june panic

Det här skulle kunna vara historien om ett religiöst uppvaknande – hade det inte varit att han motsätter en personifi erad religion skulle det inte vara opassande att säga att June Panic ”funnit Gud”. Men istället blev det en berättelse om hur det becksvarta opus sångaren/låtskrivaren började spela in redan för två år sedan blev hans mest upplyftande album hittills.

Text: Dan Andersson Foto: Tammy

Det är redan mörkt ute när June Panic och Jim Zespy susar fram genom ett av Indianapolis till synes oändliga villakvarter i Zespys beigea stationsvagn. Bakom sig lämnar de åtta intensiva timmar i den för dagen invigda studion Queen Size, tillika tre eller fyra så gott som färdiga låtar. Dagen, den 17 september 2000, är den första av vad som är tänkt att bli en dryg veckas arbete inför Junes fjärde album för anrika etiketten Secretly Canadian och den har förflutit utan anmärkning. Ur ett av sina många skrivblock väljer June till synes slumpvis ut låtar från en lista som skulle räcka till åtminstone ännu en fullängdare. Titlar som Sex Is For Children och If Enough of Us Die markerar anslaget – med teman som fortplantning och döden lovar det att bli hans dystraste hittills i en diger kanon av idel dystra album.

June stirrar tyst ut genom vindrutan. Bredvid honom, på förarsidan, rattar Zespy in en av stadens många R´n´B-stationer och börjar högljutt skandera sina egna texter över rytmerna. – …motherfucker…

Ordet är bara ett i en tirad han, utan att missa ett taktslag, knyter ihop med ett: – …cocksucker…

Utan förvarning vänder sig June om och säger, utan tillstymmelse till ironi och med ett stenansikte som skulle imponera till och med idolen Bob Dylan: – Jag kan inte tänka mig att göra en skiva vid mina sinnens fulla bruk. Jag måste bli lite galen.

Han lutar sig tillbaka i passagerarsätet igen. – Det är vad som kommer att hända de närmaste dagarna.

LITE MER ÄN två år senare, den 17 december 2002, inväntar den idag 28-årige sångaren och låtskrivaren kvällens konsert på restaurang Jord i Göteborg över ett glas av husets röda. Det är den näst sista anhalten på Junes egen drygt tre veckor långa Rolling Thunder Revue – komplett med rullande spelschema med turné- och skivbolagskollegan Scout Niblett och gäster som The Moldy Peaches och Alasdair Roberts på scenen var och varannan kväll.

Turnén är hans andra i Europa och den första som når ända upp till Sverige. – Det är svårt att sätta fingret på, med tio ord eller mindre, vad jag har gått igenom. Jag hade vissa erfarenheter det året som skulle kunna kallas för religiösa eller själsliga upplevelser. Jag vet inte hur jag ska kategorisera dem annat än att jag uppfylldes av en extrem entusiasm inför livet. Jag kände mig i kontakt med andra människor och hade känslan av att alla har precis vad de behöver för att ta sig igenom världen.

Det blev inget. Han blev inte galen och det blev ingen skiva, åtminstone inte då. Efter bara ytterligare en dag avslutas inspelningarna och det är inte första gången det händer. Föregångaren, Horror Vacui (2000), försökte June färdigställa så tidigt som sommaren 1998, i och med en serie inspelningar som trumslagaren LonPaul Ellrich kärleksfullt refererar till som ”The Summer of Doom”.

Slutligen, sensommaren 2002, letar sig Baby´s Breadth ut till skivbutikerna men då är det inte längre den skiva han två år tidigare gick in i studion för att spela in – istället är det fråga om något betydligt närmare Slow Train Coming än den Blood On The Tracks som förväntades. – Det hade blivit något som inte hade rört sig mot någon slags upplösning utan bara utforskade den mörka sidan av allt det där. Jag menar, till och med på förra skivan, när jag sjunger om ”The mercies of the Lord forever and ever” så är det satt i ett sammanhang där nästa textrad är: ”But when will heaven know?” Det är ett sätt att ta tillbaka det. När man ger sig hän finns det alltid något som tar tillbaka med den andra handen. Jag tror att den nya skivan säger samma sak på ett mer subtilt sätt, men det album jag var på väg att göra hade bara fokuserat på delen med: ”When will heaven know?” Jag skenade iväg lite med det där.

Lyckligtvis var de första inspelningarna inte helt bortkastade – fyra eller fem av låtarna utgör den andra hälften av albumet. Men varken de eller de olika band June bildade i Indianapolis, varav åtminstone en konstellation bidrog till den mer bandorienterade ljudbild som utmärker den första halvan av albumet, hjälpte honom komma fram till vad han ville åstadkomma eller ha sagt med skivan.

Han, som sagt, skenade iväg lite.

Att June nu planerar att spela in sitt kommande album i den kristna gruppen The Danielson Familes studio New Jerusalem i Clarksboro, New Jersey, ger kanske en fingervisning om vad som hände sedan. Inspelningen, planerad till april, är en av anledningarna till att gruppens obestridlige ledare och storebror, Daniel Smith, på Junes förfrågan medverkade under nästan hela

”Jag menar, redan den första låten kan man tolka så att allt som sägs antingen sägs av ett barn som just ska födas eller av någon som insett sin plats i förhållande till något övernaturligt – något gudomligt

turnén – åtminstone upp till Oslo, där han blev kvar för att fira julhelgen med sina svärföräldrar.

För en person som på skiva efter skiva uttryckt endast tvivel och stundom förakt inför tanken på det gudomliga, förefaller det kanske ironiskt när han hittar lösningen i detsamma. – Det är något jag arbetat mig fram emot ända sedan Horror Vacui – att göra skillnad på kristendom som en doktrin kyrkan predikar och vad som faktiskt kan vara sant med det. Jag tror att på de där tidiga skivorna, när jag skriker om Gud, så kan man nästan alltid ersätta det med den kyrkliga organisationen. Men i Indianapolis ägnade jag mycket tid åt att prata med folk jag träffade – jag vet inte om det bara var området jag bodde i men jag träffade verkligen en massa lite mer avslappnat konservativt kristna människor. Det är, antar jag, därför den första delen av plattan handlar mer om ett själsligt uppvaknande. Jag menar, redan den första låten kan man tolka så att allt som sägs antingen sägs av ett barn som just ska födas eller av någon som insett sin plats i förhållande till något övernaturligt – något gudomligt.

STRAX EFTER LUNCH den 18 september 2000 avbryter June inspelningarna för en bensträckare under vad som senare kommer visa sig vara den sista dagen han tillbringar i studion på gott och väl tre eller fyra månader. Möjligen vet han redan vad som kommer att hända – mellan tagningarna drar han sig undan och sitter tyst med huvudet sänkt i sitt skrivblock.

Det är också June som tar på sig att tillsammans med Zespy i den sistnämndes stationsvagn ge sig ut efter förfriskningar på en bensinmack inte längre än fyra eller fem kvarter därifrån. Men väl där vill han inte åka tillbaka. Istället börjar han utan ett ord till förklaring vanka iväg i riktning mot studion och lämnar Zespy ensam med bilen.

Inte för att Zespy förväntar sig någon förklaring. – Det är inte så stor mening att försöka förstå sig på June.

Han säger det med en suck – inte uppgivet utan mer som ett konstaterande. – Jag har känt honom tillräckligt länge för att veta att det bara finns några få konstanter i hans liv. Varje dag gör han en verklig ansträngning för att bättra sig själv och sina medmänniskor – det är egentligen det enda jag kan säga om honom.

the song is singing us – june panic i fullängdsformat:

GLORY HOLE (Secretly Canadian, 1996)

6Junes första ”riktiga” album (innan hade han hunnit med inte mindre än sex kassetter på egna bolaget 3 Out of 4) är 28 låtar tillika 76 minuter hemmastudioinspelningar av högst varierande kvalitet. Samtidigt är den inte att underskatta som introduktion till mannens stora bredd som låtskrivare – här ryms allt från ljuv nasal falsettpop till primalskriksövningar ur den tyngre skolan. Tyvärr håller inte allt måttet.

THE BANANAFEST DESTINY (Secretly Canadian, 1997)

3Rent tekniskt inte ett av hans egna album – June dammar bara av upp till fem år gammal skåpmat på demokratiskt uppdelad splitskiva med energiska Intro To Airlift. Och precis som brukar vara fallet med den här typen av rockhistoriska gravplundringar finns det en ganska god anledning till varför han inte släppte låtarna till att börja med. Men några av dem, i synnerhet Satan Star och Sexual Revolution, är värda mer än bara en hastig genomlyssning.

THE FALL OF ATOM: A THESIS ON ENTROPY (Secretly Canadian, 1998)

8Högtravande tema om människans medvetande om sin egen frihet satt i förhållande till Einsteins relativitetsteori och utformat som en akademisk avhandling, men för den saken skull inte mindre än ett lysande litet popalbum. De sammanlagt 23 spåren är också de enda som June åstadkom under två år så allt når inte upp till samma höjder, men The Fall of Atom är aldrig sämre än fascinerande – vilket är mer än vad man kan säga om några av låtarna från hans tidigare album.

HORROR VACUI (Secretly Canadian, 2000)

10Första plattan inför vilken June valde att överge sin trogna fyrakanals Yamaha hemmastudio till förmån för att spela in med utomstående musiker är också hans starkaste stund hittills. Horror Vacui är ett själfyllt, ateistiskt, och stundom djupt deprimerande gospelalbum som med sedvanlig skärpa dissekerar den tyske filosofen Immanuel Kants berömda resignation: ”Jag måste alltså upphäva vetenskapen för att få plats för tron.” Flera av Junes personliga favoriter ur hans omfångsrika karriär återfinns här och skivan innehåller onekligen ett tiotal av hans mest fulländade låtar.

SILVER SOUND SESSIONS (Super Asbestos, 2001)

6Inspelningarna från den beryktade ”The Summer of Doom” 1998 släpps tre år senare på kamraten Jim Zespys Super Asbestos, under det betydligt mindre laddade namnet Silver Sound Sessions. Och helt uppenbart varför June var så missnöjd med dem framgår egentligen inte förrän man sätter dem i relation till vad han faktiskt åstadkom i och med Horror Vacui – i jämförelse med den bleknar å andra sidan det mesta.

BABY´S BREADTH (Secretly Canadian, 2002)

814 nya låtar hämtade dels från den ursprungliga inspelningen i september 2000, dels från spridda sessioner med de två band June spelade med i Indianapolis. Till synes en splittrad skiva men både låtarna och de olika musikerna fungerar förvånansvärt bra tillsammans och bildar ett cirkulärt helt där sista låten i sin tur leder in i den första. Som helhet antagligen Junes mest vattentäta platta, men några av spåren når inte upp till riktigt samma standard som Horror Vacui.