skivhyllan
Redaktionen väljer favoritplattor ur samlingen. I detta nummer: Anders Enquist, Anders Lundquist, Staffan Rislund, Torbjörn Rolander, Ola Karlsson och Erik Dahlström.
inte bara disco CHIC Risque, 1979 Atlantic Jag glömmer den inte, recensionen i Expressen, 1979: ” Kallar någon det här för “bara disco”, ta denna skiva och slå denne person i huvudet så hårt du kan”. Eller någonting så stod det i alla fall. Däremot har jag glömt vem som skrev recensionen, men jag tyckte det var så rätt som det stod. Chic var ju mycket mer än bara disco. Chic var ju Nile Rodgers rytmiska gitarr och Bernard Edwards lika rytmiska bas. Chic var oerhört luftig funk, soul, pop, groove och framför allt sanslös starkt melodisk dansmusik. Hade man inte insett det innan så borde man inse det med Risque, en gång för alla. Så tyckte jag ialla fall. Jag tycker nog det idag med. 1977 släppte Chic den själbetitlade albumdebuten. Ett grymt lovande album men inte fulländat. Efterföljande C’est Chic tog gruppen till högre höjder och låtar som La Freak och I Want Your Love fick andra artister att ställa sig på kö hos Nile Rodgers och Bernard Edwards. Nu ville man ha låtar av den magiska duon. Och kön blev inte mindre när Risque-albumet kom. Nile Rodgers och Bernard Edwards fick nu officiellt titeln ”stilbildande”. Duon tog discon till en annan nivå. Förvisso hade man redan gjort det med de tidigare albumen men det var inte förrän med Risque samtliga pusselbitar föll på plats, nu blev receptet
fulländat. Det höll hela vägen ut. Albumet inleds med numera en av världens mest samplade låtar (tillika världens bästa danslåt) – Good Times. Ett över åtta minuter långt mästerstycke där Chic deklarerar att ”det här är de goda tiderna”. Good times These are the good times Leave your cares behind These are the good times Good times These are the good times Our new state of mind These are the good times
Att framföra rader som dessa och få ett djup i det är inget annat än genialiskt. Chic lyckades med sådant. Fulländat var här också Rodgers stötiga, funkrytmiska gitarr till Edwards utsökta och numera klassiska fingertoppskänsliga funksouliga basslinga. Vi ska heller inte glömma Tony Thompsons sanslöst bestämda men samtidigt smekande taktfasthet i trummorna. Lägg sedan till tonvis med hoppfull melankoli, en melodislinga som klär av det mesta, handclaps som befäster det taktfulla och…ja, luftig, soulig, funkig och monoton disco blev aldrig bättre än så här. Eller var det disco alls? Snarare kanske väldigt elegant dansmusik. Och egentligen räcker det med denna låt, Good Times, för att deklarera hela Risque som ett mästerverk. Men den kreativa
förmågan hade exploderat 1979 – ja, det var samma år som Rodgers/ Edwards gav bort låtar som He’s The Greatest Dancer och We Are Family till Sister Sledge, som därigenom nådde listornas topp – och efter Good Times följer A Warm Summer Night som är en makalöst enkel men furiöst vacker och bitterljuv ballad på det sätt bara Rodgers/Edwards gjorde sådana ballader, monotona mästerstycket My Feet Keep Dancing där Edward/Rodgers drog in riktiga stepdansare i studion. Vänder vi på vinylen (eller låter CD:n rulla på) inleds och fortsätter festen med poppigt souliga och sanslöst melodiska och melankoliska My Forbidden
Lover, lättsamt, luftigt funkiga Can’t Stand To Love You och bitterljuva och vackra balladen Will You Cry (When You Hear This Song). Allt avslutas med soulsöta och luftigt funk-stötiga What About Me. Risque innehåller inte en enda svaghet. Melodierna är rakt igenom makalösa, bitterljuvheten står som spön i backen och en mer melankolisk och intelligent dansplatta har efter detta aldrig gjorts. Det är ett album som åldras med nästan läskig värdighet. Med Risque borde alla insett att Chic egentligen inte bara var…disco. Anders Enquist
som en tom verlaine JOEL R.L PHELPS Warm Springs Night El Recordo 1995 Warm Springs Night är det första soloalbumet från mannen som grundade en av den amerikanska post punk erans giganter Silkworm. Mycket av Silkworms popularitet var Phelps säregna nästan lite gnälliga rösts förtjänst. Den desperation och frustration som Phelps har i sitt sätt att framföra sina låtar är det få som kommer i närheten av idag. När Phelps lämnade Silkworm efter det något underskattade albumet Libertine 1994 började han arbeta på vad som skulle bli ett album som var mera präglat av countrytraditioner, Neil Young och Crazy Horse och det som Will Oldham gjort i diverse Palace-konstellationer. Till skillnad
232 | la musik
från den mera ruffigare rockmusiken som Silkworm repesenterat. Att Phelps själv hanterar sin gitarr som en Tom Verlaine med gitarren kopplad till ett 350 volts uttag gör inte saken sämre. Warm Springs Night präglas av ett ännu större uttryck hos Phelps än
tidigare. Här finns en lugnare mera knuten desperation som därför känns så mycket starkare. Det är en instängd man i tvångströja med mängder av känslor inom sig som försöker slita sig loss, ibland slingrandes genom lågmälda nästan viskande partier ibland i ursinniga utlopp med både röst och gitarr där han försöker stånga sig ut ur sin påtvingade instängdhet. Förlösningen kommer inte förrän i sista låten Ok Reno där Phelps ackompanjerad med bland annat en vansinnigt vacker blockflöjt till slut lyckas slita sig loss från sin straightjacket. Phelps röst får på Warm Springs Night större utrymme än någonsin tidigare eller senare heller för den delen. Jag har ända sedan Silworkms första album varit oerhört fascinerad
av Phelps röst och uttrycksförmåga, och när spelrummet för hans röst ges så stort utrymme som i Warm Springs Night kan det inte bli annat än ett stycke fullkomligt lysande musik. Och avslutningen i tidigare nämnda Ok Reno ger mig en lätt euforisk känsla efter varje genomlyssning. Efter Warm Springs Night har Pelphs fortsatt släppa album både solo och med Phelps nya band The Downer Trio. Samtliga utgivningar kan rekommenderas, men det är i debuten som man kommer närmast inpå Phelps. Den nerv och närvaro som finns nästan rakt igenom på Warm Springs Night kommer inte lika ofta fram på de senare albumen. Men att de finns där gör att varje nytt släpp med Phelps alltid är något att se fram mot. Torbjörn Rolander
