caesars palace

sverige på turné: caesars (palace) i u.k

Det är en fredagskväll i mitten av januari. Caesars (Palace) har just inlett sin första Englandsturné. De har spelat i London (The Barfl y i Camden) och i Bournemouth och är nu tillbaka för en andra kväll i London. Anders Lundkvist ser dem på garagerockklubben Dirty Water Club, inhyst i puben Bristol Arms vid Tufnell Park.

Det är halvfullt (några av de närvarande är svenskar som jobbar i den engelska musikbranschen) men bandet utstrålar energi och beslutsamhet. Gitarrerna manglar, Farfisaorgeln piper, Jocke Åhlund är lika energisk som vanligt och det hela resulterar i vad man kan beteckna som en arbetsseger. Mer har bandet heller inte väntat sig. Man har vid tidpunkten för spelningen bara släppt en singel i England. Nummer två, Jerk It Out släpps 10 mars. Men Virgin i England tror på bandet, inte minst med tanke på suget efter svensk musik i ungefär den stil som Caesars Palace alltid spelat. Dagen innan spelningen träffar jag bandets frontfigurer Caesar Vidal (sång, gitarr) och Jocke Åhlund (gitarr, sång) på det fyrstjärniga Londonhotell där de bor. De kommer ner till lobbyn men när de ser att jag tänkte spela in samtalet bjuder de upp mig till hotellrummet. Det ser exakt ut som ett rockbands hotellrum. Obäddade sängar. Några utspridda gitarrer. En miniförstärkare. Sex urdruckna ölburkar. You get the picture. På med minidiscspelaren. – Det var grymt i Bournemouth, berättar Jocke entusiastiskt. Och alla som träffat honom vet att han kan vara entusiastisk. Och pratsam. 200 pers och dom gillade det verkligen. Det var skitskön stämning. Jag vet inte hur många som kom för att se oss, det hade varit 80 pers på samma klubb veckan innan. Men det är ju nästan ingen som vet något om oss ännu. Men det står ju ”svenskt band” och då kanske folk blir nyfikna och vill kolla vad det är.

Caesars Palace heter bara Caesars i England. – Ja, vi droppade Palace för att vi inte skulle bli så jävla stämda.

Jag förklarar för Caesar och Jocke att jag är avundsjuk på deras band, att det är precis ett sådant rockband som unga män drömmer om att någon gång få vara med i: full fart, mycket energi, inte så överarbetat och tuffa låttitlar. Det låter som om de skriver, spelar in och lirar, i snabb ordningsföljd. – Det gäller för alla unga män att ha tålamod tills de blir lite äldre, då kanske de får vara med i ett sånt band, ler Caesar. Men vi har ju varit med i bandet sedan vi var unga män i alla fall. Men det stämmer att vi försöker att inte överarbeta

”Ja, vi droppade Palace för att vi inte skulle bli så jävla stämda

grejor. Dessutom är jag en ganska rastlös person, jag orkar inte hålla på, jag blir galen efter ett tag. Blir det inte bra ganska snabbt så skiter man i det och gör något annat.

Gäller samma sak låtskrivandet?

– Ja, det är ju inte själva pysslandet som gör att de kommer till. Om det inte blir en hel låt direkt så lämnar jag det och återkommer en annan gång. Texter är det enda som är pyssligt för mig, det är svårt, tar tid och är allmänt jobbigt. Att komma på en cool line är lätt, ofta vid något annat tillfälle än då man skriver låtar. Eller ett coolt riff och en ackordgång, skjuter Caesar in. – Men sedan ska man knyta ihop säcken också. Och det är lite som att göra hemläxan, säger Jocke. Men målet är att det ska vara enkelt och bra, det är en toppenkombination.

Jocke berättar att han trots allt eftersträvar att texterna ska handla om något, eller åtminstone skapa bilder i huvudet på lyssnaren. Lite mer än “love me do”. Ibland i alla fall.

Hur skulle de då beskriva sin egen stil för någon som inte hört dem exempelvis de flesta engelsmän?

– Det började ju som garagerock, konstaterar Jocke. Renodlad garagerock. Men som det är nu är det mer vanlig rock med lite 60-talstouch. Happy sad, har vi sagt några gånger, säger Caesar. – Många säger att vår musik är så glad, men det är många texter som inte alls är glada. Och låtarna går ALLTID i moll. När brorsan skulle producera vår förra skiva och hörde igenom låtarna sa han ”kan ni inte bara testa, åtminstone en gång, att skriva en låt som går i dur?”, ler Jocke.

Jag frågar dem vad som är det roligaste som hänt bandet sedan de startade och Jocke säger att det egentligen är roligast just nu. Caesar håller med: – Det har lossnat med den senaste skivan. Och att vi är här i England just nu är roligt. Att det inte verkade vara en svensk i publiken i Bournemouth, att folk inte kom för att vi är stora i Sverige, och folk kom och frågade när man kommer tillbaka. Men annars är det alltid en speciell känsla att släppa en ny skiva. Det är lite högtidligt och så har det varit med alla tre albumen.

Caesars passar på att gå in i studion i England när de har en lucka på några dagar i sitt spelschema. – Vi tänkte försöka spela in lite nya låtar som vi skrivit och det känns bra att använda tiden till att göra något vettigt, när man för en gångs skull är helt ledig.

Många svenska band tycker att det är coolare att spela in i England än hemma. Är Caesars Palace likadana?

– Vi vet inte, för vi har inte provat än, påpekar Jocke. Vi har inte ens valt studio, vi vet bara att vi vill ha ett bra Neve-bord, bra mikrofoner och lite analog feeling på det. Men häromdagen gjorde vi en BBC-session, där de spelar in live i en studio och sänder i radion. Vi var i en klassisk radiostudio där alla spelat in, från The Who och David Bowie till Bob Marley. Alla. Och det kändes faktiskt lite coolt. Fast å andra sidan var det lika mäktigt att spela in på Bosse Skoglunds gamla trumset!

Att turnerandet lätt kan få den vänstra, intellektuella delen av hjärnan att rosta igen är knappast någon nyhet för någon. De flesta band utvecklar en jargong (ofta låg sådan), som är svår att skaka av sig hemma i vardagen. Medlemmar behöver varva ner efter en spelning vilket ofta slutar med att de stänger hotellbaren på morgonen. Det finns liksom inte ro i kroppen att varva ner och många har också svårt att skriva material för nästa skiva medan de är på resande fot. Eller också tenderar det att bli texter av typen “another town, another gig” eller “these hotel rooms all look the same”.

Jag frågar Caesar och Jocke vad de i allmänhet gör av den lediga tiden eller restiden. – Det är svårt att göra något vettigt av den, erkänner Jocke. Jag packar ofta ner en bok och packar upp den oläst tre veckor senare. – Vi promenerar ganska mycket, säger Caesar. Shoppar är fel ord, men vi går i alla fall runt på stan.

Det talas alltid om en våg, så fort mer än ett band från ett land eller en stad slår. Men finns det en svensk våg på riktigt nu?

– Jag tror fan att det finns det, utbrister Jocke. Framför allt kändes det så när vi var i USA. Svenska band överallt: The Soundtrack Of Our Lives, The (International) Noise Conspiracy, The Hives, Sahara Hotnights, Hellacopters och alla de banden gör att det skapas ett intresse kring den svenska musikscenen i allmänhet. Om plötsligt så här många band kommer därifrån undrar folk vad det är med Sverige. – Och det är ju något helt annat än ABBA, Roxette och Ace Of Base. Det är rockband och det är det som är nytt - att svensk rock går på export, påpekar Caesar. – Bra rock har alltid funnits i Sverige, till exempel dom banden jag räknade upp, säger Jocke. Men eftersom det går en rockvåg över hela landet är klimatet rätt för de band som varit dumma nog ta hålla på med garagerock i tio år. De får sin dag i solen, för de är redo. Every dog has it´s day, liksom. Det är nog många som dukar under också, men man hör aldrig talas om ett band som aldrig slog och som bestämmer sig för att lägga av.

Uppenbart är också att alla amerikaner nämner olika band. En kanske nämner The Nomads medan jag nyligen träffade en amerikansk punkpopfantast som älskar The Drowners och The Wannadies, men aldrig hade hört The Soundtrack Of Our Lives.

I England tror alla att Caesars är debutanter. Deras kommande engelska album är en sammanslagning av det bästa från bandets tre album, ungefär som The Hives engelska utgåva Your New Favourite Band var. Fast det kommer ju inte att stå att det är en samling, påpekar Caesar. Det gjorde det inte på Hivesplattan heller.

Hur kommer då Caesars nästa ”riktiga” album att låta?

– Det känns som att vi har spelat live ovanligt mycket, vilket påverkat oss, säger Jocke. Vi är nog lite rockigare igen, spelar tillsammans mer. Vi har i och för sig alltid strävat efter att behålla felspelningar och sånt och alla våra plattor låter ganska levande så det tycker jag att vi har lyckats bra med. Men jag är inte så intresserad av den sortens utveckling som handlar om att hitta ett nytt sound. Vi har samma medlemmar och ungefär samma stil och jag har ungefär samma influenser som jag alltid har haft.

Och vilka är det?

– Jag gillar fortfarande bandeko och Farfisaorgel. För mig är det en röd tråd. Men jag lyssnar på all möjlig skit som jag tar intryck av, men det låter alltid som vi i slutändan. Jag gillar inte så mycket, kanske ett par grejor i varje genre. Men jag är en musikälskare, jag bryr mig inte så mycket om kategorisering. – Går man ut och köper skivor är det genremässigt förutsättningslöst, säger Caesar. När man var 17 skulle man ha tyckt att vissa saker var pinsamma att köpa. Nu ÄR man så pinsam, flikar Jocke flinande in.

Finns det något band som alla i Caesars Palace gillar?

– Tidigare Stones, så länge Brian Jones var med. Det är nog alla ganska överens om att det var grymma grejor. Kanske David är lite mer ”jo, det är nog bra”. – Ska man ha minsta gemensamma nämnare blir det ju ganska vanliga namn som Stones och Bob Marley. För mig är hjältarna Stones, Dylan, Bowie och Beatles. Det låter skittråkigt när man säger det. Men inte när man lyssnar.

Det är sant.