stefan wermelin

Vill du se en folkbildare - se och hör på Stefan Wermelin. Med sin kunskap, sin perfekta radioröst och sin entusiasm har han fått många av oss att gång på gång upptäcka ny musik och lära oss sånt vi inte visste att vi ville veta. Martin Röshammar och fotografen Michael Lokner fi ck sig en kväll med musik, öl och musik igen. stefan wermelin

Stefan Wermelin är en 2.04 meter lång radioman som bjudit in för ett samtal om musik, musik och åter musik en snöig kväll i slutet av januari. Vi sitter på hans skönt murriga rum i P3-korridoren i radiohuset på Gärdet och bjuds på jordnötter, chips och tjeckisk öl. Bara med den starten som andas ”god smak”, vad det nu är, är mitt kritiska journalistiska sinne lite, lite naggat i kanten.

När han sedan sätter på kvällens första låt och skriker ”det här är så jävla bra” redan vid introt för att sedan tona i låten och konstatera att ”det är så kul med musik”, är det kört. Han fortsätter med att fråga ut mig och fotografen om våra musikaliska husgudar. ”Två namn får du säga. Så man får ett hum om man vet ungefär var vi ligger”. – Jag är väldig odömande faktiskt, min inställning är snarare den att om man gillar musik så har man olika intressenivå på det. Somliga har det som ett slags kall, och så de andra som tycker att det är trevligt med musik. Då kan det lika gärna vara Vikingarna. Det viktiga är ju att de går ut och dansar till det här, vilket vi oftast inte gör, och har trevligt och träffar folk. Svärmor fick någon skiva med Mats Bladhs, som hon gav till grannfrun som hade passat hennes katt. ”Åh, det var ju de som spelade när vi träffades”. Kan det vara bättre, undrar Stefan Wermelin och fortsätter: – Det finns inget bättre eller sämre, utan det är upplevelsen i dig som är det viktiga. Jag kan ju älska någon sån här gammal gnällig fiolspelare från 30-talet som sitter och sjunger. Men jag kan ju ha svårt att övertyga de andra på P3 om att det är jättebra. Samtidigt kan jag gilla Norma Whitfield och tycka att den här indiska plattan med Shania Twain är ju rätt kul, kanske inte världens bästa men ändå!

Han är 56 år, men när det handlar om musik är han lika barnsligt förälskad som den nördigaste 17-årige popnörd som tycker att just han eller hon bryr sig mest om musik i hela världen. En gång i tiden läste han till jurist, men när det började närma sig ett slut på de studierna insåg han att det inte var rätt. Han hoppade av på ett enkelt sätt, han slutade gå på föreläsningarna...

Då hade Stefan Wermelin redan fått in en fot på Sveriges Radio med hjälp av kompisen Thorstein ”Tåbbe” Tenmann. Första jobbet var att för ”Kvällstoppen” ringa till diverse skivaffärer och fråga vilka plattor som sålt bäst den senaste veckan. Sedan dess har han gjort massor av program och hans rykte som guru vad gäller musikkunnande har blivit allt mer grundmurat. Inte minst tack vare mastodontserier om musikhistorien som Rockspår som sändes 1994 och hyllade och Grammisbelönade Livet är en fest som har repriserats ett antal gånger. Just nu hörs han i sitt eget program ”Wermelin” på söndagar, ett program som är en orgie i tvära kast mellan genrer och inspelningsår. På samma sätt är ett möte med honom en orgie i precis lika tvära kast i den musikaliska världen. Han skriker ut nyfikenhet och när han snabbguidar oss genom det gigantiska skivarkivet i radiohusets källare, lyser ögonen och fortfarande efter mer än 30 år i huset blir han lika lycklig varje gång han får botanisera och fynda i arkivet. – På P3 tycker de antagligen att jag är i mossigaste laget, men samtidigt vet de att jag kan en del. Ett tag var jag ju utlokaliserad till P4, men hämnden kom med Livet är en fest som gjorde att jag fick återkomma till fadershuset. Jag vet ju att världen är full med dönickar som vi: ”Skivor - aaah”. Man kan inte göra radio bara för folk som är ointresserade av musik. Jag kan bara göra program för folk som är jätteintresserade, sen kan ju programmen handla om vad som helst. I Wermelin får man stå ut med ”spelar han sånt här nu igen”. Men nästa låt kanske de gillar istället.

När Stefan Wermelin pratar om Livet är en fest finns där ett ständigt leende på läpparna, dels för att han är så nöjd med resultatet och dels för att cheferna inte hade en aning om vad de gav sig in på. Wermelin och vapendragaren Staffan Schöier kom snabbt på att det inte skulle gå att göra serien kronologiskt. ”Nej, skulle man göra två program om det svenska femtiotalet skulle man inte få många lyssnare”. – Däremot har vi ju gått tillbaka till och blandat in de där gamlingarna på ett naturligt sätt!

En anledning till att Wermelin och hans musikaliska resa som han ständigt för ut till lyssnarna är intressant, är ju att han står ut i mängden på alla sätt. Dels i det allmänna radioskvalet, där man antingen bara ska vara käck och säga lagom mysiga saker före den nya Kylie-singeln, eller så ska man uppmana publiken att ringa in och svara på frågor som: ”Vad tänker du om Gudrun Schymans skattefusk?” eller ”Vad tänker du om att kvinnor fortfarande har lägre lön än männen?”. Och då snackar vi om de mer intelligenta frågeställningarna och ämnesvalen. Stefan Wermelin som bara har nio år kvar till pensionen blir allt mer en udda fågel, bara genom sin ålder och sin ”nördighet”. P3 siktar allt mer målmedvetet, öppet och inte så lite desperat på de yngre lyssnarna och mitt i all den lyssnarjakten letar den långe mannen med den perfekta radiorösten fram skivor som kanske spelades in för 70-80 år sedan och som aldrig kommer att spelas igen. – Jag får ju göra det jag gör, vilket jag är glad för, även om jag förstås skulle vilja ha mer tid. Jag spelar ju sån musik som kanske inte kommer fram annars. Captain Beefheart spelas inte jättemycket i radio och det kanske inte ska spelas jättemycket heller. Men det ska förekomma. Wermelin är ett slags upplysningsprogram, riktig public service där man talar om att den här musiken finns minsann också.

Han minns den tid då Lennart Wretlind och Kjell Alinge i radion i slutet av 60-talet öppnade dörren till en helt ny värld genom att spela musik som inte hördes annars. – Jag vet ju att det finns folk därute som sitter och säger: ”Wow, vad är det här för något, det har jag aldrig hört förut”. Jag säger inte att det jag spelar är den rätta musiken, jag spelar ju gärna fel musik. Sånt som kanske inte är så jättebra, men som är intressant ändå. Det är inte jätteviktigt att spela någon gammal bluesfarbror, men han måste ju också få höras. Jag fick aldrig höra sån musik när jag växte upp. Ta Blind Willie Johnson, han är ju den ultime rockaren. Det är ju bara att lägga på trummor och bas så har du världens rocklåt.

Stefan Wermelin har alltid varit intresserad av musik, men visste inte ”vart det skulle ta vägen”, som han uttrycker det själv. På 50-talet fanns det nästan ingen musik alls i radion och han hade inte de rätta kontakterna för att ens höra Chuck Berry. Han växte upp i Bromma, storebrorsan spelade jazz och syrran kom hem från USA med Joan Baez. Då kom Tåbbe Tenmann in i bilden och intresset för ”lite ovanligare musik” blev allt större. De började beställa grejer från just USA

”Man kan inte göra radio bara för folk som är Jag kan bara göra ointresserade av musik. program för folk som är jätteintresserade, sen kan ju programmen handla om vad som helst. I Wermelin får man stå ut med ”spelar han sånt här nu igen”

på ofta luddiga grunder, för att det var ett visst skivbolag eller för att den och den personen var inblandad och för att man ofta fick ett par extra skivor på köpet. Det kunde vara Jackson Brownes eller J.J. Cales första eller ibland ”någon värdelös skiva”. – Det fanns en möjlighet att rota runt, det fanns inte så mycket ändå. Det gick att ha koll på vad som fanns. Pröva nu att gå ut och köp skivor och hitta i den här röran om du inte kan någonting, det är ju nästan hopplöst. Dick Blomberg på radion brukar säga att det var enklare på 60-talet. Såg man en skiva med fyra långhåriga killar på omslaget så köpte man den. Och det var ju nästan så. De flesta var faktiskt intressanta och de som inte hade tillräckligt långt hår var inte så intressanta. De såg lite snällare ut, de andra var ju riktigt farliga typer.

Han lockades av uttrycket som fanns i rocken efter att ha vuxit upp på Povel Ramel, jazz och svenska visor. Rocken var hans musik och inte hans brors, eller hans fars musik. Det var någonting som klickade i honom. Och det där klickandet har aldrig släppt taget. Till slut insåg han att han på radion hade sin hobby som jobb. Den här kvällen vandrar tankebanorna iväg hela tiden, till Puertoricansk musik från Hawaii, att det måste vara spännande. För ”man måste ju kolla, det kanske är jättetråkigt, men ibland hittar man de mest underliga saker som är fantastiska”. Den vanligaste frågan han får är om han aldrig tröttnar. Då brukar han svara: – Då kan man ju spela något annat, som Fred Astaire från 1931 eller Jon Spencer Blues Explosion. Allt är bra. Det finns ingen motsättning i någonting. Sen finns det ju en massa som jag inte tycker om. Jag kan inte ge mig ut och vara en musikpolis åt andra. Jag vill bara att ni ska veta om att den här musiken finns. Det borde fler göra.

Stefan Wermelins tankebanor tar oss vidare till tiden som ungkarl då han frilansade åt radion när 60-talet blev 70-tal och då pengarna strömmade in och gick till bio, skivor och krogen. Då såg han massor av spelningar, men nu blir det inte av särskilt ofta, mycket på grund av ljudvolymen som han tycker är absurt hög. Vi pratar om det sjuka i att var och varannan musiker har tinnitus och så landar han i ett konsertminne från en spelning med Jonathan Richman på Göta Lejon. – Det var första gången han var här och det var en fantastisk konsert. Då hade de hyrt några Hagströmsstärkare, tjugo watt eller någonting. Så även när de körde lite rockigare stycken, lite halvrockiga i alla fall, så kunde man viska mitt under spelningen att ”det är så jävla tyst”. Det var verkligen trivselvolym, man fick vara dämpad för att det inte skulle störa scenen. Då började folk skrika ”Roadrunner” och rock’n’roll. Då lämnar karln mikrofonen och går fram till scenkanten, kompet börjar spela ännu svagare och så sjunger han ”Affection”. Då var ju folk helt tillplattade, han sjöng ju två hela låtar utan mikrofonförstärkare. Det var så fruktansvärt bra. Jag gillar ju när det är högt, men någon måtta kan det väl vara!

Ja, så där kan en kväll med Stefan Wermelin vara. Han spelar skivor, associerar blixtsnabbt och skiner som en sol när han pratar om musik och det som får just honom att pirra. En man som tagen ur High Fidelity. Fast med social talang!

Fotnot: Om allt går som det ska kommer Livet är en fest-serien ut på cd någon gång i år. Och då menar vi hela Livet är en fest, ton för ton och ord för ord. Diskussioner pågår med skivbolag, om rättigheter och om prissättning. Räkna med att kalaset kommer att gå på ett par tusenlappar!