historien om the walkabouts s

historien om

the walkabou

Författare: Peter Sjöblom

uts

Alt-countryn är död. Den begick självmord med sin trångsynta ovilja till förnyelse. Ryan Adams med sina rockriff från UFF är bara de sista graderna i det kallnande liket.

Men det bekommer knappast The Walkabouts. Fast de har ändå aldrig riktigt räknats till genren, trots att de skulle kunna vara gudfäder åt hela konkarongen av moderna sångberättare med gitarrer. Likheterna finns där. Intresset för livets skuggsida. Historierna om vinddrivna figurer som klunkar djupt ur spritglasen för att fördriva tid och obehagliga minnen. Jo, ytligt sett skulle de kunna klumpas ihop med flertalet band som inspirerats av den romantiska bilden av Amerika. Men Walkabouts bryr sig inte särskilt mycket om modenycker överhuvudtaget. I nästan 18 år har de sett den ena trenden gå och den andra komma. Också när hemstaden Seattle dränktes av grungevågen höll de fast vid sin egen vision. Men det betyder inte att de stått still. Tvärtom. De har ständigt vuxit kreativt, expanderat sin vision, men utan att förlora essensen. Kärnan har alltid varit intakt: tron på Låten. Låten som uttrycksmöjlighet, Låten som historiebärare, Låten som beröring mellan människor, Låten som tröst.

Walkabouts debuterade 1985 med den förskräckliga femspårs-EP:n 22 Disasters, ett genant och snudd på olyssningsbart mischmasch av Love, Buffalo Springfield och new wave. Första riktiga LP:n kom 1987. See Beautiful Rattlesnake Gardens är visserligen stilistiskt osammanhängande, men intressant därför att den bär fröna till många av bandets senare kännetecken. En kontrollerad experimentlusta, folkmusik, country och det känsliga användandet av stråkar. Och även om Chris Eckmans låtskrivargeni fortfarande låg i sin vagga finns där stunder av storhet, som Feast or Famine och Who-Knows-What. Stunder som kom allt tätare på nästföljande skivor, Cataract, Rag + Bone och framför allt Scavenger från 1991. Scavenger blev ett första genombrott för Walkabouts. En namnkunnig producent, Gary Smith, kallades in för att ge dem ett mer fokuserat sound, och att Brian Eno medverkar på skivan lär väl ha lockat några extra skivköpare. Enos input i tillblivelseprocessen var för all del ganska liten. Han sägs ha kommit in i studion, gjort sina syntpålägg på Train to Mercy och sedan försvunnit innan någon hann knysta varken ambient eller Roxy Music.

Scavenger markerade slutet på Walkabouts tidiga prövoår, med tröttande turnéer i trånga skåpbilar längs ändlösa vägar, snabba duschar på motell, och till och med något enstaka knytnävsslagsmål. Chris bror Grant Eckman som trummat ända sedan starten hoppade av bandet för att ägna sig åt ett liv utan rock’n’roll-delirium och turnétöcken. Ersättare blev Terri Moeller, en ung tjej som delat lägenhet med Chris och hans flickvän Carla Torgerson, som jämte Chris alltid varit Walkabouts sångerska och gitarrist. Med en ny trummis i bandet tog Walkabouts steget från lovande till imponerande. Chris, Carla, Terri, klaviaturisten Glenn Slater och basisten Michael Wells blev en tät, elegant konturerad konstellation. 1993 kom New West Motel och blev första plattan med nya sättningen. Gruppens hade gjort sitt första mästerverk.

I verkligheten ligger New West-motellet mellan Seattle och Seattles flygplats. Det är en passande symbol för skivan som utspelar sig mellan det bekanta hemma och det lockande avlägsna, mellan det man vill se och det man helst undviker. Chris Eckman visade sig vara en suverän berättare med en uppmärksam blick för krackelerade människoöden och solkiga miljöer.

Här finns knarklangaren Jack Candy som försvinner under oklara omständigheter; kanske mördas han och lämnas att dingla för vinden. Efter sig lämnar han en hemligt förälskad kvinna, ung nog att ha varit Jacks egen dotter.

Här lyser Las Vegas vulgära neonljus upp natthimlen medan själsligt urholkade spelare söker efter himmelriket mellan roulettehjul och kortspelsbord.

Här skjuter en kvinnlig rånare, som kliven ur en film noir, ihjäl gamle gubben Findlay på hans motell där skylten bara lyser till hälften, mitt framför ögonen på den nyanställde hjälpredan.

Det är bistra berättelser, men de är ändå inte uppgivna eller dystopiska. Chris Eckman skissar karaktärerna kärleksfullt med exakta tuschsvarta streck - resten lämnar han förtroligt åt lyssnaren att fylla i. Rollfigurerna må vara påhittade, men upplevelserna av dem är verkliga.

Med Setting the Woods on Fire från 1994 försvarade Chris Eckman sin nyvunna ställning som en av De Stora Amerikanska Berättarna tillsammans med sådana som Paul Auster och Robert Altman. Iakttagelserna är lika knivskarpa som tidigare, medan musiken är ruffigare, kantigare, hårdare. Setting the Woods on Fire är snålare i klimatet än New West Motel. Den är en önskan om att hinna fram innan det mörknat helt - bara det fanns någonstans att hinna fram till. En sjaskig gränshåla där bara taxichaffisarna vet vad du heter och postgången inte fungerar eller en enda lugn plats i själen går lika bra. Men det handlar om att inte ge upp, det handlar om att fortsätta, för i morgon kan faktiskt allting bli mycket bättre.

”Vi ville göra den lite “zigenaraktig”, börja med mer traditionella låtar och sedan låta den bli konstigare och konstigare, så vi började söderöver och åkte norrut. Det var en riktigt trevlig resa!”

Därför måste man vidare, med en besk färdknäpp eller en lyckobringande amulett till hjälp. Helst bägge, bara ifall.

Dessa två skivor blev början på en intensivt kreativ period för Walkabouts. På bara fyra år, från 1993 till 1997, släppte gruppen hela fem plattor; flera av dem långa nog att bli dubbelLP:n. Först nämnda New West Motel och Setting the Woods on Fire. Sedan coverplattan Satisfied Mind 1994, där Walkabouts gav sin syn på bland andra Nick Cave, Robert Forster, John Cale, Mary Margaret O’Hara och Carter Family. 1996 Devil’s Road som fortfarande är gruppens allra förnämsta produktion, inspelad med Warszawas symfoniorkester och tolv låtar som var och en för sig är ett fullkomnande. Och så Nighttown som i stil följer Devil’s Roads episka storslagenhet. Dessutom hann gruppen turnera regelbundet under dessa år, och Europaturnén 1994 dokumenterades på den omtumlande liveplattan To Hell and Back. Och som detta inte var nog ägnade paret Chris & Carla en bra bit av 1995 att turnera som duo och ge ut Life Full of Holes med kamratlig hjälp från bland andra Peter Buck och Tindersticks. Det är en arbetstakt som överträffar både Beatles och Dylan under deras mest produktiva år! SÅ ALLTING VERKADE vara frid och fröjd. Visserligen var de fortfarande lika okända hemma i USA som de alltid varit, men kreativiteten forsade och de fick en rätt stor hit i Tyskland med The Light Will Stay On från Devil’s Road. Men saker stod inte helt rätt till bakom förhänget.

Det är svårt att säga riktigt hur det började; kanske var det när samarbetet med tyska Virgin började kärva. Walkabouts hade levt i marginalen i åratal hos independentbolag som PopLlama och Sub Pop när de skrev på för tyska divisionen av Virgin lagom till att arbetet med Devil’s Road påbörjades. För första gången fick bandet en riktig budget att arbeta med, och skivan gav bandet riktigt hyfsat med uppmärksamhet. Men i samband med uppföljaren, Nighttown från 1997, fick Virgin Tyskland kalla fötter. – Efter att vi hade gjort Devil’s Road fick en viss framgång, men när Virgin i Tyskland fick höra Nighttown gav de praktiskt taget upp innan de ens försökt sälja den. De visste att den skulle bli svårsåld eftersom det inte var en popplatta. Den hade inga uppenbara popsinglar, i alla fall inte i deras ögon, och så blev det slutet på det samarbetet.

Chris berättar sakligt med sin djupa, korniga röst. Riktat och tydligt. Han pratar artikulerat och mycket. Det är helt uppenbart att han älskar att berätta. Carla Torgerson är också verserad, men mer återhållen, dröjande. Hon spänner ofta ögonen i den hon pratar med, griper tag i ens blick med intensiva ögon. Hennes talröst är lika klingande melodisk som på scen och skiva: – Vi skickade demos på låtar som sedan hamnade på plattan, och de tyckte inte om vad de fick höra. Och vi tänkte, jaja, vi tänker inte sitta och spela något spel. Så vi drog oss ur och ville försöka göra det roligt igen. Vi backade ur på fler områden Vi bytte management och tog en paus för första gången på femton år! Visst var det en intressant tid hos Virgin, men vi blev rätt less på att snacka Spice Girls, Lenny Kravitz och Janet Jackson. Det är en helt annan musikalisk värld. Men nu har vi gjort det. Walkabouts återvände till tyska Glitterhouse som utvecklades ur Sub Pop Europe. Kreativt sett var det ett bra drag, men problemen fortsatte fastna på Walkabouts som kardborrar på en stickad tröja. Efter de extensiva Devil’s Road-turnéerna som bland annat ledde till den himlastormande spelningen i Roskilde 1996, hoppade Michael Wells av. Ersättare blev Seattlebandet Mad Seasons basist Baker. Men han blev bara en kort gren på familjeträdet. Och där fanns en tragedi borta vid horisonten. – Han gillade inte riktigt att vi ville ta en paus, berättar Carla. Han hade bara varit med i ett och ett halvt år, på Nighttown och på två turnéer. Han blev rastlös och hoppade med i ett par andra band, som han alltid gjorde. – Han tyckte att har man ett band så måste man jobba, fortsätter Chris. Han insåg inte att vi hade jobbat hårt utan avbrott, särskilt under 90-talet. Vi sa att, “stopp nu, vi måste hinna skriva låtar till nästa platta också”. Han trodde inte det skulle funka och hoppade av i augusti 1997. Sen dog han i januari. Det kom som en sån chock.

Chris tystnar och sväljer. Carla tar upp tråden. – Han hade alltid varit en bekymrad själ och hade tagit en hel del droger ända sedan tonåren. Men han hade varit ren i fem år när han av någon anledning återvände till tunga droger igen. – Teorin är att han bara tog dem en gång, men att han missbedömde dosen, spekulerar Chris och säger att Baker var en väldigt inspirerande och rolig människa; “på ett märkligt sätt som en hjälte för mig”.

Bakers dödsfall fick naturligtvis personliga konsekvenser för bandet, och blev inledningen på många sätt mörk tid för Walkabouts. Att de överhuvudtaget lyckades spela in Trail of Stars är anmärkningsvärt, och säger en del om bandets höga arbetsmoral. Men omständigheterna kring skivan återspeglas i musiken. Den låter egendomligt frånkopplad, och Chris håller med och säger att den låter “kall”. – Den speglar sinnestillståndet vi var i då. Inte så att jag liksom försöker försvara mina barn, men jag tycker den funkar på sitt eget märkliga sätt. – Vi hade långa diskussioner inom bandet efter att Baker hade hoppat av, därför att allting var riktigt jobbigt. Det kändes som att vi gick åt ett nytt håll med Fred Chalenor som var vår nye basist, och samarbetet verkade funka bra. Och så dog Baker tre veckor innan vi skulle spela in Trail of Stars. Vi hade varit på hans begravning och var fortfarande chockade. Vi satt bokstavligt talat uppe i en liten bergsby och spelade in plattan i fullständig isolering. Det var sannerligen ingen fröjdefull tid. Det känns i spåren, man kan verkligen känna det i musiken. Jag gillar plattan bara därför, det finns nånting där. Men det är ingen skiva som liksom blickar ut mot världen.

Chris texter har ofta handlat om ångerfullhet och kärlek som gått snett, och det är ett tema som lyser särskilt starkt på Trail of Stars. Som

utomstående är det inte svårt att tro att flera av texterna är kommentarer till paret Eckman/ Torgersons mångåriga förhållande som tog slut ungefär ett år innan skivan spelades in. Men Chris protesterar. – Man kan ta nästan vilken av våra låtar som helst från de senaste femton åren, och där finns alltid sådana saker med. Det är mest ett slags låtskrivarläge. Men visst puttar ens personliga erfarenheter och känslor en åt ett visst håll.

Jag säger inte att Trail of Stars inte är självbiografisk, men den är inte i så hög grad som folk kanske tror. Det finns ett visst mått av självbiografi i allting man skriver, men det är inte så att jag sätter mig ner och tänker, “OK, så här ser mitt liv ut och nu ska jag skriva ner det”. Det är inga dagbokssånger, jag är inte särskilt intresserad av den sortens låtskrivande. Jag försöker alltid skriva på ett mer allmängiltigt plan.

Turbulensen fortsatte efter Trail of Stars när Fred Chalenor hoppade av bandet. När det gäller basister är Walkabouts vad Spinal Tap är för trummisar. – Det är rena svängdörren! skrattar Chris. Men Fred hade klargjort att han bara skulle vara med på en enda platta, så ingen blev förvånad när det hände. Det här var aldrig riktigt hans grej.– Han var mer inne på avantgarde och jazz, förtydligar Carla. Han sa att han aldrig spelat i ett band där publiken sjöng med i texterna!

I samma veva försvann trotjänaren Terri Moeller. – Jag tror hon helt enkelt var utmattad och ville se om hon kunde leva en annan sorts liv. Jag menar, hon hade ju varit med i Walkabouts praktiskt taget hela hennes vuxna liv. När Fred sedan hoppade av tror jag att det gjorde det lättare för henne att ta steget.

Walkabouts stod plötsligt utan både basist och trummis. Lösningen kom med Posies arbetslösa rytmsektion, Joe Skyward och Brian Young. Tillsammans började de jobba på ytterligare en coverplatta. Men till skillnad från den firade Satisfied Mind som koncentrerade sig på ickeeuropeiska låtskrivare, ägnas Train Leaves at Eight uteslutande åt européer. Skivan är uppdelad i en sydlig del, med låtar av bland annat Mikis Theodorakis, Goran Bregovic och Manuela de Freitas, och en nordlig med exempelvis Jacques Brel, Solex och vår egen Stina Nordenstam. Det är ett ambitiöst projekt, delvis lyckat och delvis trevande. Chris Eckman igen: – Train Leaves at Eight var aldrig tänkt att bli en musikaliskt sett sammanhängande skiva. Vi försökte mer göra ett slags musikalisk resa. Materialet var så vitt skiftande att det var omöjligt att få det enhetligt. - Vi ville göra den lite “zigenaraktig”, börja med mer traditionella låtar och sedan låta den bli konstigare och konstigare, så vi började söderöver och åkte norrut. Det var en riktigt trevlig resa, minns Carla. – Det var utan tvekan ett svårt projekt, tillstår Chris. Vi satte ribban högt, men jag tycker vi gjorde ett bra jobb med tanke på hur ambitiöst det faktiskt var. – Vi hade ingen aning om att det var texterna som skulle ta längst tid, fortsätter Carla. Att både få de bra och att göra de sångbara. – Det är en sak att översätta, utvecklar Chris, en helt annan att få de att passa in i ett slags musikalisk vokabulär. Texterna är tolkningar, precis som vilken översättning som helst. Vid en viss punkt måste man överge förlagan för att överhuvudtaget få det att fungera. – Vi måste också kunna stå för innehållet ifall man ska sjunga texterna senare och fortfarande vara stolt över dem, klargör Carla. Vissa av artisterna hörde av sig, och alla utom en var väldigt nöjda med översättningarna. – Blumfeld som gjorde originalet till That’s How I Live hatade den, röjer Chris. Men jag tror han snarare hatade att vi kapat ner låten från åtta minuter till tre. Han tyckte att vartenda ord var absolut omistligt. Men jag menar, vi gjorde vad vi brukar göra med covers. Vi har en vördnad för artisten eller låten, men när vi börjar jobba med den försvinner vördnaden till en viss del. Vi måste vara lite egoistiska i hur vi behandlar en låt, annars slutar det med att det låter som originalet. Vid en viss punkt måste man låta låten bli en språngbräda för ens egna anfäktelser. Anledningen till att vi valde just So Lebe Ich var att den var lång och repetitiv, och jag tyckte att den på något vis strävade efter att vara en poplåt utan att egentligen lyckas. Vi försökte bara hjälpa den att bli en poplåt. Inte så att vår version är bättre, den är bara annorlunda. – Han gillade heller inte att vi tog bort politiken och lät den bli en kärlekssång, tar Carla vid.

Men det är svårt att översätta politiska ämnen.

– Ja, medger Chris. Och han skriver liksom tätt och surrealistiskt med en massa kulturellt betingade metaforer och någonstans längs vägen lät vi det falla bort.

Närmade ni er materialet på ett annat sätt med Train Leaves at Eight än med Satisfied Mind för att det var av europeiskt den här gången?

– Jag tror inte det, funderar Chris. Med Satisfied Mind tittade vi på ursprungsmaterialet och använda vissa ledtrådar till hur låten presenterades från början. Vi använde till exempel mandolin och pedal steel på Satisfied Mind vilket vi inte hade gjort tidigare. Vi gjorde lite samma sak med Train Leaves at Eight, och försökte inkorporera ett särskilt slags musikalisk estetik. Vi är i grunden ett fem man starkt rockband, men vi utökade det med mer folkmusikaliska instrument som fiol och dragspel. Dragspelet finns i den europeiska musiken från Norge till Grekland, så det är ett instrument som rör sig över nationsgränserna. Samma sak med fiolen, som finns i allt från zigensk musik till franska chansoner. Vi ville försöka använda en klangkärna som låtarna sen kunde röra sig utifrån i olika riktningar.

Upptäckte ni nåt som ni inte tänkt på tidigare när ni mest gjort amerikanska låtar?

– Att mycket av den amerikanska sångtraditionen har sitt ursprung i den europeiska, avslöjar Chris. De ligger inte så långt från varandra, och har förmodligen fler likheter än skillnader, också i fråga om ämnesval. Särskilt i de traditionella

låtarna. Protestsånger, vanliga människor och deras tragedier, sånt som finns i den amerikanska countryn och bluesen. Den portugisiska fadon till exempel kommer ur samma källa. Jag visste faktiskt inte så mycket om det tidigare.

Det är ingen slump att Chris nämner just fado, flamencons västra släkting. Efter separationen från Carla bodde han av och till i Portugal, och skrev låtar till vad som skulle bli hans hittills enda soloskiva, A Janela. Titeln är portugisiska för “fönstret”, en passande sådan då skivan är en blick utåt från ett mörkt inre. Internationellt finns den bara tillgänglig via Glitterhouses postorderkanal. Synd, eftersom många därmed riskerar missa en av de allra starkaste skivorna från hela Walkabouts-familjen, både musikaliskt och känslomässigt. Den är sparsmakad och självrannsakande som John Lennons Plastic Ono Band, rörande i sina betraktelser över kraschad kärlek som Dylans Blood on the Tracks, och mystisk som Desire. Samtidigt blev jag lite oroad när den kom. När låtskrivaren ur ett band i gungning släpper en soloskiva kan det vara ett tecken på att slutet är nära för ett band. – Se där, suckar Chris, det var precis därför jag bara ville släppa den som mailorder. Jag började spela in den hösten -98 medan bandet ändå inte gjorde nånting och vi inte visste om det skulle bli en tredje platta för Virgin. Jag hade enorma mängder låtar som jag skrivit i Lissabon och flera av dom hade en väldigt specifik Lissabon-känsla, med gatunamn och bla-bla-bla. Jag åkte till Portland och spelade in låtar på ett par dar utan att veta vad det skulle bli av det. Jag var lite stingslig redan från början för jag ville verkligen inte att det skulle ge intrycket av att Walkabouts var slut.

Vad tyckte de andra i bandet om det? Carla?

– Tja, jag vet ju att Chris gillar att vara upptagen. Att han höll till i Portugal var helt utanför min värld så han fick göra vad han ville med den delen av sitt liv. Jag gillar plattan, men jag ville inte vara med på den. Han frågade mig om det, men jag tyckte bara att vi skulle låta den saken vara.

Att Walkabouts inte bara överlevde utan till och med är vid bättre vigör nu än på många år är uppenbart. På Europaturnén tidigare år fick den tillströmmande publiken se ett band som återigen hittat en lekfullhet att bära upp allvaret med. Och de som hjälpte till att göra vissa spelningar utsålda kunde också konstatera att Terri Moeller är tillbaka med sitt fasta, distinkta beat. Joe Skyward är fortfarande kvar i bandet, och efter några år med de spritluktande Posies har han hittat till ett band han verkligen trivs i. Hela bandet trivs för den delen. De svänger och rockar minst lika hårt som under den klassiska Devil’s Road-turnén. Senaste plattan Ended Up A Stranger är en av Walkabouts allra bästa hittills. Den rör sig fritt mellan klassiska Chris Eckman-kompositioner som Lazarus Heart, catchig pop à la See It in the Dark, vridet experimentell rock av typen Cul-de-Sac och nattligt drama längs ensamma motorvägar i titellåten. Men samtidigt som den flyter lätt och otvunget har den skarpa kanter. Den låter skitigare än flera av deras mer sofistikerade plattor. Chris håller med. – Vi ville göra den lite ruffigare. Mycket av den är inspelat live i studion. Vi gjorde inte många pålägg, men det lustiga är att detta är den skiva som vi jobbat längst tid på av någon av våra skivor. 75 procent gjordes riktigt snabbt, men de sista 25 procenten tog evigheter. Vi spelade in analogt men jobbade sedan på vår hårddisk med alla små detaljer och atmosfären. På Macen var det lätt att utforma och omforma ljud.

Jag tycker att nya plattan har mycket gemensamt med den andra Chris & Carla-skivan, Swinger 500, där de rena ljuden kontrar de råa.

– Visst, replikerar Chris. Den var väldigt mycket prototypen till hur vi gjorde den här.

Ended Up A Stranger låter tredimensionell. Nästan fyrdimensionell faktiskt eftersom det hela tiden finns något bakom som man vill sträcka sig efter. Den är liksom både psykedelisk och erotisk på samma gång. Både psykisk och fysisk.

– Coolt! myser Chris.

För mig är den som en sammanfattning av de senaste åren, från Trail of Stars fram till nu, både textmässigt och musikaliskt.

– Musikaliskt går den till och med ännu längre tillbaka, svarar Chris. Vi skulle inte gjort det på samma sätt då, men See It in the Dark till exempel kunde legat på Nighttown. Ended Up a Stranger kunde varit med på Setting the Woods on Fire, fast vi skulle spelat den helt annorlunda, utan samma slags groove. Saken var att vi inte tänkte så mycket på vad vi skulle göra den här gången. Vi ville inte att det skulle bli som en konceptplatta som ett par av de föregående. Kriteriet var bara att göra låtar, filtrera dem och plocka de vi gillade bäst. Vi ville inte begränsas av idén om en sammanhängande platta.

”Det fanns en punkställe i Seattle vid den tiden som hette The Guerilla Room. De bokade oss faktiskt för två kvällar. Vår sångare jobbade om dagarna och fi ck en häftklammer i foten samtidigt som vår trummis fi ck jobb samma dag som vi skulle spela. Så där var vi, utan trummis och utan sångare… Så jag och basisten fi ck sjunga medan Ben Thompson spelade trummor. Han hade aldrig spelat trummor tidigare. Han brukade slå på kaffeburkar hemma i sovrummet…”

”Vår musik har, på gott och ont, blivit mer sofi stikerad, och det är en utmaning hur man ska lyckas presentera det och hur detaljerat man ska göra det på scen. Det var en börda under några år, om vi skulle rocka eller inte rocka och spela de långsammaste låtarna vi hade.”

– Det kan finnas mycket frihet i att göra en konceptplatta därför att man vet var gränserna går, förklarar Carla. Men det är väldigt befriande när man öppnar gränserna igen.

Känner ni er mer tillfreds med att spela nu?

– Det känns som att vi gör det nu som vi borde göra, säger Carla. Du vet, ibland går man igenom livet och tänker, “oj, jag fyller snart 40, jag kanske inte borde hålla på och spela i ett rockband längre”, och man oroar sig för hur man ska fixa det med pengar och sånt… – Vid 44 års ålder har du inte så mycket val längre så det är lika bra att du vänjer dig och har så kul du bara kan! säger Chris och får Carla att fnissa.

Om ni ser tillbaka på er karriär, tycker ni att ni förlorat nåt genom åren som ni önskar ni hade kvar?

– Vi har förlorat olika saker vid olika tillfällen, men mycket av det tycker jag att vi har fått tillbaka bara det senaste året, menar Chris. En del som vi liksom har förlagt har vi funnit igen. Det kändes väldigt tydligt på turnén i våras. I början hade vi nån sorts korkat självförtroende när vi bara gick ut och BOOOOM!!! spelade med alldeles för mycket energi ibland…

Haha, en del av de där tidiga spelningarna är rätt kul…

– Dom är helt vansinniga och knäppa och bullriga och snabba och men femminuterspauser mellan låtarna när vi stämde gitarrerna.

De ler åt minnet. Chris jämför förr och nu. – Vår musik har, på gott och ont, blivit mer sofistikerad, och det är en utmaning hur man ska lyckas presentera det och hur detaljerat man ska göra det på scen. Det var en börda under några år, om vi skulle rocka eller inte rocka och spela de långsammaste låtarna vi hade. Förmodligen till vår fördel bestämde vi oss för att försöka göra det live som vi gjorde på skiva. – Tack gode gud att vi hade proffsiga ljudkillar som hjälpte oss! lovprisar Carla. – Nu för tiden har vi ju folk som hjälper oss, bekräftar Chris. Vi har en roadie. Vi har en buss som gör att vi kan hålla oss någorlunda hälsosamma, haha! Vi får bättre med sömn numer… Men visst förlorar man nåt. Vi har inte kvar den där oblygheten vi en gång hade. En del av det vill man bli av med, för egentligen är det inget annat än missriktad energi. Jag tycker att vi är bättre på att hushålla med energin nu. Jag känner mig rätt privilegierad att ha kommit till en punkt där vi kan spela det vi vill spela. Jag skulle aldrig vilja tillbaka till som det var förr. – Vi kan fortfarande ha glöden men med större finess. Vi måste inte krossa fingrarna mot instrumenten längre, ryser Carla.

Vad gjorde ni egentligen före Walkabouts? Chris, spelade inte du med Ben Thompson som sen gjort skivomslag åt er?

– Nja, han var aldrig med i bandet, han bara hoppade in en gång. Det var riktigt konstigt… Jag var med i ett punkband , eller det var väl mer poppunk. Vi spelade låtar av Clash och Jam och Buzzcocks, såna grejer, runt 79-80. Det fanns en punkställe i Seattle vid den tiden som hette The Guerilla Room. De bokade oss faktiskt för två kvällar. Vår sångare jobbade om dagarna och fick en häftklammer i foten samtidigt som vår trummis fick jobb samma dag som vi skulle spela. Så där var vi, utan trummis och utan sångare… Så jag och basisten fick sjunga medan Ben Thompson spelade trummor dessa två kvällar. Han hade aldrig spelat trummor tidigare. Han brukade slå på kaffeburkar hemma i sovrummet…

Hehe! Du då Carla, har du några lik i garderoben?

– Jag spelade med några amerikaner när jag bodde i Freiburg i Tyskland. Det var -78 till -80. Vi kallade oss Squeaky Clean och brukade spela på caféer och på gatan. Vi körde Beat on the Brat och lite folk, bluegrass och rock. – Det låter ju som vår platta Rattlesnake Gardens! utbrister Chris. Vi tjänade rätt bra med pengar faktiskt. Jag vet inte om man kan göra det i Europa längre eller om polisen försöker stoppa gatumusiken. Synd i så fall. Det är en bra start för många i början av karriären och om man vill lära sig sjunga med stark röst. – Det kanske jag borde prova! säger Chris självironiskt.

Är det nåt ni önskar ni gjort annorlunda under er sjuttonåriga karriär?

– Jag ägnar inte mycket tid åt att brottas med ånger eller försöker ändra det förflutna, svarar Chris. Jag kanske borde göra det, men jag förlorar mig vanligtvis så mycket i varje nytt projekt jag ger mig in i. Ärligt talat, det enda jag kan känna mig ångerfull över är rätt ytliga saker. När jag tittar på våra gamla promobilder blir jag ibland förfärad. Det fanns gånger när vi verkligen kunde behövt en stylist.

Är det möjligt för er att föreställa er ett liv utan Walkabouts?

– Jag funderade mycket över det under året före vi gjorde Trail of Stars, tillstår Chris. När vi hade lämnat Virgin och med alla medlemsbyten och allt personligt kaos undrade jag faktiskt om vi skulle kunna lappa ihop allt igen. Jag kom till ro med tanken på att livet skulle gå vidare också utan det här bandet som jag älskar så mycket. Efter Trail of Stars och nu efter ytterligare två plattor har jag verkligen svårt att tro att vi skulle lägga av. Det kanske blir längre glapp mellan plattorna, turnéerna blir kanske kortare, men jag är rätt övertygad om att Walkabouts kommer fortsätta göra musik en lång tid framöver.

Så vad kommer att hända den närmaste tiden?

– Vi kommer att turnera i sommar, skvallrar Chris, och sen är det möjligt att vi ska spela med en rätt känd österrikisk sångare, skådis och regissör som heter Andre Heller. Han började lite i Jacques Brel-stil, väldigt politisk ute på vänsterkanten. Han har inte gjort en platta på tio år, och behöver ett band. Hans skivbolag undrade om vi ville göra det. Hela idén är så tokig att det är fullt rimligt att vi gör det! – Och så borde vi väl fundera på en ny Walkabouts-platta i höst, tillägger Carla.

Blir det rentav nån ny skiva med Chris & Carla?

– Tja, jo, säger Chris. Fast det är tveksamt om det blir nån i år. Jag måste göra låtar först. Det kanske blir i december. Det är ingen brådska med det. Särskilt inte som den förra, Swinger 500, fortfarande låter fräsch i mina öron. – Den nya måste bli bättre än den, säger Carla som Piff. – Eller i alla fall annorlunda, säger Chris som Puff.

Glenn Slater, piano

Glenn Slater var med i det första Seattlebandet med trummaskin, de experimentella Melting Fish, tillsammans med sin bror. De sjöng på japanska genom effektpedaler. Slater kom med i Walkabouts 1988, nästan av en slump. Han har med åren fått en mer framträdande plats i gruppen med sina orglar och ovanliga elektroniska instrument. Han jobbar ständigt på eget material, och planerar att släppa en egen platta..

Berätta om när du började spela!

– Jag har ingen klassisk skolning, och jag började inte med att spela piano. Jag var 15 år 1975 när de första syntarna började komma och jag blev helt förbluffad av instrumentet. Jag lovade mig själv att spara pengar i ett år för att köpa en, och ville jag fortfarande ha den när året var slut skulle jag ha den. Jag lade undan pengar i smyg och berättade inte för mina föräldrar att jag hade köpt den där prylen. Det gick bara att ta en ton åt gången och hade inga förinställda ljud, utan man fick göra alla ljud själv från scratch. Så därför lärde jag mig från grunden hur man gör. De första åren gjorde jag mest oljud och konstiga grejer, men blev tvungen att lära mig ta ackord när jag började spela i band. Runt 81/82 började jag studera för en improvisationslärare som förresten hade lärt upp en av Diana Ross pianister. Han var helt galen, som från yttre rymden, med riktigt knäppa jazzgrejer. Jag lärde mig otroligt mycket av honom. I början försökte jag också spela fusionmusik. Det var riktigt dåligt. Jag kunde inte. Ingen i bandet kunde. Det var då jag för första gången träffade Matt Cameron som sedan var med i Soundgarden.

Har du kvar nåt av allt avantgarde nu när du spelar i Walkabouts?

– Mer än nånsin tycker jag. Jag har lärt mig mycket av Chris Eckman ifråga om att se till vad låten i sig behöver. Men jag har fått ett förnyat intresse för avantgarde-grejen. Jag gillar att använda mellotron en hel del, och funderar på att ta med nån av mina gamla syntar. Jag har två minimoogar, lika klassiska som en gammal violin. Vara lite mer äventyrlig. Folk verkar gilla det.

Det verkar som att du väldigt mycket blev gruppens centrum på Trail of Stars och under den jobbiga tiden däromkring.

– De andra säger ju det, men jag kan fortfarande inte se det på det viset. Visst, jag spelade rätt mycket på plattan, men Chris spelade också piano på den. Men allt var helt vansinnigt, jag gick också igenom en massa saker... Min fru lämnade mig, Baker hade dött... Och allt hände på en och samma gång.

Fantastiskt egentligen att bandet fortsatte och att ni fick ut en platta!

– Ja verkligen! Det var så mycket känslomässiga grelar… Jag kommer ihåg en gång när Chris kommer ut ur studion med tårar i ögonen efter att ha sjungit raden “the day I stopped caring”. Det var liksom... oj! Det var som om det var exorcism för honom. Min fru blev tillsammans med en annan medan jag var på turné. Jag hittade en liten låda på tre kvadratmeter där jag ställde in mitt keyboard och byggde en säng ovanför. Där bodde jag i två och ett halvt år. Men jag tror det gjorde mig gott. Det hjälpte mig att fokusera på musiken igen.

Terri Moellers, trummor

Terri Moellers började spela piano, men när hon i tioårsåldern hittade en virveltrumma hemma i familjen insåg hon att det var trummis hon ville bli. Hon har spelat i olika band hemma i Seattle sedan hon var 14. Hon gick med i Walkabouts 1992, och medverkar på samtliga skivor utom en från New West Motel och framåt. Hon är också ena halvan av Transmissionary Six, ett slags experimentell americana-duo, där den andra är Paul Austin, tidigare i Willard Grant Conspiracy. Transmissionary Six släppte nyligen sin självbetitlade debut-CD. Kolla gärna deras hemsida: www.transmissionarysix.com.

Hur kom du med i Walkabouts?

– Jag jobbade på en restaurang tillsammans med Michael Wells, vår gamla basist. Genom honom träffade jag Chris och Carla och det slutade med att jag flyttade in hos dem. När Grant Eckman slutade frågade de om jag ville spela trummor istället för honom, och jag sa ja.

Men du hoppade av bandet ett tag?

– Ja, strax före Train Leaves at Eight och var borta i ett halvår. Jag behövde en paus helt enkelt. Min pappa hade dött ett halvår tidigare, strax innan Trail of Stars-turnén. Jag trodde nog inte att jag skulle komma tillbaka till bandet, jag tänkte att, jaha, det var det det. Men så hängde jag med på sommarturnén 2000, och här är jag nu, haha!

Du är medlem på livstid!

– Ja precis, jag väntar på guldklockan! Jag var tvungen att skaffa nytt pass till den här turnén eftersom det går ut efter tio år. Det gamla fixade jag lagom till att jag började turnera med Walkabouts!

Hur tycker du bandet har förändrats genom åren?

– Vi har gått igenom olika faser, och helt medvetet prövat olika saker vilket har varit det bästa för mig som trummis. Särskilt med Nighttown och Trail of Stars var jag tvungen att lära mig nya intressanta saker. – Det känns som att vi är mer sammankopplade och samstämmiga nu, kreativt sett. Vi har aldrig suttit ner och planerat nåt sånt, det sker nästan instinktivt. Det är mer spontant och kreativt. Energin är större.

Hur mycket frihet har du som “kompmusiker”, och jag menar det inte negativt.

– Nej, jag förstår det. Jag tar inte kompmusiker som en förolämpning, snarare som en komplimang. Det betyder att jag lämnar plats åt själva låten. Jag har väldigt stor kreativ frihet. De andra har ibland förslag på hur jag ska spela, men ofta kommer de bästa idéerna från nån som inte spelar trummor. Och jag är beredd att pröva det mesta!

Moe Tucker?

– Jag tycker jättemycket om Moe Tucker! Jag har till och med en affisch på henne hemma, inramad och allt! Den är en av de få saker jag äger som jag verkligen gillar. Det finns ju inte så många kvinnor som spelar trummor. Jag har en tolvårig tjej som elev och kommer snart att få en till. När jag var i tolvårsåldern hade jag egentligen ingen jag kunde se upp till. Velvets upptäckte jag inte förrän jag var en 16-17 år.

Om du fick välja helt fritt vilken väg Walkabouts skulle ta, vad skulle det bli?

– Jösses vilken svår fråga! För varje liten sväng bandet taget har det funnits det som funkat bättre och det jag gillat mindre. Jag vet faktiskt inte.

Skulle det bli nåt i stil med Transmissionary Six?

– Hm… Banden är så olika. Bland det coola med Walkabouts är den där tätheten. Och det jag gillar med Transmissionary Six är att det är mer sparsamt och enkelt. Jag har lättare att säga vad jag skulle vilja göra med Transmissionary Six, skriva fler texter, ta låtarna lite längre, utveckla rytmsektionen. Och gärna göra en platta till!

Hur du blir ett Walkabouts-fan i sex-steg

NEW WEST MOTEL (LP/CD 1993)

Med Terri Moeller bakom trummorna blev Walkabouts rena krutdurken. Townes Van Zandt var mycket stolt över gruppens dödsföraktande version av Snake Mountain Blues. Findlay’s Motel är perfekt film noir i ord och musik.

SETTING THE WOODS ON FIRE (LP/CD 1994)

This one goes to eleven, med gitarrer som skrämmer Neil Young hem till ladan igen. Inte grunge men punch. Mer berusande än alkohol, mer upplivande än Prozac och ett gott skäl till att aldrig ge upp. Bordertown är en klassiker.

LIFE FULL OF HOLES (CD 1995)

Första försöket för utbrytarduon Chris & Carla, och ett suveränt sådant. Titellåten dallrar i hettan, Sleep Will Pass Us By kopplar ett klaustrofobiskt grepp och Silent Crossing är bara hur bra som helst.

DEVIL’S ROAD (LP/CD 1996)

Störtar mitt hus samman är Devil’s Road den skiva jag instinktivt kommer kasta mig in för att rädda. Musik blir sällan bättre än såhär, om någonsin. Perfekta arrangemang i perfekta låtar på en perfekt skiva. Ordet mästerverk uppfanns för Devil’s Road.

A JANELA (CD 2000)

Chris Eckmans enda soloplatta vibrerar av kusligt påträngande känslor i natthimmelsblå nyanser. Finns bara att köpa via postorder från Glitterhouse www.glitterhouse.com men värd varenda uns av ansträngning.

ENDED UP A STRANGER (CD 2002)

Beviset på att Walkabouts alltid går att räkna med, oavsett hur stora deras motgångar är. När titellåten klingar ut lämnar den dig i en tjock tystnad med nackhåren i militärisk givakt. Och produktionen är kanske den bästa på någon Walkaboutsplatta överhuvudtaget.

prominent 1997 skrev Prominent skivkontrakt med danska Solmed. Ett år senare var debutplattan klar att ges ut. Men skivan släpptes aldrig. Anders Enquist plockade upp luren och checkade läget.

En del är kanske vid det här laget familjära med en låt kallad She som spelats mycket i P3 Soul och roterat en del på ZTV. En nysläppt EP är dock fortsättningen på historien om Malmögruppen Prominent. Och södra Sverige visar mer och mer att man är att räkna med inom svensk hiphop och soul. She är det första som släppts med Prominent men redan för sju år sedan upptäckte bandets fyra medlemmar Colosso, S Pinero, Castelo och producenten Alex K att kemin dem emellan stämde och resultatet blev en legering av starka personligheter med rötter i modern r&b, hiphop, jazz och latinamerikansk tradition.

Herrarna i Prominent är dock inga duvungar som suttit med prestationsångest under sju år. Alex K har producerat musik sedan början av 90-talet. Colossos började redan som trettonåring skriva och rappa. Han kör fortfarande en del solo och hans låt The Fasultz toppade i P3 Hip Hop. Han går bland annat även att höras på Ordkrig-samlingen med den egna All Around the World. Castelo och S Pinero har i sin tur jobbat ihop i tidigare konstellationer och Castelo har även medverkat på Petters senaste album och låten Pissar på dig samt Det svider på Ayos andra album.

ATT DET TAGIT sju år för Prominent att ge ut en singel och en EP är en helt annan historia. En ganska trist sådan. Prominent skrev redan 1997 skivkontrakt med independentbolaget Solmed, en underetikett till danska BMG. Ett förskott betalades ut så Prominent kunde bygga ut sin studio i Malmö för att kunna spela in ett album på egen hand. När så detta album var färdiginspelat 1998 och mastertejpen var i danskarnas hand så föll allt ihop. Mannen som från början trott på och tecknat kontrakt med Prominent lät meddela att han inte längre trodde på det hela och att albumet inte kommer att släppas. Men inte nog med det, danskarna åkte till Malmö och hämtade utrustningen som Prominent köpt till sin studio med förskottspengarna på albumet. Man behöll även mastertejpen. Prominent fick därefter ägna sig att komma loss från kontraktet. Det tog nästan två år och när allt var klart var det bara till att börja om igen. Studion fixades ihop och sedan dess har Prominent ägnat sig åt att spela in nya låtar. Förra året tecknades ett kontrakt med Sony. Singeln She var första smakprovet och nu har alltså även en EP med fem nya låtar släppts och den visar att det finns en del i bagaget. När jag pratar med Colosso en dag i maj så pågår inspelningar i studion i Malmö för fullt. Men man kan ju fundera på om Prominets oflyt verkligen är över. Colosso berättar nämligen att man precis städat upp efter att ha haft översvämning i studion. Den ligger vid kanalen i Malmö och tydligen har vattnet stigit så pass och letat sig in. Colosso spekulerar i att byggnaden inte riktigt håller måttet. Men vattnet var ingen anledning att stoppa inspelningarna.

– Vi samlade ihop alla grejerna i den torra hörna som fanns kvar i studion och fortsatte jobba.

Melodisk hiphopsoul legerat med nutida soul och r&b, funkiga mjuka feta knorrar, smattrande trumbeats och lite attityd plockat från swingbeats souliga glansdagar med Teddy Riley i spetsen men i en mjukare, varmare analog produktion, är det en riktig beskrivning av Prominent tycker du?

– Visst ligger det mycket i det. Några av oss började skriva musik samtidigt som det handlade mycket om swingbeat i den amerikanska soulen så att det finns swingbeatdrag är inte så konstigt.

Här finns även jazz och latinamerikanska rytmer som i Salud (Speakeasy). Är det ett experiment eller kommer det mer av detta?

– Salud är en sida av oss som är förknippade med våra rötter. Men som vi känner det idag så kommer vi gå mer åt soulhållet.

Emancipation på den nu utgivna EPn är oerhört melankolisk, varm och vacker hiphop/soul.

– Vi vill spela in låtar för dansgolvet. Folk ska kunna dansa till vår musik. Men vi vill även spela in låtar som just Emancipation. Det är de här två sidorna vi har i oss och känner mest för och också de vi kommer att försöka utveckla vidare.

Jag vill inte med denna artikel vilseleda er med att säga att Prominent är unika eller totalt annorlunda. Men det är inte “the issue” här. Det handlar om att Prominent med sin EP visar att de behärskar en sak till fulländning; att göra skön hiphopsoul med en påtalande laidback och självklar attityd. Calasso säger själv att de inte försöker revolutionera soulmusiken eller annat men att musiken de gör avspeglar mycket av deras personligheter.

När kommer då albumet, Colosso?

– Om sju år, haha. Nej, allvarligt, vi har idag spelat in 25 låtar och ska spela in 10 till. Därefter plockar vi ut de vi vill ha med på ett album och sätter oss ner med skivbolaget. Men jag tror att vi nog ska kunna ha ett album ute i augusti eller september.

Låt oss hoppas det. Prominent är så pass bra att de förtjänar en ärlig chans nu.

mr. c

Kerstin Wersäll åkte till London för att prata med den legendariska klubbpionjären Mr. C. En galen och knäpp kille i toffs som en gång i tiden skapade och utvecklade soundet på dansgolven världen över med sitt The Shamen. Nu är han tillbaka igen...

Vid första anblicken ar det svårt att tro att det är han. Den lilla mannen som öppnar dörren till studion i Holloway i norra London påminner inte så mycket om popstjärnan som för tio år sedan fick 80.000 besökare på Glastonburyfestivalen att jubla. Med sitt rufsiga hår, t-shirten med tryck och en cigarett i mungipan är han inte direkt glamorös. – Kom in, kom in.

Det är dunkelt inne i studiolokalen. Och lite muggigt. Den obligatoriska engelska heltäckningsmattan ser ut att ha sett bättre dagar. Ett bord och några stolar mitt i det stora rummet utanför studion är de enda möblerna. I ena hörnet står ett flipperspel. – Sätt dig.

Han börjar berätta. Och snart märks det att nog är det han alltid. DJ:en, producenten, rapparen och det numera upplösta The Shamens frontman Mr C. Historien börjar för ungefär 15 år sedan. Ja, egentligen mycket tidigare än så. Men det var då det tog fart på riktigt.

Det var sommaren 1988. The summer of love. London var acid house, illegala warehousefester och party dygnet runt. I en studio på Clink Street, nära London Bridge, hölls en rad legendariska fester. Richard West, aka Mr C, var residerande DJ. – Det var galet. Du tittade dig omkring och såg den fulaste person du sett i ditt liv. Du tittade åt andra hållet och såg den vackraste person du någonsin sett. Det var alla typer av människor, från alla samhällsklasser och med alla hudfärger. Folk kom i kostym eller träningsoverall, gympadojor eller finskor. Det var London, i ett vansinnigt, rusigt tillstånd.

Det var på en Clink Street-fest som Richard för första gången träffade Colin Angus och Will Sin, de dåvarande medlemmarna i The Shamen. Mötet blev början till en annorlunda framgångssaga. Colin och Will gillade det Mr C gjorde och när de behövde någon som rappade på Move Any Mountain frågade de honom. 1991 blev han en fullvärdig medlem av bandet. The Shamens innovativa elektropop låg precis rätt i tiden och med Mr C som vokalist och producent slog bandet igenom med buller och bång. – Det var fantastiskt. Vi reste runt jorden och gjorde narr av etablissemanget. Omstörtande låttexter och vansinniga intervjuer. Jag drev med samhället och kunde göra det utan protester, fick istället klappar på axeln för det. Det var otroligt kul. 10 år har gått sedan Richard och de andra i The Shamen retade upp det konservativa England genom att gå in på förstaplatsen på Englandslistan med den drogvänliga Ebeneezer Good. Mr C har passerat åldern då det är roligt att rappa ”Eezer Good” (E’s are good). Nu släpper han sitt första soloalbum. – Det är på tiden kan man tycka. Men jag har inte kunnat göra det förrän nu. Jag var signad till Shamen till slutet av -98 och när bandet upphörde helt -99 var det början till den förändring jag har gått igenom i mitt liv. Det är därför albumet heter Change, det handlar om mitt liv och hur radikalt det har förändrats de senaste två, tre åren.

ALBUMET INNEHÅLLER ALLT från lugnare elektro till pumpig tech-house. Allt är producerat av Mr C och olika vokalister och livemusiker framträder i de olika låtarna. Det är melodiskt och inte lika avsett för dansgolvet som det som annars släpps på Mr C:s label End Recordnings.

Att enbart producera och DJ:a innebär ett ganska annorlunda liv jämfört med att vara med i ett band som The Shamen. Men Mr C ser det inte som en negativ förändring. Han saknar inte Shamen-åren. – Att vara popstjärna är för folk i 20-årsåldern. Jag skulle inte vilja vara 25 igen. Åren mellan 20 och 30 var roliga men att vara över 30 är fantastiskt. Man vet vem man är och var man gör, man är mer inne i sitt yrke och gör det bra. Allt är lugnare. När man var 25 var man alltid tvungen att bevisa något.

Den kanske största förändringen har skett i Richards privata liv. Han är numera gift med den mexikanska skådespelerskan Xochitl. De träffades på vintermusikkonferensen i Miami för två år sedan och gifte sig i juni förra året. – Det är fantastiskt. Jag har aldrig mått så bra. Jag trodde inte att äktenskapet var en institution som passade mig. Att gifta sig innebar för mig att följa religionens och samhällets regler för mycket och jag ville inte göra det. Men sedan träffade jag Xochitl och någonting hände. Någonting vilt, någonting fantastiskt, någonting som tog mig dit jag aldrig varit förut. Och äktenskapet blev en hyllning till kärleken. Det var därför jag gifte mig.

Han använder stora ord, Mr C. Men det blir inte fånigt, han klarar av det. Det märks hur det kommer sig att han har kommit undan med både det ena och det andra i sina dagar. Fast ibland blir det lite förvirrat. Som när han ska förklara vad The Shamens texter egentligen handlade om.

– Det var inte så många som fattade vad vi egentligen sjöng om. Love Sex Intelligence handlar om att uppnå en högre medvetandenivå genom orgasm. Ebeneezer Good talar för sig själv. Destination Eschaton är…Eschaton är den slutliga platsen för all vetenskap och information, det är där all information existerar. Boss Drum handlar om att nå ett förändrat medvetandestadium genom rytm och ljud. Ljud förändrar vår hjärna, frigör seretonin och slänger oss in i världen av det mekaniska, DET ANDRA. Vad pratade vi om nu igen? Jag tappade tråden.

MR C HAR HÅLLIT på med musik sedan han var 16 och började rappa på klubbarna i London. Vid 16 års ålder hoppade han av skolan och började jobba som takläggare. När han var 21 tröttnade han på blåmärken och smuts under naglarna och bestämde sig för att sluta jobba på byggen. Richard ville inte vara arbetarklass resten av livet. Han trodde att han såsmåningom skulle kunna försörja sig på sin musik. Men han var tvungen att jobba med något under tiden. Helst något som gick att kombinera med att vara ute hela natten. Mjölkbud visade sig vara det perfekta jobbet. Richard gick ut på kvällen, kom hem på morgonen, drog på sig overallen, åkte ut med mjölken, åkte hem, åt, gick och lade sig, gick upp klockan nio och gick ut igen. Sju dagar i veckan. – Det fungerade perfekt. Jag kunde leva mitt liv och ändå klara mig. Jag tjänade inte direkt några pengar på att rappa. Det handlade mer om att lära känna folk, komma in gratis på klubbarna och få gratis drinkar. Sedan började jag DJ:a och då blev jag tvungen att lära mig nya saker. Men då var det lätt för mig att få spelningar för jag kände redan alla klubbpromotors. När det började bli bättre betalt sade jag att nu får det vara nog. Inga fler mjölkbud-jobb. Jag tjänade ungefär 400 pund i veckan så jag kunde köpa skivor för 150 och klara mig på resten.

Mr C har varit en framträdande figur i Londons undergroundscen i över ett decennium nu. Inte minst har han påverkat klubbscenen genom att tillsammans med partnern Layo (ena halvan av Layo & Bushwacka!) öppna sitt eget ställe, The End. Klubben ses av många som Londons bästa. Många är de som, utan att lyckas, har försökt kopiera konceptet. En imponerande lineup flera kvällar i veckan har givetvis gjort mycket. Men även den trevliga stämningen har till stor del bidragit till framgången. – Det var svårt i början. Det var inte lätt att få en undergroundcrowd att komma till ett snobbigt ställe i West End. Men det handlar om service mer än om någonting annat. Vi har det bästa ljudsystemet i Europa. Personalen i dörren är hårda men rättvisa. Vakterna är så trevliga som de kan vara i den miljön de vistas i. Andra klubbar stänger av kallvattnet på toaletterna för att öka försäljningen i baren. Vi har satt en vattenfontän vid dansgolvet för att folk ska kunna dricka där. Vi är inte ute efter att suga pengar av folk, vi vill göra ett bra ställe. Mr C spelar själv en gång i månaden på The End på sin Subterrain-kväll. Resten av helgerna i månaden spelar han på andra klubbar runt om i världen. Men inte så länge till. Han känner att det snart är dags att börja ta det lite lugnare. – Jag kan inte se mig själv DJ:a på det här sättet när jag har fyllt 40. Jag vill inte bli en sån där gammal DJ. Det finns redan alldeles för många av dem. När jag är 45 vill jag inte springa omkring med skivväskor. Då vill jag sitta på en yacht i Karibien. Jag vill ha barn också. Men jag vill vara där för mina barn, inte resa omkring medan de är hemma.

36-ÅRIGA MR C planerar att börja varva ner lite om några år. Inom den närmaste framtiden kommer han att fortsätta producera musik, DJ:a och göra radio och TV.

Var kommer då namnet Mr C ifrån?

– Jag var rappare. Jag var ju tvungen att ha ett namn. ”I am Richard West, I rap the best”, det funkade liksom inte.

Men varför Mr C?

– Det cirkulerar några olika historier, vill du ha den riktiga? Ar du säker, den riktiga är tråkigast. Ok. Jag jobbade på CB Radio och kallade mig själv för Chelsea boy. Jag älskar Chelsea (fotbollslaget). De är kanske inte bäst men jag önskar att de vore det. I alla fall, vid 16 tog jag ett kliv från pojke till man och Chelsea Boy blev Mr C.

Vilka är de andra historierna då?

– Mina vänner brukar säga att det betyder ”cunt”. Jag gillar att driva med folk. Jag gör det hela tiden, funderar alltid ut nya sätt att reta upp folk tills de säger ”leave me alone you cunt”. Storyn som jag gillar att berätta för religiösa människor är att C kommer från fysiken. C är hastigheten som vi mäter ljus med. C är lika med ljus och om c är lika med ljus så är jag prinsen av ljus, Lucifer, hänford av mörkret

Han är lite knäpp, Mr C. Men väldigt charmig.

Är du trött på treminuterslåtar inspelade i ”charmigt” primitiva hemmastudios? Längtar du efter något maffigare, mer färgsprakande? Kanske skulle du rentav uppskatta en flygande gris eller två? Då är Pink Floyd bandet för dig.

Popvärlden är full av oskrivna lagar. En av dessa har i flera år lytt ”Du skall icke vara pretentiös.” Pop, har vi fått lära oss, ska ha refränger som fäster efter första lyssningen. De ska framföras i ett litet format och texterna ska vara begripliga för vem som helst efter en minuts slölyssnande.

Men nu verkar denna lag äntligen vara på väg att vittra sönder. Plötsligt är det mer än okej att gilla ett band som Spiritualized vars musik inte direkt är anspråkslös, självaste Radiohead gör flummiga rymdskivor och allt färre vill ertappas med att spela vanlig catchy gitarrpop. Tiden är kort sagt mogen att återupprätta det mest uppblåsta, svulstiga och pretentiösa bandet av dem alla: Pink Floyd.

Länge har det varit närapå estetiskt självmord att lyssna på Pink Floyd. De storslagna arrangemangen, den minutiöst polerade produktionen och de gravallvarliga texterna - allt detta har gått på tvären med 1990-talets smakideal. För att inte tala om konserterna. Live kunde Pink Floyd få en grupp som Kiss att verka minimalistiska. Det gruppmedlemmarna själva saknade i personlig utstrålning lät de ersätta med världens största ljusshower, filmprojektioner och uppblåsbara grisar som med lysande ögon flög över publikens huvuden.

Men nu när Simian, Beta Band och Air för att nämna några, firar triumfer med musik som alldeles tydligt har sugit kraft ur gamla Pink Floyd-skivor, får vi som alltid har gillat gruppen kanske äntligen Den Goda Smaken (vad det nu är?) på vår sida. Vill man vara optimistisk kan man kanske här se ett bevis på att riktigt bra musik, sådan som Pink Floyd gjorde under sin glansperiod, i slutändan alltid övervinner tillfälliga trender.

Ett litet förtydligande bara innan vi fortsätter: Pink Floyd finns inte längre och har inte funnits på nästan tjugo år. Det Pink Floyd som under åttio- och nittiotalet kravlade varv efter varv runt jorden på ändlösa turnéer, och vart femte år fes ut en samling stadiumrocklåtar, räknas inte. Låt mig förklara:

Den första versionen av gruppen gjorde entré redan 1967. Bandets frontfigur hette då Syd Barrett och musiken man spelade var en sorts lo-fi psykedelia. Den här delen av Pink Floyds karriär är den som idag har högst status även om få av deras verkliga fans fattar varför. För egentligen var det först sedan Barrett lämnat bandet till följd av en alltmer skenande sinnesförvirring, och låtskrivaren/sångaren/basisten Roger Waters klev fram som gruppens verkliga ledare, började Pink Floyd göra stor musik. Och då menar jag inte bara stor i bemärkelsen episka texter och låtlängder. Under ett decennium skapade Waters ett pärlband av ömsom LSD-flummiga, ömsom knivskarpt klarsynta men nästan alltid vackra skivor, med Dark Side Of the Moon (1973) som kommersiell topp (plattan låg på USA-listan 736 veckor i följd!) och svidande smärtsamma The Final Cut (1983) som avslutning.

Mest spelad idag är kanske The Wall (1979) som i allt väsentligt var Waters soloprojekt. Popmusik blir inte mer pretentiös än såhär. The Wall var inte bara ett dubbelalbum med 26 extremt välproducerade låtar, utan också en film regisserad av Alan Parker med Bob Geldof i huvudrollen, och en gigantisk teaterföreställning som sattes upp på konsertarenor världen över komplett med en mur byggd av frigolitblock och enorma dockor föreställande de olika karaktärerna. Handlingen, både i filmen och i föreställningen, kretsar kring en pojke, senare ung man, som till följd av en rad smärtsamma erfarenheter gör sig själv okänslig. Han bygger en imaginär mur omkring sig; en mur som skyddar honom från allt ont men också, vilket han upptäcker när det redan är för sent - från allt gott. Innanför denna mur av kyla utvecklas han till en diktatorisk rockstjärna som från scenen dompterar massorna att marschera i takt. The Wall kulminerar i en rättegång där han ställs till svars för sina handlingar varpå han döms till lagens hårdaste straff: Hans mur rivs ned. Vad Roger Waters tycks vilja säga är att vi inte kan leva med en mur omkring oss. Att vi, hur ont det än gör, måste försöka bevara vår öppenhet, vår sårbarhet. Åtskilliga är vi som här har hittat soundtracket till våra blödande tonårsneuroser. Jag var inte den enda på min gymnasieskola som klottrade väggarna fulla med textcitat som ”There must have been a door there in the wall when I came in” och ”Tear down the wall”...

Efter The Final Cut kände sig Waters färdig med Pink Floyd. Alltså sade han adjö och godnatt och påbörjade sin solokarriär som efter ett par kanonplattor i slutet av åttiotalet har sackat av rejält både vad det gäller utgivningstakt och kvalitet. Hans senaste studioalbum Amused To Death kom 1992 och var, trots (eller kanske på grund av) att det hade tagit hela fem år att göra, en tämligen blek historia. Ännu värre var det med hans stjärnspäckade nyuppsättning av The Wall i Berlin strax efter att den verkliga murens fall. Eller vad sägs om gästartister som, hrrm, Bryan Adams och, host host, det tyska powerballad-bandet Scorpions?

Det dröjde fyra år efter splittringen innan Waters gamla gitarrist David Gilmour blev pank och beslutade sig för att skaka liv i liket tillsammans med trummisen Nick Mason och klaviaturspelaren Richard Wright. Waters försökte med rättsliga medel hindra dem att kalla sig Pink Floyd men misslyckades och 1987 släpptes det första av två måttligt upphetsande studioalbum. Inte förrän i fjol ansåg sig Gilmour ha samlat ihop tillräckligt med slantar inför sin ålders höst och lät meddela att utgivningen av best of-samlingen Echoes förmodligen var det sista världen får se av Pink Floyd.

Men Roger Waters är inte riktigt redo att ge upp än. Den 25 maj spelar han i Globen och trots att det bara rör sig om ännu en trött idissling av urgamla succéer kan jag inte låta bli att känna en förväntansfull ilning längs ryggraden. Att de senaste livstecknen från mannen i fråga inte har varit mycket att hurra för, spelar liksom ingen roll. Vi talar trots allt om den artist som en gång skapade några av rockhistoriens mest storslagna, pretentiösa och allvarliga ögonblick.

pink floyd

Staffan Rislund

nicolai dungers egen världsatla

s as

Nicolai Dungers vinyltrilogi är sommarens billigaste upptäcktsfärd. Resan går från Piteå till Paris och från Israel till Australien på bara några timmar. Avslutningen sker - tillsammans med nyfi kna hundar och fl itiga syrsor - i den grekiska grönskan. Christian Örjeståhl tog med sig anteckningsblock och kameran och hängde med.

Nicolai Dunger har berättat kärlekshistorier med sin musik sedan mitten av 90-talet. Med små, små penseldrag har han ritat upp en musikalisk världskarta - Nicolai Dungers eget atlas.

Norrbotten och Piteå…

– Norrbotten är mitt hem. Om jag blev tvingad att välja var jag skulle bo så skulle det bli i Norrbotten. Men jag tycker inte att min musik har någon stark norrbottnisk ton. Självklart finns det där, jag är norrbottning, Jari - min producent (Jari Haapalainen är grymt skön och spelar även med Bear Quartet. Reds. Anm.) är norrbottning och många musiker som jag spelar med kommer också därifrån. Jag tror inte att det är ett medvetet val men jag känner att jag vill ha dem omkring mig - det känns skönt helt enkelt.

Stockholm…

– Det är enkelt för mig att arbeta i Stockholm. Allt jag behöver finns här. Och jag är anonymare här än vad jag kanske skulle ha varit i Piteå. Det är inte så jäkla roligt att vara lokalkändis i en liten håla. Men jag tror även att Stockholm är en stad som jag alltid kommer att längta bort från. Jag vill kunna ha lugn och ro omkring mig - i Stockholm kan det vara svårt att finna. Stockholm är svårt på det sättet.

Paris…

– Det är den mest romantiska och snyggaste stad jag vet. En tid när jag läste mycket Marcel Proust råkade jag befinna mig i just Paris och det var som om böckerna närde en parallellhandling till mitt eget liv. Det var häftigt. Jag tycker om stora saker och stora uttryck. Det finns i Paris.

New York…

– En av de mest levande och roliga städer jag besökt. Speciellt om man vill partaja. Eller om man vill komma nära jazzen - den finns ju där, lever där. Det är verkligen en viktig del av deras kulturarv som finns så påtaglig i New York. Jag kan tänka mig att New York är en storstad som är enkel att förälska sig i.

Israel…

– En oerhört komplex, smältdegelslik värld som erbjuder en ordentlig krock för den som kommer från Skandinavien. De israeliska människorna är något av det vackraste folkslaget jag mött. Jag arbetade ett år på en grisfarm utanför Jerusalem, vilken måste vara världens vackraste stad. Sedan bodde jag bland annat i en kibbutz under en längre tid. Jag hade min flickvän i Israel.

Australien…

– Min första resa utanför Sverige gick till Australien. För mig är det ett land som jag förknippar med en tid i mitt liv då allt “vände”. När jag riktade in mig på självförverkligande. Jag var nog ganska naiv när jag kom dit, jag skulle ut och segla i närmare två månader. Det var mycket tuffare än jag hade förväntat mig. På havet handlar det om att överleva. Och för att överleva måste du kämpa, det var ruffigt och det var tufft. Men det var bra för mig - innan hade jag känt att det var så mycket som jag hade att brottas med. På havet var det bara en sak som spelade roll - att komma tillbaka. Det är något jag inte kommer att glömma.

Grekland…

– Vi spelade in Sweat Her Kiss där. Det var en oerhört skön och mysig inspelning. Grekland kommer alltid att vara platsen där jag avslutade trilogin, en plats där jag celebrerade allt jag gjort dessförinnan. Jag kunde gå tillbaka till kärnan, där allt en gång i tiden började. Med en nylonsträngad gitarr och enkla vackra melodier. Vi spelade in skivan utomhus, med några hundar och syrsor i bakgrunden, det var oerhört skönt. Jag ville göra en avslappnad skiva och den blev verkligen som jag ville ha den. Oerhört avslappnad faktiskt.

Nicolai Dunger kommer från Piteå och är aktuell med cd-boxen The Vinyl Trilogy. Senare i höst kommer en skiva inspelad med Will Oldham och därefter ett samarbete med Mercury Rev. Grymma grejer!