chaka khan

Sedan mitten av sjuttiotalet har Chaka Khan varit en färgstark kameleont på och utanför scenen. Hon är allmänt känd för sin spontanitet och har konstant funnit nya originella uttryckssätt. I år fyller Chaka Khan 50 år och fi rar 30-årsjubileum som artist.

Text: Anders Ringman

Det är strax före midnatt tisdagen den 16 juli 2002. Den första fuktiga natten på Stockholms Jazzfestival. Skeppsholmen gungar och håller på att krevera av fläskiga basgroove. På scenen står en rundnätt kvinna vid namn Chaka Khan. Med ett lyckligt leende och en röst från en annan värld ger hon allt hon har. De drygt 9 500 i det dansande publikhavet lyder hennes minsta vink.

Nån halvtimme senare på väg ifrån konserten hör jag lyriska kommentarer lite här och var: “Visst hade jag förväntningar men inte fan trodde jag hon var så jävla bra!” Jag småler och konstaterar att Chaka Khan gjorde det jag hoppades på, dvs. körde över Stockholmspubliken, manglade ner dem med hull och hår. Visst har jag länge vetat att hon besitter kapaciteten men jag är också väl medveten om att hon är en högst oberäknelig artist, inte minst live. Som de flesta världsartister har hon en extremt hög lägstanivå men vi snackar inte nån fabricerad, minutiöst koreograferad show à la Madonna här. Jag har sett Chaka Khan live tre gånger och därtill en drös videoupptagningar och officiellt filmade framträdanden. Och jag kan säga att Stockholmskonserten i somras var fantastisk. Supertungviktsklass. Ändå var inte Chaka i absolut toppform. Rösten höll bara till 95 procent den här kvällen. Tyvärr sprack det både på det ena och det andra stället. Det kan ha sina förklaringar. Från

”Jag blir väldigt snabbt uttråkad. Så snart jag hittat ett groove jag gillar är det dags att byta ut det

mitten av maj till slutet av juni gjorde hon två uppträdanden per dag i showen Signed, Sealed, Delivered, en Las Vegas-hyllning till Stevie Wonder. Utan paus satte hon sig på planet för tre veckors festivalspelningar i Europa. Ett sådant schema kan tysta även de mest rutinerade stämband.

Det kan också vara så simpelt att det är så här Chaka Khan fungerar live. Hon jobbar helt på känsla och intuition. Ibland bestämmer hon sig en tiondels sekund innan för vilka toner hon ska sjunga. Vissa gånger håller det, andra inte. – Jag blir väldigt snabbt uttråkad. Så snart jag hittat ett groove jag gillar är det dags att byta ut det, har hon sagt.

Här har vi kanske också svaret till att Chaka Khan aldrig, eller ska vi säga vid bara några få tillfällen, hittat ut till den riktigt stora publiken. Hon har konsekvent vägrat att göra saker hon inte gillar och för en bredare publik har det varit svårt att hänga med när hon gång på gång bytt stil. Om Chaka Khan inte trivs gör hon inte mycket för att dölja det. Rösten var inte 100 procent i somras men Chaka hade kul och det var därför konserten blev en fullträff. Hon skämtade glatt med publiken och garvade med bandet. Och jag ser mycket hellre den sidan än hör henne sjunga perfekt och ha tråkigt. Chaka Khan själv minns Stockholmskonserten som en av turnéns bästa. – Det var underbart! Det var ett tag sedan jag spelade i Sverige så det var kul att uppträda för mina fans, säger hon när vi pratas vid.

I år fyller Chaka Khan 50 år och firar dessutom 30-årsjubileum som skivartist. Hon föddes den 23 mars 1953 som Yvette Marie Stevens i Chicagoförorten Great Lakes, Illinois. Hennes sångträning började mer eller mindre frivilligt i väldigt unga år. Pappa Charles var fotograf och mamma Sandra jobbade som ekonomiassistent. De älskade musik. Faktum är att Yvette döptes efter en låt med samma namn av den legendariske jazztrummisen Max Roach. Familjen Stevens spelade alltid skivor hemma. Operor som Madame Butterfly, en hel del King Curtis men en av de plattor som snurrade mest var Billie Holidays Lady In Satin, än idag ett av Chakas favoritalbum. Det var Chakas mormor Maude Page som fick henne att fastna för Billie Holiday. Och det kanske inte var så konstigt. Ta de inledande raderna i The End Of A Love Affair från just Lady In Satin: “So I walk a little too fast and I drive a little too fast and I’m reckless, it’s true...” Sällan har det funnits en sång som mer träffande sätter fingret på Chaka Khans karaktär och personlighet. Chaka har ibland kallat sig själv Chaka “Overkill” Khan med hänvisning till sin rastlösa natur. Billie Holiday är en av Chakas största förebilder och på senare år har hon insett att jazzikonen fungerat som en mentor för henne. Och kanske har Billie även på ett djupare plan varit en själsfrände. Billie Holiday var en ung svart kvinna med en gudabenådad talang som utnyttjades av branschen vilket ledde till alkohol- och drogmissbruk och en alltför tidig död. Även Chaka Khan var länge på väg åt helt fel håll men sedan början av nittiotalet är hon helt ren och hennes enda kommentar till drogåren är: “Ja, jag körde samma droger som du gjorde.” (Interview 1998).

Yvette växte upp med sina fyra yngre syskon Yvonne (även kallad “Bonnie”), Tammy, Mark och Zaheva. De gick i en katolsk skola i utkanten av Chicago och kärleken till musiken hade stor betydelse under hela deras uppväxt. Yvette var bara 11 år gammal när hennes farmorsmor Naomi, halvindian och halvfransyska, spådde i hennes hand. “En dag kommer många, många människor att veta ditt namn”. Måhända inspirerad av detta bildade Yvette sitt första band The Crystalettes tillsammans med några kompisar. Namnet tog de för att de i princip endast sjöng sånger av The Crystals och The Pips (alla medlemmar låtsades vara Gladys Knight). I små näpna klänningar som mamma Stevens hade sytt uppträdde de på lokala talangjakter och inte sällan blev den lilla Yvette kallad “Little Aretha”.

Under högstadiet gick Yvette med i Afro-Arts Theater, en musik- och teatergrupp som bl.a. turnerade med Motownartisten Mary Wells. Hon sjöng även med gruppen Shades Of Black vars repertoar bestod av musik starkt influerad av afrikanska rytmer, ej olikt artister som exempelvis Miriam Makeba. Det var också under den här tiden som rebellisk tonåring hon passade på att byta namn. Yvette började bli vuxen och blev alltmer medveten om sitt ursprung. Hon jobbade frivilligt för välgörenhetsorganisa tionen Black Panthers frukostprogram och kom på så sätt i kontakt med en afrikansk shaman. Han gav henne namnet Chaka vilket på en viss afrikansk dialekt betyder ungefär “kvinna av eld”. Syrran Yvonne (f. 8 oktober 1954) döptes till Taka och har under namnet Taka Boom gett ut egna plattor och jobbat med namn som Bootsy Collins, Southside Johnny och The Chemical Brothers.

Chakas fullständiga afrikanska namn är Chaka Adunne Aduffe Yemoja Hodarhi Karifi. Efternamnet Khan blev kvar efter ett kort äktenskap med en basist vid namn Hassan Khan när hon endast var 17 år gammal. I Essence Magazine 1995 sa Chaka skämtsamt att hon gifte sig med honom endast för att få det perfekta artistnamnet. Och vem vet, Chaka Karifi kanske inte hade varit lika slagkraftigt?

Trots att Chaka sjöng på all ledig tid såg hon inte artistkarriären som sin

framtid. Hon ville bli sjuksköterska, fredsvolontär eller nunna. Men Chaka orkade bara med ett år i highschool och slutade 1969 för att satsa på musiken. Hon sjöng en kort stund med gruppen Lyfe och därefter med ett annat populärt Chicagoband, The Babysitters, frontade av stadens soulman Baby Huey. De blev signade av Curtis Mayfields label Curtom. Ännu kunde dock Chaka inte försörja sig helt på musiken. På dagarna arkiverade hon papper på Chicagos universitet, ett jobb som hennes mor hade ordnat.

Det var en omvälvande tid i Chakas liv. Hon och Hassan delade lägenhet med åtta andra personer som alla såg ut och gjorde som de ville. Varje kväll återfanns Chaka bakom mikrofonen på någon lokal klubb och nu började ryktet om hennes begåvning att sprida sig. En kväll under 1971 när hon sjöng med bandet Lock And Chain på The Poker Room på 71st Street i Chicago klev skivproducenten Bob Monaco in på klubben. Han blev mäkta imponerad av vad han såg - och hörde. Dock gillade han inte kompbandet utan ville istället sammanföra Chaka med bandet Ask Rufus, också de från Chicago. Ask Rufus, döpta efter en kolumn i tidningen Popular Mechanics, hade uppstått ur resterna av The American Breed som 1969 hade en liten framgång med singeln Bend Me, Shape Me. Ask Rufus och Chaka Khan hade koll på varandra sedan tidigare. Chakas kompis Paulette McWilliams var bandets första sångerska och när hon bestämde sig för att sluta öppnades dörren för Chaka Khan. – Hon hade de största tuttarna i världen, så jag hade redan en beundrarskara tack vare det, konstaterade Chaka i Rolling Stone 1985.

Om det var för brösten eller rösten lämnar vi därhän, men folk kom långväga för att lyssna till bandet och lyckligtvis avtog inte populariteten när Chaka Khan kom med. Rufus, som bandet från och med nu kallade sig, framförde låtar av Sly Stone och andra Top 40-hits. Bandet älskade sitt Chicago men Bob Monaco lyckades få dem att förstå att vägen till framgång torde vara något kortare med Los Angeles som utgångsort. Detta var tidigt 1972 och helt plötsligt befann sig Chaka Khan, 18 år gammal, i världens kryddstarkaste kulturjambalaya och spelade in låtar för vad som skulle bli Rufus debutalbum. Kultfakta: När Chaka drog till västkusten med Rufus stämde Curtis Mayfield henne för kontraktsbrott. Hon lyckades senare häva avtalet med The Babysitters och parterna gjorde upp i godo 1975.

När Rufus släpptes 1973 på ABC Records med Bob Monaco som producent hände inte särskilt mycket till en början. Men på plattan fanns en cover av Stevie Wonders Maybe Your Baby och han blev så förtjust att han erbjöd sig att specialskriva en sång till nästa platta. Rags To Rufus släpptes 1974 och innehöll Stevies Tell Me Something Good, en omedelbar hit över hela USA. Den nådde Top 5 på Billboard, hjälpte fullängdaren att sälja guld och fick en Grammy för bästa R&B-framförande. Senare samma år släppte bandet, nu under namnet Rufus Featuring Chaka Khan, albumet Rufusized med hitsen Once You Get Started, Stop On By och I’m a Woman, I’m a Backbone, den senare ett passande varumärke för Chaka. Hennes karaktäristiska, och redan från början helt egna, sångstil spreds över landet via skivspelare och radioapparater. Om Chakas inflytande på musik och sångerskor under den här perioden sa Anita Baker i Billboard 1995: “Vi var alla Chakas dubbelgångare på den tiden. Strupar över hela Amerika slets ut då vi försökte imitera hennes röst.”

Rösten, ja. Om det är något som hållit Chaka Khan kvar som en respekterad artist i 30 år är det inte att hon gjort de bästa låtarna eller sålt mest skivor. Nej, det är rösten. Den har beskrivits som det närmsta man kan komma vokal fulländning, så som en saxofon låter i händerna på John Coltrane eller en trumpet trakterad av Miles Davis. Chakas röst är en fascinerande blandning av smekande återhållsamhet och rå urkraft. Hon lockar dig med smäktande mjukhet för att senare knocka dig med oanad energi och heta kryddor. Hon har genom åren sjungit alla upptänkliga musikstilar och några till - och det har alltid låtit rätt. För Chaka Khan är sång lika naturligt som vilken annan daglig kroppsfunktion som helst. Hennes sätt att behandla en melodi är omöjlig att i ord beskriva - och ännu svårare att imitera. Chaka är den typen av sångerska som skulle få stående ovationer även om hon sjöng ur den lokala busstidtabellen.

Ett exempel på sångteknik från yttre rymden är från den 21 augusti 1999 under turnén The Sisters Soulfest med Patti LaBelle. På ett fullsatt The Theater, en sidoarena till Madison Square Garden i New York, ger Chaka järnet. Under ett improviserat parti landar hon på en ton, ganska högt i registret, håller den med full styrka i några sekunder och tar sedan ner den i volym som om hon endast viskar fram den. I vad som känns som en evighet väser hon fram tonen. Sen börjar hon om. Utan att ta ny luft växer viskningen i jämn takt tills styrkan i rösten slutligen är tillbaka där hon började. Publiken tjuter av glädje. Denna primitiva inre kraft, som sångerskan själv är omedveten om, har enligt populär sägen spräckt ett och annat mikrofonmembran i studios världen över. New York Newsday skrev en gång: “Hennes enorma röst vägrar att kännas vid något annat läge än ren extas.” 1975 kom den självbetitlade plattan Rufus Featuring Chaka Khan innehållande Sweet Thing, en tidlös singel som fortfarande tillhör favoriterna när Chaka uppträder live. Under de följande åren kom Rufus och Chaka Khan att bli en av de mest inflytelserika pop-, rock-, funk- och R&B-grupperna. Den mest uppenbara anledningen var givetvis Chakas sagolika sångtalang och energifyllda scennärvaro. Ryktet om hennes explosiva framträdanden sålde ut konserthallar och arenor över hela landet. – Jag antar att min styrka kommer från nåt slags grönt lasersken nånstans, berättade hon i Interview 1996. När jag står på scenen pluggar jag in i någon energikälla som omsluter mig helt. Allt jag någonsin upplever på religiös nivå händer under mina två timmar på scenen. Sedan knackar någon mig på ryggen och säger: “Konserten är slut nu”.

Rufus ynglade av sig en rad av guld- och platinasäljande album, Ask Rufus (1977), Street Player (1978) och Masterjam (1979). Sexmannabandet, nu bestående av den klassiska sättningen Chaka Khan (sång), Tony Maiden (gitarr och sång), Kevin Murphy (keyboards), David “Hawk” Wolinski (keyboards), Bobby Watson (bas) och John “JR” Robinson (trummor) turnerade friskt och stämplade in sin självklara plats i sjuttiotalets musikhistoria.

Men även om det inte tycktes vara fallet utåt sett präglades bandets arbete av interna strider. Medlemmarna ansåg att Chaka fick för stor plats på och utanför scenen. Det hade aldrig varit överenskommelsen från början, menade de. Chaka var oförstående inför detta. Hon hade alltid trivts bra i bandet och trodde aldrig att hon skulle våga prova sina vingar utanför tryggheten i Rufus. Bandbråken ledde emellertid att denna tanke trots allt föddes och när hon erbjöds ett solokontrakt av Warner Bros. var det inte mycket att fundera över. Den 13 oktober 1978 släpptes solodebuten Chaka på Tattoo/Warner. Albumet gav henne superhiten I’m Every Woman och sålde långt mer än de senaste Rufusalbumen. Chaka var nu en stjärna på egen hand. Utgången av soloäventyret var oundviklig, men det skulle dröja ytterligare några år innan hon lämnade Rufus för gott.

Efter Masterjam tog Rufus ett längre break och Chaka spelade in soloalbumen Naughty (1980) och What Cha’ Gonna Do For Me (1981). Hon flyttade under den här tiden från Los Angeles till New York, turnerade med eget band och levde ihop med Harlemläraren Albert Sarasohn. Rufus hade under uppehållet spelat in tre plattor själva, Numbers (1979), Party Til’ You’re Broke (1980) och Seal In Red (1981). Men utan Chaka sålde inte plattorna och 1981 återförenades bandet med sin stjärna för albumet Camouflage. Ingen av de inblandade var särskilt nöjd med verket men de var i alla fall överens om en sak: sagan Rufus var slut. Innan de lämnade arenan för gott var de dock enligt kontrakt tvungna att släppa en sista platta. De samlade ihop sig, förstärkte bandet med blås, körsångare, percussion och ytterligare en gitarrist. Det blev liveklassikern Live: Stompin’ At The Savoy (1983), inspelad på den legendariska New York-klubben The Savoy i februari 1982. Förutom Rufus bästa låtar live innehöll plattan också fyra nya studiospår varav den Grammyvinnande Ain’t Nobody blev Rufus största hit och en sång som kanske mer än någon annan förklarar formen för Chakas sångstil.

Med Billie Holiday föddes Chakas kärlek till jazzen och nu var hon mogen att föra idolens arv vidare. Låten And The Melody Still Lingers On från What Cha’ Gonna Do For Me är en omarbetning av Dizzy Gillespies och Charlie Parkers Night In Tunisia. Chaka skrev själv texten:

A long time ago in the forties Dizzy and Bird gave us this song They called it a Night In Tunisia

And the melody still lingers on They paved the way for generations From Coltrane to Stevie No one could stop the winds of change Without them where would we be?

Låten blev hennes första kärlekshyllning till jazzen och dess hjältar. Gamle Dizzy Gillespie var smickrad och ställde upp och spelade även på Chakas version. – Dizzy hade en häpnadsväckande talang och var en väldigt fin man, minns Chaka. Vi blev goda vänner.

Sporrad av detta spelade Chaka in jazzplattan Echoes Of An Era (1982) tillsammans med Chick Corea (piano), Joe Henderson (tenorsax), Freddie Hubbard (trumpet), Stanley Clarke (kontrabas) och Lenny White (trummor). Chaka Khan har sagt att hon gillar att sjunga jazz för att det är en verklig utmaning. Hon gillar tanken med att känna sig lite “lost”, att hon verkligen måste tänka på vad hon gör.

Medan Rufus njöt av framgången med sin avskedssingel Ain’t Nobody gjorde sig Chaka redo för vad som kommersiellt sett, på gott och ont, skulle bli det hittills största året i hennes solokarriär. Skivbolaget krävde en hit och för detta krävdes också att de bråkade med sin stjärna som inte var särskilt pigg på att göra exakt vad några slipsgubbar på ett flådigt kontor tyckte. Men hur det än är handlar skivbranschen om att tjäna pengar och feta dollarbuntar kommer endast med superhits. Tillsammans med Arif Mardin, som också hade producerat Chakas tidigare plattor, letade man efter den perfekta låten. Chaka hade länge velat spela in en cover av Princes I Feel For You, en låt som även Pointer Sisters hade gjort några år tidigare.

Chakas version var tuffare och direkt avsedd för dansgolven. En helt ny generation musikälskare upptäckte härmed Chaka Khan och med den klassiska rappen av Grandmaster Melle Mel var det svårt att komma undan: “Chaka Khan, Chaka Khan, Chaka Khan let me rock you, let me rock you, Chaka Khan, let me feel for you…” Mardin hade lagt dit introt utan Chakas vetskap. Första gången hon hörde det rodnade hon stort och visste inte vart hon skulle ta vägen. Men hon insåg rappens styrka och nånstans insåg hon också där och då att denna sång, trots att den inte alls var representativ för hennes stil, skulle förfölja henne för resten av hennes karriär och liv. Singeln I Feel For You var en brottarhit, vann två Grammys och blev i ordets sanna bemärkelse en klassiker. Ett litet tips i all vänlighet bara. Om du träffar Chaka, gå inte under några omständigheter fram till henne och rappa “Chaka, Chaka, Chaka” eller fråga om du kan få tillåtelse att “rock her”.

I Feel For You (1984) är utan konkurrens Chaka Khans bästsäljande album men då hon vägrade att följa upp med ett liknande alster så fes försäljningen av. Hon höll förvisso lågan brinnande med att sjunga på Steve Winwoods USA-etta Higher Love 1985, men de två följande albumen Destiny (1986) och C.K. (1988) var klara besvikelser på försäljningslistorna. Efter några år i New York hade Chaka flyttat tillbaka till häxkitteln Hollywood. Trots att Warner Bros. stundtals tyckte att det var svårt att jobba med Chaka förde de hela tiden diskussioner om nya projekt. De kom sällan överens men bolaget tyckte att nånting måste ut och utan vidare inblandning av Chaka släppte man samlingen Life Is A Dance (1989), hennes största hits i remixade versioner. Plötsligt hade man en stor framgång i Storbritannien med singeln I’m Every Woman. Chaka övertalades att spela in en ny video till låten och fick oväntad skjuts på sin pågående Europaturné.

Det var under den här turnén som undertecknad såg Chaka Khan live första gången, på Konserthuset i Stockholm den 3 november 1989. Hemma hos en vän hade jag några år tidigare hört Destiny och förälskat mig i kvinnans röst. Jag hade också hunnit köpa C.K. och tyckte att den var fantastisk. Döm om min besvikelse när hon inte spelar en enda låt från dessa plattor. Och trots att jag aldrig hade sett henne tidigare kunde jag konstatera att hon var i ett ganska risigt skick, rent fysiskt.

Efter den sex veckor långa Europaturnéns slut bestämde sig Chaka Khan för att lämna USA och flytta till Europa. Med barnen Milini (f. 1974) och Damien (f. 1979) slog hon sig ner i London. Familjen hyrde ett rött litet tegelhus på en en helt vanlig gata, må vara i en av stadens exklusivare delar. – Jag behövde komma till nya fräscha omgivningar och lära mig nya saker. Jag behövde komma iväg från Amerika för att hitta mig själv igen, sa hon i Jet Magazine 1996. Och här får jag vara i fred. Folk känner igen mig men de låter mig vara. Om jag tar en promenad i USA tar det bara några minuter innan jag har en hel jävla parad efter mig!

Stillheten och harmonin i den nya hemstaden hjälpte henne också att slutligen komma över sitt drogberoende, ett missbruk som hade varit som allra värst i mitten av det gångna decenniet. Samtidigt som hon påbörjade albumet The Woman I Am (1992) köpte hon också ett litet hus i södra Tyskland, nära inspelningsstudion. I den lilla byn där kyrkklockorna ringde var femtonde minut kunde Chaka koncentrera sig på vad som skulle bli hennes genomgående bästa album sedan What Cha’ Gonna Do For Me drygt 10 år tidigare. The Woman I Am släpptes den 14 april 1992 och gav Chaka en Grammy för bästa R&B album, hennes sjunde (och senaste) amerikanska Grammy i karriären. Totalt har Chaka Khan varit Grammynominerad arton gånger.

Mellan åren 1992 och 1996 tog Chaka det relativt lugnt hemma i London och Tyskland. 1992 blev hon, endast 39 år gammal, mormor till Milinis dotter Raeven, även kallad “Pookie”. En helt ny tid började i Chakas liv. Hon gjorde några kortare turnéer när hon kände för det men släppte inga egna plattor. Istället var hon hemma och tog hand om sitt barnbarn, avreagerade sig emellanåt på sina trummor (jodå, hon är ganska hyfsad!) men mådde framförallt bra. Under våren 1995 hade Chaka en av huvudrollerna i off-Broadwaymusikalen Mama, I Want To Sing i London, en roll som gav henne utmärkelsen “London’s Capital Radio Listener’s Poll” för bästa skådespelerska i en musikal. En kortare period i mitten av nittiotalet hade hon också en egen radioshow i Los Angeles där lyssnare fick ringa in och önska låtar och ställa frågor. 1996 spelade Chaka in en hel CD med producenten David Gamson som tyvärr aldrig blivit utgiven. Återigen var det motsättningar mellan Chaka och Warner Bros. som satte stopp. Skivbolaget tyckte inte att materialet var tillräckligt modernt. Vissa av dessa inspelningar (de s.k. Dare You To Love Me-inspelningarna) har senare dykt upp på soundtracks och som bonusspår på olika utgåvor. De riktiga undergroundfansen har kommit över bootlegs som är lika hett eftertraktade som liveplattan Patchwork från 1987, endast pressad i 500 exemplar, och London Philharmonic Orchestras Awakenings (1997) innehållande två låtar med Chaka på sång. Den senare är aldrig släppt men finns även den i en mycket taskig bootlegkopia. Nyligen kom dock en av låtarna ut på 11 september-albumet Let’s Roll: Together In Unity Faith & Hope (2002).

I slutet av 1996 kom samlingsplattan Epiphany: The Best Of Chaka Khan, Volume One, en slags kompromiss mellan Warner och Chaka. Plattan innehöll förutom hitsen också fyra nyskrivna spår samt en en underbar cover på Fleetwood Macs Everywhere. Titeln på samlingen antydde en uppföljare - men så blev det inte. Efter nästan 20 års samarbete lämnade Chaka Warner Bros. 1997, innerligt trött på kompromisser och aldrig infriade löften om total artistisk frihet. Den senaste fullängdaren Come 2 My House (1998) släpptes på Princes skivbolag NPG Records och var Chakas första CD på helt egna ben. Albumet skrevs och spelades in på tre veckor och man lyckades kränga i väg drygt en miljon exemplar världen över utan nån vidare marknadsföring. Med total kontroll över sina egna affärer tjänade Chaka mer pengar på Come 2 My House än hon någonsin gjorde hos Warner Bros. Ganska skrämmande, när man tänker på det.

Det är alltså snart fem år sedan Chaka Khan släppte en platta i eget namn. Fem år är längre än en evighet i musikbranschen och nu undrar alla när hon ska göra comeback. Vadå comeback? Hon har aldrig varit borta. Chaka gör stadigt mellan 70-80 konserter per år, och på frågan om livejobb går före skivinspelningar säger hon: – Jag älskar att uppträda live. Det är samspelet med publiken och deras respons som får mig att fortsätta sjunga.

Underförstått betyder det alltså att Chaka, vis av tidigare erfarenheter, bara kommer att göra en ny skiva när hon verkligen vill. Helt utan ny Chakamusik behöver man dock aldrig riskera att bli. Hon har under alla år varit en flitig gäst på andras plattor. Och faktum är att en av Chakas största hits någonsin kommit under dessa fem “skivlösa” år, singeln All Good? med

”Musik är en del av Chakas DNA, det fi nns i hennes blod

De La Soul från 2000. Samma år kom dessutom den lysande DVD:n The Jazz Channel Presents Chaka Khan, en konsert med bara jazznummer. Och här knyts påsen på nåt sätt ihop. Jazz var och är Chakas största kärlek. Hon är en musikalisk allätare som lyssnar på allt ifrån Joni Mitchell och Stevie Nicks via Blues Traveller till Led Zeppelin. Av de yngre artisterna nämner hon namn som Lewis Taylor, Mica Paris, Faith Evans och Mary J. Blige. Men hon återvänder alltid till jazzen. Under de senaste fem-sex åren har Chaka gett allt fler renodlade jazzkonserter. För egen del hade jag hoppats på att det var jazz hon skulle göra på Stockholms Jazzfestival men jag klagade inte då hon förutom de förväntade numren gav oss en del mindre kända albumspår som till exempel den underbara You Can Make The Story Right från 1992.

Mot alla odds återförenades också Chaka Khan med Rufus klassiska sättning Tony, Bobby, David, Kevin och John för en turné hösten 2001. Tillsammans med Earth, Wind & Fire brände de genom USA till nostalgikernas stora förtjusning. – Vi hade jättekul och grävde fram en massa gamla minnen tillsammans, säger Chaka.

Förutom sitt vanliga jobb är Chaka dessutom oförtröttligt involverad i välgörenhetsarbete, främst genom The Chaka Khan Foundation som hjälper misshandlade kvinnor och barn samt kvinnor med alkohol- och drogproblem och HIV. Hon har ett eget lyxigt chokladmärke, “Chakalates”, som säljs via postorder och Internet. All vinst från försäljningen går oavkortat till fonden.

Chaka Khan sällan blir omnämnd i samma andetag som andra superröster, t.ex. Aretha Franklin, Patti LaBelle och Gladys Knight. Men detta faktum har givetvis ingenting med lungkapacitet eller verklig ikonstatus att göra. Snarare är det en generationsfråga. De omtalade damerna är alla tiotalet år äldre och det är nog den enkla anledningen till att “lillasyster” Chaka kommit i skymundan. Men det är framför Chaka Khans altare stjärnor som Whitney, Mary J., CeCe Peniston, Faith Evans och Erykah Badu lagt sig på knä. Även svenskorna Viktoria Tolstoy och Malena Laszlo (senast i musikalen Garbo) nämner gärna henne som sin största inspiration.

Även om imitation må vara den ädlaste formen av uppskattning står ändå Chaka Khan helt i en klass för sig själv. Det finns helt enkelt bara en Chaka Khan. Hennes sångstil och röst är en kraft som upphäver flera självklara naturlagar. Och när imitatörerna tror att de lyckats knäcka Chakas hemliga kod, har hon redan gått vidare. Hennes fantastiska röst har utvecklats med åren. Vibratot har lugnat ner sig, hon har med ålderns rätt fått en hesare, djupare röst. Omfånget har snarare ökat än minskat, även om hon i alla fall på platta gör mindre för att visa det numera. Till skillnad från exempelvis Aretha och Patti, som på senare tid blivit allt skrikigare, använder Chaka sin erfarenhet och magkänsla att exakt veta när det verkligen är läge att gasa och när det är dags att hålla käft. Less is more, alltså.

Varifrån Chaka fått sin röst och enorma energi vet hon inte själv. – Jag tänker inte så mycket på det. Det är vad det är och det är en del av mig, säger hon blygsamt.

Glenna Dailey, bokningsansvarig på Chaka Khans bolag Earth Song Entertainment, går steget längre. – Musik är en del av Chakas DNA, det finns i hennes blod, fastslår hon.

Efter några år i New Jersey är Chaka nu tillbaka i London men äger också ett hem i Los Angeles, en stad hon förvisso flera gånger sagt att hon hatar men det egna produktionsbolagets kontor finns där liksom lillsyrran Tammy McCrary som under många år varit Chakas manager.

Som den musikaliska kameleont Chaka Khan gång på gång visat sig vara vet hon nog knappast själv vad framtiden har att bjuda. Hon har nu kommit till en nivå när hon börjar få priser för sin livsgärning, under 2002 hedrades hon bl.a. med “The EATM Lifetime Achievement Award” och “The MOBO Lifetime Achievement Award”, men ännu har hon inga som helst planer på att pensionera sig. Det enda som är säkert vad gäller framtida projekt är att hon aldrig kommer att sluta överraska och förnya sig själv - och därmed sin publik. Personligen hoppas jag mest på att hon tar tag i planerna på att spela in en riktig jazzplatta.

Eller varför inte en jazzkonsert i Sverige, förslagsvis på årets upplaga av Stockholms Jazzfestival?

– Jag skulle verkligen vilja göra en jazzturné över hela Europa, säger Chaka. Ingenting är omöjligt, vi får se vad som händer. Jazz-DVD:n visar med all önskvärd tydlighet att hon behärskar denna konstform lika bra, om inte bättre, än de flesta andra jazzsångerskor jag kan komma på. Vem är Chaka Khan? En enkel fråga, i princip omöjlig att svara på. Fansen vill gärna ge henne mer eller mindre passande smeknamn; “Primal

Wailer”, “Her Royal Wildness”, “The Mother Of The Clan Of No Bad Notes”, osv. Visst, hon må vara “divalicious” men hon gillar absolut inte att bli kallad diva, ett ord som för Chaka påminner om en slags prima ballerina. – Det är någon som inte är särskilt ödmjuk eller snäll, säger hon. Diva har en negativ bibetydelse för mig och jag tror verkligen inte att jag är en sådan person. Jag känner inte Chaka Khan men det bestående intrycket från vårt korta möte i Oslo för några år sedan påminner mycket mer om den blyga lilla förortsflickan än en skygglappad diva. Hon var varm, rolig och trevlig, tog sig tid att lyssna och var genuint intresserad av att föra ett samtal med en vanlig jeppe som jag. Kanske kommer självbiografin Through The Fire: The Life And Times, Ups And Downs, Arounds And Turnarounds Of A Wild Child, planerad utgivning senare i år, att föra oss närmare privatpersonen Chaka Khan. Om titeln håller vad den lovar kan det bli en väldigt intressant läsning. Men artistiskt då? Det finns ingen chans att man kan placera henne i ett och samma fack. Hon har oftast gjort funk, soul och R&B, men det är ändå långt ifrån hela sanningen. Röstomfånget och lusten att experimentera har fört henne ut på en evighetsresa bland allsköns musikstilar, från jazz till gospel, från klassiskt till rock, från disco till rap. Ett talande exempel på hur svårt det är kategorisera Chaka Khan är att hon sjöng både på Al Gores och George W. Bushs valkonvent i USA 2000. Men varför ens försöka sätta en etikett på fenomenet? Jag nöjer mig med att konstatera att hon är unik. Chaka Khans liv har enligt henne själv varit “to hell and back in a limousine”. Vid 50 års ålder låter hon bättre än någonsin och hon har aldrig varit snyggare. Hon är vad hon är, hon gör vad hon gör - och hon gör det när hon vill det. Hon är - varken mer eller mindre - Chaka Khan.

gästspel av chaka

Chaka Khan har också gjort originalinspelningar för följande album, material som totalt räcker till en sex-sju fullängds-CD till. Här finns massor av utmärkt Chaka, många låtar är bättre än de på hennes egna plattor. Jag vill främst rekommendera Back On The Block, Waiting To Exhale, The Songs Of Chage & Aska och For The Love Of Music.

1976 STEPHEN BISHOP: Careless 1976 BLOOD, SWEAT & TEARS: More Than Ever 1976 GAP BAND: Gap Band 1977 BLOOD, SWEAT & TEARS: Brand New Day 1977 JONI MITCHELL: Don Juan’s Reckless Daughter 1977 CHICAGO: Chicago XI 1978 QUINCY JONES: Sounds! (And Stuff Like That) 1978 ANDRE HELLER: Basta 1978 STEPHEN BISHOP: Bish 1978 LENNY WHITE: Streamline 1979 TAKA BOOM: Taka Boom 1979 RY COODER: Bop Till You Drop 1979 VARIOUS ARTISTS: No Nukes - The MUSE Concerts For A Non-Nuclear Future 1981 HENRY GROSS: What’s In A Name 1981 RICK WAKEMAN: 1984 1982 VARIOUS ARTISTS: Night Shift 1982 VARIOUS ARTISTS: For Colored Girls Who Have Considered Suicide When The Rainbow Is Enuf 1983 VARIOUS ARTISTS: Superman III 1983 GEORGE BENSON: In Your Eyes 1984 VARIOUS ARTISTS: Moscow On The Hudson 1985 PATTI AUSTIN: Gettin’ Away With Murder 1985 PEABO BRYSON: Take No Prisoners 1985 VARIOUS ARTISTS: JoJo Dancer (Your Life Is Calling) 1985 VARIOUS ARTISTS: Krush Groove 1985 STEVE WINWOOD: Back In The Highlife 1985 TAKA BOOM: Middle Of The Night 1985 ROBERT PALMER: Riptide 1985 VARIOUS ARTISTS: Miami Vice, vol. 1 1985 VARIOUS ARTISTS: White Nights 1986 DAVID BOWIE: Labyrinth 1987 THE JAMAICA BOYS: The Jamaica Boys 1989 QUINCY JONES: Back On The Block 1989 ERIC CLAPTON: Journeyman 1989 VARIOUS ARTISTS: Rock, Rhythm & Blues 1989 AVERAGE WHITE BAND: Aftershock 1990 PAUL YOUNG: Other Voices 1991 BRITISH ELECTRIC FOUNDATION: Music Of Quality And Distinction, vol. 2 1991 EDWIN STARR: U Can’t Have It 1991 FRANK NIMSGERN: Nimsgern 1992 DEE DEE BRIDGEWATER: In Montreux (Live) 1992 VARIOUS ARTISTS: Handel’s Messiah: A Soulful Celebration 1992 PETER CETERA: World Falling Down 1992 C&C MUSIC FACTORY: Greatest Remixes 1992 VARIOUS ARTISTS: Beverly Hills 90210 1993 FOURPLAY: Between The Sheets 1993 VARIOUS ARTISTS: Sugar Hill 1994 THE MANHATTAN TRANSFER: Tonin’ 1994 VARIOUS ARTISTS: EARTHRISE: The Rainforest Album 1995 PRINCE: 4 a.m. Jam live bootleg! 1995 LENNY WHITE: Present Tense 1995 KARL RATZER: Coasting 1995 VARIOUS ARTISTS: Waiting To Exhale 1995 VARIOUS ARTISTS: Mama, I Want To Sing 1995 QUINCY JONES: Q’s Jook Joint 1995 GURU: Jazzmatazz Volume II, The New Reality 1995 BRUCE HORNSBY: Hot House 1995 LIONEL HAMPTON: For The Love Of Music 1995 VARIOUS ARTISTS: One Voice: The Songs Of Chage & Aska 1995 DR. MAMBO’S COMBO: Funkin’ At The Bunkers 1995 VARIOUS ARTISTS: Clockers 1995 VARIOUS ARTISTS: People: A Musical Celebration Of Diversity 1995 PHIL UPCHURCH: Love Is Strange 1995 VARIOUS ARTISTS: To Wong Foo, Thanks For Everything, Julie Newmar 1996 VARIOUS ARTISTS: The Power Of Peace 1996 VARIOUS ARTISTS: Set It Off 1996 VARIOUS ARTISTS: 12 Soulful Nights Of Christmas, Part 1 1996 VARIOUS ARTISTS: Sinbad’s 70’s Soul Music Festival II 1996 GREGG DIAMOND: Gregg Diamond’s Disco Tech 1997 VARIOUS ARTISTS: New York Undercover: A Night At Natalies 1997 UWE SANDNER: Number One (singel) 1997 JOE HENDERSON: Porgy & Bess 1997 VARIOUS ARTISTS: Living Single 1997 MAN DOKI: People In Room #8 1997 MIKI HOWARD: Can’t Count Me Out 1997 VARIOUS ARTISTS: Christmas Spirit 1998 TOM JONES: Delilah: Legendary Performances 1998 VARIOUS ARTISTS: A Song A Day 1998 GRAHAM CENTRAL STATION: G.C.S. 2000 1998 NEW POWER GENERATION: New Power Soul 1999 FOURPLAY: An Evening With Fourplay (DVD) 1999 ANDRAE CROUCH: The Gift Of Christmas 1999 BARRY WHITE: Staying Power 1999 VARIOUS ARTISTS: VH1 Divas Live 99 1999 MILES DAVIS: Miles Live In Montreux 2000 VARIOUS ARTISTS: Disappearing Acts 2000 VARIOUS ARTISTS: A Love Affair - The Music Of Ivan Lins 2000 DE LA SOUL: Art Official Intelligence: Mosaic Thump 2000 VARIOUS ARTISTS: The Reading Rainbow 2001 VARIOUS ARTISTS: To Grover, With Love 2001 MARCUS MILLER: M2 2001 HERBIE HANCOCK: Future 2 Future 2002 VARIOUS ARTISTS: Let’s Roll: Together in Unity Faith & Hope 2002 VARIOUS ARTISTS: Standing In The Shadows Of Motown 2002 SHAGGY: Lucky Day 2002 TOM JONES: Duets By Invitation Only (DVD)

la musiks guide till chakas ghetto

Rufus (1973)

3Rufus första platta är idag endast ett kap för de redan frälsta. Musiken andas arbetarklass, balladen Haulin’ Coal med sång av keyboardisten Ron Stockert är ett (hemskt) exempel. Men 20-åriga Chaka levererar i titlar som I Finally Found You och Whoever’s Thrilling You (Is Killing Me).

Rags To Rufus (1974)

5Inledande You Got The Love och hiten Tell Me Something Good är sanna funkklassiker. Chaka är fantastisk i de smärtsamt vackra Walkin’ In The Sun och In Love We Grow. Stockerts pipa sabbar fortfarande en del men detta var ändå ett klart lyft från debuten.

Rufusized (1974)

8Rufus mest klassiska platta. Späckad med bra låtar: Once You Get Started, Pack’d My Bags, I’m A Woman (I’m A Backbone), Please Pardon Me och Stop On By. Helt klart mer genomarbetad än de tidigare två. Här började bandet finna sin rätta form.

Rufus Featuring Chaka Khan (1975)

5Omslagets tecknade bild av Chakas fuktiga läppar blev en välkänd logo för bandet. Något ojämn produktion men här finns ändå många godbitar, främst singeln Sweet Thing som 18 år senare, tack vare Mary J. Blige, gav upphovsmännen Chaka Khan och Tony Maiden 1993 års ASCAP-pris för årets mest spelade låt i USA.

Ask Rufus (1977)

6Bandet var nu superstjärnor i hemlandet. Nytillkomne keyboardisten David ”Hawk” Wolinski bidrog med flera bra sånger, bl.a. Hollywood och Everlasting Love. Plattan är lugnare än de tidigare, med smekande stråkarrangemang och tröstande kärlekssånger. Rufus mest säljande platta. Street Player (1978)

4Street Player är en spretig historia. Stay, Best Of Your Heart och några till får godkänt men det är svårt att hitta en röd tråd. Inga riktiga starka sånger gör plattan… fattig.

Chaka (1978)

7Utan Rufus gick Chaka mer åt discohållet i klassikern I’m Every Woman, men det övriga materialet är skön soul, funkig dans och hon gör också en cover på Stevie Wonders I Was Made To Love Her. Ett väl sammanhållet album med många bra sånger.

Masterjam (1979)

9Rufus spelar på Michael Jacksons Off The Wall från samma år. Därav naturligt att producenten Quincy Jones tog sig an Masterjam. Detta är Rufus mest välspelade och mest dynamiska album. Chakas sång firar triumfer i låtar som t.ex. Heaven Bound och I’m Dancing For You Love.

Naughty (1980)

7Funken är närvarande på Chakas första åttiotalsalbum. Hitsen hette Clouds och Papillon (aka Hot Butterfly). 16-åriga Whitney Houston liksom en ung Luther Vandross är med i kören på ett par spår.

Camouflage (1981)

5Rufus sista studioalbum var för många en besvikelse, men bandets rutin gör ändå detta till en högst lyssningsvärd platta. Sånger som Better Together, Jigsaw och Tonight We Love är favoriter. Den enda av Rufus plattor som av nån konstig orsak aldrig släppts på CD.

What Cha’ Gonna Do For Me (1981)

10Chakas starkaste soloalbum. I Stockholm 2002 upprepade hon den inledande knocken med Beatles We Can Work It Out och titelspåret. Svårslagen öppning, men alla följande låtar håller samma höga klass och gör detta till Chakas mest helgjutna produktion. Rekommenderas!

Chaka Khan (1982)

6Det lekfulla jazzmedleyt Be Bop Medley vann en Grammy för bästa jazzsångframförande, albumet vann dessutom också en Grammy för bästa R&B-platta. Tearin’ It Up och Best In The West är starka låtar. Klassisk platta, idag i princip omöjlig att hitta på CD.

Echoes Of An Era (1982)

4Chakas första stora jazzäventyr är förvånansvärt ojämnt. Plattan är inspelad helt live i studion och ibland låter det som om man glömt rullbandaren på. Klassikern All Of Me är med i två versioner då man inte kunde bestämma vilken som var bäst. Den snålt tilltagna vinylupplagan har sedan länge varit hopplöst slut (själv har jag dock två ex!), plattan har sålts för tusenlappar på eBay, men den 28 januari i år släpptes äntligen Echoes Of An Era på CD.

Live: Stompin’ At The Savoy (1983)

10Klassiker med stort K. Om du bara ska köpa en Rufus eller Chaka Khan-platta är det den här som gäller. Alla livelåtar är upphottade med fräckt blås och Chaka är i sitt esse. Dessutom fyra studioinspelade spår med bandets största hit Ain’t Nobody och jazzballaden Don’t Go To Strangers i spetsen. Ett fantastiskt bokslut på en strålande karriär.

I Feel For You (1984)

7Chakas husproducent Arif Mardin (just nu aktuell med underbara Norah Jones) skapade här ett sound som Chaka fick dras med under många år. Det är stenhårda beats, fläskiga synthar och jävligt mycket åttiotal. Otroligt ojämnt men sånger som This Is My Night, Stronger Than Before, Eye To Eye och superballaden Through The Fire lyfter helheten. Destiny (1986)

8Öppningsspåret Love Of A Lifetime var det första jag någonsin hörde av Chaka och jag blev helt tagen på sängen. Det är svårt att låta den nostalgiska minnesbilden ta överhanden, men jag kan än idag säga att jag verkligen älskar Destiny. Produktionen är givetvis hopplöst föråldrad, men jag tycker alltjämt att många av arrangemangen är otroligt balla. Rekommenderas!

C.K. (1988)

7Här finns Chakas underbara versioner The End Of A Love Affair och I’ll Be Around, tagna från favoritplattan Lady In Satin med Billie Holiday. Låtar som Baby Me och Where Are You Tonite innehåller typexempel för den som vill försöka imitera Chakas sångstil. Celebra gästspel av bl.a. Miles Davis, Bobby McFerrin, George Benson och Prince.

Life Is A Dance: The Remix Project (1989)

6En slags Greatest Hits, fast med remixade versioner. Singlarna I’m Every Woman och Ain’t Nobody är trogna originalen och låter faktiskt ännu bättre här. I övrigt är Fate och Eye To Eye de mest lyckade. En partyplatta!

The Woman I Am (1992)

9Chaka var för första gången “Executive Producer”. Hon släpper in mer gitarrer och lyckas ta ut svängarna utan att det blir förvirrat. Många riktigt starka Chakalåtar med toppar som Facts Of Love, Love You All My Lifetime och Don’t Look At Me This Way.

Come 2 My House (1998)

8Helt klart Chakas mest personliga album. Stråkballaden This Crazy Life Of Mine är en utelämnande självbiografisk pärla liksom blytunga rockaren I’ll Never Be Another Fool. Come 2 My House är svårlyssnad, kräver mycket även av den mest inbitne Chakafanatikern. Men ge den tid! Stäng av telefonen, dra på volymen och älska!