loudon wainwright III... s

loudon wainwright III

Lennart Persson tog sig en pratstund med mannen som på 70-talet gav oss Motel Blues, en sång som har stämplats in i våra själar. 30 år senare skriver han fortfarande lika smärtsamt knivskarpa texter om livet, hundbajset på New Yorks gator och familjeförhållanden.

Loudon Wainwright III tackar den amerikanska polismakten.

Det var nämligen den handgripliga amerikanska kriminalvården som valde karriär åt honom. – Min första låt dök upp 1968, under speciella omständigheter. Den hette Edgar och jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att den skulle leda till att jag faktiskt en gång skulle kunna kalla mig kompositör. Och det tack vare polisen i Omaha… Det var egentligen skådespelare han skulle bli. Han var vid det tillfället 21 år gammal och hade redan klarat av nästan två år på en av USA:s bästa skådespelarskolor, Carnegie Tech i Pittsburgh. – Men så hoppade jag av, blev hippie och drog till San Francisco. “The summer of love”, du vet. Jag proppade i mig LSD och kommer därför inte ihåg någonting från den tiden. Han minns dock en arrestering i Omaha, för innehav av marijuana, en kort sväng i fängelse och en uppmaning från polisen att försvinna så långt bort från Omaha och civilisationen det var möjligt. – Mina föräldrar levde vid den tiden i Europa och jag flydde till min farmor. Jag hamnade sedan i en håla i Rhode Island, på ett litet skeppsvarv. Det var där jag träffade den här mannen Edgar, en fiskare, och en typ så intressedansant att han fick mig att skriva en låt om honom. En väldigt sentimental låt… SEDAN HAR LÅTARNA rasslat på i en sällan sinande ström. Inte så många av dem sentimentala. I dag räknas Wainwright till de vördade veteranerna på den amerikanska singer/ songwriter-scenen. En låtskrivare rättvist berömd för sina skarpa texter; mästerliga i sin förmåga att så känsligt och obarmhärtigt lysa rakt igenom mänskliga relationer av olika slag; cyniska ibland, samhällstillvända ofta, alltid med en intellektuell skärpa och insikt. Han är säkert präglad av både de passionerade samtalen om kultur och politik som fördes i familjen och det säkerligen rätt behagliga och bekymmerslösa liv han var en del av. Som han berättar i en av sina låtar: “Vi var rikare än de flesta – jag skryter inte, men vi badade i countryklubbens pool”. – Jag växte upp i Westchester County, en förort norr om New York. Min mamma var hemmafru, min pappa var journalist på Life, ett viktigt magasin på den tiden. Det var förmodligen från honom jag fick mitt intresse för orden. Det var däremot ingen särskilt musikalisk familj, även om min far gillade musik. Och köpte honom en gitarr. – Jag började spela gitarr när jag var tretton, mest i olika folkmusikgrupper; det var ju “the big thing” i början av sextiotalet. Jag älskade Elvis och Beatles och Stones, men mina förebilder blev istället Pete Seeger, Ramblin’ Jack Elliott, Bob Dylan, förstås. – Samtidigt fanns det någonstans i bakgrunden också den musik mina föräldrar lyssnade på – fantastiska kompositörer som Frank Loesser, Rodgers och Hammerstein, musiken som skrevs för de stora Broadway-teatrarna och den livaktiga musikalscenen.

Skådespelarplanerna lades på hyllan när han upptäckte att det var lättare att tjäna sitt uppehälle som gitarrist och sångare än att slå sig in i Hollywood. Men han har ändå, med uppenbar förtjusning, hållit liv i en parallell karriär som film-och tv-skådespelare. – Jag är till exempel just nu mitt uppe i arbetet med en ny tv-serie. Och jag skulle gärna ta fler roller. Att vara skådespelare är en väldigt mystisk upplevelse, något jag egentligen inte riktigt förstår, men också något som lockar mig.

Ramlar ni över Sandra Bullock-filmen “28 dagar” i videobutiken är han med i den, som en lätt nerdekad trubadur. Han har också en roll i Hal Ashby-komedin “The Slugger’s Wife” från 1985 och i Vietnam-dramat “Jacknife” från 1989 har han både Ed Harris och Robert De Niro som medaktörer. Räkna dessutom med att se honom i ett kommande tvåtimmars specialavsnitt av “Ally McBeal”. Avsnittet sändes i april i USA. – Den karriären började med att jag var med i en handfull avsnitt av “M*A*S*H”, som den sjungande kirurgen Calvin Spalding. Det måste ha varit redan 1974.

Han har också ett finger med i upprinnelsen av ett annat kultprojekt, “This Is Spinal Tap”. – Jag är INTE med i filmen. Men jag är bandets ursprunglige keyboardspelare i det pilotavsnitt, kallat “The TV Show”, som Rob Reiner gjorde när han i slutet av sjuttiotalet försökte lansera idén som en tv-serie. Jag spelar också en väldigt död man.

Uppenbart något att leta efter när ni kommer till New York och går till The Museum of Television and Radio. – Jag har också smakat på sång & dans- scenen, när jag på åttiotalet var med i en “countrymusikal” som hette “Pump Boys and Dinettes”. Det var hårt jobb, åtta föreställningar i veckan under fyra månader, men också väldigt kul. Och jag slapp dansnumren.

Det är snarare musikkarriären som gått som en dans. Ett år efter att han skrivit sin första låt hade han sitt första skivkontrakt. Det var en tid då skivbolagen alla ville ha sin egen Bob Dylan och samtida singer/songwriters som John Prine och Steve Goodman seglade in på samma bananskal. Wainwright upptäcktes när han spelade på The Gaslight i New York. – Jag hade en driven manager, Milton Kramer, som med hjälp av en entusiastisk recension i The Village Voice förhandlade fram ett kontrakt med Atlantic Records. – De ville att jag skulle göra mitt första album med ett band, men de försöken föll inte så väl ut, så jag beslöt mig för att göra inspelningen solo. Mot skivbolagets vilja. Efter två soloplattor dumpade de mig, jag skrev på för Columbia, spelade in med ett band, och fick en hit! Så de hade kanske rätt, men jag ångrar verkligen inte de där två första plattorna. Det ska han naturligtvis inte heller, de tillhör fortfarande topparna i hans produktion. Lika svart-ochvitt- kompromisslösa, lika mycket in-your-face som omslagens rakt och osentimentalt registerande porträtt. Med låtar fyllda av humor och mänskliga observationer, avund och ilska, fylla och ensamhetens självförakt; allt fångat med insikt och knivskarp känsla för detaljer. Sällan har väl ensamheten i en turnerande trubadurs liv fångats så precist som i öppningsraden i Motel Blues, fortfarande en av hans bästa låtar.

In this town television shuts off at two

Men det finns ju andra saker att göra efter spelningen.

The bed’s so big the sheets are clean Your girlfriend said you were nineteen The Styrofoam ice bucket’s full of ice Come up to my motel room treat me nice

Han är inte heller omedveten om fördelen med att vara en sån som står på en scen.

Chronologic’ly I know you’re young but when you kissed me you bit my tongue I’ll write a song for you put it on my next LP Come up to my motel room sleep with me

Han har alltid haft en sådan rakt-på-kvalitet i sin texter. Som få andra av hans kolleger undviker han att snärja in sig i onödigt poetiska formuleringar eller ord man inte förstår. Och etiketten “en ny Dylan” känns verkligen malplacerad; det här är en helt egen röst som talar. – Det där med Dylan är lite speciellt, det var bara en fånig marknadsföringsvinkling. Samtidigt vore det löjligt att säga att vi som kom fram vid den tiden inte var influerade av honom,

han inte ville bli “den nye Dylan”. Han var en stor idol och förebild, det var inte konstigare än så. En gud, om man så vill. – Jag träffade honom några gånger, i förbifarten, och det jag minns är bara att jag var fruktansvärt nervös. Men vad ska man bli när man träffar Bob Dylan, Muhammed Ali eller någon annan av den digniteten, om inte nervös?

Han beundrar Dylans texter, men ryggar tillbaka om man tillskriver hans egna allt för stora poetiska kvaliteter. – Jag har till exempel aldrig snuddat vid tanken på att ge ut mina texter i bokform. Det finns kanske drag av poesi i dem, men de är skrivna som sångtexter, vilket är en helt annan match. Det är bara en text till en sång. Folk får kalla det vad de vill. – Jag funderar heller inte så mycket över min identitet som låtskrivare; vad den rollen innebär, vilka förpliktelser den bär med sig. Jag skriver låtar, det är vad jag gjort i mer än trettio år nu. Det är mitt jobb, jag bara gör det. Jag skriver om det som vad som händer mig, vad jag tänker på, vad som roar mig, vad som gör mig upprörd. – Mitt jobb är min hud. Och den förändras, precis som min riktiga hud gör. Han tycker inte om att kallas en cynisk textförfattare. – För mig har det ordet en allt för negativ och billig klang. Jag ser mig snarare som en skeptiker än en cyniker. Ironisk och satirisk, men inte cynisk. Han säger sig älska alla sina tjugo album lika mycket, “som jag älskar mina barn”, men han lyssnar aldrig på dem när de väl är färdiginspelade. – Å andra sidan träffar jag heller aldrig mina barn. Och man hör skivorna hundratals gånger under produktionen, när de är färdiga är jag också färdig med dem. Då håller jag redan på med nästa låt. HAN ÄR NOGA med att betona att låtskrivandet är ett hantverk, som man förhoppningsvis blir bättre och bättre på. – Jag vill gärna se mig själv som professionell, någon som verkligen gör sitt jobb på ett bra sätt. Jag jobbar hårt. Och samtidigt finns det i detta hantverk något mystiskt, något som inte går att ta på eller förklara. Det är som att fiska. Det handlar om en viss sorts skicklighet man måste ha, men det handlar också om att bara sitta i båten och vänta, och att ha intuition.

Han är helt klar över vad som är det svåraste med låtskrivandet. – Det är att sitta i båten och vänta… – Men det är ett fantastiskt givande jobb. Jag känner mig väldigt privilegierad över att ha det, och att kunna försörja mig på det. Låtarna har alltid kommit. Även om det ibland gått veckor och månader utan att jag har skrivit så kommer lusten och förmågan alltid tillbaka till mig. – Och inspirationen kan se ut på olika sätt. Jag har i perioder skrivit en massa specifikt kommenterande låtar för vissa program på “public radio” här i USA; så det faktum att någon ger mig 400 dollar för att skriva en låt om ett speciellt ämne på två dagar kan också fungera som inspiration…

Hans låtar har vid det här laget räckt till tjugotalet album. Få blev storsäljare, men de rosades av kritikerna och de älskas av fansen. Det är en

produktion som borde ha imponerat även på hans far, Loudon S Wainwright Sr, den berömde tidningskolumnisten och redaktören. Så var dock inte riktigt fallet, och det verkar fortfarande smärta honom, snart femton år efter att hans far dog. Hans låtar har mer än en gång med bittra ord kommenterat den konkurrenssituation han och fadern ständigt befann sig i. När jag frågar om fadern var stolt över hans musik svarar han kort och lite undvikande. – Det hoppas jag att han var.

Kärleken till föräldrarna, eller den eventuella avsaknaden av närhet i den relationen, är inte lättare att hantera än den andra sortens kärlek. Den som han har ett så kluvet förhållande till att han en gång skrev en låt med titeln It’s Love And I Hate It.

I’d rather be lonely I feel so abnormal The flowers, the presents each other’s parents The search for a nickname that will last forever Like Bonnie and honey or sweetie or baby It’s love and I hate it

Och så allt det där fysiska, kladdiga och krångliga.

It’s time for sex now for God’s sake make sure that you got the thing in right And bite me and lick me go ahead, kiss me Your love boat’s torpedoed my periscope’s broken Sugar and dumpling bumfluffing baby It’s love and I hate it

Fruar, älskarinnor och ex-fruar har det blivit ändå. Trots att en annan av hans låtar heter I Wish I Was A Lesbian, som han säger sig ha skrivit under åtta minuter av total inspiration. Han har två barn, Rufus och Martha, med sångerskan Kate McGarrigle. Han har ett, Lucy, med sångerskan Suzzy Roche och ytterligare ett, Alexandra, med skådespelerskan Ritamarie Kelly. Jag vågar inte fråga, men möjligen lever han fortfarande tillsammans med den sistnämnda.

Han säger sig vara “oändligt stolt” över de framgångar Rufus haft med sina två album, och att han hoppas att han också visar det. Om inte annat kan han ju skriva en låt om det. – Varför inte? Jag har ju skrivit om min skilsmässor, mina föräldrars skilsmässa, mina brister som man och far, min ångest över att bli gammal och orkeslös och alla andra upptänkliga aspekter av mitt liv. Händer det mig är det viktigt, för mig. Jag är, och jag skäms inte för det, väldigt intresserad av mig själv. Mina lyssnare får väl själva avgöra om det jag tar upp dessutom har något att säga dem. Och hittills verkar det ju vara så. – Fast, när jag tänker efter, så är det naturligtvis inte tillräckligt många som gör det…men det ska jag jobba på.

Han erkänner i samma andetag att han kan bli extremt avundsjuk när hans kollegor säljer mer skivor än han själv, men säger också att han aldrig gjort upp någon plan för hur han mest effektivt ska erövra största möjliga publik. – Madonna har säkert bättre koll på vad man ska skriva om, och hur man ska framföra det. Det är hennes grej. Jag har aldrig tänkt i sådana banor, mitt perspektiv är nog lite snävare. Och jag lär säkert skriva om sängbäcken och inkontinensproblem och prostatabesvär också, när det är dags, “don’t worry”.

PROBLEMEN MED ATT GÅ MOT ålderdomen har Wainwright skrivit om sedan han var ung, men ångesten över det blev än mer betungande när hans älskade mamma gick bort för fem år sedan, 74 år gammal. – Då slutade jag helt skriva låtar. Men inte för att jag hade skrivkramp eller brist på idéer, utan för att jag gick rätt in i en regelrätt depression. Jag ville inte göra något, inte träffa någon. Mer än min terapeut. Att ta fram gitarren var det sista jag tänkte på. Jag kände mig verkligen som den sista, mest ensamma människan på jorden.

You think about her / and how it did end Your cleaning lady has become your very best friend / You’re back in your hometown you’re living in fear They wonder “where has he been?” / and “why is he here?” You’re watching re-runs of The Twilight Zone Your life in a nutshell / You’re living alone

Den låten, Living Alone, är en av de låtar som förra året hamnade på albumet The Last Man On Earth. Som är ett av Wainwrights bästa, mest välskrivna, mest innehållsrika, mest känslosamma och tematiskt mest sammanhållna album någonsin. Men det var som sagt nära att det aldrig skrevs eller spelades in. Han saknade sin mamma så mycket att han tappade bort sin egen lust att leva.

People have called to find out I’m fine I assure them I am but I’m not It’s a line they say in the end your good friends pulls you through

But everyone knows my best friend was you When you were alive I was never alone Somewhere in the world there was something called home

Han berättar i albumets bakgrundstext om hur mamman dog medan han själv var i London för att försöka reda ut ännu en trasslig, eller vad han själv kallar “sjunkande”, kärleksrelation. Han berättar också om hur han efter syskonens uppdelning av mammans tillhörigheter inte kunde förmå sig att flytta ut ur hennes lilla stuga i Westchester County. Om hur han blev kvar där i ett och ett halvt år, bland barndomens minnen, stundtals förlamad av sorg. Och om hur han blev allt mer övertygad om att han aldrig mer skulle kunna skriva en endaste låt till. Fast det kunde han; efter ett tag kom de, och de handlade alla om hans mamma, och hans pappa. Och om honom själv, “the last man on earth”.

I should be optimistic and go buy some bonds and stocks They’ll find a cure for cancer soon

we may get trigger locks Existence is no picnic as statistics all have shown We learn to live together and then we die alone

Förlusten av mamma väcker också till liv det komplicerade, aldrig utredda förhållandet till pappan. Och till sist också om insikten att livet ändå måste gå vidare, att kärleken måste sökas och att låtarna måste skrivas. Även om det är svårt, även om det gör ont.

I learned I had to fight him my own flesh, blood, bone and kin But I felt I was just like him can a man’s son be his twin? First we fought for my mother that afforded little joy When he left she was heartbroken and I was still their little boy But I started to get bigger and to win the ugly game When I made a little money and I got a bit of fame And I saw how this could wound him yes this could do the trick And if I made it big enough I could kill him off quick

Precis som förhållandet mellan mamman och pappan, sett med hans ögon.

Mother liked her wine she’d have a glass or three and we’d sit out on the screen porch White winos, mum and me We’d talk about her childhood and recap my career when we got to my father that was when I’d switch to beer We got to the old man and I’d always switch to… Mother liked her white wine she’d have a glass or four Each empty bottle a dead soldier the marriage was the war

I must have cried a million tears at least ninety-six I cried me a river and an ocean just for kicks Listen to the thunder dark clouds fill the sky Well it looks like rain and I hear a train but I’m not gonna cry

– Jag kommer alltid att tänka på mina föräldrar, tills jag dör. Även om de är döda, så är de ändå alltid här. På ett eller annat vis. De blir bara större och större i ens medvetande. Det kanske har att göra med att man själv blir äldre, vad vet jag? Den låt jag skriver på just nu handlar om mina farföräldrar, och det är två människor jag inte ens har träffat!

Räkna bara inte med att få höra enbart allvarliga ord från Loudon Wainwright i fortsättningen. Det här är trots allt mannen som med uppenbar förtjusning skrivit låtar om både Tonya Harding, döda skunkar, telefonsex och hundbajset på New Yorks gator. – Jag lär aldrig skriva någon baby-I-love-you-låt, men kanske kan jag låta min farfar säga de orden till min farmor?

En sak är säker; Loudon Wainwright den tredje kommer aldrig att sluta fundera över det stora och ogenomträngliga mysterium vi kallar kärlek, och vad vi ska göra åt det. Kanske finner han en gång botemedlet.

Sex album med Wainwright på cd

Först: det är få av Wainwrights tjugo cd som inte är värda att lyssna på, men de här är å andra sidan sådana ni inte kan leva utan:

THE ATLANTIC RECORDINGS (Rhino Handmade/import, 1999) Hans två första album, utgivna av Atlantic Records i skarven mellan sextio- och sjuttiotalen. Nu återutgivna, med ett bonusspår, i Rhinos serie med utgåvor som bara kan köpas via nätet. (www.rhinohandmade.com)

I’M ALRIGHT (Demon/MNW, 1985) Ett av hans “engelska” album från mitten av åttiotalet; med en rad förvånansvärt ömsinta kärlekslåtar. Snyggt producerade av Richard Thompson.

THERAPY (Silvertone/import, 1989)

Med några av hans allra bästa texter. Bland annat en av hans oslagbara programförklaringar: “I don’t want to be the hero of my life/ if I can be the villain of yours”.

HISTORY (Virgin/import, 1992)

Ett av hans mest intensiva album; med nästan enbart låtar om hans egna familjemedlemmar och hans olika relationer till dessa.

THE BBC SESSIONS (Fuel 2000/import)

En fantastisk samling radioinspelningar, från åren 1971 till 1993.

LAST MAN ON EARTH (Evangeline/MNW) Albumet ingen vuxen man kan lyssna på rakt igenom utan att fälla en tår.