wu-tang clan

wu-tang 10 år senareclanAv Christian Örjestål och Niclas Janson Illustration: Mats Jonsson

“Shaolin shadowboxing, and the Wu-Tang sword style If what you say is true, the Shaolin and the Wu-Tang could be dangerous Do you think your Wu-Tang sword can defeat me? En garde, I’ll let you try my Wu-Tang style “

Hiphop har alltid handlat om mycket muskler och lite mindre hjärna. Störst, bäst och vackrast är den amerikanska drömmen i modern tappning och ingen kulturyttring manifesterar det klarare än hiphopen.

Wu-Tang Clan består av nio rappare. Nio av världens bästa emcees i en och samma grupp, det är muskler. Nio av världens mest företagsamma och kreativa musiker i en och samma grupp, det är hjärna. Wu-Tang Clan och den moderna amerikanska drömmen firar tio år. La Musik säger grattis och ägnar några sidor åt lite lagom genant och okritiskt hyllande.

Started off on the island, AK Shaolin Niggaz whylin, gun shots thrown the phone dialin Back in the days, I’m eight now, makin a tape now

Wu-Tang var från allra första stund ett projekt för att revolutionera skivindustrin. Debuten fungerade som en avfyringsramp för de nio gruppmedlemmarnas soloplaner. De kommande gruppalbumen fungerade som uppsamlingsheat och lät de nio stångas med sina jämlikar och fokusera på framtiden.

I stort sett fungerade planen. Varje medlem av de nio har eller håller på att spela in egna soloalbum. Med varierande framgång ska tilläggas – men trots allt – planen har fungerat.

Hur det började?

DET BÖRJADE MED ett äventyr. En ensam pojke på en färja, mörkt vatten, Eric B & Rakim på repeat i hjärnan: ”I aint no joke – I used to let the mic smoke…”. Pojkens namn var Gary. Gary Grice och han var på väg mot Bronx. Mot sitt första stora battle och han skulle vinna. Gary var nämligen något av ett geni.

Gary började att skriva ryhmes när han gick i junior high:

Those were the days, back in Junior High For an 8th grader, my style was kinda fly And just to prove I was an MC Pro I often sponsored a classroom show And the hype part of my imagination Was making my homeroom a hip hop station

Det fortsatte på high school:

Now it’s high school, lunch room’s the scene And I’m ready to flip the routine In the cafeteria, period three And here I come with the JVC I go in my pocket and pull out a mic Plug it in, check one-two...alright

Firade sin examen och skrev kontakt med skivbolaget Cold Chillin. Droppades efter något år, slickade sina sår och kom till insikt:

First of all, who’s your A&R? A mountain climber who plays an electric guitar? But he don’t know the meaning of dope When he’s lookin for a suit and tie rap that’s cleaner than a bar of soap And I’m the dirtiest thing in sight Matter of fact bring out the girls and let’s have a mud fight

Wu-Tang föddes ur Gary Grice misslyckande och frustration över musikindustrin. Men istället för att gå under samlade han sina kusiner och vänner och kastade sig rakt ned i skivindustrins svavelfyllda inre. För att sedan - som en fågel Fenix – resa sig med sin skapelse: The Wu-Tang Clan.

HISTORIEN OM WU-TANG har berättats förr och den fortsätter att berättas. Det handlar om tre kusiner: GZA/genius, RZA, Ol’ Dirty Bastard och deras vänner från Staten Island i New York. Tillsammans byggde de ett imperium, tillsammans revolutionerade de skivindustrin och tillsammans förändrade de definitionen av hiphop för all framtid. 22 renodlade klanalbum senare och det är dags att göra ett bokslut. And we gonna kick it - a little something like this:

WU-TANG CLAN Enter The Wu-Tang (36 Chambers) 1993, Loud 10Ett år efter att Sir Mix A-Lot fått en Grammy för sitt stjärtanthem Baby’s Got Back droppade klanens debut i USA. I hård konkurrens med Snoop Doggy Dogg och A Tribe Called Quest, var det Wu-Tang som stod ut som 1993 års färgstarkaste historieberättare.

Enter The Wu-Tang har kritiserats för att låta lite billig. RZAs samplingsteknik har, i efterhand, fått en känga från lite olika håll och en del smarta typer finner pianot i C.R.E.A.M. lite ihåligt och tunt. Allt det där är såklart kvalificerat skitsnack.

Produktionen på Enter The Wu-Tang är i det närmaste perfekt. RZAs pianoloopar vandrar upp och ned för skalorna, ensamma flöjter gråter fram melodier medan Raekwon, Ghostface Killah, Method Man, Ol’Dirty Bastard, U-God, Inspectah Deck, GZA och RZA droppar sin dödliga gospel. Masta Killa står i kulisserna och lyssnar uppmärksamt på klanbröderna innan han tar mod till sig och steppar upp till micken för en enda ensam session inför RZA.

Enter The Wu-Tang innehåller tre odödliga singlar. Protect Ya Neck - en knytnäve rakt in g-funkens solar plexus. C.R.E.A.M. tar upp resonemangen som Eric B & Rakim introducerat på Paid In Full och Method Man är en haschtomtes memoarer. Allt serverat över RZAs avskalade, men samtidigt enorma, produktion.

Enter The Wu-Tang är all hiphop man behöver på en öde ö. För på en timme säger de mer än vad andra rappare gör på en karriär. Ett modernt mästerverk.

Liquid Swords: Bring Da Ruckus, Shame On A Nigga, Clan In Da Front, Wu-Tang: 7th Chamber, Can It Be All So Simple, Da Mystery Of Chessboxin’, Wu-Tang Clan Ain’t Nothing To F’ With, C.R.E.A.M., Method Man, Protect Ya Neck, Tearz, Wu-Tang: 7th Chamber – Part II, Method Man (Remix).

Christian Örjestål

METHOD MAN Tical 1994, Def Jam

8Det är svårt att förlika sig med, men när Clifford Smith aka Method Man aka Johnny Blaze aka Iron Lung aka Methtical, traskade in i den trettiosjätte kammaren och presenterade sin smutsiga stjärnglans med Method Man på baksidan av klanens debuttolva var han

tjugoett år gammal.

Hela hans uttryck verkade bära spår av decennier av kemikalieintag och visserligen rökte han enligt myten tjugo spliffar om dagen när det begav sig. Med sitt självklart granithårda sätt och förmåga att se ut som att alla Hilfiger och Polostycken kastats på hans kropp, var det Method Man som till en början utvecklade den största stjärnstatusen inom klanen.

Tical visade vilken sanslös form RZA var i vid den här tiden. För ingenting lät som Wu-Tang Clan gjorde och under ett år lyckades han inte bara distansera hela sin samtid utan också skapa helt separata ljudbilder för sina solorappare. Till Method Man snickrades musik med en mörk, vakande tyngd som hade kraft att göra lyssnaren till ett asplöv innanför lurarna.

När sedan Method Man kastade sig över trummorna med sin avgrundsdjupa stämma var det en omöjlighet att rikta sin uppmärksamhet åt något annat håll.

När Method Man bringade smärtan så visste man var den satt.

That Shit You Think You’re Smoking: Tical, Bring The Pain, Sub Crazy, Release You´Delf.

Niclas Janson

OL´DIRTY BASTARD Return To The 36th Chambers (The Dirty Version) 1994, Elektra

9Som sagan berättar historien kunde Ol’ Dirty Bastards födelsenamn Russel Jones hittas i New York Citys förteckning över utslagna medborgare samtidigt som han gav ut sin simultana uppercut med båda knytnävarna; Return To The 36 Chambers (The Dirty Version).

Som rappare är Dirty tekniskt usel och civiliserat vokabulär verkar för honom mer eller mindre främmande. Men det har varken före eller efter Ol’ Dirty Bastard funnits en rappare med en sådan desperation och fullständig avsaknad av skyddsnät.

På sin första platta gav RZA honom en ljudbild som verkade strömma direkt ut ur ett slarvigt tejpat mixerbord. Musik snidad helt utan slip och stämjärn.

En debut som sorteras in under klassiker och som bjuder på så mycket friktion att örat skaver efter en grundlig lyssning.

Cutting Headz: Snakes, Raw Hide, Damage Done, Dirty Dancin’.

Niclas Janson

RAEKWON Only Built 4 Cuban Linx... 1995, Loud Records 10I den era av pur kreativitet som bubblade i den trettiosjätte kammaren på Staten Island under 1994 började RZA skissa på uppföljaren till kollektivets redan då legendförklarade debut. Ut ur källarstudion kom ett musikaliskt maffiaepos där hela klanen var representerad – under tagna pseudonymer - men

där Chef Raekwon stod som avsändare.

Tillsammans med Ghostface Killah stod Rae längst fram i raden av berättare från trottoaren på Only Built 4 Cuban Linx...

Det är världens bästa platta. Någonsin. Rå som en nyslaktad oxe och pulvrigt skitig som en gammal alkoholist hukandes över ett soppkök.

Beatsen verkar inspelade i en cementblandare och den översvallande känslan av att rapparna fångats på tape framför rykande oljefat på en mörk bakgata är möjligen ghettoromantisk men högst påtaglig på Only Built 4 Cuban Linx...

Rapskivor brukar sällan sakna solfläckar, men Raekwons debut är i så gott som varje söm perfekt.

Caramel Sundaes: Wu-Gambinos, Heaven Or Hell, Knucklehedz, Verbal Intercourse.

Niclas Janson

GZA/GENIUS Liquid Swords 1995, Geffen Records 10Liquid Swords är Wu-Tangs ideologiska handbok och filosofiska manifest, en historia om falska emcees, ruttna skivbolag och själlösa knarklangare. Lika delar lovsång till hiphopen som en betraktelse över desperata människors handlingar och liv under det vita Amerikas rasism och förtryck.

Ingen annan än GZA – läromästaren – hade kunnat spela in Liquid Swords. Raekwons solodebut var ett uppdiktat maffiaepos, Method Man spexade till den men lämnade aldrig sitt land av jazztobak och Ol’Dirty Bastard var för upptagen med att sniffa på grannfruns trosor för att ens hitta viljan att spela in det perfekta hiphopalbumet.

Bara GZA hade kunskapen, självkänslan och det patos för hiphopen som behövdes för att spela in den här uppvisningen i rap. Hiphopkulturens mest använda uttrycksform, den mest elitistiska och komparativa sidan av vad vi idag kallar hiphop.

Aldrig förr hade lyrik och beats fogats samman med sådan respekt, noggrannhet och eftertanke. GZA visade att han var karl för sin keps och väl värd att kallas för ett geni. Hiphopens Fantomen, godhjärtat men ständigt livsfarlig.

GOLD: Liquid Swords, Duel Of The Iron Mic, Shadowboxing, 4th Chamber.

Christian Örjestål

GHOSTFACE KILLAH Ironman 1996, Sony

8Först bara en sak: Ghostface Killah har en förmåga att se helt knäpp ut på sina skivomslag. På Bulletproof Wallets stoltserar han med en ananas på omslaget. Konstigt! Ironman är inget undantag. Efter ett telefonsamtal till sina snyggaste kompisar, Raekwon och Cappadonna, är han redo för en fotosession. I förrådet till en skoaffär.

Ghostface visar upp en beige Wallabe, och den går väl an. Men han är inte riktigt nöjd. Han låter Cappadonna montera upp sitt Lille Kemisten-set så det bubblar och pyser där inne i förrådet. Raekwon har med sig en hel låda sprayburkar och efter några timmar har de tre snyggingarna förädlat varenda en av skorna där inne i förrådet. De sitter på världens största samling av clownskor och de verkar helnöjda.

En annan sak: När Wu-Tang uppträdde på Hultsfredsfestivalen 1997 hördes en ung kvinna, i retsam ton, säga till sin väninna: ”kan du inte svepa den där vinaren måste du ligga med Ghostface”.

Killen stod inte högt i kurs just då.

Några år senare och Ghostface är en rapsuperstar. Men Ironman kommer ut 1996 och på den tiden var Ghostface fortfarande Raekwons fåraktiga sidekick.

Detta till trots är Ironman ett av de bästa solosläppen från klanen och helt klart en värdig sparringpartner till både Tical och Only Built 4 Cuban Linx.

Marvels: Dayton 500, Camay, Iron Maiden, All That I Got Is You, Soul Controller.

Christian Örjestål

WU-TANG CLAN Wu-Tang Forever Loud records, 1997

6Ju mer klanens andra skiva började likna ett evighetsprojekt, desto större verkade också RZAs ambitioner bli. När den så slutligen kom – efter att ha kunnat hittas i releaselistor under bland annat titeln New Wu-Order i åtminstone ett år – såg han till att klanen spydde ur sig något som verkade sakna horisont.

Wu-Tang Forever-dubbeln var så stor och oöverskådlig att man gick vilse och lånar man den ett öra idag är plattan fortfarande som allra minst tio spår för lång.

RZA har i efterhand med dåligt tyglad besvikelse konstaterat att många av rapparna gick omkring och höll godsaker för sig själva. Sparade sig inför solosläppen.

Ett bevis på att klanens medlemmar redan här började bli större än den gemenskap som en gång gjorde dem till en dödlig armé.

Med lite tålamod och en stadig brännare är det en barnlek att blanda sig en platta i paritet med WuTang Clans allra största stunder. I sitt ursprungsskick är dock Wu-Tang Forever som att svälja en bulldozer till frukost.

Killa Beez: Maria, For Heavens Sake, A Better Tomorrow, Deadly Melody, Bells Of War, Duck Seazon.

Niclas Janson CAPPADONNA The Pillage 1998, Epic Records

5Han har ju aldrig varit mycket till rappare, mannen som ett tag var den tionde klanmedlemmen och vars uttåg ur gemenskapen omges av spektakulära rykten. Men hans debutplatta The Pillage saknar inte stora stunder och framförallt inledande Slang Editorial är en av de mest pumpande tokbangers som någon i The Wu klämde ur sig under mellanåren från Ghostface debut till Dirtys andra platta.

Donna var absolut inte man att bära en skiva, något som skivbolaget insåg tämligen omgående och tvingade honom spela av kontraktet med något så skrattretande som en greatest hits-platta baserad på två milt uttryckt ojämna och singelfria plattor.

Men han hade åtminstone vett att tigga till sig några riktigt tunga beats under tiden. Blandat med några besvärande usla ska tilläggas.

I Love You Like I Love My Dicksize: Slang Editorial, Dart Throwing, Milk This Cow, South Of The Border.

Niclas Janson

METHOD MAN Tical 2000: Judgement Day 1998, Def Jam

6Meth hälsade fansen med den märkliga liknelsen “If Ya’ll liked the last album, ya’ll love this one. Call me John-John McClane now”. Sanningen var dock en annan. Utöver de fyra inledande – fantastiska – spåren var känslan av att mannen med guldhuggtänderna skulle sträcka sig ut ur högtalarna och spöa dig ur dojorna borta.

Det var lite för rent, lite för återhållet - den stora millennieparanoian till trots.

Hans flyt hade fortfarande stunder då livet verkade hänga på en skör tråd och hälften av beatsen var av högsta klass. Resten luktade lättja och känslan av att plattan var dubbelt så lång som den höll för känns fortfarande berättigad.

Big Dogs: Perfect World, Dangerous Grounds, Suspect Chin Music, Shaolin What.

Niclas Janson

RZA AS BOBBY DIGITAL In Stereo 1998, Gee Street/V2

5The Cure är titeln på det mest mytomspunna albumet inom hela Wu-Tang. RZAs debutalbum som aldrig verkar bli av. Istället ristar RZA in ett nytt alias i hiphopens historiebok. Med ett namn lånat av en jamaicansk reggaeproducent, ett irriterande du-du-du-ljud och kliniska syntar bygger han upp en ny kammare inom Shaolin. Där regerar Bobby, en våldsfixerad galning som stjäl godis av barn och delar det med ingen annan än sig själv. En egocentrisk skurk med en lojal armé av prostituerade i sitt följe, en forskare i lättja, frosseri och lögner. Bobby Digital är kungen av smuts. Mitt i allt det galna och färgstarka tappar RZA bort sig. Beatsen och produktionerna går in i varandra och In Stereo blir fort en seg historia.

Den aggressiva rapstil som RZA utvecklade till fulländning på Gravediggaz Diary Of A Madman är borta och ersatt av det snuviga spagetti- och cracknonsens som Bobby spottar ur sig.

In Stereo är till och från briljant, som i den brunstiga My Lovin’ Is Digi. Men lika ofta är det en långdragen dödsdans med en påtänd narr som en gång i tiden kunde förvandla skräp till guld.

Love Jones: My Lovin’ Is Digi.

Christian Örjestål

GZA/GENIUS Beneath The Surface 1999, MCA

7Uppföljaren visade upp en bantad version av WuTang. Visst, Method Man, Ol’ Dirty Bastard, Masta Killa och RZA gästade på några spår. Men det var på produktionssidan som Beneath The Surface kändes något andefattig. RZA representerade bara med ett enda beat medan en halvfigur som Arabian Knight i det närmaste tagit på sig den roll som RZA hade på Liquid Sword. Det funkade sådär. Men om beatsen inte var vad de en gång varit var GZAs prosa lika glödande het som alltid.

Huvuddelen av skivan utspelar sig på den scen som är Amerikas bakgård. GZA rör sig smidigt mellan ghettots olika skikt när han målar upp en dyster samtidsskildring helt utan makeup eller censur. För det är där som Beneath utspelar sig. På trasiga skolgårdar, i mörka passager och på battles där MCs möter varandra öga mot öga. Beväpnade endast med sin skicklighet. Det är naket, våldsamt och i det närmaste dokumentärt.

GZA kommer aldrig att bli någon stjärna som Ja Rule eller Jay-Z. Han har varken aspirationen eller behovet av en sådan status. GZA kommer att fortsätta att vandra i bakgrunden - som han alltid har gjort - med hiphopvärldens vassaste rim i backpackern.

Hiphop Fury: Beneath The Surface, High Price, Small Reward, Victim, 1112. OL’ DIRTY BASTARD Nigga Please 1999, Elektra

8Ol’ Dirty Bastards galenskap och ojämförliga förmåga att vara komplett hatthylla är vida dokumenterad. Utåt har aldrig någon annan sida av Russel Jones synts än den som är omöjlig att föra en vettig konversation med, som plötsligt är borta i tio dagar och kommer tillbaka med en kula i armen eller som ogenerat försöker övertyga damer om älskog på offentlig plats. Av den enkla anledningen är den musikaliska skärpa och fingertoppskänsla som Dirty uppvisat häpnadsväckande.

När hela klanen stod i ett kreativ vakuum och såg ut att ha fastnat i ett beatkoncept som inte gick att driva någon annanstans än till ytterligare stagnation kastade ODB in producentduon The Neptunes i studion och förlöste funken i allra sista sekunden.

Ol’ Dirty Bastards debut var crazy, men uppföljaren var ute i rymden. Hans flow går inte att beskriva, hans texter tål inte att återberättas men det var underhållning för varje cent. Inspelningssessionerna var sex, droger och rock n’ roll och vid minst ett tillfälle försvann ODB med råmixarna i ett slaganfall av förföljelsemani.

Mannen som lever lika hårt som han lär snittade upp sin egen bröstkorg och lät hela världen syna hans smärta och galenskap. Än idag hör vi efterdyningarna när Pharrell Williams och Chad Hugo skänker nobodies funkens fettglans.

True Masters: Got Your Money, Nigga Please, All In Together.

Niclas Janson

INSPECTAH DECK Uncontrolled Substance 1999, Loud Records

6Inspectah Deck har redan gått till historien. Obesvärat och nonchalant var det han som introducerade WuTang till en oförberedd publik. Inspectah Decks idag klassiska inledningsrader på Protect Yo Neck borde fortfarande framkalla skrivkramp och mindervärdeskomplex hos de flesta av dagens mer framstående MCs.

I smoke on the mic like smokin Joe Frazier The Hell Razah, raisin hell with the flavor Terrorize the jam like troops in Pakistan Swingin through your town like your neighborhood Spiderman So uhh, tic toc and keep tickin While I get ya flippin off the shit that I’m kickin The Lone Ranger, code red, danger! Deep in the dark with the art to rip charts apart The vandal, too hot to handle Ya battle, you’re sayin Goodbye like Tevin Campbell Roughneck, Inspectah Deck’s on the set The rebel, I make more noise than heavy metal

Inspectah Deck satte standarden för vad som i framtiden skulle komma att kallas en ”Wu-banger”.

Förväntningarna på Decks solodebut var därför skyhöga. Efter legendariska inhopp hos tunga snubbar som Gangstarr, Pete Rock och alltid lika exemplariska lägg på klanens plattor var det troligt att Deck skulle rädda ett sjunkande Wu och släppa en bomb.

Det blev en chinapuff. Men en chinapuff är i alla fall bättre än en kärringfis. Inspectah Deck tog på sig mycket av produktionsansvaret, höll sig på en gatunivå och använde sig inte av klanens stjärnor. Trots en del utomordentliga låtar lyckades aldrig Loud lansera Deck som en soloartist. Han var lite för anonym och än en gång hade en enorm talang försvunnit i mängden av yviga gester, glansiga kläder och bröligt dreglande.

Controlled Substance: Movas & Shakers, 9th Chamber, Friction, Hyperdermix, Show N Prove.

Christian Örjestål

U-GOD Golden Arms Redemption 1999, Wu-Tang Records

4Vad kan man säga om U-God? Baby U? Golden Arms? Som vanligt har kärt barn många namn men varför är det bara jag som kallar U-God för Grumpy Old Bitch? Hur som helst – kalla honom för vad ni vill – Grumpy är både gammal, tjurig och ehh… något av en tik. Grumpy har alltid hängt i bakgrunden. Han verkar aldrig haft ambitionen att stå i rampljuset. Istället har han målat in sig i ett hörn och bara då och då brölat ut sig en liten temposänkande svada. Grumpy har nämligen allt som oftast dragit ned tempot och Wu. Men han har sina fördelar också. Varje gäng behöver en buhu-buhu-man och Grumpy sköter det åtagandet med plus i kanten.

Därför var det något förvånansvärt att han försökte göra en Pras på solodebuten. Grumpy försökte vara funkig, fresh och a ladies man. Det funkade halvbra. Eller ja! Det funkade inte alls. När Grumpy är som mest funky och fresh låter han som en korsning av Ja Rule och Bert Karlsson – ingen halvfralla där alltså.

Men när han är som bäst, skruvar ned tempot och bjuder på Kaliforniska hotelldofter över ett spökskeppsbeat i den suggestiva Pleasure Or Pain. Eller som i den avslutande Night The City Cried då spelar Grumpy i samma liga som de övriga bröderna i klanen. Han verkar ha något att säga men han gör det alldeles för sällan. Låt Pras ta hand om det där shorty – du är för kort.

Bizarre: Night The City Cried, Rumble, Pleasure Or Pain.

Christian Örjestål

RAEKWON Immobilarity 1999, Loud Records

3Kanske var det redan när Raekwon bestämde sig för att släppa fram The American Cream Team i rampljuset som Immobilarity havererade. Drygt tjugo låtar, rakt igenom lika plastigt olyssningsbara, med en Raekwon som till skillnad från sin vapenbroder Ghostface Killah helt uppenbart inte klarade av att bära en skiva på egen hand.

På ett par ställen bränner det till, men med tanke på vilken debutplatta den följer upp är det upprörande sällan.

Pop Shit: The Table, 100 Rounds.

Christian Örjestål

GHOSTFACE KILLAH Supreme Clientele 2000, Epic Records

8Där många av Klanens rappare tappat hunger och detaljrikedom har Ghostface Killah utvecklats i rakt motsatt riktning. Mannen med rapvärldens största fäbless för överdimensionerade pälsar och mest förvirrande bruk av metaforer lyckades till skillnad från många av sina bröder följa upp sin störtkrukehårda debut med ett verk i yttersta världsklass.

Ghosts flyt och högst oortodoxa språkbruk har satt honom i särställning och på Supreme Clientele hade han fortfarande känslan för att välja de tightaste och bästa beatsen att backa upp med.

Det var här som Ghostface Killah på allvar började att utveckla den desperat gnyende sidan hos sig själv - och självkritiken var hård när han gjorde upp med sig själv och sitt folk.

Makes My Dingeling Hard: Child’s Play, Wu Banga 101, Stay True.

Niclas Janson

WU-TANG CLAN The W Loud, 2000

8RZA passade rizlan, skrattade sina fans i ansiktet och bemötte den misstro som hans arbete utsatts för med det enda vapen han kände till: förvirring. Han tog allt du någonsin trodde var hip hop och spottade på det innan han stampade det i bitar. På The W var han inte rädd för att loopa tre separata beats i en och samma låt och han skiftade mellan dem med ett snabbt, elegant handlag.

Ta The Monument som ett exempel. I inledningen brölar mickgästen Busta Rhymes över ett medvetet stötigt och trögt beat innan Raekwon kommer studsande och hela karnevalen är plötsligt i stan. Det är ett geni i arbete, han fogar motsatser tillsammans och bildar inte bara en fungerande enhet utan något som maler ned alla försvar du kan tänkas uppbringa.

En skiva skapad för att föda nya krigare. En skiva som inte bara talar om gatans problem utan tar den svarta befolkningens förtryckta historia till något påtagligt, verkligt. Något som manar till kamp.

RZA och Ghostface står i frontlinjen och betraktar sin kultur med förtvivlade ögon. Beredda att stå upp till det sista dödande svärdhugget från den vite djävulen. Avslutande Jah World är livsfarlig musik som Farrakahn skulle kunna göra till sin kampsång för massmötena.

Men hur många ville lyssna? Wu-fansen hade svårt att ta till sig The W, det fanns ju egentligen bara en hederlig Wu-banga - Mathematics studsiga Do You Really (Bang Bang). Det tedde sig onekligen som en knepig tanke att alla kids som diggade in tokroliga Methvideos och degade för knallarnas svar på Wu-wear skulle förstå när Ghost grät vid micken i makalösa I Can’t Go To Sleep.

The W har tagits för enkelt och slött dissats men det här RZA:s revansch. En totalt fokuserad och osedvanligt väl späckad timme av mörk kammarmusik som fuckar upp partyt och den skiva som RZA hotat göra ända sedan klanens födelse.

Bang Bangs: Jah World, Careful (Click Click), I Can’t Go To Sleep.

Niclas Janson

RZA AS BOBBY DIGITAL Digital Bullet 2001, Koch

6I tidernas begynnelse var RZA en nasty emcee som med rakbladsröst skar genom hiphopvärlden på de beats han själv bakade och som än idag håller för den hårdaste av granskningar. Från Marvel, extraspåret på Ghostface Killahs remarkabla Ironman från 1996, och framåt har the Rzarector utvecklat ett nytt förhållningssätt till sin roll som mikrofonpoet. Äldre och visare men med ett mer återhållsamt, gnälligt flow som gjorde honom tråkig.

Till ingens egentliga glädje återuppväckte Robert Diggs sin pundade anabolghettohjälte Bobby Digital - animerad av svenske Kristian Russel - för ytterligare en resa genom New Yorks ytterkanter såväl socialt som geografiskt.

Precis som första gången har han på sina håll tagit sin roll som hiphopens svar på Stockhausen på fullaste allvar. Därmed var Steels tillbaka i de kreativt döda områden han färdades igenom under några olycksaliga produktioner 1998.

Förutom att vissa spår är så oförsvarligt ofunkiga

och förvirrade att även den mest hårdhudade Wupsykopat börjar hyperventilera visar han upp en onödig slapphet när det återanvänds beats från Ghostfaces, visserligen utmärkta, Supreme Clientele. Till Diggs försvar skall de geniala element han trots allt ställer ut belysas. Till hälften är nämligen Digital Bullet fullkomligt dödlig.

Vid första anblicken förefaller sängfösaren La Rhumba vara en dopad Thorleifs-mambo med den plastigaste trumpetsamplingen på den här sidan Hudson. Sakta smyger sig dock dess gung på. Kriminellt svängigt blir det också när RZA stuckit in micken genom fängelsemurarna och låtit en vansinnigt frustrerad ODB slå personligt rekord i avancerade förolämpningar av det täcka könet.

Digital Bullet är en rakare och bättre platta än sin föregångare men nödvändigheten i bådas existens kan diskuteras.

Sickness: La Rhumba, Black Widow pt 2, Brooklyn Babies.

Niclas Janson

GHOSTFACE KILLAH Bulletproof Wallets 2001, Epic Records

6Ghostfaces tredje soloplatta ryktades länge vara den återförening av rapvärldens vassaste tag team – Raekwon och Ghost – som många önskade sig och en svulstig uppföljare till Only Built 4 Cuban Linx... I releaselistor skymtades Cuban Linx 2000 och förväntningarna

restes därefter.

I introt sitter Ghost och tjurar, kickar om gamla tider och att niggas glömmer så snabbt vilka man egentligen har att tacka för statusen på hiphopen av idag.

Halvlustigt nog vänder han sedan skutan och levererar det luftigaste och mest r n’ b-influerade som klanen någonsin involverats i. Den avgrundmörka uppföljaren blev något smånätt kallat Bulletproof Wallets.

Visserligen stod Rae och Ghost på omslaget igen, men de hade osannolikt söta morgonrockar på sig och försökte av någon anledning laga soppa på cash, ananas och single malt.

Musikaliskt var plattan lika förvirrad, även om Ghost fortfarande tokflöt grymt som fan. Ett gäng riktiga knockar finns, men det blandades friskt med chockerande bottenstötar.

Golden Pineapples Of The Sun: Flowers, Never Be The Same Again, Ghost Shower.

Niclas Janson

WU-TANG CLAN Iron Flag 2001, Loud Records

8Bara ett år efter The W släpper klanen Iron Flag. Ett album som fortsätter på den väg som The W stakat upp. Men den här gången är det utomstående producenter istället för inhyrda gästemcees som sluter upp för klanen. Det var i alla fall där som kritikerna hittade sin vinkel; RZA har tappat det – nu måste han ta in externa producenter för att fixa biffen. Track Masters – som dansade in i studion och gjorde en klockren hyllning till RZAs produktionsstil – fick symbolisera den dos av nytänkande som kritikerna ansåg att Wu-Tang så väl behövde.

Men som så många gånger tidigare var det RZA, och ingen annan, som sydde ihop albumet. Nio av skivans tretton spår är signerade av RZA. Wukompisarna Mathematics och True Master bidrar med stenhård bounce och gnagande mardrömsbeats och Nick ”Fury” Loftin snyter fram ett snyggt beat ur Ray Charles I Believe To My Soul men vid sidan av det är det RZA som är i kontroll.

Om det var Ghostface Killah som imponerade på The W är det en än mer oväntad stjärna som får lysa på Iron Flag. Upp ur Shaolins djupaste skuggor stiger en självsäker rimslaktare till ytan, en pånyttfödd emceemördare med ett diaboliskt leende på läpparna. Masta Killa har efter tio år under GZAs vingar vuxit upp till en av klanens mest komplexa karaktärer. Med långsam grace formligen flyter han över beatsen. Ibland lägger han sina verser exakt och stringent med enorm precision men allt som oftast fnyser han åt regelboken och tvingar beatet att anpassa sig efter honom istället.

Iron Flag visar självsäkert att Wu är tillbaka. Hantverket är oantastligt, tempot högt och kreativiteten flödar.

Men klanens stjärnstatus har lagt sig och Iron Flag säljer endast guld i USA.

Alla – inklusive Wu själva – verkar sakna den fantasirika galenskap som den fängslade Ol’ Dirty Bastard bidrar med. Djävulens advokater vill ta del av dårens försvarstal men allt de kan göra är att vänta, och det gör omvärlden också.

Looks Like The Work Of A Master: In The Hood, Rules, UZI (Pinky Ring), Radioactive (Four Assasins).

Christian Örjestål

OL’ DIRTY BASTARD The Trials And Tribulations Of Russel Jones 2002, D3 Entertainment

1The Trails And Tribulations Of Russel Jones är en produkt med besk bismak och ett alldeles tydligt exempel på att skivbranschen handlar mer om pengar än om människor. Plattan som skulle föreställa ODB:s tredje soloalbum släpptes på en underetikett till Suge Knights bolag Tha Row 2002. Men själv satt Russel Jones sedan närmare ett år i fängelse efter att totalt misslyckats med att förändra sitt kriminella och paranoida beteende. I en samtida intervju i The Vibe inifrån finkan visade han tydliga tendenser på att vara psykiskt sjuk och självmordsbenägen.

Om skivan visste Ol’ Dirty Bastard inte mer än att hans företrädare sålt rättigheterna. Producentinsatser och gästframträdanden från gaphalsar som Insane Clown Posse, Mack 10 eller C-Murder visste han överhuvudtaget ingenting om. Ingen av hans familj eller vänner i klanen hade något med projektet att göra.

Själv deltar Ol’ Dirty Bastard enbart med gamla rapinsatser som lyfts ut från tidigare låtar och fogats ihop med nya - totalt osvängiga - musikaliska bakgrunder.

Ett girig och okänslig halshuggning av en artist utan kraft att styra över sitt öde.

Osis Osirus: ...

Niclas Janson

GZA/GENIUS Legend Of A Liquid Sword 2002, MCA

7GZA har aldrig varit bättre än på Legend Of A Liquid Sword. Som en genmanipulation av Big Daddy Kane och Biggie Smalls skapar GZA en komplex väv av metaforer, slang och gatupoesi. Med sig i mixen förvaltar han äldre bröders svarta soul. Både Marvin Gaye och Curtis Mayfield finns med på Legend, ibland påtagligt, ibland endast som en flyktig tanke. Legend är vacker, stolt och värdig rakt igenom, inget har lämnats åt slumpen.

GZA går på micken som en journalist, kritiskt, granskande och sakligt. Ett känslokallt hjärta som fortfarande blöder.

Men återigen står RZA åt sidan för andra förmågor. Något som fungerar lika bra på betygen som ett häftstift på lärarstolen. Bink, DJ Muggs, Jaz-O, Boola, Mathematics och Arabian Knights levererar stabila men ganska ordinära beats. Först när RZA släpps loss i studion börjat det verkligen att hända saker. Med en armada av artister från sitt c-stall slänger RZA ut Mathematics ur studion och plötsligt är det ringdans runt beatsgranen som gäller.

GZA kommer in som snabbast men när glasen börjar yra i mixen tar han det säkra för det osäkra och släntrar iväg till sin egen kammare. Där sätter han sig ned, filar på sina texter, iakttar de andra rapparna medan de bröstar upp sig och fortsätter att fila på sina texter.

Och om ingenting har hänt så sitter han nog där fortfarande. Och filar - på sina texter.

Uncut Material: Rough Cut, Fam (Members Only), Did Ya Say That, Stay In Line.

Christian Örjestål

sagt om wu-tang:

RZA: Producenten. Wu-Tangs viktigaste länk. När RZA går på tomgång står Wu still. GZA/genius: Klanens filosofiska ledare. Ett överhuvud som alltid håller sig i bakgrunden. Ol’Dirty Bastard: Fängslat original och geniförklarad dåre. Method Man: Wu-Tangs första stora stjärna. Nu lika mycket filmstjärna som rapekvilibrist. Raekwon: Energisk köttbulle som en gång i tiden sågs som en av världens bästa rappare. Fortfarande duktig men nu något svalare. Ghostface Killah: Klanens senaste stjärnskott och oväntad flickfavorit. Gråtmild emcee med hjärtat hos familjen. U-God: Tjurig ålderman som lever ett stilla liv i klanens kölvatten.Inspectah Deck: Reslig och slagkraftig lyriker. Ibland producent – alltid emcee. Masta Killa: Spelar för tillfället in sin solodebut. Har gett offbeat-rappen ett ansikte. Dessutom: Cappadonna: Klanmedlem under några hektiska månader. Levde inte riktigt upp till förväntningarna (RZAs fru kan ha invändningar här…) och lämnade klanen utan några större protester. fakta: wu-tang clan

bring the pain – nördig wu-quiz:

pST/q om världens bästa skiva; Only Built 4 Cuban Linx...: ”Raekwon the Chef och Ghostface Killah berättar bistra gangsterhistorier med enorm personkemi.

RZA står själv för soundtracket som mestadels är mörkt, skruvat och tungt. Skivan är lika bra rakt igenom och Raekwon delar huvudrollen med RZAs produktioner lika mycket som han gör med Ghostface. Den håller dessutom skärpan från början till slut och bör höras i sin helhet.”

Ed Harcourt: ”RZA är oerhört talangfull. Jag gillar hans produktionsstil och han är en inspiration, musiken han gjorde till filmen Ghost Dog är helt otrolig.”

MC Paul Barman: ”RZA är en gud som vandrar på jorden. Jag vill att mina rim ska studeras på samma sätt som jag studerat Wu-Tang.”

1. U-God rappar inte under eget namn på Raekwons Only Built 4 Cuban Linx... men väl under två alias, vilka? Svar: Golden Arms och Lucky Hands.

2. Vilken sångerska hälsade Ol’ Dirty Bastard välkommen till studion med komplimangen ”I’ll eat the shit right uotta ya ass!”? Svar: Kelis 4. Vilken svensk animatör har gjort omslaget till RZA:s andra Bobby Digitalplatta? Svar: Kristian Russel.

5. Vilken Wu-medlem brukar se till att journalister som liknar Shaolin vid en bastuklubb får det hett om öronen? Svar: Masta Killa.

3. Var är Method Man på gruppfotot i innerkonvolutet på Only Built 4 For Cuban Linx...? Svar. Han ligger och röker jazztobak under bordet. Hans hand sticker upp på den stora bilden.