edith piaf

chaka khan

”När Du vilar i min famn och viskar ömt mitt namn i rosenrött jag drömmer”

Så lyder en bit av den svenska översättningen av Edith Piafs kanske mest berömda låt La Vie en Rose. Även den franska versionen präglas av taskiga grötrim och sockersöt romantik. Musiken är – tja, sådär, dussinvara, lite väl fransk på alldeles fel sätt.

Text: Ulf Nilson

Så varför i himmelens namn blev en så sopig sång snabbt en världsschlager – först framförd redan för 57 år sen, men fortfarande välkänd från Paris till New York och Stockholm (och antagligen i Uzbekistan också)? Svaret heter givetvis Edith Piaf. Hon var liten och rätt ful och såg ut som om hon skulle falla ihop på scenen – vilket hon faktiskt också gjorde en gång. Hon var minst av allt sexig, men hennes RÖST var det – och ÄR det. I hela sitt liv jagade hon desperat kärlek, ömhet och passion. Alla män – och de var måååånga! – bedrog eller förrådde henne. Hon fick utstå skam och förnedring. Hon blev utnyttjad och tröstade sig med knark och alkohol, hopplöst lättpåverkad, hopplöst desillusionerad…

Allt detta hör du, om du lägger på en platta med Piaf. Den sträva, lite andfådda, ivriga rösten fångar dig ofelbart. Pröva La Vie eller ännu hellre Milord (hennes största världssuccé) och stig in i ett liv packat med förtvivlan och halvt förnekade drömmar. Du möter en fascinerande människa och har säkert inte alls svårt att förstå att Piaf faktiskt var sin tids högst betalda stjärna, lika populär i USA där hon turnerade regelbundet som hemma i Frankrike – något oerhört sällsynt för franska artister som ofta är världsberömda, fast bara i Paris med omnejd.

DET SÅG ILLA ut för lilla Edith redan från den allra första början. Hon föddes den 19 december 1915 under en gaslykta utanför hus nr 72 på rue de Belleville i Paris. Morsan som var gatusångerska (och gathora) fick hjälp av en polis som svepte in det lilla knytet i sin överrock. Morsan stack omedelbart från platsen, men polisen lyckades hitta fadern som var cirkusakrobat och gav dottern namnet Giovanna, efternamn Cassion. Fadern lämnade i sin tur över barnet till en ”mamman” (alltså chefen) på en skitig billighetsbordell i Normandie. Där fick hon stanna tills hon var sju år och kunde resa på turné med fadern. Som 15 åring följde hon i moderns fotspår och blev gatusångerska och, när så behövdes gathora. Hennes enda barn föddes när hon var 17, givetvis utanför äktenskapet. Barnet dog vid tre års ålder.

Att Piaf blev megastjärna beror naturligtvis främst på henne själv: på hennes järnhårda vilja och förmåga att leva sig in i och förgylla den banalaste låt. Men en impressario vid namn Louis Leplé – som givetvis blev hennes älskare, det var mer eller mindre obligatoriskt – spelade också en stor roll. Leplé fick in henne på skivbolaget Polydor (som hon småningom lämnade för Pathé) och på den berömda musikteatern Bobino. Det var 1935. Nästa år blev Leplé mördad, men Piaf hade redan fått kontakt med Raymond Asso och karriären fortsatte. Hon fick sitt första hit, Mon Legionaire och blev engagerad vid ABC, det finaste stället i Paris. Alltid svartklädd, ofta lite på röken blev hon välkänd i Paris elegantaste boutiquer – nu tjänade hon stora pengar och slösa bort dem var det roligaste hon visste. Första filmrollen kom i en rulle av ingen mindre än Jacques Cocteau;

motspelare var inga mindre än Jean-Louis Barrault och Serge Reggiani. Mannen i hennes liv hette, i flera månader, Norbert Glanzberg, en judisk pianist – vilket var rätt riskabelt eftersom kriget kommit och tyskarna ockuperade Paris. Piaf trotsade nazisterna också genom att sjunga för fångna franska soldater – och hjälpa många av dem att fly. Efter freden fick hon ta emot många utmärkelser för sin tapperhet. 1943 kom det första framträdandet på Moulin Rouge, den odödliga nattklubben uppe vid Pigalle som sist fick vara med i Nicole Kidmans film. Piafs försångare hette Yves Montand – givetvis snart hennes älskare även han. Den lilla sångerskan gjorde allt vad hon kunde för Montands karriär. Varpå han givetvis stack. 1946 flög Piaf för första gången till USA där hon omedelbart gjorde succé som ”otroligt typiskt fransk”. Hon lanserade La Vie en Rose och den nästan lika populära Les Trois Cloches. Och hon träffade Marcel Cerdan! Ni kanske inte minns Cerdan, men alla vi som älskar boxning gör det. Mellanviktare, född i Casablanca i Marocko där han slog sig stark på en säck fylld med ökensand. Lysande amatörkarriär och så – mot absolut alla tips – världsmästare efter en lysande utboxning av ”stålmannen” Tony Zale som han slog sönder och samman. Cerdan förlorade titeln mot Jake LaMotta. De två föll ikull i en närkamp i första ronden. Cerdan skadade axeln så illa att han fick fortsätta matchen med bara en hand. Tapper som ett lejon – dumt nog! – klarade han sig i tio ronder, men sen var det slut. – Oroa dig inte, sa han till Piaf. Jag kommer igen. Deras kärlekssaga var lika passionerad och lika hajpad som hennes sång och hans boxning: allt eller intet, tårar mitt i skrattet och skrytet och full gas åt alla håll på en gång. Det är fullt möjligt att Cerdan skulle ha tagit tillbaka titeln, men han gick på fel plan i Paris inte minst för att så snabbt som möjligt återförenas med Piaf som stannat kvar i USA. Planet störtade.

Piaf tillgrep, som vanligt, droger och sprit. Och nya män. Hon hyllade Cerdan med den lysande L´Hymn a l´Amour, men hade redan kommit ihop med Eddie Constantine – en av Frankrikes största filmhjältar genom tiderna – och senare Charles Aznavour. Hon gifte sig med Jacques Pills och sjöng ihop med dennes pianist Gilbert Bercaud. I Sacha Guitrys Sous le Ciel de Paris (Under Paris Himmel) hade hon en framträdande roll och så sent som 1959 kom Milord, som redan nämnts var hennes största hit. Samma år kollapsade hon på scenen på Waldorf Astoria – troligen var hon full - men repade sig och fick snart en sju minuter lång stående ovation på Carnegie Hall vid Sjunde Avenyn, där publiken annars brukar vara mycket sparsmakad. Piaf gifte sig för andra gången 1962 med en mycket yngre man som hjälpe henne att slarva bort de sista resterna av en myyycket stor förmögenhet. När hon dog 1963, bara 48 år gammal, fanns det bara skulder kvar. Hennes liv var förvisso ingen dans på rosor – men vilket LIV!