den buttre ängeln från belfast - Staffan Rislund om en hjälte
I
rländske Van Morrisons nya album Down the Road som recenseras på annan plats i denna tidning, är hans ungefär femtioelfte skiva på lika många år. Jag har i skrivande stund inte hört den men en kvalificerad gissning är att den låter likadant som allt annat han har gjort de senaste två decennierna. Detta alltså från en man som en gång gjorde en skiva som inte låter som någonting annat. Det känns jobbigt att behöva erkänna men Astral Weeks från 1968 är nog det bästa album som någonsin har spelats in. Jobbigt, eftersom det är en sådan där grundmurad och sällan ifrågasatt klassiker, ungefär som Sgt. Pepper eller Velvet Undergrounds bananskiva. En sådan där skiva som alla som vill göra anspråk på att vara någorlunda bildade, gillar. En skiva som aldrig glöms bort när ett gäng vita medelålders rockkritiker sätter sig för att lista världshistoriens bästa album. Kort sagt: En skiva, som om den vore en människa, skulle heta Ingmar Bergman. En gammal gubbe som decennium efter decennium fortsätter att leva gott på gamla lagrar men som
26 | la musik
sedan många år bara står i vägen för dem som är yngre och bättre. VÅRA FÖRSTA MÖTEN var
långt ifrån problemfria. Jag försökte närma mig Astral Weeks på olika sätt; spela den i bakgrunden när jag gjorde något annat, lyssna på den i hörlurar på stan... Men det ville sig inte riktigt. Det var något vagt och ogripbart över hela skivan och jag började mer eller mindre betrakta den som ännu en av de där odödliga klassikerna som jag klarade mig lika bra utan. Som tur var fanns där en upptempolåt, The Way Young Lovers Do, som fastnade relativt snabbt. Det var för den låtens skull som jag trots allt fortsatte att återkomma till skivan ända tills marken, efter sådär tio lyssningar, började skälva under mina fötter. Arrangemangen som hade verkat så spretiga och skeva - fulla av flöjter på vilsna soloutflykter och akustiska gitarrer som tycktes ha läckt in från en angränsande studio - smälte plötsligt samman i mina öron. Jag kände igen känslan. Jag hade upplevt den några gånger tidigare; hur en skiva till en början bara känns
spretig och konstruerat otillgänglig men hur man ändå fortsätter att spela den med långa mellanrum eftersom den trots allt väcker någon slags nyfikenhet. Och hur den sedan utan förvarning öppnas och suger in en. Flera av mina favoritplattor lät bra första gången jag hörde dem men kanske har jag ändå en speciell relation till de här skivorna som jag har fått tampas och slåss med ett tag innan de har bjudit in mig. Kanske för att de på ett annat sätt än mer lätttillgängliga alster gör mig till medskapare. Astral Weeks är med sin komplexitet omöjlig att tröttna på. Det är inte den skiva jag först söker upp om jag vill ha snabba hårda kickar. Det finns sådana här också, till exempel i den redan nämnda The Way Young Lovers Do och i Beside You när Morrisons röst med orden “and you’re high on your high-flying cloud” växer till ett crescendo som smälter ihop med de vindlande gitarrerna. Men på det stora hela är Astral Weeks en skiva som glöder snarare än brinner. Låtarna är drömska, ofta långa, melodierna klättrar upp och ned i upptäcktsfärder som efter hundra lyssningar fortfarande inte känns förutsägbara. Det
