsåld in till sista plats. I ett rum fyllt av turnéväskor och en grupp fikande skådespelare sitter den lille mannen och fingrar på sin gitarr. Att det är han och inte Mona Seilitz som är stjärnan i rummet skulle knappt gå att gissa om det inte vore för fotografens uppmärksamhet. Lika lite poser och onödiga accessoarer som fanns på Under Cold Blue Stars, lika lite väsen gör Josh Rouse av sig i verkligheten. Dagen efter kommer P3:s Musikjournalen att beskriva honom som “en blandning mellan Elvis och en trädgårdstomte”. Andra albumet Home innehöll bland många andra starka låtar den givna hiten Directions. Den letade sig in på soundtracket till Vanilla Sky (Cameron Crowe är hängiven Josh Rouse-lyssnare) och rönte viss framgång, men i jämförelse med dess potential som radioplåga var spridningen högst blygsam. Nog hade jag och många av mina bekanta trott att den låten var Rouses biljett till verkliga försäljningssiffror. – Nej, nej, nej, skrattar Josh när jag frågar om Home levde upp till hans förväntningar. När jag gjorde Dressed Up Like Nebraska var det min sista chans. Jag spelade bara in några låtar och skulle sedan sluta spela musik. När jag då plötsligt fick ge ut låtarna på skiva och upptäckte att folk tyckte om det ville jag såklart satsa högre. Jag tycker om mina låtar och vill självklart nå ut. Han möter aldrig mina ögon, mumlar fram svaren lite fragmentariskt och knäpper hela tiden ackorden till fantastiska Laughter på gitarren som han krampaktigt klänger fast vid. Det är en rakt igenom hopplös intervju där ingen av de frågor som jag lagt ner så mycket tid på att fundera ut egentligen får några svar. Men samtidigt är det en fantastisk intervju. Josh Rouse är verkligen den “sad white boy” han verkar som på skiva. Han är allvarlig utan att vara arty och självsäker utan att riktigt stå stadigt. DET ÄR EFTERMIDDAG PÅ MOSEBACKE

SEX TIMMAR SENARE ÄR HANS tillbakadragna

jag lite ansträngt ersatt av en betydligt tuffare Josh. Han går han upp på scenen i den fullpackade, svettiga lokalen och mumlar “Wow, there’s a lot of you motherfuckers here” innan han drar igång Women And Men, en av de lugnare låtarna från Under Cold Blue Stars. Låtskatten han har att gräva i innehåller rasande poplåtar som Laughter, Late Night Conversations, Miracle, Feeling No Pain och ett halvdussin till hits, men karln väljer att inleda med Women And Men. Redan där har han vunnit. När han timmen senare avslutar extranumren med en underbar cover av The Cures A Forest beseglar han en av de mest berörande spelningar jag sett på länge. Trots att arrangemangen på skiva ofta innehåller stråkar och blås visar de

fyra på scen att låtarna i grunden är ren pop, treminuterspaket redo att explodera. De stunder när publikens allsång är bedövande och Josh tittar upp med ett stort leende och glittrande ögon gör mig alldeles lycklig. – Konserten i Stockholm var en perfekt start på min sverigeturné, säger Josh fyra dagar senare, i baren på KB efter en nästan lika bra spelning i Malmö. – Den gav oss självförtroende. Jag visste ju inte hur skivorna blivit mottagna här. Han är betydligt mer pratsam än under intervjun på Mosebacke. Kanske för att han fått tillbaka rösten som han tappade i Stockholm, kanske för att han dricker whiskey-shots med bandmedlemmarna. För oss i Sverige är Nashville mest känt som en stor country-hitmaking-machine. Hur är scenen för band och artister som inte passar in i den fåran? – Den är fantastisk! Helt fantastisk! Det finns så oerhört många band som gör kreativ, intressant musik och popmusikscenen här är oslagbar. Det bor otroligt bra låtskrivare i Nashville, förmodligen de bästa låtskrivarna i världen. Vilka planer följer på den här europaturnén? – Jag ska hem och tvätta. Och sen vill jag grilla med mina vänner. Det börjar snart bli bra väder för att grilla hemma, vet du. När jag äntligen har fått honom att prata hinner jag inte fråga mer, för vakten på KB säger bryskt att stället stänger och att jag måste gå hem. När jag kommer ut i regnet på väg tillbaka till hotellet vänder jag mig om. Kvar i baren står Josh och signerar ett exemplar av Dressed Up Like Nebraska åt någon i personalen. Just då och där, med det svarta krullet och en decimeter kortare än alla andra i lokalen, känns han som den enda rockstjärna jag någonsin behövt. När jag vaknar upp dagen därpå är det en överdrift, förstås, men hur jag än söker finna rationella förklaringar går det inte att i ord berätta hur mycket Under Cold Blue Stars har betytt för mig det senaste halvåret. Det är en av de där få skivorna som man helt enkelt inte skulle kunna klara sig utan. Det är The Cure och Morrissey för killen som sitter i trean i förorten och undrar om det här var allt som blev. Det är sånger av en “sad white boy” för de som försökt hitta en plats att andas ut på mellan övertid, krig och Supernatural. Och jag? Jag är 16 år igen, sittande i skolcafeterian med Nothing Gives Me Pleasure i hörlurarna.

”Jag ska hem och tvätta. Och sen vill jag grilla med mina vänner. Det börjar snart bli bra väder för att grilla hemma, vet du.” 62 | la musik

la musik

100

fred eag Text: Lennart Persson

glesmith en hälsning från prärien

FRED EAGLESMITH

et ser ut som en tanke. Eller en hälsning, från en tid som långsamt vittrar bort i våra medvetanden. När jag skickar efter några av Fred Eaglesmiths tidigaste plattor från Kanada kommer en av dem, den som inleds med låten Thirty Years Of Farming, fram med en långbent insekt inspärrad mellan cd-asken och skyddsfolien, uttorkad och sönderfallande. Som om någon vill tala om för mig att Eaglesmith verkligen är en kille från landet; en poet från traktorernas och havrefältens land. Eller kanske snarare, om han själv fick säga det, från de förfallna lånens och de hungriga skadeinsekternas landskap. Han skriver sina låtar om landsbygdens människor, men han verkar för länge sedan ha förlorat tron på möjligheterna att leva där. INTERVJUERNA JAG ANVÄNT mig av i den här artikeln är gjorda vid två olika tillfällen, med några års mellanrum. Redan första gången vi pratas vid berättar han om sin egen, nästan desperata flykt från det lantbruksliv han föddes in i. Familjens gård låg i South Ontario, den lilla flik av Kanada som sticker långt ner i USA i trakterna av The Great Lakes. När Fred var liten “flyttade jordbruket söderut”, familjen ruinerades och blev av med sin egendom. Det befriade honom åtminstone från kravet på att också bli bonde. – Det var en kuslig känsla när alla farmerna runt omkring vår “slocknade”. Det var färre och färre gårdar där ljuset var tänt när jag vaknade på morgnarna. Till sist var hela bygden släckt. Han var ett av nio syskon, och han var inte den ende som flydde. Eaglesmiths andra album, The Boy That Just Went Wrong från 1983, är tillägnat en bror som finns “någonstans i Alberta”. Det var inte bara familjens ekonomiska misslyckande som drev Fred bort. När jag frågar

honom vad som är den effektivaste drivkraften för rock’n’roll kommer svaret blixtsnabbt: – Fattigdom och religiöst förtryck. Och han vet vad han talar om. – Min barndom var förfärlig. Jag tvingades till kyrkan fem dagar i veckan, jag gick i söndagsskola, jag gick i deras privatskolor, förtrycket var massivt. Det var som om soldater marscherade över mig. Jag växte upp i en väldigt sjuk religiös atmosfär och jag har gång på gång fått omvärdera alla mina ideal. Och min musik handlar ofta om allt det där som religionen inte vågar peta på, det där som finns emellan alla deras rigida ord om himmel och helvete. Och redan då lärde han sig en sak som senare skulle prägla hans låtskrivande; att ingenting, speciellt inte människor, kan beskrivas med enbart svarta eller vita nyanser på paletten. – Problemet med religionen är att den alltid talar om människor som goda eller onda, punkt slut, den talar aldrig om oss som är ganska goda och lite onda. Som de flesta av oss är. Den växande insikten om att religionen snarare förvred än förklarade hans värld gjorde honom allt mer olycklig. – När jag var femton bet lögnerna inte längre på mig. Då lämnade jag skiten. Gav mig ut i Kanada, liftade, tjuvåkte på tåg, sov i diken, tog de jobb jag kunde få. Ett tag hjälpte jag till med att släcka skogsbränder. Hans egen själsliga mognad ökade med avståndet till sin familj. – Så småningom blev jag en del av det verkliga livet. Och efter tio år av terapi och rådgivning var jag inte ens arg längre. Det är deras liv, jag har mitt. Det betyder att han numera till och med kan tycka om att höra religiös musik på radion, men att han fortfarande har mycket sporadisk kontakt med sin familj. En kontakt han i och för sig drog sig undan redan medan han levde i familjen. Sina tankar och känslor kanaliserade han istället i de skrivna orden.

– Jag började skriva låtar när jag var tio år gammal. Jag skrev fast jag inte fick, mina skolböcker var fullständigt nerklottrade. Jag lyssnade på radio i smyg, under täcket. På nätterna kunde man om man hade tur få in radiostationer så långt bort som Wheeling i West Virginia. Och så småningom förstod han att han själv kunde göra det där. – Jag hade sett Elvis på TV och plötsligt förstått hur man skaffade sig uppmärksamhet, men det var när jag såg John Prine på David Frosts TV-show som jag fick min första riktiga förebild. Och i Kanada, David Whiffen. En annan singer/songwriter som betytt mycket för mig är Mickey Newbury. Han är sorgligt underskattad. Inspirationen kom även från andra håll, även om orden var en gemensam nämnare. – Under tio års tid läste jag en bok om dagen. Det var en flykt. Jag läste allt jag kom över i skolans bibliotek, och i kyrkans. Sport, filosofi, deckare, allt. Numera läser jag allt jag kommer över om buddhism och om bergsklättring. Inte för att jag vill bli bergsklättrare, alla som är det verkar vara totalt galna, men för att det finns så många likheter med det jag gör. Att spela in en skiva, eller att ge sig ut på en lång turné, är lika galet och lika mycket av en utmaning. – Men efter fem års oplanerad resa med buddismen har jag slutat oroa mig så mycket. Det är skönt att veta, och att känna, att det inte finns någon morgondag och ingen gårdag. Det finns bara ett här och nu. Men jag är förmodligen en usel buddist; buddismen har definitivt varit bättre för mig än jag för den. Redan i slutet av sjuttiotalet spelade Eaglesmith in sitt första album. Det följdes några år senare av The Boy That Went Wrong. När jag beställer dessa två tidiga album från Kanada visar de sig vara överförda direkt från knastriga LP-skivor, med omslagens låtlistor fortfarande uppdelade i två sidor. På cd-versionen av det allra första har han lyckats lägga in låtarna från “sida 2” före de från “sida 1”. Men han har lärt sig mer om skivbranschen sedan dess. Mycket mer. Som att man någon gång under en singer/songwriter-karriär måste försöka sig på att bemästra Nashville och dess koncentration av mäktiga skivbolag och hungriga låtskrivare. När jag första gången pratar med honom har han bott där ett tag. Han berättar om hur han i början livnärde sig på hot dogs och tvingade sina låtar på alla som kunde tänkas vara intresserade. – Det är helt klart att jag egentligen inte har något att hämta i Nashville, men det är en mycket inspirerande plats. Blodet av så många låtskrivare finns i marken. De dog där, begravdes där. Andra gången vi samtalar har han lämnat staden, för ett stillsammare liv i barndomens Ontario i Kanada. – Jag bor i ett renoverat skjul, i en före detta båthamn. När jag tog kontakt med ägaren sa han att det inte var till salu, men när han förstod vem jag var så fick jag det gratis! Jag har det gott, precis vid vattnet. Jag längtar inte tillbaka

till Nashville. Men han har kvar sin förläggare där. – Det handlar om förtroende. Han kom väldigt tidigt och lyssnade på mig när jag spelade för ingenting på The Pub Of Love och erbjöd mig kontrakt på stående fot, men ville först att jag skulle gå runt till alla de andra förlagen. Det gjorde jag, och jag erbjöds kontrakt av flera av dem, men skrev ändå på för Bluewater, trots att deras bud var lägst. Jag gjorde det bara för att jag litade på den här mannen, Brownlee Ferguson. Det gör jag fortfarande. – Han köpte direkt en bunt av mina låtar, för hyfsade pengar, bara för att jag inte hade en cent, och sedan var jag under en rad år anställd av förlaget. I dag administrerar de bara mina låtar, allt pappersarbete som jag själv inte orkar hålla på med. I DAG BEHÖVER Eaglesmith inte heller livnära sig på hot dogs, han lever ett hyfsat bekymmerslöst liv, med viss ekonomisk trygghet i botten. Tillräckligt många köper hans skivor och kommer till hans spelningar. Och han gör fortfarande mer än två hundra per år. Till nästan alla spelningar kommer det ett gäng hardcore-fans, som Eaglesmith kärleksfullt kallar “fredheads”. – De är som jag, lite krokiga. Lite ovilliga att passa in i systemet, vill inte bara tänka i “normala” banor. En del är fanatiska, en del av dem helt galna, men de flesta har en rätt realistisk bild av vad jag är och inte är. Om inte, så frågar de. I skenet av vad som hände i New York den 11 september var det en del av dem som efter spelningarna kom fram och ville diskutera vad jag egentligen menade med min låt Time To Get A Gun; var jag ironisk eller allvarlig, uppmanade jag verkligen folk att beväpna sig i ännu större utsträckning än vad de redan gör i USA? – Låten skrevs precis efter att en grannes bil hade stulits, under natten. Min dåvarande fru hade hört vår hund skälla, och hon var rädd. Och man börjar genast tänka på att skaffa sig något att försvara sig med; en tanke som skrämmer mig. Jag spelade sedan låten för en kompis vars mamma hade mördats och var lite skraj för hur han skulle reagera. Han tittade på mig och sa: “We all think about it, don’t we”... Då förstod jag att det åtminstone fanns en anledning till att jag hade skrivit låten. Även om jag någon stans snabbt insåg att tanken på att skaffa ett vapen var helt vansinnig. Han kanske skulle skicka låten till några av Nashvilles mer konservativa, nu än mer patrio-

tiska sångare; varför inte Alan Jackson eller Hank Williams Jr? – Det finns andra av mina låtar jag hellre skulle se inspelade av någon mångmiljonsäljande artist. Det är ju den drömmen man som låtskrivare alltid bär på. Och det är kanske snart dags. Jag har så här långt låtar med i snart tio filmer och minst trettio av mina låtar har spelats in av andra artister, dock inga av de “stora”. Både Reba McIntire och Garth Brooks har vid olika tillfällen bett att få kolla min låtkatalog, men inget har hänt. Än. Senast var det bluegrassångaren James King som spelade in och till och med döpte sitt album efter Eaglesmiths låt “Thirty Years Of Farming”. Och fler borde söka sig till hans låtar. De är en allt för outforskad skatt. revolutionerande nytt, utan rör sig i kända miljöer och bland de gängse myterna. Hans musik känns som om den ständigt är på väg bort från något, på flykt från olycka och ofrihet. Det är musik som rör sig över samma mark Bruce Springsteen gick på när han gjorde album som Darkness On The Edge Of Town och The Ghost Of Tom Joad. Men Eaglesmith sjunger bättre och hans historier innehåller färre plat-

HAN GÖR INGET

tityder och grabbiga nödutgångar. Det är klassiska amerikanska teman, men få förvaltar dem så snyggt och så levande, och så känsligt, som Eaglesmith. Han gör manlig musik som ändå är allt annat än macho. Det är bara muskulös, obstinat och väldigt stolt musik. Mästerligt berättade historier om samhälleligt förtryck, utanförskap och vanlig, simpelt urspårad kärlek som också rymmer romantik och ömhet, lust och tårögd längtan. Dessutom omger han sig alltid med musiker som tycks spela mer för sina liv än för sina löner. Tillsammans rör de sig i ett ljudrum som verkligen känns som ett rum, snett och vint och med dammtussar i hörnen, inte som en dyrt klinisk studio. Låtarna tillåts leva. Fred klagar inte på den takt hans karriär utvecklar sig i. – Jag kan ibland tycka att jag lever ett liv som andra bara drömmer om; som en rockstjärna utan den baksida som riktig berömmelse alltid har. Den berömmelse jag själv hungrade efter när jag var ung, men som jag i dag klarar mig alldeles utmärkt utan. Jag har varit skuldfri i tre år nu. sitt eget skivbolag, som han med osviklig ironi kallar A Major Label.

EAGLESMITH HAR NUMERA

”De är som jag, lite krokiga. Lite ovilliga att passa in i systemet, vill inte bara tänka i “normala” banor. En del är fanatiska, en del av dem helt galna” la musik

FRED EAGLESMITH

”Jag spelar lite gitarr och skriver lite låtar, det är inte så att jag botar cancer. Jag umgås heller inte med några andra artister, mina vänner är rörmokare eller golvläggare allihop. Och jag bor i en “one-cappucino-town”. Det är långt att gå och den smakar inte ens gott…” – Hur ofta hör du inte artister säga att de önskar att de fick ge ut skivor på “a major label”… Bolaget har nyligen gett ut albumet Falling Stars And Briken Hearts, en nyskriven sångcykel om “att leva i Nordamerika under det kalla kriget”. Vilket inte är hälften så trist eller pretentiöst som det låter. Inte så tydligt heller. – Temat ramlade över mig av en slump. Jag hade skrivit låten Cold War och insåg att jag hade ett tema för mitt nästa album. Men kom i samma stund på att formulerandet av temat bara var den felande pusselbiten i hela processen. I själva verket hade jag det senaste året, kanske undermedvetet, skrivit alla mina låtar på just det temat. Så det var bara att samla ihop de låtar jag redan hade. Det är musik influerad av allt det vi lyssnade på medan vi väntade på att den stora bomben skulle ramla ner på oss. Hardcore country, The Beatles, The Ventures. Det var en kul, underlig tid. Våra mammor var hemma och lagade mat medan våra pappor kom hem och satt i undertröjor vid köksbordet, tittade på tv och oroade sig. Jag vet inte hur det egentligen påverkade mig, jag var bara åtta-tio år gammal, mer än att jag var medveten om att vi hela tiden var tio sekunder från att spränga jordklotet i bitar. – Jag vet inte, kanske var det ett tillfälle i historien då amerikanerna för en kort stund blev medvetna om världen utanför de egna gränserna? Eller inte. Amerikanerna har varit så naiva, så barnsligt och lyckligt omedvetna om det mesta. De har vetat att det fanns ett Mexiko, ett Kanada och ett Japan, men resten har varit dolt i ett naivitetens rosa skimmer. Nu vet de åtminstone att det finns något som heter Afghanistan, och de är chockade av insikten att folk hatar dem för att de är så upptagna av sig själva och sina liv. Eaglesmith har som kanadensare ett något kluvet förhållande till det stora land han växt upp i skuggan av.

68 | la musik

– Jag har själv förförts av den där känslan av oskuld, känslan av att bara gå in på en bar och skita i den stora, grymma värld som finns där ute och bara lyssna till fantastisk musik och dansa. Amerikanerna har bara dansat, år efter år. Och Gulfkriget var bara en störning på tv-skärmen. Folk dog, men folk var snabbt upptagna av att glo på tv igen. Fast den här gången är det annorlunda, bin Ladin fanns i USA, och reaktionerna var annorlunda. Det första jag la märke till var att alla hade tårar i ögonen, och att ingen dansade längre. Och det krossade mitt hjärta. – Kanske är det en välsignelse i förklädnad, denna naivitet. Jag vet själv att all den information, all den kunskap jag frivilligt eller ofrivilligt har skaffat mig om världen, egentligen bara gör mig arg, frustrerad och hjälplös. Den gör mig till en cynisk son-of-a-bitch. Medan Mr America dansar. Och jag vet inte vem av oss som gör mest nytta. – Sen är det kanske ändå så att ingen fattar sammanhanget med det kalla kriget när de lyssnar på plattan. Jag menar, själv var jag övertygad om att albumet “50-Odd Dollars” handlade om bluegrassmusiken, men det var det ingen annan som förstod… Eaglesmith är i det här sammanhanget noga med att påpeka att han heller inte tar sig själv eller det han gör på så blodigt allvar. – Jag spelar lite gitarr och skriver lite låtar, det är inte så att jag botar cancer. Jag umgås heller inte med några andra artister, mina vänner är rörmokare eller golvläggare allihop. Och jag bor i en “one-cappucinotown”. Det är långt att gå och den smakar inte ens gott… Fred tar sig hellre ett järn. - Just nu är jag barnsligt förtjust i en tequila som heter “Tres”. Den görs av Sauza, men det är en lyxvariant som kostar 70-80 dollar flaskan. Fast det är väl spenderade pengar.

Fred Eaglesmith på CD FRED J EAGLESMITH (A Major Label/import, 1980)

LIPSTICK, LIES & GASOLINE (Razor & Tie/import, 1997)

RALPH’S LAST SHOW (Blue Rose/MNW, 2001)

THE BOY THAT JUST WENT AWAY (A Major Label/import, 1983)

Ett av Eaglesmiths bästa album, inspelat på sex dagar, för att fånga “den lättsamhet som präglade musiken på femtio- och sextiotalen”. Kompenserar med intimitet och värme bristen på den studioskärpa som lyfter de båda Razor & Tiealbumen. Ett fantastiskt låtmaterial.

Dessa två första album är bara för den som måste ha allt Eaglesmith gjort. Han kan här knappast beskyllas för att ha hittat sin stil. Båda är dessutom slarvigt överförda från knastriga vinylexemplar. INDIANA ROAD (A Major Label/import, 1987

Här hittade nyligen bluegrassångaren James King låten “Thirty Years Of Farming”, men både Eaglesmiths röst och soundet är fortfarande utan riktig karaktär. THERE AIN’T NO EASY ROAD (A Major Label/import, 1992)

Eaglesmiths första livealbum.

FALLING STARS AND BROKEN HEARTS (A Major Label/import, 2002)

Hade som arbetsnamn “Hank Williams’ Cadillac” och är ett temaalbum om allt som rörde sig i Hanks huvud under den där sista olyckliga trippen till Canton, Mississippi. Sex, sprit, religiösa grubblerier, stukad kärlek och omöjliga drömmar. 50-ODD DOLLARS (Razor & Tie/import, 1999)

Ett hastigt och billigt liveinspelat album, gjort under en lycklig kväll med ett halvruffigt luffarband. Den akustiska, avskalade musik han gör här har definitivt ett eget värde, men det är lättare att se vilket det är om man först lyssnat på hans två tidigare, väldigt mycket mer producerade studioalbum.

Samtliga skivor går att beställa via hemsidan www.eaglesmith.com utan krångel. Där förmedlas också Fredhead-fansens hyllning till sin idol, albumet 20 Odd Hollers, där de gör sina egna tolkningar av hans låtar. Överskottet går till The Schizophrenia Society Of Ontario. Ni kan också förse er med en autograferad och numrerad videoutgåva av The Gift, en halvtimmeslång film som är Freds skådespelardebut. Den musikaliska julbetraktelsen sändes ett antal gånger på countrykanalen CMT i julas.

THINGS IS CHANGIN’ (Sweetwater/import, 1993)

Här börjar det likna något, med utmärkta låtar och en röst som får en att lyssna. Eaglesmiths första riktigt nödvändiga platta. FROM THE PARADISE HOTEL (Barbed Wire/import, 1994)

Ännu en liveinspelning. Liten grupp, suverän stämning och den bästa introduktionen till Eaglesmiths tidiga produktion. DRIVE-IN MOVIE (Last Call/Amigo, 1996)

Plattan jag själv upptäckte Eaglesmith med. Fylld av fantastiska låtar och med en produktion som på allvar tar ett första steg bort från det mer akustiska och traditionella countrysound som präglar de tidiga plattorna.

Jag älskar det där vilda, elektriskt sprakande och samtidigt oerhört fokuserade soundet Eaglesmith har på sina senare studioinspelningarna, med gitarrer som biter låtarna som ilskna hundar i baken. Eller gråter stilla. I “Crazier” bönfaller han kvinnan han tagit till det instängda, mörklagda motellrummet att göra något galet, som att slå sönder ett fönster; något som kan skingra apatin och den kvävande saknaden efter kvinnan som lämnat honom. Hon som alltid gjorde det som var galet och oberäkneligt. Hon som säkert aldrig ens tänker på honom längre.

la musik

paul westerberg När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. När Paul Westerberg, a.k.a Grandpaboy, blir gammal rockar han röven av snorisarna i The Strokes, Vue, Black Rebel Motorcycle Club och alla andra som gör anspråk på att vara rockens framtid. För som alltid hämtar rockens framtid näring i dess förﬂutna och dess förﬂutna hade varit bra mycket fattigare utan Paul Westerberg. Ola Karlsson tar oss med genom historien.

ret är 1989. Paul Westerberg är full. Det har han i och för sig varit de senaste tio åren, men är nu dessutom så desillusionerad att han bestämmer sig för att lägga ner bandet som varit hans liv i över ett decennium. Beslutet ska bli en vändpunkt. Som sin egen man ska Westerberg ta kontrollen över sitt liv och sin musik och det stora genombrottet väntar runt hörnet. “First thing we do when we finally pull up Get shitface drunk try to sober up There’ll be no pose tonight no money in sight Label wants a hit and we don’t give a shit” (“Treatment bound” från “Hootenanny”)

Så kommer grungen. Westerberg första inspelningar som soloartist ges ut på soundtracket till Singles, och band som Pearl Jam, Nirvana och Soundgarden står på kö för att hylla The Replacements. Kurt Cobain går till och med så långt som att säga att Nirvana aldrig existerat utan dem. Paul Westerberg nämns med den största respekt. Han får smeknamnet “The Godfather of Grunge” och hans status har aldrig varit högre. Problemet är bara att ingen verkar intresserad av Paul Westerberg som soloartist och hans skivor säljer dåligt. Ett annat problem är att trots att The Replacements backkatalog börjat sälja får bandmedlemmarna inget betalt. Det dröjer inte länge förrän Westerberg är full igen.

70 | la musik

“How am I looking, I don’t want the truth How am I doing, I ain’t in my youth Past my prime, or was that just a pose It’s a wonderful lie, I still get by on those” (“It’s a wonderful lie” från “Suicaine Gratification”)

Snabbspolning framåt; året är 1999. Paul Westerberg är sliten. Det hade han förvisso varit förut men tidigare hade det aldrig speglat av sig i musiken. Han är trött på musikbranschen, trött på de ständiga rykten om sig själv och The Replacements eventuella återförening och trött (och frustrerad) över den uteblivna framgången med soloplattorna. Han får sparken från Det Stora Skivbolaget, låser in sig i sitt hus i Minneapolis och lägger gitarren på hyllan. Bokstavligt talat. Han rör inte ett instrument på ett halvår och när han väl gör det, är det bara för att gå till musikaffären och byta in dem. Men så, i affären, möter han sin nya kärlek. Allt som krävs för att Paul Westerberg ska få tillbaka lusten för rock’n’roll är en blodröd Gibson. “I hate music, it’s got too many notes…” (“I Hate Music” från “Sorry Ma, I Forgot to Take Out the Trash” )

2002; PAUL WESTERBERG ÄR LUGN.

Han är 42 år, gift, far till en son och har en gitarr han älskar. Ett tag trodde vi att vi hört det sista från den forne Replacements-ledaren. Vi läste om skivbolagstrassel, depressioner och drogproblem. Vi hörde rykten om AIDS och om, gäsp, The Replacements’ återförening. Själv brydde sig inte Paul Westerberg ett skit om nånting förrän han hittade sin röda Gibson. Då kände den nyblivne 40-åringen plötsligt sig som fjorton igen; lusten var tillbaka och med den kom det nya låtar. En jävla massa låtar, som resulterat i att han nu har gjort en Springsteen och släppt två nya studioalbum samtidigt (nåja, nästan i alla fall); “Stereo/Mono”. “Good day doesn’t have to be a Friday Doesn’t need to be your birthday The next one then you won’t survive Sing along hold my life A good day is any day that you’re alive…”

terberg som vi lärt känna, och älska, genom låtar som Sadly Beautiful, Skyway, Lush and Green och It´s a Wonderful Lie. Stereo är bra, en ganska logisk fortsättning på Suicaine Gratification, men det är på Mono Westerberg visar var skåpet ska stå och det är där den röda Gibson-gitarren hörs. Återigen låter det som om hans liv hängde på att han får spela dessa elva låtar, att den där fjortonårige spolingen i hans härjade hjärta fått fritt spelrum. Albumet är en rejäl knytnävsmacka i käften på alla belackare och det närmsta vi kommit en Replacements-platta sedan P.W gick solo. Jack White och resten av Detriot-vågen går ner på knä. “Meet me any place or anywhere at any time now I don’t care Meet me tonight, if you will dare, I will dare” (“I Will Dare” från “Let It Be”)

(“Good day” från “Eventually”)

Anledningen till att det verkligen blev ett nytt (OK, två nya) Paul Westerberg-album stavas, enligt Grungens Gudfader själv, pengar. Åren i isolering i källaren var kanske nödvändiga artistiskt sett, men kommersiellt var det en katastrof. Westerberg behövde helt enkelt deg och tog kontakt med Darren Hill (som spelade bas på första soloalbumet, 14 songs, och nu närmast kan betecknas som manager) när antalet låtar började närma sig hundra. Hill kände Rich Egan på lilla oberoende Vagrant Records och stenen var i rullning. Men Paul Westerberg vore inte den han är utan sitt ambivalenta förhållningssätt till branschens gängse regler och den tjurskalliga bångstyrighet som gett honom ryktet som “svår” och alltför egocentrisk. På samma sätt som The Replacements “förstörde” sin karriär genom att medvetet (?) sumpa sina chanser (t ex, bytte de instrument med varandra när de skulle uppträda på en av USA största tv-shower, “Saturday Night Live”) vägrar Westerberg att göra det “rätta” eller förväntade. Det finns ingen video, eller singel, till Stereo. Han har just genomfört en gratis soloturné (något han säger sig inte vara speciellt förtjust i) i diverse skivaffärer runt om i USA och första upplagan av Stereo är en dubbel-CD, paketerad ihop med Mono, den platta som släpptes under Westerbergs alias, Grandpaboy, tidigare i år. Inget särskilt klyftigt kommersiellt upplägg för nån som påstår sig vara ute efter pengarna, således. Stereo är en soloplatta i ordets rätta bemärkelse. I sann Prince- (eller varför inte Todd Rundgren-) anda sköter Westerberg all instrumentering, visserligen en väldigt sparsmakad sådan men ändå, själv. Det är den Wes-

I en öppenhjärtig intervju i New Times L.A i april talar Westerberg, till fansens hänförelse, trots allt om en eventuell Replacements-återförening. Den gamle vapendragaren Tommy Stinson var med på planerna på en turné i sommar, men var tvungen att backa ur p.g.a sin nya arbetsgivare (här skulle man kunna säga något putslustigt om Axl Rose och hans band, men jag tänker inte ens nämna Guns’n’Roses), som var måttligt road av idén. Blir det nån turné i framtiden blir det en ren let’s-go-to-the-bankand-cash-in-reunion, eller som Westerberg säger i nämnda intervju; “…we would want to make a bundle of money to rectify for being screwed for so many years”. Och om det finns något tillfälle som rättfärdigar att spela rock’n’roll enbart för pengar, så är det det här. Paul Westerberg är värd varenda krona, även om brist på stålar kan få honom att spela in storverk som Mono. Förhoppningsvis är det slut med själv-sabotage för Paul Westerbergs del. Han är harmonisk (tänk vad lite terapi kan göra) och han är äntligen där han hoppades vara redan 1989. Han har en röd gitarr, två nya, fantastiska plattor i bagaget och han har just visat kidsen hur man rockar i den fria världen. Och han behöver inte ens vara full för att göra det… “We don’t know until we’re gone There’s no one here to raise a toast I look into the mirror and I see A rock ‘n’ roll ghost “ (“Rock’n’roll Ghost” från “Don´t Tell A Soul”)

la musik

PA U L W E S T E R B E R G s V E R K

“SORRY, MA, FORGOT TO TAKE OUT THE TRASH” (Twin/Tone, 1981)

The Replacements debutalbum var ingen dynamisk affär, men det fångade bandet som det lät live; högt, hårt och snabbt. Hüsker Düoch Ramonesinfluenserna är tydliga, likaså fascinationen för Rolling Stones. Låtarna tillhör kanske inte bandets mest minnesvärda även om Johnny Thunders-hyllningen Johnny´s Gonna Die och den ironiska I Hate Music tål att höras igen. Plattan la också grunden för det sound som, likt det enligt den gamla klyschan om Velvet Underground, “fick varenda en som hörde dem att starta ett eget band”.

“HOOTENANNY” (Twin/Tone, 1983)

Här började det hända saker. Hootenanny visar upp ett band som inte väjer för någonting, vare sig det är punk, rock’n’roll, country, blues eller folk. De kastar sig frenetiskt mellan stilarna och hinner knappt med själva i det ursinniga tempot. Vilket ofta hörs, framför allt i den snubblande rytmsektionen. Många av låtarna är dock ofta lite väl plojiga, som om Westerberg och kompani finner det lättare att experimentera maskerade bakom ett skämt. Men P.W visar även upp sin andra, lugnare, sida för första gången; Within Your Reach är ett svidande vackert rop efter kärlek och Color Me Impressed är väldigt söt.

“LET IT BE” (TwinTone, 1984)

Inledande countryrock-shuffeln I Will Dare är lysande, men det är de fyra balladerna som är plattans stöttepelare. På Sixteen Blue ger Westerberg tonårsångesten ett ansikte och Unsatisfied är fyra minuter packade med vrede och förtvivlan. Fina Androgynous och soloframförandet av Answering Machine gav också en fingervisning om vad som komma skulle. Covern av Kiss-klassikern Black Diamond hade vi kanske kunnat var utan, dock. “TIM” (Sire, 1985)

Kvalitén på The ‘Mats plattor ökade stadigt och deras major-debut innebar, trots det lite mer slipade soundet, ytterligare ett steg framåt. Här kommer inte framförandet i vägen för låtarna på samma sätt som det hade en tendens

72 | la musik

att göra tidigare. Och vilka låtar det är sedan; bagatellen Kiss Me On the Bus, barromantiska Here Comes a Regular och den fullkomligt magiska Bastards of young är något av det bästa som gjorts under hela åttiotalet. Världen låg vidöppen…

bra blaskig Westerberg vid mikrofonen, framförandes en väldigt alternativ version av Like A Rolling Stone (pin), särskilt skojig. Inte ens de medföljande CD-ROM-bitarna gör en gladare. Vi väntar på boxen istället…

“14 SONGS” (Sire/Reprise, 1993)

“PLEASED TO MEET ME” (Sire, 1987)

Gitarristen Bob Stinson fick sparken inför inspelningarna av Pleased To Meet Me och därmed var The Repalcements hardcore-rötter i princip borta. Med legendariske Jim Dickinson i producentstolen blev soundet ännu något slickare och Westerbergs strävan mot stjärnorna allt tydligare. Här finns några riktiga pärlor, kärleksbrevet Alex Chilton, finfina Skyway och kanske det närmsta bandet kom en hit, blåssmyckade Can’t Hardly Wait, men i det stora hela en besvikelse.

“DON’T TELL A SOUL” (Sire, 1989)

Början till slutet. Återigen är produktionen slick och radioanpassad med Replacement-mått mätt och det är tillräckligt för att ta udden av bandets styrka. Här försöker Westerberg också att växla in på ett “mognare” spår som gör plattan splittrad och i avsaknad av både riktiga rockers och renodlade kraftballader. Achin’ To Be är fin och Anywhere’s Better Than Here likaså även om det verkade som om just den titeln var lite för talande

“ALL SHOOK DOWN” (Sire, 1990)

Inför The ‘Mats svanesång tog sig bandet samman. Eller rättare sagt, Paul Westerberg gjorde det. För All Shook Down är i praktiken Westerbergs första soloalbum. Han vet antagligen vid det här laget att bandet är slut och försöker lappa ihop det han kan av en sönderfallande enhet. Det låter trasigt och avskalat och “heart-on-my-sleeve” på ett oerhört rörande och intagande sätt. Sadly Beautiful och Merry-goround är briljanta och det avslutande titelspåret ett värdigt avsked från ett av åttiotalets mest inflytelserika rockband. “ALL FOR NOTHING/NOTHING FOR ALL” (Sire, 1997)

En ganska onödig, men framför allt ofullständig sammanställning över två CD av “hits” och diverse skåpmat från bandets år på Sire. Alltså saknas det bästa från de tre första albumen och vi får istället skräp som Cruella de Ville och Jungle Rock. Inte heller är en rätt

De som trodde att Paul Westerbergs första soloalbum skulle ta vid där All Shook Down slutade trodde fel. Tvärtemot rockar han på i bästa Let It Be-stil, och han gör det med den äran. Bottennapp saknas inte, men Knockin’ On Mine, World Class Fad och Down Love visar upp en låtskrivare som verkar trivas alldeles förträffligt på egen hand. Och nog hade väl Things förtjänat en plats högt upp på Billboardlistan?

“EVENTUALLY” (Reprise, 1996)

Av många ansedd som det svagaste album Westerberg någonsin släppt, men jag älskar det. Här visar han upp en bredd, och klass, som låtskrivare som inte står de allra största långt efter. Lyssna på ljuvliga Good Day, hjärtskärande MammyDaddyDid eller Angels Walk och hör en man som i och för sig är ganska långt från den han en gång var, men som istället låter epitetet “mogen” eller “vuxen” musik upplyftas till den ultimata komplimangen. Och nog hade väl Love Untold förtjänat en plats högt upp på Billboardlistan? “GRANDPABOY” (EP) (Soundproof/Monolyth, 1997)

Ett steg åt sidan och ett litet steg tillbaka. Tillbaka till rötterna, vill säga. Fem låtar släppta under pseudonymen Grandpaboy (Westerbergs alter ego), som låter som något som skulle platsat på All Shook Down. Omisskännliga Westerberg-texter och melodier, varav vissa är skojiga (Psychopharmacology), andra nästan jobbigt fyndiga (Homelessexual) och ytterligare någon riktigt cool (Hot un). Och en, Lush and green, något av det vackraste mannen någonsin gjort…

“SUICAINE GRATIFICATION” (Capitol, 1999)

För första gången hörs det att Paul Westerberg har tappat gnistan. Det är inte på något sätt dåligt. Det är bara lite tafatt och trött. Han orkar faktiskt inte rocka till det en enda gång. Det närmsta han kommer är Looking Out Forever och den är i ärlighetens namn inte särskilt kul. It´s A Wonderful Lie är gripande och bra, likaså Born For Me, med Shawn Colvin på gästsång. Och lite kul får vi i alla fall i det gömda spåret, Wonderful Copenhagen…

“MONO” (Vagrant, 2002)

Programförklaringen på Mono lyder; “this is a rock´n´roll record, recorded poorly, played in a hurry with sweaty hands and unsure reasons. How it sounds, what it says, who played what is irrelevant. It feels right! This is my blood” och det är precis så det låter. Det är rått, skojigt, otyglat och alldeles förbannat jävla bra. Westerberg avslutar med att på den glimrande, kakafoniska pärlan AAA, deklamera “I don´t have anything to say to anyone, anymore” och motsäger därmed sig själv å det grövsta. Det är ju precis det han har och vi tackar, bockar och tar emot genom att göra en enda stor jävla Replacements-våg som sträcker sig från 1981 till 2003…

“STEREO” (Vagrant, 2002)

Att Westerberg väljer att lägga alla de akustiska, lugnare låtarna på en separat CD är med facit i hand ett ganska smart drag. Även om det alltid finns en risk att sådana grepp blir aningen enahanda uppvägs det ändå med den nerv och närvaro som finns i de här heminspelningarna. Och så länge han skriver låtar som Only Lie Worth Telling, We May Be the One och Call That Gone får han framföra dem på vilket jävla sätt, och i vilket format som helst. Jag kommer ändå alltid att lyssna…

Bandets första EP Stink (Twin/Tone) är kul om man är fanatiker och bootlegen Beat Girl från 1994 innehåller, förutom god ljudkvalitet en hel del rariteter; bl a gästsång från Tom Waits på Date to church och en cover på T. Rex 20th Century Boy. Dessutom är Pauls bidrag till soundtracket till Cameron Crowes Singles, Dyslextic Heart och Waiting For Somebody och hans tolkning av Beatles Nowhere man som finns med på soundtracket till I am Sam väl värda att kolla upp.

Capricenytt ”Jazz i Sverige” 2002 Fredrik Nordström saxofon Årets ”Jazz i Sverige”-vinnare är saxofonisten och kompositören Fredrik Nordström. CD:n har just släppts och turnén äger rum i höst i Rikskonserters regi. Med sig har Fredrik Magnus Broo på trumpet, Mattias Ståhl vibrafon, Filip Augustson bas och Fredrik Rundqvist trummor. Starkt, kreativt, mångsidigt!

cap 21684

Viba Femba ”Samla alla fem” Oförutsägbara Viba Femba – ny CD med andlöst vacker sång blandat med tänkvärda texter och ordvitsande. Den unika vokalkvintetten förmår förena klockren sång med humor, engagemang och egensinne. Många har fått stifta bekantskap med Viba Femba på deras succéartade turnéer runt i landet.

cap 21651

Cecilia Zilliacus – violin Bengt-Åke Lundin – piano Cecilia Zilliacus är det senaste stjärnskottet bland unga svenska solister. Här spelar hon tillsammans med välkände och (tillsammans med Cecilia) Grammis-belönade pianisten Bengt-Åke Lundin Béla Bartóks Violinsonat nr 1 och Ernst von Dohnányis Violinsonat op 21.

cap 21612

Svensk Jazzhistoria Vol. 8 Topsy theme 1956 –1959 Dags för den åttonde volymen i serien Svensk Jazzhistoria som består av tre CDs. Topsy theme skrevs av pianisten Gunnar Svensson och var tillägnad Nalen-basen Topsy 3 CD Lindblom. På Nalen framträdde till priset ”alla”: nykomlingarna Monica cap 22049 av 2! Zetterlund, Jan Johansson, Bernt Rosengren, Nannie Porres, liksom de etablerade Lars Gullin, Arne Domnérus, Alice Babs, Putte Wickman, Bengt Hallberg m fl. Till de främsta namnen hörde Jan Allan och Georg Riedel, båda intervjuade i den 88-sidiga boken som innehåller rikligt text- och bildmaterial!

Produktion Caprice Records, Nybrokajen 11, 111 48 Stockholm, fax 08-407 16 48 e-mail capriceinfo@rikskonserter.se Distribution CDA, Box 4225, 102 65 Stockholm tel 08-442 11 20, fax 08-442 11 33, e-mail cda@cda.se

håkan lidbo – Japp. Move that body, aerobicshiten, det var jag som gjorde den. Det är ingenting jag är stolt över, men å andra sidan har jag en tvåa på Söder. Kerstin Wersäll tog med sig fotografen Michael Lokner till Östermalm i Stockholm för att dokumentera Sveriges coolaste houseproducent.

”C

ool. Han gjorde typ 2.000 låtar förra året och ändå vet han precis vilka han ska spela för att folk ska dansa”. Adam Collins från New York-labeln Euphoria är imponerad. Det är drag inne på Bar Rumba i London. Håkan Lidbo är ungefär halvvägs in i sitt liveset och har verkligen börjat komma igång. När han inte sjunger i vokodern låter det från leksakerna han har med sig. Ett par strålpistoler i plast, en liten telefon som spelar olika melodier, en synttrumma från 80-talet och diverse roliga effekter gör spelningen till en riktig show. 2 000 låtar är en lätt överdrift. Men Håkan Lidbo kan definitivt räkna sig till en av de mer produktiva svenska musikproducenterna. Sedan 1988 och den första skivan, One three seven Discoheaven, har han släppt över 110 skivor. De senaste åren ibland flera stycken i veckan. Många har undrat hur det är möjligt att släppa tolvor i den takt som Håkan gör. – Lite som en idrottsman tränar vissa moment så har jag tränat hastighet. Nu har den gått sönder, men förut hade jag en äggklocka i studion. Jag satte jag den på en timme och så kämpade jag. Jag har faktiskt satt en låt på en timme nu. Och då har jag börjat jag från noll, med att samla ihop samplingar, lägga upp mixen och göra arrangemanget. Att jobba snabbt har också med kontroll att göra. Det kan vara bra att tappa kontrollen. – De producenter som är bäst jobbar rätt mycket improviserat. Dansmusik kommer ju någonstans ifrån svart musik, det ska man komma ihåg. Även om det är minimalistisk techno så är det ändå svart musik, det vill säga improvisationsmusik. Och det är otroligt långt ifrån livemusiker som jammar ihop till att flytta fyrkanter på en dator. Jag tror att det är viktigt att man jobbar fort för att man inte ska glömma var det kommer ifrån, att man inte ska glömma känslan. om hur viktigt det är att man kan stå för det man gör, att musiken kommer ifrån hjärtat och att den produceras av rätt anledning. Musik som bara

HÅKAN TALAR MYCKET

74 | la musik

produceras for att tjäna pengar har han inte mycket till övers för. Och Håkan vet vad han pratar om. Han har gjort sin period i det kommersiella musikträsket innan han hittade tillbaka till rätt spår igen. Bland andra hade eurotechno-gruppen Look Twice Håkan Lidbo att tacka för sina framgångar. – Japp. Move that body, aerobicshiten, det var jag som gjorde den. Det är ingenting jag är stolt över, men å andra sidan har jag en tvåa på Söder. Han kommer dock inte att göra om det. Det är inte värt pengarna. Musik kan delas in i två världar, säger Håkan. En för folk som är intresserade av musik och en för folk som inte är det. Precis som att det finns tidningar för dem som är dumma i huvudet och tidningar för folk som tänker. Det handlar om att göra musik som hamnar i den rätta världen. Inställningen till musiken var också anledningen till att han slutade på skivbolaget där han jobbade till för knappt fyra år sedan. – Jag jobbade i och för sig på ett rätt okej bolag och med rätt okej artister men ändå, den miljön, med de människorna och det tänkandet som är på ett skivbolag… Man pratar aldrig kvalitet, man pratar försäljningssiffror, försäljningspotential och marknadsstrategier. Jag tycker att de lurar artisterna. De signar nästan alltid upp artister exlusivt, så att de får bara släppa på det bolaget, och sen så ser man musiken som en produkt och inte artisterna som människor. HÅKANS NUVARANDE ARBETSMILJÖ är långt ifrån kommersiell. Den lilla lokalen vid Karlaplan som rymmer tre studios i källaren och förlaget Containers kontor på övervåningen tjänar sitt syfte men inte mer. De ytor som inte upptas av musikutrustning eller skivor rymmer ett litet köksbord, en kaffebryggare och en microvågsugn. Men det är trivsamt. Och det är tur att det är så mycket folk som springer där, annars skulle det lätt kunna bli ensamt på dagarna. Håkan jobbar nästan alltid ensam. Mest för att han inte har hittat någon som han jobbar bra med. – Visst händer det att jag jobbar med andra, men det är

mest som ett sätt att umgås. Man köper en flaska vin, slår sig ner på eftermiddagen, fyllnar till lite och gör en låt. Det blir oftast med någon kompis som är jockey eller någon som är och hälsar på. lite annorlunda liv jämfört med kollegorna i undergroundmusikbranschen. Halv tio kommer han till studion. Vid sjutiden går han hem, umgås med sin fru och leker med sina hundar, dricker en öl kanske. Nästan som om han hade ett vanligt jobb. Han är också en bredare producent än många av sina kollegor. Håkan har gjort allt från att komponera musik till Danmarks största oberoende balettkompani till att producera den mystiske kultmusikern Bobby Trafalgars album. Han använder sig av en rad olika namn, beroende på vilken label musiken släpps på. The Vanisher, Dirty Harriet, The Big Spender, Monsoon och Rupert Pupkin är några. På PT Sounds blev det franskt tema och psedonymen Hakan Lidboux och på den kortlivade kvasikinesiska p-funk-etiketten Action Music kallade han sig Ho-shang Ling-bu.

HAN LEVER ETT

Det är många som har undrat om Bobby Trafalgar är ett annat av dina alter egos eller om han finns på riktigt. Vem är han egentligen? – Han föddes någon gång på 30-talet i Rumänien. Han spelade dragspel med den rumänska stadsorkestern fram till någon gång på 60-talet då han hade en spelning i Berlin och lyckades ta sig över till Västberlin. Han hankade sig fram där tills han träffade Marlene Dietrich som tog över honom till USA. Där träffade han märkliga musiker och blev hippie och knarkade. Han var tvungen att ha en sån period, där han snöade in på droger och tillbad solen och så. Låten från den tiden är nästan den roligaste på skivan. Den heter Hard Balls och är en hippie-dikt. Håkan och Bobby träffades, enligt historien, när Håkan skulle sälja sin lägenhet. Bobby hade då sedan länge slutat gora musik och jobbade som fastighetsmäklare i Stockholm. Håkan övertalade Bobby att gräva fram sina gamla låtar och det hela resulterade i albumet In Person, släppt på Repap (Paper Recordings).

JUST NU HAR Håkan lite olika saker på gång. Han håller på att bygga upp sitt förlag Container Recordings som bland annat förlägger grammisvinnarna Spånka NKPG. Han är på väg till Zürich för att jobba med sina musikaliska hjältar Yello. Och han har som vanligt en massa skivor som kommer ut på olika etiketter. Bland annat släpps det nyproducerade 80-talselektroalbumet Sexy Robot på tyska Lasergun. Håkan Lidbo, Early Works 1982-1985, står det på omslaget som pryds av en bild på en ung Håkan i hockeyfrilla. På etiketten Mitek släpps ett album med ett en timme långt, minimalistiskt tech funkspår. På Skint Records släpper Håkan en remix på Fatboy Slim under namnet Rev. Lidbo and the Progressive Babtiste Choir of Stockholm. Listan fortsätter. Och det kommer den att göra ett tag till. 36-åriga Håkan har inga planer på att byta liv. – Min framtid? Tja, den ser ut precis som nu. Med den skillnaden att jag förhoppningvis har en studio med ett fönster. Jag skulle kunna kolla ut över en bakgård eller så. Det skulle vara jättehärligt.

la musik

100

paola

Pelle Olofsson mötte upp med Paola för att snacka konstfascister, musik och leksaker. Och så tvingade han henne göra ett associationstest. Michael Lokner stod för ett gäng ﬁna fotoserier på en bakgård på Kungsholmen. Varsågoda.

Paolas debutalbum Stockcity Girl har nyligen släppts och under våren har singeln Above the Candystore varit svår att undvika. Stockcity Girl är skriven och producerad av Paolas make Klas Åhlund (Teddybears Sthlm) och tillsammans har de skapat en klassisk popplatta fylld av hitar med tunga basar och blippande orglar. Tidigare var Paola mest känd för att hon sjöng Teddybears Sthlms Yours to Keep. Förutom solokarriären är hon medlem i musikkollektivet Moder Jords Massiva, discjockey och driver klubben Höga klackar på Ohlssons skor i Stockholm. Dessutom har hon just avslutat sin utbildning på Konstfack. Vi träffade Paola för att snacka musik, konst och inspiration. Är konst och musik på blodigt allvar eller är det viktigt att hålla en viss distans? – Man ska definitivt ha distans annars finns det ingen vits med det. Musik ska vara en rolig och avslappnad grej. Jag tycker inte om när det blir skitnödigt, det blir bara tråkigt. Vissa tangerar till att bli musikfascister vilket jag har svårt för. Samtidigt kan det vara lite roligt för de anstränger sig lite mer och kan hitta många pärlor. Min brorsa är musikfascist och ibland

76 | la musik

kan det vara lite jobbigt. Men oftast är det kul eftersom han hittar en massa bra musik - så slipper jag leta. Han fungerar ungefär som en bra sökmotor. Hur var det på Konstfack, fanns det många konstfascister där? – Det var en hel del sådana. Jag undvek gängbildningarna på skolan och höll mig mest för mig själv. Men jag röker inte och dricker inte kaffe och då försvinner en stor social bit. Och så åt jag inte där heller för jag får studentkårsvibbar av att värma en plastbunke i mikron. Konstvärlden kan bli väldigt isolerad, bara för konstmänniskor. Musikvärlden är mycket öppnare. Konst måste man anstränga sig för att ta del av och många har förutfattade meningar om att konst är svår. Musik däremot är mer lättillgängligt och något som de flesta har en åsikt om. Har du några kompisar från Konstfack som du fortfarande umgås med? – Jag har en del bra vänner från alla skolor jag har gått i. Även fast jag varit lite av en loner har jag ändå alltid varit väldigt social. Den där klassiska mallen, där man ska vara på ett spe-

ciellt vis och bara så, stämmer sällan. Vad tyckte de på Konstfack om att du höll på med musik? – Det var olika. En del tyckte att det jag gjorde var jättebra, andra var inte så imponerade. När man går på konstfack är man utvald för att man kommit in så alla känner sig lika bra, unika och duktiga. När videon till Yours to Keep visades på tv var det många som blev förvånade över att jag sjöng, men vad ska jag göra? Springa runt och snacka om det? För mig var det inget konstigt för jag har ju alltid sjungit. Jag är så glad över att jag alltid haft sången vid sidan av och att det har kommit till den nivå det är på idag. Det hade varit jättejobbigt att gå ut Konstfack efter så lång utbildning och ändå vara tillbaka på noll. Det är den krassa verkligheten för många, det blir hårdare och svårare att försörja sig inom konst och design. Ett fåtal får stipendium eller blir uppraggade av en gallerist under sin studieperiod. För mig känns det skönt att kunna gå in i en seriös musiksatsning. Jag är konstnär och artist och vill känna mig fri att göra vad jag vill inom olika områden. Det handlar om att vara kreativ

la musik

100

och få respons. Vem vill gå och harva utan att bli sedd eller hörd? Tror du att musikkarriären kommer att underlätta för dig som konstnär? – Jag försöker slå ett slag för konstnärskapet. Det är jättekul att få den här chansen att prata, inte bara om musik, utan också för att lyfta fram konsten. Många undrar om jag inte ska kombinera konst och musik och jag har ambitionen att försöka gå mer åt det hållet. Jag jobbade tillsammans med min styvbrorsa och gjorde omslaget till skivan. På releasefesten skulle det vara kul att visa videoprojektioner med videon till Above the Candystore och de kortfilmer som jag gjorde på konstfack. Kortfilmerna är väldigt lika musikvideor men mer arty. Vad har du för inspirationskällor? – Det är främst tidningar och böcker. Ibland musik och kanske konstutställningar. Men de flesta idéerna kommer från livsstilsmagasin. Jag är en riktig sucker på magasin med ögongodis som id, Sleazenation och Fjords. Andra inspirationskällor är barnböcker, min leksakssamling och så fotograferar jag mycket, snapshots på mina vänner. Men egentligen är det svårt att säga vad man inspireras av. Det blir som att analysera varifrån en viss tanke kommer. Leksakssamlingen? – Leksakerna ska locka rent estetiskt, till färg, form och plast. Jag har ingen speciell inriktning på mitt samlande, typ Star Wars-figurer. Det är en blandning av allt möjligt, det viktigaste är att de är enkla, roliga, barnsliga och coola. Jag köper leksakerna på specialiserade antikaffärer.

78 | la musik

Många författare läser aldrig sina egna böcker för att de känner sig klara med den kreativa processen. Hur är det för dig? – Vad gäller musiken så lyssnar jag gärna på mitt äldre material för att se om det fortfarande håller. Vi blåste nyligen liv i en gammal Moder Jord-låt. Jag hade glömt bort hur den lät, men den funkade fortfarande så det var kul. Att en gammal låt fortfarande håller betyder ju att den är bra. Vad skulle kännas bäst, att sälja 200 skivor till musikfascisterna eller 200 000 till en bredare publik? – Hellre säljer jag fler och når ut till folket. Om någon är obekväm med det så… Jag tror att det där ger med sig. Numera skriver ju till och med fanzines om bred musik som självklart kan vara bra trots att den når ut till många. Inom hiphop ska alla vara så underground och det är fult att sälja mycket, men det har nog mer med artisterna att göra än musiken. Håkan Hellström är ett bra exempel på någon som lyckats charma alla med sin valpiga gladhet. Vad har du för framtidsplaner? Blir det någon turné i sommar? – Vi håller på att jobba på det nu (början av maj, reds. anm.). Man vill ju ha bra musiker med sig och det är inte alltid de man vill ha är lediga. Vi satsar på ett par festivalspelningar och sedan blir det en turné till hösten. Det ska bli jättekul att komma ut och spela, det är något som jag verkligen ser fram emot.

Associationstest.

Vi passade på att utsätta Paola för ett klassiskt associationstest. Ett ord läses upp för testpersonen som omedelbart ska svara med det första ord som den kommer att tänka på. Här är Paolas svar. LA MUSIK

Gul Träd Asfalt Mjuk Stad Varmt Doktor Sjö Glass Fot Radio Tandborste Kanin Matta Apelsin Tidning Luft Krokig Tid Vin Eld Grön Hatt Barn Olja

PAOLA

Svart Löv Regn Hård Hus Kallt Stetoskop Gräs Kallt Nagel Brun El Vit Äcklig Orange Lukt Vind Klo Klocka Rött Orange Flaska Svart Gullig Hal

tomas ledin ”Man får tänka på det klimat som rådde 1972. Det var väldigt ovanligt att svenska popartister släppte LP-skivor. Jag kommer ihåg att den vårens debutanter var Ted Gärdestad och jag. Det är klart att jag var tvåa på bollen så det sjöng om det.”

omas Ledin laddar just nu upp inför släppet av det nya albumet Hela vägen och den kommande turnén i sommar. Anders Enquist bestämde sig för att ta ett snack med mannen som lyckats hetsa upp vissa kritiker till den grad att ord som ryggradslös, karaktärslös och banal inte är helt ovanliga i omdömena om honom. Vi mötte en avspänd och ödmjuk Ledin som mycket öppenhjärtigt pratade om livet, familjen, karriären, musiken, recensenter och om pengarna. Ständigt dessa pengar… Det pratas ofta pengar i samband med namnet Tomas Ledin. Måste man vara affärsmässig för att överleva som artist? – Man vill ju inte bli blåst så förr eller senare måste man kanske ta hand om saker och ting. Men jag vet ju att när jag började min musikaliska bana struntade jag fullständigt i pengarna. Väldigt länge var jag överlycklig bara över att få komma in i en studio och förverkliga mina idéer. Jag var lycklig bara av att få chansen att turnera. Men sedan kommer verkligheten ifatt. Det ska fram mat på bordet, hyran ska betalas och annat. Kommer du ihåg exakt när det här förändrades för dig? När du blev ekonomiskt medveten så att säga. – Det var någonstans i slutet på 70-talet jag förstod att jag fick för lite av kakan. Att jag fick mindre än vad jag egentligen borde få. Så jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle börja läsa igenom kontrakten innan jag skrev på. Om man kallar det för affärsmässig må så vara. Jag ser det som något positivt att man som artist drar lite slutsatser, lär sig lite av det och kanske blir lite mer ansvarsfull mot sig själv. Är det inte lite så att man får mindre trovärdighet om man som artist ses affärsmässig. Många verkar ju älska de här banden som bara kör på och jämt verkar skitiga, drogade och fattiga. – Det vet jag inte riktigt. Titta på U2, det är ju en miljardindustrigrupp och de verkar vara väldigt medvetna människor. Springsteen samma sak, omkring honom är ju allt ohyggligt välskött affärsmässigt och jag tycker väl inte att det äter på deras trovärdighet som artister. Du är ju väldigt framgångsrik, omsätter stora belopp. Är det någonting du inte gärna pratar om? – Det är ju inte därför jag turnerar och spelar in skivor, bara för pengarnas skull. Jag har gett ut fyra nya album på tolv år och jag har gjort fem turnéer under samma tid. Hade jag släppt flera plattor och turnerat varje år hade mina ekonomiska rådgivare helt klart tyckt det varit mycket trevligare. Men pengar är ett känsligt ämne, det är det, men det är väl mer en mediapryl. Jag märker att man gärna vill skriva om mig och dra en parallell till pengar och

80 | la musik

la musik

100

TOMAS LEDIN

”Men kanske tycker jag att hela västvärlden borde ha dåligt samvete med tanke på hur det ser ut i tredje världen och det faktum att vi lever på tredje världen.” det är ju lite larvigt. Det finns många andra artister i Sverige som tjänar lika mycket eller mycket mer. I mitt yrke är ekonomin alltid en konsekvens av den artistiska framgången. Men det är viktigt att ha rätt folk omkring sig som hjälper en. Då blir ju också den ekonomiska utdelningen därefter. Samtidigt är det ju ditt jobb du gör. – Fast jag ser det väldigt lite som ett jobb faktiskt. Kanske är det undermedvetet att jag inte vill ha den synen på det för att kunna vara som bäst. Men visst är det min musik som tar mig genom livet. Om vi pratar pengar, livskvalité och livsnjutning, vad innebär det för dig? – Det är kanske att man är medveten om att inget varar för evigt. När jag var 15, 20, 25 ja, till och med upp till 40 så kändes det för mig som om livet bara skulle pågå, det fanns inget slut. Så är det inte längre, jag lever idag mer i nuet. Sedan är ju livsnjutning det jag håller på med samt familjen givetvis. Vi reser även en del. Men det kan vara många olika saker. Jag försöker i vardagen att göra saker som känns viktigt för mig, det är väl en slags livskvalité. Det kan vara allt från att “nä nu köper jag den där bilen och skiter i vad det kostar för snart är jag ändå död” till att svärmor ringer och frågar om jag kan komma och sjunga på församlingshemmet för att de ska samla in lite pengar till uteliggarna. Det kan vara allt från materiella ytliga ting till sådant som faktiskt är raka motsatsen. Jag har ju en ekonomi som tillåter en viss frihet och jag känner mig väldigt privilegierad så. Har du dåligt samvete över att du är ekonomiskt privilegierad? Tycker mig höra lite av det i hur du pratar nu. – Nej, jag har inget dåligt samvete. Men kanske tycker jag att hela västvärlden borde ha dåligt samvete med tanke på hur det ser ut i tredje världen och det faktum att vi lever på tredje världen. Jag tycker t ex att Bono driver en fantastisk kampanj, jag är ohyggligt imponerad över dels att han orkar och dels över att han lyckas göra det han gör. Han har fått fokus på en av de viktigaste framtidsfrågorna. Samtidigt, visst har jag ett yrke som gett mig väldigt mycket. Å andra sidan kan ju det vara borta imorgon, man vet ju inte vad som händer med någonting egentligen. Vad står du politiskt? – Partipolitik har på många sätt spelat ut sin roll egentligen. Högervänster, det är inte det viktiga längre. Sakfrågorna är det viktigaste. Men jag är ju till stor del uppväxt i Ådalen där det var hyfsat rött om man säger så och det har väl präglat mig också. Det var ju t ex inte helt lätt att flytta till Östermalm. Det dröjde länge innan jag kände att jag verkligen bodde där. Antagligen på grund av min uppväxt. Du verkar ändå ha lite svårt att säga till dig själv att du njuter av din privilegierade situation i livet? – Nej, jag njuter av det men jag känner att när jag engagerar mig i ANC, situationen i Tibet eller när jag sjunger för att dra in pengar till uteliggarna så gör jag inte dessa saker för att jag har dåligt samvete över att just jag har det så bra. Jag försöker bara leva efter tesen att vara en sådan god människa som jag kan. Det spelar sedan ingen roll om man har mycket eller lite pengar. En god människa kan ju alla vara. Men jag gör det även för min egen skull eftersom det ger mig ett rikt liv i en helt annan bemärkelse än just det ekonomiska. Nu inför det nya albumet biter du i det sura äpplet och gör en del intervjuer med media. Samma media som sågar dig. Men du är restriktiv med intervjuer annars? – Det är inte därför jag promenerar runt på den här jorden, för att göra intervjuer. Det har inte så hög prioritet. Men det är alltid kul att snacka med musiktidningar för då ligger fokus lite mer på musiken. Samtidigt är media ett sätt att kommunicera med min publik som är oerhört lojal, då känner jag också att jag har en skyldighet att vara tillgänglig. Känner du dig utanför det rådande musikklimatet på grund av det

82 | la musik

som skrivits om dig av vissa kritiker, står du utanför på din egen kant? – Att vara i fas i sin tid, ja, det där är ju en intressant fråga. Tittar man på alla artister som har haft en lång karriär så är de ibland mer eller mindre i fas med sin tid. Det går i vågor. Men jag är nog inte rätt man att göra en analys av vad jag står idag. Men jag kan utan tvekan säga att sedan 1972 har det funnits tillfällen då jag har känt mig mer i fas än vad jag gör idag. Samtidigt har jag alltid känt mig utanför, som en ensamvarg. Jag har aldrig känt mig tillhöra någon våg eller trend. När jag kom hem från USA 1971 så hade precis musikrörelsen vaknat och bara de faktum att jag bott ett år i USA och att jag sjöng på engelska gjorde att jag blev fullständigt avskriven. Så började det för mig och så har det faktiskt alltid varit. Jag ser inte det nödvändigtvis som något negativt. Media har aldrig byggt mig men jag har faktiskt heller aldrig slagits i bitar. För mig har det alltid handlat om min musik och min publik, väldigt renodlat. Att sälja 250 000 exemplar som du har gjort med din senaste samling är ju nästan sjukt ofattbart i dessa tider som råder inom skivbranschen. Men 1972 när du släppte debuten Restless Mind var det tuffare? – Man får tänka på det klimat som rådde 1972. Det var väldigt ovanligt att svenska popartister släppte LP-skivor. Jag kommer ihåg att den vårens debutanter var Ted Gärdestad och jag. Det är klart att jag var tvåa på bollen så det sjöng om det. Han sjöng på svenska, han hade singlar. Men jag fick en ganska positiv respons. Hur gick det till i samband med att du fick spela in Restless Mind? – Jag hade en producent och arrangör som heter Lasse Samuelson som för mig var helt fantastisk. Jag kom in till hans kontor och spelade en låt live och han sa “ta en till”. Så när jag hade spelat 4-5 låtar sa han “jag tycker vi ska spela in ett album med dig”. Det var helt chockartat för mig, att få spela in ett album. Albumet som format, som företeelse, var för mig som ett mytiskt laddat meddelande från en annan värld där artister levde. Oerhört stort. Lasse var cool och sa “skriv ett halvår till så går vi in i studion i september”. Jag var ju taggad till max. Det här var på den tiden då Carol King slagit igenom på allvar med albumet Tapestry så när vi skulle spela in blev det inte soloartisten med den stora produktionen utan det var ett litet komp med piano, gitarr, bas och trummor. Ganska intimt så där. Lasse satte mig i ett sådant sammanhang rent musikaliskt från början. Det var inga problem med att du skulle sjunga på engelska? – Nej då, det var “sjung på engelska du, det är kanon”. Sedan hade jag också bestämt med mig själv att jag sysslar bara med musik på en premiss. Det var att jag skriver allt material och sjunger själv på mina låtar. Inte spela med nåt dansband, inte sjunga andras låtar. Mitt artisteri, punkt slut, annars får det vara. Där var jag helt kompromisslös. Det var inget att snacka om. Sedan ändrade du språket till nästa album. – Ja, lanseringsmässigt blev det ju helt fel med allting. Det var så att innan Restless Mind släpptes fick jag en förfrågan att skriva något för den svenska melodifestivalen. Då skrev jag Då ska jag spela. Så den första gången jag mötte den svenska publiken var i en melodifestival sjungandes till en stor schlagerorkester. Några veckor senare kom Restless Mind som var musik från en helt annan planet. Men det funkade ändå på något sätt. Då ska jag spela blev ingen jättesuccé i festivalen, men den gick upp på Tio i Topp och låg på försäljningslistan så jag fick lite att stå på. Du vågade fortsätta med musiken. – Ja, nästa steg var ju att åka ut i parkerna. Lyssnar man på Restless Mind så är ju det ingen platta med låtmaterial man tar ut i parkerna precis. På den tiden var det också väldigt populärt med paketshower så man satte ihop mig med Jerry Williams. Det var ju en ganska märklig kombination,

Ledin och Williams. Men han var, och är fortfarande en underbar kille. Han förstod precis vilken gröngöling jag var och hur lite koll jag hade och hjälpte mig väldigt mycket. “Tubbaduren” kallade han mig för. Första gången vi träffades sa han “du, öh tubbaduren från de djupa skogarna, välkommen till stan.” Hade du stor press på dig att sälja många skivor av debuten? – Nja, jag hade ganska fria händer på den tiden, till skillnad vad en debutant idag kanske har. Jag vet inte riktigt vad den första plattan sålde, kanske 15-20 000 ex ungefär. Singeln sålde också hyfsat så jag fick direkt okej att skriva och arbeta för ett nytt album. Melodier har du alltid haft men jag tycker de började utvecklas ordentligt från albumen Natten Är Ung 1976 och Tomas Ledin 1977. – Då hade jag börjat läsa musikvetenskap i Uppsala, det var efter Knivhuggarrock 1975. Det var väldigt utvecklande. I Uppsala pluggade vi mycket arrangemang och mycket annan musik, t ex folkmusik och olika klassiska kompositörer, hur den musiken var uppbyggd. När jag bestämde mig för att läsa i Uppsala var det med tanke på att det kanske finns ett annat liv att leva om jag vill syssla med musik. Jag gjorde en deal med mig själv där omkring Knivhuggar Rock att känner jag inte att jag fått fäste innan jag fyllt 25 så lägger jag av som artist. När började du på allvar inse att du kunde nå ut till fler, att du faktiskt kunde sälja en hel del skivor? – Jag fyllde 25 år när jag gjorde Tomas Ledin-plattan som innehöll tre låtar som kom med till Melodifestivalen. Då kände jag att jag nog skulle syssla med det här ändå. Hade du varit väldigt osäker fram till det albumet på din musikaliska förmåga? – Absolut, det är jag fortfarande, haha. Det är nog en yrkesskada. När man arbetar med egna låtar är det ett ständigt ifrågasättande. Men det får ju inte ta överhanden. Men jag har aldrig tagit min karriär för givet. Ta den gången när jag varit över i England och allting sprack och inget bolag ville jobba med mig när jag kom hem, det var ruggigt tufft faktiskt. Du har sagt att du från början var en “romantiskt hippie”. – Nu i efterhand har jag ju förstått att det var det som präglade mig mest när jag pluggade i USA i slutet av 60-talet. Jag landade veckan efter Woodstock och hamnade mitt i flowerpower-vågen, samtidigt som hela den här svarta medvetenheten och Black Power växte. Det var väldigt turbulent i USA då. Det var föräldragenerationen mot ungdomsgenerationen och många starka känslor. Varför åkte du till USA från början? Visste du redan då att det var musiken du skulle satsa på? – Nej, jag var trött på plugget hemma och sökte stipendium. Jag gick nåt som kallades art major, konstinriktning med oljemåleri, design, grafik som huvudämnen. Jag tänkte bli bildkonstnär. Jag ville känna mig fri, obunden och lite vuxen sådär och samtidigt ville jag inte leva på mina föräldrar så jag började spela ute på diverse småställen för att stå på egna ben. Det var en oerhörd kick. Jag spelade med en kille som hette Scott Marshall som var sonen i familjen där jag bodde. Han spelade kontrabas, gitarr, munspel och sjöng. Vi körde mest covers på Neil Young, Simon & Garfunkel, Joni Mitchell, James Taylor och andra. Den tiden och den musiken kom att prägla mig väldigt mycket framöver. Jag tycker du har lyckats väldigt bra med att maskera det självupplevda i dina texter genom åren. En text du skrivit om trasslig kärlek eller det svåra i förhållanden har aldrig fått mig att direkt tänka att det du skriver är självupplevt. Men visst måste mycket av det du skrivit om vara just det, självupplevt? – Visst är det så, jag tror nästan alla texter handlar om mig själv, haha. Nej, fast ändå gör det inte det. Jag kan själv bli förvånad ibland och fråga mig själv varför jag skrev just den där texten, som till exempel Du om någon borde veta från senaste albumet Djävulen & Ängeln. Men ibland kan det vara så att många ämnen är för jobbiga att ta tag i när man befinner sig mitt i dom och då kan de komma fram flera år senare i texterna. Men när du har sagt att dina texter inte nödvändigtvis handlar om dig och din omgivning, är det för att skydda din sfär? – Ja, när jag sagt det så är det för att jag velat skydda mig själv och Marie då i första hand.

Känns det annars bra om många inte tar allt du skriver som självupplevt? – Ja, fast det är inget medvetet. Jag gör det inte för att lägga någon dimridå över mitt liv. Men själva skrivprocessen är en sak som jag inte vill analysera för mycket. Det handlar så mycket om att komma i en stämning, att kanalerna och associationerna fungerar. Att hitta en textfras som stämmer med melodilinje och så vidare. Men när jag säger att det handlar om mig då är det väl mer att det handlar om min syn på livet, min moral, min förhållning till tillvaron. Och det är där jag kanske kommunicerar med människor. Känner du att det är lättare att skriva en text om din och Maries fnurror på tråden idag? – Nej, men det är aldrig dagboksrealism på det sättet. Jag har goda vänner som jag har spelat upp nya låtar för. Efter att de har lyssnat har de blivit alldeles tysta och sedan frågat mig “hur kunde du veta att vi hade det så här?”. Och jag har inte alls tänkt på dom. Hon gör allt för att göra mig lycklig däremot t ex, handlar om en god vän som konkret utstrålade vad den låten handlar om. Men naturligtvis kan jag i en text låna vad som hände när jag träffade Marie eller någon annan tjej före henne. Så det är ett slags pussel jag lägger i sångerna. Det kan finnas en idé i en sång där jag kanske har refrängen väldigt tydlig men behöver en matchande vers, en miljö och då kan jag låna ifrån en annan situation från en helt annan tid. Har det aldrig hänt att Marie någon gång reagerat och sagt “det där hade du väl inte behövt skrivit”? – Marie har en fantastisk inställning. Alla positiva kärlekslåtar handlar om oss. Alla låtar där kärleken går fel handlar om andra eller är påhittat. Men naturligtvis är det inte så. Jag menar, ta en låt som Nyckeln till dig som jag tycker mycket om och som handlar om när det är jobbigt i ett förhållande. Det är ju klart att det för Marie och mig liksom som för alla andra är upp och ner i förhållandet. Det vore ju bara fjantigt att låtsas som det jämt var solskensdagar. Lyssnar Marie mycket på dina låtar? – Ja, hon är väl mitt första bollplank, det är hon. la musik

TOMAS LEDIN

”Jag är ju en riktig “sucker for sad songs”, vilket i sig kan tyckas märkligt då jag har en ganska positiv inställning och förhållning i min musik.” Ungarna då? – Ja, dom också. Hur gamla är dom nu? – 10 och 13 år. Du var 37 år när du fick ditt första barn. Ganska sent ändå. Medvetet? – Det blev som det blev. Men det var nog bra för mig tror jag. Jag var inte mogen innan. Å andra sidan så hade jag kanske mognat snabbare om jag fått barn tidigare. Man kan ju vända på det som man vill. Dom är medvetna idag om vem du är och din historik? Jag menar, det du gör och gjort är ju inte helt vanligt. – Jodå, men dom har ju sina idoler och sina artister som dom gillar. Men dom har en härlig inställning tycker jag. Pappa skriver låtar och sjunger, sen är det inget mer med det. Brukar du ta med dom på turné? – När de vill. Jag säger alltid att de är välkomna. Så då planerar dom, tar med någon kompis ibland. Ska det flygas, åkas tåg eller buss så brukar de vilja vara med på en sådan vända. Det måste ju vara lite ball för dom? – Dom tycker det är jättetufft. Det är viktigt att få ett backstagepass, att kunna få stå bakom scenen och så. Är det en kick för dig, att ha ungarna där när du spelar? – Ja, det är klart. Som pappa vill jag ju synas tydligt för mina barn. Så vad jag gör yrkesmässigt är inget jag vill smussla undan. Det är inget jag vill pracka på dom heller utan bara hitta ett naturligt förhållande till. Har du hittat en bra balans mellan familjen och karriären? – Ja, det är därför jag gör en platta var tredje år istället för varje år som jag gjorde på 70-talet. Så där har du full kontroll idag? – Nej, det är väl ett ständigt kaos ändå egentligen. Men det är ett försök att få balans. Vad jag menar är, en av mina killar hade basketmatch igår morse och efter den vecka jag haft var det inte det roligaste att kliva upp så tidigt. Men det tycker jag är viktigare än min platta. Jag ska vara där, jag ska finnas för mina grabbar, det är skitviktigt och framför allt är det roligaste. Vad har du för rutiner och hur lever du tidsmässigt då? – Jag har de senaste åren försökt leva ett balanserat liv med tanke på familjen men när jag går och lägger mig och går upp är lite olika. Jag kan ibland under vissa perioder känna att jag tappar lite kontakt med mina grabbar och då är det väldigt viktigt att anpassa mig till deras rutiner, att gå upp med dom sju på morgonen, käka frukost tillsammans och allt det där. För jag märker hur fort det går. Min äldsta kille fyller 14 år nu och om ett par år är han helt ointresserad av att käka frukost eller åka på semester med mig. Det är ju under en begränsad tid man får ha det här med sina barn. Så därför när jag skriver försöker jag ofta göra det mellan nio och ett på förmiddagen, ungefär, käkar sedan lunch med någon, kanske uträttar lite ärenden för att sedan finnas till hands för grabbarnas läxor och aktiviteter. Är det viktigt att ha någon slags rutin för att lyckas åstadkomma någonting? – Ja, för jag upplever det som jag drar igång något sorts maskineri. Jag skriver mellan nio och ett under de perioderna jag skriver men det är ju inte alltid det kommer fram nya låtar mellan den tiden, det ska gudarna veta. Men det sätter i alla fall igång en kreativ process. Har du bandspelaren liggande bredvid sängen i fall du vaknar mitt i natten med en melodislinga i huvudet? – Nej, men det kan plötsligt komma textfraser så där farande mitt i natten men då är jag jämt dåligt förberedd. Men när det händer går jag upp, tänder lite lampor, försöker hitta en bra stämning och skriver. Det gör jag. Vad är det för typ av låtar du helst skriver? – Jag är ju en riktig ”sucker for sad songs”, vilket i sig kan tyckas märkligt då jag har en ganska positiv inställning och förhållning i min musik. Men 84 | la musik

en sång som En del av mitt hjärta är kanske en typ av låt som jag alltid, alltid tycker om att skriva och sjunga. För nostalgin i låten? – Ja, i den låten finns en kombination av nostalgi och sorg eller melankoli samtidigt som den ändå är positivt laddad. Dessutom är han lite småförbannad också, där finns en frustration. Och just i det stämningsläget i en låt, där trivs jag. Jag tycker dina låtar som har just den karaktären funkar bäst. De som är någon slags form mellan upptempo och ballad. Många av dina renodlade rockigare låtar tycker jag det vilar en slags förpliktelse över. Rutinlåtar som du gör för att du måste ha sådana också. – Nja, jag tycker att ett album är ett flöde av stämningslägen och då behövs det ju både lugnare och upptempo-låtar, eller rocklåtar för att skapa en bra dynamik i plattans helhet. En platta med enbart mediumtempo kan bli för jämntjockt tror jag. Sedan är det ju så att musik funkar olika i olika situationer. De rockigare låtarna funkar bättre live medan de lugnare funkar bättre hemma. Du nämner ofta sådant som stämningen i låtarna, att stämningen i din musik är den som kanske kommunicerar med många. Minns du Hollywood har en fantastisk melodi i sig. Melodin är så pass stark så texten som är lite väl tramsig ändå får passera. – Ja, det är väl själva atmosfären i den låten, melodin som gör den till vad den är. Och just det här med atmosfären i en låt, det är det som jag tycker är det viktigaste. Man kan inte skilja på texter, melodier och sväng i en låt. Alla dessa komponenter skapar en helhet och det är det som är upplevelsen. Skriver du de rockigare låtarna med samma låga som de lugnare? – Ja, det måste jag säga att jag gör. Vad jag alltid söker i en sång är att den ska vara tydlig. Den ska vara som ett grundämne, som jord, vatten eller luft. Den ska vara självklar. En bra låt tycker jag är en låt som när man hör den känns det som den alltid funnits. My way t ex, det är en sådan låt. Nu säger jag inte att jag skriver sådana låtar men det är i alla fall min ambition. Hur har låtarna till ditt nya album Hela Vägen kommit till, hur har proceduren i låtskrivandet varit? – Jag har skrivit en hel del låtar i höstas och så har jag skrivit en del nu (mars). Sedan när vi är igång med produktionen ändrar man en del och så brukar jag skriva ett par-tre låtar till under inspelningarna. Anders Glenmark producerar, även Lasse Andersson från Tillfälligheternas Spel och Jörgen Ingeström som spelar keyboard med dig, hur kommer det sig? – Jag kände att jag behövde lite motstånd, en annan infallsvinkel som kan trigga mig och skapa en kreativ process. Det är ju en sak att skriva sångerna men att producera och arrangera sångerna går ju att göra på så många olika sätt. Du menar att du tycker att du kört fast i det gamla? – Nej, jag ser det bara som ett steg i en alltid lika pågående process. Man kommer alltid till en viss punkt. Varför Anders Glenmark? – Jag har alltid haft stor respekt för honom och alltid tyckt att han är begåvad. Men varför samarbetet kom till först nu hade sin början i att vi sjöng på några gemensamma vänners bröllop i somras. Glenmark arrade lite för piano och gitarr. Han tog initiativet och jag bara kände när vi stod där i kyrkan och sjöng att jag måste jobba med den här killen på riktigt. Så jag skickade en bunt låtar till honom för att se om han gillade materialet och han hörde av sig och sa att vi kör. Hur funkar arbetet er emellan i studion? – Fullt krig, som det alltid brukar vara när jag spelar in, haha. Nej, skämt åsido, det är två helt olika skolor som möter varandra, helt klart. Jag upplever Anders som mer baserad i brittisk pop och den engelska skolan. Jag är mer åt american singer-songerwriter tradition.

När klev ni in i studion för första gången inför arbetet med den här plattan? – I början av december tror jag. Då hade jag skrivit 12-13 nya låtar men valt ut 6 stycken som jag skickat till Anders som jag ville spela in. Och det är dessa låtar vi jobbat med fram till nu. Men nu ska vi börja titta på de nya låtarna jag skrivit efter det. I slutändan lär det kanske bli 20 låtar som vi känner på innan vi bestämmer oss för vilka som ska vara med. Efter det du lämnat låtarna till producenterna, får de fria händer att göra som de vill? – Ja, det får de. Men jag ska erkänna att det är ohyggligt frustrerande. Men vi har kommit fram till att det är så vi ska samarbeta. Jag levererar sången och grundmaterialet och sedan får de komma med sina idéer, sin skiss på låten. Därefter träffas vi och slänger lite idéer och så jobbar de vidare och allt eftersom kliver jag in mer och mer. Om det behövs. Det funkar bra? – Ja, det känns som vi hittat ett bra samarbetssätt. Nu har vi ju bara hunnit en tredjedel in i produktionen, men hittills har det funkat bra. Har du någon tidspress på dig idag eller kan du spela in skivor när och efter som du själv vill och har lust? – Tidigare hade jag mer press på mig. Men Down The Pleasure Avenue var den sista platta som ett skivbolag finansierade. Idag bekostar jag mina plattor själv vilket gör att jag inte behöver förklara mig för någon att det tar den tid det tar. Det är väl kanske därför det tagit 12 år att göra 4 nya plattor. När kommer den nya plattan då? – Vi har satt upp ett datum den 3 juni, men hinner vi inte finns det en plan för att släppa den efter sommaren. Hur kommer den att låta stilmässigt? Är det en typisk “Ledinare” vi har att vänta? – Det har jag svårt att uttala mig om idag. Men jag är ju den jag är som alla vet vid det här laget. Jag sjunger som jag sjunger och som jag sa tidigare så finns det ju vissa stämningslägen där jag känner att jag kan uttrycka mig och vara trovärdig. Och bemötandet av den nya platta, är du redo på det som väntar eller har du lagt sådant helt åt sidan? – Jag är ju van vid att få reaktioner som är väldigt motstridiga. Ibland väldigt positivt, ibland väldigt negativt. Det är inget nytt för mig, jag lever ju i en sådan situation. Hur pass viktigt är det här med recensioner för dig, innerst inne? – Visst är det roligare att läsa positiva recensioner. Men jag försöker undvika att läsa om mig själv överhuvudtaget. Egentligen av fler anledningar men mest för att det målas upp en bild av mig som inte stämmer med hur jag upplever mig själv. Påverkar negativa skriverier dig på något sätt? – Det är klart, det påverkar väl alla tror jag. Samtidigt är det ett märkligt liv jag lever. Jag åker ut på konserter och möts av 10 000-tals människor som “älskar” mig vilket är fantastiskt, så starkt ibland att det nästan inte går att ta till sig. Så det är väldigt upp och ner det där och jag känner nog att jag omedvetet utvecklat nåt slags skydd, en sköld att hålla de negativa skriverierna ifrån mig så det inte påverkar mitt skrivande och det jag spelar in, vad jag tycker om och vad jag sjunger. Men när du får en sån där riktig loska i pressen, någon riktigt negativ grej, tvivlar du aldrig på dig själv då? – Men jag känner mig stark i det jag gör för jag väjer inte. Jag är den jag är, jag gör det jag gör. Jag är ingen fejkad produkt så. Där tycker jag att jag är väldigt stark och modig. Och det är jag stolt över. Jag känner mig nog ganska trygg med mig själv och den jag är idag. Känner du att du får någon respekt från dina kolleger inom musik-

branschen, yngre som äldre, oavsett vilken musik de spelar och oavsett vad kritikerna skriver? – Jag har väl egentligen inte så mycket kontakt där, men de människor jag arbetar med, musiker, crew, produktionsfolk m fl, där känner jag att jag får en väldigt stor respekt. Jag känner att de tycker om mig. Både som människa och artist och det är väldigt viktigt för mig. Som när vi går ut på scenen och ska spela, då har jag ett stort behov av att känna att vi går ut tillsammans, det är viktigt för mig. Får du scenfrossa någon gång? – Jo, det kan jag uppleva, speciellt när det är premiär. Men oftast nu för tiden förstår jag inte förrän efter själva spelningen hur nervös jag egentligen var innan. Som förra sommaren vid premiären i Skellefteå då jag kände mig väldigt trygg i den konserten vi skulle göra, med bandet och de låtar vi skulle framföra. Men det blev lite kris innan vi skulle gå in, en blixt hade slagit ner i något aggregat och plöstligt funkade ingenting. Konserten blev fördröjd men jag kände att allt var lugnt ändå. Men så väl mitt under konserten när den väl var igång och allt flöt på bra slog det mig plötsligt att ”Tomas, det funkar” och det var så förlösande. Då förstod jag också hur nervös jag egentligen varit under några veckor. Nervös för alla förväntningar jag har på mig själv och alla som kommer och lyssnar på mig. Då känns det kanske bra att ha de gamla säkra slagdängorna i bagaget? – Ja, det där är ju också intressant. Hur ska man förhålla sig till sin ryggsäck? När man varit aktiv under många år så är man ju samtidigt en artist med en lång historia plötsligt. Jag säger plötsligt för det här har jag inte funderat på förrän nu de senaste åren. Att jag har en historia och att det finns en förväntan. När jag släppte Restless Mind fanns det ingen förväntan egentligen, ingen historia. Ingen ryggsäck. Men i mitt fall idag finns en ganska diger låtkatalog och en förväntan att jag kanske ska vara på ett visst sätt, att jag kanske alltid måste spela vissa sånger. Du accepterar detta fullt ut idag? – Ja, det gör jag. Och jag ser idag ingen anledning att inte spela vissa låtar för mitt egna höga nöjes skull. För samtidigt känner jag en stor tacksamhet över att det finns en publik som ger mig möjligheten att få stå på scen. Jag kan idag säga att den riktigt stora belöningen för mig, är när jag står på scen och tittar ut över 1000-tals glittrande ögon och känner att vi alla tillsammans tagit oss någonstans den här kvällen där livet kanske är lite lyckligare, lite lättare, att åtminstone den här sommarkvällen var det lite roligare än en vanlig kväll. Det låter kanske som en klyscha men jag menar allvar, att få vara en del av det är verkligen stort för mig. Jag tjänar mycket pengar, det går bra för mig, det kan sägas. Men det största och det som ger mig mest idag det är att få vara en del av att “fan, vi är tillsammans, vi har tagit oss någonstans, i kväll var en lycklig kväll”. Därför också när jag sätter ihop en konsert så måste jag ta hänsyn till publiken och tänka på hur vi ska få det att fungera allra bäst. Nu när du ger dig ut på turné i sommar så kommer du ha en hel del nya låtar som du vill ha med. Men om inte skivan kommer ut innan sommaren och publiken inte fått ta del av det nya? – Då blir det en ännu större utmaning. Jag kommer ju att spela en del nya låtar under alla omständigheter, visst är det så för de ligger mig naturligtvis närmast om hjärtat. Samtidigt är det ju så att om hela konsertupplevelsen enbart upfyller det förväntade är det inte heller en upplevelse hela vägen. Det måste finnas överraskningsmoment och det ska ta emot lite. Här måste man hitta en bra balans. Vad är det då du går efter när du plockar ut de här låtarna? Eller tänker du att det här får dom ta vare sig dom vill eller inte, för du tycker just de låtarna är så jävla bra. – Visst är det så också. Men jag tittar även på hur sångerna fungerar med banduppsättningen och arrangemang live och annat. Låtarna ska ju fung-

”...det största och det som ger mig mest idag det är att få vara en del av att ’fan, vi är tillsammans, vi har tagit oss någonstans, i kväll var en lycklig kväll’.” la musik

TOMAS LEDIN

era i hela sammanhanget. Är det lättare att ta med en nykomponerad rockrökare för stämningens skull? – Ja, men det beror visserligen på om vi pratar om en utomhuskonsert på sommaren t ex. Då kan man komma långt med ett bra beat. Det är kanske lite svårare att presentera en helt ny lugn låt i ett sådant sammanhang. Kan ju vara tvärtom om man spelar i en liten konsertlokal. Hur många låtar blir det totalt ni bygger konserten på i sommar? – Vi kanske kommer att spela i nära två timmar så det blir väl som förra året, runt 20-22 låtar kanske. Jag tycker om att ha en satt låtlista och sedan vill jag alltid ha 2-3 låtar jag kan byta med. Jag har ju en del låtar bakom mig men två timmar känner jag håller bra för min publik Din publik ja, i den finns det inga egentliga åldersbegränsningar. Det går inte att säga att Ledin har den specifika publiken. Det handlar om gammal som ung, olika generationer. Din musik når väldigt brett. – Jag skriver ju för mitt höga nöjes skull, det gör jag. Att det sedan når en så pass bred publik, ja, det är även fascinerande för mig. Det som förvånade mig mest på förra sommarturnén förutom att det kom så många, var att det var en så pass stor del tonåringar på konserterna. Det var oväntat och fruktansvärt kul. Jag minns också premiären av det första Rocktåget 1991. Jag hade inte turnerat sedan 1984 och då på den tiden var publiken en blandning av sent tonår och upp till min dåvarande ålder på drygt 30. Så vid premiären av Rocktåget förstod vi ingenting. Det fanns tre generationer i publiken. Vi blev alla helt paffa när vi såg sammansättningen av publiken. Men det är väl samma sak som när jag går och ser Rolling Stones eller Tina Turner, då tänker ju inte jag på ålder i första hand. När Jagger sjunger Satisfaction så tycker jag fortfarande att det är en ung och kåt låtupplevelse. Det här med ålder upphör på nåt sätt i en konsertsituation. Samtidigt finns det ju grupper som Kent som är väldigt mycket medvetet sin egen generation. Då är det klart att jag kan känna att det inte riktigt är riktat till mig. Men jag kan förstå att det engagerar och Kent är mycket bra. Samma sak med Strokes. När jag hör deras låtar förstår jag att det engagerar. Men jag har lite svårt att bli lika engagerad eftersom jag hör originalen de tagit upp på nåt sätt. Eller Ryan Adams som jag tycker gör bra musik men där jag också hör originalen som jag växte upp med. Men jag gillar honom för att han representerar en riktig låtskrivartradition. Sedan har jag ju mina husgudar som Joni Mitchell, Neil Young, Miles Davies, Springsteen, U2, Eagles plus några till. Jag gillar mycket Coltrane och den ganska coola 50-talsperioden också. Lyssnar du mycket på musik? – Ja, jag köper en hel del skivor. Vad säger du om The Hives? – Dom är ju The Who för mig, jag älskade The Who. Artister som sjunger på svenska då, som Tomas Andersson Wij? – Han tycker jag mycket om. Hans senaste album är strålande. Kan du hitta inspiration i andras musik till din egen musik? – Nej, så var det mer förr, att man hörde någon låt som fastnade i bakhuvudet och sedan dök upp på vägen någonstans. Idag gör jag det jag tycker om och känner mig stark i det. Men Eagles och U2 har ju stora influenser på mig, det sitter i ryggmärgen på nåt sätt. Du är 50 år nu. Gillar du att bli påmind om det? – Varför skulle jag inte gilla det? Det är ju ingen sjukdom på nåt sätt. Jag har inga problem med det, det är helt lugnt. Men samtidigt befinner jag mig någonstans i livet där jag börjar bli medveten om att tiden är utmätt. Men livet blir bättre och bättre för jag känner att jag lever intensivare och att jag är mer närvarande. Jag vet vad jag vill. När jag var yngre tog jag för mycket hänsyn till vad andra tyckte och jag ville vara till lags på ett annat sätt, både privat och yrkesmässigt. Idag känner jag att jag står mer solitär, mer för mig själv. Och jag mår bra av det. Jag kan också säga att när vi åkte ut och gjorde förra turnén var det ingen självklarhet för mig att det skulle bli en stor framgång. När vi planerade turnén var det mitt i vintern. Det fanns ingen samlingsplatta som sålde som smör i solsken och det fanns inget som pekade på att det skulle gå varken bra eller dåligt. Men jag ville ut och spela och det var det enda beslutet vi grundade turnén på. Det fick gå som det ville. Det var ganska skönt att åka ut på de premisserna och inte under premisserna att det måste bli en succé eller för att promota en skiva.

Att det nästan gäller liv eller död. Det är en stor frihet. Det är väl också en ganska unik situation för en artist idag? – Ja, och kanske det är belöningen för att man har hållit på så pass länge. Missförstå mig rätt, jag brinner fortfarande lika mycket för att ge publiken en upplevelse, jag brinner för det jag gör. Men jag har en annan förhållning idag känns det som. Ta Eurovisionsschlagern 1979, när jag inte vann då var det väldigt jobbigt för jag trodde att jag skulle vinna. Hade samma situation uppstått idag så hade det mer blivit ett “jaha, så var det med det”. Det skulle inte påverka mig på samma sätt som det gjorde då. Skulle du kunna tänka dig att vara med i Melodifestivalen igen? – Nej, det känns ganska ointressant idag. Det är mer ett forum för nya artister och talanger anser jag. Det är dessa artister som ska få chansen att komma fram. Jag har inget där att göra. Men är du fortfarande tävlingsinriktad? Har läst någonstans att du är den typ av människa. – Svarar jag nej nu så är det nog många kompisar som skulle skratta åt mig. Men jag är absolut målmedveten och det sitter väl i generna. Det ser jag på mina egna grabbar när de spelar innebandy eller basket, där kan jag känna igen nåt som kanske inte riktigt går att ta på men som finns där. Jag tänkte också på det som stått i tidningarna om dig och Magnus Uggla, att ni är bittra ovänner och så gott som tävlar med varandra om vem som säljer mest. – Det är fullständigt taget ur luften. Inte sant någonstans. Mellan mig och Magnus finns ingen konflikt eller tävlan, tvärtom. Men det är klart, vi borde kanske tävla, haha. I den artikeln stod det dessutom att jag skulle ut tillsammans med The Plan och vi har inte ens diskuterat att åka ut med någon annan artist, som ett slags nytt Rocktåg. Var Rocktåget annars en dröm som gick i uppfyllelse? – Ja, det kan man väl säga på ett sätt. Framgångarna med Ett Samlingsalbum och Tillfälligheternas Spel var upphovet till att jag började turnera igen. Jag var så oerhört lycklig över att det fanns folk som ville lyssna på mig så jag ville göra nåt väldigt generöst tillbaka. Det var hela idén, att för en biljett ska man få en helkväll med många artister. Sedan kom någon med idén om vi skulle åka tåg runt i Sverige till alla spelplatser. Ett myller med folk som kliver av och på tåget. Det blev Rocktåget. De somrarna och de tre Rocktåg jag gjorde var fantastiska. Finns det några andra drömmar du vill försöka uppfylla? – Jag skulle vilja göra en coverplatta någon gång faktiskt. Ta andras låtar och se om jag kan göra något eget utav det. Det skulle vara en intressant utmaning. Jag har känt lite på det tidigare, gjort andras låtar vid några tillfällen. Sedan skulle jag även vilja spela en helt annan typ av konserter. Inomhus med ett litet mindre anslag. Kanske bara jag och en akustisk gitarr. Sedan har jag, dirigenten Örjan Fahlström och Sandvikens Symfoniorkester gjort en grej som föll väldigt väl ut. Örjan arrangerade tolv av mina sånger för full symfoniorkester, repeterade in med orkestern och tillsammans framförde vi sedan de sångerna på scen med hundra man och trettio i kören. Det var maffigt. Det fanns 8-9 låtar som fungerade väldigt bra i den här symfoniska dräkten och det vore intressant att ta dessa låtar, komplettera med några till och framföra det på något sätt. En symfonisk Ledin? – Det låter så pretentiöst, så pompöst men det skulle vara fantastiskt skojigt om det gick att realisera i större omfattning. Efter den spelningen var det flera andra symfoniorkestrar och arrangörer som hörde av sig och ville att vi skulle göra det igen. Men det här var året innan Djävulen & Ängeln och jag kände då att jag ville skriva nytt material och spela in en ny skiva istället. Samtidigt idag känner jag att det kräver väldigt mycket arbete och fokus under en lång tid så hela grejen ligger vilande för stunden. Vad hade du annars jobbat med idag om det inte hade blivit musiken? – Ja, då hade jag nog satsat på att bli någon slags bildkonstnär eller arkitekt eller nåt liknande.

la musik

TOMAS LEDIN

Tomas Ledin om Tomas Ledins album RESTLESS MIND, 1972

LOOKING FOR A GOOD TIME, 1980

- Lyssnade på den lite grann inför turnén förra våren för första gången på väldigt, väldigt länge för att se om jag skulle plocka någon mer låt från den. Åh, den är skitbra. Haha. Nä, varför jag säger så är att jag tycker det finns en fräschör i den som jag tycker mycket om. Den är väldigt oslipad. Jag tycker också på många sätt att den är väldigt ofärdig. Jag skulle absolut inte skriva så idag. Men det finns en äkthet i plattan som jag alltid strävar efter men som är svår att nå.

- Lite splittrad tycker jag. Eller vad jag minns i alla fall. Jag har inte lyssnat på den på, ja…länge.

HJÄRTATS RYTM, 1973

- Hm, en av mina svagare plattor tycker jag, med en av mina bästa låtar, “Blå blå känslor”. Den är väldigt ojämn. Jag växlar språk och jag letade väldigt mycket där, vilket jag gjorde under hela 70-talet egentligen. KNIVHUGGAR ROCK, 1975

- Var en musikal från början. Jag såg Hair i Chicago när jag bodde i USA. Sedan såg jag Hair i New York, London och Stockholm. Jag var väldigt fascinerad av musikalen och rockformeln. Så jag jobbade med en musikal som jag skulle kalla Luftballongen. Men jag fick aldrig ihop det så jag slaktade musikalidén men tog några låtar och så blev det Knivhuggar Rock. Sedan är det nästan den enda bandplatta jag gjort. Jag kom hem från London och stod utan skivkontrakt så jag bildade ett band och åkte runt och spelade och många av låtarna växte fram live inför publik. När vi gick in i studion så var det ett band som gick in och spelade låtarna, det hade jag inte gjort innan och knappt efter heller. Det finns en direkthet i plattan som jag tycker om. NATTEN ÄR UNG, 1976

- Här började jag arbeta med en producent som heter Leif Carlqvist. Den spretar, drar åt många håll. Men den är rolig. Finns lite ambition i den också. Men Leif var väldigt viktig för mig. Han var oerhört kunnig och tillsammans hittade vi ett bra samarbete. TOMAS LEDIN, 1977

- Vad jag minns med den plattan är att det finns några bra låtar, “I natt är jag din” bl a. Ett par av schlagerlåtarna som finns med här kan jag ju idag tycka känns lite väl lättviktiga. FASTEN SEATBELTS, 1978

- Här märks att ett starkare självförtroende kommit fram. Dels självförtroende med låtar och dels genom samarbetet med Leif Carlqvist där vi kände att vi var ett bra team. Jag hade i honom en person som jag kunde skicka låtar till hela tiden och få feedback, en feedback som jag tog på allvar. Jag tycker nog att detta var den första plattan sedan Restless Mind som känns homogen, som sitter ihop på ett bra sätt. UT PÅ STAN, 1979

- Samma med den här plattan. Homogen och väl sammanhållen. Här kände jag också att jag och Leffe hade tagit vårt samarbete så långt vi kunde.

GRÄNSLÖS, 1982

- Här sjöng jag både på svenska och på engelska. Jag stod mellan två hötappar och kunde inte välja och tyckte det var en strålande idé att sjunga både på engelska och svenska. Men det var det ju inte, sett som albumupplevelse. Bitvis är det bra, om man plockar någon låt här och där. Sommaren är kort finns ju med här t ex. Felet jag gjorde var att ska man sjunga på två språk på ett album så måste det sitta ihop väldigt tydligt musikaliskt. Du kan inte sjunga på två språk och sedan samtidigt ha en låt som är lite funky style, någon som är brittisk pop och någon som är en stor ballad till exempel. Du måste hålla ihop det mer stilistiskt. Det gör tyvärr inte den här plattan. THE HUMAN TOUCH, 1982

- En platta som egentligen gjordes för utlandet men som sedan ändå släpptes i Sverige. Här finns även låtar med som var med på Gränslös. Här finns Never Again som jag sjöng med Agnetha Fältskog och den låg på listorna lite här och där. Det var faktiskt väldigt nära att det skulle hända på riktigt utomlands. CAPTURED, 1983

- Här finns bl a What Are You Doing Tonight som funkade bra i Skandinavien och var uppe och vände ganska högt på listorna i Belgien, Holland och Tyskland bland annat. Här trodde vi också att det skulle hända på riktigt utomlands. Men det var så här med 3-4 singlar under den här perioden, som vi trodde att “this is the one”. Men det var det ju inte. DOWN ON THE PLEASURE AVENUE, 1988

- Ja, jag var ju lite lost i livet åren efter 1984. Så här i efterhand tror jag nog att jag då kände besvikelse över att jag inte räckte till utomlands. Men samtidigt som jag jobbade mycket med promotion i Europa så gick sommarturnéerna i Sverige bättre och bättre och jag kände sommaren 1984 att större än så här kan det inte bli. Nu slutar jag. Sedan var det ju också en slags livskris. Lite tidigt kanske att tänka “finns det inget mer livet att göra”. Men jag hade ju från Natten är ung 1976 släppt ett album varje år, gjort tre turnéer per år i Sverige och samtidigt hela tiden gjort promotion i övriga Europa. Jag levde inget annat liv alls, jag var rock´n roll stjärna dygnet runt. Det blev för lite syre och för lite livslust till slut. Men när jag sa till alla omkring mig mitt under turnén 1984 att jag skulle lägga av, så var det ingen som trodde på mig. Men jag levde med en mycket förstående kvinna så jag reste en del. Jag hade en god vän i New York då och det blev rätt mycket tid i USA. Där började jag också skriva låtar igen. Jag skrev på engelska så då blev det en engelsk platta igen. Jag tycker det är en av mina bästa plattor. Henrik Jansson producerade och vi hittade rätt tidigt i vårat sam-

arbete. Det är en konsekvent platta med ganska bra material tycker jag. Här finns också ett par tre låtar som jag fick covers på av internationella artister. Samtidigt när jag hör den idag så önskar jag att vi vågat mer i produktion och mixläge. Den tog inte för sig riktigt, är lite för rund i kanterna. Men det är en av de plattor jag är mest nöjd med. Tyvärr var det inte så många som var intresserade av den. ETT SAMLINGSALBUM, 1990

- Den här samlingen trodde vi kanske skulle sälja 10-15 000 ex. Den sålde över 250 000 ex. Helt fantastiskt och helt oväntat. Den skulle egentligen ha kommit ut ett år tidigare. Jag trodde kanske inte riktigt på Ett Samlingsalbum. Det gjorde inte skivbolaget heller. När de hade jobbat klart med alla andra artister och fått undan allt, då hade de lite tid och släppte albumet veckan innan midsommar, den sämsta veckan under hela året att släppa en platta på. TILLFÄLLIGHETERNAS SPEL, 1990

- När jag ringde till skivbolaget och sa att jag har skrivit lite nya låtar och tänker göra en ny platta på svenska svarade dom med ett ointresserat “jaha”. Det här var innan Ett Samlingsalbum hade släppts, på våren 1990. Men det bekom mig inte så mycket. Jag kände att jag gillade de nya låtarna. Det fanns inga som helst förväntningar. Jag jobbade med Lasse Andersson som producent och han var ju oetablerad. Vi jobbade i Polarstudion och ville spela in under maj och juni men det fanns andra artister som hade högre prioritet så i juli när ingen annan spelade in fick vi tid i studion. Men vi hade sådan tur för samtidigt som vi började spela in så började också Ett Samlingsalbum att sälja på allvar och det var väldigt inspirerande. Plattan är bra tycker jag. Kanske till och med den bästa. Mycket beroende på Lasse Andersson. Vi hittade nåt bra ihop här. DU KAN LITA PÅ MIG, 1993

- Släpptes på våren inför det tredje Rocktåget. Lasse Andersson producerade. Den känns som en ganska naturlig uppföljare till Tillfälligheternas Spel. Den är inte så dum. Bra sammanhållen som ett album. T, 1996

- Lasse Andersson producerade igen. Det finns några sånger här som jag tycker mycket om. Det är en platta som drar i lite olika riktningar jämfört med föregångarna. Och det fanns tankegångar att vi skulle försöka ta det hela någon annanstans. Men jag är stolt över T. Jag kan leva med den. DJÄVULEN OCH ÄNGELN, 2000

- Ett nytt samarbete med Patrik Frisk. Det var väldigt roligt för här fick jag mer fokus på musik i mitt liv igen. Det är en platta jag tycker mycket om, särskilt titelballaden. Sedan finns det rockigare nummer som En sak som jag är lite barnsligt förtjust i.

la musik

dynamo chapel De har hunnit med att bland annat vara veckans band på MTV på webben i november och medverka i Pop i Fokus, Kobra och Musikbyrån i SVT. När du läser detta har de också hunnit spela på Rockbjörnengalan samt på P3 Popstad i Skellefteå samma dag som debutalbumet släppts. Johan Olsén reder ut begreppet Dynamo Chapel. Fotograf: Michael Lokner

ag sitter en mörk januarikväll på Hannas Deli på Söder i Stockholm och pratar med några unga herrar med flyt just nu, det skivdebuterande bandet Dynamo Chapel och dess sångare Magnus (Ekan), klaviaturspelare Jonas, gitarrist Mårten och trummis Patrik. Basisten Alf ska komma senare. ’Han är den ende med ordenligt jobb, så han blir lite sen’ säger Ekan. Alla dricker Staropramen, fast det kanske borde vara en Norrlands Guld. För norrländska, det är

90 | la musik

de. Ända in i själen. Det märks också på deras skönt, svårflörtade och svårimponerade sätt. Jag undrar stillsamt hur långa svaren på mina ganska oplanerade och relativt få frågor egentligen kommer bli. De visar sig (så småningom) bli längre än jag trodde, och som grädde på moset ballade det till och med ur ordenligt på slutet... Jag frågade min fru vad hon skulle vilja veta om ett albumdebuterande band. Då svarade hon ’vad är det för snubbar?’ Det tänkte jag ta reda på nu.

Vad är ni för snubbar, Dynamo Chapel? – Ja, alla är från Skellefteå, svarar Mårten. I princip. (Det börjar ju bra...) Har ni spelat länge ihop? – Ganska precis i två år, då vår basist slöt upp, säger Ekan. Vi började väl ett halvår innan, då vi flyttade ned hit till Stockholm. För att vara skivdebutanter är ni ju inte helt okända. Och nu släpps första plattan på Warner ’det stora bolaget’. Vilken är er syn

på att släppa skivor? Är det ett självändamål? – Ja, ja. Man vill ha uppskattning, kärlek och respekt. Fast allt är ju kul, vi tycker fortfarande det är så oerhört kul att repa och spela låtar, bara att hålla på med det är kul, menar Ekan. Är allt kul? Vilket är i så fall roligast – göra skivor eller spela live? – Det där får du 1000 olika svar på, säger Ekan. – Att göra skivan är väl inte så kul, avbryter Mårten. – Jag kan tycka det är ganska skoj, hävdar dock Ekan. – Jo, att spela är ju kul, men det var en ganska tuff process, från att det var 35 grader varmt, att det läckte in i studion, att datorn hängde sig. Mårten suckar. Oftast är det ju roligare att spela live. – Man får ju en chans att i studion göra saker med låtarna som man inte kan annars, i replokalen, inflikar Jonas. Vilken teknik har ni i studion? Kör ni låtarna rakt upp och ned? – Vi spelar allihop tillsammans, förklarar Mårten. I mångt och mycket försökte vi behålla någon slags livekänsla. Trummor, bas, kompgura oftast i en eller två tagningar. Sedan är det pålagt sång med mera. – Det var viktigt för oss att - i och med att vi är ett bra liveband - ta den livegrejen och införliva det i att skapa en skiva. Vi försökte få till den känslan, att spela som vi gör live. Sedan kan man ju, om känslan finns där, lägga på en massa saker, utan att för den skull förlora något. Det var det som var tanken. Sedan växte det, och växte och växte, menar Ekan. Var det svårt att släppa det, säga stopp, nu är det bra? – Det kan det vara, men oftast ger det sig själv, säger Ekan. Vissa låtar vill man bara att ”det här ska bli världens bästa låt”. Då späker man det till det inte går att dra det längre. Det är kanske därför man har något som producenter? – Mmm, men producenter är jävligt dåliga typer, frustar Ekan. För det första ska de veta

bättre, det är själva grundförutsättningen. Jag har träffat väldigt få som vet bättre än jag. Tungt jobb att gå in som producenter - de måste ha jävligt mycket respekt med sig. Borde de inte vara som förbundskaptenen i handboll, Bengan, en ledare som delegerar beslutsfattandet, men håller ihop det ändå? – Jo, med friheten, men det är ju klart. Nu snackar vi dock musikbranschen, säger Ekan menande. Vad får man för typer då? Mårten: Vi har ju en producent, Henrik, som på både gott och ont är vår kompis. Så han var mer som ett kreativt bollplank. – Det var lite skönt att det blev lite rått, lite oslipat, fortsätter Ekan. Det är ju faktiskt bara låtar, och inget annat, inget konstigt med det. Bra låtar. Det kan ju därför vara trevligt att göra det själv, lite sådär halvklumpigt men med goda intentioner. Inte nödvändigtvis slipa till alla fula kanter. Det var det vi var lite rädda för att en producent skulle göra - få det att låta mer... Eldkvarn. ’GUBBROCKENS FRAMTID’,

’klockrent festband med steencola partylåtar’. Bandet har, rättvist eller ej, fått ett par välspridna epitet redan. Att droppa referenser kan vara bra för banden ibland, dock med risk att det blir för enkelspårigt. Dynamo Chapel är, som namnet till viss del antyder, också mycket soul, ’northern soul’ om man så önskar. Referensers vara eller icke vara är en akademiskt fråga. Ibland kan det, för enkelhetens och skivförsäljningens skull vara bra att förknippas med ’rätt’ referenser. Samtidigt kan det säkert ligga ett band i fatet att hamna i ett fack det kan vara svårt att ta sig ur. E–Street Band och Nick Drake nämns allt som ofta i ert fall. Vad tycker ni om att det jämt och ständigt refereras till alla möjliga band? – Det handlar ju ’bara’ om uttrycken, inte om vad som inspirerar oss. Hur låtarna är gjorda från början stämmer ju inte med dessa refe-

renser, säger Ekan. Standardfrågan nummer ett i så fall; vad inspireras ni av? – Jag lyssnar mycket på rena singer/ songwriters, säger bandets förste låtskrivare Ekan. Vad det nu är. Folkgrejen, och soul i alla dess former. Och därimellan landar det jag gör, oftast. Fast vi skulle kunna köra Jesus and Mary Chain–grejen också, med en stor vägg av ljud. – Låtarna är i centrum, det är det viktigaste, fyller Jonas i. Är det bra eller dåligt med alla dessa referenser? Fyller de någon funktion? –De spelar absolut ingen roll, säger Ekan och rycker på axlarna. Jag som person är referenslös, om jag hör en låt kan jag tycka att ’en sån här typ av låt skulle jag vilja göra’. Det innebär inte att jag ska ’göra en Dylan’. Jag gör de typer av låtar som jag vill, ett slags självuppfyllande. – Helt plötsligt blev det den här Bruce Springsteen-prylen, och det epitetet var vi nog ganska ensamma om, säger Mårten. Tidigare var det den där alt.country-grejen som vi till viss del bakats in i, lite felaktigt. Så det kändes rätt nytt med ett nytt E–Street Band. Ni är från samma del av era respektive land, ni och E–Street Band; har ni tänkt på det? Nordöstra hörnet. – Är det så? Ekan ser frågande ut. Spelar ni ’nordöstmusik’ kanske? Fast av de få spår jag har hört hittills är det inte mycket renodlat norrländsk vemod... – Nja, jo, det är nog en hel del sådant – norrländsk vemod i storstadstappning, menar Ekan. Och därimellan dras tempot upp. Du ska nog höra låtarna själv, först, innan allt filter kommer till... delar dock kärleken till Drakes Northern Sky. Ni känner säkert till historien om Nick Drake, närmast mumlandes eftertänksamma texter ackompanjerad av bomullsindränkta akustiska gitarrer och fjäderlätta stråk– och blåsarrangemang. Vackert och vemodigt så man kan spricka. Särskilt då man lyssnar med

EKAN OCH JAG

la musik

DYNAMO CHAPEL

vetskapen om hans tidiga, tragiska bortgång och hans stora besvikelse att inte nått ut med sitt budskap. ’Om jag vetat att jag påverkat en enda person, hade det varit värt det’ sade han en gång. Visst är det så man kan gråta? Efter en genomlyssning av demon kan jag till viss del hålla med Ekan – Aiming for the sun är nog en korsning mellan Nick Drake och Tyrone Davis ballader. Såg ni Nick Drake-dokumentären på TV förra veckan? – Den var jävligt pastoral. Jobbigt. Ekan skakar på huvudet. Jag var ganska besviken. Varför gjorde de så där? Någon svepning över gamla träd, samtidigt som de spelade hans låtar? Fast ni kan skaffa barn om ni vill bli påverkade av såna enkla trick. Jag kan börja gråta för ingenting numera – och gjorde det i detta fallet. Jonas verkar ha erfarenhet: – Är inte det för att du är ständigt trött? – Jag berättade ju för er andra i morse, att när jag såg den dokumentären - jag var lite irriterad över att den var så pastoral - men så sa jag till Anna (flickvän, reds anm.) att, när jag lyssnar på den där låten, Northern Sky, och bara slappnar av i två sekunder kan jag börja gråta när som helst. ’Det kan du aldrig’ sa hon. Och så gjorde jag det (Ekan imiterar gråt – rätt bra, blir alldeles röd i ansiktet). – Du borde bli skådis! utbrister Mårten. – Jo, men den spelar så på mina känslosträngar. Som den spelar. Den är djävulsk på det sättet. Diabolisk. Det för oss helt osökt in på det jag egent-

ligen tänkte fråga om; eller snarast tänkte jämföra – min hemort Jönköping mot er, Skellefteå. Hur kommer det sig att band– eller musikkulturen är så levande där uppe (i alla fall jämfört med hur det var på min tid i ’Jönne’). Är det så enkelt att det inte finns annat att göra? – Jo, men det är nog så enkelt konstaterar Ekan. Nu finns det dock mer att göra, man kan läsa vidare. Tidigare försökte alla bara att få tiden att gå, och att umgås med sina liksinnade kompisar. Först började man med sport, sedan blev man för dålig för det, så då gick man vidare. Sedan har det ju funnits musikintresserade människor som banat väg. Det finns ju möjlighet att få spela, mycket tack vare Wannadies och dem. – Och inte minst tack vare skivbolaget, West Side, och tanken att kan dom så kan vi, fyller Mårten i. Det var det man strävade efter ’tänk att få göra en singel!’. Och så repade man fyra gånger i veckan, och fick inte göra nån singel. Fast man såg att de i lokalen bredvid fick, så man fortsatte sin strävan - att få ge ut något på det lokala skivbolaget. Det fick ju nästan alla göra, så småningom. Flödet av alla band där uppifrån tycks ju inte sina. Jönköping hade sina Cardiganer och så småningom Motorhomes (sorry Shivering Spines och Elvira...). Inte så mycket mera. – Ja, men nu vet vi inte riktigt vad som händer. Det är ju Popstad 2002 där nu, och vi har sagt hela tiden att det är lite som att de får den

berömda guldklockan, som tack för lång och trogen tjänst, säger Ekan. – Det som byggdes upp av eldsjälar på 80-talet, det ser vi frukten av nu – man har ett fantastisk läge om man bor i Skellefteå och sysslar med musik, säger Jonas. – Sedan blev vi varse om att vi trots allt var tvugna att gå vidare. Det funkade inte rent geografiskt att bo kvar. Jag menar, vi spelade i Lund häromveckan...Skellefteå - Lund...hur långt är det? Det var nog på min gamla nation – Blekingska? – Stämmer bra, säger Ekan. Det var faktiskt en annorlunda, rätt kul kväll. Vi var tvungna att åka tillbaka till Stockholm efter spelningen, Mårten skulle på partaj, så vi skulle köra tillbaka på natten och alla skulle, av solidaritet mot föraren, hålla sig nyktra. Vad som hände var att när arrangören kom med öl innan spelningen frågade vi, lite försynt, om de inte hade lite läsk... Rock n’roll. – ...och sällskapsspel...Sedan gjorde vi en jävligt grym spelning. Det var intressant. – Men arrangören höll på att tappa hakan när han skulle ge oss mer öl, och vi bara ville ha mer...Jaffa. Mårten skrattar. Och så skulle vi avgöra den stenhårda lagmatchen i Trivial Pursuit innan vi gick på scenen... Första skivan, Secrets Surrendered (before they’re even kept) ges ut på Warner. Dessförinnan har de

”Det som byggdes upp av eldsjälar på 80-talet, det ser vi frukten av nu – man har ett fantastisk läge om man bor i Skellefteå och sysslar med musik.” hunnit bli uppskrivna av bland andra Per Bjurman på Aftonbladet, som kallade dem för ’Sveriges bästa osignade band’. Också Lennart Persson (feber) och Klas Ericsson (Expressen) har rosat dem. Förmodligen har få band fått så mycket uppmärksamhet så långt innan första plattan. Och skivan är bra, från glädjesprudlande ’born-to-run-lycklig-lycklig–pastischen’ You’d only tear us apart, Nick Drake-doftande soulrocken i Take it Back och den än mer souliga Aiming for the sun. Skivan borde passa många i smaken, och finns det någon rättvisa kommer framför allt Take it Back gå varm på P3 i år. Vad utgjorde skillnaden för er, att gå från Bjurmans epitet ’Sveriges bästa osignade band’ till, ett ’signat’ band? Kan ni försöka peka på något som fällde avgörandet? – Man förtjänar ju sin tur, menar Mårten. Vi var på rätt plats vid rätt tid. Hur fan låter det då? Vi fick det där epitetet ’Sveriges bästa osignade band’ genom en demotejp som Bjurman fick. Hur många demotejper får inte han? Vidare så körde vi live på Skelleftefestivalen, före The Soundtrack of Our Lives, och Ebbot stod i publiken. Det slutade med att han ringde och tjatade om att få vara med på skivan. Vilket i sig slutade med att han och Ekan mixade ett par spår i London ihop. Och Bjurman stod också där, så det är klart att vi hade flyt. Å andra sidan hade ni gjort något innan för att spela på festivalen? – Jo, vi hade tjatat oss till att få spela, säger Mårten skrattandes på norrländsk lite torrt vis... – Ett bra lag förtjänar sin tur, fyller Ekan i. – Sedan har vi fått spela på bra ställen här i Stockholm, fortsätter Mårten. Första spelningen vi fick göra var på ett fullsatt Kägelbanan, som förband till Bear Quartet. Det var de som drog allt folk... Men det var ju svågerpolitiken, Ekan känner ju dem. Det är trots allt inte många band som får stå på Kägelbanan som första konsert. Fast vi fattade inte riktigt vad som hände. Det gick snabbt som fan – in och ut på 30 minuter. Sen kom det fram folk som sa ’det där var jävligt bra’, fast vi själva fattade ingenting. Berätta om hur och varför ni flyttade hit och startade bandet? – Vi flyttade inte hit för att vi skulle spela, utan sprang mest ihop här, säger Ekan. Vi hade, var och en, mer eller mindre lagt ned det där med musik och flyttat hit för att få ”normala” jobb. Jag skulle skaffa mig ett jobb så pappa blev nöjd liksom. Och gjorde det, men det sög som f–n. Jag var lärare, och fullständigt värdelös på det. I ren desperation för att jag inte var bra på nåt började jag göra låtar, ihop med Mårten. Sedan växte det, som ett monster växte det ur händerna på mig, till ett helt band.

En del påstår att det går att likställa att släppa en skiva med att få barn – ett slags födelseprocess? – Den (skivan) är ur våra händer nu, säger pappa Ekan. Den har flyttat in hos farbror Warner nu. Det är inget mer vi kan göra nu. Vi har uppfostrat den bra. Var det lätt att klippa navelsträngen? – Nej, det var det verkligen inte, suckar Ekan. Men det var tvunget. Dess nya kompisar stod och skrek och ville att den skulle med ut och leka’ Vad ska ni göra nu? En massa promotion? – Ja, nu blir det promotion. Ekan ler. –Det kommer bli lite intressant, vi ska ut och spela samtidigt som vi ska göra lite intervjuer. Spela akustiskt, som en försmak innan vi åker ut med hela bandet. Sen ska vi spela på Rockbjörnen – det ska bli kul. Sverige nu, utlandet sen? – En sak i taget, men man vet ju aldrig, säger Ekan. –Det var ju en viktigt grej, när vi höll på med de där förhandlingarna med skivbolaget, fortsätter Mårten. När vi skulle skriva på för ’det stora skivbolaget’ var det en punkt som flög fram och tillbaka - vi ville ju veta om de planerade nåt i utlandet. Är man på ett svenskt bolag har de ju ofta optioner på en i utlandet. Vi ville, om skivbolaget sa nej till utlandet, ha en möjlighet att ge ut skivan själva, eller via nåt annat litet bolag, utan att Warner säger nej. Soundtrack har haft det problemet, de har velat åka över men skivbolaget har sagt nej. Först nu har det släppt, och man kan läsa om ’ett nytt hett band från Sverige’. De (Soundtrack) gjorde ju en kritikerhyllad turné i England för ett par år sedan, men sen blev det tyst. Det förklarar en del. – Ja, men vi har i princip löst det, om det skulle bli aktuellt, säger Ekan. Tanken är ju att vi vill ’göra det hela vägen’ utan att behöva stämpla eller gå nån Svenska för nybörjarekurs för att få ihop pengar. Jag har svårt att tänka mig att vi kan sälja så mycket i Sverige att vi kan leva på det, därför kan det vara kul att ha händerna fria och ge sig ut i andra länder. Är det så generellt, att det är viktigt att ha kontroll? – Ja, ja, nickar Ekan, – Det är väl svårt att släppa all kontroll – att inte hela tiden kolla hur allt går, kompletterar Jonas. Fast det kan vara farligt behändigt att bara släppa allt, inte lusläsa kontrakten osv? – Jo, men jag tror ändå det är viss skillnad, säger Mårten. Dels har vi alla gjort skivor sen vi var typ sjutton år (bandmedlemmarna har förlutet i band som A Shrine och Hardy Nilsson,

reds anm), men hade vi varit tjugo nu hade vi sagt ’tjohoo’ och skrivit på utan att blinka. Nu har det mer varit ’men den där punkten - vad händer om..., ...royalties för det och det...’. Här måste vi nämna Håkan Waxegård, som hjälpt oss mycket. Han tände på oss tidigt, och varit otroligt bra med sitt kontaktnät. Förhandlingarna har skötts mycket med hjälp av honom, och vi är nöjda nu. – Det är ju den smutsiga biten, den man inte riktigt vill veta något om, men som man ändå måste ta itu med, menar Ekan. Vi kanske har en fördel i och med att vi är lite äldre... Var har ni spelat in skivan, och hur var det? – Vi spelade in i Södra Studion, här i Stockholm. En rolig grej hände, Ekan skrattar, vi delade den med ... (ett känt dansband, namnet utelämnat) som skulle spela in sin julskiva. När vi kom dit på kvällen stank det av gamla cigaretter och cigariller – ett askfat var helt proppfullt med röda Prince. Där låg också lite texter av dem, Eddie Meduza med mera. Under det låg två tomma helrör med Gin och på mixerbordet låg ett ex av tidningen XL, ’för dem som gillar stora tuttar’. – 140 sidor bröst, liksom, skrattar Mårten. Det skulle Berit, 50, veta när hon köpte skivan i julklapp till sin man... – Ja, någon borde verkligen avslöja detta! Man ser Robert Gustavssons karaktär framför sig i Torsk på Tallin, Roland, dansbandsfreaket, garvar Mårten. Tänk om han visste detta! Jag höll på att garva ihjäl mig när jag sedan fick en skivkatalog där hela detta bandet satt med sin julskiva, alla iklädda tomteskägg, lite halvpackade. Jag tänkte ’jag var där när detta hände’. Helt otroligt. De var ju i studion på dagarna, vi hade kvällarna. De körde detta racet mitt på dagen... Och ni kör med Jaffa och Trivial Pursuit. Vad är egentligen mest rock n’roll – det där dansbandet eller Dynamo Chapel? – Helt klart dansbandet, konstaterar Ekan, om det är myten du är ute efter... – Men tänk att vara i deras kläder, ’Åhhhh, nu måste vi göra en julplatta. Igen. Hur ska vi överleva det?’ filosoferar Mårten. Det är förmodligen den 20:e julplattan de gör också. – Men det måste ju vara en enorm skillnad mellan dem och oss, menar Ekan. För dem är det ju som att gå till jobbet, medan för oss är det det enda vi har i världen... Avslutningsvis kan man bara hoppas att Dynamo Chapel når ut till en stor publik tidigare än Nick Drake gjorde. Det torde inte vara någon omöjlighet, det är dem väl unt. ’Lighten my southern sky, Dynamo Chapel’.

la musik

Nancy Nancy Sinatra och Lee Hazlewood var som Paul Simon och Art Garfunkel. En oförglömlig duo som spottade ur sig suveräna låtar som idag räknas till klassikerna. Och precis som i Simon & Garfunkels fall föll allting samman när sångparet skiljdes åt. Alla fyra fortsatte med solokarriärer men lyckades aldrig uppnå samma framgång. Annica Henriksson berättar historien.

ngen har väl undgått These Boots Are Made For Walking, den låt som blivit synonymt med Nancy Sinatra. Även den låt som skulle kunna skrämma bort nya lyssnare som inte uppskattar det gulliga, kitschiga och ibland larviga 60-talet. Det blev hennes största hit, men man tjänar på att gräva djupare i hennes karriär. Av dagens artister finns det flera som gjort covers på Lee & Nancy-låtar. Nick Cave och Lydia Lunch har gjort Some Velvet Morning, Einstürzende Neubauten har spelat in Sand. Tindersticks A Marriage Made In Heaven - duetten med Isabella Rossellini - är en klar hyllning till Sand där Lee Hazlewoods porträtt pryder singelomslaget. Och Robbie Williams samplade stråkarna från Nancys You Only Live Twice till sin Millennium. Första gången jag hörde Some Velvet Morning var med gruppen Slowdive på en konstig indiesamling. Då hade jag ingen aning att den var skriven redan 1967 eller att det ens var en cover. När jag sedan hörde originalet fick jag en uppenbarelse. Vilken låt! Och det är ju Frank Sinatras dotter! Kombinationen av den ljuva älv-liknande blondinen och den mustaschbeklädde karlakarlen - vars röst jag säkert hade avskytt hade jag hört honom vid fel period av mitt liv - var fantastisk. De tidstypiska svulstiga stråkarrangemangen fick håret att resa sig. Some velvet morning when I’m straight I’m gonna open up your gate And maybe tell you ‘bout Phaedra and how she gave me life and how she made it in Some velvet morning when I’m straight

Plattan Nancy & Lee spelades varmt hemma hos mig och tycke uppstod. Lady Bird, Jackson och Sundown, Sundown förgyllde min tillvaro. Sedan dess har det handlat om ovillkorlig kärlek och därför berättar jag historien om Nancy Sinatra.

frank

luft under vingarna och befann sig på turné med Tommy Dorseys orkester när han fick nyheten om en dotter. Nancy Sandra Sinatra föddes i New Jersey den 8 juni 1940. Hon var uppkallad efter mamman, men Frank kallade henne “Chicken”. Tidigare hade fru Sinatra följt med maken på vägarna, men tvingades stanna hemma med det nyfödda barnet. Sinatra fick sin första listetta med I’ll Never Smile Again och tonårshysterin hade börjat. Ute på gräsmattan på Hasbrouck Heights samlades ungdomar för att få en glimt av sångaren. Fru Sinatra tyckte synd om dem och gick ut med munkar och läsk. Nancys pappa var

FRANK SINATRA HADE BÖRJAT FÅ

ständigt på turné och det var endast genom radion hon kunde höra hans röst. 1944 föddes Nancys bror, Frank jr, döpt efter president Franklin Delano Roosevelt. Familjen flyttade till San Fernandodalen i Kalifornien och levde ett idylliskt familjeliv. Huset låg vid en sjö där Nancy och hennes bror badade och fiskade laxöring från en Penguin-segelbåt. Hemmet blev snart högkvarter för familjens Hollywoodvänner. På nyår kunde gästerna vara bortåt tvåhundra. Nancys barndom var relativt normal även om hon och brodern faktiskt var Hollywoodungar. De var unga och ovetandes om att tidningarna ständigt granskade och smutskastade familjen Sinatra. Att kändisskapet hade sina baksidor blev familjen Sinatra varse om när Frank jr blev kidnappad. Detta hände 1963, sexton dagar efter att Frank Sinatras vän John F. Kennedy blivit mördad i Dallas. Kidnapparna krävde 240 000 dollar och efter flera oroliga dygn kom sonen oskadd hem. Folk misstänkte att Sinatra själv planerat hela kidnappningen. Han blev även anklagad för att ha samröre med maffian och pyssla med organiserad kriminalitet, något som familjen Sinatra avfärdar. Att han däremot råkade vara bekant med flera nattklubbsägare och andra höjdare, som ofta var mafiosos, har han aldrig förnekat. Nancy hade ett mycket kärleksfullt förhållande till sin far, något som den andra dottern Christina inte fick uppleva i barndomen. Hon föddes 1948 och innan hon hade lärt sig prata hade Frank lämnat familjen för skådespelerskan Ava Gardner. Vid mitten av 50-talet gick Nancy på junior high där hon tog pianolektioner. Hon upptäckte Chuck Berry, Elvis och The Everly Brothers. Som 14-åring fick hon följa med pappa Frank på en tre veckor lång turné i Australien. Där hittade hon damunderkläder på pappas hotellrum och kände sig djupt sårad och sviken. För en tid hade Nancy en negativ inställning till äktenskap. Nancy gick på en vanlig skola, University High, medan brodern gick på internat. Hon ville smälta in bland alla andra och tog aldrig på sig sina dyra cashmerejumprar i skolan. Därefter blev det collegestudier, men redan efter första terminen hoppade hon av. 20 år gammal gifte sig Nancy med sångaren och tonårsidolen Tommy Sands. Istället för att satsa på en egen karriär följde hon med maken på hans turnéer. De flyttade till en egen lya i New York där Nancy tog intensivkurser i dans, sång och teater. Samma år muckade Elvis Presley från armén och det var Nancy som tog emot honom på flygplatsen. Inslaget sändes i The Frank Sinatra Show på tv. Frank Sinatra startade så småningom ett eget skivbolag, Reprise, där Nancys fick chansen att göra egna inspelningar. Men den administrative chefen Mo Ostin vägrade ha något med rockmusik att göra. Första singeln blev alltså den gammalmodiga Cufflinks & A Tie Clip. Andra singeln Like I

“För helvete, du har ju varit gift, du är ingen oskuld längre. Sjung den här för lastbilschaufförerna.” 94 | la musik

Sinatra hon dog med stövlarna på Do blev etta i bland annat Japan och Italien men spelades inte ens i USA. Flera singlar släpptes utan större succé. Nancy lovade att Reprise skulle få sin första etta på listan om Ostin hävde förbudet mot rock. Samtidigt började Nancy en karriär som skådespelerska med småroller i tv och filmer. När hon filmade “Marriage On The Rocks” 1964 gick äktenskapet med Sands lustigt nog i stöpet.

men

MEN DET VAR FÖRST NÄR hon mötte Lee Hazlewood som saker och ting började hända. Barton Lee Hazlewood, född 1929, började sin musikaliska karriär som country-dj på en radiostation. Han blev senare producent till Duane Eddy och började göra egna skivor som han gav ut på sitt eget bolag Viv Records. Vid 35-års ålder tänkte han ge upp sin karriär till följd av den popularitet de brittiska rockbanden hade fått. Han ansåg att den musik som Beatles bland annat gjorde var gammalmodig. Senare förstod han att de var tio år före sin tid. Hazlewood beslöt sig för att försöka hjälpa Nancy Sinatra med hennes karriär. Han kom hem till familjen Sinatra där han stämde gitarren och sjöng ett knippe sånger. Det var speciellt en som Nancy fastnade för, en sång som bara hade två verser. Hon frågade om inte Lee kunde skriva en tredje och han svarade att det inte är en sång för en flicka. Pappa Frank, som hade suttit i rummet intill, instämde att det lät som en bra låt. Medan Hazlewood arbetade på att en tredje vers spelade Nancy in So Long, Babe som klättrade på hitlistorna 1965. Hennes kontrakt förnyades och andra singeln blev den tidigare ofärdiga låten, These Boots Are Made For Walking. När Nancy befann sig i studion och skulle sjunga in verserna sade Lee genom högtalaren: “För helvete, du har ju varit gift, du är ingen oskuld längre. Sjung den här för lastbilschaufförerna.”

You keep saying you’ve got something for me Something you call love, but confess I’ve been a-messin’ where I shouldn’t have been a-messin’ and now someone else is gettin’ all your best these boots are made for walking and that’s just what they’ll do one of these days these boots are gonna walk all over you

“Boots” intog förstaplatsen på topplistorna, meniga soldater skickade tusentals brev till Nancy och till och med armékängor. Frank Sinatra var stolt över sin dotter, vid ett uppträdande presenterade han sig som “Nancys far”. Pinupbilder togs på Sinatradottern och plötsligt så var hon på flera tidningsomslag. Män såg henne som en sexsymbol. Men även för unga kvinnor var Nancy en bra förebild, att hon som kvinnlig artist lyckades toppa listorna och att hon hade attityd. Madonna har nämnt Nancy som en stor inspirationskälla. 1967 när motsättningarna mot Vietnamkriget var som värst åkte Nancy över för att spela för de amerikanska soldaterna. Allt som hon tidigare sett på tv - döda människor, bomber, förödelse - fick hon nu bevittna med egna

ögon. Än idag är Nancy en stor hjälte för Vietnamveteranerna och på The Sinatra Family’s hemsida uppmanar hon fler av dem att höra av sig. Fler filmer blev det också, bland andra kultfilmen “The Wild Angels” med Peter Fonda och “Speedway” med Elvis. Hon fick en rad hits, vilka flera av dem var duetter med Hazlewood som blandade country med rock och folkmusik. Låtarna var uppbyggda som afrikanska chants där Hazlewoods mörka skrapiga stämma sjunger verserna och Nancy refrängen. Texterna handlade ofta om kvinnor och hur de lyckades få männen på fall för att sedan överge dem. Summer Wine förtäljer en historia om en cowboy som blir bjuden på en spetsad drink av en vacker kvinna. När han vaknar upp med huvudvärk upptäcker han att hans värdesaker - silversporrar, en dollar och ett dime - saknas. Och till råga på eländet känner han en stark längtan till mer sommarvin. Nästa listetta blev dock låten Something Stupid, en duett med pappa Frank, en låt som Mo Ostin inte hade höga förhoppningar om. Han slängde fram en två-dollarsedel och slog vad om att den skulle floppa. Nancy har fortfarande kvar sedeln, inramad på väggen. När Nancy sedan åkte till London för att spela in John Barrys Bondmotiv och såg hela orkestern blev hon nervös och frågade Barry om han inte ville ringa Shirley Bassey istället. Men hon tog tjuren vid hornen och resultatet blev den magnifika You Only Live Twice. Sagan om Lee & Nancy fick dock sitt slut. Hazlewood bodde inte länge på samma ställe utan flyttade runt till Sverige, Frankrike och England. I Sverige hittade han en ny vän i filmmakaren Torbjörn Axelman, sjöng med Lill Lindfors, medverkade i tv och spelade in plattor, bland annat Cowboy In Sweden. Nancy följde i faderns fotspår och gjorde nattklubbsdebut i Las Vegas. Medarbetaren Hugh Lambert kom 1970 att bli Nancys make och far till döttrarna Angela Jennifer och Amanda. Nancy Sinatra lade sina stövlar på hyllan och valde att stanna hemma med barnen. I slutet av 70-talet hade pengarna sinat och Nancy beslöt sig för att börja sjunga igen. Men tiderna hade förändrats. Skivbolagsmänniskorna var unga och fräscha, de mindes These Boots Are Made For Walking som den gamla dängan från barndomen. Nancy kände sig passé och spelade 1981 in en countryplatta - Mel & Nancy - tillsammans med Mel Tillis. Däremot blev det inte den fulländade comeback hon sökte eftersträva. Hon bad pappa Frank om hjälp och han föreslog att de skulle göra shower tillsammans i Las Vegas. 1985 kom boken “Frank Sinatra - min far” som Nancy hade skrivit. Efter det var det tyst om Nancy ända till 1995 då ännu en till bok om fadern plus nya albumet One More Time gavs ut. Hon begav sig ut på turné med ett band bakom sig och Lee Hazlewood gästade henne på scenen vid två tillfällen. Den 15 maj 1998 dog Frank Sinatra 82 år gammal. Nancy lade ned en flaska Jack Daniels i faderns kista. Sedan dess har Nancy Sinatra setts uppträda vid enstaka tillfällen. I dagarna fyller hon 62 år.

la musik

sthlm till gbg i en

melod

100 | la musik

n van med

dy club I en stad av damm och rök föddes manna som gav oss Motel Blues. Lennart Persson skakade fram Eric Fahlander och satte fotografen Michael till Göteborg vinylen och sig ner Lokner med liftade Loudon Wainwright III. med ett utav Sveriges mest intressantaste band just nu. Det visade sig bli en resa i den samtida musikbranschens värld med nudlar, ris och en massa färger.

änk er att ni färdas snabbt med bil genom en tunnel. Det är rofyllt och tyst sånär som på motorns varma spinnande. Det täta gula ljuset från lamporna i tunneln passerar snabbt. Ni kommer till en stad. Det är natt. Himlen är molnfri och kolsvart kring de glittrande stjärnorna som lyser ned mot er. Det har regnat och de våta gatorna reflekterar stadens neonljus och de växlande trafiksignalerna. Det är öde på gatorna, någon enstaka mötande bil bländar er med helljuset. Gatlyktorna speglar sig i den metallic-glänsande lacken på motorhuven och ni trycker ännu lite hårdare på gasen. Ungefär så låter Melody Clubs debutsingel Palace Station. Melody Club är nämligen ett väldigt visuellt band. Det slår en först när man möter dem, i basisten Magnus Roos vita myggjagar-loafers, i gitarristen Erik Stenemos Brian Connolly-frisyr eller sångaren Kristofer Östergrens ”ormögon” (pigmentfläckar, inte linser. ”Jag tror att det är en på miljonen som har det. De trodde att jag var blind när jag föddes.”) Men bortsett från den egentligen oväsentliga ytan, talar de hellre om sina låtar i bilder, känslor och färger, än i raka musikaliska hänvisningar och influenser. För de som inte har deras visuella förmåga kan de dock sägas påminna om band som Pulp och Suede, eller engelsk pop med syntarna i centrum.

Själva kan de erkänna beskrivningen ”60-talspop blandat med engelsk punk”, och bland den musik de har gemensamt i skivsamlingen finns Nena, New Order, Alphaville och Depeche Mode. Epitetet blir punkig syntpop, nu mer vitalt än någonsin på den sprudlande cocktail-drinken till singel, Palace Station. VI SITTER I DERAS ”TURNÉBUSS”, en hyrd van, på väg till Göteborg där bandet ska spela på kvällen, och pratar om deras musik som just nu strömmar ur bilstereon. Titelspåret på singeln är inspelad i Växjö och övriga två spår i Decibel Studios i Stockholm, men som Kristofer säger: ”Jag gillar ju alla studios som har en cappuccino-maskin, eller gratis läsk, då faller man ju direkt! Då låter ju allting skitbra! Man är ju inte kräsen på det sättet, man blir ju glad åt väldigt lite.” För vid sidan om det visuella är nästa sanning om bandet deras smittsamma ”debutant-entusiasm”, detta trots deras skrämmande tomma plånböcker. För de som inte gått raka vägen via auditions och slicka låtskrivare i tv-program som Popstars och Wannabe är verkligheten en helt annan. Melody Club har nämligen gått den hårda vägen, och det visar sig snart att de vandrar den vägen ännu.

la musik

100

LOUDON WAINWRIGHT III

Resan börjar med att vi åker förbi musikaffären Halkan’s för att hämta upp en ny virveltrumma. Melody Club har inte sina egna trummor, utan delar ett trumset med andra band i sin replokal. De har helt enkelt inte råd att skaffa egen utrustning. Ingen av medlemmarna i bandet har något jobb. Inte heller a-kassa eller socialbidrag. När jag frågar dem vad de egentligen lever på svarar de unisont ”ingenting”. Kristofer: Vi äter scones typ, jag bakar varje morgon. Och ris, det är billigt. Syntspelande Jon Axelsson lyser plötsligt upp: – Vi blev jätteglada för att vi får bo på hotell! Kristofer: Vi ba ’yes, vi slipper sova på ett golv!’ Veckan efter vår utflykt tvingades de tacka nej till en spelning eftersom de inte hade egna förstärkare. Och dagens en-spelnings-turné till Göteborg kommer visa sig ruinera bandet. Men den historien återkommer jag till i slutet av artikeln. MELODY CLUB ÄR FOSTRADE I VÄXJÖ,

samma stad som gett oss The Ark, Venus Outback, och nu senast The Mo. Där spelade Erik, Kristofer och Jon tidigare tillsammans i ett band som hette The Tambureens, ett 60-tals-influerat Växjö-band som spelade merseybeat a la Beatles och Hollies. Växjö kommer med säkerhet att nämnas flitigt i samband med det här bandet i framtiden, och staden kandiderar sannolikt till P3’s Popstad nästa år, men liksom de flesta band lämnade medlemmarna Växjö för Stockholm för fyra år sedan. Väl uppe i Stockholm drog Tambureens sina sista andetag, och fröet som skulle bli Melody Club började att gro. Jon och Kristofer fortsatte skriva låtar tillsammans och snart kallades även Erik in för att göra sin plikt på gitarr. Magnus bodde i London och var gatsopare när han hörde att Tambureens lagt ner: – När jag var hemma i Sverige visste jag att Melody Club skulle bli exakt det jag ville göra så jag ringde upp dem, fast vi inte hörts på flera år, och sa att jag bara måste vara med. Så jag tog mitt pick och pack och flyttade upp. Kristofer: Mange var ju basist från början, så vi blev lite förvånade när han ringde och sa att han kunde spela trummor som en gud i början. Kunde han det?

98 | la musik

Kristofer: Nej. Han ljög sig in. Magnus: Jag var ju tvungen att säga nåt, de ville ju inte ha en basist, de ville ha en trummis. Entré Rickard Ankers: Kristofer: Vi hade en bekant som sa att Rille var för jävla bra på trummor så vi testade honom helt enkelt, vi hade druckit lite vin tillsammans innan. Det satt som en smäck, det funkade otroligt bra faktiskt. MELODY CLUB HAR FUNNITS I ETT ÅR MED nuvarande

sättning. Sedan dess har de skrivit, repat och spelat in låtar och inte setts mycket på scén. Ändå har det gått snabbt för dem att hitta ett skivbolag och få ut första singeln. Kristofer: Anledningen att det här bandet inte har haft det så hårt är ju att vi har slitit med andra band innan, vi har lärt oss mycket. Vi har bara haft mer och mer flyt den här gången. Det är förmodligen för att vi är mycket bättre än alla band vi spelat i innan. Vi har väl tur som råkar spela den musik vi gör just nu. Vi kom väl helt rätt i tiden, nu när det här lite syntiga börjar bli inne sådär. Bra tajming. Men det är ju absolut ingenting som vi har tänkt på ’nu kommer synten, då ska vi starta ett band med mycket synt.’ Hur kom syntarna in då? Var det så att ni bara lyssnade på Small Faces tidigare och plötsligt upptäckte ny musik? Eller var det bara så att du köpte en synt...? Kristofer: Ja, det var det faktiskt. Ha-ha. Vi hade kört rätt mycket på orgel innan och vi ville utveckla det lite som ett melodiinstrument – och så: ’synt - för jävla coolt’, tyckte vi. Men det klart att vi har lyssnat lite mer på lite syntigare musik. Fast grundinspirationen kommer mest från 60-talsband just låtmässigt. Vi är ju inget syntband, vi är ju mer ett rock/pop-band med syntar. Erik: Vi tycker syntarna är viktigare än gitarren. Trots att jag spelar gitarr vill jag hellre ha det syntiga än en massa gitarrer. Kristofer: Alla instrument är ju viktiga, men synten är ju som sagt det mest genomträngande och det mest karaktäristiska för vårt sound. Det är ju typ synten och syntvirveln, och där har du en sak – tar du bort synten har du fortfarande syntvirveln. Syntvirveln??? Kristofer: Vi använder triggade trummor, vi kör ju syntvirvel när vi spelar

MELODY CLUB

in till exempel. Vi spelar in riktiga trummor, sen triggar vi virveln och sätter på en syntvirvel i stället. (Datorn känner av när det kommer en stark ljudstöt och lägger in en trumsampling där.) Det hör till vårt sound, just syntvirveln är klassisk Melody Club-sak. Hur går själva låtskrivarprocessen till? Kristofer: Över hela låten har man en soundgrej, en känsla, man kanske vill att den ska ha en mörkblå känsla. Jag ser låtarna mycket i färger, de flesta är lite mörkblå eller mörklila när jag ser dem i ljudbilden om du förstår vad jag menar. Jag tänker inte så mycket på instrument utan ser mer bilder. Jag tittar på olika omslag och snygga bilder med färger som är tilltalande, och så får man ett sound av det på något sätt. Det kan vara att jag tittar i en bok när jag är på stan, och så – ’shit va coolt’ – så blir jag jätteinspirerad och måste köpa boken eller sno den eller vad som helst, ha-ha. Så tar jag hem den och tänker ’här är en guldgruva, här finns många låtar gömda nånstans i bilderna’, så sitter jag och tittar på bilderna och så får jag ett sound, och så börjar jag skriva. Det är mycket så. Jag skriver i min lilla skrubb hemma så jag har bilder över hela väggarna med skivomslag och allt möjligt, det är för att man ska få en färgchock när man kommer in där så att inspirationen kommer. Kristofers låtskrivar-skrubb är just en skrubb, en garderob. 1,5 x 1,5 meter, alla fyra väggar täckta av bilder, mycket urklippta läppar och ögon. Golvet täcks av en matta. Där på står en pall, en gitarr, en portastudio och en skivback med snygga omslag. Här inne skapas Melody Club-magin. Är det rätt färg på singel-omslaget? Kristofer: Ja, det är absolut rätt. Palace Station är lite mörkblå och lila, lite natt, typ lite lampor, stadsbelysning, syntarna har en sån kall känsla. Det är ju inte så att alla har olika färger, det är ju mer en känsla jag får när jagskriver den. Saken är ju att olika människor får olika källor, jag har den här källan. Det är

inte märkligare än att folk får inspiration av att titta på landskap eller vad som helst, det beror ju helt på vad som inspirerar en. Jag gillar lampor, och att åka på natten genom stan, tunnlar med gula lampor. Att åka bil är ju underbart. Fast på natten förstås, det här är ju inte så häftigt. Kristofer pekar ut mot det svenska eftermiddags-landskapet som passerar utanför bilen. – Det här är lite mer mossigt, det här är mer gubbrockigt och man tänker bildmässigt. Svenska landskap är inte så rock ’n’ roll med andra ord? Kristofer: Jo, på natten, när jag inte ser dem, ha-ha. Då kan jag fantisera om något helt annat. Som när jag var ute när jag var liten och åkte bil på natten och såg bilarna bakom, och så fantiserade jag att jag var jagad av någon spion. Det är ju därför man tittar på bilder – man flyr ju. Man flyr kanske inte verkligheten, men om man inte får en kick av att titta ut genom fönstret och se grannens katt så kan man ju gå in i sin skrubb och sitta där. Så anländer vi till Göteborg. Strax innan midnatt går Melody Club på scenen, och lika snabbt som det började är det över. Fem timmar på motorvägen för 20 intensiva minuter på scenen. Kvar är den långa resan tillbaka till Stockholm. Just det, jag skulle ju återkomma till hur bandet blev ruinerade på kuppen. Jo, bensin och hyran för Chevroleten vi åkte i åt upp hela gaget från spelningen, och när vi rullar in i Stockholm igen visar det sig att bandet har gått back på att göra spelningen. De har tvingats norpa av trummisen Rickard Ankers hyr-pengar och diskuterar hur de ska göra för att inte få honom vräkt. Det löste sig. Nästkommande dagar sålde bandet en bas och en bastopp.

la musik

100

jocke &sami

Älskade och hatade. Kent är Sveriges mest kritikerrosade band. Annica Henriksson samtalade med Jocke och Sami om livet kring Kent, Eskilstuna, Jojje Wadenius och om pinsamma plattor i skivsamlingen. Dessutom ett urval exklusiva bilder ur Tobias Wahlkvists Kent-portfolio som sträcker sig kring de senaste åren.

100 | la musik

et är september 1998. I entrén till The Monarch i Camden delas promokassetter med några av Kents engelska låtar från Isola ut. I lokalen trängs åtskilliga svenska indiekids som brukar hänga på klubbarna i London. “We’re called Kent and we’re from Sweden, perhaps some of you are as well”, inleder Jocke. Jodå, säkert 90 procent och jag lovar att alla plötsligt drunknade i en obeskrivlig Sverigelängtan. Någon uppmanar Jocke att skippa engelskan och efter en låt säger han: “Thank you or tack som fan.” Han skakar på huvudet lika maniskt som Thom Yorke och jag skäms lite. Mina pojkar står och struttar på scenen som ett annat Radiohead och sjunger korkade texter på engelska. Just då åker de ner flera pinnhål. Men när de avslutar med Celsius sjunger Jocke de sista raderna på det språk som vi alla förstår bäst. Tänk om jag har fel, jag kan ha fel. Då minns jag varför de är Sveriges bästa band, varför jag fick gåshud över hela kroppen när de inledde med En helt ny karriär på Lollipop 1996. Jag biter ihop tänderna hårt för att mota bort tårar. Och då

dyker de upp på scenen igen och spelar Depeche Modes Stripped. Jösses, förlåt mina orena tankar, jag tar tillbaka allt. EN SOLIG DAG I MARS 2002 sitter Jocke Berg och Sami Sirviö mittemot mig på skivbolagets kontor och öppnar varsin mineralvatten. Jocke, helt klädd i vitt och Sami i en mörkblå huvtröja. Det är promotiondags för nya plattan Vapen & Ammunition. Sami: Idén kom från tidningen Guns & Ammo. Jocke: Det är två ganska laddade ord tillsammans och vi ville kalla skivan något helt annorlunda än de tidigare. Isola och Hagnesta Hill var mer “arty”. Men plattan hade kunnat heta vad som helst, Kött & Potatis. Det är Kents femte fullängdare och någon nervositet för mottagandet finns inte. Sami måste fundera om de verkligen har gjort fem album. Jocke: Jag skiter egentligen i vad folk tycker. Det man är nervös över är ju om vi får komma ut och spela så mycket vi vill. Vad som skrivs i tid-

la musik

100

JOCKE & SAMI

ningarna är ointressant. Vi är nöjda med skivan. Det viktigaste är att alla som har varit med och gjort den tycker att den är bra, det är deras åsikt som räknas. Det är en kul bonus om alla ger oss fem plus eller getingar hit och dit. Men vi skulle inte ändra någonting om vi fick överkorsade stjärnor. Jocke vill som vanligt inte prata om sina texter. Han menar att då skulle de lika gärna kunna göra en talskiva där han förklarar texten till alla låtar. Sami: Det handlar väl mest om kärlek, som det på alla skivor vi har släppt. Jocke: Kärlek och hat. Inte så lycklig kärlek? Sami: Näe. Jocke: Jo, fan ganska lycklig kärlek. Det handlar väl mer om vänskap och att det är så svårt att säga vad man egentligen tycker till folk. Jag skriver inte “and I love her, she wears plaits”. Det är inte den vanliga pojke-möterflicka-prylen som jag letar efter. kylan blev min vän min ursäkt för att gömma mig igen i musiken och Ziggy blev min bror när du fann mig satt jag hjälplös vid ett bord jag som nyss föll till en obegriplig jord du blev min räddning så obegripligt stort att du vill vara min Hur jag fick dig att älska mig

Förstår du, Sami, och de andra i bandet Jockes texter? Sami: Nej. Jag brukar aldrig lyssna på texterna i helhet, utan vad han sjunger i refrängen. Låter det snyggt och orden passar med melodin, då har han lyckats. Sedan den självbetitlade debuten från 1995 har hela Kent genomgått en ansiktslyftning. Kostymerna är borta. Martin Roos släppte gitarren och blev gruppens manager samtidigt som han är delägare av klubben Blå i Eskilstuna. De naivt hopsnickrade textraderna om blåjeans, Frank och pojken med hålet i handen har tvingats lämna plats för OWC och 747 eller himmelska droger och kevlarsjälar. Jocke menar att han i sitt textförfattande förmodligen har kommit närmare det han vill säga. Jocke: Jag tycker första skivan är skittråkig, men det är kanske bara för att jag har gjort den. Visst, jag är nöjd med den, men samtidigt jättetrött på den. Jag sätter aldrig på den hemma. Det är därför man fortsätter och förändras, för man blir trött på det man gjort. Men ni spelar fortfarande låtar från den live? Jocke: Ja, absolut, det måste vi göra, men som skiva betraktad är den ingenting vi lyssnar på och reflekterar över. Den är gjord, låt oss bara glömma den. Så är det med alla skivor. Vi är stolta över alla, men man måste glömma och gå vidare. Brukar ni sätta på era egna plattor hemma? Jocke: Nej, bara när vi ska repa inför turnén. Vi lyssnar på plattan när vi gör den, låtarna på den nya har vi säkert hört en miljon gånger och nu är den klar, så det är roligt att lyssna på den några veckor till. Känna vad det är vi har gjort. Större delen av skivan är inspelad i Köpenhamn och det beror på att de ville komma bort från Sverige, men samtidigt ville de slippa flyga. Fyra månader tog det tekniska arbetet men innan dess har de repat och Jocke har klurat på texterna. Vapen & Ammunition är det bästa Kent har gjort sedan b-spåren på Kräm. Även om Isola och Hagnesta Hill har flera ljuspunkter så gav de mig aldrig den kick som Socker gör. Och det var längesedan jag blev så förälskad i en Kent-låt som när jag hörde Dom andra. Men plåtarna till himlen var slut när vi kom dit och priset vi betalat för att klassas som elit var att vi blev som dom andra vi blev som dom andra

Sista spåret Sverige skulle ha kunnat bli förödande om det inte var Jocke Berg som skrivit texten. Jag tror ingen annan hade kunnat komma undan med det, möjligtvis Olle Ljungström. Men hade Patrik Isaksson eller Tomas Ledin gjort den hade vi kräkts. 102 | la musik

Sverige, Sverige älskade vän, en tiger som skäms, jag vet hur det känns [...] Välkommen, välkommen hit vem du än är, var du än är

Jojje Wadenius spelar akustisk gitarr på just den låten. Sami: Han är en gammal hjälte, men det enda vi egentligen hört med Jojje är Goda’ Goda’, sedan är vi inte så insatta. Lyssnade ni på den som barn? Sami: Nej, vi upptäckte den under USA-turnén. Jocke: Men jag hade hört alla låtarna tidigare. Sami: Det är en sådan jävla bra skiva. Skitbra partyplatta. Vem brukar axla rollen som plattvändare när ni har privatfester? Sami: Markus. Jag tycker det är skönt att bara sitta och lyssna. När man spelar skivor lyssnar man inte, man är fullt uppe i nästa låt. Markus brukar slänga på 80-talslåtar, det är rätt så kul när man kan de flesta. Det drar fram jobbiga högstadieminnen. Jocke: Sprit gör en nostalgisk. Sami: Nostalgisk och patetisk. Jocke: Det är lätt att man börjar snacka gamla minnen med polarna och då är det lätt att man slänger på någon gammal skiva. Bara man inte börjar göra det med sin egen musik, spela för gamla minnens skull. Det vore tragiskt. Har ni några pinsamma plattor i skivsamlingen? Jocke: För mig finns det inga pinsamma skivor. Det finns säkert skivor som Håkan Steen skulle anse råpinsamma, men för mig spelar det ingen roll vem som spelar eller hur “rätt” de är. Är det en bra låt så får det vara Aqua eller vem som helst. Jag har i och för sig svårt att tänka att Aqua skulle kunna göra en låt jag kan tänkas gilla. Sami: Jag har sålt mina pinsamma skivor när jag flyttade till Stockholm. Men hemma hos föräldrarna har jag en skiva som jag tycker är lite pinsam. Det är Simple Minds sista som kom 1989 (Street Fighting Years). Pinsamt storslaget världssamvete. Jocke: De är ju fan inte bra. Det var ju krig mellan folk som lyssnade på U2 och Simple Minds men jag fattade aldrig hur man kunde gilla Simple Minds när U2 fanns. De var ju nästan samma typ av band, fast U2 var mycket bättre. I alla fall då när de var som störst. Hur såg era föräldrars skivsamling ut? Sami: Mina hade bara finsk tango. Jag har gjort några blandband av dem, de är rätt kul att lyssna på. Jocke: Mina föräldrar hade Beatles, Elvis, mamma hade någon Tom Jones. Tyckte du det var bra då? Jocke: Beatles tyckte jag var skitbra redan när jag var väldigt liten. Alla de där 60-tals banden, Stones, Beach Boys var ju skitbra. Så att tycka illa om dina föräldrars musik var inte del av ditt tonårsuppror? Jocke: Jag hade min tonårsrevolt på ett annat plan. I och för sig så började jag köpa Jesus & Mary Chain och Cure. De såg hårda ut i svart burrigt hår, kajal och skinnjackor. Men Beatles och Stones, det går ju inte att förneka att de är bra. Det var ju därifrån jag hämtade energin när jag själv började skriva låtar. Första skivan ni köpte? Sami: Jag gick på lågstadiet och köpte en Elvis-samling på band. Vem gillar ni bäst idag; rock’n’roll-Elvis eller fet-Elvis? Sami: Fet-Elvis. Jocke: Knark-Elvis. Sami: Mm, knark-Elvis och hans countrylåtar. Jocke: Elvis In Memphis är ju svinbra. Vad tycker ni om alla dessa nya amerikanska band, Strokes, White Stripes, Vue? Sami: Det var kul när det kom, men jag har hunnit tröttna. När man lyssnar på hela skivan blir det tradigt. Jocke: Det är rätt enkelt, allt är bra, men det är så enkelt att vara... Sami: Retro. Jocke: Nej, men komma först i en våg, få mycket mediautrymme och så. Men det måste ju innebära ångest att följa upp en sådan platta. 90 % av de

där banden kommer vara borta om något år. Sami: Vi hade tur som fick göra vår andra platta ganska mycket i fred. Jocke: Kolla på Håkan Hellström. Hur ska han kunna följa upp den där plattan? Nästa kanske blir helt fantastisk men det vet man ju inte. Sami: Han kan inte ha det så kul. Samma sak med The Ark. Jocke: Ja, fast den nya singeln är ju skitbra, så det känns som om de funkar. All framgång de får förtjänar de. It Takes a Fool var ju en helt fantastisk låt. Men både The Ark och Håkan har ju hållit på länge med musik så de kanske pallar trycket bättre, än ett ungt debutband. Har ni fått revanschen nu då? Jocke: Behovet försvann efter första skivan. Sami: Egentligen efter andra, för ingen trodde att vi skulle kunna släppa en till. Men ni blev alltså trackade? Jocke: Ja, fast de var väl alla. Många var skeptiska till att vi spelade musik,

men vi tänkte att vi skulle göra karriär och komma tillbaka i limousin. Sami: Idag förstår man ju varför de var skeptiska, om man lyssnar på våra demos. Jocke: Ja, men de kunde aldrig se viljan bakom. Har man viljan så kan man ta sig väldigt långt. På vilket sätt har Eskilstuna förändrats? Sami: Folk är lite gladare och så har de byggt om så det ser gemytligare ut. Jocke: Jag är aldrig där, en gång om året kanske. Sami: Jag är där lite oftare på grund av kompisar som bor där. Tror ni att era fans har förändrats i takt med er? Jocke: Vi får väl hoppas att de har vuxit upp och blivit rikare på erfarenheter de också. Det är omöjligt att tänka på att det finns folk som sitter och väntar på vår nya platta. Ingen av oss brukar någonsin reflektera över det. Sami: Det tänker vi inte på när vi är i studion att plattan ska släppas och folk ska lyssna på den. Det är först i mixen vi börjar tänka efter.

”För mig ﬁnns det inga pinsamma skivor. Det ﬁnns säkert skivor som Håkan Steen skulle anse råpinsamma, men för mig spelar det ingen roll vem som spelar eller hur ’rätt’ de är”

la musik

103

JOCKE & SAMI

”Det är väl jättekul att folk tycker om det vi gör, men det är svårt för oss att fatta. Jag tror inte att vi skulle må speciellt bra om vi fattade det, rent psykiskt. Det är bra att leva i ovisshet, man gör bättre saker då”. Ni har ju fans som spenderar dyra pengar på era gamla singlar och så. Sami: Mmm, det finns bättre grejer att lägga pengar på. Jocke: Det är väl jättekul att folk tycker om det vi gör, men det är svårt för oss att fatta. Jag tror inte att vi skulle må speciellt bra om vi fattade det, rent psykiskt. Det är bra att leva i ovisshet, man gör bättre saker då. Men ni har väl själva varit fans? Jocke: Ja, absolut. Men jag träffade aldrig Bono och kunde säga “I’m your biggest fan”, vilket han förmodligen skulle ha skitit i. Det skulle inte ha gett mig eller honom någonting. Jag skulle inte ha haft något att säga och han skulle bara tycka att jag är en i mängden. Man ska hålla det på avstånd. Det är bättre att ha en plansch på väggen som tittar ned på en. Har ni träffat några gamla hjältar, förutom Jojje Wadenius? Sami: Martin sa hej till Robert Smith backstage en gång, vi andra vågade inte gå fram. Sami berättar sedan om när de träffade Martin Gore i en bar i New York. Kent hade blivit inbjudna till baren av en DJ från Göteborg, som råkade känna Depeche Mode. Gore liknade en tomte i sin hiphop-luva och framstickande öron. De drack öl tillsammans, men däremot så var det ingen som vågade fråga honom om Depeche Mode. Sami: Man var lite blasé. Jocke: Du satt och skrek. Sami: I en garderob ja. Nej, men man blir lätt nollställd och tar ej vara på situationen. Ni ska turnera med Thåström, är han en gammal hjälte? Sami: Jag lyssnade på Imperiet på 80-talet, fast inte på samma sätt. Jag var inte fanatisk. Jocke [tar en tugga i ett äpple och mumlar]: Jag har nog tappat det där sedan jag själv började spela. Vi träffar ju människor hela tiden som vi kanske har några plattor med. Det blir mindre dramatiskt med tiden, vilket är skönt. Annars skulle vi kanske ställa skitjobbiga frågor om turnéer för flera år sedan, varför de inte spelade den låten och så vidare. Ingen orkar svara på sådant längre.

Hur är livet runt trettio? Sami: Jag har inte hunnit tänka på det där. Jocke: Det är inte så stor skillnad faktiskt. Man blir kanske mer bakfull nu än när man var tjugo. Sami: Mmm. Men det beror på hur mycket man festar också. Jocke: Förhoppningsvis trappar man ned. Sami: Ja, jag har inte festat alls mycket de senaste åren så jag blir inte lika bakfull som jag blev i slutet av sista turnén. Harri har ju en förmåga att missa turnébussen och göra andra dumheter under påverkan av alkohol. Ni då? Sami: Missar bussar är det bara Harri som gör. Han vägrade ju ha klocka på sig. Jocke: Vi tvingade honom att skaffa en, som pajade efter två veckor för han vägrade köpa en bra. Jocke: Jag och Martin snodde en julgran från Järntorget i Eskilstuna en gång. Sami: Jag snodde en vinkelslip ur en bagagelucka. Vem är Sveriges mest underskattade artist? Jocke: Eilert Pilarm, han är ju helt makalös. Sami: Alla tror att han skämtar. Jocke: Han är 100 % for real, allt han gör är bra. Han måste ju ha lyssnat mycket på Elvis men har ändå inte fått till fraseringen. Sami: Han hör inte vad Elvis sjunger. Ändå lyckas han. Sveriges mest överskattade? Sami: Vi. Nej. Hmm, vem ska man kasta skit på? Jocke: Det finns mycket som är överskattat. Han, textförfattaren Jörgen Elofsson som skriver hitlåtar till Westlife. Han vann någon grammis något år. Ingen känner igen honom, men hans namn står i parentesen. Han är så jävla boring. Skulle ni klippa sönder VIP-kort som trillade ner i er brevlåda? Sami: Ja, alla de där ställena som skickar VIP-kort månaderna innan man släpper plattan, Spybar och sådant. (Däremot inte VIP-kortet till Blå, red. anm.) De ställena är ju bara fulla av människor som är kända för ingenting. De är kända för att de hänger på dessa ställen. Jocke: Kändisfester är skittråkiga. Vi gick på några efter första plattan, eller snarare efter andra. Efter första fick vi inte så många inbjudningar. Men det är ju asboring. Stå där bredvid Arne Weise. Det går ju bort. Då sitter jag hellre på lokala pizzerian med en folköl. Brukar ni sitta på sunkställen med 25-kronors-öl? Jocke: Det är ju det man gör. Ska man ut och ta en bärs med polarna skiter man ju i vad det är för ställe. Det kan vara tyst eller också kan det gå ett gammalt Phil Collins-band i bakgrunden. Det är bara skönt att slippa folk som skall flasha med sin nya “fruppa”. Fruppa? Sami: Frisyr, ett gammalt Tuna-ord. Det är också på sådana ställen som folk inte känner igen oss. Jocke [med löjlig röst]: Vi är så “down to earth”. Vi skulle kommit längre men räckte inte till vi blev som dom andra vi blev som dom andra vi blev som dom andra Dom andra

yukon, ak Trots att de inte släppt något album vill många framhäva Yukon, AK som ett av Sveriges bästa liveband. Annica Henriksson tillbringade några timmar i studion tillsammans med bandet alla pratar om. Fotografen med bootsen: Michael Lokner.

forts.

YUKON, AK

– Vi spelade på ett ställe och Bob Dylan kom fram till scenen och ville köra någon låt, berättar sångaren och textförfattaren Pelle Ekerstam. ”Fast ni behöver inte kompa mig”, sa han och spelade ”Girl From the North Country” och jag började störtlipa. Jag grät och jag grät. Efteråt sa jag till honom hur mycket den låten betyder för mig. När jag sedan gick ut ur lokalen sprang jag in i min före detta ﬂickvän och tårarna forsade fortfarande. Då sa hon: ”Men Pelle, du måste komma över det här nu, du kan inte vara ledsen längre.” Varpå jag slog undan hennes arm och sa ”Jag gråter inte för din skull. Jag har precis träffat Bob Dylan!”.

et var naturligtvis bara en dröm. Pelle hade fått förhinder till konserten i Globen. Yukons körsångerska Jennie Abrahamson ringde flera gånger från Globen och höll upp luren så Pelle fick höra hur Dylan lät. Han hade en sådan ångest, men samma natt fick han som tur var ett personligt möte med kungen själv. Jag sitter i en studio i Stockholm med 4/5-delar av Yukon, AK. Det är bara trummisen Micke Häggström som saknas. Den egenproducerade plattan Sad Storyteller har precis blivit färdigmixad. Vi lyssnar, och det låter guld. Bandet är dock djupt koncentrerade, stirrar på datorskärmen och fnissar ibland åt ohörbara misstag. Flera låtar känner jag igen från konserterna. Men det är det lågmälda titelspåret med det sorgligaste av alla munspel som slår sönder mitt hjärta. Between those yellow walls I will always see your face You’re still a part of the future that I’ve planned But I know, in time I’ve gotta let it go

Bandet har funnits i tre år, de är Stockholmsbaserade men medlemmarna kommer från olika delar av landet. I bagaget har de ett knippe fantastiska

106 | la musik

countrydoftande alster, men än så länge är de osignade. I mina öron låter det märkligt. I en tid som denna när den alternativa countryn sveper över land och rike och fångar allt fler i sitt nät, sitter Yukon, AK utan skivkontrakt. Branschmänniskor har anklagat dem för att göra [staten] ”Texascovers” och flera har sagt att de borde sjunga på svenska. Men bandmedlemmarna är inte speciellt kompromissvilliga, vilket de ska ha en eloge för. Att sjunga country på svenska går ju bort, det vill säga om man inte har en önskan att hamna på Svensktoppen. Planen är nu att försöka sälja en mastertape av Sad Storyteller till något bolag som vill släppa plattan, annars gör de det själva. – Om låtarna inte skulle komma från hjärtat skulle det inte finnas någon anledning att fortsätta spela. Det är en egoistisk pryl rakt igenom, säger Pelle. Jag gör det här för mig själv. De drömmer givetvis om att kunna satsa helhjärtat på Yukon. Men det krävs hårt arbete och ingen i bandet är intresserade av att produktifiera deras musik. De vill ju bara spela. Yukon har även en turné med Tomas Andersson Wij på meritlistan. Då agerade de både förband och kompband till Tomas i fyra månader. Turnén infattade även en spelning på Hultsfred förra året. – De ringde från Hultsfred bara några veckor innan, berättar basisten

Johannes Berglund. Vi hade inte skickat in någon demo, utan de hade fått den från P3 Demo. Vi var det sista bandet som bokades. Jag har slagits av förundran varje gång jag har hört bandet live. Dels hur professionella de låter och dels styrkan i låtarna. Uppriktigheten i Pelles sång, som vackert förgylls av Jennies gudomliga stämma, är makalös. Det känns som om han är född till att vara frontfigur i ett alternativt countryband. Och Yukons musik är mer country än de flesta i samma genre. En kille som Ryan Adams är jämfört med Yukon Americanarock. Från att ha varit så enormt omtyckt är det allt fler som rackar ned på jeanskillen idag. – Jag tycker att han var grym när jag såg honom första gången på Kägelbanan. När han körde själv i två timmar och lyckades hålla uppe glöden hela tiden. Det gick till och med att gråta i sista låten. Jag blev aldrig less, berättar Pelle. – Han är otroligt begåvad och talangfull, men han har ju fått hybris, menar Jennie. Han har blivit för mycket ikon för hela den här eran. – Det är som med Gram Parson också, att han har blivit en ikon, påpekar Johannes. Tittar man bara längre bort så finner man ju vem som influerade honom. Ryan Adams har så självklara influenser, man kan höra vem han lyssnat på. Men samtidigt är han en riktig singer/songwriter-underhållare. Jag tycker det är bättre när han kör själv på scenen. – Själva begreppet alt.country betyder nog mer för en amerikan än för oss, tillägger Johannes. I USA spelas de alternativa countrybanden inte alls lika mycket som Garth Brooks och gubbarna. – Jag tror det är lättare för svenskar att ta till sig country med rockinfluenser, eftersom vi inte har någon countrytradition här, menar Pelle. Det är ju som gospel, jag tror alla fortfarande tycker att det är clownmusik. Efter alt.countryvågen kommer kanske countryn att få fäste, om femton år och då kommer vi ha scenkostym och hatt, skämtar han. Ingen i bandet lyssnar speciellt mycket på ”riktig” country. Det ska väl vara Dolly Parton då. Country Music Awards får sig en rejäl känga. Och Pelle säger sig hata folk i boots och cowboyhatt, speciellt i Sverige. Han menar att man måste förtjäna det. Bara för att man gillar country så får man inte komma i cowboyhatt. Men det är väl som att säga att en tjomme som diggar hip-hop inte får komma i för stora byxor och sneakers? – Men grejen är väl att när folk tar på sig cowboymunderingen blir det mest kul. De klär ut sig när de går upp på scenen, de ser inte ut så när de går till jobbet. För hip-hopare är det mer en livsstil, förklarar Johannes. – Men visst, det finns väl folk som passar i cowboyhatt, men jag skulle aldrig ta på mig en. Jag får väl fixa varsin hatt till oss när jag är i Nashville i sommar, skrattar Pelle. – Men boots det är coolt, slår gitarristen Richard Krantz fast. De gemensamma nämnarna i Yukon är Bob Dylan, Neil Young och Tom Petty. I övrigt är musiksmaken hos medlemmarna varierad, något som berikar deras egen musik. – Min husgud är Bernard Hermann, säger Richard. Jag lyssnar inte så mycket på country. Jag har spelat i den genren och lyssnat på det när jag var yngre. Det är lite andra genrer som gör att man kan få andra infallsvinklar. – Jag ändrar mig från vecka till vecka. Nu är det Rolling Stones, jag föll pladask för Beggars Banquet, säger Pelle. Jag har lyssnat mycket på Stones. Den här skivan hörde jag när jag var tonåring, men då tyckte jag inte att det var riktigt så här bra. Häromveckan var Al Green min husgud. Nick Drake är ju bra, John Martyn. Nej, jag skulle kunna sitta här och rabbla hela natten. Det finns många kungar. – Och drottningar, inflikar Jennie. Pelle håller inte riktigt med, han undrar varför det finns så få kvinnliga singer/songwriters som är riktigt bra och håller en hel platta? De kommer överens om att Emmylou Harris, Joni Mitchell och Suzanne Vega är undantagen. – Vi får jämt höra att vi gör hångelmusik, avbryter Pelle. – Det är många tjejer som tycker om oss, hävdar Richard. Det är mer tjejer i publiken. – Men det är ju för att ni är så snygga, säger Jennie. I väntan på Sad Storyteller kan man se Yukon, AK spela live på Nalen i Stockholm 12:e juni.

la musik

107

100 | la musik

esbjörn svenssons trio EST är Sveriges största jazzgrupp just nu. Med nya albumet Strange Place For Snow har dom nått fenomenala höjder. Tobias Brandt samlade ihop trion som gav honom blixtsnabb kärlek vid första ljudvågen. Michael Lokner passade på att under tiden föreviga grabbarna med sin nya Pentax.

forts. la musik

109

ESBJÖRN SVENSSONS TRIO

lixtsnabb förälskelse. Kärlek vid första ljudvågen. Vi fann varandra direkt, jag och “The Message” från Esbjörn Svensson Trios senaste skiva “Strange Place for Snow” (Superstudio). Hon - låten, alltså - låg först på den promotionskiva jag fått från skivbolaget och efter bara några sekunder hade jag bestämt mig för att göra den här intervjun. På sätt och vis beror det på viljan att hitta ord för musiken och upplevelsen - en kanske meningslös utmaning i grund och botten, då riktigt bra musik sällan fångas i sekundära uttryck. Men framför allt för att “The Message” visar Esbjörn Svensson Trio när de är som allra bäst. Magnus Öströms krispiga vispar, Dan Berglunds varmt funkiga bas och Esbjörns på samma gång fjäderlätta och hårt tyngda anslag. Tillsammans skapar de en sorts kärv nordisk blues. En musik fylld av existentiell tröghet, precis som livet självt. Och det är svårt att tvätta bort den känsla av djup mänsklighet som den här musiken skvätter över sina lyssnare. Jag har försökt förr. Känslan gäller all väsentlig konst, men väldigt ofta just den musik vi kallar för jazz. Kanske har det med improvisationen att göra. - Just den här låten är en improvisation, helt och hållet. Vi bara började spela in, berättar Dan Berglund när jag spelar upp nämnda “The Message” för gruppen och samtidigt delger min eufori. Är det första gången ni gjort så? Dan: Det är första gången. Esbjörn: Idén kom under en soundcheck. När man inte har något nytt material att spela så hittar man bara på någonting när man soundcheckar, och då dyker en massa sköna idéer upp. Så jag tänkte att vi skulle gå in i studion utan färdiga låtar och bara spela. Och det här är ett av resultaten. Vi har nog uppåt nio timmar med bara improviserad musik, som ibland låter helt fri och ibland lite mer strukturerad. Magnus: I den här låten finns inga pålägg alls. Vi har en loopmaskin som kan loopa grejer “live” så att säga. Vispkompet är en loop som jag gjorde och så började de andra spela efter den. Sen plockade jag upp en annan trumma och körde slagverk. Men det är viktigt att kunna göra det live, annars blir det så jävla tråkigt. Det blir för uttänkt. Esbjörn: Exakt. Det är viktigt att det blir direkt, så att man reagerar helt spontant. Vi hade hela den improviserade sessionen som vi eventuellt hade kunnat plocka mer material från till senaste skivan. Men så satte jag mig ner och skrev väldigt mycket material som vi gick igenom, kände var bra och spelade in. Så det blev bara en helt improviserad låt. Det kanske blir en senare skiva full med loopar (skratt). på Sonys huvudkontor Stockholm. Sony, ja. Esbjörn Svensson Trio (EST) är riktigt stora i dag. Osannolikt stora för att vara en svensk jazzakt. De ligger på ett multinationellt bolag och deras plattor finns inte bara i många svenska folkhem, de är numera också välkända i stora delar av Europa och har blivit lanserade i jazzens ståtliga högborg USA. Här hemma spelar de i dag på arenor som Cirkus och Konserthuset i Stockholm, i Tyskland drar de upp till 1000 personer på vissa spelningar och i USA spelar de på Manhattans hippare barer i stället för de legendariska jazzklubbarna som i dag blivit turistfällor. Esbjörn: I varje nytt land får man börja från början. Man får börja spela på de små ställena och arbeta sig uppåt. I vissa länder ligger vi på konserthusnivå, i andra spelar vi på små klubbar. Vi tycker det är kul vilket som. Magnus: Det har gått så otroligt snabbt. Här i Sverige tog det kanske lite längre tid. Jag ska inte säga att det är ett specifikt svenskt fenomen, men

VI SITTER I ETT RUM

jazzen har ju utvecklats till att bli en väldigt liten och smal konstart här. Det känns om att man av någon anledning har velat göra jazzen smal, medan man i USA har velat öppna upp den mot popvärlden. Esbjörn: En teori är ju att vi i Sverige och Europa inte riktigt har kunnat godta oss själva som jazzmusiker. Ska man höra jazz så ska det vara jazz från USA. Det är först på senare år som man börjar höra bitska röster som säger att nu är det jazzen i Europa som gäller, nu får USA ta och kamma sig. Det var knappast möjligt tidigare då USA hade “patent” på jazzen. Men fortfarande är det ju så på de stora festivalerna i Europa och Sverige, att ska man ha en publikdragare så tror man att man måste ta dit stora amerikanska namn. Så är det kanske, men jag tror att det håller på att förändras. Hur är det då att lanseras som svensk jazzgrupp i USA? Magnus: Det är fantastiskt (skratt). Helt otroligt. Från att alla amerikanska jazzmusiker alltid har kommit hit till oss och visat hur jazz ska spelas, till att vi får vi åka dit och spela “deras” musik för dem. Trots att vi nu inte spelar någon amerikansk mainstreamjazz i Wynton Marsalis-skolan. Vi har ju gjort något eget, och det känns som att vi ger tillbaka någonting. Esbjörn: Fast i amerikanska medier har det funnits ett starkt motstånd, inte specifikt mot oss men mot att européer säger att de kan spela jazz. relevant att prata om Esbjörn Svensson Trio som en jazzgrupp i den traditionella musikaliska och kulturella meningen. När jag frågar varför de började spela jazz får jag motfrågan “Är det jazz?” Det känns som att EST själva ogillar etiketteringen jazz. Är det en begränsande stämpel? Magnus: Man kanske själv begränsar begreppet jazz. När man hör ordet jazz ser man en rökig klubb på 50-talet framför sig. Det kanske är därför man ryggar tillbaka. Esbjörn: Vi sysslar med musik. Vi är inte jazzmusiker mer än något annat skulle jag vilja påstå. Magnus: Men improvisationen gör att man definierar det vi gör som jazz... Esbjörn: Fast jazzen kan ju vara extremt förutsägbar, med samma låtar och givna låtstrukturer med solo efter solo. Det låter ungefär likadant. Det blir ett slags muskellir. Är det improvisation det? Här hemma är deras publik överraskande heterogen, den spänner från 20-åriga klubbare till 60-åriga damer, från jazzskägg till vanliga musikälskare, från urbana IT-sprättar till jordnära Svenssons. Erövringen av den svenska musiksjälen började på allvar med skivan “Winter in Venice” (Superstudio) för fem år sedan, en skiva som blev omskriven långt utanför de vanliga jazzarenorna och fick gillande hos såväl Nöjesguidens trendängsliga skribenter som Dagens Nyheters myndiga kritiker. Denna konsensus var förvånande. Tills man hörde musiken. Sedan har efterföljande “From Gagarin´s Point of View” (Superstudio 1999) - vars titellåt blev en radiohit med en video som snurrade på tv:s musikkanaler - och “Good Morning Susie Soho” (Superstudio 2000) bara bekräftat och utökat framgången. Musiken känns... ja, modern helt enkelt. Produktionen är spänstig på ett sätt som sällan hörs på jazzplattor och det skruvas på en och annan skön keyboard mitt i den akustiska ljudbilden. Trions dynamiska rytmspråk är också fjärran traditionell jazzswing, något som kanske bär spår av Magnus förtjusning i drum’n’bass typ Squarepusher. Esbjörn Svensson Trio känns

DET KÄNNS EGENTLIGEN INTE SÅ

”En teori är ju att vi i Sverige och Europa inte riktigt har kunnat godta oss själva som jazzmusiker. Ska man höra jazz så ska det vara jazz från USA. Det är först på senare år som man börjar höra bitska röster som säger att nu är det jazzen i Europa som gäller, nu får USA ta och kamma sig. ” 110 | la musik

samtida, precis som jazz ska kännas. Vilket säkert är skälet till att så många olika människor kan enas om deras relevans. Men framför allt är det nog de direkta melodierna och den melankoliska mättnaden som öppnat åtskilliga hjärtan för den lilla trion. Magnus: Jag tror det handlar om att musik är universell, om att starka melodier går in i hjärtat hos folk. Det finns ett universellt tonspråk som tilltalar själen. Vi har en bred publik för att vi gör lättillgänglig musik, med otroligt lättillgängliga melodier. Sen så finns det visserligen en musikalisk komplexitet därunder. om att jazz är svår musik, vilket skrämmer bort många lyssnare. Ni har ju verkligen bevisat motsatsen. Men är det ändå så att det krävs en viss kunskap för att uppskatta jazz till fullo? Magnus: Det beror på hur man definierar jazz. Esbjörn: Ja, vad är det man ska uppskatta egentligen? Magnus: Det kan väl vara precis som med ett konstverk, att man inte riktigt förstår från början. Men varför ska man förstå egentligen? Tja, det kan ju fördjupa upplevelsen, men det kan man verkligen diskutera. Föreställnigen om att jazz skulle vara en svår musik speglar ju egentligen bara en begränsning hos den som säger detta. Det kan ju ibland krävas en viss förförståelse. Esbjörn: Inte generellt. Det tror jag verkligen inte. På våra konserter kommer det ofta fram lyssnare som säger att de inte brukar tycka om jazz, eller inte har hört jazz tidigare, men att de verkligen upplevt någonting. Det kan till och med vara en nackdel att ha stora musikkunskaper för då kanske man tycker “Det här är inte jazz!” Det är ju en fråga om smak, och att våga tillåta sig att tycka om det man tycker om. Att inte tro att man måste kunna en massa saker för att tycka om en viss musik. Vi har medvetet sökt oss iväg från jazzklubbarna, just därför. Magnus: Och musikaliskt har vi också sökt oss iväg.

DET FINNS EN UTBREDD UPPFATTNING

JAG HAR TAGIT MED MIG några låtar som jag vill att EST ska lyssna på. Jag vill kartlägga deras smak, se hur de reagerar och få en känsla för deras influenser. Jag vill helt enkelt att ni ska ta del av deras syn på musik. Själv

lärde jag mig i alla fall en hel del. Mer än vad jag hade väntat mig. Jag börjar med att sätta på (All I Wanted Was to Make You) Feel Good av norske jazzpianisten och housekillen Bugge Wesseltoft, från skivan Sharing (Jazzland 1999). Ur högtalarna strömmar ishavsdjupa beats. Musiken är mörk, melankolisk och mycket sensuell. En sorts akustiskt präglad fjordhouse. EST lyssnar ivrigt och intresserat, småviskar och nickar till varandra. Esbjörn: Hmm, en Steinwayflygel. Är det norskt? Magnus: Det här är Bugge... ...som ni ju ofta jämförs med. Esbjörn: Nja, inte direkt jämförs med. Men vi nämns ofta tillsammans när man pratar om ny nordisk jazz, särskilt utomlands. Magnus: Vi omtalas väl tillsammans för att vi båda försöker föra jazzen vidare, fast vi gör det nog det på lite olika sätt. Esbjörn: Precis. Vi gör ganska olika saker. Jag har sett Bugge spela live några gånger och det är väldigt annorlunda. Det känns som att han jobbar mer med produktion och låtar än med ensemblespel, medan själva tyngdpunkten i trion är just hur vi spelar tillsammans ? hur man för musiken vidare genom själva samspelet i gruppen. Magnus: Det är lite samma sak med trumpetaren Nils-Petter Molvaer. Det är mycket av ett ljudcollage, ett slags ljudlandskap. Det handlar mer om sounds och grooves än om att spela ihop. Vi jobbar väl i och för sig lite åt det hållet, men det handlar ändå om att alla delar i gruppen är lika mycket värda. Det känns ganska logiskt att ni spelar i en trio, där ni har lyckats lyfta upp alla instrument till samma nivå både vad gäller improvisation och ljudbild. Esbjörn: Jag har väl kanske styrt det där lite grann, för som pianist är det en helt annan sak att spela i en trio jämfört med att spela i en kvintett. Det är annorlunda rent tematiskt eftersom man får spela alla melodier och måste kunna låtarna. I en kvintett finns det kanske två blåsare som spelar melodierna och pianisten behöver bara lägga lite ackord. I en trio måste man jobba sig igenom materialet på ett annat sätt. Magnus: Man får ju ett helt annat utrymme i en trio. Det finns så mycket

la musik

100

mer plats. Dan: Det är också mycket lättare att kommunicera när man är tre än när man är fler. Det kanske är ännu lättare om man är två (skratt). Esbjörn: Fast att bara vara två kan ju lätt bli väldigt ensidigt. I en trio kan man alltid få inspiration från den andre om man tröttnar på den ene. Det blir en annan energi när man är tre. Dan: Det känns ju väldigt mycket som att vi är en grupp. Det är inte Esbjörn med två kompmusiker. Vi är likvärdiga allihopa, och jag skulle inte vara med i den här trion om det var på ett annat sätt. Esbjörn: Vi producerar ju ihop. Vi har ingen producent, så vi bollar alla idéer inom gruppen. Magnus: Vi producerar varandra. Men på “Winter in Venice” hade ni Johan Ekelund (Ratata) som producent. Hur var det? Vilken är skillnaden jämfört med att producera själva? Esbjörn: Jag tycker att skillnaden är att Dan och Magnus har stigit in i matchen på ett helt annat sätt från och med From Gagarin’s Point of View som vi producerade själva. Ni har alltid varit med och spelat fantastiskt bra, men både på Plays Monk och Winter in Venice kände jag att ni inte var riktigt lika delaktiga som ni är nu. Dan: Tidigare var det dels du som gjorde låtarna och dels en producent som kom in i bilden. Esbjörn: Rent musikaliskt tycker jag också att era två röster har blivit starkare, och det har ju jag som kompositör tagit fasta på mer. Det är det som skiljer den senaste skivan, From Gagarin’s Point of View och Good Morning Susie Soho från de andra. Vår identitet som grupp har blivit starkare. Winter in Venice och Plays Monk gillar jag väldigt mycket, men de är ändå lite mer traditionella jazztrioskivor. Jag sätter på Bill Evans Israel från den fantastiska plattan Trio ‘65 (Verve 1965). I början på 60-talet revolutionerade Evans jazztriomusiken genom att “öppna upp” formatet. Gränserna mellan piano, bas och trummor mellan melodiinstrument och rytmsektion - luckrades upp och instrumenten improviserade intimt och lyhört bredvid varandra. Denna kammarmusikaliska tradition måste ha betytt mycket för EST, tänker jag och 112 | la musik

trycker på Play. Esbjörn: Åh! Magnus: Jag har lyssnat mycket på Bill Evans. Esbjörn: En gång i tiden hade jag en idé om att jag skulle gå igenom och spela alla de stora jazzpianisterna. Men jag kom inte så långt. Jag höll på med Bill Evans i en månad och tvingade mig själv att bara lyssna på honom och spela som honom. Sen så skulle jag ta itu med McCoy Tyner men jag orkade inte (skratt). Magnus: Tidigare fanns det väldigt mycket av det här kammarmusikaliska Bill Evans-soundet i vår musik. Kanske inte så uttalat men väl känslomässigt, även om vi hade en helt annan energi som kom från rocken och popen. Kanske finns det här soundet fortfarande, men jag tycker att vi har färgats mer och mer av innovativ pop, typ Radiohead som vi tycker väldigt mycket om. Esbjörn: Men generellt så är vi inte intresserade av att göra någon rip off av någonting, såsom jag upplever att många i det här landet gör. Man hör någonting bra utomlands och så försöker man göra en den svenska varianten av det. Vilket jag tycker är helt ointressant. Det är självklart att vi härmar olika saker även vi, men det är snarare så att man tar till sig en färg eller en känsla som speglas i ens egen musik. Vilken betydelse har de stora skivbolagen Diesel och Sony haft för er? Esbjörn: Nja, stora och stora. Diesel var ett litet bolag när vi blev signade, fast i och för sig stort jämfört med de riktigt små jazzskivbolagen. Skillnaden är att på de små bolagen finns ingen marknadsföringsbudget över huvud taget. Man annonserar i Orkesterjournalen som har 500 läsare. Det var ju en jäkla skillnad när vi hade gjort klart vår första platta för Diesel, Esbjörn Svensson Trio Plays Monk, och de började marknadsföra den. Magnus: Det som var kul var att de gick genom sina popkanaler. De såg musiken från ett helt annat håll. Esbjörn: Jag ville spela in Winter in Venice först, eftersom all den musiken redan var skriven. Men de ville börja med Monk-skivan, eller snarare en konceptplatta som de sa. Men det var ju kul att någon brydde sig och hade

ESBJÖRN SVENSSONS TRIO

idéer. På de mindre bolagen fick man så fria tyglar att det nästan blev tråkigt. Magnus: Man fick ingen idémässig återkoppling. Esbjörn: Och det handlar ju förstås om pengar. Jag kommer ihåg när vi spelade in vår första platta When Everybody Has Gone för Dragon 1993. När vi var klara tog jag med inspelningen hem över sommaren och lyssnade på den. Och kände “Nej, det saknas något.” Men skivbolaget tyckte att den var bra som den var. Så jag bekostade själv en dag till i studion. Det var då vi fick fart på den plattan, vi fick till kontrasten som blivit ett av våra kännetecken. Jag plockar fram Ugetsu från Cedar Waltons platta The Electric Boogaloo Song (Prestige 1969). Det är en glad och stompig låt för jazztrio. Men jag inser nog inte hur traditionell den är. Dan: Det här känns svenskt. Inte? Magnus: Jag trodde att det var Lars Jansson... Är det en sen Bill Evans? Esbjörn: Den här typen av musik ville de att jag skulle lyssna på när jag spelade i Fredrik Norén Band, så att jag skulle lära mig att spela jazz. Det här är för mycket jazz för mig! För mycket jazz, alltså. Esbjörn: Ja, jag skulle aldrig sätta på en sån här skiva hemma. Jag kan inte med det (skratt). Det skiljer sig ganska mycket från det ni gör. Magnus: Det hoppas jag verkligen. Esbjörn: Men det här skulle i och för sig ha kunnat vara trion, ungefär vid tiden när du började med oss, Dan. När vi spelade runt omkring i Stockholm. Magnus: Själva formen är så uttjatad, det känns som att det skulle kunna vara tusen olika pianister. Dan: Just det. Man känner igen ackordföljden, strukturen och allt annat också. Det är “så här ska det vara”-musik.

Esbjörn: Det finns ingen spänning i kompositionen, och ingen timing. Visparna hamnar lite här och där och pianotonerna lite överallt. Det var det här man fick lära sig på Ackis (Kungliga musikhögskolan reds. anm.) och nu har jag förstått att det inte är min musik. Jag blev verkligen tillsagd att lyssna på sån här musik. Det kanske handlar om att först lära sig reglerna för att sedan kunna bryta mot dem, men det tror jag faktiskt inte alls på! Men det är väl vad hela jazztraditionen bygger på. Esbjörn: Fast det blir hämmande! Det beror på att folk är rädda. Man är rädd för att allt arbete man lagt ned på att lära sig spela ska vara förgäves. För det finns alltid folk som utan att egentligen kunna någonting bara kan sätta sig ner vid ett instrument och vara geniala. Och det kan man inte tillåta, utan man måste hålla på att harva i 30 år innan man får vara genial. Det är en mänsklig boja som vi satt på oss själva, och vissa pedagoger håller fast vid den. Tröskeln är väl ändå ganska hög när det gäller jazz. Det krävs ju en teknisk skicklighet för att spela jazz. Magnus: Det beror på inom vilken tradition man vill spela. Man måste kanske lära sig de där 200 standardlåtarna som brukar spelas. Men jämför då med den alternativa popmusiken där folk knappt kan spela sina instrument och ändå gör fantastisk musik. Vad är det för tradition? Är det värdelöst? Det handlar om helt andra premisser. I och för sig beror det väl på vad man strävar efter och har för mål. Jag kanske vill spela si eller så bra, men bara når halvvägs. Det verkar vara så många amatörjazzmusiker tänker. Men i stället för att vilja spela som Charlie Parker ska man kanske försöka spela som sig själv och fråga sig: Vem är jag? Esbjörn: Precis. Vet man exakt hur man vill låta är det ju bara att sätta sig ner och öva. Men om att man inte vet det, om man inte är tillfreds med det man gör, så ska ingen kunna komma och säga åt en att man måste lära sig det här och det där. Varför? Vad ska det vara bra för? Vi har ju lyssnat en hel del på pianisten Keith Jarrett när han spelar med Charlie Haden och

ESBJÖRN SVENSSONS TRIO

Paul Motian. Och ibland låter det faktiskt som att de inte kan spela alls om de nu var höga eller någonting. Ornette Coleman kunde ju lira, men han och Don Cherry spelade på plastinstrument och retade gallfeber på en del. Jag har ingen aning om de kunde spela alla gamla Charlie Parker-riff, men de gjorde ju genialisk musik som fick folk att jubla. Magnus: Det är egentligen väldigt svårt att gå den klassiska vägen, att först bli mästare och sedan bryta mot reglerna. Många fastnar ju i sin kunskap. Esbjörn: Många tror att de ska ha sådan användning för sin kunskap. Jag talar för mig själv, jag är en riktig kunskapssökare. Men ibland känns det som att det bara är en noja, som att jag inte kan tillåta mig själv att spela riktigt bra om jag inte har övat ett visst antal timmar, om jag inte gått igenom vissa saker och om jag inte känner mig trygg i min kunskap. Magnus: Jag har nog alltid spelat mer än övat. Det har alltid varit min inställning. Därför spelar jag säkert också alltid på övre gränsen av min kunskap, i stället för att ha en sorts buffert av kunskap och veta att jag kan göra mycket mer bara jag vill. Jag tror att jag hela tiden uttrycker mig på toppen av vad jag kan. Vad utmärker en bra jazzmusiker? Dan: Personlighet och viljan att gå sin egen väg. Magnus: Fast man måste vara mer generell än så, det gäller faktiskt alla kreativa och innovativa människor. Esbjörn: Men vad jag dras till när det gäller just jazzmusiker är timingen. Teknik och klang må vara, bara det finns timing. Det är viktigt i popmusik också, men jag tror det är ännu viktigare i jazz när det handlar om improvisatörer. Apropå timing. Pianisten Andrew Hill är en av mina stora favoriter. En underbar musiker som alltid gått sin egen väg, på bekostnad av hög kännedom och en karriär i rampljuset. Vi lyssnar på låten Illusions från 1969

som finns med på plattan One for One (Blue Note 1975). Det handlar om suggestiv funkjazz med exakt piano och egensinnig stråkkvartett Esbjörn: Underbart. Väldigt Monk-inspirerat. Är det Paul Bley? Nej... det låter nästan som nåt jag spelat in men aldrig visat för er! (skratt) Dan: Det låter som en reggaebasgång. Esbjörn: Är det ...vad fan hette han nu... Magnus: Underbara stråkar, underbar musik. Det är Andrew Hill. Han betraktades som en av de mer experimentella och radikala pianisterna på 60-talet. Esbjörn: Ja, det förstår jag. Det här är djup funk, och det är så skönt med långa tagningar. Det var ingen som sa till om att de skulle bryta... NEJ, MUSIKEN MÅSTE JU FÅ sätta sina egna gränser. Såväl musikaliskt som kulturellt. Låter det pretentiöst? Inte om du har läst den här intervjun med öppna ögon. Esbjörn Svensson Trio är bara ett av många exempel på att riktigt bra musik drar upp nya gränser. Och det är en känsla man älskar gång på gång. “En total milstolpe för mig, det var en chockupplevelse när jag hörde den på musikgymnasiet”, berättar till exempel Magnus apropå Chick Coreas klassiska trioplatta Now he Sings, Now he Sobs (Blue Note 1968). För Esbjörn och Magnus började den musikaliska resan när de spelade 50-talsrock uppe i Norrland. Därifrån ledde bluesens tolvtaktsskala över till jazzen och så vidare. Var trion nu är på väg kan vi bara gissa. När Magnus ber om några skivtips ur Andrew Hills produktion är det stor entusiasm som jag skriver ner några favoriter. Det handlar om nyfikenhet och viljan att dra upp nya gränser på den musikaliska kartan. Det handlar om upptäckandets energi. Det antagligen därför man känner igen sig så i Esbjörn Svensson Trios musik.

foto: Gez Johns

DAGS ATT BYTA LJUD OCH LJUS?

STACY restaurant > music nite club

BERNS SALONGER

www.supersonic.se STHLM Kök & Bar

Gör som många av Sveriges största nattklubbar och restauranger, använd ljud och ljus från Supersonic. Vi levererar kompletta systemlösningar efter Era behov. Kontakta oss för kostnadsfri rådgivning.

Supersonic Svenska AB Tel: 08-744 55 85 Fax: 08-645 56 57 e-post: info@supersonic.se

docenterna Efter hela sju år är Docenterna tillbaka med ett nytt album. I över två decennier har de varit konsekventa med sin samhällskommenterande svenskspråkiga popmusik. Pelle Olofsson spetsade öronen medan Joppe berättade om skivan som kan vara Docenternas bästa någonsin. Foto: Michael Lokner

en märkbara skillnaden i Docenternas musikaliska utveckling är att punkinslagen har avtagigt för varje album sedan debuten, som innehöll deras mest kända låt Solglasögon. Sedan förra skivan har Docenterna endast gjort ett par sporadiska spelningar. Sångaren Joppe Pihlgren har dock inte legat på latsidan. Han har bland annat varit programledare för tv-programmet Motorjournalen och skrivit en rapport för IUC (Industriellt Utvecklings Centrum) Hultsfred om utvecklingen för musiksverige och förutsättningarna för nya artister. Berätta om den nya skivan Sverige varken ser eller hör. – Vår ambition har varit att göra en platta som är bra rakt igenom. Detta dels för att vi inte alltid har lyckats göra det tidigare och för att det

116 | la musik

är så ovanligt med plattor som håller fullt ut. Vi har denna gången gjort massor av låtar och sedan plockat ut godbitarna bland dem. På inspelningen har vi försökt fånga spelglädjen och energin. När man är i studion är det lätt att man använder en massa ljud och överproducerar istället. Den här gången jobbade vi med ljudteknikern Tom Hovander i Rub-a-Dub-studion vilket var riktigt bra då han är både snabb och duktig med ljud. Gick det bra att spela in? – Ja, det har varit bra i och med att vi alltid kommit igång så snabbt. Vi spelade in en tre, fyra låtar i taget och sparade någon eller ett par från varje session. På det viset fick vi fram de absolut bästa låtarna, tio stycken av kanske fyrtio. Hur lång tid tog det att spela in skivan? – Skivan har spelats in i fem omgångar, vi bör-

jade i september och blev klara i februari. Det gick snabbt att sätta grunderna men det blev endå lite intensivt mot slutet. Relatera den nya skivan till Docenternas tidigare material. – Precis då vi först slog igenom tycker jag att vi gjorde mycket bra material. Det finns ingen platta jag tycker är rakt igenom dålig dock. Den första mini-LP:n och den första LP:n , Docent Död tycker jag är skitbra. Söderns ros och På lyckliga gatan är även de riktigt bra. Docenterna innehåller även en hel del bra låtar. Den nya tycker jag är i klass med det bästa vi gjort. Jag tror att den kommer att hålla i framtiden också. Är materialet på Sverige varken ser eller hör nyskrivet eller har ni jobbat med det under en längre tid? Det är ju trots allt sju år sedan er senaste skiva Honung.

DOCENTERNA

– Ungefär en tredjedel av plattan består av helt nya låtar som äskrivna under inspelningsperioden, de andra har skrivits under de senaste fem åren. Vissa av de äldre låtarna har haft över tio olika arrangemang innan vi hittat rätt form för dem. Poplars (Lars Malmroos, producent) kom in och hjälpte till med arrangemangen på dem, han har också varit en stor tillgång vad gäller att behålla enkelheten på låtarna. Det är lätt att bli hemmablind. Den här gången har vi fått till en riktigt bra skiva som jag verkligen tror på. Hur hittade ni er nya gitarrist, Jon Klingberg? – Vi hade gemensamma bekanta och eftersom vi behövde en bra gitarrist så tog vi med honom till replokalen. Det visade sig fungera riktigt bra. Nu är Idde med på riktigt också och det är mycket tack vare Jon och Idde som vi kom till skott med den nya skivan. En förutsättning för att vi skulle gå in i studion var att det lät bra i replokalen. Ska man vara Docenterna så behöver man en duktig gitarrist. Blir det någon turné till sommaren? – Det blir en del festivalspelningar som håller på att bokas nu (maj, reds. anm.). Hultsfred är klart och en spelning i Kungsträdgården i början av juni. Jag hoppas på att spela på några av de bra festivalerna. Har du några favoriter bland festivalerna? – Jag skulle tycka att det var tråkigt om vi inte

spelar på Storsjöyran. Sen skulle det vara kul att vara med på Emmaboda och Arvika. Det finns ju massor av bra festivaler men om jag bara får välja en så blir det nog Storsjöyran. Förra sommaren fick ni en geting i Expressen för er spelning på Gröna Lunds stora scen, med kommentaren att det var ”på gränsen till finlandsfärja”. – Vi borde vara lite sura på Expressen, för vi förtjänade trots allt bättre än en geting. Aftonbladet gav oss i och för sig fyra plus. Det är väl ett betyg man får om man inte kan spela sina instrument. Det var inte helt oväntat att någon skulle ge sig på att såga Docenterna. Det är kanske snarare konstigt att ingen har gjort det tidigare. För Expressen var det vi som var på gränsen till finlandsfärja men jag tycker nog att det är Gröna Lund som är på gränsen till finlandsfärja. Inramningen gör ju sitt till. Du kan ju slänga upp Slayer där och få samma effekt. Vi ville egentligen spela på den lilla scenen som är mer intim. Hur tror du att den nya skivan kommer att tas emot? Kommer kritikerna att vara ute efter att såga Docenterna? – Vi kommer säkert att få varierad kritik. Jag vet att plattan är bra rakt igenom så för den som har ambitionen att vara en seriös musikkritiker kommer det att bli svårt att såga den. Jag hoppas ju att den ska bli uppskattad, men om man sågar

den så beror det nog på annat än att plattan i sig är dålig. Vilka tror du kommer att köpa Sverige varken ser eller hör? – Om man är i 20-årsåldern kanske man inte har koll på Docenterna, de som lyssnar på oss är nog lite äldre. Men om vi gör en bra spelning på Hultsfred och spelas mycket i radio så når vi förhoppninsgvis ut till en ny publik. Vi hade en stor publik när vi började, sedan var det många som upptäckte oss i början av 90-talet. Det kan nog hända nu också. Jag tror att folk som gillar pop kommer att köpa plattan, oavsett ålder. Vad händer härnäst? – Vi ska släppa plattan och göra några spelningar, sen får vi se om det kanske blir en turné i höst också. Jag kan tänka mig att vi kommer att börja med att repa och göra nya låtar. Om vi ska göra en platta måste vi ha bra låtar. Vem vet - det här kanske är sista plattan. Just nu ser jag dock bara anledningar till att fortsätta och inga anledningar till att sluta. Sen kan det ta ett eller sju år innan det blir en ny platta. Jag tycker att det är kul att ha det här popbandet och det känns riktigt skönt att vara på gång igen.

la musik

117

44 | la musik

I Göteborg ligger Sveriges kanske främsta skivbutik om du är ute efter rock, country och blues. Men räkna inte med att du hittar grupper som Crosby, Still & Nash här. Det är alldeles för vanligt. Andreas Magnusson träffade mannen bakom skivaffären och skivbolaget Dusty Records.

dusty records I

stadsdelen Majorna i Göteborg, ett stenkast från skivbutikerna Bengans och Skivhugget, finns Dusty Records. Butiken har legat där sedan 1994 då eldsjälen och musikkännaren Jan Andersson slog upp portarna till något så ovanligt som en riktig skivaffär. Den kan omöjligen konkurrera med de stora göteborgska skivhandlarna när det gäller pris och antal titlar. Istället har man valt att profilera sig genom att främst saluföra specialimporterade svåråtkomliga titlar med rock-, country-, altcountry-, blues-, rockabilly- och rock n’ rollartister. Men Dusty records är mer än en skivaffär. I samband med att butiken firade sitt femårsjubileum satte Jan ihop samlingsplattan Rockin’ at the Barn(själv tycker jag att namnet är illa valt eftersom det alltför tydligt för tankarna till bondläppscountry och gödselrock). På CD:n samsades så vitt skilda akter som Elmer, Barn Burners, Billy Eli och The Boilers - sammanlagt 20 låtar, varav endast fem tidigare utgivna. Rockin’ at the Barn var tänkt som en engångsgrej men samlingen fick en hel del uppmärksamhet och begåvades med positiva recensioner och reaktioner både i Sverige och utomlands. Styrkt av denna framgång valde Jan att utvidga verksamheten till att också omfatta ett skivbolag. Rockin’ at the Barn har följts upp av en volym 2 och en volym 3 som släpptes strax innan årsskiftet och bolaget har till dagens dato hunnit med att släppa ytterligare fyra fullängdsplattor med framförallt svenska och amerikanska artister. tröskeln till Dusty records känns det som att komma in i någons vardagsrum. På väggarna hänger diverse svartvita porträtt, de flesta signerade, föreställande levande och döda countrylegender samt rock- och bluesartister. Jag har bestämt träff med Jan Andersson för den här intervjun. Butiken har bara öppet tre dagar i veckan, torsdag, fredag och lördag, men det är svårt att hitta en bättre plats för ett samtal än just den plats samtalet avser att kretsa kring och jag får därför komma på besök trots att det egentligen är stängt. Vi slår oss ned vid ett bord i det lilla utrymmet bakom disken. På golvet står en kattbur och ur högtalarna strömmar toner av Kris Kehr. Jag frågar om hur allting började. – Jag tyckte själv att det var svårt att hitta bra musik i vanliga skivbutiker i slutet av 80-talet och började därför med lite postorderverksamhet 1990. Idén föddes så att säga ur ett eget behov. Om jag har svårt att hitta det jag söker, så måste det finnas andra som tycker likadant. Ungefär så tänkte jag.

NÄR MAN TAR STEGET ÖVER

Det är lätt att få för sig att det är Jan Anderssons egna favoriter som säljs ut. Flera av artisterna är så udda att man, trots att man är ganska insatt, tycker sig stå inför ett urval som är så speciellt att man inte riktigt begriper urvalsprincipen. Låt gå för att butiken är välsorterad, om det råder inget tvivel, men själva urvalet är inte alltid det man väntar sig. – Nej, det är inte den egna skivsamlingen, säger Jan och skakar på huvudet. Vad som är bra är givetvis något subjektivt. Jag tar in saker som jag gillar, givetvis, men vi saluför mycket annat också. Jag har försökt att undvika Kenny Rogers… Vissa saker undviks helt enkelt. Det är ingen idé att ta in plattor med stora artister som går att hitta i vilken butik som helst och om någon kommer in och frågar efter en bra countryplatta så plockar jag ju inte precis fram Shania Twain. Då blir det Patty Booker eller något annat trevligt. Faktum är att det jag själv gillar mest också är det som säljer bäst. 99% av alla kunder i butiken är män. Vi funderar lite tillsammans över vad det kan bero på och han föreslår att det nog helt enkelt är så att kvinnor köper mindre skivor, att de är lite mer hitlistebetonade i sin smak. Mitt i formuleringen inser han att påståendet lätt kan missförstås och ler snett. – Alltså, jag har nästan bara stamkunder i butiken. Framförallt så säljer jag över postorder och det blir samma sak där, man säljer till dom som får katalogen helt enkelt. Det är inte lätt att förstå hur verksamheten går ihop rent ekonomiskt. Och räknar man timlön så gör det kanske inte heller det, säger Jan, men påpekar samtidigt fördelar som resor till musikmässor, t.ex. South by Southwest, på företagets bekostnad. Där har han knutit många viktiga kontakter med branschfolk. – Jag har ett vanligt tråkigt kommunalt jobb också, sysslar med beredskapsplanering och säkerhetssamordning på en stadsdelsförvaltning. släpptes Rockin’ at the Barn vol. 3. Liksom föregångarna är det frågan om ett bitvis utsökt urval av obegripligt okända akter, 14 amerikanska, 3 brittiska och 2 svenska. Personliga favoriter är The Lonesome Trailers underbart vackra We Stone Prophets (In Our Hometown) och The Parlor Dogs folkrockiga The Great Beyond. Två band som för mig tidigare varit okända. Det är egentligen helt otroligt att det finns två av varandra oberoende skivbolag i Sverige som sysslar med att ge ut underbara samlingsplattor med americana och alternativcountry. Det är därför lätt att dra paralleller mellan Jan Anderssons Rockin at

I SLUTET AV FÖRRA ÅRET

la musik

119

DUSTY RECORDS

the Barn- och Jerker Emanuelssons Hit the Hay-serie. För mig som lyssnare är likheterna uppenbara, men Jan vill hellre fokusera på skillnader. – Jag tycker att Hit the Hay-samlingarna är bra. Visst är det ett liknande koncept, men jag tycker nog att de är lite popigare än mina. En annan skillnad är att jag eftersträvar att bara ha med tidigare outgivet material och att jag försöker lyfta fram bra okända svenska band i genren. Kanske kan jag tycka att Sound Asleep Records samlingar är aningen jämnare. De saknar riktiga bottennapp av det slag som Big Als Buster the Line Dancing Dog från Rockin’ at the Barn 3, men i sina bästa stunder är Rockin’ at the barn-plattorna helt suveräna. Elmers Evil Doings från den första samlingen skulle t.ex. aldrig ha fått utrymme på en Soundasleepskiva eftersom man av princip bara ger ut amerikanska artister. Jag frågar Jan om det finns någon låt han ångrar att han tagit med på samlingsplattorna. Han skruvar på sig, väntar med svaret och andas tungt, innan han tillsist svarar att han inte tror det, att han givetvis gillar vissa akter mer än andra, men att han tycker om allt. – Jag är extra stolt över att ha fått med Louie Ortega, som har spelat med Doug Sahm, på senaste samlingen. Helheten är viktig på samlingarna men det viktigaste är att det är samlingar med bra låtar. Jag försöker placera låtarna så att det blir en levande helhet rakt igenom. en fjärde platta i serien, möjligen redan nästa år. Dessutom ska bolaget göra en jul-CD på samma koncept. Det blir en samling av tidigare outgivna jullåtar framförda av artister som Barn Burners, Billy Eli och Eric Hisaw. Den sistnämnde kommer Dusty Records också att ge ut en egen CD med längre fram i år. Det utlovas musik i samma landskap som Steve Earle, Beaver Nelson och Robert Earl Keen. Ett annat kommande släpp är debuterande kanadensaren Joe Fournier som spelar något slags countryrock n’roll. – Jag kommer att satsa lite mer på bolaget framöver. Det är den roligaste biten och det har börjat rulla på rätt så bra. Vi har byggt upp ett nätverk av kontakter världen över och så har man ju en katalog, vilket innebär att det blir lättare att få bra distribution.

DET KOMMER ATT GES UT

inte är frustrerande att driva ett skivbolag som ger ut så mycket bra musik när det trots allt är väldigt få människor som har vett på att inse kvalitén hos det man jobbar med. Vi lever ju i ett musikaliskt klimat där det säljs fler Brittney Spears-skivor i timmen är Elmerskivor någonsin.

JAG FRÅGAR JAN OM DET

Skivor utgivna på Dusty Records V/A “Rockin’ at the Barn” (1999) THE MOLE TRAIN “Leftover Lullabies” ELMER “13 Sweethearts” BILLY ELI “Trailer Park Angel” V/A “Rockin at the Barn vol 2” ENZENDOH “In the Middle of Nowhere” V/A “Rockin at the Barn vol 3”

46 | la musik

– Jo, det är verkligen irriterande. När vi gav ut Elmers 13 Sweethearts så skickade jag ett ex. till Leif Wivatt som är musikproducent på P4 Göteborg. Jag ringde upp honom och frågade vad han tyckte och fick till svar att “det är bra men vad ska jag göra med det?” Vad då göra med det? Spela det så klart… Alltså, jag lyssnade på P4 i morse och då spelades Afro Dite tre gånger på en timme. Är det deras uppgift!? Public Service-radion borde verkligen ha mer spridning. DET I MITT TYCKE ABSOLUT bästa svenska altcountrybandet någonsin, Elmer, är om inte upplösta så åtminstone inne i en längre paus. 13 Sweethearts har, med tanke på vilken fantastisk platta det är, sålt ganska dåligt (något som Jan förnekar eftersom projektet mer än väl gått runt). De stora tidningarna Expressen, Aftonbladet och Sonic bemödade sig inte ens med att recensera albumet. De ljumma reaktionerna ledde förmodligen till att bandet tröttnade och gav upp. - Den där gamla vanliga “bra för att vara svenskt” är man ju så innerligt trött på. Det är ingen som bryr sig om att ett band är svenskt någon annanstans än i Sverige. Likaså var det någon recensent som skrev “varför lyssna på Elmer när Wilco finns?”, som om man bara skulle kunna lyssna på en artist i varje genre. Men Jan är noga med att påpeka att Elmers skiva också rönt mycket uppskattning hos kritiker och skivköpare, inte minst utomlands. Han säger sig vara stolt över att ha med en så bra platta i bolagets katalog. INNAN SAMTALET AVSLUTAS HINNER JAN med att berätta att hans egna favoriter alla kategorier är något så vanligt som Creedence och Dave Edmunds. Men, det är väl inte särskilt country? frågar jag och får till svar att det är just därför han valt att byta namn på butiken från Country/Rock Specialisten till Dusty Records (som tidigare endast skivbolaget hette). Folk stöttes bort av namnet och trodde att de bara sålde country. På väg ut slår det mig att jag har en smått genant lucka i skivsamlingen som behöver fyllas. Jag saknar Crosby, Stills, Nashs första. “Har du den?” frågar jag, mest på chans, eftersom jag tänker att steget från Creedence till CSN ändå inte är särskilt långt. - Nej du. Det är alldeles för vanligt för mig, säger Jan och ler. Kolla med Bengans eller Skivhugget. Jag tackar för en trevligt pratstund, dammar av anteckningsblocket och kliver ut i den vackra vårkvällen.

alanis morisette förtjänar bättre ag vet inte riktigt vad som hände med alla runt omkring Alanis Morisette efter hennes makalösa framgång med debutalbumet Jagged Little Pill. Här kom en tjej som sjöng om jobbig barndom och tonår, falska pojkvänner, svaga män och sviktande självförtroende i starka självutlämnande låtar som You oughta know, Hand in my pocket, Ironic, You learn och vi älskade henne alla. Men när hon 1998 återvände med uppföljaren Supposed Former Infatuation Junkie vände många henne ryggen. Okej att plattan rent musikaliskt var en liten tillbakagång men att hennes livsbekännelser, tvivel på sig själv och frustration över manlig känslo- och maktinkompetens utropades som spekulativa upprepningar var väldigt svårt att förstå. Nu fanns det plötsligt massor av tjejer som kändes både ärligare och bättre. Kanske sålde Alanis för mycket skivor (över 40 miljoner exemplar på två album) för att kunna fortsätta vara trovärdig i mångas ögon. Det brukar ju vara så att när något säljer mycket så höjs det ofta misstänksamma blickar över det hela. Utåt sett verkade Alanis stå rakryggad och stark i, ja, inte den direkta motgången, men jag undrar om hon innerst inne inte bara kände sig sviken och missförstådd av sina pojkvänner utan även av hennes lyssnare och kritiker. Med första albumet lät vi henne förstå att vi förstått och vi hyllade henne för att hon vågade ta bladet ur munnen och på ett öppet och brutalt sätt deklarera vad många unga tjejer kände innerst inne. Sedan på album nummer två lät vi Alanis förstå att vi förstått men att vi nu betvivlade ärligheten i hennes syften. När Alanis släppte sitt tredje album Under Rug Swept tidigare i år möttes hon naturligtvis igen med stor skepsis över hennes egentliga syften. Hon möttes inte bara med skepsis från rädda män, hon möttes av skepsis från unga kvinnliga recensenter och för mig som man är det oerhört märkligt att förstå. Alanis har kompromisslöst styrt allting själv kring produktionen, hon har tagit fullständig kontroll över sin karriär likt en Madonna. Hon har skapat en total jämlikhet och självständighet kring henne själv. Bortsett från det är det även så att på Under Rug Swept är Alanis bättre än någonsin. Rent musikaliskt ligger hon ungefär där hon alltid legat men ändå vassare. Emellanåt är anslaget hårdrockstungt som i skönt sugande och inledande 21 things I want in a lover men det vilsna gitarrmangel hon visade upp live under några år hålls i schack utan att ha eliminerats. Det handlar om melodisk rock med singer/ songerwriter-känsla, beats och elektriska ballader som Flinch som måste vara en av de vackraste ballader Alanis skrivit. Alanis fortsätter att vädra hennes komplexa förhållande till männen. Alanis vet vad hon vill ha men finner det inte riktigt och den problematiken känns nog igen hos oss alla. Alanis uttrycker sin vånda över för-

flutna förhållanden och hur dessa påverkar hennes kommande eller närvarande förhållanden. Hon deklarera i ena stunden att hon inte behöver någon man och att det manliga väsendet är underlägset det kvinnliga. Samtidigt är hon någonstans därinne en obotlig romantiker som vädjar efter och tror på en kärlek där mannen och kvinnan läker varandras sår och bitterhet istället för att tära varandra isär. Alanis vill ha en snäll men tuff kille. Romantisk men självsäker. Sårbar men stark. Hon undrar hur man håller kärleken stark hela vägen, hur man håller ett förhållande rent från lögner och svek. Alanis har inga direkta svar men hon fortsätter sitt sökande och frågande. Hon gör det inför hela världen. Alanis blir stark genom att blotta sina svagheter. Jag är en man och blir oerhört träffad och vore jag en kvinna så skulle Alanis Morisette vara en självklar del av mitt liv. Och det känns befriande skönt att det finns tjejer som Alanis som sjunger om sina våndor i mer ilskenlig frustration och en mer rockig klädsel och inte bara till en stilla gitarr och sparsmakat komp i sann singer/songerwriter-anda med gråten i halsen. Men kanske det är det hon måste göra för att återigen bli tagen på riktigt allvar?

Anders Enquist

hammond orglarnas Stradivarius

Vad har automatiserade bridgebord, rödgröna 3 D-glasögon och Hammondorgeln gemensamt? Svaret är Laurens Hammond, uppﬁnnare till yrket. En man som musikhistorien har att tacka för mycket, för vad vore Jimmy Smiths I Got A Woman, Jon Lords Smoke On the Water eller Pink Floyds Sheep utan Hammondorgeln? PetraMy Börjesson träffade den svenska orgelgurun Patrik Gudmundsäter för att prata ”pure” musikhistoria. Fotograf: Michael Lokner

100 | la musik

ustigt nog var inte Laurens själv tillstymmelse till musiker när han tog sig an uppgiften att hitta ett billigare, elektroakustiskt alternativ till de dyra och otympliga kyrkoorglarna i början av 1920-talet. Utrustad med ett femtondollars begagnat piano som han rev ur innehållet ur satte han och hans tekniker igång med uppgiften att skapa ljud ur en piplös orgel. För musikörat stod W.L. Lahey, en assistent i företaget som även tjänstgjorde som organist i St. Christopher´s Episcopal Church. Det resulterade 1934 i ’the Hammond organ’, visserligen ett av de tyngsta instrumenten i kilo räknat men ändå, halleluja, transporterbart. Målgruppen var förutom kyrkorna, en rikare medelklass. Betoning på rikare för en Hammondorgel kostade motsvarande en halv årslön i den tidens penningvärde. Idag går en hyfsad pjäs från samma tid på mellan 40’ plus minus 100 000 sköna kronor beroende på skick. Först ut att nappa på nymodigheten, faktiskt redan innan orgeln presenterades för marknaden, var Henry Ford. Han visste att känna igen en succé när han såg den… En annan som tidigt köpte en Hammondorgel var George Gershwin. Sämre draghästar kan man ha och snart insåg såväl etablissemang som mindre spelställen och barer nyttan av hammondorgeln. Med den räckte det med en trummis och en organist så var musikunderhållningen säkrad eftersom organisten även kunde sköta basen med orgeln. var tonhjulen, 91 små roterande tandade brickor fästade vid en axel som drivs av en växelströms motor. Framför tonhjulen satte han magnetiska spolar som genererar ljudvågorna, olika tonhöjd beroende på tonhjulens hastighet och antal tänder. En annan viktig komponent, som kom lite senare, var den synkroniserade motorn som Hammond uppfunnit för tysta klockor och patenterat redan 1920. (På de riktigt gamla modellerna finns inte denna utan där användes först en startmotor för att dra igång maskineriet). Utöver detta består Hammondorgeln av ett sinnrikt ormbo av sladdar, kablar och rör. Ljuden i Hammondorgeln bestäms via så kallade drawbars som är kopplade till tangenterna. De är nio till antalet

DET HAMMOND UPPFANN

och har vardera nio olika inställningsmöjligheter. Bara tanken är hisnande - nio upphöjt till nio olika ljudkombinationer. Till detta kommer alla andra specialare som perkussion, swellpedal, vibratoscanner, reverb och olika förinställningar med mera. finns det orglar och orglar. Viktigast av allt är att skilja på de ovan beskrivna analoga tonhjulsinstrumenten med inbyggda fel och missljud som till anhängarnas stora sorg slutade tillverkas ett par år efter Laurens Hammonds död 1973. De nya digitala orglarna har enligt somliga aldrig uppnått samma sound. R&B-musikern och organisten Georgie Fame som bland annat gästat Stockholm Jazzfestival kommenterar detta i en intervju i Musikmagasinet 2/95: - Det måste finnas tonhjul, rör, generator, och all den där skiten som bidrar; smutstiga kontakter, damm, kanske ett trasigt rör, en spräckt högtalarkon, skramlet, rasslet. Hammondorgeln, orglarnas Stradivarius har nämligen tack vare all smuts och konstiga tillverkningsdefekter en själ. Många är de organister som efter att ha hittat ’sin’ orgel hellre skulle sälja huset än orgeln. Patrik Gudmundsäter på svenska Hammond har hört en hel del orglar genom åren men aldrig hört två av samma modell låta lika. - Bara en sådan sak som hur kablarna är dragna eller vilka delar som bytts med reservdelar från andra hammondorglar gör att ljudet och klangen förändras. En hammondorgel kommer sällan ensam - en bra orgel med ett dåligt Leslie är detsamma som ett uselt sound.

MEN I HAMMONDVÄRLDEN

ler och långhalm men så har det inte alltid varit. Det riktiga genomslaget för Hammondsoundet kom först på 50-talet med en herre som Laurens Hammond själv länge ansåg som en av sina värsta konkurrenter, Don Leslie. Med sitt kabinett satte han pricken över i:et för orgelljudet - hans förstärkare bestående av två

IDAG ÄR DE

roterande diskanthorn ger det karaktäristiska koralliknande roterande ljudet som organisterna utnyttjar för frasering och nyansering. Hammond ville nog aldrig riktigt erkänna Leslies uppfinning som bättre än hans egna förstärkare även om han tillslut tvingades ge tappt och inkorporera Leslie. Till en början, och här levereras myt nummer ett, sägs det att han förbjöd sina återförsäljare att alls sälja Lesliekabinettet och att han till och med gick så långt att han uppfann en mekanisk vibratoscanner för att konkurrera ut Leslie. Idag kostar ett nytt Leslie. till exempel. 122, 40 000 kronor. Ett begagnat kan fås mellan 10 - 20 000 kronor. Hammondorgeln finns i vad som känns som otaliga modeller. Mest legendarisk är B3:an från Chicagofabriken, nästan samma som 30-talets allra första modell men nu förbättrad med ett perkussion. Naturligtvis har det gått mode i modellerna, även om Hammond på ett ganska unikt sätt har hållit fast vid grundutformningen med de stora möbelpjäserna genom åren. Om rundade former i valnöt var på modet under 30-talet så ersattes det t ex med rakare linjer och teak i 60-talsmodellen M-100. Just i år presenteras helt retroriktigt en alldeles ny B3a - snarlik i utförandet 1955 års modell men digital istället för analog. För den som vill orientera sig runt i orgeldjungeln finns en del knep att ta till. Ett som räcker långt men kanske inte hela vägen är att titta på beteckningarna. De kan oftast deschiffreras enligt principen att bokstaven (t ex B som i Big, M som i Medium och L som i Little) och första siffran talar om vilken modell det är, andra siffran betecknar möbelstil, tredje siffran berättar vilket träslag som används. Alltså tillhör B3:an och C3:orna de större modellerna med 2x5 hela oktaver fördelat på två klaviaturer. Ännu större ”teatermodeller” finns t ex X-66 och

HAMMOND

”Soundet, värmen, dynamiken - från det minsta pip till en explosion av ljud. Att spela Hammondorgel är som att vara en upptäcksresande. Orgeln kan bli allt som du vill att den ska vara.”

Pierre Swärd

H-100 men de är långt mindre vanliga. De mindre modellerna, t ex L100-serien, tillhör hemmaorgelgruppen, spinnetterna och har ett lite mindre register oftast bara 3 ½ oktav. gospeln och kyrkomusiken varit föregångarna, men i resten av den moderna orgelmusikvärlden så är rötterna ofelbart den svarta blues- och jazzmusiken. Visst används hammondorgeln flitigt inom såväl soul, pop, rock och gospel - ja, till och med inom folkmusiken där vi bland annat kan tacka vår egen Merit Hemmingson - men det finns ingen levande organist som kan förneka att orgeljazzen är och förblir den största inspirationskällan för moderna tolkningar. 50- och 60-tals pionjärerna med orgelkungen ”The Cat” Jimmy Smith, Mc Duff och Mc Griff

I AMERIKA MÅ

och allt vad de heter står som förebilder för såväl Keith Emerson i The Nice/ELP, Jon Lord fram till i februari organist i Deep Purple, som för Kjell Öhman eller Pierre Swärd här hemma. Skillnaden är att inom jazzen så har orgeln en framträdande plats där det inom rocken egentligen är gitarren som står i centrum. Deep Purple får väl räknas till undantagen eftersom många fans inte anser att plattor som Slaves And Masters där hammondsoundet har ersatts av synthesizer är en ’riktig’ Deep Purpleskiva eftersom kriterierierna för en sådan allt som oftast är tre: Gillans röst, Ritchies gitarr och Lords orgel. I t ex amerikansk singer/song writer tradition finns också Hammondorgeln som ett vanligt inslag och det sägs att Bob Dylan orsakade det efter att ha lyft fram en Hammondspelande Al Kooper när Highway 61 Revisited spelades in 1966. Orgeln var först överhuvudtaget inte tänkt att vara med och gick inte ens ut i lyssningen till de andra musikerna vid sessionen. Ett roligt svenskt undantag till den jazzinfluerade traditionen är skivaktuelle Eric Malmberg från Sagor & Swing. Sponant börjar hans associationer till organistinspiratörer hos Bach och hans fugor, mellanlandar hos barnprogrammet Dr Krall för att avsluta hos Wille Ringstrand som livespelade på Skandiaorgeln på biograf Skandia i Stockholm under 50-talet. Skolad av Bosse Hansson i Hansson & Karlsson (en mycket uppmärksammad organist på 60-talet som i och för sig i sin tur var inspirerad densamme Jack McDuff och Lou Bennet som lärde Bosse spela fotbas) och med vana från kyrkoorglar och folkmusik så är det kanske inte så konstigt. Ska Eric Malmberg falla för någon av dessa 50-tals jazzmusiker så hamnar valet på Ken Griffin som spelade in så många plattor under sin livstid att skivbolaget kunde

fortsätta ge ut plattor postumt i tio års tid utan att klargöra för fansen att killen faktiskt var död. 70-talet är en sorglig era i orgelsvängen. Laurens Hammond gick och dog och tonhjulsorgeln togs ur produktion. För artisterna världen runt betydde det värkande ryggar att kajka runt på turné släpandes på en 190 kilos orgel plus ett Leslie. När mindre, billigare och lättare syntezisers och elpianon kom var det många som föll för frestelsen att byta. Här måste vi bara inflika med myten om hur man undgår de tunga lyften: Det sägs att Jimmy Smith eller Jack McDuff, osäkert vem, lade händerna på en likbil för att det var så praktiskt att lyfta orgeln med hissanordningen. På väg till en spelning blir de stoppade av polisen för fortkörning men med hänsyn till den övertäckta ”kistan” blir de istället för bötfällda eskorterade i ilfart av polisen till stadsgränsen. Märkena var många Vox, Farfisa, Roland… Men ingen kunde låta som en riktig Hammondorgel hur mycket de än försökte efterlikna originalets typiska klickljud i tangenterna eller ljudet av slitna tonhjul. nåddes under det för Hammondorgelns del mörka, digitala 1980-talet innan acid jazzen kom igång ordentligt i England. Acid jazzen förde med sig nästa orgelvåg. I och med den samplades plötsligt sättningar och riff från Jimmy Smith och grabbarna fast det gjordes helt egna grejer av dem. Äntligen slog pendeln tillbaka till sväng, funky grooves och känsla i musiken. I USA började en ny ung stjärna lysa i de gamla jazzorganisternas fotspår, Joey De Franesco. Tack vare honom blev B3 jazz åter något att räkna med. Här hemma hade vi rockers som The Creeps och Atomic Swing som plockade fram och dammade av hammondorgeln ordentligt och gjorde det med besked. Följd av soulexplosionen med artister som Eric Gadd, Lisa Nilsson och Titiyo - hammondorgeln var åter rätt och har på något sätt kommit för att stanna sedan dess. Idag är hör vi Hammondinslagen mest lite varstans hos t ex The Ark, Sagor & Swing, Bo Kaspers Orkester, Blacknuss Allstars - nya generationer med nya sound. Och även om det inte längre tillverkas några nya tonhjulsorglar kommer världen klara sig bra länge än genom att renovera och återanvända de gamla, av Hammond tillverkade, orglarna som i snart 70 år hållit världen med järngrepp.

DET RIKTIGA LÅGVATTENSMÄRKET

Några skivtips från rötterna Jimmy Smith Organ Grinder Swing, skivan som satte eld i baken på våra blivande svenska organister. 1967 spelades den för jämnan på radion och drömmen om att bli en ny Jimmy Smith med en egen B3a rotade sig i mångas undermedvetna. Aldrig tidigare hade de hört ett sådant sound. Har naturligtvis gjort en massa egna skivor för både Blue Note och Verve. Ex: Got my Mojo working (1966) eller senaste skivan från 2001 Dot Com Blues med gästartister som B B King, Dr John och Etta James och låtar med titlar som Only In It For the Money, tidsenliga Dot Com Blues och gamla godingar som I Just Wanna Make Love To You.

Peps Persson Muddy Waters Got His Mojo Working och Peps Perssons trollmoj funkar. Kolla in Rotblos från 1998 med Peps och hans Down Home Blues Band för särdeles skönt sväng.

Paul Wagnberg Ännu en svensk Hammondkille som gillar ös, boende i Norge där han har kvartetten The Real Thing. En skiva att hålla utkik efter från dem är liveplattan The Real Thing Live.

Pierre Svärd Svensk legendar på orgel. Har spelat med många av våra svenska artister vis sidan av sitt eget band Pierre Swärd & The Hammond Jazz’n Soul Group. Är också medlem i Blacknuss Allstars där han öser på ordentligt. Två egna skivor än så länge - Organ Jazz´n Soul helt inspelad på den egna B3an medan det på senaste albumet Up And At It från i år är en hammond modell XB3 som används.

Eric Malmbergs Sagor & Swing Spelar en stillsam, minimalistisk sorts musik där styckena snarare påminner om olika sinnestillstånd än om specifika låtar. Väldigt vackra men också lite händelselösa. - ”Om man vill lyssna till tystnad utan att det är tyst - då kan man sätta på Sagor & Swing” enligt Eric Malmberg själv. Seanste plattan Melodier & Fåglar släpptes så sent som nu i maj 2002.

recensioner RECENSIONER

Man häpnar fortfarande idag THE CARTER FAMILY 1927-1934 JSP

På den nyutkomna och tillika suveräna bluegrass-samlingen Lonesome Valley är Carter Family de enda som får två låtar. Alla andra får en var, men familjen Carter både inleder och avslutar skivan. Det är helt i sin ordning, för den ursprungliga Carter-familjen är A och O, först som sist, startpunkten och stället att återvända till. Utan dem hade countryn inte utvecklats som den gjort. Panoramiskt betraktat hade Ryan Adams och hela alt-country-konkarongen varit en omöjlighet utan Carter Family. Men deras betydelse är långt större än bara encyklopedisk. Deras låtar hålls levande av ett otal artister ur skilda genrer och epoker. Bland Carters-tolkarna finns bland andra Johnny Cash (som ju till och med gifte sig med en Cartersläkting, June), Alex Chilton, Gun Club, Incredible String Band och Walkabouts. Och fler lär tillkomma, för deras musik är allmängiltig i den bästa bemärkelsen. Det spelar ingen roll att det är 70 år sedan inspelningarnas gjordes. De är fortfarande här och nu, deras musik rör fortfarande människors angelägenheter. För att använda ett missbrukat och lite blekslitet ord, den är tidlös. Alvin Pleasant Delaney Carter samlade på folksånger men jobbade som fruktträdsförsäljare i Virginia där han fötts av religiösa föräldrar som tyckte fiolmusik var synd. Det var som försäljare han träffade Sara Dougherty. Det sägs att första gången han såg henne satt hon på sin veranda och sjöng Engine 143 till sin dulcimer. AP blev kär. Sara blev kär. De gifte sig 1915. I flera år

LAURYN HILL MTV Unplugged 2.0 Sony

Lauryn Hills solodebut hette The Miseducation of Lauryn Hill och var en lekfullt svängig, bitvis lysande fusion av soul och hiphop. Allt det är borta nu. Den Hill som hörs på MTV Unplugged 2.0 (elva nya låtar och två covers framförda live på scen) är varken lekfull, svängig eller eklektisk. Till följd av någon slags genomgripande religiös upplevelse har hon dömt sig själv till en musikalisk svältkost bestående av vatten, bröd och en akustisk gitarr. Resultatet är

126 | la musik

uppträdde de tillsammans på festligheter och sammankomster i amerikanska södern. AP sjöng med sin kärva, korta, karaktärsfulla stämma, och Sara spelade gitarr, banjo och dulcimer. När Ralph Peer hörde dem i Bristol, Tennessee, hade de utökats med AP:s svägerska Maybelle på sång och gitarr. Peer var en kringresande talangscout för Victor Talking Machine Company, och i samma ögonblick han hörde Carter-trion visste han att de förmodligen tröttande resorna varit värda besväret. I augusti 1927, samma vecka som Jimmie Rodgers gör sina första inspelningar, spelar Carter Family in sex låtar för Victor. Peer blir så imponerad av Saras röst att han insisterar på att hon ska sjunga förstastämman på samtliga låtar. När Bob Dylan första gången spelade sin alldeles nya låt Mr. Tambourine Man för vännen och folksångarkollegan Eric Von Schmidt, överväldigades Von Schmidt av stundens storhet. Känslan av att uppleva ett ögonblick när parametrarna rubbas och förutsättningarna vidgas. Något sådant måste Ralph Peer känt när han satt där med sin inspelningsapparatur som var det senaste och bästa på sin tid, och Carter Family sjunger Bury Me Under the Weeping Willow. Allt fanns där från början. Saras gitarr som bollade och rullade fram över rytmen och som revolutionerade sättet att kompa på gitarr. Hennes klara, påstridiga sång som flätades samman med AP:s och Maybelles elektriskt laddade harmonier. Peer måste helt enkelt ha häpnat, för man häpnar fortfarande idag, ett trekvartssekel senare, över fräschören, smidigheten i framförandet och den blixtrande närvaron i musiken. Alla låtar från trions allra första session gavs ut på stenkakor. Ytterligare hundratals låtar spelades in under gruppens sju år hos Victor. Keep on the Sunny Side, John Hardy Was A Desperate Little Man och Will the Circle Be Unbroken hjälpte dem

till stjärnstatus och en outplånlig plats i historieböcker, minnen och sinnen. No Depression in Heaven gav till och med namnet åt en hel genre och en amerikansk musiktidning. Ett par hundra av trions låtar ryms i 1927-1934, kronologiskt ordnade på fem CDskivor. Någon kanske tycker att mycket låter likartat, och visst rör sig Familjens blandning av gospel och traditionella sånger över ett begränsat område. Men det är musik som är väldigt lätt att fastna i, därför att den är så levande och medryckande och katarsisk, som en bordun av glädje och tillförsikt. Det finns dagar när det enda jag lyssnar på är just Carter Family, och dessa dagar hör innan kvällen är slut alltid till de bästa. Det är nästan religiöst. Religionen är förvisso ofta närvarande i Carter Familys låtar, men man måste inte vara troende för att lyftas av deras innebörd. För där många kristna sångare och sångerskor tjockskalligt och ibland nästan neurotiskt skär bort dysterheten de inte vill se, förankrar Carter Family sin längtan efter förlösning i myllan och smutsen. Precis som i gospel växer viljan till renhet i en faktisk värld och en bister vardag. Den är inte avskuren från den. I AP:s, Saras och Maybelles värld är Gud, kärlek, svåra lågkunjunkturer och desperados lika närvarande, lika påtagliga. Inte undra på då att deras musik fortfarande känns aktuell! Musikaliskt förtjänar Carter Family högsta betyg. Men jag stannar på en 9:a för 1927-1934. Dels därför att det faktiskt saknas flera låtar inspelade för Victor, särskilt från trions sista sessioner för bolaget, dels att förpackningen inte når upp till nutida standarden för retrospektiva utgåvor. Å andra sidan är 1927-1934 billig; för en sisådär tre hundralappar får du mer och bättre musik än vad som annars brukar vara möjligt. Om det inte finns någen depression i himlen, så är detta en försmak av det.

glödande passionerat, oerhört övertygande i sin kompromisslöshet men bara fläckvis inspirerande att lyssna på. I Lauryn Hills nya värld finns inte plats för någon musikalisk flärd. Sparsamheten har gjorts till en dygd och alla låtar ska följaktligen kläs i samma asketiska uniform - akustisk gitarr och röst. Som lyssnare får jag intrycket av att detta är en följd av ett principiellt beslut snarare än av ett lyhört sökande efter varje låts maximala potential. Helhetsbilden blir hur som helst grå och enahanda. Men sången då? Ingenting kan väl rå på den där fantastiska rösten som tycks kunna omfatta allt från ettrig rap till fjäderlätta ballader? Jo, tyvärr. En dag insåg nämligen Hill att det var onaturligt att vårda sin röst och upphörde med

de metoder som dittills hade hållit den i trim. Resultatet hör vi här. Det raspar och skorrar och spricker på flera ställen sönder fullständigt. Jag menar inte att idealet måste vara skönsång och jag tror visst att det ligger en hel del i hennes tanke att låta livet med alla dess ups and downs återspeglas i rösten. Men precis som så mycket annat när det gäller den här skivan, har hon gått till överdrift. Vilket påminner mig om mellansnacken. Uppskattningsvis en fjärdedel av dubbelalbumet upptas av Hills prat med publiken. Det mesta handlar föga överraskande om hennes tro. Hon är en hängiven berättare så det är roligt att lyssna en, ja, kanske till och med två gånger. Sedan blir det bara tjatigt. Visst kan man programmera eller helt enkelt spola sig förbi de här avsnitten men

Peter Sjöblom

jag tycker att en bra skiva ska tåla att spelas från början till slut. MTV Unplugged 2.0 är kort sagt ett verk av en nyfrälst människa som för tillfället bara har ett enda mål - att i så stor utsträckning som möjligt leva efter sin tro. Men även om skivan är en besvikelse hörs det med all önskvärd tydlighet att hennes begåvning är intakt; att hennes enda misstag är att hon har tvingat in den i en alltför trång form. Vi får hoppas att hon drabbas av tvivel snart och då spelar in flera av de här låtarna i nya versioner. Fast I Gotta Find Peace of Mind kan hon låta bli. Den är gripande nog som den är och slutet, när Lauryn börjar gråta av lycka, får till och med mig att undra om det kanske ändå inte finns något där uppe.

hubba-bubba-pop låter sig inspireras av tysk ångestfabrik? Jag tror dock inte att Aristoteles tar det allt för hårt när vi ber logiken att ta semester någon annanstans än i Malibu den här gången. Precis som Blixa är Neubautens teatraliska faustfigur; är Jeffrey McDonald ytterligare en popmusikens Dorian Gray. Sedan 1978 när han startade Redd Kross har han åldrats på sin höjd fyra månader. Då var han punkaren som älskade Beatles och hatade skolan. Idag är han samma punkare, fortfarande lika förälskad och skoltrött. Det är när han öppnar upp som Ze Malibu Kids går från charmig bagatell till att bli något, ja, verkligt. Mister Happiness always laughing even smiled when you said goodbye now you broke my heart hope to die stick a needle in your eye

Staffan Rislund ZE MALIBU KIDS Sound it Out Houston Party Records/Import

Berlin sover. Men i en liten lägenhet har sömnen blivit tvungen att dra något gammalt över sig. Istället får Nick Caves Tender Prey köksporslinet att klirra. Två unga amerikaner tittar storögt på medan en härjad Blixa Bargeld blandar sig en drink. Året är 1988 och bröderna Jeffrey och Steven McDonald, från gruppen Redd Kross, har för första gången blivit exponerade för Europa. Och medan Blixa kämpar med sin fylla föds tanken om Ze Malibu Kids. För vilket band skulle deras vimmelkantiga värd ha älskat om han bodde i brödernas hemstad Los Angeles? Okej, favoritbandet skulle ha varit The Del Rubio Triplets. Men Ze Malibu Kids skulle definitivt tagit hem en hedrande andraplats. Sedan somnar Blixa, stående. Ze Malibu Kids förlossning blev svår. Det behövdes 14 år för att gruppen skulle ta sig ut ur kuvösen och spela in materialet till Sound it Out. Men för att använda ett något slitet uttryck: det var faktiskt värt det. Sound it Out kommer med billiga trumloopar och Brian Wilson-melodier på köpet. Det är popmusik för Hacke Hackspett på lördagsmornar. Det är skruvat, lekfullt och kanske till och med lite naivt. Men så är det också musik för vuxna barn med jellyshots i nappflaskan. Ease on down Haupstrasse shake it out Warzawa Dancing to early Faith No More movin’ like you own the floor Ze X Tasy Club

Idag är det få - om någon - som bryr sig om Einstürzende Neubauten eller Redd Kross. Tur att de verkar bry sig om varandra. Om än bara i smyg och med släktskap på helt andra håll än i musiken. För hur logiskt är det att amerikansk

TRÄD, GRÄS OCH STENAR Ajn Schvajn Draj Silence

Efter trettio år går de gamla Gröna vågenrävarna in i studion och gör en uppföljare till Rock för kropp och själ. Och det är en lång musikupplevelse, dryga sjuttio minuter slörock. Och jag måste säga att det är förvånansvärt bra. Förvånansvärt tungt och fräscht. Men bandet har ju aldrig lagt ned på riktigt, de har gjort ett par livespelningar då och då. Däremot känns språket en aning gammalmodigt. På 70-talet gick det bra att i klarspråk sjunga om naturen, duvor och solidaritet, men idag? En del spår är instrumentala, och lutar mer mot det meditativa än mot kaos. De gör även en tvådelad cover på satiriska rockarna The Fugs Nothing från 1965. Måndag, inget, tisdag, inget, onsdag och torsdag inget, sen kommer fredag lite mera inget, lördag också inget...

Sleep Therapy

Ze Malibu Kids är kanske inte här för att stanna för gott. Men det är sommar och med sommaren kommer de vettlösa hyllningarna. Det här är min: Jag älskar Ze Malibu Kids, ska vi hångla? Christian Örjestål

Coolast är dock det helskruvade titelspåret med mestadels engelskt text. Jag kan förstå att Stephen Malkmus har fattat tycke för dem. Bandet har blivit kultförklarat och drar en publik med stora åldersskillnader och i USA kan man köpa återutgivningar med föregångarna International Harvester och Harvester i Manhattans trendiga butiker. Fred. Annica Henriksson

MASAYAH Masayah MNW

Vet inte om Masayah är stolt över att det var han som spelade Abby i såpan Tre Kronor. Eller om detta är något han vill eller borde tona ner. I mina ögon var i alla fall Tre Kronor en pinsam serie och Abby en av många pinsamma figurer. Och en roll i en såpa är riskabelt eftersom det inte brukar höja värdet som blivande musikartist. Men nu spelar egentligen detta ingen som helst roll eftersom Abby, förlåt, Masayah inte är det minsta pinsam. Debutalbumet är nämligen ett riktigt bra soulalbum. Nej förresten, det är inte bara soul det handlar om. Det handlar om läckra hiphopbeats, laidback fonky-r&b, R Kelly, D’Angeloattityd och en grund i 70-talets tidiga soul. Och visst tycker jag mig höra lite Prince på sina ställen. Detta låter nu kanske som detta är ett högst opersonligt album. Det är det inte. Trots att Masayah håller sig till det engelska språket så känns han mer intim och personlig än vad Fre och Kaah någonsin känts, trots att de i sin tur använder svenska språket. Masayah är det bästa svenska soulalbumet som släppts på bra länge helt enkelt. Anders Enquist

THE TORBJÖRN ZETTERBERG HOT FIVE The Torbjörn Zetterberg Hot Five Moserobie

Krasch, bröl, boom, bang - smack!! Första plattan från Torbjörn Zetterberg Hot Five går till frontalangrepp redan från början. Som ett slag på käften. Jo, första låten heter också Käften. Efter en finstämd introduktion smäller det. Batteristen Daniel Fredriksson är som en pansarvagn. Han drar igång ett ursinnigt trumkomp; hård virvel och tung baskagge; öppen och skramlande hi-hat - fjärran den lätta, sfäriska cymbalswing vi väntar oss från jazztrummisar. Det är mer Tommy Lee än Billy Higgins och med en tung basgång ovanpå är grunden lagd för de adrenalinstinna blåsarna Jonas Kullhammar och Per ”Texas” Johansson. De pepprar dig full av intryck med sina tenorsaxar - tjut och bröl, skalor och fraser - ofta i mun på varandra. Det var länge sedan man hörde en sådan vild blåsorgie. Nästa spår Ooops (Somebody stole my bike) är jazz för den som vill känna igen sig. Med gatusmart tema à la Madison Avenue låter det som musik från Blue Notes arkiv i början av 60-talet. Det är hardbop med udd - men från Stockholm år 2002. ”Texas” yviga klarinettsolo påminner om det, att det här faktiskt är musik från Jonas Kullhammars nyfikna Moserobie-etikett. Den vilda framfarten fortsätter med tredje spåret Familyfarm Blues. Kullhammar blåser i en bassax, ”Texas” i en basklarinett och de skapar en frus-

la musik

127

RECENSIONER

tande ljudbild som sällan hörs i dagens jazz. Det mångfaldiga blåsandet för tankarna till multiblåsare som Rashaan Roland Kirk och Yusef Lateef. ”Man är helt slut efteråt”, berättar Jonas när jag frågar hur det är att blåsa i den största saxen. Detta är det fjärde skivsläppet från Moserobie efter Kullhammars båda egna plattor och en med saxofonisten Alberto Pinton, och det är den första plattan från Zetterberg som vanligtvis spelar bas i Kullhammars egen kvartett. Skivan rymmer sammanlagt nio spår vilket avslöjar att det är fråga om korta kärnfulla utbrott, alternativt inblickar, snarare än långa slingrande improvisationer. Som framgår är det också en utpräglad blåsskiva. I och för sig är det en blåsskiva i basens tecken (med tanke på instrumenten) men detta är ändå en tänkbar invändning för den som vill höra mer av bandledarens spel. På avslutande So This is It spelar han slutligen allena, endast uppbackad av piano och trummor. Kanske har de båda blåsarna somnat i ett hörn någonstans i studion, helt utmattade. I Slightly Grotesque, What’s Up at the OT-center och Chocolatewhite Tobleroonie lyckas Zetterberg också ta sig fram med några välavvägda solon och tunga basgångar. Men som basist är han nog mer av en Paul Chambers än en Eddie Gomez, varför rollen som trygg bandmotor antagligen passar honom bra. På det hela taget är det alltså Kullhammars och ”Texas” skiva. Och för den som precis som jag älskar energin i det förbehållslösa blåsandet är det här säkerligen en av de vitalare jazzskivorna som släpps det här året. Tobias Brandt KRS-ONE AND THE TEMPLE OF HIPHOP Spiritual Minded KOCH Rechhhhords/Edel

Det är lätt att romantisera kring KRSONE. Själv vill han bara vara hiphopens svar på Malcom X, vilket i sig också är en romantisering. Men det finns likheter som för de två männen nära varandra. Båda kommer från splittrade familjer, barnhem, våld, knark, musik, religion och politik. Båda har gått från upplysthet till okunskap och vidare till förståelse. Malcom X, som religiös ledare, föddes ur en fängelsehåla, förlösaren var den svarta människans förtryck, den vita mannens orättvisa och Islams väg. KRS-ONE gick från Boogie Down Productions Criminal Minded till uppföljaren By All Means Necessary via The Autobiography of Malcom X och det är där vi hittar fröet till den KRS-ONE som nu uppmanar till själslighet. KRS-ONE har gått från att vara The Blastmaster till The Teacher, vidare till att tillskriva sig själv som just hiphop. Hans senaste projekt The Temple of Hiphop - en politisk och religös organisation som bygger på tanken att hiphopkulturen har ett kollektivt samvete - handlar

128 | la musik

mycket om KRS-ONE. The Temple of Hiphop handlar om att manifestera hiphop som ett sätt att leva, ett kärleksfullt sätt att se på världen. Frågan är om några andra håller med honom? De flesta menar att KRS-ONE har blivit gammal och att religöst ylande är den enda väg som han fortfarande har tillträde till. Ingen vill längre höra talas om The Counscious Rapper. USA vill skaka rumpa, dricka skumpa och höra basen pumpa. Ingen vill dansa till ett manifest, gunga till gud-vet-bäst eller vara den som vet mest. Livet är en fest, hiphop är fest - inte ett manifest. Men problemen i USA fortsätter, det vita samhällets moraliska skuld till de färgade kvarstår. Spiritual Minded kommer inte kunna förändra det rasistiska, kristna USA som vi ser idag. Köp skivan för att du hatar förtryck, inte för att du älskar att dansa. Christian Örjestål SVEN VÄTH Fire Virgin

Annica Henriksson THE IDITAROD The Ghost, the Elf, the Cat and the Angel BlueSanct/Border

När den tyske demon-DJ:n Sven Väth på sitt nya album Fire gör en elektronisk syntbloppande version av den franska klassiska Je T’Aime blir han närapå klassisk själv. Det är kanske inte meningen och jag har möjligtvis missat poängen, men det hela känns befriande humoristiskt och oemotståndligt. Sven Väth riktar sig denna gång inte enbart till maniska technofierade hardhousestudsande på dansgolvet eftersom han kopplat på sina elektronika-celler igen och även väckt upp sina innersta lustar för vad några av hans landsmän skapade under namnet Kraftwerk. Det gör att Fire har ett visst berättigande även utanför ett ångande dansgolv. Men håll med, visst kräver det något utöver det vanliga av lyssnaren när man avslutar ett 9 låtars album med en över 19 minuter långt spår där 9 minuter består av ett monotomt hjärtslagsliknande pulserande rytm, sedan tystnad i drygt 6 minuter för att till sist avslutas i dryga fyra domedagsliknande Kraftwerks-inspirerade minuter. Men vad fan, vill ni knäcka era kompisar fullständigt som envisas med att enbart hålla sig till middle of the road-rock så vet ni var ni fick tipset. Anders Enquist MATTHEW Everybody Down Ryko

nu-metal, hiphop och tonårstrams, sedan finns det ju en hel del grym musik från samma land, men den får man läsa sig till i musikpress eller lyssna till på P3 för att upptäcka. Matthew är en kvartett från Chicago som gör melodiös powerpop i ungefär samma riktning som Muse. Men amerikansk indie, hur kul är det? Matthew låter som vanlig collegerock i mina öron och visst, de kommer säkert att slå stort där borta. Men vi svenskar är ju kända för att ha bra smak, så vi väljer hellre att lyssna på The White Stripes och B. R. M.C. som inte alls är lika stora i USA som i Europa. Och det säger ju mycket om den amerikanska musiksmaken. Nej, ibland är jag stolt att vara svensk. Fast kanske inte när man ser försäljningslistorna... Förresten, Everybody Down kan ni leva utan.

När det inte är ett jota på TV, inte ens en hederlig dokumentär om exotiska ödlor, då har det hänt att jag stannat på MTV. Väldigt fort blir det outhärdligt. Linkin Park, Nickelback, The Calling. Eller Britney, Anastacia och än fler barmagade brudar. Nej, jag börjar må illa av tanken. Vart vill jag komma med detta då? Jo, den musik USA spottar ur sig består främst av

I mitten av 70-talet sköljde en våg av folkligt klingande musik upp ur underjorden. Band och artister sökte i den traditionella låtskatten och arrangerade fynden efter sina egna behov. Några av banden lyckades etablera sig som ”flaggskepp” - mest uppenbart engelska Fairport Convention och Steeleye Span. Övriga Europa hade sina folkrockare som i flera fall kunde mäta sig med de engelska förebilderna. I det brittiska kölvattnet efter de mest framgångsrika banden hördes det envetna plasket från mer obskyra band. Grupper som Stone Angel, Tickawinda och Brandywine Bridge gav ut sina skivor själva i en DIY-anda som förekom punken med ett par år. Något liknande händer idag, även om inga band har hävt sig upp på samma nivå som Fairport eller Steeleye kommersiellt sett. Att kalla det en rörelse vore kanske att ta i, men på flera håll i världen spelas musik som letar bland rötterna och som inspireras av hur folkmusik spelades på 70-talet. Musiken sprids via internet och små men entusiastiska distributörer, och uppmärksammas i specialtidningar som engelska Ptolemaic Terrascope, amerikanska Dream Magazine och svenska Broken Face. De nya banden heter till exempel Fit & Limo, Story of Arden och Stone Breath och kommer i nämnd ordning från Tyskland, Sverige och USA. Faktum är att just USA går i bräschen för ”den nya folkmusiken”, Ett av de bästa banden är Rhode Island-kvartetten The Iditarod som har släppt ett antal CD-R-skivor, singlar och till och med en kassett! The Ghost, the Elf, the Cat and the Angel är deras andra fabrikstillverkade CD, och deras hittills klart bästa platta. Att lyssna på den är som att betrakta världen bruten genom en droppe regn. Det är både bekant och besynnerligt på samma gång. En akustisk gitarr lägger försiktigt grunderna, en cello suckar med jordigt tung andedräkt, en kärv viola, och en tamboura viner spöklikt. Och ovanpå det Carin Wagners röst som har en lågmäld styrka som för tankarna till Shir-

ley Collins. Det låter både inbjudande och kusligt på samma gång. Som en dröm i myllbrunt, suddigt lila och grönt med märklig lyster. Redan titlarna skapar en dunkel men upphöjd atmosfär. The Roots of the Butterfly Bush. The Falling of the Pine. The Nameless One. De flesta låtarna är egna, men lutar sig stolt mot en traditionell estetik. I ett fall, Let No Man Steal Your Thyme, tar Iditarod steget fullt ut in den brittiska folkmusiken. Många har spelat in låten före dem, men få har lyckas generera en så tät och fängslande stämning med ett så glest arrangemang. Bara den mest rigida puritanen, om någon sådan alls finns kvar, skulle förfasas över hur The Ghost, the Elf, the Cat and the Angel bearbetar rötterna. Vi andra bör däremot glädjas åt att The Iditarod för historien in i ett nytt årtusende med en sådan lätthet och bravur. Peter Sjöblom KILLA BEEZ The Sting Edel/KOCH

3 DIVERSE ARTISTER Wu-Chronicles - Chapter II Wu-Tang Records

Wu-Tang Clan gjorde allting rätt. Sedan ledsnade de och började göra allting fel. Vad som en gång var hungrigt blev mättat, grävde ett ide och somnade bort från det mesta som var bra. Endast ibland vaknade gnistan till liv. Det var först när The W bryskt ruskade liv i liket som hoppets ljus åter började brinna. Ett ögonblick senare och RZA har än en gång återuppstått. Han kastar handsken med Iron Flag och Wu-Tang är redo för ytterligare kapitel. Sedan blir det fel igen och var enda nattlampa i Shaolin slocknar. Zzzz.

Det är där The Sting möter upp. En förlängd arm av Wu-Tang men trött, så trött, oinspirerad och ful med morgonandedräkt. Solkiga tofflor tappar långsamt fram takten. Ingen verkar bry sig. Nykomlingar som Solomon Child, War Cloud, Lord Superb, Free Murder och Cilvaringz verkar ha lagt ned mer tid på sina, inte alltid så lyckade, artistnamn istället för att koncentrera sig på konsten. Gamla trotjänare som Killarmy, Cappadonna och Shyheim gör samma sak de alltid gjort när de följer RZA på armlängds avstånd. De är plågsamt medvetna om att det inte spelar någon roll längre. Hur hårt de än anstränger sig kommer de att förbli klanens c-stall av artister. Några som inte verkar bry sig är västkustkusinerna i North Star. Över ett mediokert men glatt skruvat beat hoppar Christbearer och Miko upp och ned som två gubbar i en låda. De slänger ur sig självklarheter om knark och gangsters som hörts tusentals gånger. Det spelar ingen roll för North Star. De vet var de kommer från och är barnsligt förtjusta i allt som hör västkusten till. Att de lyckas klämma in Flower Pot Men i sammanhanget måste ses som ett storverk. Wu-Chronicles - Chapter II är en annat slags samling. Den lyfter upp förbisedda och bortglömda låtar från Wu-Tang. För den initierade inget nytt under solen, för novisen alldeles för obskyrt för att höja några ögonbryn. Trots det: GZA/Genius remix på Jon Spencer Blues Explosion är ett välplanerat mardrömsgiftermål mellan blues och hiphop där kyrkan bytts ut mot den yttersta dagens slagfält - Killah Priest gör sitt bästa inhopp någonsin. Tillsammans med några avdammade klassiker som Gang Starrs Above the Clouds och Gravediggaz Dangerous Mindz räddar de en annars allt för oväsentlig samling från självdöden. Christian Örjestål DREKKA Take Care to Fall BlueSanct/Border

Bakom namnet Drekka döljer sig amerikanen Michael Anderson, en mångsysslare och experimentalist. Hans smak för industriell ambient. yttrar sig på Take Care to Fall med sina ödesmättade stämningar och egen-

domligt oroande stillhet. Men den har fler schatteringar än så. Bland förvrängda ljud som i positiv bemärkelse retar och stör finns stunder av stor skönhet. Fractured tassar försiktigt fram med akustisk gitarr, klockspel och viskande, avlägsen sång som letar tillgivenhet och omtanke. Eller Removed, en vemodig tankepaus med ett nästan bluesigt piano. Och på tal om blues, No One Knows Your Dog’s Name låter som spöket efter någon gammal slidegitarrist från Mississippi. Allting är inte lika bra, men som det står på omslaget, om man tittar noga, ”the world that surrounds us is full of endless possibility”. Det är bättre att försöka flyga och falla än att inte försöka alls. Allt det handlar om är bara att falla med nogrannhet. Peter Sjöblom SLOAN Pretty Together Murderecords/Import

En gång i tiden var det tänkt att den Kanadensiska staden Halifax skulle bli ett nytt Seattle. Då satt rödögda skivbolagsmänniskor halva nätterna igenom på New Palace Cabaret och väntade på det där allra senaste, bandet som skulle ta över stafettpinnen efter Nirvana. När de väl upptäckte Sloan måste de ha suttit där bra länge och i ren utmattning och desperation kastat upp kontraktet på scenen. För att kort därefter ta första bästa plan till Los Angeles och avge rapporten: Allt kirrat! Nu var Sloan en motvillig ny stjärna. Blygt gömde sig bandet bakom murar av oväsen och på debutskivan avslutade de med att fråga sig What’s There to Decide? Svaret kom på uppföljaren Twice Removed. Sloan lämnade Sonic Youth-kostymen och skalade av musiken in på bara kroppen. Kvar fanns en enkel musikalisk konstruktion byggd kring klassiska popparrangemang signerade Wilson och Carpenter. Inte så originellt men Sloan höjde sig högt över sina samtida konkurrenter. De sålda såklart inga skivor och kort därefter lämnade de sitt amerikanska skivbolag. Vad som hände därefter är en historia för sig.

www.petsounds.seTelefon08.7029798PetSoundsSkånegatan5311637Stockholm

la musik

129

RECENSIONER

Klart är i alla fall att Sloan gick in i studion och spelade in ett av 90-talets mest stilsäkra och stringenta popalbum. One Chord to Another var nästan överdrivet bra och med tanke på att ingen - utanför Kanada - köpte skivan var det en kraftansträngning i onödan. Men för Sloan var det bara en i raden av underbara popalbum som skulle komma. Navy Blues visade vägen framåt och Sloan slog på de stora trummorna när de vävde in Kiss i sin potenta popformula. Between the Bridges sniffade nyfiket på disco och blues när den konceptlikt berättade historien om det lilla rockbandet som målmedvetet kämpade sig upp ur replokalen och ut i den löftesrika världen. Idag är Sloan Kanadas största popband. De har rört sig över hela spelplanen. De plockades upp, brändes ut, samlade sig och kom tillbaka. De är ett av få inhemska band som fyller ut arenor i Kanada. Och det hörs. Pretty Together är stor i alla format och låter formligen som om den spelats in enkom för att spelas upp inför 100 000 åskådare. Den storsvulstigheten blir påträngande i längden och kanske just därför är Pretty Together inte Sloans absolut bästa stund. Men det är en stabil produkt från ett av världens mest underskattade band. Christian Örjestål SEX PISTOLS Jubilee Virgin

Den 27 maj i år var det 25 år sedan Sex Pistols gav ut sin andra singel God Save The Queen i samband med drottningens 25-års jubileum på tronen. Jubileum med andra ord så Virgin släpper inte bara God Save The Queen igen utan en 3 cd-box samt samlings-cdn Jubilee. På den nysläppta singeln finns även två remixar av Neil Barnes - en dance mix och en extended mix. Jubilee i sin tur innehåller de singlar Sex Pistols släppte. Klassiska Pistols-skott som Anarchy In The UK, God Save The Queen, Holidays In The Sun med flera. Livesingeln av Pretty Vacant från turnén 1996 finns även med och dessutom bjuds vi på tre videos med Anarchy In The UK, God Save The Queen och Pretty Vacant. Jo, Sid Vicious underbart knorrade version av My Way får plats här. Om vi behöver hela resan igen vet jag ju inte och de flesta anhängarna har väl allt med bandet redan, eller? Trots detta är Jubilee en rätt ball historielektion och även om jag i huvudsak tycker Sex Pistols var hellre än bra biter några låtar rätt bra fortfarande. Anders Enquist

DIVERSE ARTISTER Dimitri From Paris - After the Playboy Mansion Labels/Virgin

Dimitri from Paris följer upp sin Playboy Mansion från 2000 med en After the Playboy Mansion. Denna gång en dubbel-CD men som vanligt mixat med retrogrooves och nutida housebeats samt lite udda och tidigare outgivna remixer. Här finns det mesta från ypperliga tillbakalutade rytmiska poolmingelremixar som Nyce & Slow med Lil Louis, Twilight

130

la musik

med Maze och I Got the Rhythm med Beautiful People till smakfull discosoul i form av Get it Up for Love med Tata Vega och So Good to Know med Best Friends Around. Dansant grooviga remixar av Don’t Leave Me This Way med Harold Melvin and the Blue Notes och Ten City med That’s the Way Love is håller allt i rörelse då Dimitri är en kille som vet hur man håller i trådarna för att få ett cocktailparty att fungera avspänt men samtidigt med lockelser till nostalgi och dansgolv. Att han sedan plockar upp Imaginations oerhört melankoliska, tidlösa och underskattade souliga kärleksdiscolåt So Good, So Right från 1982 gör ju inte partyt sämre. Anders Enquist VAN MORRISON Down the Road Polydor/Exile

Konvolutet till Down the Road föreställer fasaden på en vinylbutik. Gissa vilken av följande skivor som inte hänger i skyltfönstret: Chet Bakers The Best of Chet Baker Sings, Ray Charles The Genius Hits the Road, James Browns Live at the Apollo eller Eminems Marshall Mathers LP. Har du den minsta koll på Van Morrison behöver du knappast grubbla särskilt länge. Nej, jag vill inte att Van ska börja rappa, det enda jag försöker säga är att han kanske skulle prestera något av värde om han inte var så självtillräckligt övertygad om att all musik som har spelats in de senaste fyrtio åren är dunkadunka. Eller som han sjunger i Whatever Happened to PJ Proby?:

Nowadays I guess there’s not much / to relate to anymore / unless you wanna be mediocre / Ain’t nothing new under the sun.

Zzzzzz.... Vi pratar alltså om en artist som slutade vara nyfiken för länge sedan och som därför har gjort exakt samma skiva åtminstone tio gånger de senaste två decennierna. Samma gamla förutsägbara lunk, samma lönnfeta blandning av gubbsoul och nostalgisk rikemans-blues. Man kan fråga sig varför han fortsätter. Pengar har han ju och det låter inte som om han tycker att det är särskilt viktigt eller ens roligt att för fyrtioåttonde gången berätta om hur mycket bättre allt var förr. Kanske finner han helt enkelt tanken på pensionering skräckinjagande? Kanske är hans privatliv så outhärdligt trist att han gör vad som helst för att komma hemifrån? Men även om Morrison nu för tiden ytterst sällan gör något riktigt bra är han lika sällan riktigt dålig. Så hur gärna jag än hade velat såga Down the Road jäms med fotknölarna är den alltför kompetent och avspänt småsvängig för att kunna väcka någon äkta avsky. Det är till och med möjligt att mitt betyg hade höjts ett snäpp

om den inte hade frestat mina gäspreflexer genom att fortsätta i en dryg timme. Det allra hemskaste är ändå att jag kommer att fortsätta köpa Van Morrisons skivor. Trots att mitt förnuft säger mig att gubben är slut; att hans höga produktionstakt bara är ett utfall av synnerligen segdragna dödsryckningar, kommer jag inte att ge upp. De skivor han gjorde mellan 1968 och 1979 utövar fortfarande en sådan dragningskraft på mig att jag inte kan sluta hoppas. Staffan Rislund

THE WANNADIES Before & After intRecords/National

Min bror hävdar att My Hometown är det bästa som kommit från The Wannadies. Ibland är jag beredd att hålla med honom, men då sätter jag på Be a Girl-plattan, spår nummer sju. Jag får fortfarande ståpäls när basen kommer inbrummandes efter några sekunder i Dying For More. För att inte tala om den extas refrängen ger, det är som att kasta sig ut för ett brant stup och slå emot vatten-ytan. En smärtsam kick. Efter Be a Girl tappade jag bort Wannadies. Eller, de fanns ju alltid där, men det nya materialet kändes lamt. Hit, Friends, nej tack. Och samma sak måste jag säga om Before & After. Det är tredje skivan med Nille Perned som producent och bandet hävdar att de äntligen har hittat sitt sound. Ja, okej, men baksidan heter att det har låtit precis likadant nu på flera plattor. Ingen variation. Denna gång slog de sig lös från skivbolag och valde att gå sin egen väg. De byggde en egen studio i Hackney, London och säger sig ha haft mycket roligare under denna inspelning. Må så vara, men som Pär sjunger i underbara You and Me Song, så är nya plattan ”not very convincing”. Plattan är uppdelad i två mini-CD, Before och After. Det vill säga, kör Before innan du går ut på krogen och After när du kommer hem. En ganska rolig idé tycker jag som flera gånger jobbat med samma tema på de blandband jag tvingat på mina vänner under åren. På Before finns singeln Skin och några till trallvänliga spår. Men inget ens i närheten av Dying For More. Den andra CD:n inleds dock med Disko som inte alls är tokig. Happy har en ljudbild som för tankarna till Cures spindelsång och Can’t Stop You är det bästa spåret på hela albumet.

Annica Henriksson JOE LOUIS WALKER & OTIS GRAND Guitar Brothers JSP Records

Har högst sporadiskt lyssnat på blues de senaste fem åren (det tog stopp, gick i stå,

blev less…) men när detta album klockar in på låt fyra och Better off Alone tar Walker och bluesmagin på allvar tag i mig igen. Inledningen innan på Guitar Brothers med bland annat den grymt skönt boogiebluesiga I Like it This Way är förvisso ingen barnlek det heller men när Better off Alone får sitt utrymme och öppnar mina sinnen helt är jag inne i matchen på allvar. För att dra till med en gammal klyscha - så ska en slipsten dras. Här fyrar Walker av en klassisk långsam melankolisk solufylld blues på det sättet bara amerikanska 53-åriga ”bluesgubbar” kan göra. Knäckande bra. Resten av Guitar Brothers, som är Walkers första album efter att avslutat ett sju års långt kontrakt på sex album med Verve Records, viker inte av från vägen. Walker förlitar sig på blues med piano, bas och gitarr i kompet, förstärkt med blås, organ och boogie på sina ställen samt en naken produktion som doftar livekänsla och mycket själ. Måhända är det simpelt, måhända har vi hört det oändligt många gånger förr men så länge snubbbar som Walker knallar omkring på denna jord kommer vi vilja att höra det i all evighet. Anders Enquist PIEBALD We Are the Only Friends We Have Defiance Records/Big Wheel Recreation

Jag kunde - efter bara några minuter tillsammans med We Are the Only Friends We Have - konstatera att jag inte gillade Piebald. De var för onyanserade och för att vara ”frank” med er - låtarna var inte starka nog. En genomlyssningen och betyget var satt. De skulle bli en tvåa. Inte för att vara taskig utan för att jag helt enkelt inte kunde ge dem ett högre betyg. De hade ingenting att komma med, ingenting som var originellt eller spännande. En mindre humoristisk version av Blink 182. Där borde jag ha slängt bort skivan, men istället glömde jag den i min Walkman. Och på tunnelbanans röda linje hände någonting. Med Piebald i lurarna susade jag förbi Mariatorget, Slussen, T-centralen och Östermalmstorg. Klev av vid Stadion och tog de sista hundra till jobbet i takt med Karatechops for Everyone but Us. Jag hävdar att jag blev duperad. Piebald är ingen grupp för mig. Men de har lurat mig. När jag var som svagast; trött innan jobbet, eller trött efter detsamma. Det var då de smög sig på. Oinbjudna hamrade de envist fast melodier, de tjatade in återanvända riff, passager och övergångar. Och utan att riktigt veta hur det gick till var Piebald plötsligt ett ganska hyfsat band i samma skola som Best Kissers in the World. Och på samma sätt som att Best Kissers alltid var smålustiga och fartiga men bäst när de tonade ner på komiken och tempot - är Piebald stundtals riktigt bra. I alla fall när de tar ned tempot några steg. Som i

Kinkspastischen Fear and Loathing on Cape Cod eller som i ökenvackra It’s Going to Get Worse Before it Get’s Better. Piebald avslutar med en ledig hyllning till tidigare nämnda Best Kissers. Sex Sells and (Unfortunately) I’m Buying är deras svar på Best Kissers relationsanthem She Won’t Get Under Me Til I Get Over You. Nästan lika putslustig, nästa lika bra och den enda som är lurad är jag.

partner, Jason Falkner, har Brendan lirkat sig loss från det stora skivbolaget, hamnat på pigga Star Time International, turnerat med sina fans i The White Stripes och i ren glädjeyra spottat ur sig ännu ett klassiskt popalbum. Brendans pojkaktiga charm är hans styrka. Oskyldig som ett barn sjunger han om Volvobilar, flickvänner och gitarrförstärkare. Lika avväpnande sjunger han:

Christian Örjestål Try to understand That an oyster can only make a pearl From a grain of sand But from what i don’t know comes a girl

SIX BY SEVEN The Way I Feel Today Mantra/Playground

Nottingham-baserade Six By Sevens har spelat in de elva låtarna på sitt tredje album helt live i studion. Vet inte om det är det som gör att energin och viljan fullkomligt flödar ur detta albums elva låtar. För så är det. Att hjärntrusten Chris Olley sedan är en man som serverar våndor på ett kompromisslöst, cyniskt och skoningslöst sätt kan ju göra sitt till. Chris har vad vi kallar punkattityd. Eller som han själv har sagt: ”Jag är miserabel bortom alla gränser. Om en optimist ser ett halvt glas mjölk säger han att glaset är halvfullt. Om en pessimist ser samma glas säger han att glaset är halvtomt. Om jag sedan ser samma glas säger jag att mjölken är sur.” Och till en början kan man tro att Chris och bandet bara ser livet som ett hårt knytnävsslag i magen. Men under ytan, innanför skinnet i den cyniska attityden så finns ändå en optimism. Som Chris också uttalat: ”Om folk verkligen skulle ta sig tid att lyssna på mina texter och se oss live så skulle de se att allt egentligen är väldigt positivt. Ändå så verkar det som jag alltid hamnar bredvid nån moloken kille med en gitarr och som bara spelar för att göra folk förbannade.” Så är det nog. Och nej, Six By Seven är inget punkband. Bäst att förtydliga det här. Six By Sevens är ett rockband som musikaliskt och attitydmässigt går att referera till band som Sex Pistols, Nirvana, Smashing Pumkins och The Clash, allt i ett. Ett band också med skön känsla för melodifiness i sitt relativt bombastiska låtbyggande. Anders Enquist BRENDAN BENSON Lapalco Star Time International/V2

Brendan Bensons debutalbum, One Mississippi, var en härlig bekantskap som gick skivbackarna obemärkt förbi. Om uppföljaren Lapalco ska gå samma öde till mötes är rapporterna om guds existens tämligen överdrivna. Tillsammans med sin ständige följeslagare och musikaliska sparring-

Tiny Spark

Lapalco är ingen skiva att analysera. Det är en skiva att lyssna på. En skiva att vara rockstjärna till. En skiva för skrattgroparna och fräknarna på näsan, en skiva för vinden i håret. En dos av sommaren i din bilstereo. Christian Örjestål IMPERIAL TEEN On Merge Records/Import

Det var nog få, om någon, som var intresserade av att satsa pengar på Roddy Bottums karriär när han och de andra i Faith No More skildes åt. Därför var det förvånande när hans comeback med Imperial Teen visade sig att fungera. Lustigt producerad, offbeat sång, skevt instrumenterad och något ojämn var Seasick faktiskt en hyffsat bra skiva. Uppföljaren följde samma väg men riktade in sig mot en bredare publik och floppade såklart. Med On är Imperial Teen tillbaka på ruta ett. Steven McDonald från Redd Kross är tillbaka som producent och skevheten sitter som ett par träskor på fötterna. Materialet är mer genomarbetat den här gången, låtarna lite jämnare, arrangemangen lite snyggare. Men efter ett tag stannar de ändå upp. Det som var småklurigt en minut tidigare känns sökt och de melodier som sätter sig börjar så smått att reta. Imperial Teen är fortfarande det där ganska bra bandet med han den där från Faith No More. Varken mer eller mindre. Christian Örjestål THE BEARDS Funtown Sympathy For The Record Industry/Import

Det är Ronnie Barnetts förtjänst. Om inte The Muffs gänglige bassist lagt an på Bucks sångerska Lisa Marr hade aldrig Lisa blivit presenterad för The Muffs Kim Shattuck. Och då hade världen aldrig förärats med just den här halvtimmen av pure fun! Kim Shattuck är redan legendarisk i Los Angeles. På 80-talet var hon en av medlemmarna i

la musik

131

RECENSIONER

The Pandoras. När gruppen splittrades startade hon The Muffs tillsammans med tidigare nämnda Barnett, hon är en av medlemmarna bakom den mytomspunna Yoko Ono-tributgruppen Tater Totz. Ronnie Spector, Shonnen Knife och halva Hollywood älskar henne. Dessutom ser hon ut som en ängel och sjunger som ett vilddjur. Lisa Marr är ett liknande mästerverk. Hon har spelat och gett ut skivor med Cub, Buck och The Lisa Marr Experiment. Hon bär stora svart plastsolglasögon - såklart! Dessutom ser hon ut som en ängel och sjunger påfallande likt Kim. Tillsammans med Sherri Soliger bakom trummorna bildar de alltså The Beards; världens häftigaste band, just nu! Funtown är elva låtar om kärlek, T S Eliot och idiotiska män. Den ultimata dumpa-någonplattan. Lyssna på den och du vill göra slut med din fåniga pojkvän, lyssna på den igen och du vill hoppa på en klubb tills dina Converse ger upp, lyssna på den en sista gång och du vill aldrig ha tråkigt igen. Kim och Lisa avslutar med en knäckande version av Frank Blacks Thalassocracy som får den före detta Pixies-sångarens solokarriär att faktiskt kännas intressant. Inte illa - välkommen till Funtown! Christian Örjestål J-LIVE All Of The Above CDE/MNW

Peace yawl! Det här är ett sånt album som man gått och väntat på, nästan oavsett om man hört talas om J-Live innan eller ej. Man får faktiskt vara ganska djupt nertrynad i underjordsträsket för att känna till den här mannens alla turer och oturer sedan Braggin’ Writes-tolvan i mitten av nittiotalet. Själv kan jag inte påstå att jag haft full koll, trots att inget kan vara mer rätt att påstå just nu. Den där debutplattan som aldrig släpptes på Payday/ London Records men som ändå alla talar om, den har jag till exempel aldrig sett röken av. Men det kvittar. Jag tycker ändå att jag vet precis vem J-Live är och var han kommer ifrån. På All Of The Above får man hela historien. Jag kan känna kinderna hetta till av den stora rättvisa som nu råder. En av underjordens viktiga personligheter kan/får/vill äntligen släppa sitt ”very first second album”. J-Live är ovanlig på många vis. Han är hiphop hela vägen. Han har ett självklart och suveränt flyt i rimmen, han producerar merparten av låtarna själv och han skriver texter som tål kemtvätt i hundra grader. Han har humorn och älskar vassa ordvrängningar, han vädrar sina politiska åsikter och sitt sociala engagemang. Och han kan konsten att berätta en historia. Allt

132

la musik

detta gör han med en löjlig lätthet och en befriande självdistans, som lyfter plattan högt över mycket av den pretentiösa ryggsäckshiphop, som får folk att se så gravallvarliga ut. Sväng och hjärna på samma album! Det är fan inte vanligt för oss som svärtar ner öronen med hiphop. Och J-Live levererar med stolthet, inspiration, glöd, revanschlust. Tankarna för bakåt till De La Soul och A Tribe Called Quest. En liten revolution är det, i Commons anda, men på ett betydligt ruffare sätt; som ett Native Tounges-album för 2000-talet. J-Live är ingen präktig magister trots bakgrunden som engelsklärare i Brooklyn. Han är hiphop in i själ och hjärta. Han vill att vi skall skaka på rumpan och tänka själva. Simple as dat! Oskar Ponnert CEE-LO GREEN AND HIS PERFECT IMPERFECTIONS Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections Arista

Atlanta framstår alltmer som en egen planet. Är det någon som varit där och verkligen sett med egna ögon att den stan inte svävar miljontals mil övanför Förenta Staternas karta? Slå mig en signal, jag behöver få veta. Atlanta för mig är Outkast, Dungeon Family, Organised Noize, Goodie Mobb, Cool Breeze och Cee-Lo. Till viss del är det också Ludacris, och hon med de vita lackstövlarna som jag träffade för nån vecka sedan - Tweet. Men framförallt är ATL gänget i ”The Dungeon” - den tjockt svängande p-funkens cyberinkarnation. Hiphopens och funkens aktiva vulkan. Senaste eruptionen är signerad Cee-Lo. Het som jordens inre, fet som en isterglaciär. Soul från himlen. Funk från rymden. Årets album.

Oskar Ponnert RORY BLOCK I’m Every Woman Rounder/Playground

När Rory Block inleder detta album med ett kort bluesslide riff och sedan följer upp med Chaka Khans I’m Every Woman så var väl det man egentligen alltid kunde ha misstänkt; att I’m Every Woman från början är en bluessvettande countrylåt. Rory sätter onekligen denna discopärla från 70-talet i helt ny dager. Det hela är så bra att jag blir tagen på sängen. Att Manhattan-födda Rory Block har den akustiska bluesen under fullständig kontroll visste vi ju. Hon har ju etablerat sig i USA som en av de bästa artisterna inom den kvinnliga akustiska bluesen, som en ypperlig tolkare av deltablues tillika

känslofull slidegitarrist och låtskriverska. Men att hon har en så pass integritet och känsla för att tolka soulklassiker kunde jag inte sätta pränt på. Rory gör Al Greens Tired of Being Alone med stor värdighet och när hon avslutat sin fina version av Womack & Womacks Love TKO och tar steget in i deltabluesvärlden i Rock Island Line för att i nästa spår servera hennes egen Al Green-souliga Talkin’ Bout My Man vidare till en grymt snygg version av Ashford & Simpons Ain’t Nothin’ Like the Real Thing som i sin tur avlöses av akustisk träskrotblues som Pretty Polly så borde jag slutat vara förvånad över Rorys smakfulla färd mellan soulklassiker, gospel och rotblues. Men det är jag inte. För efter detta dyker ju Rory bland annat ner i Troutman/Troutmans Hold on/Change is Coming. It surely does. Anders Enquist CHRIS ISAAK Always Got Tonight Reprise/Warner

När Chis Isaak inledde sin karriär som musikartist hade jag svårt att ta honom på allvar. Inte på grund av det musikaliska resultatet han presterade på debutalbumet Silvertone 1985 och efterföljaren Chis Isaak 1986. Det var inget fel med det. Inte för att jag införskaffade albumen, men det jag hörde från dem lät okej helt enkelt. Men det handlade mer om mina fördomar mot en amerikansk kille som hade surfare och boxare i meritförteckningen och dessutom påminde om Roy Orbison. Det verkade helt enkelt för mycket. Med 1989-års album Heart Shaped World och låten Wicked Game förstod jag dock att Chris Isaak var på allvar, att han var här för att stanna. Sedan dess har han kanske inte vänt upp och ner på min värld. Däremot har han gjort flera fruktansvärt stabila album med country- och laidback rockabillyfärgad rock och Orbison färgad pop med doft av 50- och 60-tal samt med melankolin i högsätet. Det fortsätter han ganska så exakt med på nya albumet Always Got Tonight, som är Isaaks första album på fyra år nu. I Chris Isaaks värld står inte tiden direkt stilla, men den makar på i väldigt behaglig takt. Always Got Tonight är med andra ord ännu ett typiskt Isaakalbum. Ett habilt sådant. Anders Enquist SHARRON KRAUS Beautiful Twisted Camera Obscura/import

Det här är precis vad folkmusiken behöver - kurage nog att käfta emot, en raspig kärvhet rakt upp i röven på alla turistbroschyrsglättiga world music-klichéer. Modet att vägra vara fin. Sharron Kraus är en brittiska som musikaliskt

placerar sig mellan England och Appalacherna, mellan Lal Waterson och Gillian Welch. Kraus har skrivit alla låtar själv, men de är djupt rotade i traditionellt sångberättande. Mot sparsam instrumentering, inklusive banjo och cello, sjunger hon med en karg röst ur en avgrund av mänskliga beteenden. Här rullar inga gröna kullar, här dricks det inte till och slås i borden i glada vänners lag. Istället målar Sharron Kraus upp en värld där barn tidigt tvingas in i rigida familjetraditioner och tvillingar ligger med varandra. Där månen är ett grymt öga som stirrar på människors skuld och diffusa ruelse. En ful värld som Sharron Kraus med omsorgsfullt handlag skildrar med en egendomlig skönhet. Beautiful Twisted är dubbeltydig, precis som sin titel, men märkvärdigt upplyftande. Kanske just för sitt kurage, att den vågar underkänna minsta motståndets lag och söka vägar som ingen gått på mycket länge. Jag följer gärna Sharron Kraus längs de vägarna, och hoppas innerligt att fler törs göra det. Blir vi tillräckligt många som gör det, kanske Beautiful Twisted kan bli den klassiker den förtjänar att bli.

mer än fem låtar med sång, vers och refräng. Betänk sedan att den sammanlagda speltiden är ynka 35 minuter och känslan av att B&S denna gång har försökt koka soppa på en spik är inte långt borta. Inte heller kommer de sjuttonåriga poptalibaner som tyckte att B&S avvek från den rätta läran när de avslöjade en passion för gospel i Legal man, att uppskatta de brokiga influenserna på Storytelling. De kommer att skaka på huvudet åt Consuelo som är ett litet stycke kammarmusik komplett med harpa och cello, himla med ögonen åt Consuelo leaving som gungar på höfterna i bossatakt, och svära på att aldrig mer lyssna på något annat än Kent när de får höra Wandering alone - en regelrätt grisfest på Mallorca, inklusive kastanjetter och högt hållna gitarrer. Vi andra kan konstatera att det inte längre går att anklaga B&S för att vara ett band som aldrig förnyar sig och att Storytelling, trots att det är deras tunnaste album hittills, gott och väl matchar filmen med samma namn. Staffan Rislund

Peter Sjöblom BELLE AND SEBASTIAN Storytelling Jeepster/Playground

Belle and Sebastians soundtrack till den cyniske amerikanske regissören Todd Solondz nya film Stotytelling kommer att göra många besvikna. Dels är det knappt man kan tala om ett riktigt album. Ett antal spår utgör bara variationer på det i och för sig fina instrumentala tema som återkommer filmen igenom och där emellan har man klippt in flera avsnitt med dialog. Allt som allt finns här inte

DIVERSE ARTISTER Verve Remixed Verve/Universal

Top-DJs och producenter av idag har med fullständiga tillgångsrättigheter botaniserat skivbolaget Verves jazzlager och sedan remixat sådant som de själva har haft oerhört svårt att motstå och sätta sina remixfingrar i. Konceptet är ju inte unikt längre men ibland kan det bli hur svinbra som helst. Mycket beroende på de låtval som görs. Och på Verve/Remixed klonas ett ruggigt starkt låtur-

val med stor kärlek och respekt. Ta till exempel Richard Dorfmeister, ena halvan av Kruder & Dorfmeister, och Madrid de los Austrias remix av Willie Bobos Spanish Grease. Resultatet är exotisk och tropisk house. Eller lyssna på hur en av pionjärerna inom den engelska garage/twostep-scenen MJ Cole smeksamt lägger sin hand på Carmen McCraes svidande How Long Has This Been Going On? och färgar till mjuk jazzig och oerhört vacker twostep. Upptäck DJ/producenten och skivbolagschefen Joe Claussell när han med Nina Simones Feelin´ Good ger oss ett långsamt, tungt basfyllt, själfyllt och oerhört påträngande moment. Riv eventuella fördomar mot tyska duon De-Phazz som når himmelska höjder med sin laidbacka klubb-remix av Ella Fitzgeralds Wait ´til You See Him. Njut av legendarerna Thievery Corporation från Washington DC som lustfyllt stylat Astrud Gilbertos Who Needs Forever? till att passa vilken modern lounge eller afterbeachbar som helst. Försök emotstå United Future Organizations förvandling av Sarah Vaughan’s Summertime till dramatisk triphop som skulle platsa i vilken Hitchcock-film som helst eller Tricky när han beklär Billie Holidays Strange Fruit med suggestiva och smått Doors-liknande scenflum-drag. Ja, så här går det på. Finns då inget dåligt på Verve/Remixed? Tja, att Philadelphias King Britt inte kunnat låta bli utmaningen med att förvandla Tony Scott’s Hare Krishna till suggestiv indisk lounge kan ju ifrågasättas. Men faktum är annars att detta projekt närapå är lysande rakt igenom. Så förbaskat skönt helt enkelt. Anders Enquist

White trash BREEDERS Title TK 4AD/Playground

Breeders jobbar hårt för att visa att de inte bryr sig. Att de skiter fullständigt i hur de ska tas emot efter det nio år långa uppehållet sedan förra fullängdaren Last splash och att de inte ger ett fuck huruvida de fortfarande har en publik och om de ska kunna upprepa den oväntade framgången med singeln Cannonball. Resultatet är en musik som nästan spricker av nonchalans, spelad eller uppriktig.

En musik så sjavig och håglös att den inte ens orkar blåsa bort den otvättade luggen från ögonen. Sällan har en CD utstrålat så mycket småsömnig white trash-attityd. Ändå, eller kanske just därför, känns Title TK en aning feg. För nog hade det varit tuffare om Breeders hade renodlat den poppiga ådra som kom till uttryck på Last Splash eller tagit avstamp i det här albumets bästa låt Off You och gjort en balladskiva? Vad som helst hade egentligen känts modigare än denna musikpolitiskt korrekta lo fi-rock; lagom skev och inåtvänd för att passa den amerikanska collegeradions nattsändningar. Därmed inte sagt att Breeders har förlorat sin distinkta personlighet. Kim Deal är fortfarande

en cool sångerska, Mando Lopez dova mullrande bas får fönsterrutorna att skallra och den fula svartvita ljudbilden signerad Steve Albini får mig ibland att tänka på Iggy Pops The Idiot eller Velvet Undergrounds White Light/White Beat. Men då ska jag kanske tillägga att jag tillhör den försvinnande lilla minoritet som inte dyrkar de skivorna. Så Title TK är inget du måste ha. Förutsatt att du inte planerar att spendera sommaren framför TV:n i någon ostädad lägenhet med en joint i mungipan. I så fall behöver du inte leta längre. Det perfekta soundtracket är här. Staffan Rislund

la musik

133

retro RECENSIONER

Hellre dårhuset än ett fängelse ROKY ERICKSON & THE ALIENS The Evil One (plus one) Sympathy for the Record Industry/Border

Rockvärlden älskar sina galningar. Syd Barrett. Lee Perry. Peter Grudzien. Bobb Trimble. Människor som i vanliga fall kallas sociopater kallar rockvärlden ”kult”. Existenser som man aldrig skulle vilja träffa i tvättstugan är beundrarmagneter i rockvärlden. Det är fult att ljuga, så jag erkänner direkt att jag inte är ett dugg bättre. Jag älskar också dessa rubbade genier. Ännu mer mytologin kring dem. Vad jag gillar mindre är benägenheten att kapitalisera på dem. Som i fallet Roky Erickson, som väl har sett fler tvivelaktiga utgåvor med sig själv än de flesta andra i hans situation. Men suget efter Rokys musik är större än han själv kan tillfredsställa med en hjärna mer syrafrätt än ett gammalt läckande batteri. Roger Kynard Erickson togs in på Rusk Mental Hospital efter att 13th Floor Elevators - Texas mest notoriska acidheads - gick under som grupp i slutet av 60-talet. Hellre dårhuset än att sitta i fängelse för marijuanainnehav, resonerade han. När Roky Erickson gjorde fullängdscomeback med The Evil One 1979 behövde han inte längre spela basket case. Han verkade ha blivit ett. Alla låtar på skivan handlar om monster och demoner. Men som det påpekas i häftet till denna nyutgåva är det inte texterna i sig som är skrämmande. Det är att Roky låter som att han verkligen tror på det han sjunger om. Roky kunde inte ha hittat ett bättre kompband än The Aliens. De spelar alla med galningars frenesi. Gitarristen Duane Aslaksen vränger och tvingar det yttersta ur sitt instrument i slingor som vrider sig runt sångmelodierna som glupska giftormar. Och Roky kvider isande ”Don’t slip in mud ’cause if you do you slip in blood, tonight is the night of the vampire”. Nackhåren reser sig, lika mycket av lust som av skräck. Att det var CBS som släppte plattan i England är helt obegripligt (att han inte fick göra några fler skivor varken för dem eller nåt annat storbolag är

WILLIAM BELL The Best of William Bell Stax

För mig blev William Bells existens påtaglig omkring 1975 när jag lyssnade på en ny LP syrran hade köpt med engelska gruppen Babe Ruth. Där fanns en låt vid namn Private Number som förtrollade mig. Vid detta tillfälle noterade jag endast att ingen av medlemmarna i Babe Ruth hade skrivit låten och att det var några vid namn Bell och Jones som stod som upphovsmakare. Det var först några år senare, när jag köpte mitt första Bell-album, som pusselbitarna föll på plats. Att jag inte tidigare reflekterat över William Bells You Don’t Miss Your Water, som för övrigt var en av Stax första stora framgångar, kan ju ha att göra med att den blev en hit 1961, samma år som jag föddes. Lite märkligt är också det där med You Don’t Miss Your Water. Stax släppte inte Bells debutalbum The Soul of Bell förrän 1967 och där fanns inte bara You Don’t Miss Your Water. Där fanns

134 | la musik

däremot fullt förståeligt). I USA kom en omdanad variant av skivan, med nytt omslag och flera låtar utbytta. Den här CD:n samlar alla dessa låtar på ett och samma ställe, plus att det medföljer en extra CD med en radiosession från The Modern Humans Show i augusti 1979. Då det inte finns så många Aliens-inspelningar i omlopp utöver The Evil One är den ett välkommet komplement till originalskivan, även om den kanske inte skulle klara att stå på egna ben - några låtar kapade i början med flera minuter. Men man får i alla fall kompletta och suveräna tagningar av bland annat Click Your Fingers Applauding the Play och Cold Night for Alligators; den sistnämnda med ett rullande och helt oemotståndligt rockabillybeat. Och att höra Roky Erickson faktiskt ge helt begripliga svar på intervjufrågorna är en upplevelse bara det. Det har nämligen inte hänt så ofta... Med eller utan bonusplatta är The Evil One en av de riktigt stora undergroundklassikerna, en platta som på alla sätt lever upp till sitt exklusiva rykte. Samtidigt är det tragiskt att behöva inse att han förmodligen aldrig mer kommer att skriva låtar som Two Headed Dog, Bloody Hammer och Sputnik. Han kommer aldrig att ringa upp någon skivproducent och be att få göra en platta till som The Evil One. Om nu inte producenten är en utomjording som svarar när Roky ringer rymden på sin trasiga leksakstelefon... Peter Sjöblom

numera klassiska Bells-låtar som Never Like This Before och Everybody Loves a Winner. Låtar som Bell spelade in mellan 1962 och 1966. William Bell är en i raden av de många fina klassiskt skolade soulbröder som passerat det anrika skivbolagets portar genom åren. Bell är också lite unik på det viset att han är en av de få artister som förblev Stax trogen från det att han 21 år gammal kom dit 1960. På The Best of William Bell är materialet till största delen fokuserat på de album som Bell släppte 1968-1974, det vill säga Duets, Bound to Happen, Wow..., Phases of Reality och Relating inklusive singeln I Forgot to Be Your Lover som kom 1968 samt några andra godbitar. Denna samling är dock inte heltäckande för perioden. Till exempel saknas Bells starka farväl till Otis Redding med A Tribute to a King. Men å andra sidan finns här klassiker som just Private Number i duett med Judy Clay. Annat med Bell som är värt att botanisera i är debutalbumet The Soul of Bell som återutgavs på CD 1991. Samlingsalbumet A Little Something Extra, som släpptes på CD 1992, har flera fina inspelningar gjorda under Bells 60-talsperiod på Strax. Bells karriär fortsatte även efter Staxeran och han fick 1977 sin första och enda r&b-etta i

USA med låten Tryin’ to Love Two. Tiden efter det blev dock betydligt klenare på framgångar och Bell är närapå helt bortglömd idag. Vilket är lite synd. För även om Bell inte tillhör en av de största eller mest inflytelserika inom den amerikanska soulhistorien skapade han en hel del tidlös kravmärkt soulmusik. Anders Enquist DIVERSE ARTISTER Black Rio: Brazil Soul Power 1971-1980 Strut/Playground

I slutet av 60-talet och början av 70-talet tog brasilianska artister som Uniao Black, Gang Do Tagarela, Tim Maia, Genival Cassaino och Toni Tornado inspiration från den råa amerikanska soul och funk som kom från Motown, Stax och James Brown och skapade sin egna rotfyllda och soulfunkiga bossasamba - Black Rio. Black Rio: Brazil Soul Power 1971-1980 är en samling med tidigare osläppt material från denna era, sammanställd av DJ Cliffy, känd från London-klubben Batmacumba

och andra samlingar som Future World Funk. Det är en formidabel liten samling och historielektion av en musikvärld i Brasilien som jag inte trodde existerade. Eller tidigare inte brytt mig om att den existerade. Det är bara att tacka Playground för att de släpper udda samlingar som dessa i Sverige. Och det är bara dumt om ni missar denna fest. Anders Enquist STEVE CROPPER With a Little Help From My Friends Stax/Amigo

Det Steve Cropper blev mest omtalad för, förutom att han ansågs och fortfarande anses som en av världens bästa soulgitarrister, var hans sätt att skifta mellan lead och rythmgitarr i samma låt. Från början var det inget som Cropper själv eftersträvade men när han kom till Stax 1960 tillät inspelningsbudgeterna oftast bara en gitarrist så Cropper var tvungen att lära sig att spela rythmgitarr och leadgitarr på en och samma gång. Han blev till slut så bra på det så när Stax ekonomi tillät fler gitarrister under inspelningarna hade Cropper stora problem. Det tog lång tid för honom att lära sig att spela med andra gitarrister samtidigt helt enkelt. Från det att Steve Cropper anlände till Stax Records valde han att hålla sig i bakgrunden som gitarrist och som låtskrivare. Men han spelade praktiskt taget med varenda artist som passerade Stax East McLemone Avenue Studio. Omtalade är hans solon med Booker T & The MGs och Stax rytmsektion var han ständigt medlem i. Han skrev låtar tillsammans med både Otis Redding och Wilson Picket och fler därtill. En gång klev han fram från bakgrunden. Resultatet blev soloalbumet With a Little Help From My Friends. Ett instrumentalt gitarr-dränkt souligt rhythm & blues-album som spelades in på 27 timmar i mitten av april 1969. Albumet finns nu i en remastrad nyutgåva och har åldrats med stor värdighet och dignitet. Fantastiskt coolt svängiga låtar som Cropper/ Miles-skrivna Crop Dustin, Rattlesnake, som han skrev med Wilson Picket och Land of a Thousand Dances är ju bara så underbara och den som inte blir lycklig av att återförenas med den fuzziga gitarren i 99 1/2, grooviga Funky Broadway, soulbluesiga blåsfyllda Oh, Pretty Woman och Boo-ga-loo Down Broadway eller stompiga I’d Rather Drink Muddy Water måste ju bara vara om inte helt, i alla fall lite okänslig. The Way I Feel Tonigh” är ett annat exempel på Croppers ypperliga känsla för bluesig soul. Här fick han även avlägga sin version av In the Midnight Over som han skrev tillsammans med Wilson Picket och, kanske fånigt att påpeka, där Coppers gitarrspel naturligtvis har en högtidsstund. Titelspåret var för övrigt Croppers hyllning till Beatles. Cropper var nämligen inte bara en kille

som Beatles var stora fans till, han var även ett Beatlesfan och denna ömsesidiga beundran mynnade ut i att efter det att Cropper lämnat Stax spelade han bland annat in skivor med John Lennon och Ringo Starr och jammade med George Harrison. Anders Enquist THE EMOTIONS Chronicle: Greatest Hits Stax/Amigo

1969, när de tre tonåriga systrarna Sheila, Wanda och Jeanette (ersattes 1972 på albumet Untouched med Theresa Davis) Hutchinson i The Emotions från Chicago stormade in högt på soullistorna i USA med So I Can Love You, trodde nog samtliga inblandade parter omkring gruppen att nästa riktigt stora tjetrio var född. Att den gospelinfluerade softa soulen The Emotions framförde skulle gå fram som en slåttermaskin på listorna. Men det hände egentligen inte så mycket mer med The Emotions under första hälften av 70-talet och deras sexåriga Stax-period. The Emotions tog sig aldrig från lovande till etablerad storhet. Trots att soulmän som Isaac Hayes och David Porter gjorde allt för att få tjejerna att upprepa framgångarna hade The Emotions svårt att ånyo erövra listornas absoluta topp. Det var först när Stax vacklade 1975 och Maurice White från Earth, Wind & Fire knöt The Emotions till sig som det hände saker. 1977 fick The Emotions sin första listetta i USA med låten Best of My Love och även övriga världen började uppmärksamma syskontrion. Smile från 1978-års album Sunbeam blev också en smärre framgång och när Earth, Wind & Fire fick en stor hit med Boogie Wonderland, som The Emotions medverkade på, var man ordentligt i rampljuset. Men det blev även nu en kort tid i detta ljus. The Emotions släppte ytterligare tre album under Maurice Whites överseende, men framgångarna uteblev och 1984 tog man steget till Red Label där man släppte albumet Sincerely, för att 1985 ta steget till Motown och ett sista (?) försök med albumet If I Only Knew. Trots de ringa framgångarna anses The Emotions tillhöra en av 70-talets ledande kvinnliga soulgrupper. Det beror inte på den korta framgången de hade under Maurice Whites ledning eller att det egentligen fanns ganska få riktigt bra renodlade tjejsoulgrupper under denna period. Nej, det beror just på åren 1969-1975. Denna remastrade utgåva av Chronicle: Greatest Hits, som släpptes redan 1990 (1979 på vinyl), och som just innehåller material från denna period, visar så väl varför. The Emotions tog 60-talets sötaste tjejgruppssoul in i 70-talet och måhända blev det hela lite ur tid när det begav sig. Men idag, med den distans vi alla har, eller tror vi fått, till soulhistorien är det faktiskt

ganska lätt att nämna The Emotions i samband med grupper som till exempel Supremes. Anders Enquist GARY STEWART Best of the Hightone Years Hightone/Playground

Gary Stewart med den whiskydruckna darrande vibratostämman hade sin peak andra hälften på 70-talet. Han släppte sex plattor mellan 1973 och 1982 men det var med Out of Hand (1975), Steppin’ Out (1976) och Your Place or Mine (1977) som han nådde sin topp med sin numera klassiska orubbliga honkytonk-Texas country. Sprit och omöjlig kärlek var Stewarts melodi och med låtar som Drinking Again, Drinking Thing, I Had to Get Drunk Last Night, I Ain’t Living Long Like This, How Could We Come to This After That, (We Made it as a Lovers) We Just Couldn’t, This Old Heart Won’t Let Go, Pretend I Never Happened deklarerade han för omvärlden vad det handlade om. 1980 släppte Gary Cactus and a Rose där bland annat Gregg Allman medverkade. Det var en platta som indikerade att kretiviteten började sina och alkholproblemen började ta över helt och efter 1982 års Brotherly Love slutade Gary spela in skivor och ägnade kommande år åt att supa sig full. 1988 dök han oväntat upp igen. Denna gång på Hightone, nykter och städad och med albumet Brand New. Hans country var nu inte lika hårdnackad som på 70-talet - mer utslätad men fortfarande fin. Han släppte sedan ytterligare två album för Higtone, Battleground 1990 och I’m a Texan 1993. Best of the Hightone Years omfattar tretton höjdpunkter från de tre plattorna släppta på Hightone. Det är ett fint inträde i Gary Stewarts värld och när han når botten i sin ensamhet och längtan i An Empty Glass förstår vi hur hans 80-tal till stora delar måste ha sett ut och tiden står stilla:

With an empty glass and a last cigarette Cloosing time and I’m drunk again But somehow I make it home And cry myself to sleep That’s the way they ends every night for me

Gary Stewart blev aldrig ett med familjen Nashville. Han sågs lite som en utböling i countrymeckat och han använde hellre rockmusiker från amerikanska södern på sina plattor än de musiker som fanns i Nashville. Samtidigt var han för mycket country för att tilltala rockpubliken. Anders Enquist

la musik

135

favoriter ur skivhyllan RECENSIONER

Redaktionen väljer favoritplattor ur samlingen. I detta nummer: Eric Fahlander, Anders Enquist, Staffan Rislund och Erik Dahlström.

royal trux är underskattade ROYAL TRUX Pound For Pound Drag City, 2000

Det finns ett fåtal album i skivhyllan som sticker ut, som man alltid återkommer till. Pound For Pound är inte ett av dem. Pound For Pound har ännu inte fått ett hem i skivhyllan. Sedan den släpptes för två år sedan har den legat framför stereon, oftast utanför fodralet, alltid redo att spelas. Detta det senaste, och kanske sista Royal Trux-albumet, är också deras mest underskattade. Så fort jag hör gitarrslingan som öppnar inledningsspåret Call Out the Lions blir jag helt varm. Den ter sig så ren, fin, skör. Och jag ler lynnigt, för jag vet vad som väntar. Då kommer den trasigt distade gitarren och Jennifer Herremas sargade röst in och river upp stora sår i texturen. Och just detta är hela plattan i ett nötskal, motsatserna. Duons stämband och Neil Hagertys gitarr är, utan att gå till G.G. Allin-extremer, något av det skitigaste man kan få för 189 kronor och här går de ofta hand i hand med ett arrangemang och en instrumentering som är så långt ifrån essensen i RTX man kan komma, utan att för den skull lyckas eller ens försöka putsa upp urbilden av vad bandet är. Detta är signifikativt för hela plattan. Här framför RTX tio av de rakaste rocklåtar de har producerat, nästan helt befriade från de experimentella gitarräder och utflippade ljudäventyr man stundtals kunnat höra från dem. Och hela tiden framförs de mot en fond av en ren och smart produktion. Jag föreställer mig hur de här låtarna lät i sitt ursprungsstadium och jag är

136 | la musik

övertygad om att jag älskat dem även då, för det bestående intrycket av RTX är liksom alltid först och främst sången och melodierna, snarare än själva arrangemangen. Men i studion har låtarna vuxit till något ännu större, förstås med god hjälp av duktiga musiker. Och det är imponerande att höra med vilken självinsikt Hagerty och Herrema närmat sig sina egna låtar när de producerat plattan. Resultatet är en smältdegel av soulfunk, hårdrocksblues och sleazeboogie. Oljudsmaskinen har fått nya kuggar av flöjter, effekter, afro-latinska rytmer och drivs av ett genomgående fantastiskt gitarrarbete, och skapar ett flöde av minnesvärda stunder. Platinum Tips gungande bas och gitarrslingan som aldrig lämnar dig ifred; växelsången på Blind Navigator; det ihärdiga percussion-arbetet på Doctor Gone. Och tänk bara så mycket bättre världen vore om alla sommarhits lät som Sunshine and Grease. Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet. I dag befinner sig RTX i dvala, och ingen verkar riktigt veta vad som kan väntas hända med dem. Å ena sidan vore det dystert att se Pound For Pound som en gravskrift, men kanske är det ändå lika bra. Pound For Pound framstår som en sammanfattning av deras tidigare ansträngningar, som om de till slut lyckades raffinera sin produkt till perfektion. I så fall får Royal Trux gärna ha passerat målgången nu, för de gjorde det med god marginal till sina kollegor. För inte sedan Keith Richards spelade sig igenom Exile On Main Street har någon så här väl förstått hur rocken ska spelas. Eric Fahlander

Mästerligt sockersöta melodier 10 CC 10 cc UK-Records/EMI, 1973

När 10cc fick sin första hit för 20 år sedan med den Neil Sedaka-doftande Donna sågs inte gruppen som en sensation. Men Donna var en nostalgisk tripp som listigt snärjde de lite äldres minnen från “the happy days” i slutet av 50- och inledningen av 60-talet samtidigt som vi yngre tog till oss den oemotståndliga melodiska och melankoliska Beach Boys-doo wop-känslan i låten. Det var 60-tal för 70-talet liksom. Men som sagt, 10 cc var ingen sensation, ännu. Det blev man med nästa singel - Rubber Bullets. Här fanns fortfarande nostalgikänslan kvar men nu hade tempot skruvats upp till klockren snabb modern poplåtstakt med glättat Chuck Berry-riff, sologitarrslinga som var ljus, fuzzig och Bolanlik och sist men inte minst en melodi som var oerhört sockersöt och melankolisk. 10cc hade presenterat sig på allvar och jag smälte fullkomligt sönder och samman varje gång jag hörde Rubber Bullets. Jag älskar fortfarande Rubber Bullets och jag tycker

fortfarande det är en oerhört bra låt som jag blir förbannat glad över att höra men för att smälta sönder och samman måste jag vara både onykter och på ett sentimentalt humör (vilket jag är ibland). Men det här med minnen och (mossig) nostalgi är inte att förakta och debutalbumet 10 cc är en stor minnesboll i solarplexus på mig. Men det grusar ändå inte mitt grundomdöme om själva albumet; det är en vacker debut 10 cc gjorde. Man upprepade konceptet från Donna i inledande Johnny Don’t Do It fast ännu bättre och med tydligare Beach Boys-influens. Man fortsatte att spela på Beach Boys-strängar i efterföljande Sand In My Face och resten av hela albumet doftar både Beatles, Paul McCartney solo och Beach Boys hand i hand samtidigt som det blev alldeles egen melodiskt och melankolisk och ibland teatralisk klockren popmusik av det hela. Så här i med facit efterhand kan det vara lätt att säga att det låter som Supertramp, Beach Boys, Queen och Beatles/McCartney allt i ett. Eller att en låt som The Hospital Song idag låter McCartney möter Steely Dan. Man skulle kunna säga så mycket så här i efterhand och visst är det i slutändan så att vissa skivor man har i sin skivsamling ligger en nära om hjärtat av rent nostalgiska skäl. Men jag är inte bara nostalgisk när jag skriver att 10 cc är en bra debut. Anders Enquist

Alla rytmers moder JAMES BROWN The payback Polydor/1974

Nästan precis i mitten av hjärnan finns ett nystan av nervceller som kallas suprachiasmatic nucleus. Det är den här lilla klumpen som åsyftas när man pratar om människans biologiska klocka och som alstrar den rytm som

bland annat styr vår sömn, vårt blodtryck och vår sexdrift. Tar man en enda cell härifrån och lägger den under ett mikroskop kan man se hur den fortsätter att svänga på egen hand tills den så småningom bildar nya celler som allihop pumpar ut samma genetiskt nedärvda rytm. Det är det här outrotliga beatet, alla rytmers moder, som hörs på The Payback från 1974. När James Brown befann sig på toppen av sin förmåga vilket han gjorde under ungefär tio år kring skarven mellan 1960- och 1970-tal, stod han i ständig direktkontakt med detta djupt organiska sväng. Jag har aldrig hört musik som är så kåt och funkig och samtidigt så svartsynt. Nej, inte heller Sly & The Family Stones There’s a Riot Goin’ On kommer i närheten. Det här är det skrämmande ljudet av annalkande galenskap; av en man som istället för att

försöka bearbeta sorgen över sin nyligen bortgångne son låser in sig i studion, begraver huvudet i kokain och bara driver bort med rytmerna. I likhet med flera av Browns bästa plattor saknar The Payback självklara höjdpunkter. Här finns inga hits, inga låtar som sticker ut nämnvärt. En mindre vänligt sinnad recensent skulle kanske se en svaghet i detta och beskriva skivan som jämntjock men det vore att missa poängen. Det här är nämligen ett album som ska intagas i sin helhet. Först då blir känslan av plågsamt utdragen svettig extas som starkast. Först då väcks lusten att dansa tills det svartnar för ögonen. Först då blir det tydligt att varenda låt är född ur ett och samma urtidsbeat. Staffan Rislund

la musik

137

RECENSIONER

ovan präriens farliga marker GUY CLARK The Essential Guy Clark RCA/1997

Han är avgudad av Emmylou Harris, Townes Van Zandt och Garth Brooks. Johnny Cash och Willie Nelson har tolkat hans sånger och Rodney Cowell beskriver hans musik som “intelligent, passionerad, intensiv och humoristisk”. Ändå har Guy ”Texas Songwriter” Clark aldrig varit i närheten av listorna, inte ens countryns topplistor. Ännu märkligare är att han är nästintill okänd här i Europa för den breda massan. Hans debutalbum Old No. 1 hör till den där handfulla skara magiska skivor som för alltid kommer att vara våra hjärtan nära. Men att den kommer att bli var mans egendom är helt uteslutet. Har du tur kanske du finner den i några av landets specialaffärer. Guy Clark växte upp i ett hotell som drevs av hans mormor när hans far stred i 2:a världskriget. En tid som med all sannolikhet präglat och inspirerat hans sånger. Kvällarna var fyllda med de mest egendomliga historier från besökare som reste till USA från världens alla hörn. Men kriget tog slut och familjen samlades åter igen. Clarks musikintresse växte och tog snart över efter att han flyttat runt en del, bland annat till Los Angeles där han med sin fru, Susanna, tog sig vidare till Nashville. Och det var antagligen här i hettan och med inspiration från Los Angeles, som fick Clark att skriva den helt fantastiska sången L.A. Freeway. Clark var polare med låtskrivargenier som Van Zandt och John Lomax Jr. och alla som fick chansen att se honom live blev som hypnotiserade av hans originella röst och gudomliga sånger.

“I went down to this little beer joint in downtown Nashville. In a few minutes, this guy came walking out, picked up a guitar, lit up a cigarette and he sat there for about the next hour and proceeded to tear my heart out”. /Ronnie Dunn fr. Brooks & Dunn Även om Old No. 1 aldrig blev en succé rent kommerisellt så är det Clarks främsta mästerverk. Jag kan inte påstå att det ens finns en enda svag låt på

138 | la musik

albumet. Här finns Texas, Desperadoes Waiting For a Train, Like A Coat From the Cold, That Old Time Feelin, Rita Ballou, L.A Freeway, A Nickel For the Fiddler och givetvis vackra She Ain´t Going Nowhere. Enligt min mening ett sådant komplext och fylligt album att jag är tveksam om jag kan finna några konkurrenter. Givetvis finns de men i musikens eldande stund är Old No. 1 ett helt fantastiskt album. Clark växlar mellan kärlek, olycklig kärlek, hopp och nostalgi med en berättarteknik som för paraleller till dagens Fred Eaglesmith eller gårddagens Van Zandt. Man vill hela tiden lyssna på Clark och varken hans ord eller gitarrspel passerar aldrig obemärkt. She´s not sitting and cryin´ on her suitcase. She has no second thoughts by the road. But she´s feelins than need some reparin´. And she did not give a damn that it showed. She ain´t goin´ nowhere, she´s just leavin´. She ain´t goin´ nowhere she can´t breathe in. And she ain´t goin´ home, and that´s for sure. And the wind had it´s way with her hair. And the blues had a way with her smile. And she had a way of her own. Like prisoners have a way with a file.

Året därpå släppte Guy Cark uppföljaren Texas Cookin`. Året är 1976 och samma händelse utspelar sig som för Old No. 1 - radiostationerna vägrar spela hans musik. Även om många artister många år senare får hits med hans låtar så passar Clarks röst inte den amerikanska radion vid den tidpunkten. Han vägrar att spela in någon annans material och skriver fortfarande allt själv. Som tur var. Texas Cookin´ är även det ett helt lysande album. Dock kanske inte fullt så knivskarp som debuten men med låtar som just Texas Cookin´, Anyhow, I Love You, Broken Hearted People (med Emmylou Harris), The Ballad of Laverne and Captain Flint och Don´t Let the Sunshine Fool positionerar sig albumet som en stor favorit i skivhyllan. På The Essential... summeras dessa två album som blev Guy Clarks enda på RCA. Han fortsatte sedan vidare på Warner där han fortsatte att ge ut fantastiska album. Den här samlingen är trots allt inte helt komplett när några spår saknas från originalplattorna så jag kallar det mer en Best ofplatta från hans år på RCA, 1975-1976. Och jag vette tusan om countryns singer/songwriter blir bättre än så här. Få samlingar lyckas som med denna att helt igenom förbli en lysande stjärna ovan präriens farliga marker. Erik Dahlström

B POSTTIDNING Livets Goda Box 4152 131 04 Nacka

La Musik #1

Articles inside

paul westerberg s

fred eaglesmith... s

tomas ledin... s

josh rouse... s

berättelsen om blue note... s

sam moore... s

people under the stairs... s

parker... s

van morrison... s

paul mccartney... s

historien om the walkabouts s

loudon wainwright III... s

tomas andersson wij... s