skivhyllan med david bowie special

inte bara disco

CHIC Risque, 1979 Atlantic Jag glömmer den inte, recensionen i Expressen, 1979: ” Kallar någon det här för “bara disco”, ta denna skiva och slå denne person i huvudet så hårt du kan”. Eller någonting så stod det i alla fall. Däremot har jag glömt vem som skrev recensionen, men jag tyckte det var så rätt som det stod. Chic var ju mycket mer än bara disco. Chic var ju Nile Rodgers rytmiska gitarr och Bernard Edwards lika rytmiska bas. Chic var oerhört luftig funk, soul, pop, groove och framför allt sanslös starkt melodisk dansmusik. Hade man inte insett det innan så borde man inse det med Risque, en gång för alla. Så tyckte jag ialla fall. Jag tycker nog det idag med. 1977 släppte Chic den själbetitlade albumdebuten. Ett grymt lovande album men inte fulländat. Efterföljande C’est Chic tog gruppen till högre höjder och låtar som La Freak och I Want Your Love fick andra artister att ställa sig på kö hos Nile Rodgers och Bernard Edwards. Nu ville man ha låtar av den magiska duon. Och kön blev inte mindre när Risque-albumet kom. Nile Rodgers och Bernard Edwards fick nu officiellt titeln ”stilbildande”. Duon tog discon till en annan nivå. Förvisso hade man redan gjort det med de tidigare albumen men det var inte förrän med Risque samtliga pusselbitar föll på plats, nu blev receptet fulländat. Det höll hela vägen ut.

Albumet inleds med numera en av världens mest samplade låtar (tillika världens bästa danslåt) – Good Times. Ett över åtta minuter långt mästerstycke där Chic deklarerar att ”det här är de goda tiderna”.

Good times These are the good times Leave your cares behind These are the good times

Good times These are the good times Our new state of mind These are the good times

Att framföra rader som dessa och få ett djup i det är inget annat än genialiskt. Chic lyckades med sådant. Fulländat var här också Rodgers stötiga, funkrytmiska gitarr till Edwards utsökta och numera klassiska fingertoppskänsliga funksouliga basslinga. Vi ska heller inte glömma Tony Thompsons sanslöst bestämda men samtidigt smekande taktfasthet i trummorna. Lägg sedan till tonvis med hoppfull melankoli, en melodislinga som klär av det mesta, handclaps som befäster det taktfulla och…ja, luftig, soulig, funkig och monoton disco blev aldrig bättre än så här. Eller var det disco alls? Snarare kanske väldigt elegant dansmusik. Och egentligen räcker det med denna låt, Good Times, för att deklarera hela Risque som ett mästerverk. Men den kreativa förmågan hade exploderat 1979 – ja, det var samma år som Rodgers/ Edwards gav bort låtar som He’s The Greatest Dancer och We Are Family till Sister Sledge, som därigenom nådde listornas topp – och efter Good Times följer A Warm Summer Night som är en makalöst enkel men furiöst vacker och bitterljuv ballad på det sätt bara Rodgers/Edwards gjorde sådana ballader, monotona mästerstycket My Feet Keep Dancing där Edward/Rodgers drog in riktiga stepdansare i studion. Vänder vi på vinylen (eller låter CD:n rulla på) inleds och fortsätter festen med poppigt souliga och sanslöst melodiska och melankoliska My Forbidden Lover, lättsamt, luftigt funkiga Can’t Stand To Love You och bitterljuva och vackra balladen Will You Cry (When You Hear This Song). Allt avslutas med soulsöta och luftigt funk-stötiga What About Me.

Risque innehåller inte en enda svaghet. Melodierna är rakt igenom makalösa, bitterljuvheten står som spön i backen och en mer melankolisk och intelligent dansplatta har efter detta aldrig gjorts. Det är ett album som åldras med nästan läskig värdighet. Med Risque borde alla insett att Chic egentligen inte bara var…disco.

som en tom verlaine

JOEL R.L PHELPS Warm Springs Night El Recordo 1995 Warm Springs Night är det första soloalbumet från mannen som grundade en av den amerikanska post punk erans giganter Silkworm. Mycket av Silkworms popularitet var Phelps säregna nästan lite gnälliga rösts förtjänst. Den desperation och frustration som Phelps har i sitt sätt att framföra sina låtar är det få som kommer i närheten av idag.

När Phelps lämnade Silkworm efter det något underskattade albumet Libertine 1994 började han arbeta på vad som skulle bli ett album som var mera präglat av countrytraditioner, Neil Young och Crazy Horse och det som Will Oldham gjort i diverse Palace-konstellationer. Till skillnad från den mera ruffigare rockmusiken som Silkworm repesenterat.

Att Phelps själv hanterar sin gitarr som en Tom Verlaine med gitarren kopplad till ett 350 volts uttag gör inte saken sämre.

Warm Springs Night präglas av ett ännu större uttryck hos Phelps än tidigare. Här finns en lugnare mera knuten desperation som därför känns så mycket starkare. Det är en instängd man i tvångströja med mängder av känslor inom sig som försöker slita sig loss, ibland slingrandes genom lågmälda nästan viskande partier ibland i ursinniga utlopp med både röst och gitarr där han försöker stånga sig ut ur sin påtvingade instängdhet. Förlösningen kommer inte förrän i sista låten Ok Reno där Phelps ackompanjerad med bland annat en vansinnigt vacker blockflöjt till slut lyckas slita sig loss från sin straightjacket.

Phelps röst får på Warm Springs Night större utrymme än någonsin tidigare eller senare heller för den delen. Jag har ända sedan Silworkms första album varit oerhört fascinerad av Phelps röst och uttrycksförmåga, och när spelrummet för hans röst ges så stort utrymme som i Warm Springs Night kan det inte bli annat än ett stycke fullkomligt lysande musik. Och avslutningen i tidigare nämnda Ok Reno ger mig en lätt euforisk känsla efter varje genomlyssning.

Efter Warm Springs Night har Pelphs fortsatt släppa album både solo och med Phelps nya band The Downer Trio. Samtliga utgivningar kan rekommenderas, men det är i debuten som man kommer närmast inpå Phelps. Den nerv och närvaro som finns nästan rakt igenom på Warm Springs Night kommer inte lika ofta fram på de senare albumen. Men att de finns där gör att varje nytt släpp med Phelps alltid är något att se fram mot.

Anders Enquist

unna dig att upptäcka newman

himmelska

RANDY NEWMAN Trouble In Paradise Warner Music

Visst var det på tiden att han efter mer än ett dussin nomineringar fick en Oscar för bästa filmmusik (för Toy Story). Men att filmmusik blivit vad han förknippas med är också lite tragiskt. Det huvudsakliga skälet till att han alltmer gått över till ”scoring” och ledmotiv är nämligen att hans ”vanliga” plattor inte fått fäste hos det amerikanska folket. Ja, inte hos något folk, egentligen. Men det är amerikanerna som verkligen borde lyssna. För det är dem och deras land han sjunger om. Och han är inte nådig. Newman, vars farbröder var världsberömda filmmusikkompositörer, debuterade på LP med egna sånger redan 1968. Ja, samma år som några andra inte oävna grabbar vid namn Van Morrison och Leonard Cohen. Men där dessa sedermera blivit legender förblir Newman en kultartist; beundrad och respekterad av både kollegor och kritiker, men tämligen förbisedd av gemene man. Redan 1970 gjorde Harry Nilsson (alltid en skön kille) ett försök att sprida Randy Newmans evangelium, genom att göra albumet Nilsson Sings Newman. Under 70-talet släppte Newman själv en rad fina album, där framför allt Sail Away, Good Old Boys och Little Criminals sticker ut. Samtliga innehöll låtar som folk ur olika läger kunde reta sig på. Titelspåret på Sail Away låter som en trivsam trudelutt om att segla till Amerika, men får en bitter eftersmak när man förstår att den sjungs utifrån afrikanska slavars perspektiv. Hela albumet Good Old Boys behandlar söderns ”rednecks” och Newman är dumdristig nog att ofta sätta sig själv i rollen som konservativ, sexistisk rasist dock med viss empati. Marie handlar om killen som inte vågar förklara sina känslor förrän föremålet för hans beundran sover och han själv är full. Little Criminals rymde hans största hit, Short People, där han attackerade korta människor. Givetvis en satiriskt menad symbol för minoriteter, likafullt en låt bara retade upp de kortväxta i USA (ett land som inte är berömt för sin känsla för ironi). Och det är tyvärr symptomatiskt. Mycket av det som Newman med sin snuviga och långtifrån vackra stämma framför, tolkas alltförför bokstavligt. Han vill bara dra fram dumhet, fördomar och maktmissbruk i ljuset. Musik och humor är hans vapen. På mitt egna favoritalbum, Trouble In Paradise, är han faktiskt lite tydligare. Han ikläder sig förvisso fortfarande olika roller. En av de mest desperata är snubben i My Life Is Good, som vrålar titeln som ett slags besvärjelse till ett skruvat, svajigt, småttcirkusliknande komp. Rätt ångestframkallande vilket förstås också är meningen. I Christmas In Capetown säger den vite sydafrikanen ”kom inte och klaga på hur dåligt våra niggers har det, du fattar inte hur det funkar här och duger det inte kan du åka hem till ditt eget miserabla lilla land”. I Love LA är på ytan en hyllning, men visar hans ambivalenta förhållande till den egna hemstaden. Och det är heller inte svårt att höra den oförblommerat självförhärligande I’m Different som förlaga till hans Toy Story-låtar. Här finns även The Blues, om artisten som haft en hård uppväxt (gästspelad av Paul Simon, som verkligen kan låta slokörad när han vill ibland annars också). Men här finns framför allt två ballader som är så tragiska att man kippar efter andan. Real Emotional Girl och, i ännu högre grad, Same Girl. (“a few more nights on the street, thats all/a few more holes in your arm”). Helt icke-ironisk, icke-fyndig och med en närvaro som gör ont. Trouble In Paradise visar till och med hur förnämligt lyhörda de ofta så utskällda medlemmarna av Los Angeles studiomaffia (inklusive Toto) kan vara när de får vettigt material att sätta tänderna i. För det skulle inte spela någon roll hur bra Newmans texter var om de inte framfördes till extremt välkomponerad och orkestrerad musik. En annan av Newmans talanger är nämligen hans förmåga att förena avslappnat New Orleans-piano med hisnande virtuosa orkesterarrangemang á la det tidiga 1900-talets europeiska konstmusik och få det att låta alldeles naturligt. Men nog nu. Bland hans största fans genom åren finns exempelvis Rickie Lee Jones, Don Henley, Peter Gabriel, Nina Simone, Ray Davies och Tom McRae. Och redaktionen Billboard Magazine, som gav honom sitt Lifetime Achievement Award för två år sedan. Upptäck Randy Newman du också. Det är både han och du värda.

Anders Lundquist

LUCY STREET Lucy Street Epic/Sony, 2000 Jag tänker inte försöka rättfärdiga min kärlek till Lucy Street genom att dra några desperata paralleller mellan 60talets Motown och 90-talets Cheiron. Är du så ängslig att du inte törs lyssna på en skiva bara för att den har mainstream stämplat över fejset, får du faktiskt skylla dig själv. Förresten behöver Lucy Street inga förklaringar eller ursäkter. Det räcker med att sätta på första låten på deras debutalbum. Den heter Girl Next Door och är tre minuter ren popmagi. Refrängen är bedövande vacker, arrangemanget glänsande elastiskt, stämsången himmelsk. En perfekt skapelse. 2 minutes Too Late och Loves Me Loves Me Not är ungefär lika fantastiska.

Lucy Street är, tillsammans med Spearmints A Different Lifetime, Congos Heart of The Congos och Oscar Brown Jr:s Sin & Soul, den skiva jag har spelat mest de senaste veckorna. Som vanligt när jag hittar något jag gillar vill jag genast leta vidare; gräva på skivbörsar och internetsidor efter mer bra musik av samma sort. Problemet är bara att jag den här gången inte vet hur. De musik-tidningar jag läser, skriver inte om Lucy Street. De radio- och TVprogram jag gillar, spelar dem aldrig. De musiknördar jag känner, har koll på Badly Drawn Boy, Stevie Wonder eller Foxy Brown, men fråga dem om något som toppar Åhléns försäljnings-lista och de blir alldeles tysta. För första gången känner jag mig faktiskt en smula instängd i den lilla värld av förmodad finkultur som jag har bosatt mig i.

Nu är inte Lucy Street något perfekt album. Visst kan man komma med invändningar. Man kan hävda att det är en extremt snygg produkt snarare än ett konstverk. Man kan tycka att konceptet med tre söta tjejer som frontar ett helt sammanträdesrum fullt av (företrädesvis manliga) låt-skrivare, producenter och arrangörer, är hopplöst trist och patriarkalt. Eller så kan man gnälla över de simpla skolgårdsrimmen eller somliga låtars försök att plocka poäng med billiga tonartshöjningar à la Schlagerfestival. Problemet är bara att alla sådana invändningar blir snustorrt teoretiska i samma ögonblick som 2 Minutes Too Late sveper in mig i en jättelik såpbubbla. Inte ens det faktum att Malin Sjöquist, Karolina Dahlman och Johanna Lidén är rätt ospännande sångerskor, stör helhetsintrycket. Var och en för sig låter de visserligen ganska profillösa men när deras röster tvinnas samman i något av albumets många stämarrangemang, förvandlas de till silverglittrande trådar. ...”Glänsande”, ”himmelsk”, ”silverglittrande”... nej, det här är inte rock n´ roll. Ingenting hos Lucy Street är det minsta farligt. Verser, bryggor och refränger sitter ihop med samma strömlinjeformade elegans som en Porsches kaross. Känslorna som väcks i mig när jag lyssnar är därefter. Det handlar främst om dansa-framförstereon-lycka och ett milt, ganska trivsamt vemod. Tycker du att musik måste överraska och oroa, är det här alltså ingen skiva för dig. Anser du däremot att musik kan fylla en massa olika funktioner i en massa olika situationer, kan Lucy Street bli dina nya husgudar.

Staffan Rislund

FRANK SINATRA Watertown Reprise, 1969 När ger man upp hoppet om Kärleken? När är det dags att släppa taget, att sluta tro på mirakel och påbörja den mödosamma helningsprocessen efter ett uppbrott? Komplicerade frågor som kräver komplicerade svar. Få är väl bättre lämpade att besvara dem än Ol’ Blue Eyes och på Watertown gör han det, till Bob Gaudios makalösa musik och Jake Holmes utsökta texter, med sin allra sorgsnaste röst.

Watertown är uppbyggd lite grann som en pjäs, eller en musikal om man så vill, i tio akter. Huvudpersonen är en medelålders man som blivit lämnad ensam med sina två barn av en hustru som plötsligt kommer på att hon vill göra karriär inom showbiz. Ramhistorien kan tyckas banal, men det är i de enskilda låtarna de stora känslorna kommer fram. Omslaget, en fantastisk blyertsteckning av Ove Olsen, ger en perfekt bild av den inledande titellåtens ödesmättade stämning; ”Old Watertown, nothing much happening, down on Maine..”

Så följer Goodbye (She Quietly Says), en av de vackraste avskedssånger som gjorts. Med oerhört enkla medel förmedlar Jake Holmes smärtan, förvåningen och förtvivlan vår huvudperson måste känna. Det är så plågsamt bitterljuvt att man nästan är beredd att själv på studs gå och göra slut med tjejen bara för att få lyssna igen, känna gråten komma och sedan frossa i självömkan;

There is no big explosion, no tempest in the tea the world does not top turning round, there’s no big tragedy sitting in a coffee shop, with some cheeze cake and some apple pie she reaches out across the table, looks at me and quietly says goodbye...

missnöjd sinatra på magisk skiva

Sedan pendlar vår hjälte mellan hopp och förtvivlan. For A While ger sken av att han klarar sig rätt OK, men är i själva verket självbedrägeri på högsta nivå, något som blir tydligt när Michael and Peter följer. Utformad som ett brev till den försvunna hustrun, och med en underskön melodi som Sinatra förvaltar på bästa sätt, är den förvisso sentimental, men det är en sentimentalitet som känns befogad. Det handlar ju trots allt om deras gemensamma barn, Michael och Peter. Och kanske är låten, eller brevet, bara ett simpelt försök av vår huvudperson att spela på hustruns dåliga samvete och moderskänslor. Jag smälter i alla fall;

Michael is you, he has your face, he still has your eyes, remember..? Peter is me, ‘cept when he smiles and if you look at them both a little while You can see they are you, they are me...

I I Would Be In Love Anyway förklarar han sin odödliga kärlek (“if I knew that you would leave me, if I knew you wouldn’t stay, I would be in love anyway”) och även Elizabeth är en handgriplig kärleksförklaring. Helt oväntat återfår vår hjälte plötsligt hoppet. Hon säger att hon är trött på staden och på showiz och är på väg hem. Vår hjälte är euforisk. “She says there’s lots to see, she says she hopes we’re fine”, sjunger han. Barnen, som är mer skeptiska svarar; “so she says, so she says”. Låten avslutas med de hoppfulla orden; ”the price is high, high as the sky, and she says, she says she’s coming home...”

Sista sången, The Train är en fasansfullt grym avslutning, sett ur vår hjältes ögon. Han står där i solskenet på stationen (”and now the sun has broken through, it looks like it will stay, just can’t have you coming home on such a rainy day…”), med blommor i handen, full av hopp och glädje och väntar på tåget som ska ta henne hem, hem till honom och barnen. Men tåget anländer och där finns inget välkänt ansikte, inget kärleksfullt leende, ingen öppen famn att ta emot. Till slut står han där ensam och övergiven och allt är som förut. Det är rent bedrövligt sorgligt, allt satt till den mest förtjusande av melodier och mest effektivt enkla av texter. Jag citerar;

The crossing gate is coming down, I think I see the train The sun has gone and now my face is wet with heavy rain The passengers for Allentown are gone, the train is slowly movin on But I can’t see you anyplace And I know for sure I’d recognize your face Yes, I know for sute I’d recognze your face...

När Watertown släpptes var det ingen som ville veta av albumet. Sinatra själv var missnöjd, både med sin röst och sitt privatliv, skivbolaget var inte intresserat av att marknadsföra det och och både kritiker och publik ignorerade det. Ett faktum som idag är fullkomligt obegripligt. Albumet är, tillsammans med Cycles, det mest poporienterade Sinatra gjort och samtidigt det mest fulländade. Gaudios (hjärnan bakom Four Seasons) låtar passar Sinatra som handsken och kanske bidrog Frankies egna personliga problem till att han tar sig in i och fullkomligt absorberar Holmes texter på ett så övertygande sätt och ger oss ett mycket personligt porträtt av den något tragiska huvudpersonen. Och för några av oss ger han en del svar på kuppen…

Ola Karlsson

djupt ner i den franska källarlokalen

DIVERSE ARTISTER Orchestral Act II Saint Germain Des Pres Vad som hänt eller hände med Saint Germain Des Pres Records är för mig fortfarande en gåta. Utskrifter av obesvarade faxmeddelanden ligger kvar i en låda hemma i Norrland. Jag försökte desperat få tag på någon som var involverad i bolaget och den enda utskrivna kontakten på omslaget är just det här numret till en kombinerad fax och telefon. Men varken den eller bolaget gav ett ljud ifrån sig. Så året efter den andra akten i Orchestral Party gavs ut begav jag mig till Paris för att leta reda på bolaget eller åtminstone få träffa någon som kunde ge mina obesvarade frågor sina efterlängtande svar. Jag hittade inte mycket eller inget alls ska jag väl säga även om jag idag lyckats dra vissa länkar från det försvunna bolaget till radiodj:n och producenten DJ Bronco. DJ Bronco huserade tidigare med några få släpp på Yellow Productions som runt 1994 hade en mindre hit med Return Of The Forgotten Groove i den Parisianska underground världen. Senare fick jag reda på att också Soul Jazz Records hade ett finger med på både kompilationerna vilket ytterligare förklarar dess enorma djup och hemlighetsmakeri.

Men hur brett mystiken kring bolaget än må vara är innehållet på dess utgåvor fantastiskt intressanta. En musikform som har sitt frö groende i den dansgolvssvettiga franska schlagerscenen men som även flirtar i det psykedeliska. På skivan beskrivs det med orden Psyche & Easy Listening From France. Begrepp som kanske mer skrämmer bort än intresserar. Faktum är att det här är långt ifrån den easy listening som idag bjuds av till exempel Air. Egentligen också ganska långt ifrån den scen som blommade upp i slutet av 60-talet med namn som Michel Legrano, Schifters, Janko Nilovic och Cortex i spetsen. Orchestral Party Act II bjuder på blås, orgel och stråkarrangemang i äkta cocktailanda. Tempot går upp och ner och härliga tonartsbyten avlöser varandra. Här kan du avnjuta Phillipe Brunas magnfika Et Pouzqoui Pas?, Vladimir Cosmas Pouzsuite eller skivans absolut mest kända namn; tyskan Caterina Valente, som gör en hysterisk skön och sensuell fransk tolkning av Fever. Här med den andaktningsfulla titeln Fever 39 De Fievze.

De franska artisterna visar ingen nåd när det gäller fantastin. Det är fullt ös och kärleken till musiken glänser oavbrutet. Det är inte för intet som många amerikanska sångare och sångerskor gav sig på att göra tolkningar av kända eller okända franska schlagerdängor.

Det här är ren dansmusik för den som vågar utmana golvet lite mer. På med den enklaste men elegantaste kostymen eller klänningen och var beredd på att svettas när Olivier Despax drar igång sin Une Autze Fille. Då når vi verkligen gräddan och hjärtat in i den musik som kanske var den franska källarklubbens svar på Frank Sinatras I Get A Kick Out Of You.

Det finns dock en nackdel och det är att båda kompilationerna idag är relativt svåra att få tag på. Testa med www.gemm.net om du misslyckas i stadens skivbutiker.

Vill du upptäcka en främmande del i musikhistorien är den här skivan en underbar ingång och som förhoppningsvis kan leda dig vidare i denna fascinerande värld. För dig som redan vigt ditt hjärta åt Jacques Dutronc eller Fransoise Hardy så blir vägen plöstlligt mycket, mycket längre att utforska om du trodde att du nått dess slut. Hur som, i båda fallen rekommenderar jag Orchestral Party Act II mycket varmt.

Cygnet Committee (1969) David Bowie var 22 år gammal när han skrev den här. Skulle jag känna mig hyfsat nöjd med mig själv någon dag, är det en tanke som effektivt plockar ned mig på jorden: David Bowie var 22 år när han skrev Cygnet Committee, vad har JAG åstadkommit? Kanske går gränsen mellan genierna och oss vanliga dödliga precis där: Vanliga människor skriver inte låtar som Cygnet Committee och gör vi det, sker det långt efter vår tjugotvåårsdag. Men det verkliga mysteriet med Cygnet Committee är att ingen bryr sig om den. Den spelas aldrig på radio, inkluderas aldrig på några samlingsskivor, omnämns aldrig över huvud taget, inte heller av Bowie själv trots att han har sagt att den är hans favoritlåt från den här eran och att han ursprungligen ville ge ut den som singel. Kanske tycker han att den är för personlig? För en utomstående betraktare är texten långt ifrån glasklar men ska man tro Bowie handlar Cygnet Committee om hans besvikelse på hippierörelsen; hur han ansåg att den, från att ha verkat så inspirerande, åts upp inifrån av egoism och materialism. Bowie har annars alltid varit noga med att poängtera att han inte har något budskap med sina texter; att det enda han vill är att skapa stämningar eller på sin höjd ställa frågor. Kanske är det för att Cygnet Committee bryter mot denna regel, som han har undvikit den så omsorgsfullt i alla dessa år?

Även musikaliskt bryter Cygnet Committee av mot det mesta i hans katalog. Nästan tio minuter lång vindlar den fram i ett folkrockigt arrangemang och förmedlar bilden av Bowie som något slags androgyn Bob Dylan; en bild som rimmar minst sagt illa med senare års Draculaliknande scenpersonligheter. Cygnet Committee är kort sagt allt det man tror att Desolation Row är när man hör Dylanfanatikerna tjata om den. Men faktum kvarstår att varken Bowie eller någon annan verkar minnas att det finns en låt som heter Cygnet Committee. Mystiskt var ordet.

It’s Hard To Be A Saint In The City (1976) Bruce Springsteen är och har aldrig varit min cup of tea. Någonstans i mina tidiga tonår kom jag till slutsatsen att det inte går att gilla både honom och David Bowie. De verkade helt enkelt vara varandras motsatser. Den ene tvekönad, ständigt föränderlig och experimenterande, den andre the guy next door personifierad. Bowie själv uttryckte det träffsäkert i en intervju 1995: ”Springsteen tror på en absolut, en fullkomlighet. Han har ett väldigt utpräglat uttryck och kommer aldrig att avvika från den amerikanska urtradition han verkar i. Den är ju kärnan, bibeln, i hans skrivande. Medan jag är, och har alltid varit, öppen för vad som helst. /.../ Därför är det helt logiskt att jag spelar in hans låtar, medan han aldrig, aldrig skulle röra mina.”

Senare har jag förstått att det visst är möjligt att älska både Born To Run och Aladdin Sane men för egen del har jag aldrig lyckats, trots flera uppriktiga försök. Med undantag för The River är David Bowies version av It’s Hard To Be A Saint In The City den bästa Springsteenlåt jag har hört. Covern var ursprungligen avsedd för Station To Station men ratades i sista stund och gjordes först 1989 tillgänglig på den påkostade (och snart utgångna) Sound + Vision-boxen. Idag finns den lyckligtvis på The Best of David Bowie 1974/1979. Sällan har en samlingsskiva haft ett lika åtråvärt bonusspår.

Det är lätt att förstå varför It’s Hard To Be... inte gavs plats på Station To Station. På Ziggy Stardust eller Aladdin Sane hade den suttit som en smäck men i det nya monokroma ljudlandskap som Bowie befann sig i 1976, passade den inte in. Det är en sprakande elektrisk inspelning, full av vindlande bakgrundsstråkar och glamrocksfalsett. Coolare än kolsyre-is och sexigare än... tja, än något Springsteen någonsin har varit i närheten av.

Artister som spelar in covers säger ofta att de gör det av respekt för sina förebilder. Bowies version av It’s Hard To Be... däremot, är något helt annat. Mest av allt känns den som ett kaxigt långfinger riktat mot Bossen. Vad Bowie gör är att han besudlar Springsteens rakryggade rocklåt. Han smyger upp intill den i hotellbaren, bjuder på vitt pulver och drinkar tills den börjar se i kors. Med försåtlig omtänksamhet lägger han då armen kring dess axlar och ber portiern om ett rum för två.

Move on (1979) Jag har redan tjatat om hur underskattad Cygnet Committee är. Här har vi en annan alldeles fantastisk Bowielåt som aldrig spelas live, aldrig hamnar på några samlingsskivor och aldrig vinner några omröstningar på teenagewildlife.com. Den heter Move On och utgör steg tre i en av de starkaste albumöppningar som har sett dagens ljus. Albumet, som heter

Lodger, inleds med den innerliga Fantastic Voyage, fortsätter med den frenetiska African Night Flight och exploderar sedan i Move on.

De enda gånger då Move On omnämns i Bowielitteraturen är när man vill visa vilka utspejsade arbetsmetoder som användes under inspelningen av Lodger. Enligt legenden skedde följande: En dag när Bowie lyssnade på en tejp med All The Young Dudes i studion, blev det något fel på bandaren som plötsligt började spela låten baklänges. Bowie gillade det han hörde och därför är grundmelodin i Move On All The Young Dudes bak och fram.

Men om melodin är bakvänd, och arrangemanget fyllt av knepiga ljudlekar och världsmusikflörtar, så är texten desto rakare. Bowie berättar om lusten i att bara packa en väska och dra, om glädjen i att upptäcka nya länder. Det skulle ha kunnat bli platt men tillsammans med den oroligt krängande musiken skapas en mångbottnad skönhet. Själv har Bowie avfärdat Move On som hopplöst romantisk. Han har å andra sidan också avfärdat Always Crashing In The Same Car som självömkande skit, så vi ska kanske inte lyssna för mycket på vad han säger. Lyssna på hur han sjunger istället. Hur hans röst i de avslutande raderna förvandlas till en soulsångares:

Feeling like a shadow / drifting like a leaf / I stumble like a blind man / Can’t forget you / Can’t forget you

Fokuserar man bara på det skruvade arrangemanget samtidigt som man försöker urskilja de hopknycklade resterna av All The Young Dudes, kanske Move On framstår som ett ganska jobbigt teoretiskt konstrockexperiment. Det är först när man lägger till Bowies sång som det klickar. Där, i hans röst, finns inget tillkrånglat eller uttänkt. Där är han bara, för att citera honom själv, hopplöst romantisk. På sätt och vis är det en illustration av hela Bowies karriär: Det är när han är som mest romantisk och som mest excentrisk samtidigt, som de riktigt tidlösa mästerverken skapas.

Madman (1980) Jag har egentligen aldrig haft någon nära relation till Marc Bolan. Visst gillar jag T.Rex’ sexiga boogierock men jag har aldrig riktigt begripit mig på dem som hävdar att Electric Warrior är en skiva av samma dignitet som

Ziggy Stardust eller Aladdin Sane.

Rent musikaliskt hade de inte särskilt mycket gemensamt. Medan T. Rex var relativt konsekventa i sin strävan att befrukta kolsvart sväng med kinky glampop, var Bowie den rastlöse eklektikern och visionären som aldrig stannade på samma ställe mer än två album i följd. Ändå går deras släktskap inte att förneka. De var båda rivaler om samma glitterpop-tron. Androgyna, utmanande, i spektakulära outfits inköpta i samma klädbutiker.

Varför det dröjde ända till 1977 innan de slutligen satte sig ned för att skriva musik ihop, vet jag inte. Kanske berodde det på att de vid denna tidpunkt inte längre var jämspelta; att Bowie, vars karriär fortfarande stod på topp, inte längre kände sig hotad av att befinna sig i Bolans närhet, och att Bolan ansåg sig kunna dra nytta av Bowies klart lysande stjärna när han nu försökte göra comeback.

Madman skrevs på ett hotellrum några timmar efter att Bowie hade sjungit Heroes i Bolans egen TV-show. Tanken var att de skulle framföra den nyskrivna låten tillsammans i ett kommande avsnitt men en dryg vecka senare fick dessa planer ett abrupt slut när Marc Bolan omkom i en bilolycka. Innan frontalkollisionen med det träd som tog hans liv, hade Bolan emellertid hunnit se till att demotejperna från hotellrummet kom på avvägar. Under tre år cirkulerade de bland hans vänner tills de hamnade hos Cuddly Toys.

Att det blev det okända glampopbandet Cuddly Toys som i slutändan fick odödliggöra Madman är på flera sätt beklagligt. Det är i och för sig inget fel på deras inspelning. I Cuddly Toys händer blir Madman en enkel rocklåt med handklapp och la-la-la-körer, rak och elektrisk på ett sätt som Bowie själv inte hade varit på flera år. Ändå känns det som om mötet mellan två av 1970-talets portalfigurer hade kunnat bli något mycket mycket större.

Madman borde ha blivit en hit. Den uppfyller alla kriterier. Det enda den saknar är ett mer personligt framförande. Någon som vet var de ursprungliga demotejperna tog vägen?

Baal’s hymn (1982) Tittar man på vad David Bowie ägnade sig åt mellan Scary Monsters (1980) och Let’s Dance (1983) framträder ett illavarslande mönster: Efter att under drygt ett decennium ha släppt minst ett album per år, tog han nu plötsligt semester från musiken för att istället fokusera på sin skådespelarkarriär och sin konst. Det fåtal nyskrivna låtar som nådde skivaffärerna var kommersiellt framgångsrika men knappast spännande samarbeten med Queen och Giorgio Moroder. Såhär i efterhand är det bara alltför lätt att se tecknen på att Bowies osannolika formtopp vid denna tid redan var över.

En puckel på den dalande formkurvan går emellertid att hitta i den EP som åtföljde BBC-produktionen av Bertolt Brechts pjäs Baal där Bowie spelade titelrollen. Baal är den skitiga berättelsen om en kringresande trubadur i det tidiga 1900-talets Tyskland. Sex, billiga syltor och mord är storyns centrala motiv, något som fick många kritiker att dra paralleller till den dekadenta rockstjärnetillvaro som Bowie hade förstahandserfarenhet av. Att ge ut pjäsens fem sånger på skiva var knappast ett logiskt drag rent ekonomiskt så Bowie sköt själv till de nödvändiga slantarna vilket jag är honom evigt tacksam för.

Instrumenteringen är sparsmakad - en fiol, en altfiol, en trumpet och ett dragspel - men dramatiken är desto större, särskilt i den mustiga Baal’s Hymn. Bowie sparar inte direkt på krutet när han sjunger om det kringflackande trubadurlivets vedermödor, och det är häpnadsväckande hur många metamorfoser hans röst hinner genomgå inom loppet av fyra minuter. ”Baal’s Hymn” är som en malström av minnen som passerar revy framför Baals ögon sekunderna innan han dör, luspank och ensam i en lortig säng: Det himmelska och det jordiska, våld och ömhet, vulgariteter och finstämdheter virvlar förbi och Bowies närvaro är total i varje sekund. Sällan har han imponerat mer som sångare. Fast räknenissarna på RCA fick förstås rätt; EP:n sålde bara i 20 000 exemplar och har aldrig släppts på CD.

Segue – Baby Grace (a horrid cassette) (1995) En minut och trettionio sekunder långa Segue – Baby Grace tillhör det bästa David Bowie har gjort under senare år. Låten finns inklämd på mastodontverket Outside som är en überpretentiös gotisk deckarhistoria om konstkriminalitet. Eller nåt.

Jag bryr mig inte så mycket om den där historien. Faktum är att jag inte bryr mig särskilt mycket om Outside över huvud taget. Vissa tycker att skivan tillhör de få riktigt starka albumen i Bowies senare produktion. Själv kan jag möjligtvis instämma i att Hallo Spaceboy är hård technorock av bästa slag men annars är det egentligen bara den här låten jag gillar. I Segue – Baby Grace gestaltar Bowie med dataförvrängd röst en fjortonårig flicka som har tillfångatagits av en kvinna som tänker göra ett konstverk av hennes inälvor. Låten verkar vara ett meddelande som Baby Grace spelar in på en bandspelare i det rum där hon hålls inlåst. Hon låter rädd och förvirrad, förmodligen drogad, när hon pratar om ett bleknande fotografi och om ljudet av musik som tränger in från en angränsande lägenhet. Hon måste tala med låg röst så att hennes fångvaktare inte hör.

Det är fantastiskt övertygande. På nittionio sekunder blir hela historien levande och mitt hjärta bultar av medlidande med den lilla tjejen. Jag ser henne framför mig där hon sitter i mörkret med bandspelaren i knät. Inte för ett ögonblick tänker jag på att den som talar genom hennes mun är en manlig medelålders popstjärna.

Bowie har fått ta emot mycket skit de senaste 23 åren, ofta med all rätt. En hel del av det han har gjort efter Scary Monsters har varit mediokert, halvhjärtat eller till och med rent pinsamt, åtminstone vid en jämförelse med det han skapade i sin ungdom. Trots detta vill jag hävda att det går en spikrak linje från 70-talets mästerverk fram till senare dagars skivor. Visst

har han blivit sämre, visst kan den proffstrevliga, politiskt korrekta fasad han visar upp idag kännas påfrestande, men bortsett från det är han sig lik. Han är fortfarande lika oförutsägbar, fortfarande ute på en helt egen tripp, fortfarande i grund och botten totalt galen. Den som inte tror mig bör damma av sitt ex av Outside, bläddra fram till Segue – Baby Grace och försöka komma på någon annan artist som vid 48 års ålder har gjort en alldeles fantastisk liten låt där han med total trovärdighet spelar rollen av en fjortonårig flicka.

Something In The Air (1999) Uttryck som ”hudlös” och ”självutlämnande” passar extremt illa för att beskriva David Bowies musik. Bowie har aldrig varit så desperat att han inte lyckats dölja sin desperation bakom en snygg pose, och han har alltid arbetat mer med illusioner och distanseringseffekter än med vardagsrealism och närhet. Det har funnits tillfällen när han har försökt ändra på det. Åren med Tin Machine hör definitivt dit. Men även om jag inte tillhör dem som tar varje chans att göra mig lustig över Tin Machine, kan jag erkänna att den raspiga, jordnära för att inte säga rockiga röst han använde under den tiden, inte tillhör hans mest övertygande.

Han är själv medveten om att han aldrig kommer att bli den sortens artist som kan ställa sig på en scen med en gitarr på magen och berätta historier ur sitt eget liv. Och det verkar som om han är ganska nöjd med det. Jag kan förstå honom. Genom att aldrig slå fast vilken av hans många skepnader som föreställer den ”riktiga” David Bowie blir han ju på sätt och vis en friare, och kanske även mindre sårbar, konstnär. För mig som Bowiefan betyder det att jag, trots alla timmar, dagar, månader och år med hans röst i huvudet, fortfarande bara har en ytterst vag aning om vem han egentligen är.

På livebootlegen Musique Plus Canada finns en låt som motsäger precis allt det här. Something In The Air som den heter, är redan i sin originalversion något av det allra starkaste Bowie har skrivit på senare år men den är ändå ingenting jämfört med hur den låter här. Arrangemanget är snudd på horribelt, mest på grund av en sliskig åttiotalssynt som envisas med att kräva utrymme. Men det spelar ingen roll. Det spelar absolut ingen som helst jävla roll.

Jag känner nästan inte igen honom. Han skriker rakt ut, ihåligt och trasigt, rösten slits i slamsor, mitt hjärta också. Allting tycks rämna för honom, alla försvar faller och plötsligt står han bara där, berövad alla sina roller.

Inspelningen är gjord den 4 december 1999. Hans och hustrun Imans dotter föddes åtta månader senare. Är det tanken på att, 53 år gammal, bli pappa för andra gången som har ryckt bort mattan under fötterna på honom? Har han supit sig full innan han gick på scen? Eller är det en snedtripp jag hör; har han i ett ögonblick av svaghet återupptagit bekantskapen med någon av de tunga droger som höll på att döda honom under sjuttiotalet? Jag har förstås inte en aning. Jag vet bara att det är första gången som jag hör naken förtvivlan i David Bowies röst. Jag tvekar inte att erkänna att det rubbar min värld.

...Och det här var förstås bara en del av historien. Det finns mycket mer jag skulle vilja berätta om. Jag skulle kunna nämna den hjärtknipande version av Simon & Garfunkels America som Bowie framförde på Madison Square Garden i oktober 2001, sittande i skräddarställning helt själv på scenen med en minimal keyboard i knäet, och som kan höras på DVD:n The Concert For New York City. Eller den utomordentligt fåniga men utomordentligt effektiva poplåten Magic Dance som ingen någonsin har brytt sig om av den enkla anledningen att den finns på soundtracket till Labyrinth (som ju varje människa med självaktning måste fnysa åt). Eller den supercharmiga versionen av Love you ’til Tuesday som kan hittas på en bootleg med titeln God knows I’m good. Eller den ruggigt snygga Julie som är en B-sida från 1987 då han gjorde det i renläriga Bowiekretsar evigt förbannade albumet Never Let Me Down. Eller...

krönika: side b det gör så ont och jag bara njuter

Ben Harper sår frön i folk, blues, reggae, hiphop, rock, funk, soul och låter singer/songwriter-traditionen på något sätt fungera som en grön tråd i rabatten. Det skulle egentligen kunna bli hur splittrat som helst. Harper lyckas dock hålla ihop trådarna och nya Diamonds On The Inside (Virgin) är hans mest fulländade verk hittills.

Han tar oss här genom sådant som magnifikt bluesfunkiga Brown Eyed Blues och fetfunkande Bring The Funk. Han tar oss kärleksfullt genom träskbluesen i When It´s Good. Han går iland på stadiga ben med rockreggaen i With My Own Two Hands, Kravitz/Hendrix-rockande Temporary Remedy, Zeppelin/Purple-doftande So High So Low eller karibiskt gospeltassande Blessed To Be A Witness.

Och det är nog inte bara jag som tänker på Västindien och Harry Belafonte i Picture Of Jesus eller att George Harrison gör sig påmind i den oerhört vackra akustiska balladen She´s Only Happy In The Sun.

Visst kan någon kanske reta sig på det pretentiösa Tom Waits-anslaget i When She Belives. Och visst kan kanske någon Dylan-anhängare fnysa föraktfullt åt den påtalande Bod Dylan-atmosfären (I Shall Be Released) i titelspåret. Men när det är så förbannat bra som det är spelar det ingen som helst roll. Och så har vi också här LÅTEN med stort L. Låten som är upphovet till det ni just nu läser. Låten som är orsaken till denna krönika: Touch From Your Lust.

Jag blir totalt knäckt av Touch From Your Lust med sina disiga gitarrer, dimmiga atmosfär och suggestiva stämning. Det är så bra att det gör ont i mig…

I need to sleep But I´m to tierd I need to come down But I´m to wired When the sun comes up I miss the moon Cause I know tomorrow Is gonna come to soon

Jag har gjort mina utflykter på Diamonds On The Inside, förförts av titelspåret igen, återvänt till träskbluesen eller funken, låtit mig svepas iväg ännu en gång av She´s Only Happy In The Sun. Men jag återvänder och sluter cirkeln om och om igen med Touch From Your Lust. När jag (om och om igen) lyssnar trycker det inte bara i bröstet av självplågande njutningsfyllt vemod, jag vill helt enkelt inte vara någon annanstans, göra någonting annat än att bara lyssna på den här fantastiska rockskapelsen. Den tycks vara fulländad. Liksom hela Ben Harpers femte studioalbum. Men jag vet naturligtvis innerst inne att Touch From Your Lust gjort mig fullkomligt opålitlig i min totala bedömning av Diamonds On The Inside. Att det för den person som inte rasar ihop mentalt som jag gör, säkert har skavanker att hitta, brister att påpeka.

Men må så vara, jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte heller om jag är ensam i hela världen om att känna så här och uppleva det här med Touch From Your Lust.

Det gör så ont och jag bara njuter.

Anders Enquist anders@lamusik.nu

kaah

sticker upp

Detta är Kaahs fjärde album. Mycket har hänt sedan ettan och med Jideblasko International är det framförallt en känsla som griper tag: Att Kaahs tro på sig själv övergått i vetskap. Han vet att han är bäst. Det finns inga kompromisser i den frågan. Strävan framåt är så stark att backspeglarna skruvats av. Den unge mannen framför mig ser ingen anledning att prata om det som varit. – Jag tänker framåt, bara, säger han med ett snett leende. – Det är fortfarande för nytt för att jag skall tänka tillbaka på det. Det kan jag göra när jag blir gammal, men nu finns det ”Från Norrköping till Minneapolis / Så hårt men aldrig någon diss”, stönar Kaah i Stick Upp på nya plattan. Jag kan inte låta bli att se det som en programförklaring. Han står i studion med ett nytt band och drömmer om ett annat sound. Han försöker sopa all gammal svensk soulpop åt sidan. Letar ny stil, ny attack. Drömmer om att ge oss nåt vi inte är vana vid. Inte nödvändigtvis en annan geografi sk plats, eller en annan tid, men en annan attityd och en ny känsla i musiken. ”Från Norrköping till Minneapolis” - jag måste skratta. Det är så töntigt så att det blir ascoolt, om ni förstår hur jag menar. För så som Kaah säger det så innehåller det så mycket. Det griper om det svenska småstadsgnället på ett sätt som man bara måste ta på allvar. Det tinar isen. Det pryglar Jante mitt på dansgolvet.

Text: Oskar Ponnert Foto: Frida Wendel

inte tid för att tänka tillbaks. Så är det.

Jideblasko International - så kallar Kaah sin nya platta, och sitt nya skivbolag. Bandet som han nu omger sig med får heta Jideblaskos. Hela inställningen till musiken genomsyras av detta nonsensord, som blir så coolt när Kaah leker med det. Redan på hans första album fanns det med i några rader och jag minns att jag fastnade för det, just för att det lät så bra samtidigt som jag inte riktigt förstod vad det kunde betyda. – Jideblasko bushbaby biscuit.

Kaah ler. – Jideblasko bushbaby... Det är en bra tjej, säger han och berättar att namnet Jideblasko kommer från hans pappas gäng. – Det var nån som dom såg upp till, som var hårdare än dom och som kallades Jidde. Sen var det nånting med Blask och de ”blaskade” till det. Sen har jag lagt till o och s. Jideblaskos är namn för hela min vision, ett namn för den känsla jag vill ha för att jobba. Det måste passa under det här begreppet Jideblaskos, annars är det inte bra, annars är det inte jag. Jag relaterar det namnet med en viss känsla. – Efter förra platta pratade du om att det var dags att fixa ett riktigt band... – Ja, och styra upp allting. Man måste ha hela sin sfär, sin krets. Har man den så är man ju starkare.

Vilka är Jideblaskos?

– Det är musikerna, sen är det mina kompisar som funnits med från början.

Har det varit annorlunda att göra den här plattan?

– Nu är det mer galenskap. Hälften galenskap och hälften musik.

Hur jobbar ni?

– Olika. Allt från att dra masssa skämt med sina polare och säga ”Det där ska vi göra!” Sen gör man det där och så garvar man åt det och sen: ”Det här ska vara med på skivan!”. Det är olika, fast till skillnad från förut så är det mer skoj nu. Fast det allvarliga finns alltid med. Så är det alltid med musik, det är alltid allvar också.

Vad väntar du dig för mottagande?

– Alltså, när den förra skivan kom, då visste jag ingenting om vad den skulle få för kritik. Nu är det likadant. Bara ens kompisar gillar det och man har kul ihop när man gör det så blir det bra. Sen behöver man inte tänka så mycket mer.

Vad har Dom tittar när jag dansar-singeln betytt?

– Nu efteråt så har den ju betytt rätt mycket. Då förstod jag inte... jag menar, det var faktiskt en tidpunkt när jag tänkte att ”äh, jag skall inte ha med den här låten, den är inget bra”. Så var det ett tag. Men den kom med.

Hur är det att höra den låten ute? Och se att folk dansar.

- Alltså, jag brukar gå ifrån då.

Varför då?

– Äh, det har väl hänt. Är man riktigt full då kan man stå kvar. Är man inte det kanske man går ut i baren eller nåt.

Du har brutit dig loss från först BMG och sedan EMI och gör nu den här plattan helt i egen regi. Innebär det något?

– Det innebär att hela min vision om vad jag skall göra och dom jag skall jobba med, skall vara helt fri. Att jag skall göra det som känns bäst för stunden. Sen skall ingen kunna säga att ”det här funkar inte det här konceptet”, eller ”det här kan vi inte lansera”, ”såna här bilder kan du inte ha på dig själv” eller ”en sån här video kan du inte göra”. Kan man ju visst det! Det är bara att göra det!

Varför blir det vanligare att folk tar tag i sin utgivning själva?

– Dels är det väl för att folk har fått sparken, sen har man kommit på att det inte är så krångligt att göra det själv. Eget skivbolag, det är ju inte ett bolag man smäller ihop med tio anställda och säljavdelning, det är inte så. Det är folk man känner... han kan göra det och han kan göra det. Klart att det är mer att tänka på, men pengar och sånt. Säljer man 10 000 skivor skall man ju kunna leva på det, tycker jag. Det kan man inte göra om man har en vanlig artistdeal, det går inte.

Vad kommer hända med de stora skivbolagen?

– De kommer att förändras. Skivbolagen har ju varit som en stat. ”Så här gör vi och du skall vara tacksam över att du får skivkontrakt”. Man förväntas gå dit och visa vördnad. Det är ju de som finns för att det finns folk som gör musik, det är inte tvärtom. Det har blivit tvärtom så det är klart att det har blivit en krock.

Kaah ger mig anledning att leta fram mina gamla The Time-plattor igen. Ni vet, det av Prince startade supercoola competitionfunk-bandet som regerade på åttiotalsklubbarna i Minneapolis. Jag dammar också av frontfiguren Morris Days soloalbum samt några andra av alla sticklingarna som kom från samma buske. Det är ett sant nöje, visar det sig. Snart tjugo år gamla The Timehöjdpunkten, albumet Ice Cream Castle, svänger så att nyckelpigorna vaknar i mitt hus, trots att det är mitt i vintern. Minnena drar iväg med mig till en helt sanslös konsert i Lund för sju år sedan. Det går inte att undgå influenserna som får Jideblaskosgänget att gå igång. – Jag och Jeppe Körsbär har lyssnat mycket på The Time. Jeppe är ännu värre än jag. Han spelar av piratkonserter med The Time, köper grejer på nätet, trycker ut listor på skivor han skall leta upp. Det finns ju massor av sidoprojekt, det är hur kul som helst. Jag har väl alla The Time, Wendy&Lisa, Vanity 6, Maserati, Jesse Johnsons plattor och lite andra. Och Jeppe har sina grejer.

Vad är bäst?

– Jag tycker att Time och Morris Day är så fruktansvärt bra, alltså. Hur de jobbar, att de var en familj... att det var en trettio fyrtio pers som... det är så det måste bli här också. Vad som är bäst? Det finns en b-sida på en Jesse Johnsontolva, en låt som heter Drive Your Cadillac, som är så jävla grym!

Men Kaah vore inte Kaah om musiken var en blåkopia på The Time. I sitt sökande efter ett skitigare sound lyssnar han också på Timbaland och Neptunes, och den nya underjordiska electron från en annan stor stad i väster. – Detroitkänslan, det som är både funkigt och andligt.

Varför har det blivit det här skitiga lusiga soundet?

– Det är lättare för dig att säga hur det låter, men jag tror den här plattan låter skitigare. Det är inte medvetet tänkt så, men det blir det när man gör vad man vill. Vi jobbar ju snabbare, jobbar inte lika länge med plattan. Man måste lära sig att bli snabb. Göra mycket saker.

Nytt band, nytt tempo, ny frihet och lekfullhet. Allt hörs och känns i Kaahs musik på nya plattan. Men det är samtidigt rastlöst och jag tror att nästa album kommer att visa ännu tydligare att Kaah är på väg åt ett helt eget håll. – Det finns inga pengar i att hålla på och låta som de i USA, i längden. Tyvärr men; ”Upp som en sol, ner som en pannkaka”, det har vi många bevis på. Det handlar om att göra nåt eget, i allt från låtar till omslag till videos. ”Så här gör VI!”. Om en säger ”så här gör jag”, så är det ingenting, men om fyra, fem pers säger ”så här gör vi”, då är det nånting som händer. Då måste man ta det på allvar. Det är hela visionen och det viktigaste för mig att jobba hårt med.

Är redan den här plattan något som visar detta, eller är det sånt vi kommer att få se framöver?

– Det finns saker här som känns som ett nytt steg, andra saker känns som mittemellan. Jag tror att det här blir den sista Kaah-plattan på det här sättet.

International, är det på kul eller ligger det en pretentiös plan bakom?

– Internaaachonal! Nae, för det första låter det grymt, tycker jag. Det är viktigt att det låter grymt. International, det rymmer allting. Allt kan hända!

extranummer del II

johan risberg - hell on wheels

Johan Risberg spelar i studioaktuella Hell On Wheels. En kille som helt enkelt är galen i musik. När vi bad honom att på print få fram musik som betytt mycket för honom kom svettpärlorna fram på pannan. Ingen text kan bättre avsluta det här 252 sidor tjocka kapitlet i La Musiks och vår musikhistoria. Pure love!

Stopp! Hallo! Hur i helvete skall man kunna beskriva sin favoritmusik?

Jag blev till ettnollett´s 15 årsjubileum ombedd att skriva en ”tio-bästaalbumen-mellan-1984-1999”-lista.

Jag svettades och led och mindes under en hel månad. Plattor kom med på listan för att sedan åka ut. Nicke Boström på tidningen ettnollett skrattade och det gjorde alla andra som fick höra om mina våndor.

Denna vånda beror nog på att musiken alltid varit så viktig, mamma Eivor hemma i Nyköping undrade alltid varför alla pengar lades ner på vinylskivor. Snart gick denna undran över till arghet - det ända tills jag började leka fusk-dj och hon förstod att jag fick pengar tack vare dessa förhatliga skivor.

Augusti 1980 så kom min syster hem från en språkresa i england, med sig hade hon Adam and the Antz skiva Kings Of The Wild Frontiers.

Jag började helt plötsligt lyssna på musik, detta var något helt nytt. Hon berättade att det var ett punkband som klädde ut sig som indianer och pirater. Sekunden senare var man såld på Dog Eat Dog, en av singlarna från skivan.

Samma år köpte hon Depeche Mode Speak And Spell till mig i julklapp!

Faan också!!! Här hade man under ett halvår precis börjat försöka bli punkare och så kommer hon dragandes med ett synthband!!! Men ojojoj! Detta var det häftigaste jag hade hört.

Nästa chock kom 1983….ja just det Blue Monday med New Order. Med dem upptäcktes i raskt takt även Joy Division. Julen ’83 fick jag även Power, Corruption And Lies med New Order (mästerverk!) Förstår ni egentligen? Jag upptäckte bägge dessa band på mindre än två veckor, minst sagt omtumlande!

I denna undrens tid så öppnade sig en helt ny värld, jag lyssnade på lilla bommen från Göteborg med Lars Aldman, alla dessa band han tipsade om! Störst av dessa är The Chills från Nya Zeeland med värdens bästa poplåt Pink Frost.

Livet efter 1983 är fortfarande i dolt i ett töcken, jag vet inte riktigt vad jag håller på att lyssna på.

Vissa dagar faller jag in i en synthtrans och lyssnar bara på tidiga Human League, OMD, Kraftwerk, Neon Judgement. Andra dagar så blir det bara Joy Division. Nätter kan favvoplattan Allt står i lågor med Brända Barn åka på, gissa om den skivan kom ut 1983?! Just den skivan kan jag nog säga är

den skivan som är den viktigaste i min skivsamling och Brodde (sångaren) är fortfarande min idol.

Martin Stensö i Fint Tillsammans var hemma hos oss en gång och han gick igenom mina vinylskivor… Efter ett tag sa han: ”Du har ju bara åttiotalsskivor!!!”

Detta stämmer nog faktiskt ganska mycket. 80-talet var ju den tid som jag fann allting och skivor från idag köps ju som bekant mest på cd.

En person som alltid haft mycket god smak är min gode kamrat Frasse, det han inte har i sin samling är förmodligen inget att ha, de blandband han försåg mig med är alltid lika bra, genom honom upptäcktes The Wedding Present, McCarthy och faktiskt My Bloody Valentine.

När åttiotalet började lida mot sitt slut hade vårat gäng i Nyköping sedan några år börjat hänga på Roskilde och Hultsfred, så många minnen och så många bra band!

Mest värt att nämna är väl Pixies i Rosken 1989, vi hade pluggat Dolittle stenhårt sedan den kom ut och sedan var det dags att se underverket live. Vad som hände var väl att vi var för laddade och de avslagna, solen sken och de var trötta och spelade inget extranummer. Detta band är trots den trötta spelningen ett favoritband.

Deras helt kompromisslösa attityd till popmusik som försöker vara rock… eller nåt - är helt bedårande.

LO-FI. Jag fick lära mig ännu en genrebetäckning och varför skulle jag inte gilla människor som över allt annat här i världen ville göra musik till varje pris. Punkglädje i popeufori……Guided By Voices och Pavement etc etc.

Nästa stora glädjechock var när Frasse kom fram med en skiva med att band som hette Neutral Milk Hotel vars skiva In An Aeroplan Over The Aea förmodligen är en av de bästa skivorna från nittiotalet.

Nåväl mina influenser då: Jag är influerad av punk, synth, Lo-Fi, pop, rock! Att skriva detta först hade inte gått, men som summering så funkar det kanske?

Musik är helt enkelt för stort, i alla fall för mig!