eric gadd

Om vi bad Eric Gadd att plocka ut musik i sin skivsamling som har haft extra betydelse, eller som han bara helt enkelt tycker är förbaskat bra musik, undrar vad han skulle spela då? Ja, det funderade vi på en dag när vi på redaktionen hade en ”Gadd-dag”, dvs det spelades Gadd, logiskt nog. Och om vi bad Eric Gadd plocka ut dessa låtar och album, ta med sig hela paketet och komma till La Musik och spela upp allt och tala om för oss varför just denna låt eller album har sin plats i hans hjärta, skulle han göra det? Kul, svarade Gadd. Absolut. När ska jag komma? Så en fredagskväll i slutet av januari satt vi där. Med några kassar av Eric Gadd medtagna skivor. Det blev en lång kväll. Och en förbaskad rolig och intressant sådan.

THE BEATLES Baby you a rich man (1967, b-sida till All you need is love) “Första singeln jag införskaffade. Det var 1970 och jag var fem år. Köpte den på Juneviks Foto i Visby. Jag visste inte alls vad det var för något men jag köpte den för att jag ville ha en popskiva och för att den kostade 5 kronor. När jag sedan kom hem och lyssnade så tyckte jag b-sidan var mycket bättre. Tycker idag när jag lyssnar att det inte låter som det är Ringo Starr på trummorna. Ringo spelade inte så här groovigt. Det är en väldig tur att jag har kvar den här singeln efter alla flyttar och allt och idag vårdar jag den ömt. Inte bara för den fina b-sidan utan just för att det var den första singeln jag köpte.”

JAMES BROWN Bodyheat (1976, singel och från albumet Bodyheat) ”James Brown gjorde faktiskt mycket bra också på andra hälften av 70-talet. Jag hade visserligen hört den här låten innan någonstans men det var inte förrän jag på allvar börjad rota i lite djupare i James Brown-grejer som jag ”upptäckte” den. Måste ha varit runt 1984 någonstans, när jag var inne i slutet på min Prince-period. Brown har ju alltid ett fantastiskt groove i sig men grejen med det här är att det är en slag 4/4-känsla i den också. Det är lite mer stadigt stompa, vilket jag ville ha då. Den här låten har också en liten historia i minnet för mig. Prince var här i Stockholm och på Alexandra en kväll dit jag också hade gått för att ge honom en demo. Jag tog mig förbi bodyguards och kom i kontakt men när jag räckte fram demon vägrade Prince helt enkelt att ta emot den, han stod helt kallt med händerna nedåt och bara tittade på mig. Istället klev Mico Weaver, gitarristen som då spelade med Prince, fram och var jätte trevlig och tog emot demon och sa att ”jag kanske kan fixa den här till Prince någon gång”. Vilket resulterade i att jag började lära känna Mico och höll kontakten med honom under några år. Jag träffade Mico sedan igen när han kom tillbaka på Lovesexy-turnén. Måste ha varit omkring 1986. Han, Sheila E och lite andra musiker kom sedan till Tranan en kväll när vi spelade musik där och kom med på scen och då körde vi just Bodyheat. På demon jag försökte ge Prince fanns förresten en låt som hette Are You Happy som aldrig kom ut någon gång.”

DELEGATION Put a little love on me (1979, singel och från albumet Eau De Vie) “Lördagkväll och Soulcorner. Jag måste ha varit 14 år någonting. För mig blev det här ”kyssa första tjejen, gå på disco första gången, känna på alkoholruset första gången”. Mycket nostalgi idag när jag hör den alltså. Men det är fortfarande en bra soulig discolåt men lite för mesigt för att vara en klubbklassiker. Trodde från början att dessa tre engelsmän var från USA.”

eric gadd väljer i sin skivsamling Vid protokollet: Anders Enquist Teknisk support: Erik Dahlström Bild dokumentation: Michael Lokner

”Jag kan inte säga vilken grupp eller vilken platta det var som fi ck mig att snöa in på soul, funk och disco. Men det var lite jazzrocktid i Vallentuna när jag var runt 12-13 år. Man snöade in på Herbie Hancock och George Duke. Och de gjorde, särskilt Herbie Hancock, en jazzplatta och en discoplatta om vartannat. Då var det så att folk rynkade lite på näsan åt discoplattan men jag märkte att jag gillade just discoplattan bättre. Det ledde mig i sin tur till dom mer reguljära disco, funk och soulgrejerna och jag upptäckte Soulcorner och började gå på disco.”

- Gadd om hur han ”snöade” in på soul, funk och disco.

B.T. EXPRESS Give up the funk (let´s dance) (1980, singel och från albumet B.T. Express 1980) ”Också detta Soulcorner och Mats Nileskär. Anledningen till att jag började hålla på med svart musiktradition var just dels pga Mats Nileskär som jag råkade stöta på i radion då i slutet av 70-talet. Dels var det också att jag råkade växa upp i Vallentuna, som av någon anledning var någon typ av funk-kommun. I de södra kommunerna på den här tiden var det Ebba Grön och sådant som gällde men det hajade ju aldrig vi i Vallentuna. Varje lördag gick vi på VBK (Vallentuna Boll Klubb)-discot. Det var 15-års åldersgräns och man var lika lycklig varje gång man kom in. Och där spelades just den här typen av låtar. Då blev man matad med det här och sådant som Rose Royce. Det var funk, disco och soul. Och på sen timme var det faktiskt sådant som Parlament Funkadelic som spelades. Så jag fick den musikaliska fostran och det är verkligen därför jag fastnade på sådan här musik.”

SLY & THE FAMILY STONE Sing a simple song (1968, b-sida på singeln Everyday people) ”Jag hittade till Sly & The Family Stone sent och det var faktiskt via Prince. Jag var som sagt ett riktigt Prince-freak på 80-talet och jag läste någon intervju där han nämnde Sly Stone. Samtidigt läste jag andra amerikanska tidningar som ofta omnämnde Prince som en förlängning av Sly Stone. Så jag började kolla in det hela samtidigt som jag lärde känna Magnus Frykberg som var mer insatt, vilket slutade med att jag sa till honom ”få hit alla Sly Stone-plattor”. Måste ha varit omkring 1987. Det här är den enda låt jag har gjort en cover på. Det är så jäkla funky för att vara så tidigt. 1968 med det här groovet. Så jäkla riffigt och före sin tid. Sedan i låten finns ett klassiskt oemotståndligt break. Och så Larry Graham på bas förstås.”

CAMEO Knights by knight (1981, från albumet Knights Of The Sound Table) ”Här är inte det här flytande groovet utan mer de uppstakande soulfunkgrejerna med tät rå blåsensemble. Grymt. Med i gruppen fanns Sugarfoot som var en väldigt bra gitarrist och som gjorde några soloplattor sedan. Han var lite ovanlig i jämförelse med andra funkgruppers gitarrister från den här tiden som hade ett litet renare strata-ljud. Sugarfoot hade lite mer sprucket, rockigt sound, lite mer Gibson-ljud.”

”Sängen i studion är en psykologisk grej. Ofta kan det vara så att säger jag till mig själv att ”nu ska jag skriva nya låtar” och det kommer ingenting. Men om jag lurar mig själv att tänka ”nej, jag tar lite ledigt nu, jag läser lite sköna böcker och tar det lugnt” så brukar det sluta i skrivarperioder. Sedan kan det vara så när jag brottas med något problem, psykologiskt, själsligt eller något annat, så ältar jag det här och tänker ”vad fan ska jag göra åt det där”. Men genom meditation har jag också lärt mig att inte bara snöa in på problemet utan beakta känslan istället. Så då lägger jag mig på sängen och beaktar känslan.” -Gadd om sängen i studion

BAR-KAYS Holy ghost (1978, )

”En av mina tidigare riktigt starka funkupplevelser. Det här är från en samlingsplatta men jag har 12´an hemma som är 20 minuter lång. Det är så jäkla skönt, helt torr sax och så jätte mycket reverb på trumpeten. De har väl lagt ut hela skiten i nåt riktigt råkompresserat. Det här är riktig funk.”

Fotnot: Efter 1973 släppte inte Stax någon ny musik med Bar-Kays, som dock inte kunde/fick lämna det anrika men sjunkande skivbolaget förrän 1976. Man fortsatte dock att spela in musik åren mellan 1974-1976. Därefter tog man klivet till Mercury och när Bar-Kays rönte nya framgångar där gav Stax 1978 ut albumet Money Talks där dessa osläppta inspelningar fanns, inklusive Holy Ghost som också släpptes på singel 1978.

DANIEL LANOIS The Maker (1989, singel och från albumet Acadie) ”Det här upptäckte jag genom min fru Cornelia som lyssnar mycket på singer/ songwriter och en del country. Och då dök den här Emmylou Harris plattan upp hemma, Wreckin Ball som alla inklusive mig själv älskar. Den har ju Daniel Lanois producerat och den är fruktansvärt bra producerat. Så jag började läsa några intervjuer om honom och då läste jag om den här låten. Daniel Lanois är mycket en rock och pop-person man han har jobbat med Neville Brothers och även gjort grejer med Meters så han är även i träskfunkvärlden, New Orleans-grejen, och den här låten har han byggt på Willie Greens (The Meters) trummor. Det gjordes under en tagning vid inspelningen av Neville Brothers album Yellow Moon men kom aldrig med på albumet. Det blir lustigt trumspel periodiskt med låten. Det är en oerhört stark låt. På gästsång har han Aaron Neville.”

DANIEL LANOIS The Unbreakable Chain (1993, från albumet For The Beauty of Wynona) ”Kan inte låta bli att ta med den här också när vi är inne på Daniel Lanois. Väldigt Paul Simon-artat med grymt bas-sound. Fantastisk låt. Mycket av det Daniel Lanois gör ekar mycket av alla andra artister han producerat. Men ändå är det samtidigt oerhört säreget.”

AARON NEVILLE Hercules (1990, finns bl a på albumet The Classic Aaron Neville) ”Det här är för mig ett praktexempel på en groovelåt som inte bara är party utan har en bra och viktig text om diverse lidande i livet. En soullåt som påverkat mig väldigt mycket. Faktiskt en sådan här låt som jag önskar jag skrivit själv. Det är det som är så skönt med de här äldre grejerna, de är ”sweet” samtidigt som det är lite rock. Inte så slick. Den här låten var väldigt mycket upphovet till hela soundet på min On Display-platta. Riffet är bl a lånat av Young Disciples på deras album Road For Freedom från 1991.”

TRIBE CALLED QUEST Show business (1991, från albumet The Low End Theory”) “Bästa hiphoplåten, bästa hiphop-plattan. Det gjordes fruktansvärt mycket bra hiphop runt den här tidpunkten, 1991-1993. En glödande tid. Det var mycket hiphop som var hård och tuff och så kom De La Soul som var ”gulliga” och visst, jag gillar dom på något sätt. Men, Tribe Called Quest var smarta. Ja, hela Native Tounges-grejen med Jungle Brothers och allihop hade smarta texter. Det här är roligt, det är smart och det är fruktansvärt grymma beats. I den här låten finns inte bara plattityder utan grymma rhymes. Hela Low End Theory är lika bra som Show Business rakt igenom. Dessutom hade de koll rent musikaliskt på jazzscenen. Ron Carter spelar bas på halva plattan. Dessutom launchade dom Busta Rhymes på det här albumet.”

”Ofta när jag vilar dyker det upp både musik och text i sinnet, nästan en helt färdig låt med orkestrering och allt. Så då tar jag och pusslar ihop alla bitar, bollar lite fram och tillbaka och spelar in de här lösa fragmenten sporadiskt under en tid. Och så här kan jag hålla på tills jag har ett ”fullt band”. Då blir det full fart att få ihop de här fragmenten till riktiga låtar och då jobbar jag väldigt hårt tills allt är klart.” - Gadd om låtskapandet

THA ALKAHOLIKS Only when I´m drunk (1993, från albumet 21 & Over) ”Just mellan 1991 och 1993 lyssnade jag som sagt väldigt mycket på hiphop. Visserligen gör jag fortfarande det men inte som då. Jag tyckte också att LA-hiphopen var ganska tråkig, men det fanns en liten klick i LA som körde mer östkustartad hiphop. Bl a Tha Alkaholiks då. Grejen med den här låten är inte att den är särskilt viktig för mig. Jag tycker bara det är en grym hiphop-låt. Funkigt groovig.

”Jag är ganska sentimental av mig så det blir ofta så. Men det får inte bli parodiskt kladdigt. Jag försöker etablera en melankolisk känsla via kontraster, fast det låter för spekulativt, som att jag bestämmer mig för att jag ska göra det. Men jag tycker musik blir levande på det viset. Tittar man på hitmusik idag där de sjunger ”jag är

lycklig, allt är bra, livet är underbart” så blir det ofta platt. Ska man sjunga om lycka så måste du också etablera sorgen så du får en kontrast i låten. Finns smärtan med kan man sjunga om glädje och då blir det inte fel.” -Om att Gadd oftast gör melankolisk musik, även om det är uptempo.

FREESTYLE FELLOWSHIP Bullies of the block (1993, från albumet Inner City Griots) Varför jag har plockat fram den här låten och plattan är för att jag såg en konsert en gång med The Roots, Freestyle Fellowship, Farside och De La Soul. En av de bästa konserter jag sett. Också detta västkustrap med östkuststil fast de går ännu längre och blir nästan surrealistiska. Det här är nästan alternativ hiphop och det rynkar man ju på näsan åt i USA. Men jag gillar det, det är ”brighta” killar det här. Nästan som ett svart Beastie Boys, lite tokiga så där. Nästan för tokiga för att man kanske ska kunna njuta av det fullt ut.

SOULS OF MISCHIEFS That´s when you lost (1993, singel och från albumet ´93 ´Til Infinity) Portland-hiphop också det från den glödande tiden och ur den intullektuella hiphop-skolan. Lite tokigt. Lite corny sådär, lite surrealistiskt. Grymt duktiga floware. Albumet är som helhet inte så bra men den här låten är fantastisk. Ena killen i bandet var spådd att bli nästa superrappare för att han var så duktig, men det hände aldrig något.

INTRO Let me be the one (1993, singel och från albumet Intro) R&B´n hade varit stendöd ett tag och swingbeat började bli hopplös. Men så började hiphopen leta sig in i det hela och det blev underbar partymusik. Om jag spelar plattor ute spelar jag alltid den här låten. Även om man tycker det är gammalt och töntigt så springer alla upp på dansgolvet när de hör den här. Klockrent. Mycket Guyinfluerat. Hela albumet är för den delen bra rakt igenom. Också här fanns en medlem i bandet som spåddes en lysande framtid. Men…

JOE I´m in luv (1993, singel och från albumet Everything) Det hade inte hänt så mycket efter Lewis/ Jam-tiden på 80-talet och r&b´n var som sagt ganska tråkig. Men genom att hiphopen började influera r&b´n gjordes det riktigt bra grejer igen och den här perioden kom att influera mig väldigt mycket. Det här är en låt från första Joe-plattan som jag snöade in på rejält. Det är ett speciellt sound i det här. Så typiskt för den tiden. Dessutom är Joe en äckligt bra sångare och det här fick mig att ramla baklänges första gången jag hörde det (Gadd spelar ett break i låten där Joe´s röst ensam får briljera).

SWV I´m so into you (1993, The Teddy Riley Remixes feat Wreckx-N-Effect) R&B´n hade fått nytt liv igen och det här är kulmen på allt, det bästa. En Teddy Rileygrej. Han har producerat men det är på en allstar-mix-album. Man har samplat Jerry Harrison som spelade gitarr i Talking Heads och det slamriga man hör i låten är en Curtis Mayfield-sampling. Destinys Child i all ära, men det här var originalet. Beyonce sjunger bra men bleknar när man lyssnar på sången

här.

LEWIS TAYLOR Whoever (1996, från albumet Lewis Taylor) Jag tyckte han skulle blivit megastor. Lewis var ju Zeppelin-freak och rockare från början men så fick han höra Whats Going Onplattan med Marvin Gay och sa ”äh, jag ska göra en soul-platta”. Och så bara knäcker plattan totalt. Musikfolk omkring Lewis stod visst bara och gapade när de hörde det här första gången. Han sjunger ju så enormt bra. Har svårt att plocka ut en speciell låt från albumet men gör jag det blir det den här. Lewis förtjänar ett bättre öde än att tyna bort.

”Det viktigaste för mig i låtskrivandet är att det fi nns någonting som greppar tag i mig själv. Kan min musik bli helande eller bärande av känslor för andra, ja, det är det som verkligen värmer mitt hjärta. Det är det viktigaste i allt det här. Så funkar också andras musik för mig. Jag är inte så intresserad av politiska budskap i musiken utan det viktigaste för mig är vilka känslor musiken jag lyssnar på skapar i mig.” - Gadd om det viktigaste i musik och låtskrivandet

ISLEY BROTHER Pop that thang (1972, från albumet Brother, Brother, Brother) Det sköna med Isley´s är att de kollat in svarta singer/songwriters också, lite akustiskt så där. Det finns nåt med Curtis Mayfield, Isley Brother och det där gänget. Det är gitarrdrivet, någon slags singer/songwriter i det hela men ändå funky. Det här är funky på ett mer urgammalt sätt. Jag bara älskar den här låten. Den är organisk, kladdig och underbart New Orleans-funkig och träffar rakt mellan benen.

CURTIS MAYFIELD The making of you (1970, från albumet Curtis) Hela plattan är ju sanslöst bra. Den spelar man från början till slut och att plocka ut en enstaka låt är ju närapå omöjligt. Men, om jag gör det, vilket jag nu gör, blir det den här balladen som bara är hur ”sweet” som helst. Så fantastiskt underbar. Jag tror att den är skriven i inspiration av dottern? Är han bäst Curtis Mayfield eller hur är det…?

STEVIE WONDER Lately (1980, från albumet Hotter Than July) När jag var yngre var det inne med gnuggbokstäver och här på omslaget har jag gnuggat upp ”Stevie, a genius” (Gadd håller upp omslaget och skrattar). Det var den här plattan jag upptäckte Stevie Wonder med. Hade ingen koll alls på honom innan jag hörde det här. Stevie spelar ju så mycket själv på sina album. Han är själva urinspirationen till det här med att göra låtar och spela allting själv. Men man kommer ju aldrig i närheten av Stevie, för när han spelar in grejer har han olika tajming på olika instrument han gör vilket gör att det låter som en orkester. Han lyckas få samma slitningar som i ett band, att det är olika personligheter som spelar bas, trummor och gitarr. När jag sitter och spelar in själv blir det samma tajming på alltihop att det låter som en musicbox till slut. Men mitt mål är att kunna göra det som Stevie. Den här låten är inte bara en fruktansvärt skön och sentimental ballad, utan här spelar Stevie på den klassiska synten CS 80, som Benny Andersson och gubbarna hade och som Michael Malmgren i Bo Kaspers använder. Och man kan tro att Stevie spelar på en riktig akustisk ståbas om man nu inte visste att det var just en SC 80. Jag älskar den här stora tunga synten. Den görs inte längre. Det här ljudet just på Lately har jag jagat i alla år men aldrig hittat. Det var visst speciellt framtaget för Stevie.

DONNY HATHAWAY Voices inside (Everything is everything 1972, från albumet Live) Willie Weeks på bas med Donny Hathaway live på Bitter End. Vad har jag att säga om det? Jag hade ju varit en sån där funkbassist som ryckte och slet i strängarna, jag var mycket inne på Larry Graham och såna grejer. Jag fick den här plattan och låten uppspelad för mig utav Mattias Thorell (gitarrist som spelat med Gadd, Titiyo och Eagle Eye Cherry bl a). Han sa ”lyssna på det här, så här fint kan man göra enbart med fingrarna, utan tumspel”. Det var nästan en chockartad aha-upplevelse för mig. Den här låten är hur bra som helst men basspelet är knäckande. Det här är nog en av de bästa plattorna jag har hemma, och en av de bästa plattorna genom tiderna. En skiva jag förmodligen skulle rädda först om det började brinna i lägenheten.

THE TIME After high school (1981, från albumet The Time) Jag var 1984 och hälsade på min fru i USA när hon gick på high school där. Då spelade jag den här mycket. Naiv pop-punk som man inte brukar förknippa med The Time. Man hör att Prince nästan spelar varenda instrument själv. En jättedum låt men jag gillar den mycket.

THE TIME 777-9311 (1982, från albumet What Time Is It) På den här tiden hade vi ett band som försökte göra den här musiken i replokalen. Vi repade varje dag och varje helg för att få det här limmet mellan baskaggen och basen. Det här från Times andra platta, man kan väl säga att det här dock är den första ”riktiga” Times-plattan eftersom Jesse Johnsson, Jam, Lewis och de andra spelade allt själva till skillnad från första albumet där Prince spelade närapå det mesta av instrumenten själv. Morris Day hade väl dessutom ersatt Prince på sången här med. Det är ett enormt basspel från Terry Lewis i den här låten. Jag var även väldigt imponerad av att ett funkband hade en gitarrist, Jesse Johnson, som verkligen kunde rocka loss och göra rocksolon över musiken utan att det blev tråkigt. Lite pinsamt kanske, men jag ringde faktiskt det här numret till USA för att se om det gick till något men det var en röst som sa ”this number is not in service”.

”Dagens hiphop och Jay-Z? Nja, det är lite för mesigt. Jag är lite konservativ när det gäller hiphop. Gillar mer de här collegekillarna med intellektuella texter. Inte alternativt, men smarta texter. Eminem däremot är ju skitbra.” - Gadd om dagens hip-hop

ANN PEEBLES Somebodys on your case (1971, från albumet Straight From The Heart - 1972) Nu har jag tre Ann Peebles-låtar på rad. Den här låten har ett skönt funkigt riff. Är det Al Greens band som spelar? Vart tog Ann Peebles vägen? Hon är ju en riktig bluessångerska och man undrar ju över varför hon inte blev störst. Ann Peebles borde ju ha den platsen Tina Turner har.

I´m gonna tear your playhouse down (1974, från albumet I Can´t Stand The Rain) Det här är också rent ut sagt djävulskt bra. Låter mycket Stax om det här. Låter Al Green. Låter Bobby Womack och alltihopa. Sedan är det en oerhört bra text.

99 pounds (1972, från albumet Straight From The Heart) Också detta djävligt bra. Den här påminner också mycket om Stax-bilden. Hennes röst går rätt in i hjärtat. Den sliter tag i en.

PRINCE Uptown (1980, från albumet Dirty Mind) En låt och ett album som varit viktigt för mig. Det här lyssnade jag ofta på i freestylen på 690 bussen mellan Vallentuna och stan när jag gick på Östra Real och drömde om en annan tillvaro. Det var nästan ingen annan vi denna tidpunkt som hört talas om honom. Jag hörde Prince första gången på Soulcorner när Mats Nileskär spelade I Wanna Be Your Lover och tyckte det var väl schysst och så där. Men det var med Dirty Mind och Controversy som jag blev helt såld.

ARVO PÄRT Fratres (1977/1984, från albumet Tabula Rasa) Jag har ju svårt ibland att lyssna normalt på en skiva utan att tänka på ”vilket instrument är det här, hur har de producerat här, vem är det som spelar det här” och så vidare. Det är inte alltid så men ofta tar det 20 sekunder så börjar jag lyssna på vilken bas det är och annat. Det kan vara jobbigt ibland och när det blir för jobbigt plockar jag fram musik som jag inte har någon möjlighet att fatta någonting av. Det här är ett sådant album och en sådan låt. Arvo Pärt är en favorit, en estländsk kille och det här får mig totalt att släppa allt. Det finns inget att försöka förstå med det här. Det är bara att låta det gå och rensa hjärnan. Det här sätter jag på när jag inte vill jobba alls.