recensioner

blues och fulländad kärlek

THE WHITE STRIPES Elephant Playground

9Hur ska man egentligen tackla White Stripes? Jag kan inte erinra mig en enda publikation som inte charmats av denna duo. Eller ens en enda musikälskare. På Berns förra året trodde jag att mina förväntningar var för höga när de första gången uppträdde i Sverige på stor scen. Så var givetvis inte fallet. Efter några minuter hade de inte bara stulit mitt utan hela publikens hjärta och dessutom masserat och krossat det med en energi som inte skådats sedan...ja, jag vet inte men sedan lång väga tillbaka i alla fall. Samma fenomen utspelar sig inför gruppens fjärde album och nu är det nästan en smärtsam upplevelse att ta sig an den. Tänk om de förlorat? Men tydligen är det dags att börja lära sig, för White Stripe rockar byxorna av vilken myndig politiker som helst. Det är löjligt bra!

I stunder när Jack White hanterar sin gitarr med sådan kärlek för blues undrar man vad The Strokes och de andra i samma liga egentligen har eller hade att erbjuda. Trots att antalet medlemmar inte överstiger två svider White Stripes smärtsammare och djupare än något band som anser sig spela rock n’ roll. Ta bara nya spåret There’s No Home For You Here: Energin torde räcka att driva ett helt lands strömförsörjning i minst tio år framåt; Jacks röst torde räcka att ge kärlek till varje brustet hjärta; Megs totalt hänsynlösa trumspel torde räcka till att skrämma iväg både FN-arméer och terrorister. White Stripes gör det helt utan att anlita större apparater. Allt handlar om kärlek till musik, ljud och gnisslande bluesgitarrer.

Den första låten som direkt sätter sig är deras rasande fenomenala tolkning av soulklassikern I Just Don’t Know That To Do With Myself. Helt i samma suveräna klass som deras tidigare version av Dolly Partons Jolene. För ett ögonblick blir jag rädd att White Stripes placerat sig själva i facket för ”band som gör coola covers”. Det visar sig snabbt att mina tankar är bortom all relevans. Elephant ger, ger och ger. Låt efter låt skjuts iväg med sådan energi och finess att jag finner mig själv skrattandes inför denna bottenlösa kraftkälla.

Men vad skiljer sig egentligen från tidigare album? Tydligast är att det finns fler lugnare spår. Meg tar ton i Cold, Cold Night. Något som hon tidigare bara gjort på en b-sida till deras flummiga julhälsning Merry Christmas From... från förra året. I samma vackra stämning fortsätter skivan med pianodominerade I Want To Be The Boy där Jack kanske gör sin bästa sånginsats på skiva någonsin. Youve Got Her In The Pocket är skivans kärleksballad med en fascinerande reflektion av ett förhållande och dess murar som kan slita kärleken och tryggheten i stycken.

Syskon, lyckligt eller olyckligt gifta? White Stripes har drivit dessa frågor till en härligt förvirrad teori bland medier och fans. I avslutande It’s True That We Love One Another, med Holly Golightly på gästsång, går de igång igen:

Well it’s true that we love one another I love Jack White like a little brother Well Holly I love you to But it’s just that much that I don’t know some much about you

Så fortsätter de I en härlig duell hela låten ut i en perfekt summering av skivan.

Med Elephant tar White Stripes steget tillbaka till deras debut. Mer blues än punk även om det finns gott om plats för galna danser på golvet. Men framförallt har White Stripes gjort en av årets absolut främsta skivor. Vi kan faktiskt bara tacka och njuta av detta enkla mästerverk.

Erik Dahlström

1. Seven Nation Army 2. Black Math 3. There’s No Home For You Here 4. I Just Don’t Know What To Do With Myself 5. In The Cold, Cold Night 6. I Want To Be The Boy To Warm Your Mother’s Heart 7. You’ve Got Her In Your Pocket 8. Ball And Biscuit 9. The Hardest Button To Button 10. Little Acorns 11. Hypnotize 12. The Air Near My Fingers 13. Girl, You Have No Faith In Medicine 14. Well It’s True That We Love One Another

JOAKIM HILLSON Tillbaka JHM/Playground

4Efter singeln Vacker utan spackel och ett självbetitlat debutalbum följde inte bara framgång för Joakim Hillson. Det följde turnéer, kändisyra och fester. Något som den då 18-årige Joakim Hillson hade svårt att hantera. Eller klara av. Det hela kulminerade i att han ertappades på en krog i Stockholm med olagliga substanser i fickan. Dessutom var relationen med skivbolaget vid denna tidpunkt milt sagt inte särskilt bra och det hela slutade i att kontraktet ömsesidigt avslutades. Hillson flyttade ut på landet för att samla ihop sig. Och nu är han tillbaka efter två års tystnad med nya albumet Tillbaka. Och det är ju skoj att han tagit sig samman. Rent textmässigt har han inte blivit så himla mycket mer intressant sedan sist, även om det här säkerligen funkar bra hos yngre lyssnare med hjärtknip. Musikaliskt har det däremot spetsat till sig i Hillsons värld. Han är inte någon ny Kent eller Gyllene Tider. Det känns nämligen som det är där någonstans Hillson vill parkera sin musik. Men måste jag tillstå att han emellanåt får till riktigt snygga rockpoppiga låtar med REFRÄNGER. Jag lyssnar gärna och utan att skämmas det minsta på låtar som till exempel Ingen annan, På universitetet, Låt regnet falla, Älskar dig nu eller Håll mig älskling som är albumets starkast lysande kort. Här förvaltar Hillson svensk poprocktradition på ett alldeles förträffligt sätt.

Anders Enquist

STYX Cyclorama Sanctuary

8Först trodde jag att fel CD hamnat i fodralet. Kunde detta vara de amerikanska pomprockarna som funnits sedan urminnes tider (eller i alla fall över 30 år)? Som hade ett löjes skimmer över sig redan innan Fredrik Lindström började lista de fem bästa Styxalbumen genom tiderna i något slags postironisk grimas (han har gillat dem på riktigt men räddade sig från de musikpolitiska McCarthyisterna genom att njutningsfullt ange sig själv). Kunde detta vara samma Styx? Svaret är egentligen både ja och nej. Två medlemmar är kvar, gitarristerna Tommy Shaw och James Young. Men borta är Dennis DeYoung, dennes kastratvibrato och sliskiga ballader. Och borta är den stabbiga rytmsektionen. Nytillskotten är i stället relativa ungtuppar. Kanadensaren Lawrence Gowan (tidigare framgångsrik soloartist i hemlandet), Glen Burtnick (soloartist och låtskrivare som var med i Styx en kort period på 80-talet) och Todd Sucherman på trummor. Dessa har uppenbarligen struntat högaktningsfullt i hur Styx lät förr och gett bandet en välbehövlig vitamininjektion. Om det är något dagens upplaga av Styx påminner om är det, hör och häpna, Jellyfish. Här finns många av de ingredienser som gjorde Jellyfish så uppskattade: fyrstämmig sång, snygga popharmonier, snärtigt spel och fyndiga texter. Ibland låter det som en annan gammal favoritgrupp, King’s X. Det var länge sedan jag hörde en så varierad och samtidigt jämn amerikansk rockplatta. Här finns powerpoppärlor, sköna ballader, bredfilig men inte mossig rock och ibland till och med något som närmast kan liknas vid lekfull punkpop (!). Bland gästvokalisterna märks Brian Wilson (ja, DEN Brian Wilson), John Waite och Jude Cole. Cyclorama är nästan rakt igenom bra. Det hörs att bandet struntat i allt formattänkande och bara försökt ha kul och göra bra musik. Det här albumet skulle mycket väl kunna bli en kritikerfavorit om det inte stod Styx på konvolutet.

Anders Lundquist

ASIAN DUB FOUNDATION Enemy Of The Enemy Virgin

7Jag känner mig alltid skeptisk till rockband som står på barrikaderna och försöker bekämpa samhällets orättvisor. Inte för att jag inte tycker att de har rätt, utan snarare för att jag är rädd för att bli besviken. För rockband är varken politiker eller aktivister utan först och främst rockband och alltför många gånger har det visats sig, att deras beaktansvärda fasad bara varit ännu ett skivförsäljningsknep. Musikerkollektivet Asian Dub Foundation åberopar istället att konst och politik är oskiljaktiga och för några år sen engagerade de sig i kampanjen för frigivandet av Satpal Ram, en pakistansk man som anklagades för mord efter att ha tagit till självförsvar i samband med en rasistattack. Tillsammans med Primal Scream spelade de bland annat in singeln Free Satpal Ram.

Asian Dub Foundation har funnits i tio år och hjärtefrågan har framför allt varit just rasismen i Storbritannien. Men händelserna i USA den elfte september har förändrat perspektivet och på senaste albumet Enemy Of The Enemy blickar de istället ut mot de globala problemen. Det hela låter pretentiöst värre och de tävlar både soundmässigt och ideologiskt sett i samma liga som Rage Against The Machine och Atari Teenage Riot. Samtidigt känns Asian Dub Foundations musik betydligt mer intressant. Den innehåller fler dimensioner och deras blandning av asiatiska tongångar och brittisk pophistoria är ytterst sympatisk. Den mullrande basen och de gnisslande gitarrerna på La Haine för tankarna till en Public Image Ltd-pärla som Albatross, samtidigt som Power To The Small Massive bjuder på någon sorts Bollywoodragga. I andra stunder blandas hindisång och hip hop à la Public Enemy med dub och galna Madchestervibbar.

Sinead O’Connor gästsjunger för övrigt på det suggestiva dubspåret 1000 Mirrors medan Ed O’Brien från Radiohead hjälpt till med gitarrspelet på några av låtarna. Som exekutiv producent har Asian Dub Foundation dessutom anlitat dubmannen Adrian Sherwood. Enemy Of The Enemy är ett album som växer för varje lyssning och som definitivt kommer att stå sig i längden. MAURO SCOCCO Beat Hotel Diesel

5Mauro har sedan länge inmutat en egen genre i det svenska musiklivet, nämligen gubbsoul, långt från kaxigheten i det unga Ratata. Det är inte konstigt att det är så populärt att slå honom en signal om man vill ha en låt som ska gå hem på P4. Och även på Beat Hotel finns stråkarna, den stora ljudbilden, de självcentrerade texterna och alla dessa stockholmsbilder.

Men jag kan inte hjälpa det, musiken är lite för vattnig, ett intryck som inte hjälps upp ett smack av att Mats Ronander och Michael McDonald gör var sitt gästspel. Mauro Scocco skriver bra texter i sina bästa stunder, riktigt bra faktiskt, men när han inte når ända in i kaklet, då ger det mig mest en axelryckning. Han har precis fyllt 40 och Beat Hotel är späckad av minnesglimtar som bara är gulliga, inte tankeväckande, inte tårframkallande, ingenting.

När jag tänker efter låter det ibland som om Level 42 hade återuppstått, fast utan de eviga gitarrsolona, men med det så förbannat snälla soundet som fortfarande kan ge mig andnöd vid blotta tanken. Det händer helt enkelt för lite, var är bettet, var är ilskan? Ja, inte vet jag, men jag antar att Mauro om han vill kan fortsätta göra det han gör nu tills han står med ena foten i graven, han har en trogen publik och producenterna på P4 lär inte heller tröttna.

Men jag är säker på att Mauro skulle kunna vässa både musik och text, och även om han då och då når in i kaklet med sina texter om känslor, hjärta och smärta vore det spännande att se hur det blev om han faktiskt vågade sig på att kommentera det politiska läget i Stockholm, Sverige eller världen. Jag är övertygad om att han kan och att det skulle bli bra. Det skulle behövas.

Martin Röshammar

DIVERSE ARTISTER 8 Mile Soundtrack Shady Records/Universal

6Jag hade verkligen bestämt mig för att inte tjata om Eminem i den här recensionen. 8 Mile är visserligen soundtracket till en film om hans liv och sju av låtarna kommer visserligen från hans penna, men ändå – känns det inte som om det redan har skrivits tillräckligt om karln?

Sedan hörde jag skivan och insåg att jag inte hade något val. Han är ju bäst. Så enkelt är det, och därför kommer den här texten till största delen att handla om honom. 8 Mile är en skiva full av stenhårda killar (och ett fåtal stenhårda tjejer), men ingen av dem berör mig lika starkt som Eminem. Det räcker med att han öppnar käften i inledande Lose Yourself för att jag ska slås av hur fantastiskt det är att en av världens mest framgångsrika artister fortfarande kan spela rollen som underdog med sådan trovärdighet. Jag kommer på mig själv med att dra paralleller till Oasis som förvandlades till mätta föredettingar i samma ögonblick som de blev riktigt massiva. Eminem däremot låter fortfarande lika arg och hungrig som han gjorde på den officiella debuten för tre år sedan. Enligt all logik borde han vara slut snart. Det är ju en oskriven lag att artister som bygger sina framgångar på ilska och frustration, aldrig håller länge. Men som sagt: nu har han levererat briljant musik i tre år och ännu syns inga tecken till avmattning.

Också titellåten och Rabbit Run, där Eminems ljusa ettriga röst studsar fram ovanpå ett maffigt skräckfilmskomp, tillhör albumets starka stunder, liksom Rap Game med D12 (gruppen där Eminem får fritt utlopp för sina mest pubertala impulser). Ingen av låtarna kan räknas till hans främsta, inte på långa vägar, men i det här sammanhanget sticker de ändå ut.

Inte för att det är något fel på resten av bidragen. Obie Trices Adrenaline Rush är en av skivans mer välriktade spottloskor (”Motherfucker! Motherfucker!!!”), Rakims R.A.K.I.M. fångar också min uppmärksamhet (även om det kanske mest beror på att han påminner om Cee-Lo) precis som Shauntas California (vilket nog har en hel del att göra med att hon låter nästan exakt som Foxy Brown). Och så vidare... Här finns kort sagt få svaga kort och det är nästan hela tiden underhållande. Problemet är väl att det sällan blir mer än så. Staffan Rislund

DIVERSE ARTISTER Anti-Folk Vol. 1 Roughtrade/Border

6The Moldy Peaches är inget isolerat fenomen. Bandet existerar mitt i en aktiv och sprudlande scen som fått samlingsnamnet antifolk. En fana som de deltagande artisterna gärna viftar med på det passande rödsvart-designade CD-omslaget. Persikokärnorna Adam Green och Kimya Dawson står för urvalet och bidrar också med var sitt solospår som inte låter helt olika deras huvudband. Om ni har hört deras soloalbum så har ni ett hum om hur det här låter. 20 spår med lo-fiinspelade låtar som dock aldrig låter lågbudget för sakens skull. Vi snackar inte tredjegenerationens bandspelarbrus för effektens skull. Många av akterna låter som alternativmänniskor med punkfolktendenser och allt kretsar kring Sidewalk Café i New York; antifolks eget Ground Zero. Naturligtvis är det ojämnt. För varje pärla, som Turner Codys finstämda Unconscious Repeat, finns här en miss. Låtar jag gärna sluppit inkluderar Prewar Yardsales blodfattiga Weird som inte alls känns särskilt weird, bara sökt. Lachs bidrag Drinking Beer With Mom låter mest som en systerlåt till Moldy Peaches låt om att ladda ner porr med Davo. CD-häftet erbjuder e-post-adresser och hemsideshänvisningar till varje akt så det är lätt att fördjupa sig i de personliga favoriterna. Eller att dissa jobbiga inslag som Dufus. Låtar som Wee Ma Moo gör mig direkt anti-antifolk.

TOM MCRAE Just Like Blood dBRecords

7Tom McRaes fina debut från 2000 hamnade, trots de ständiga jämförelserna, helt i skuggan av David Grays storsäljare White Light. Visst, kritikerna jublade, han blev nominerad till både Mercurypris och Brit Awards, men det riktiga genombrottet uteblev. Vilket är märkligt med tanke på att McRaes eklektiska singer/songwritermusik är så mycket intressantare och mer mångfasetterad än Grays lättviktiga och livlösa folk-electro.

Om McRaes debutalbum var som en bilresa genom Englands vindpinade heder, med rutorna nere och vårbrisen piskande i ansiktet, är Just Like Blood en enda lång road trip genom en mörk, kylslagen vinternatt. Scenariot den 30årige engelsmannen målar upp är dystert, för att inte säga rent nedslående, men McRaes röst lyckas hela tiden skapa små ljuspunkter att klamra sig fast vid. Mörkret är fortfarande ganska kompakt, men någonstans kan man skönja gryningen, långsamt groende vid horisonten. Plattan inleds med en skön sampling av de afrikanska musikerna Ephat Mujurus och Dumisani Mariaires Chemutengure, en marimbaliknande percussionfigur som leder in i A Day Like Today vilken blomstar ut i en suggestiv affär med stråkar, bombastiska trummor och en kvidande slidegitarr. Mycket effektfullt. Och redan här visar McRae prov på vad som kan sägas vara plattans genomgående tema i texterna; en ständig önskan att söka efter något bättre.

Men det är nästa spår, Disappear, som är plattans verkliga hörnsten och den bästa låt McRae gjort, jämte Draw Down The Stars från debuten. Disappear har en fantastisk känsla av ödslighet och desperation som blir som mest påtaglig alldeles i slutet, när musiken tonar ut och McRae lämnas ensam med sin bekännelse;

It’s raining now on Royal Street, and

I’d walk to you if I could trust my feet Det fortsätter i samma anda, om än inte med samma svindlande höga kvalitet. Ghost Of A Shark, Overthrown och Walking To Hawaii är alla starka låtar, men i övrigt känns det aningen jämntjockt vid flera genomlyssningar. Mermaid Blues hade varit magnifik om det inte varit för min högst personliga fobi mot sjöjungfrur och Line Of Fire faller på en i mina öron lite kantig melodi. Det är mycket moll, mycket reverb och en hel del vad-händer-om-jag-tryckerpå-den-här-knappen-infall. Det är stiligt spelat och oklanderligt producerat och känns trots det allvarliga (pretentiösa?) anslaget ibland nästan lekfullt.

Kanske ligger McRaes dysterhet honom i fatet något, men jag tar Tom McRaes svarta cynismer före David Grays insmickrande plattityder anytime. Just Like Blood är ett stort steg framåt för McRae och ett sjumilakliv förbi majoriteten av kollegorna i den moderna engelska singer/songwriterklubben. Nästa steg blir att avsätta David Gray från ordförandeposten...

Ola Karlsson STEPHEN JONES Almost Cured Of Sadness Sanctuary/Showtime

4Ja, ni kommer väl ihåg You’re Gorgeous som var en superhit 1996. Då kallade Stephen Jones sig för Baby Bird, nu är det eget namn som gäller och allt annat än hitlåtar. Han spelar allt själv, sjuger och javisst det är Stephen Jones himself som producerar.

Charmigt och kul är nog rätt beskrivning, men det behövs ju mer än kuliga intron och en egensinnig syn på popmusik. Det är ju så lekfullt och rent av tokigt, men var är melodierna, låtarna? Jag hittar dem inte, det blir liksom aldrig mer än roliga idéer. Visst är det bra att inte fastna i ett fack, att aldrig låsa sig vid en genre och att skita i vad branschen vill ha, men åtminstone jag vill ha något mer än lustifikationer och skisser.

Jag tror att Stephen Jones är en rolig jävel att träffa, han verkar ha humor, men om hans skivor inte snarast ska glömmas bort i fyndbackarna och han själv fundera på att byta yrke, får han nog hitta på något annat snart, annars tvingas han sälja sin 8kanaliga bandspelare och sina antika samplers och akustiska instrument som den svenska distributören pratar om i pressutskicket.

Martin Röshammar

LOU REED The Raven Reprise/Warner

5Jag har aldrig lärt mig att lyssna på Lou Reed på rätt sätt. Jag vet att jag borde föredra skivorna han gjorde med Velvet Underground framför hans sologrejor, men det gör jag inte. Och jag vet att man ska tycka att tidiga soloalbum som Transformer och Berlin är bäst. Ändå fortsätter jag att älska New York och Songs For Drella från 1989 respektive 1990. Medan resten av världen tar emot en ny Lou Reed-skiva med ett sunt mått av skepsis, är mina förväntningar alltså hysteriskt uppskruvade. Okej, jag kan medge att hans senaste album inte har varit några mästerverk men det var trots allt bara tretton år sedan han gjorde sin kanske bästa skiva någonsin.

Och vad får jag? Jo, covers ur den egna repertoaren, närmare bestämt från Transformer och Berlin. Långa monologer av skådespelare som Amanda Plummer och Willem Dafoe. Jämntjock gubblues som hade känt sig hemma på någon av Van Morrisons senaste 49 album. Kort sagt: Lou Reeds sämsta skiva någonsin (om man inte räknar Metal Machine Music förstås).

Att The Raven ursprungligen skrevs till en scenföreställning byggd på Edgar Allan Poes verk, visste jag sedan tidigare men jag såg inte det som en anledning till oro; Lou Reed har alltid använt litterära referenser i sina texter och han har rott iland pretentiösa temaskivor förut. Men det tråkiga med The Raven är att Reed denna gång har låtit temat överskugga musiken. Den långa och celebra gästlistan – David Bowie, Laurie Anderson, Ornette Coleman, Blind Boys Of Alabama – gör inte saken bättre. Samtligas insatser är naturligtvis ypperliga men det spelar ingen roll; det enda som hade fått den här fågeln att lyfta är mindre Poe, färre monologer, färre röster och fler riktiga låtar med Lou Reed vid micken. För här saknas inte bra låtar: Vanishing Act och lågmält uppriktiga Call On Me kommer riktigt nära medan instrumentala A Thousand Departed Friends slamrar tungt och störigt med fett blås. Så jag ser fortfarande ingen anledning att strunta i Lou Reed. Nästa album kan bli hans bästa någonsin.

Staffan Rislund

TONY ALLEN Homecooking Comet/VME

7På förra årets lysande samling Nigeria 70 – The Definitve Story Of 1970’s Funky Lagos kunde vi avnjuta en måltid med den genré som trummisen Tony Allen och den idag politiskt kultförklarade Fela Kuti skapade på 60-talet – Afrobeat. Tillsammans tog de den amerikanska funken till mer exotiska marker och skapade ett groove som svängde byxorna av Max Roach, Art Blakey och gänget. Det har nu gått drygt 20 år sedan Allen lämnade Nigeria och Kuti i slutet av 70-talet. Hans album Black Voices från 1999 känns fortfarande självklar och Home Cooking ligger inte långt efter. Allen har en förmåga att involvera den ena fantastiska rösten efter den andra och Home Cooking fullständigt bultar i vokala underverk. Lyssna bara på den underbara duetten mellan Mary och Norman i Calling. Här har du det mesta du kan önska dig av en skön modern funkdänga och det bästa jag hört på i år. Beatet i sin lekfulla konversation med det grymma funk-attackerande basspelet, kontrabasen mörka svängiga maskerad och Mary och Normans växelsång som snyggt glider ihop till en enda underbar stämma. Jag känner redan att den kommer att finnas med bland årets tio bästa låtar – nej, jag överdriver inte! Sedan plockar jag ut Whats Your Fashion där Eska glider in med soulen djupt in i hjärtat och ger varenda ton sitt rätta jag. En Fender Rhodes placerar små, små ackord med samma själsliga djup och hela låten förblir förtvivlat vacker i sin helhetliga Curtis Mayfield-kostym.

Även om det inte blir bättre än dessa två håller Tony Allen sin sedvanligt jämna kvalitet. Allt handlar i grund och botten om soul men Allen lyckas infiltrera både hiphop och sina afrikanska rötter. Man To Man med gästande Ty innebär ett funkigt driv där man riktigt hör hur Allen riktigt myser bakom trummorna. Nämnvärd är också inledande Every Season med Damon Albam på överraskande sång i äkta Gorillaz-style. Så länge Tony Allen ger ifrån sig sådana här alster får han fortsätta hur länge som helst – det tycks aldrig ta slut hos denna legendariske funkkung. Erik Dahlström FRED HARING Every Reason That Doesn’t Matter BlueRose

6Kanske började jag i fel ände. Kanske skulle jag ha lyssnat innan jag började pilla i texthäftet och förälskade mig i Fred Harings små kärlekshistorier. Det gjorde att jag ju så gärna ville att han skulle vara den korsbefruktning av Damien Jurado och Richard Buckner jag föreställde mig i min trångsynta kritkerhjärna. Men, näe, så var det inte riktigt.

Jag är medveten om att det är mitt eget fel, men det finns egentligen ingenting på Every Reason That Doesn’t Matter som motsvarar den bild jag målade upp när jag läste rader som;

I ain’t where I ought to be

I ain’t where I thought I’d be but thank God I ain’t where I used to be och well the wind and the willow blow outside my front door and the sheets and the pillows are bailed up on the floor and all I can offer is a world gone wrong

I was just wondering if maybe you’d come along Jag såg (eller hörde) i mitt huvud en modig ung man som äntligen sluppit undan det alltmer kvävande singer/songwriterspöket och kommit ut på andra sidan med ett nytt, fräscht sätt att bekämpa sina demoner på, med de enda vapen han känner till; pennan, rösten och gitarren. Jag såg en mörk, nedtonad ljudbild med intrikata arrangemang och låtar med stort djup. Som, tja, Damien Jurado. Eller Richard Buckner. Fred Haring har inte mycket av det.

Istället bjuder han på popsånger för den lätt topplisteskadade killen som vill vara lite lagom alternativ och lagom melankoliska gitarrplock-ballader för indietjejen som just förlyssnat sig på Lloyd Coles samlade verk. I förlängningen ett ganska ordinärt och sorglöst, just det, singer/ songwriter-album. Nu är Fred Harings tredje album för all del inte en dålig skiva. På några spår, som till exempel, Ain’t Where I Used To Be, The Ones Without A World och I Just Had The Worst Day Of My Life är den till och med riktigt bra. Liksom på Angel At My Table, där Haring faktiskt låter som en lite förkyld Damien Jurado.

Överhuvudtaget är det i de lugnare låtarna det funkar bäst. Det är framför allt i dem som Haring hittar ett någorlunda personligt musikaliskt språk. Med elgitarren framme åker också blybootsen på och låtarna tappar både mark och fart. Det hela är sympatiskt utan att riktigt engagera och kompetent utan att riktigt imponera.

Nu får jag det att låta som att Fred Haring är sämre än han kanske verkligen är, men jag kan bara inte släppa taget om den där fantastiska skivan jag hörde i mitt huvud när jag första gången tittade i texthäftet. Så jag tror trots allt att jag ska återgå till den istället. Där är Fred Haring ett riktigt fynd. I min CD-spelare är han bara en helt OK sångare och låtskrivare. Ola Karlsson

DARYL HALL & JOHN OATES Do It For Love Sanctuary/Showtime

8Världens mest framgångsrika duo Hall & Oates har haft en väldigt rak linje i sin blåögda soulpop sedan de slog sig samman för 30 år sedan. Gruppens fantastiska karriär var föremål för en stor jubileumsbilaga i branschbibeln Billboard Magazine i februari och det var uppenbart att de har respekten från både kollegor och bransch. Trender har kommit och gått men deras personliga infallsvinkel på ”Philly-soundet” har alltid varit igenkännlig. Visst har de haft sina svackor. Och soloförsök har visat att de ibland känt sig lite in-stängda i det varumärke de skapat. Men vem kan tröttna på ett koncept som bygger på melodistarka, passionerade kärlekslåtar med en lagom modern touch. Och så har vi ju Halls röst. Den har både dynamik och udd. Och den gode Hall har dessutom fattat saker om hur man ransonerar sitt wailande som exempelvis Mariah Carey nog aldrig lär förstå. Dessutom har även Oates blivit en allt säkrare vokalist, något som märks på hans senaste soloalbum. Jag har själv haft nöjet att se Hall & Oates live några gånger. Senast i New York i somras, som del av en Rock & Soul Revue tillsammans med duons gamle producent och Philly-kompis Todd Rundgren. Trots att jag är obotligt Toddhead måste jag erkänna att det var Hall & Oates mer än 20 låtar långa hitkavalkad som knäckte mig mest.

Höjdpunkten nåddes dock under de sju extranummer då de hjälptes åt att sjunga varandras låtar. Can We Still Be Friends med Daryl på sång och Private Eyes med Todd bakom mikrofonen var musikalisk manna från den stjärnklara sommarhimlen. Och bandet, med Hall & Oates gamle kapellmästare T-Bone Wolk på bas, gick heller inte av för hackor. Det ryktas att denna paketturné ska komma till Europa senare i år. Om du är det minsta fan av nämnda artister missar du den på egen risk. Dessutom framfördes nya singeln, titelspåret Do It For Love, som sedan dess toppat de amerikanska listorna för adult contemporary radio (amerikanerna är som bekant besatta av radioformat). Det nya albumet rymmer 14 spår, de flesta mer eller mindre starka. Några låtar har baserats på drivande akustiska gitarrer, exempelvis den sköna Life’s Too Short. Men allra roligast är kanske covern på Someday We’ll Know, i original på albumet med Gregg Alexanders numera nedlagda projekt New Radicals. Här görs den som duett mellan Hall och Oates, i produktion av Todd Rundgren. Någon har uppenbarligen tänkt till här. Desto tristare är de banala flirtarna med pojkbandsstuket i låtar som Forever For You. Överlag är texterna bitvis än mer klichéfyllda än vanligt och man blir lite generad över att veta att det är män som börjar närma sig de 60 som skrivit en del av formuleringarna och de här herrarna har förvisso sällan haft några djupare budskap än att de älskar kärlek och soulmusik. Men jag kan inte komma på många andra artister som känns så musikaliskt hungriga efter över 30 år. Respekt.

Anders Lundquist

KING CRIMSON The Power To Believe Sanctuary/Showtime

3I slutet av förra året kom en förvarning om The Power To Believe i form av EP:n Happy With What You Have To Be Happy With. En förvarning som var mycket oroande i sin undermålighet. Nu är visserligen fulllängdaren snäppet bättre, men jag kan fortfarande inte frigöra mig från uppfattningen att King Crimson mest av allt parodierar sig själva. Det som är rätt bra på plattan är ändå bara en mindre angelägen variant av Crimsons forna jag. Och det drunknar snabbt i bedrövligheter som den sunkiga balladen Eyes Wide Open och den irriterande The Power To Believe II.

Om det är så att King Crimson inte längre har nånting att säga, så kan de väl för guds skull hålla käft.

Peter Sjöblom

CAMPER VAN BEETHOVEN Tusk Pitch-A-Tent/CookingVinyl

7Vad göra om man som orkester rest till en stuga i bergen för att förbereda sig för ett nytt album och plötsligt finner sig i ofrivllig husarrest på grund av den värsta snöstormen i mannaminne och trummisen samtidigt går och bryter armen? Naturligtvis letar man igenom skivsamlingen i stugan (i det här fallet 5-6 skivor), plockar ut Fleetwood Macs mästerverk Tusk och spelar in sin egna version av den på en fyrkanals bandspelare. Det är åtminstone vad Camper Van Beethoven fick för sig när de hamnade i dylik situation 1987.

Sedan dess har inspelningarna legat bortglömda på nån hylla tills Greg Lischer (vars föräldrar ägde stugan bandet lånade) hittade dem, dammade av dem förra året och insåg att det här kanske inte var så uselt trots allt. Och det är det inte heller. Det är en bit från originalversionen, men det är väl liksom också meningen. Det de båda albumen har gemensamt (förutom låtarna, då…) är den aldrig sinande experimentlustan och den avspänt lekfulla attityden.

Fleetwood Macs Tusk var ju i första hand Lindsey Buckinghams skötebarn och även om hans infall och okonventionella arrangemangsidéer inte är lika starka inslag på Christine McVie och Stevie Nicks låtar sätter han ändå sin prägel på plattans helhet. På samma sätt lotsar David Lowery sitt manskap genom trasiga effekter, halvtaffliga trumprogrammeringar och skönt analoga synthblipp. Resultatet är, om inte lika häpnadsväckande bra som Fleetwood Macs version, åtminstone en skiva som hela tiden är rolig att lyssna på.

Men det som slår en starkast är nog ändå hur bra de här nästan 25 år gamla låtarna fortfarande är. Save Me A Place, Over And Over, That’s All For Everyone, Think About It och What Makes You Think You’re The One är kompositioner som nog skulle överleva i stort sett vilken behandling som helst. Att Lowery & co primärt inte var fans av Tusk utan valde den genom uteslutningsmetoden bidrar säkert också till att låtarna framförs som om de vore skrivna på plats; utan tid för eftertanke, med rastlöshet och stor angelägenhet om att bli hörda.

Hela konceptet är för övrigt något fler band borde prova. Erkänn att tanken på att höra Jesus & Mary Chain tolka Beach Boys Surf’s Up eller Dolly Parton ge sin version av hela Led Zeppelin IV kittlar. Vissa av medlemmarna i CVB tyckte halvvägs genom inspelningen att det hela egentligen var slöseri med tid, att man borde koncentrera sig på att skriva eget material, men Lowery stod på sig och det gjorde han rätt i. Bandet gick sedan vidare och gjorde sitt kanske bästa album, Our Beloved Revolutionary Sweetheart. Hur mycket man har den här sessionen att tacka för det vet jag förstsås inte med säkerhet, men att man kom ifrån den där helgen i snöstormen som ett intressantare band, det står helt klart när man lyssnar på Tusk.

Ola Karlsson SONGS: OHIA The Magnolia Electric Co Secretly Canadian

8Medan en galopperande kreativitet å ena sidan kan vara tacksam och användbar för en lika efterfrågad som uppskattad artist, så kan den i längden också visa sig förödande såvida inte ett osvikligt omdöme ledsagar den. Sedan fullängdsdebuten 1997 har Jason Molina, under pseudonymen Songs: Ohia, släppt inte mindre än sju album och att påstå att ett dylikt omdöme väglett honom genom samtliga vore inte helt sanningsenligt. Åtminstone de tre senaste plattorna har varit väldigt lite utöver ständigt samma vatten som trampas om och om igen och även om han stundom använt sig av något mörkare nyanser har det också varit samma bild han målat upp. Visst, det är möjligt att poplåtar är en slags konstform. Men så fort man kliver ur sängkammaren med dem och säljer dem för 200 kronor dussinet är det inte längre fråga om konst – det är en produkt.

Och, ärligt talat, de senaste har knappast erbjudit någon valuta för pengarna.

Därför känns det uppfriskande på mer än ett sätt när Molina levererar sitt åttonde studioalbum, The Magnolia Electric Co. För det första uppvisar han äntligen någon slags omdöme – det tvillingalbum han spelade in, The Pyramid Electric Co, har dragits tillbaka (ursprungligen var skivorna planerade att släppas samma dag men Molina ville, enligt skivbolaget Secretly Canadians pressansvarige Jonathan Cargill, ”inte verka alltför fåfäng genom att släppa två album samtidigt”). För det andra har han slutligen kravlat sig upp ur sin egen självömkan – att han dessutom lärt sig omfamna de melodiösa folkmusikrötter han tidigare försökt begrava under sitt patenterade ylande, det skadar förstås inte heller. Med avstamp i Neil Youngs Time Fades Away visar sig The Magnolia Electric Co vara inte bara det svängigaste stycke folkrock han åstadkommit hittills i sin karriär, utan också den bästa samling låtar han fogat samman sedan bandets begynnelse. Efter de senaste årens besvikelser verkar det kanske inte som någon större prestation, men då glömmer man att Molina för inte så väldigt länge sedan omskrevs som den självklare arvtagaren till Will Oldham – ett omdöme som efter The Magnolia Electric Co återigen känns aktuellt.

Dan Andersson

GRAND DRIVE See The Morning In Gravity/BMG

8Det kändes verkligen som slutet. Varken Rhett Miller eller Richmond Fontaine höll ända ut. Peter Bruntnells fantastiska nya album stoppades och gavs egentligen aldrig ut och Jeff Tweedy har traskat sin väg till diverse flummiga sidoprojekt. Slutet på den amerikanska folkrocken kändes närmare och tydligare än någonsin. Men för mig ändrades den insikten på några minuter. Ja, faktiskt på dryga fyra när inledande spåret Firefly från den engelska gruppen Grand Drives tredje och senaste album mynnade ut. Antagligen det bästa som hänt genrén sedan Jayhawks släppte Tomorrow The Grass Green, eller möjligtvis Wilcos Summerteeth.

Grand Drive cirkulerar kring två huvudpersoner, bröderna Danny och Julian Wilson, vars pennor leverar texter som:

Don’t ask me why

As the leaves on my pillow start to dry

And the wind tests my mettle

Theres she blows

Hell Knows Naivt och välbekant måhända men inte desto mindre känsloladdat. Precis som de välbekanta influenserna Harry Nilsson, Bob Dylan och Gram Parsons. Det är öga mot öga med lyssnaren och huvudpersonerna i sångerna hela tiden. Precis som Jayhawks placerar Grand Drive lika gärna sina sorgliga texter i de snabba låtarna som i de mer avskalade. Lyssna bara på den härliga potentiella hitlåten A Little Like You. Jag ska för den saken inte dölja att See The Morning In rymmer en och annan riktig äkta tårdrypare. Grand Drive väljer ofta att lyfta fram den besvarade kärleken - hoppet.

Somewhere out there

The lights are witing for me

To put a record on

Yes our song

And we’ll dance

She’ll lead

And step up on my feet

Hey little

Raderna kommer från den varsamma Hey Little med en stämning vackrare än sömnen. Samma styrka återfinns i Nobody Would Ever Dream där Danny Wilson sjunger med samma närhet som en Tom Barman i sina bästa stunder.

Grand Drive ger en hel del klassiskt kranvatten åt genrén att leva ett tag till på. Inspirerande! Erik Dahlström

KAJSA GRYTT Är vi på väg hem? National/Bonnier Amigo

7Att säga att det är en mörk skiva Kajsa Grytt släpper ifrån sig efter nio års skivpaus, är en underdrift i klass med att IFK Göteborg gjorde dåliga köp med Marino Rahmberg och Patrik ”Långås” Andersson förra året. Ursäkta, men ibland är man tvungen att älta och kanske mest av allt få ur sig det äckliga och jobbiga. Så, nu är det gjort, tillbaka till Kajsa Grytt som inte direkt skriker ut sin comeback. Musiken är stillsam, nästan smygande och texterna är fyllda av sorgsenhet och en slags malande oro. Men hon har det där som gör att man lyssnar trots att det är allt annat än högljutt och självklart. Med Kajsa och Malena och även i Tant Strul tyckte jag att det kunde bli väl teatraliskt, både i språk och i tonfall, men nu hittar hon rätt, inte minst i singeln Ökensand och minst lika nervöst stirriga En farlig liten jävul.

Svensk musik mår bättre än någonsin, det experimenteras och självsäkerheten blir bara större och större och därmed blir musiken också bättre och bättre. Men är det någon genre som försvunnit så är det den här, tystlåten, lätt psykotisk rock med påträngande närgången kvinnlig sångerska. För Kajsa Grytt gör inte någon singer/ songwriter-pryl, det här är mer av visa fast med rockens sätt att uttrycka sig i ton och text. Hur fånigt lät inte det där? Men skit i det för så är det, det här är musik som Bommen-Lars Aldman hade fått ståfräs av redan 1986, för så låter det, fast fräschare och inte det minsta plastig och klyschfull som det var så ofta då.

Är vi på väg hem är en så förbannat svensk skiva att man vill lyssna på hela Stefan Wermelins Livet är en fest-serie om och om igen tills man stupar. Och även om Kajsa Grytt är lite fantasilös är det i sina sömingare stunder, så är det en skiva som behövs och i Daniel Sqatys produktion låter det inte mossigt eller tråkigt, utan bara stämningsfullt och lätt stört. Imponerande!

Martin Röshammar

ECHOBOY Giraffe Mute/Playground

5Släng in Cabaret Voltaire, Depeche Mode och DAF i en tvättmaskin. Ställ temperaturen på 90° och häll i en flaska Klorin. Resultatet blir lika blekt och urtvättat som soundet på större delen av Echoboys senaste platta Giraffe. De marschaktiga beatet och kylan på spåret Fun In You är det närmaste man kommer ett uppfyllande av de förväntningar som det svart-vita skivomslaget ger. För trots att Giraffe är ordentligt industrimusikpaketerat, är innehållet inget annat än snäll och ofarlig syntpop av varierande kvalitet.

Öppningsspåret Automatic Eyes bjuder på svängig gladsynt med New Order-smakande gitarrdriv och bassolo vilket i och för sig aldrig är helt fel. Men någonstans i bakhuvudet ringer också ”U2-klockan” vilket kan bero på att Flood, som bland annat producerat U2 och Depeche Mode, suttit bakom mixerbordet. Don’t Destroy Me för i sin tur tankarna till svenska depprockare som Broder Daniel och Yvonne, men innehåller dessvärre den oerhört pinsamma raden ”Endlich Urlaub, at last the holiday” som framförs med dåligt tyskt uttal. När Echoboy på Comfort Of The Hum dessutom spottar ur sig raderna ”Concrete inspires me/Not your leafy silent village streets”, blir det rent patetiskt. Det hela känns ungefär lika trovärdigt som en Throbbing Gristle-cover framförd av The Ark. Att den stela sången dessutom låter som om den vore inspelad med hjälp av en karaokemaskin gör knappast saken bättre.

Echoboy alias Richard Warren var tidigare med i bandet The Hybirds och har tre soloalbum bakom sig. Giraffe är det mest vokala alstret hittills men kanske hade han gjort bäst i att koncentrera sig på musiken. För rent musikaliskt sett innehåller nämligen Giraffe en del intressanta finesser som exempelvis röstloopen på Wasted Spaces och skivspelarknastret på introt till High Speed In Love. Resten av sistnämnda låt skulle däremot lika gärna kunna vara inspelad av Britney Spears depressiva tvillingsyster. På Nearly All The Time samsas istället rymdeko, mellotron och Erhu, en sorts kinesisk fiol. Soundet är över lag mer akustiskt än på resten av plattan och det första som dyker upp i huvudet är Mobys experiment med bluessamplingar. Kanske borde Echoboy ägna sig mer åt den här typen av låtar istället för att ödsla tid på sånt han uppenbarligen inte behärskar.

Johanna Paulsson

MISSISSIPPI FRED MCDOWELL & JOHNNY WOODS Mama Says I’m Crazy Fat Possum/MNW

9När Mississippi Fred McDowell en dag för trettiosex år sedan blev tillfrågad om att göra en inspelning tackade han ja till villkoret att hans gamla kompis Johnny Woods skulle medverka på munspel. Woods hade varit försvunnen i åratal, men ryktet gick att han var tillbaka i environgerna. Efter några timmars letande hittade McDowell och ljudteknikern George Mitchell honom avtuppad på verandan till en kåk där minst femton karlar festade vilt. När Woods kvicknat till fick de honom att lova komma till studion nästa dag, men det löftet var naturligtvis förlorat i fyllan. Flera dagar senare hittade de honom igen hinkandes hembränt på en barbecue. De släpade med honom till huset intill och Mitchell riggade upp inspelningsutrustningen och slog på bandspelaren.

Kanske spelade Fred McDowell med en så brutal energi för att hålla Johnny Woods vid medvetande eller kanske berodde det bara på glädjen att få träffa sin polare igen, men de låtar som hamnade på band just den där dagen är bland den mest glödgade blues som spelats in sedan Robert Johnson försökte skicka sina demoner tillbaka dit de kom från eller sedan Charley Patton sjöng som om han ville betvinga tidvattnet med sin tordönsstämma.

Mama Says I’m Crazy är allt det blues är. Eller åtminstone det man gärna vill att blues ska vara. Den utstrålar dirt roads, voodootrans och brännande södernsol. Den utstrålar sjaskig sylta, sex och oövervinnlig överlevnadsinstinkt. Sofistikerat är det sannerligen inte, men den råa, obehandlade ytan är det som gör innehållet vackert. Glöm allt prål, här är musiken avskalad ner till sitt benvita innersta. McDowells sliderör skramlar mot strängarna som skraltiga godsvagnar mot rälsen, med ackordföljderna reducerade till en oeftergivlig bordun. Johnny Woods i sin tur stånkar hårda munspelsriff där musiken inte är kompromisslös nog. De båda musikerna matchar varandra perfekt.

Det slår mig att Mama Says I’m Crazy är som White Stripes fast tre och ett halvt decennium tidigare. Både Fred McDowell och Jack White spelar ett slags urmusik som inte handlar om datummärkning, vilka instrument den spelas på, om den frammanas av uppnosiga slynglar eller ärrade legender från en liten håla som knappt märks ut på kartan.

Det handlar om att hitta musikens märg och kommunicera den till alla runt omkring, om man så själv ska gå under på kuppen. För hittar man det där allra mest innersta, då har det varit värt det.

Mama Says I’m Crazy lyckas. Peter Sjöblom

ZWAN Mary Star Of The Sea Reprise Records/Warner

2Ända sedan det tidlösa mästerverket Siamese Dream har varje ny skiva från Corgan varit sämre än den föregående. Mary Star Of The Sea är sämst hittills. Till och med Smashing Pumpkins sista album – den megasvulstiga hårdrocksoperan MACHINA / The Machines Of God – innehöll ju ett par ljusglimtar vilket är mer än vad man kan säga om den här soppan. Här finns inga bärkraftiga melodier, inga textrader som sticker ut, ingen attack, inga ögonblick av plötsligt uppflammande närvaro, inte minsta lilla glipa där solen tittar in. Bara lager på lager av gitarrer.

Den massiva tyngd som stundtals fick Smashing Pumpkins att likna Judas Priests neurotiska småsyskon, har till stor del försvunnit. På Mary Star Of The Sea möts vi av en spretigare, ljusare ljudbild. Man hade ju kunnat tänka sig att orsaken till att Corgan har rensat upp i heavy metalbråten, var för att ge plats åt melodier. Men nej då. På Zwans debut är alla melodier (med viss reservation för svävande Heartsong) bleka, andefattiga och bortglömda i samma ögonblick som de slutar.

Jag vet att det finns massor av fanatiska Smashing Pumpkins-fans därute och att vissa av er säkert ser rött när ni läser det här, men tro mig: Billy Corgan var min hjälte också en gång, och jag skulle inget hellre vilja än att gilla Zwan. Men jag kan inte. Visst är det sorgligt att säga hej då till gamla hjältar men ibland har man inget val. Det är möjligt att mitt betyg hade åkt upp ett snäpp om Mary Star Of The Sea hade varit en mindre anspråksfull skiva. Om den till exempel hade klockat in på 45 istället för 66 minuter, om de storslagna gesterna hade tonats ned, och de riktningslösa gitarrsolona inte hade varit så förbannat många och så förbannat långa. Billy Corgan har alltid varit pretentiös och det var helt okej – nej, det var mer än okej, det var fullkomligt underbart – på den tiden då han skrev bra låtar. Men när han fortsätter att vara lika pretentiös långt efter att hans begåvning har torkat ut, blir det outhärdligt. Då framstår han bara som en uppblåst, långrandig jävel som borde lära sig att stava till ”självkritik” eller varför inte ”pension”.

Staffan Rislund

JOE JACKSON BAND Volume IV Ryko/MNW

8“This album represents a desperate attempt to make some sense of Rock and Roll. Deep in our hearts, we knew it was doomed to failiure. The question remains; Why did we try?” Ovanstående något pretentiösa och inte så lite bittra meddelande återfanns på innespåsen till Beat Crazy, det tredje albumet med Joe Jackson Band. Albumet släpptes 1980 och hade följt två alldeles fantastiska album med engelsk new wave-pop: Look Sharp och I’m The Man. Plattor som till och med spöade den då unge och arge Elvis Costello på dennes hemmaplan. Efter att Beat Crazy upplöste Jackson bandet och gav sig ut på en musikalisk resa som inkluderar de flesta tänkbara musikstilar, inklusive egna symfonier. Och han svor att aldrig återförena bandet. Nu, över 20 år efter splittringen, har det hänt.

Joe Jackson tar inte längre så dödligt seriöst på allt han gör och de uppvärmningsspelningar bandet under 2002 gjorde på engelska pubar lär ha varit under av energi. Comebackskivan är inspelad på Ridge Farm (för övrigt den studio där Ulf Lundell spelade in sitt bästa album, Längre inåt landet). Förutom de 11 nyskrivna original, som finns med på detta album, spelade man in en cover på Todd Rundgrens Couldn’t I Just Tell You för en kommande Todd-tribut. Om man väntat sig en ren powerpopexplosion i stil med de två första albumen kan man initialt bli lite besviken.

Redan de gamla grekerna konstaterade att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger och på samma sätt kan inte Jackson ignorera allt han lärt sig de senaste decennierna. Det blir därför lite duktigt och tillkrånglat på sina ställen. Andra gånger försöker man lite för hårt att verka unga och punkiga. Men oftast är det alldeles lysande. Några låtar (Take It Like A Man, Awkward Age och Love At First Light) är precis lika bra som fornstora dagar. Som helhet är det alltså ett mycket kärt återseende. Men roligast av allt kanske är att än en gång höra världens bästa popbasist Graham Maby i sitt esse. Anders Lundquist

DIXIE CHICKS Home OpenWide/Sony

9Superstjärnestatus leder ofta raka vägen till fördärvet. Har man en gång medverkat i VH1 Divas brukar det förr eller senare innebära reklamkampanjer för Revlon eller Maybelline, musikalisk hybris och utslätade demonproducerade plattor med London Jävla Symfoniorkester. Fråga Celine Dion. Eller Cher. Eller kanske framför allt, Faith Hill. Tuffa countrytrion Dixie Chicks gör däremot precis tvärtom.

Home, uppföljaren till 1999 års magnifikt sorglösa Fly, har varit kraftigt försenad på grund av ovanstående orsaker. Sony och tjejerna hade helt enkelt totalt olika åsikter om vad superstjärnor ska och får göra. Redan på öppningsspåret, Darrell Scotts fantastiska Long Time Gone, finns några rader som sammanfattar inte bara albumet utan i stort sett hela Dixie Chicks musikaliska filosofi;

Now, me and Deliah singing every Sunday

Watching the children and the garden grow

We listen to the radio to hear what’s cookin’

But the music ain’t got no soul

Now they sound tired but they don’t sound Haggard

They’ve got money but they don’t have Cash

They got Junior but they don’t have Hank

I think, I think, I think

The rest is a long time gone Home är full av formidabel, akustisk, trumlös country och bluegrass med oldtimey-känsla, långt från de stora arenorna i Las Vegas. Så istället för att förföras av smekande stråkar eller svulstiga blåsarrangemang förflyttas man i själ och tanke till den där verandan i Södern dixiebrudarna sjunger om och man slår sig ner i allsköns ro och låter sig i efterhand övertygas om att det här faktiskt mycket väl kan vara 2000-talets bästa countryplatta.

Är man konspiratoriskt lagd kanske man skulle kunna se det hela som ett smart marknadsföringsknep med tanke på framgångarna med O Brother Where Art Thou-soundtracket, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Natalie Maines, Emily Robison och Martie Seidel har helt enkelt valt att gå tillbaka till sina egna rötter - de började trots allt som gatumusikanter en gång. Att Sony tvekade över att ge ut albumet för att de inte ansåg det tillräckligt kommersiellt är bara ytterligare ett bevis på hur korrumperad, grisig och i förlängningen självförgörande branschen blivit.

För det är inte bara Long Time Gone som är strålande. Patty Griffin bidrar med tre starka spår, Maia Sharp med make har skrivit den fina titellåten, Stevie Nicks tolkas utmärkt på Landslide och Bruce Robisons bitterljuva historia om omöjlig kärlek,Travellin’ Soldier, är kanske bäst på hela albumet.

Själva har Natalie Maines och systrarna Emilie Robison bidragit med tre låtar, varav den sanslösa White Trash Wedding (“I shouldn’t be wearing white / And you can’t afford no ring”) är den bästa.

Sen är det bara att konstatera Natalie Maines har en sällsynt uttrycksfull pipa, full av nyanser och dynamik, med både rockriv och countrytwang. Även musikernas insatser är av yppersta klass. Systrarna Emilie och Martie, som i unga år vann flera nationstäckande tävlingar på fiol repektive banjo, visar vägen tillsammans med den fantastiske mandolinspelaren Adam Steffey.

Med Home visar Dixie Chicks inte bara stake i fråga om integritet utan också att countrymusik kan vara både mångfasetterad och skojig. Den är dessutom genom sin blotta existens ett långfinger rakt upp i ansiktet på trångsynta, cyniska skivbolagsmänniskor som tror att star quality är något man får först när man ses i “rätt” sammanhang. CHICKS RULE!!! Ola Karlsson

THE STEVEN MCDONALD GROUP This Is Not A Rebellion... Five Foot Two Records

8Steven McDonald var nio år gammal och näst tuffast i världen då han och hans äldre – samt något tuffare - bror Jeff bildade gruppen The Tourists. Efter några månader och ett telefonsamtal från Dave Stewart döpte de om gruppen till Red Cross och spelade in en handfull av 1979års bästa punklåtar. I Hate My School, Cover Band, S&M Party och Standing In Front Of Poseur är tillsammans med bidrag från The Germs, Cirkle Jerks, Adolescents, The Screamers och The Weirdos något av det bästa som kom ut av den punkexplosion som drabbade Los Angeles under det sena 70-talet.

Red Cross, sedermera Redd Kross, var yngst, knäppast och minst bundna av punkens ideal. De utvecklades snabbare än de andra banden från den eran och de var också först att lämna punken för att gå sin egen, Beatles-snitsade, väg.

Influenserna var en salig blandning av The Runaways, ABBA, The Beatles, Kiss, Alice Cooper, The Partridge Family, Rolling Stones, The Damned, Sonny & Cheer, The Osmonds, Fleetwood Mac, The Dickes, Carol King, The Cowsills, och The Beach Boys. 1997 gav Redd Kross ut sitt sista album. Men bröderna McDonalds kreativitet lever vidare och frodas. Jeff har producerat grupper som The Donnas och The Beards, spelat in ett soloalbum, medverkat i ett antal Allison Anders-filmer och börjat regissera musikvideos. Steven har arbetat med Imperial Teen, blivit hedersmedlem i White Stripes och tillsammans med sin fru Anna Waronker och brodern Jeff gett ut skivor under namnet Ze Malibu Kids. Och nu kommer debuten från The Steven McDonald Group.

This Is Not A Rebellion... är en väckarklocka som ringer för ett massuppvaknande. Det är en musikalisk offensiv som med hjälp av gerillakrigsföring ska rikta in sig på att förändra våra sinnen. SMG är en protest mot den identitetskris som påtvingats rockmusiken. Det är en höger, en vänster och ”en båda” mot skivindustrins glaskäke. Och tack vare internet, MP3 och CD-brännaren har äntligen skivindustrin blivit nervös. Ur detta kaos reser sig Steven McDonald och hotar i lustig basker med nya idéer och oinspelade CD-skivor.

SMG:s politiska manifest är signerat av Steven McDonald och gitarristen Kenneth Woods. Musikaliskt är det dock storebror Jeff som Steven vänder sig till. SMG låter därför som en uppdaterad version av Redd Kross och som vanligt när bröderna skriver låtar ihop uppstår magi på skivan. I alla fall i en kvart. Längre än så är nämligen inte This Is Not A Rebellion... Totalt fem spår, fyra egna och avslutningsvis en knäckande version av Kim Fowleys Motor Boat. Det är inte mycket men det räcker för mig. Christian Örjestål

DIVERSE ARTISTER The Land Where The Blues Began Rounder/Playground

6The Land Where The Blues Began är titeln på den bok Alan Lomax publicerade för tiotalet år sedan, med minnen och reflektioner från de år han reste runt i USA och gjorde fältinspelningar av blues, gospel och folkmusik. Den här CD:n har ljudexempel på sådant som nämns i boken och sådant som hjälpte till att göra bluesen till vad den blev. Inspelningarna är gjorda i början av 40-talet, och här finns musik från fängelser, kyrkor och ur andra sociala sammanhang. Dessutom kortare intervjuer med ett par av de som medverkar musikaliskt på skivan. Upplägget med detta som ett klingande komplement till en skriven text gör att om man lyssnar på skivan från början till slut blir upplevelsen av materialet lite ryckigt och osammanhängande. Det är ofta problemet med fältinspelningar; när de tas ur sitt naturliga kontext och hamnar på skiva känns det ibland som att något fattas.

Men bra musik finns här likafullt. Blueslegender som Son House, Muddy Waters (inspelad på Stovall-plantagen långt innan han blev elförstärkt), Fred McDowell och Big Bill Broonzy trängs med sångare och predikanter som väl bara den specialintresserade känner till. Lustigt nog är det ett par av de tidigare outgivna inspelningarna som är allra bäst. En av dem slår faktiskt det mesta jag hört i den här vägen: ett kort utdrag ur en predikan med sång som J.H. Terrell höll för en baptistförsamling i Clarksdale, Mississippi en julidag för drygt 60 år sedan. Lomax skriver om inspelningen: “Jag måste erkänna att jag fick ett par blackouts och missade en del av vad som hände. Inte ens när jag lyssnade på inspelningen i efterhand kunde jag fokusera länge åt gången på framförandet. Det var alldeles för intensivt, för smärtfyllt.” J.H. Terrell sjunger inte i vanlig bemärkelse, han lånar sin röst åt alla de plågor och kval som den svarta befolkningen i Mississippi genomled, varje dag, ständigt. Utdraget är inte mer än ett par minuter långt, men innehåller decennier av livsöden och själar i kramp. Det är plågsamt att lyssna på, man vill stänga av för att det värker för mycket. Men det är nödvändigt att höra för det säger mer om de svartas livsvillkor i amerikanska södern än alla de filmer som gjorts, alla de böcker som skrivits, allt material jag hittills stött på i ämnet. Det är inte en intellektuellt filtrerad beskrivning, det är en direkt uttryck från insidan av en folksjäl sönderklöst av förtryck och social terror.

Inspelningen av Terrell gör mig kluven till det övriga materialet på The Land Where The Blues Began. Å ena sidan är det en lättnad att inget annat på skivan har samma våldsamma kraft. Å andra sidan bleknar allt det andra vid en jämförelse.

Å tredje sidan räcker det med Terrells två minuter och åtta sekunder för att The Land Where The Blues Began ska vara angelägen. STEPHEN MALKMUS & THE JICKS Pig Lib Domino/MNW

6Pavement hade sina stunder när de var så knäckande bra att man inte visste vart man skulle ta vägen. Rattled By The Rush, Here, Shady Lane, Gold Soundz, Range Life är bara exempel på fantastiska poplåtar. Detta också under den period som jag nästan obarmhärtigt vek undan åt engelska band. Det var främst Stephen Malkmus karismatiska röst som lockade mig. Inte många lyckades komma undan med att sjunga så uselt och så falskt och samtidigt sätta eld på tonårstjejer. Varenda gång hans röst sprack desto sexigare var det. På sätt och vis behöver jag inte sakna Pavement idag, för Malkmus låter likadant på sina soloplattor. Även det speciella lo-fi kompet har han tagit med sig. Idag står The Jicks för det. Joanna Bolm spelar bas som om hon bara har Primus-plattor hemma; bullrigt, svajigt, nära på ostämt. Lyssna på underbara (Do Not Feed The) Oyster. Oj vad bra! The Jicks har numera utökats med gitarristen Mike Clarke. Batteristen John Moen var redan med på förra plattan, precis som Bolm.

På Pig Lib har Malkmus och hans band valt bort de riktiga popmelodierna, som fanns på första soloplattan. Tyvärr. Jag vill så gärna höra en Jenny & The Ess-Dog. Pig Lib känns inte lika direkt, det krävs några genomlyssningar. Sedan upptäcker man att Ramp Of Death och Vanessa from Queens är underbara. Malkmus texter är fortfarande vansinniga och han ramar in dem snyggt med den sprudlande musiken.

Martha wants Jackie

Jackie wants William

But William wants Leroy

But Leroy is straight

He couldn’t commit to the mental jiujitsu

Of switching his heat on from ladies to men

MORPHINE The Best Of Morphine Rykodisc/MNW

9Få har så lyckosamt klarat av att förvandla sin melankoli till musikalisk kraft och kvalitet som Mark Sandman. Och få har haft en sådan tur som han, att ha ett band som så precist lyckats omsätta de lågfrekventa känslorna till ljud – Morphines ovanliga sättning med bas, trummor och saxofon gav de dova stämningarna i Sandmans låtar en noggrant anpassad gestaltning. När han dog i en hjärtattack mitt under en pågående turné 1999 berövades musikvärlden inte bara ett magnifikt band. Världen hade blivit en smula fattigare, en smula kargare, lite mer ensam.

Fast världen var för okunnig om Morphines existens för att sörja. Sandmans trio var det hängivna fåtalets angelägenhet. Den handfull skivor gruppen hann göra gjorde kommersiellt sett inte mycket väsen av sig.

The Best Of Morphine plockar ut höjdpunkter från alla studioskivorna, från debuten Good från 1993 till bandets bästa platta, 1999 års The Night som avslutades strax innan Sandmans frånfälle och gavs ut strax därefter. Mina enda invändningar är mot urvalet från just The Night. Det är synd att bistra betraktelser som Rope On Fire och A Good Woman Is Hard To Find inte finns med här. Jag hade hellre sett dem inkluderade än exempelvis den tidigare outgivna Jack And Tina.

Men egentligen är det dumt att klaga, för på det hela taget är The Best Of Morphine själva essensen av vad gruppen stod för. Det rituella jazzinfluerade. Det mjuka eftertänksamma. Det förföriskt psykedeliska. Det hårda medryckande. The Best Of Morphine är ett vackert formulerat testamente; en njutning för den som redan är ett fan av bandet och en utmärkt introduktion för den nyfikne som vill ha en bra ingång till dess musik. The Best Of förklarar inte varför Morphine är förbisedda, den förklarar varför de absolut inte borde vara det.

Peter Sjöblom

ERLEND ØYE Unrest Source/Virgin

9Erlend Øye utgör till vardags ena halvan av norska folkrockduon Kings Of Convenience men uppenbarligen har han haft betydligt mer intressant musik undangömd i garderoben. Soloalbumet Unrest är en lysande elektronisk ljudresa uppdelad på tio spår med anknytning till lika många städer och producenter. Resultatet är ungefär så långt ifrån Kings Of Conveniences mesiga Simon & Garfunkelsound man kan komma. Röyksopp och andra electronicaakters remixar av låtarna på duons debutplatta Quiet Is The New Loud gav visserligen en föraning om hur det skulle kunna låta. Øye var för övrigt också med på ett hörn på Röyksopps hyllade debutplatta Melody AM.

Bergensonen Øye är för tillfället bosatt i den elektroniska musikens nya Mecka, Berlin, men för att spela in Unrest har han besökt alltifrån Connecticut på andra sidan Atlanten till Åbo i Finland. Bland producenterna märks bland annat tyska Schneider TM, New Yorkbaserade kultproducenten Morgan Geist, Warpakten Prefuse 73 och svenska elektropopparna Kompis. Musikaliskt sett rör sig låtarna på Unrest mellan IDM, 80-talssynt, electro och house. Syntfiguren i outrot på Sheltered Life ekar Kraftwerk på ett snyggt sätt medan Prego Amore blandar Four Tetska tokljud med funkflirtar. En stor del av styrkan hos låtarna på Unrest ligger i Øyes känsla för vokalmusik. Texterna berättar alla små historier istället för att bara bestå av korta fraser anpassade efter beatsen. Ändå flyter allt samman till en närmast perfekt helhet. Det hela landar inte alltför lång ifrån The Beta Band, om än mindre galet, eller kanske i närheten av Everything But The Girl, fast gladare. Tillsammans med Schneider TM, Tarwater och liknande tillhör Øye definitivt den elektroniska musikens mest intressanta förnyare. Johanna Paulsson

PROMINENT Long Time Coming Sony/Royalty Music

7Letar man upp Chics magiska ballad A Warm Summer Night från albumet Risque och lägger som grund i något nykomponerat ja, då har man i mina ögon ”grov koll”. Får man sedan till en så pass avslappnad och stark låt som I’m Just Gonna Be Me som de tre herrarna Colossos, S Pinero, Castelo (förvisso syns han aldrig på bild men producenten Alex K får nog ändå räkna sig som en fjärde medlem) i Malmöstationerade Prominent fått till, kan man bara bocka, buga och ta emot. Förbannat snyggt och ja, vackert faktiskt. Prominent är inga färskingar. Man skrev redan 1997 skivkontrakt med en underetikett till danska BMG. Material till ett helt album hade spelats in då skivbolaget lät meddela att man inte längre trodde på det hela och att albumet inte kommer att släppas. Mastertejpen med allt material behöll man dessutom. Det var bara att börja om. Sony fattade galoppen snabbast. Man kontrakterade grabbarna, släppte en EP med fem låtar och innan dess singeln She, som blev en radiohit tillika populär på ZTV. EP:n och singeln har gett en vink om att ett fullängdsalbum kan bli ett ganska intressant sådant. Och visst, jag har bekänt att jag är färgad av den inledande samplingshistorien i denna recension. Att Prominent med detta genialiska schackdrag fått mig hyfsat matt. Men även om jag nyktert försöker bortse från detta, kan jag ändå inte annat än att skriva att jag viker mig helt för den här stämningsfulla melodiska hiphopsoulen Prominent står för, som har beklätts med allt från nutida soul och r&b till funkiga mjuka feta knorrar, bitterljuv melankoli, smattrande trumbeats och attityd plockat från swingbeats souliga glansdagar. Det är ofta varmt, det är ofta väldigt stämningsfullt, det är oftast helt enkelt förbaskat okomplicerat skönt att lyssna på Long Time Coming.

Anders Enquist DIVERSE ARTISTER Radio Cramps - The Purple Knif Show Munster/Border

8I july 1984 sändes detta radioprogram i Hollywood. The Cramps sångare Lux Interior väljer trashiga singlar ur sin digra samling och kryddar med spejsade ljudeffekter - ofta sprungna ur hans egen mun. Sedan dess har programmet cirkulerat i olika former. Det släpptes på CD för tiotalet år sedan men kommer nu i ett annat utförande på spanska etiketten Munster, med omslagsbilder föreställande Lux Interior och Posion Ivy från The Cramps. Den handskrivna låtförteckningen och de tillhörande teckningarna är dock desamma. Nedplitade av forne fanklubbpresidenten Linday Hutton; skotten som även ger ut det sporadiska fanzinet The Next Big Thing. En tidning som en gång i tiden var just helt nedskriven för hand. Radio Cramps - The Purple Knif Show är en bra uppvärmningsplatta innan en kväll på stan. Någon hifi-upplevelse är det knappast men så snackar vi också musik från 1950- och 1960-talen, inspelad med begränsad budget. Det är galen rockabilly, blodförgiftad garagerock, spöklik extotica och surf med vatten i öronen. The Swamprats version av Louie Louie är soptunne-rå. Sopgubbarna nummer ett, The Trashmen, kör Bird ´65. Vic Mizzy gör signaturen från Familjen Addams medan Billy Strange skjuter in sig på Bond-temat. Och så finns här en bunt låtar vi lätt hittar på Crypt Records fenomenala samlingsplattor. Har man inte redan alltför mycket av det här på andra skivor så är The Purple Knif Show ett lyckat inköp. Så här långt efteråt skulle det dock suttit bra med en omslagstext av något slag. Fakta om låtar och artister, till exempel. Timo Kangas

MASSIVE ATTACK 100th Window Virgin

4Massive Attacks två första album lät som ingenting annat - dansanta, flummiga och luftiga - bossa nova och moderna rytmer i en ny, spännande mix. 1998 kom Mezzanine som visade upp en allvarligare, och tristare, sida av gruppen. Deras nya skiva 100th Window är mer av samma sak. Samma entoniga melodier. Samma gråa dis. Och ännu mer allvar. Men det är inte allvaret i sig som stör mig. Snarare frånvaron av andra känslor. Samtliga nio låtar på 100th Window släpar sig fram i en slags valiumslö, totalt humorbefriad inåtvändhet som snabbt blir tråkig. En gnutta variation hade förmodligen uträttat storverk - ett utbrott av vrede, en glimt av sorg, lite vanlig hederlig ångest – vad som helst egentligen utom detta evigt malande svårmod. Samtidigt kan jag ibland inte låta bli att imponeras. Av Robert ”3D” Del Najas fingertoppskänsliga produktion. Av den totalt okommersiella konsekvensen i hela projektet. Av de filmiska stämningarna och de orientaliskt färgade stråkarna i Butterfly Caught och Antistar. Fast man kan fråga sig var svänget har tagit vägen? Där Blue Lines och Protection pulserade av varmt blod, är 100th Window bara tung och stillastående. Man kan också ställa sig frågan varför Massive Attack över huvud taget har brytt sig om att dela upp skivan i låtar? Allting låter ju ändå exakt likadant. På gott och ont, kanske jag bör tillägga. Personligen börjar jag efter ett tag att gäspa och längta efter något med lite mer temperament. Men alla har vi ju olika måttstockar, och letar du efter en jämngrå ljudtapet utan synliga skarvar kan det här vara årets skiva.

Staffan Rislund

WILMER X Lyckliga hundar Capitol/EMI

8På omslaget syns Nisse Hellberg och Jalle Lorensson. Ja, och två hundar och en gammal kvinnlig filmstjärna, men inga andra bandmedlemmar. För Wilmer X är Nisses band och om han nödvändigtvis måste be någon annan om råd och tips så är det munspelar-Jalle som finns där. Jag kan inte låta bli att undra över hur Wilmer X hade låtit om två suveräna låt- och textmakare som Thomas Holst och Pelle Ossler fick ta mer plats. De två gör musik på var sitt håll och struntar i hur det ska låta just nu och som får det att bli klurigt och alldeles, alldeles eget och inte minst överjävligt bra.

Men missförstå mig inte, jag tycker att Wilmer X är ett av landets fem-sex bästa band genom tiderna. Ingen kan skriva om ensamhet och svek eller bitterhet och ilska, som Nisse Hellberg och inget band kan få det att svänga med så enkla och vid första lyssning rätt snälla och smutsfria medel. Wilmer X är ett magiskt bra rockband i sina bästa stunder, så ligger det till. Men även om Primitiv och Silver hade sina stunder, liksom Nisse Hellbergs rätt svaga soloskiva från 2001, så är det som om det är något som fattas. Det lunkas på, bra men utan den riktiga udden. Å andra sidan är Wilmer ett av de där banden som man inte borde recensera när skivan är ny utan först efter ett år eller två. Det är då man känner vad den betyder för en och om den håller Wilmermåttet. Varken Primitiv eller Silver nådde dit.

Nya Lyckliga hundar gör det, i alla fall nu. För det är som om Nisse Hellberg höjt ribban, som om han insett att det är ”nu eller aldrig”. Ta bara titellåten som inleder, den susar fram och Jalles munspel är vassare och ilsknare än någonsin och Wilmer är tillbaka och gladast är nog jag.

I pressutskicket babblar Nisse om att man blandat in fler musikaliska influenser, som country, soul och etno. Men det är nog mest prat, det låter ändå bara Wilmer, som ett Wilmer X i högform. Lyckliga hundar är bandets bästa sedan Mambo Feber som känns som i går, men det är tolv år sedan. Gitarrerna är mer rasande på sina håll och det beror inte bara på att Dregen och Nicke Borg gästar eller att Robert Dahlqvist från Hellacopters är med och lirar gura, utan jag tror att Wilmer X velat göra en tyngre, rappare och rockigare skiva. Malmöiterna har lyckats. Och som de har lyckats!

Men vem vet, jag kan ha fel. Om ett år kanske Lyckliga hundar har dammat igen hemma i skivsamlingen.

ELECTRIC MUSIC AKA The Resurrection Show Sanctuary/Showtime

3Electric Music Aka är en Londonbaserad duo bestående av de två skottarna Anth Brown och Tom Doyle. Efter att den gamla Kraftwerkmedlemmen Karl Bartos en gång i tiden hotat stämma dem, tvingades de byta namn från Electric Music till Electric Music Aka. För snart tre år sen släppte de debutalbumet North London Spiritualist Church på en allians mellan bolaget Zubi Zaretta och Beasty Boys numera nedlagda etikett Grand Royal. Plattan var döpt efter den kyrka, belägen i norra London, som också prydde skivomslaget.

På omslaget till nya plattan The Resurrection Show, poserar duon istället inuti en kyrka. Redan detta ger en föraning om att albumet knappast är den återuppståndelse som titeln utlovar. Soundet känns mer dött än levande och man får kämpa för att inte somna när man tar sig igenom albumets tio spår som alla är lika intetsägande. Att de två skottarna överhuvudtaget kom på idén att döpa projektet till ”elektronisk musik”, är för övrigt obegripligt eftersom deras lågmälda och tråkiga pop med sporadiska soulflirtar, på sin höjd kan betecknas som halvelektronisk. Visst använder de sig av allehanda beats och effekter för att smeta till det hela, men inget sträcker sig i princip utöver vanliga orkestersamplingar.

Tydligen är Electric Music Aka dessutom helt oförmögna att komma på både namn och låtar utan att plagiera andra. Autoharpriffet på förstasingeln Something Up With The Stars är inspirerat av The Avalanches vilket är svårt att missa. Om resultatet var åtminstone hälften så bra som originalet, skulle man kanske kunna låta dem komma undan med det. Men bortsett från det melankoliskt vaggande spåret Some Bright Shining Future är låtarna på The Resurrection Show dessvärre bara oändligt trista. Johanna Paulsson

OLLI STRÖMBERG Bortom jordens grus, volym 1 Egen utgivning

8Alla som någon gång bläddrat i LPbackarna på Stadmissionen och Myrorna har sett dem: skivorna med andliga sånger som bokstavligt talat predikar för de redan frälsta. Att låtarna ofta har rötter i traditionell amerikansk musik är svårt att tro efter att de har körts genom Frälsisfiltret i ett halvsekel och reducerats till tandlösa visor. Jan Sparring och det äppelkindade paret Mia Marianne & Per Filip har ju inte direkt samma trovärdighet som Blind Willie Johnsons raspiga trosbekännelser eller samma dignitet som en hänryckt gospelkvartett från södern. Och Samuelssons är hur man än försöker inte ett svenskt Carter Family.

Det är här Olli Strömberg kommer in i bilden. Strömberg är konstlärare till yrket, men spelar in musik på fritiden. Han debuterade för något år sedan med den egensinniga Hot Fusion, där vokala improvisationer leker över avantgardistiskt vridna musikbakgrunder. Om Hot Fusion förvånade i sättet att förhålla sig till musiken, så överraskar Bortom jordens grus ännu mer då den enbart innehåller svenska frälsningssånger! Men när Olli Strömberg sjunger dem är det så långt från antiseptiska torgmötestolkningar man kan komma. Jag kommer att tänka på Johnny Cashs akustiska American Recordings, särskilt när Strömberg går ner riktigt djupt i röstregistret, och när sången går högt associerar jag till både John Holm och Will Oldham. De flesta låtarna har bara akustisk gitarr som komp, och som gitarrist låter Olli Strömberg som en korsning mellan Cornelis och Lightnin’ Hopkins. Och det är kanske där i närheten man hittar den bästa beskrivningen av plattan. Bortom jordens grus är i allt väsentligt blues. Strömberg tar kända låtar som Pärleporten och Ovan där likaväl som mindre kända som När de frälsta tåga in och Vi reser hem, och formar dem på ett sätt som ligger väldigt nära någon sångare från mississippideltat på en gammal knastrig stenkaka.

Olli Strömberg har sagt i en intervju att det kanske är de icke-frälsta som kommer att gilla plattan mest. Det är inte omöjligt, för Strömberg går direkt på essensen, på det som ligger bakom själva orden och deras innehåll. Han låter myllan och svärtan vara kvar som en kontrast mot himmelriket. Precis som den bästa bluesen, precis som den bästa gospeln, precis som, ja varför inte Carter Family. På samma sätt har Bortom jordens grus kraft nog att lyfta både själen och få foten att stampa takten. Det är en sällsam kraft. Ta vara på den. Skivan kan beställas via www.olli.dot.nu.

Peter Sjöblom

THE SOFT BOYS Nextdoorland Matador

7The Soft Boys var ett lätt psykedeliskt engelskt popband verksamt i slutet av 70- och början av 80talet i England. De hann inte bli mer än ett kultband innan de splittrades, men två av medlemmarna har sedan dess gjort sig namn på egen hand. Den eminente powerpopgitarristen Kimberly Rew åkte till USA och blev musikalisk motor i Katrina And The Waves. Sångaren och kompgitarristen Robyn Hitchcock stannade i England och utvecklade som soloartist sin fascination för psykedelisk pop i Syd Barretts anda. Den siste har väl ungefär samma status som Julian Cope: begåvad, lekfull och halvknäpp men ingen som direkt hotar topplistorna med sin närvaro. För några år sedan beslöt man sig för att återförena The Soft Boys. Inte på grund av yttre påtryckningar, utan för att dessa förvuxna pojkar ville knyta ihop påsen.Vilket man gör. Hitchcocks excentriska texter går oerhört bra ihop med Rews målmedvetna gitarrspel och även om det känns mer 1967 än 2003 låter det inte gammalt, utan piggt och hungrigt. Som ett mindre rökigt Church. Det handlar om tio korta poplåtar med psykedelisk touch. I två, tre låtar svävar man ut i korta jam som dock aldrig tillåts bli ofokuserade utan mer känns som ett engelskt Television. En låt som Mr Kennedy är en riktig resa men landar ändå på blygsamma sex minuter, och den är överlägset längst. Här finns många musikaliska ögonblick att tycka om och fantasieggande textrader att le åt. Men frågan är om inte kolllisionen mellan världar är bäst när man lånar refrängen från Pistols Anarchy In The UK medan Robyn till ”jangligt” komp sjunger ”I/ wish that I/was just paranoid”. Anders Lundquist

LUDVIG BERGHE TRIO Ludvig Berghe Trio Moserobie 7

JEMEEL MOONDOC TRIOS Live At Glenn Miller Café Vol 1 Ayler Records 5

”Ludvig, vem?” Jag hade aldrig ens hört namnet när jag först mötte pianisten Luvig Berghe på Torbjörn Zetterberg Hot Fives andra platta för ett par månader sedan. Där gav han ett fantastiskt intryck. Han visade upp sig som en liten mästare som tagit till sig bluesens allra mest poetiska sida, och han fungerade som en jordig kontrapunkt till bandets eldiga blås. Gud vad skönt att möta en pianist som har betydligt mer gemensamt med gamla rävar som Horace Silver, Bobby Timmons och Wynton Kelly än med Bill Evans, Chick Corea och Keith Jarrett – de pianister som faktiskt har definierat de senaste tjugo årens jazzpiano och vars band blivit ett slags axiom för moderna pianotrios. ”Från Göteborg. Grym musiker som hellre jobbar i videobutik än att spela musik för pengarnas skull”, säger Moserobie-grundaren Jonas Kullhammar när jag frågar mer om Ludvig. Här snackar vi alltså integritet. Här snackar vi karaktär. Och det hörs när han lirar: jag har faktiskt hört få svenska pianister med ett sånt ”häng” som Ludvig Berghe. Vilket anslag! Han liksom drar tonerna ur pianot, med uppenbar förtjusning. Och vilken auktoritet. Med tusen idéer i fingrarna styr han sin stolta trio bestående av stjärngossen Daniel Fredriksson på trummor och Mattias Welin på bas. Resultatet är stenhårt stilmedveten och stenhårt svängande hardbop. Ett ganska ovanligt inslag i den svenska jazzvärlden.

Allt går att höra på skivdebuten Ludvig Berghe Trio. Här finns tio låtar, plus ett extraspår, uppradade. Det är ett pärlband som tyvärr är lite för långt och det går isär någonstans på vägen. Tre låtar hade lätt kunnat plockas bort och skivan hade blivit ännu mer sammanhållen. Men höjdpunkterna är ändå många. Till exempel den alldeles storartade Ruby Slippers, baserad på ett fantastiskt ledmotiv. Den liksom makar sig fram, bredbent och med höjda ögonbryn, med cigaretten hängande i mungipan, och med cool groove under fötterna. Här finns också den lugnt promenerande Lewis Engineered, med bastant rytmik och diskreta ekon av Bobby Timmons Moanin’.

Sedan dyker Rubatone upp, ett lyriskt inpass som jag – och förmodligen ingen annan – associerar till de tonkaskader jag hört hos Steve Kuhn. Då bryts för ett ögonblick den annars så renläriga hardbop som regerar i Berghes trio, precis som i den avslutande, meditativa Fall Of The Roman Empire. Men bara för ett ögonblick. På det gömda extraspåret groovar killarna vidare, vilket på det hela taget gör att Ludvig Berghe Trio är ett måste för alla jazzmods. Det rör sig om fenomenalt välskräddad musik, givetvis skapad med kostymerna på under inspelningen.

En helt annan typ av jazztrio, såväl vad gäller klädstil som musikaliskt uttryck, möter vi på Jemeel Moondoc Trios Live At Glenn Miller Café Vol 1. Eftersom det är en platta från Ayler Records är det förstås fråga om fri och hämningslöst spirituell jazz, med virkad mössa och bohemisk halsduk snarare än skjorta och slips. Bandledaren Jemeel Moondoc spelar altsax och är en avantgardistisk tungviktare – även om han har en förbluffande lätthet i sitt spel – som har hängt med sedan 70-talet. På denna inspelning, från vattenhålet Glenn Miller Café i Stockholm, framträder han i en trio med två gamla vapendragare: basisten William Parker och batteristen Hamid Drake. Att en saxtrio lämpar sig väl för den som vill tänja på gränserna, det vet alla ni som har hört Albert Aylers och Ornette Colemans banbrytande inspelningar från mitten av 60-talet och Sam Rivers 70-talstrio, eller för den delen även svenska Gul 3. I saxtrion kan ju bas, sax och trummor konversera ledigt och löst, på vilket språk som helst, fria från pianots ackordtyranni. I Jemeel Moondoc Trios fall är det verkligen fruktbart. Alla tre musiker glänser.

Skivan består av endast två spår, en halvtimme vardera, vilket kanske inte är helt lätt att ta till sig för en ovan lyssnare. Men frukta inte, det är långtifrån någon kakafoni det bjuds på. Hos Moondoc finns en djup, lyrisk ådra som inte alls låter sig uttryckas i spräckta toner. I stället hörs en skön tydlighet i hans spel, med djupa spår av bebopens fraser och starka influenser från den store Jackie McLean, en av altsaxofonens verkliga stilbildare. Ett plus också för att Jemeel ger en liten föreläsning om saxofonens historia innan trio sparkar igång andra låten Blues From My People.

Tobias Brandt

BOB LOG III Log Bomb Fat Possum/MNW

5Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Bob Log III. Å ena sidan är hans ledkrumma form av blues rätt charmig. Å andra sidan är han som en seriefigur med sin knäppa rymdhjälm, som en korsning av Hulken och Flugan, och jag kan inte riktigt frigöra mig från tanken att han ibland parodierar bluesen. Med kärlek visserligen, men jag har svårt att se det som annat än en skojig anomali. Och som Steven Stills en gång i tiden sade, “if there’s one thing the blues ain’t it’s funny”.

I alla händelser är ännu en Bob Logplatta en för mycket. När han hittar ett spattigt Captain Beefheart-liknande groove är det visserligen helt okej musik men det greppet kan inte rädda honom hur många gånger som helst. Och ofta verkar Bob Log III mest sitta och bara hålla på utan någon särskild idé. Det skramlar och väsnas och vrångar sig, men är det inte så som det gamla ordspråket säger, att det är tomma tunnor som skramlar mest?

Peter Sjöblom

KATHLEEN EDWARDS Failer Zoë Records

6Det är svårt att inte tycka om Kathleen Edwards. Hon bor på en gård utanför Ottawa i Kanada och det är klart att det ska låta så här då. ”Så här” är folkmusik, country och rock som mixats ihop till en inte så lite Neil Young-besläktad korsning. På One More Song The Radio Won’t Like sjunger hon förresten som Neil också. Men nog om honom, för Kathleen Edwards har ett tonfall och en attityd och inte minst ett gäng låtar som är värd mer än jämförelser med tjocka landsmän i skogshuggarskjortor.

Det är lågmält, charmigt men ändå lättsmält och med rätt uppbackning kan Kathleen Edwards bli riktigt stor eller så är hon för klurig för att knocka de stora skarorna. Texterna är stillsamt fyndiga som om John Prine och Roger Miller slagit sina klocka påsar ihop och ja, om hon vågar släppa taget om bilden av hur den här rockigare varianten av country ”ska” låta, då är hon snart däruppe bland de andra bjässarna med sitt namn i neonskrift. Åtminstone i min värld.

Och låtar som döps till saker som Hockey Skates eller Sweet Little Duck är alltid värda ett plus i kanten, att de dessutom är makalöst bra gör ju inte heller saken sämre.

Martin Röshammar

JEFF BLACK Honey And Salt Blue Rose

4Jeff Black kommer från Missouri och är en typisk amerikansk singer/songwriter. Han började skriva och spela gitarr tidigt och har givetvis haft en massa skräpjobb för att kunna ägna sig åt sin passion. Han började uppträda på klubben där han jobbade som utkastare och lyssnarskaran växte. Snart åkte han runt som uppvärmare åt artister som Maria McKee och John Prine. 1998 kom debutalbumet Birmingham Road och nu är uppföljaren Honey And Salt här. Det hela börjar bra med den fantasieggande, filosofiska och lätt uppfordrande One Last Day To Live, där han funderar över vad man skulle göra om man hade just en dag kvar att leva. Ett briljant tema för en låtskrivare med berättande texter som specialitet. Tyvärr följer ett antal låtar som har rätt fantasilöst komp och standardupplägg i ackord och melodi. Och när den (ofrivilliga?) Springsteen-pastischen Shout From The Street dyker upp som åttonde spår, inser man att Black kanske känner sig kallad men knappast hör till de utvalda.

Anders Lundquist ZODIAC MINDWARP AND THE LOVE REACTION I Am Rock Cosmosodomistic/Border

7I CD-häftets omslagsbilder skymtas bilder från en lägenhet/studio där det bland Elvis- och Cramps-affischerna skymtar en Iggy-poster från Instinctturnén 1988. Det är den sistnämnda tapetvärmaren som är talande för hur det här låter. Zodiac Mindwarps första platta på åtta år är en veritabel hell-bent-for-leather-orgie. “Zodiac Mindwarp is the greatest rock star in the history of western culture” påstår hans kompis Bill Drummond. Ja, nog är han en fantastiskt väl genomförd rockseriefigur med allt annat än politiskt korrekta texter och dito attityd.

Hur kontrar man en låt som F***ed By Rock - raka rör om supa, näsa och knulla. Allt till det bäst återanvända AC/DC-riff du hört på evigheter. Här är rötterna till Turbonegro, fast utan de akterseglade norrmännens homoerotiska finish. Förutom Zodiac (hans verkliga namn är Mark Manning, kolla in böckerna han skrivit ihop med Bill Drummond) och ständige gitarrslingern Cobalt Stargazer har The Love Reaction en ny rytmsektion i forna Crazyhead-skallarna Robbie Vomm och Kev Reverb. Ah, artistnamn!

Helsinki Motorcycles är en enkel låt där samma riff mals om och om igen. Zodiac ställer in rösten i Iggy-läge och så kör de på tills låten är slut, med motorcykelromantik och en dovt muppig kör i Let’s Spend The Night Together-stil. Titelspåret är ett snyggt statement och visst förstår man att The Doors legendariska sångare Ian Astbury diggar Zodiac sönder och samman. Ibland låter det Cults Electric om den här skivan. AC/DC, baby. Ta bara Shake, som till sitt Angus-klippande gitarriff serverar raderna “I’m gonna shake you all night long”. Avslutande Christmas Eve On The Reeperbahn drar ner intrycket med sitt simfene-riffande över gitarrsträngarna. Den låter *** helt enkelt. Hjälp! Vad väntar härnäst? En Leather Nun-comeback? Timo Kangas SAGA Marathon SPV/Border

3Nej, detta är inte en rutinmässig sågning av ett mossigt band i en ohipp genre. Jag har en svaghet för det här kanadensiska bandet och hoppas alltid att de ska åstadkomma något i klass med Worlds Apart (1981) eller Heads Or Tales (1983). Tyvärr minskar hoppet numera för nästan varje platta. Saga slog igenom med en rätt säregen musik. De lät som om man rört ner band som Supertramp, Genesis och Styx i en gryta. De hade dessutom en hitech-känsla som fick extra lyster då syntkonstnären Rupert Hine producerade ovan nämnda album. Det fanns på den tiden mycket att gilla hos Saga: Gitarristen Ian Crichtons kulspruteliknande figurer, som retfullt sprang i cirklar kring klaviaturerna i stället för att bara lägga trötta ackord. Brorsan och basisten Jim Crichtons vilja att berätta något om vår samtid (om än via science fictionliknande scenarion). De detaljrika arrangemangen, med rytmiska sequencerprogrammeringar som ibland nästan var där uppe med Scritti Politti. Steve Negus drivande trumspel och effektiva fills. Och framför allt den oamerikanska elegans och klass som genomsyrade allt bandet gjorde.

Men det var då. I dag andas deras skivor lågbudget och hastverk. Melodierna tycks ha sinat, arrangemangen är sluggerartade och soundet låter, ursäkta fördomen, alltmer tyskt (bandets överlägset största marknad). Hines fantasieggande kreationer har ersatts av fantasilösa keyboardmattor enligt formel 1A. I dag är Saga varken progressiva eller rockiga. Den enda trösten är att Ian Crichton ibland får sträcka ut sig i Allan Holdsworth-liknande solovändor. Detta förmodligen en följd av att han inte orkar integrera sitt spel i soundet på samma sätt som förr. Så: Marathon är inte kul. Men det fanns en anledning till att Saga ett tag var så stora att de faktiskt spelade på Hovet. Anders Lundquist

DIVERSE ARTISTER Fading Yellow Vol 1, Vol 2, Vol 3 Flower Machine/Border 8 8 7

60-talets garagerock och psykedelia har nagelfarits minutiöst av skivsamlare och -sammanställare i årtionden. Enstaka volymer och hela skivserier av exempelvis Pebbles, Mindrocker, Beyond The Calico Wall och Rubble har sett till att både guld och gegga blivit tillgängligt för ett större flertal. Men fokuset har oftast legat på det hårdare soundet. Den mer pop- och folkrockinriktade musiken har hamnat i skymundan, trots att det funnits massor med underbara låtar att upptäcka för den som haft modet och orken att leta bortom Byrds, Beach Boys och de andra stora namnen.

Fading Yellow är en ny skivserie som gör grovjobbet åt den intresserade, och den gör det bra. Här trängs inte bara låtar från USA och England, utan också från Schweiz, Kanada, Spanien, Nya Zeeland och Sverige. Gemensamt för många av dem är att de har melodier som skjuter in i hjärtat som små älskvärda projektiler, och att de har arrangemang som är mer genomarbetade än den genomsnittliga garageröjaren. Låtar som Kates Strange Girl, Disraelis What Will The New Day Bring, Networks Ears Of Stone, Trolleys Toy Shop och framför allt Holy Mackerels magnifika Scorpio Red är svåra att motstå.

Som synes på gruppnamnen är det rejält obskyra band som trängs på de tre CD-skivorna. Mest känd är kanske Mike Batt vars Fading Yellow gett namnet åt hela serien och som bevisar att han i slutet av 60-talet var kapabel att få till suverän poppsykedelia någonstans mellan Tages och brittiska Kaleidoscope. Låtarna är hämtade från obskyra singlar och förbisedda LP:n, och praktiskt taget ingenting har funnits ute på samlingar tidigare. De enda repriser jag kan hitta är Jons Is It Love? och Oracles psykedeliskt släpiga Don’t Say No. Men bägge är å andra sidan så jäkla bra att det inte gör något.

Det må vara att de tre volymerna inbördes är en smula ojämna (tvåan är allra bäst och trean den som fluktuerar mest kvalitativt sett), men tillsammans bildar de en helhet som det vore synd att göra våld på genom att avstå från någon av dem. De är, som det heter i en av skivans undertitlar, ett flerätters smörgåsbord av musikaliska glädjeämnen.

En sak som dock bör påpekas är att ljudet inte alltid är det allra bästa. Skivorna är väldigt högt mastrade, och ett par (om än bara just ett par) låtar distar faktiskt så mycket att det är jobbigt att lyssna på dem.

Lilla bolaget Flower Machine planerar redan för flera volymer i serien, och om de håller vad dessa initiala volymer lover, har Fading Yellow klar klassikerpotential. I alla händelser har de redan riktat strålkastarna mot ett hörn av popvärlden som varit mörkt alldeles för länge. Peter Sjöblom

EYES ADRIFT Eyes Adrift Cooking Vinyl/VME

6Egentligen är det inte konstigt att Krist Novoselic från Nirvana och Curt Kirkwood från Meat Puppets till sist spelar i samma band. Meat Puppets spelade ju förband till Nirvana på In Uteroturnén, och de sistnämnda hyllade Meat Puppets med tre covers på sin Unplugged-spelning. Med Bud Gaugh från Sublime på trummor är Eyes Adrifts sättning komplett.

Som man kan vänta sig bjuder deras debutplatta på rätt typisk amerikansk indiepoprock. Men det är bra låtar. Allra bäst blir det när de mot mitten av plattan kastar sig över frejdig countryrock i Blind Me och smittande ettriga Dottie Dawn & Julie Jewel för att sedan följa upp den med återhållna men stötiga Solid.

Som sagt, Eyes Adrift vet hur man gör trevlig rockmusik som är snäll mot öronen, men söker man överraskningar gör man bäst i att leta någon annanstans. Peter Sjöblom

BJÖRN OLSSON Björn Olsson Gravitation

6Han har kärat ner sig i visslingens storhet och han har gjort det ordentligt. Björn Olsson, med ett förflutet i Union Carbide och The Soundtrack Of Our Lives kör nu ett helt annat race än tung rock med rötterna i 60-talet. Sedan länge är det sånglösa melodier som gäller och det är som om han har en rullande film om Göteborg och Bohuslän i sin skalle och det är den filmen han nu gjort musiken till. Ta bara låten Göteborg, den känns som om han placerat en vilda västernrulle med Clintan på Andra Långgatan, svajande visslingar och en lätt nonchalant och sorglös attityd sprider sig till lyssnaren. Och jag älskar det, kanske är det fånigt och klyschigt, men det är som om han fångar något ganska göteborgskt. Glöm det där med goa, käcka Göteborg, det finns inte mer än i fördomsvärlden och hos Lasse Kronér, men det som finns är en inställning som skriker ut: ”vi är kanske inte så jävla fräcka och hippa, men vi bryr oss inte, vi oroar oss inte så mycket över läget heller, det ordnar sig. Vi gör vår grej”.

Just den mentaliteten är det som gör att den göteborgska musiken dominerar landet och i vissa fall världen just nu. Björn Olsson tillhör egentligen ingen klick i Göteborg längre, men han är respekterad och omtyckt, vilket gör att musiker som Henrik Rylander, Gunnar Frick, Fredrik Lindson och Pop Lars är med och gör det här till en vacker, skön, stillsam och trevlig bagatell! Martin Röshammar NICOLA CONTE APRESENTA ROSALIA DE SOUZA Garota Moderna Schema

8Bossan bara förför, förför och förför. Snart 45 år gammal är den fortfarande väldigt attraktiv, flörtig, charmerande och lätt att kära ned sig i. Så som det alltid har varit, ända sedan Antonio Carlos Jobim och João Gilberto spelade in Chega De Saudade i juli 1958 och skapade den musikstil som på 60talet erövrade världen. Och kurtiserandet fortsätter. Kanske har det med den obekymrade sorgsenheten att göra. Kanske har det med svala stoltheten att göra. Helt klart har det med bossanovans rytmik att göra, med alla förtrollande backbeatkantslag, sambapulsen i baskaggen och alla andra detaljer – förfinade genom åren av trumgiganter som Milton Banana, Dom Um Romao, Airto, Edison Machado, João Palma och Wilson Das Neves.

En som definitivt skulle hålla med är Nicola Conte, DJ och föreståndare för Fez Studio i Bari i södra Italien, och en del av kotteriet kring skivbolaget Schema med akter som Balanco, Les Hommes, Quartetto Moderno och Gerardo Frisina. Tillsammans med sina likar hör Nicola Conte till en av världens mest hämningslösa bossaälskare, så vansinnigt förälskad i 60-talets allra mest sofistikerade brasilianska musik, i den elegantaste cocktailnovan, i den soligaste och varmaste latinjazzen. Att Contes debutplatta hette Jet Sounds säger allt. Men, och det här är viktigt, eftersom Conte har en fot i klubbvärlden skapar han sina bossabeats med samma djupa bas och tyngd som finns i hiphopen eller housen – precis som japanen Nobukazu Takemura gjorde för tio år sedan. Dessutom har han, som alla stora klubbmusikanter, förmågan att renodla rytmiken på ett mycket fascinerande sätt.

Nu har Nicola Conte satt tänderna i brasilianska sångerskan Rosalia de Souza, innerligt förströdd i sitt uttryck, och producerat hennes debutplatta på Schema. Och om man vet vad producenten är kapabel att göra och dessutom har en faiblesse för Elis Regina, Wanda Sá, Nara Leão, Dóris Monteiro eller någon annan av de odödliga brasilianska bossavokalissorna, då väntar ren och skär eufori. Bland plattans 13 spår finns dels några stilsäkra kompositioner av Conte själv, med portugisiska texter av de Souza, dels ett antal införstådda tolkningar av klassiker som Baden Powell/Vinicius de Moraes Canto De Ossanha, Roberto Menescals Adriana och Suadossimo av Caetano Veloso - alla återskapade med en diskret frisering som försiktigt placerar dem i 2000talet. Lyssna bara på det mjuka drum n’ bass-beat som smugit sig in bakom Maria Moita av Carlos Lyra/Vinicius de Moraes. ”Det är ju helt genialt!”, jublar alla moderna bossare världen över. Glädjen vet inga gränser. Men så, mitt i yran, smyger sig förstås en puritan in på festen och frågar högfärdigt: ”Räcker det inte med originalen?” Endast den djupaste inskränkthet, eller möjligen en svår sexualneuros, kan ligga bakom en sådan fråga.

Vi andra kalasar vidare. Varsågod: en portion älskande musik, lyckligt befriad från kravet på att vara nyskapande. De italienska ensemblemusikerna imponerar i sin rättrogna hantering av 60-talsbossan. De hänger sig åt en orgie i sväng, bara för att i nästa stund tassa fjäderlätt bakom de Souzas luftiga sång. Men det som verkligen skakar om är Nicola Contes vidunderliga känsla för detaljer – här gör en vibrafon underverk, en orgel skapar en jordbävning. Varsågod: ett stycke förbehållslös musik, skamlös i sitt ärliga uppsåt att hylla en viss musikstil. Ja, det här är stilistik på högsta nivå. Och jag älskar det. Tobias Brandt

DIVERSE ARTISTER Friends Of The Bumblebee Rönells/Amigo

4Problemet med dagens avantgardism är att den ofta glömmer att fråga vad den är en mot(re)aktion till. Som uppror mot konventionerna, om det fortfarande är avsikten, övertygar den knappast då den skapat sina egna konventioner som den sällan vågar revoltera mot. I sin vilja att vara annorlunda blir den istället likadan som det som står bredvid och försöker vara lika annorlunda. Den har blivit kontraproduktiv i sin egen inneslutenhet Friends Of The Bumblebee är ett projekt under överinseende av bland annat göteborgskonstnären Dan Fröberg och den nya frijazzens fixstjärna Mats Gustafsson. Skivan är en hyllning till poeten, konstnären och visionären Åke Hodell (1919-2000); men är inte lika mycket andras tolkningar av Hodells ord- och ljudkonst som gjord i hans anda. Men den blir besynnerligt motsägelsefull då den istället för att som Hodell söka nya möjligheter upprepar det redan gjorda. Oavsett om de medverkande heter Thurston Moore, Jim O’Rourke, Mats Gustafsson eller Leif Elggren blir resultatet förvånansvärt fantasilöst. Prat, skrap och inspelade vardagsljud är helt enkelt inte särskilt subversivt eller nyskapande längre. Friends Of Fhe Bumblebee hade fungerat bättre som Hodell-hyllning om den vågat mer i stil med Dan Fröbergs och Jerry Johanssons Till Ann. Johanssons inbjudande och i positiv bemärkelse barnsligt enkla sitarmelodi i kontrast mot Fröbergs spända glasklanger skapar det på skivan som kommer närmast Hodells förmåga att vara både lekfull, allvarlig, upprymd och saklig på samma gång.

Nämnas bör också bob hunds femton minuter långa Indianernas folkpark, om inte annat så för att den har mer värme och närhet än något annat jag hört från dem hittills.

Frågan är om avantgarde alls är en möjlighet i dagens stilistiskt diversifierade värld. Är allting redan gjort? Återstår det bara att upprepa sina föregångares forna triumfer? Nej, jag tror inte det. Jag tror snarare att Friends Of The Bumblebee söker på fel ställen. Att den nöjer sig med att vara ett slags experimentalistretro. Det är synd, för lite mer Hodell-anda i vår värld hade friskat upp. FIBES, OH FIBES Fibes, Oh Fibes SSC/Playground

5Fibes, Oh Fibes släkträd leder i nedstigandeled till postrockbandet Iota, som hann med att släppa en singel innan bandet splittrades. Spelar kanske inte så stor roll då det här rent musikaliskt spretar åt ett helt annat håll. Som jazzig sextiotalsfärgad schlagerpop i lysande Losing Weight. Som jazzig housefärgad Steely Dan-pop i sköna Jealous Lover II. Som ambient jazzig chillout-pop i fusionsartade 57 Kronor. Eller som i denna fyraspårs-EP:s absoluta höjdpunkt Waisted Labour, som låter pianostompig pop signerad McCartney/Brian Wilson. Och…Gilbert O Sullivan. Debutalbumet beräknas inte landa förrän senare i höst/vinter.

Anders Enquist

BETH GIBBONS & RUSTIN MAN Out Oof Season Universal

6Är det bara jag som tycker att det görs väldigt många sådana här skivor just nu? Smakfulla, passionerade skivor som har allt utom ett starkt låtmaterial. Tittar man på riktigt nära håll är det svårt att se några brister i Out Of Season. Här finns ett tiotal mjukt tassande akustiska låtar med en och annan snygg digital bakgrundsdetalj, någonstans i närheten av Stina Nordenstam. Det är hela tiden tätt och koncentrerat, välspelat och nervigt.

Och så finns här Beth Gibbons (Portishead) röst – så plastisk, så spännande och full av nyanser att de övriga instrumenten nästan känns överflödiga. Ibland är den retsamt nasal, ibland skört vacker, ibland balanserar den på samma tunna lina som Nicos brukade göra. Jag får sällan känslan av att hon sjunger om sina personliga demoner. Snarare tycks hon använda sin röst som en riktigt skicklig skådespelare som kan tränga in i vilken text som helst och göra den till sin egen.

Ändå räcker det inte. Visst rymmer låtarna som Gibbons och Paul Webb (Talk Talk) har skrivit kvaliteter. Det är musik som mår dåligt; oroliga små höstdepparballader där det nervösa sammanbrottet ständigt lurar under ytan. Det vore förmodligen korkat av mig att gnälla över bristen på tydliga melodier eftersom Out Of Season så uppenbart vill vara undanglidande och vag men jag kan inte låta bli. Kanske har jag orealistiskt höga krav men när det gäller en artist av Gibbons kaliber, som har givit världen tidlösa underverk som Roads och It Could Be Sweet, kan man knappast lägga ribban för högt. Staffan Rislund

BIRDIE Reverb Deluxe Apricot/Border

7Vi har hört Deborah ”Debsey” Wykes som bakgrundssångerska i Saint Etienne, och ännu tidigare i karriären som en av medlemmarna i charmiga Dolly Mixture. Tillsammans med sin livskamrat Paul Kelly (exEast Village och även han Saint Etiennemusiker) bildar hon också duon Birdie.

Birdie gör finlemmad popmusik utan yviga gester. Inledande Such A Sound låter mer Stereolab än Saint Etienne, och i övrigt är det lite mollstämd pop där folkrockinfluenser skymtar ibland, som i Shipwrecked med dess Byrdsiga gitarrer. Annorstädes låter det lite som något av de projekt som uppstod sedan Young Marble Giants splittrats. Debsey fingrar på ett Wurlitzer-elpiano eller en mellotron och sjunger drömskt med rösten nästan viskande lågt. Hon sjunger harmonier med sig själv och det låter så fint, så fint. Killarna i kompet får hålla sig till instrumenten. Höjdpunkter på Reverb Deluxe inkluderar Lift Up The Sun och nämnda Shipwrecked. Men Reverb Deluxe är inte Birdies tredje normala album, för här samlas lite outgivet material, utgångna b-sidor och den nyinspelade Sea Urchins-covern Please Rain Fall. Den riktiga uppföljaren till Triple Echo lär dröja lite till.

Timo Kangas

THE RASMUS Dead letters Playground

2The Rasmus är kanske det närmaste Finland kommer vårt eget Kent, åtminstone vad gäller popularitet i hemlandet. Med sin fjärde skiva Into, som kom för två år sedan, sopade de hem fyra finska grammisar. Nu är den femte plattan här och jag fattar tyvärr ingenting, mina jämförelser med Kent visar sig vara ren idioti.

Det rockar på i ett menlöst ingentingland. Visst riffar de loss finfint, men det låter mest plastig och glittrig 80-talshårdrock, med allsångsrefränger som aldrig fastnar. Var det verkligen meningen? Visst var Mötley Crüe sångaren Lauris favoriter som barn, men de hade ju i alla fall melodier och hitkänsla som då och då visade sig mellan allt knarkande och sexchockande.

Killarna i The Rasmus önskar nog av hela sitt gemensamma hjärta att de skulle ha kommit fram när den här svulstiga arenarocken var som störst. Då hade det räckt med en kulig video med elaka lärare eller blondiner med stora bröst, men jag kan bara inte förstå hur det här jämntjocka och fantasilösa bajset ska slå sig fram genom all annan musik som vill knocka de stora skarorna. 220 Volt och Treat – kom tillbaka, allt är förlåtet! Till och med Shaboom var roligare på sin tid och då förstår ni! Martin Röshammar STEVE WYNN Static Transmission Blue Rose

4Jag var aldrig något större fan av Dream Syndicate och jag har aldrig riktigt gått igång på Steve Wynns soloutflykter heller. Det har i mina öron alltid låtit lite för kallt, lite för beräknande och lite för, tja, segt. Static Transmission, Wynns åttonde soloalbum, innehåller inget som egentligen ändrar den ståndpunkten nämnvärt. Men det börjar trots allt väldigt bra. What Comes After är en riktigt läcker Lennonpastisch, komplett med bandekosång och allt. Efter det följer Candy Machine, där pastischen övergår till rena rama parodin. Föremålet för den föga smickrande gesten är hans gamla band Dream Syndicate, även om det mest är ett taskigt försök att låta REM. Låt oss konstatera att Steve Wynn inte längre riktigt spelar i samma liga som Michael Stipe och grabbarna. Och ju mindre vi säger om den tradiga soulbagatellen Ambassador Of Soul och den stabbiga gubbfunken på Hollywood desto bättre.

Jag är mycket förtjust i Tom Pettyklingande Maybe Tomorrow som kommer som en räddningsplanka mitt i plattan och avslutande Fond Farewell som känns som en värdig avslutning. Däremellan är Static Transmission en ganska saggig och på sina ställen erbarmligt tråkig historia. Många av låtarna trampar liksom bara runt på tomgång utan att egentligen leda någon vart. Som Amphetamine som tuggar på samma inledningsackord i en hel minut utan att det blir något av den, eller Keep It Clean som, mycket på grund av den synnerligen dryge trummisen, känns osvängig, ofokuserad och rentav oinspirerad. Mycket kan man säga om Steve Wynn, men brist på inspiration har aldrig varit hans största bekymmer förut.

Jag har lite svårt att gradera Static Transmission mot Wynns övriga soloproduktion, men i jämförelse med andra gamla övervintrade åttiotalsikoner som Paul Weller, Paul Westerberg och varför inte Michael Stipe känns han mer och mer som en föredetting. Steve Wynn har allitd varit lite grann som U2 för mig. Alltså inte musikaliskt sett, utan rent personligt. Jag hör ju att det är bra, men jag kan bara inte ta till mig det. Det går inte att förneka att det är kvalitativa låtar, med bra texter, framförda på ett snyggt sätt. Men det räcker liksom inte. Och historien upprepar sig; Static Transmission lämnar mig inte bara kallsinnig, utan också helt oberörd.

DIVERSE ARTISTER Do The Pop! - The Australian Garage-rock Sound 1976-87 Shock

9En kompis har sagt att om han någonsin får göra ett sommarprogram ska han inleda det med Fun Things Savage. De lyssnare som överlever den sonora saltsyreattacken har gjort sig förtjänta av programmet menar han. Och tro mig, Savage skulle få svenska folket att frusta badbollarna kletiga av hallonsaft, sätta psyko-spinn på hängmattorna och i ett enda slag avlöva varenda björkdunge hela vägen upp till trädgränsen.

Och då ska ni veta att Savage inte är det vildaste som finns på Do The Pop!. Åtminstone hälften av de femtio låtarna på dubbeln får Ramones att låta som bakfulla balladsångare.

Sedan urminnes tider har den antipodiska rockmusiken haft en särskild energi. Lenny Kaye kallade denna energi “the middle finger drive”; visserligen då han beskrev musiken på den klassiska garagesamlingen Nuggets, men precis som det sägs i häftet till Do The Pop! går det lika bra att använda formuleringen om banden som finns här. Vad Radio Birdman, Saints, Celibate Rifles och de andra var på sin tid och vad denna samling är nu idag, är ett självsäkert långfinger rätt upp mellan ögonen på all fjäskig prydlighet och politisk korrekthet. En stenhård höger i förlägenhetens mellangärde och sedan en lika hård vänster. Visst vältrar sig många av banden i skräpkultursklichéer och skräckfilmskarikatyrer – Australien verkar ha haft en kollektiv stenåldersfetisch under 80talet – men än sen? Vi pratar inte hitlistor eller litterära Nobelpris här. Vi pratar sex, frustration, galen lycka, moralisk demens och en outsläcklig hunger på livet.

Vi pratar rockmusik som hör till det bästa som överhuvudtaget finns i genren. Trummisarna bankar revor i skinnen, gitarrerna fräser genom öronen som glödgade grillspett och sångarna snäser ur sig texter om voodoo slaves, atom bomb babies och Bwana devils som om det gällde livet.

Och det är ju precis vad det gör.

Det gäller livet och allt det som är viktigt i livet och allt det som prydheten helst gömmer bakom intellektuella dimridåer. Allt som existentialismen borde handla om, om den hade mer guts än munväder. Allt det som återstår när kringsnacket har tystnat.

Aussie-klassiker från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet radas upp en efter en. Saints (I’m) Stranded, Radio Birdmans Crying Sun, Lipstick Killers Hindu Gods Of Love, Scientists Swampland, New Christs Like A Curse, Lime Spiders Slave Girl, Died Prettys Stoneage Cinderella, Hoodoo Gurus Leilani och Be My Guru och Screaming Tribesmen alltjämt fenomenala Igloo. Visserligen hade jag gärna sett Sunnyboys representeras av Show Me Some Discipline istället för Alone With You, och jag saknar något från Trilobites första, suveräna singlar, men på två och en halv timme hinns faktiskt det mest väsentliga och det mesta av det bästa slamret med.

Klassiker från förr, absolut, men Do The Pop! är långt ifrån bara för nostalgikerna. Den är brinnande här och blixtrande nu därför att inget som den handlar om blir någonsin urmodigt. Så länge som reptilhjärnan garvar rått och drar en knölpåk i skallen på förfiningen, så länge kommer denna musik vara aktuell. Kort sagt, så länge som människor föds som människor. Peter Sjöblom

Ola Karlsson IBRAHIM FERRER Buenos Hermanos World Circuit Records

6I den kubanska musiken ljuder det ofta av glädje, gemenskap och lidelse. Så också på den här skivan, kubanske sångaren Ibrahim Ferrers andra soloplatta. Det han gör verkar dessutom vara impregnerat av en stor tacksamhet och djup lycka över att få spela in musik över huvud taget. Han sjunger som om det inte fanns någon morgondag. Musiken tycks sprungen ur ett väldigt engagerat ”nu”. Om inte annat är det något man gärna inbillar sig, efter att gång på gång ha matats med den snart 76-årige Ferrers speciella historia.

Han började sjunga professionellt redan som 13-åring när han tillsammans med sin kusin startade pojkbandet Los Jóvenes del Son. Pojkarna sjöng son-musik i grannkvarteren hemma i Santiago för att få ihop pengar till brödfödan, detta efter moderns tidiga död. 1957 hamnade Ferrer i Havanna och började sjunga med Orchestra Ritmo Oriental tillsammans med Beny Moré – den störste av alla stora kubanska sångare, en mästare på boleros, dessa långsamma, lidelsefulla ballader. Nästa karriärsteg blev Los Bucucos, som Ferrer sjöng och turnérade med ända fram till 1991. Då var det plötsligt slut. Han gick i pension på en så liten penning att han fick putsa skor och sälja lotter på gatorna för att klara sig. Då dök Ry Cooder upp.

Mitt under inspelningen av Buena Vista Social Club, Cooders stora kulturgärning men också lite väl präktiga trivselprojekt, behövdes en sångare med ljus och klar röst. Någon letade upp den bortglömde Ibrahim Ferrer, då en tystnad mästersångare i en enkel lägenhet, och det slutade med att han äntligen fick sjunga bolero efter bolero – det sångformat han ofta missunnades under sin tidigare karriär eftersom han alltid blev satt på snabbare låtar, så kallade guarachas. Efter succén med Buena Vista Social Club (1997) följde den senkomna solodebuten Buena Vista Social Club Presents Ibrahim Ferrer (1999) som osannolikt nog sålde i 1,5 miljoner exemplar över hela världen. Över en natt tändes Ferrrers slocknade stjärna och han fick spela för utsålda hus över hela världen. Ni som sett Wim Wenders märkligt oinspirerade film om Buena Vista-projektet vet precis.

Nu är som sagt skiva nummer två här och det är en stor framgång som ska följas upp. Plötslig har Ibrahim Ferrers lilla karriär utvecklats till ett internationellt prestigeprojekt. Ry Cooder sitter fortfarande bakom rattarna och spelar gitarr här och där. Pianisten Cucho Valdés och slagverkaren Miguel ”Angá” Diaz märks i bandet. Bland gästerna finns gospelgubbarna The Blind Boys of Alabama och, lite överraskande, trumpetaren Jon Hassell. Men trots all support är det Ibrahim Ferrer själv, med sin enkla men glödande passion, som ror hela projektet i land. Det känns som att det verkligen finns engagemang bakom varje ton han tar – och det är ett engagemang som sprider sig. Bland de stora ögonblicken finns tangotonerna i ”Naufragio”, dragspelet i Como El Arrullo De Palma, den sprittande Boquiñeñe, det smäktande vemodet i Mil Congojas och körharmonierna i Boliviana. Helt plötsligt fick begreppet feel good-musik ny kraft. Tobias Brandt

JOHN VANDERSLICE Life And Death Of An American Foutracker BarukRecords/Import

8Bara titeln är ju tillräcklig för att få en gammal lo-finörd i spinn. Omslagsbilden ser också väldigt lovande ut, med en fin bild av artisten och en stilsäker och tilltalande layout. Vet man sedan att John Vanderslice för några år sen orsakade en del uppståndelse och kontroverser med låten Bill Gates Must Die är han, åtminstone i min bok, redan kvalificerad som fullvärdig representant för rock n’ roll. Men vänta, det blir ännu bättre.

Life And Death Of An American Fourtracker är nämligen lika bra även när man stoppar in den i CD-spelaren. Här finns allt från tonsatta William Blake-dikter, Fiend In A Cloud och söta kärlekshyllningar till fyrkanalsbandspelare, Me And My 424, till ödsligt klingande kärleksdokumentärer, The Mansion, och ljuvliga, stråkbeklädda livsbetraktelser, From Out Here. Som grädde på moset dessutom en rent av skrämmande hämnarballad, Nikki, Oh, Nikki;

You know that guy who stole your girlfriend away from you in the summer of ’95 he’s going to die. John Vanderslice är långt ifrån någon duvunge. Detta är hans tredje album i eget namn och tidigare var hans sång och låtskrivartalanger grundstommen på tre album med art-rockarna MK Ultra. Han har skapat sig ett helt eget uttryck där han lyckats hitta en fin balans mellan det charmigt excentriska och det ”lagom” allmängiltiga. Musiken rör sig i gränslandet mellan experimentiell pop och renodlad konstrock, men känns aldrig utstuderad eller konstruerad och här finns gott om bra melodier och citeringsvänliga texter.

Jim Eno från Spoon medverkar på trummor (även det ett plus i kanten i min bok), likaså Tom Heyman från The Court & Spark på pedal steel och de bidrar till plattans speciella sound, även om Vanderslices röst och gitarrspel är navet musiken kretsar kring. Den underbara titeln är faktiskt lite missvisande. Detta är ingen lågt budgeterad heminspelning utan en fullt proffessionell produktion, inspelad i Vanderslice egna studio, Tiny Telephone. Trots det finns det ett hemvävt skimmer över alltihop, kanske mycket tack vare låtarnas inneboende intimitet och närvarokänsla.

Musik som den på Life And Death Of An American Fourtracker kommer naturligtvis aldrig att röra om listorna. Desto skönare är det därför att det fortfarande finns snubbar som John Vanderslice som envist står fast vid sin vision, som låter varje skiva bli en underbart musikalisk egotripp på liv och död, och som de är villiga att dela med oss. Detta är en alldeles förtjusande liten skiva att bära med sig länge, länge.

Ola Karlsson

CALEXICO Feast Of Wire City Slang

8Det börjar coolt och i valstakt, med Sunken Waltz och jag kommer på mig själv med att sitta och fånle, för Calexico har gjort en kanonskiva. Det luktar Mexiko och billig tequila när Joey Burns och John Convertino gör musik, någonstans har de rötterna i kretsar som pysslar med alternativ country. Men som Calexico (de har för övrigt tagit namnet från en håla på gränsen mellan Kalifornien och Mexiko) lyckas de få countryn att svänga. Antingen det är med stor blåssektion eller stråkar pampiga som i en Burt Bacharach-produktion från 1965.

Det är som om någon total hatthylla bestämt sig för att göra dansvänliga lägereldslåtar, för så låter det. Tänk dig en ensam och svajig steelguitar OCH stor orkester, det borde inte funka men det gör det och som det funkar! Det är vackert, sorgset och skruvat som om Tindersticks supit ner sig fullständigt på den mexikanska nationaldrycken och vaknat upp under varsin kaktus iklädda enbart STORA hattar för att sen vara tvungna att spela ihop till resan hem.

Tack för den, Calexico! Martin Röshammar

GIDDY MOTORS Make It Pop Fat Cat/Border

6Steve Albini rattade den här skivan i sin studio Electrical Audio i höstas. Londontrion Giddy Motors låter mycket riktigt som Albini-musik; dock fjärran från hans arbeten med stjärnor som Nirvana, PJ Harvey och Plant & Page. Giddy Motors oeuvre är istället en kantigt motsträvig postpunk där hickande Captain Beefheart-stök möter avant-jazz-influenser. Det går att dra trådar tillbaka till det tidiga 80-talets engelska band. Ni vet, The Pop Group och alla de grupper som uppstod ur deras uppbrott. Eller den just nu så märkvärdigt nyhippa rytmiken hos ett A Certain Ratio eller 23 Skidoo. Debutalbumet innehåller åtta låtar med trummor, bas, gitarr och sång i avskalat fräsande musik och med plötsliga saxofonsamplingar som utlöses av trummisen Manu Ros. Fjärran från hitlistor och berömmelse gör Giddy Motors musik som andas integritet och doftar övernattningar på skabbiga golv i holländska musikbokarkollektiv.

Timo Kangas

ALBERT AYLER The Copenhagen Tapes Ayler Records

7Visst är det passande att lilla svenska uppstickarbolaget Ayler Records får ge ut lite gamla radioinspelningar med den frijazzikon de tagit sitt namn ifrån, Albert Ayler. Dessa sessioner gjordes i Danmark september 1964. Med sig hade han sina vapenbröder Gary Peacock på bas och Sunny Murray på trummor. Och, för säkerhets skull, Don Cherry som hetsar Ayler att spräcka ytterligare lite hårdare, lite friare.

Och visst är The Copenhagen Tapes bra, för Albert Ayler var bra under hela sin korta karriär. Inom frispräcket kanske den allra bästa, han glömde aldrig bort svänget eller de avväpnande enkla barnramsemelodierna. När ljuden blev hårda och utmanande fanns det i musiken alltid en andlig värme som omfamnade lyssnaren. Som bjöd in och brydde sig om. Som hade det som mycket frijazz saknar: ett stort hjärta och modet att vara barnsligt upprymd.

Allt det där finns på The Copenhagen Tapes. Men även om musiken är bra, och även om det historiska värdet av dessa inspelningar är svårt att ifrågasätta, återstår frågan: är det nödvändigt att köpa skivan? Det beror väl på hur grav Ayler-fan man är. Egentligen berättar den ingenting som man inte redan vet om man har klassiska plattor som Spiritual Unity och Ghosts . Den bekräftar mer än den överraskar.

Peter Sjöblom JACKIE LEVEN Shining Brother, Shining Sister Cooking Vinyl

5En gång i tiden var han med i Doll By Doll men sedan länge är det solokarriären som gäller för skotten Jackie Leven. Och vill du ha en lättlyssnad och opretentiös skiva får du leta någon annanstans för vad ska man säga om en man som tonsätter dikter av Cummings, Rilke och Edith Sitwell (ja, jag har också dålig koll på dem) och låter dem läsas av bland andra Ron Sexsmith och David Thomas från Pere Ubu. Allt till tongångar som ibland är så mycket vuxenmusik att hälften vore nog. Då låter det inte så lite Chris Rea och vår egen Peter LeMarc då de faller in i sina allra tråkigaste och sömnigaste stunder. Det blir så mysigt och softat att ingenting fastnar. Men å andra sidan är Jackie Leven en gudabenådad sångare när han väl släpper ut croonern inom sig, som i Another Man In The Old Arcade och A Little Voice In Space. Darret på rösten får mig att tänka på Aaron Neville och ljudbilden är inte heller helt olik. Bra som fan faktiskt.

En fotbollsmatch är dock 90 minuter och en skiva är mer än två låtar och som helhet är Shining Brother, Shining Sister dock mest ett ”jaha, bidde det bara det här, han som kan så mycket mer”. Martin Röshammar

MOLLY HATCHET Locked And Loaded SPV

2Molly Hatchet kommer från Texas och spelar sydstatsrock någonstans mellan ZZ Top, Blackfoot och AOR. De släppte några habila plattor med radiorock för 20 år sedan men lever i dag endast på gamla meriter. På detta dubbla livealbum radas bandets rockigaste stunder upp, men spelet är stelt, ljudet låter ishall och det finns en gräns för hur många ”hell yeah” man orkar lyssna på innan tålamodet tryter. Anders Lundquist MARY LORSON & BILLY COTÉ Piano Creeps Cooking Vinyl/VME

4Mary Lorson och Billy Coté har tidigare jobbat tillsammans i både Madder Rose och Saint Low, men detta är första gången de släpper en platta som duo. Fast egentligen är det inte en riktig platta, utan en samling musik de gjort till olika filmer genom åren. Piano Creeps lider lite av det som skivor av den här typen brukar göra, det vill säga att musiken i all sin stämningsmättnad längtar efter bilderna den hör till. Men det finns ett par låtar som klarar av att stå på egna ben. Dig A Hole har ett hypnotiskt, infångande groove och den ödesmättade See The Stars och den fjäderlätta Americana hade inte skämts för sig på en Saint Low-platta.

Peter Sjöblom

AIRLINER The Last Days Of August Labrador/MNW

4Airliner är ett sidoprojekt från Kristian Rosengren, till vardags gitarrist i indiebandet Aerospace. En försmak från Airliner kom i form av en sjutumssingel redan 1999, men först nu är det dags för albumdebuten. Bland gästmusikerna märks folk från Acid House Kings och Club 8. Till ett sparsmakat komp sjunger Kristian med vek stämma vemodiga betraktelser över kärleken och livet. Han tycks ha en oavslutad relation att hämta inspiration ur. Sången låter som om den är inspelad på natten, då man inte vill störa grannarna. Ibland är det vackert och melankoliskt på rätt sätt, men lika ofta tangerar det hela självömkan och man kan komma på sig med att önska att upphovsmannen antingen visade fler sidor av sitt känsloregister eller gjorde något åt det som uppenbarligen plågar honom. Så även om här bitvis finns sköna melodier saknar Rosengrens lite Roger Waters-täppta sång i mitt tycke den karisma som fängslar genom ett helt album.

ISOLATION YEARS It’s Golden NONS/MNW

8Det kanske är en reaktion på förra årets Jag-Har-En-Fuzzbox-Och-JagTänker-Använda-Den-overkill, men på sistone har jag nästan uteslutande lyssnat på vacker musik. Jag har snyftat ikapp med Plush, stormförälskat mig i Grand Drive och aldrig har väl Glenn Campbells sällskap känts angenämare än 2003. Jag är bara så less på snygga, helrätta rockpojkar med slips och skinnkavaj som pumpar skitiga riff på Gibsongitarrer och jag är utled på tjatet om Sverige som Den Nya Rockens Förlovade Land. Och kanske är det just därför det känns extra skönt att konstatera att en av årets vackraste releaser är svensk.

Det faller sig också därför helt naturligt att konstatera att Jakobarna Nyström och Moström med manskap barrikaderat sig i en gammal bygdegård i Norrland för att spela in It’s Golden, utan att släppa in vare sig influenser (nåja, kanske hade de en och annan Van Morrison-platta med sig) eller ondskefulla A&R-människor. Jag inbillar mig nämligen att endast då kan man göra så här stor och tidlös musik. It’s Golden känns faktiskt lite som en syskonskiva till Nicolai Dungers Soul Rush eller varför inte (Fireside-) David Sandströms nästan overkligt fina “Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag”. Här finns således en hel massa soul, om än inte i klassisk bemärkelse utan mer i betydelsen besjälad, faktiskt nästan andlig.

Men framför allt är det vackert, mycket vackert. Isolation years har tagit det norrländska vemodet från debuten Inland Traveller och förflyttat det halvvägs runt jorden och tillbaka, via Dublin, Alaska och den ryska taigan. Hur man lyckats med det konststycket bakom stängda bygdegårdsdörrar övergår mitt förstånd som å andra sidan ändå inte räcker längre än smålandsgränsen.

Kvintetten har i alla fall gläntat tillräckligt mycket på dörren för att kunna släppa in både blås, stråkar, klockspel och en och annan gästartist, som Lovisa Nyström som medverkar på den undersköna valsen Three-Minute Convert. Allt detta, ihop med Jakob Nyströms lite naiva svengelska texter och skönt svajiga sång bidrar till att göra It’s Golden till en mäktig musikupplevelse där favoritlåtarna skiftar för varje gång jag lyssnar; den magnifika titellåten eller den gudomliga I’m Not Myself eller tidigare nämnda valsduett, det spelar liksom ingen roll. Det är rent löjeväckande bra i vilket fall.

“I pity all you songwriters keep singing about love and about tears”, sjunger Jakob Nyström med en självironisk blinkning och fortsätter; “always taking the easy way into young people’s hearts”. Och detta utan att ha en aning om att Isolation years tar fågelvägen rakt in i mitt hjärta. Vackert, pojkar.

Ola Karlsosn THE RADIO DEPT. Lesser Matters Labrador

9You will have us figured out, soon, too soon

You have to leave for a new love, a new love

Orden flyger fram över ett sprött och stjärnklart ljudlandskap och gör mig nyfiken. Men innan jag hunnit lista ut vad det nu är jag ska lista ut slungas jag vidare ut i rymden till en plats Where Damage Isn’t Already Done. Jag vill inte alls gå härifrån för hos Radioavdelningen brusar och sprakar det samtidigt som gitarr- synt- och pianoslingor väver ihop alltsammans till pop av allra finaste sort. Spåret Why Won’t You Talk About It? är sockervadd och rundgångsgitarrer på samma gång. Det som ger liv och en känsla av djup i musiken, är alla märkliga och obestämbara bakgrundsljud som hela tiden lever sitt eget liv någonstans bortom trummaskiner, gitarrmelodier och syntljud.

Radio Dept. har lånat namnet från en mack/radioreparatör i Lund och började ta form redan 1995 bland en skara kreativa individer i området. Medlemmar har kommit och gått men för några år sedan började bandet stabilisera sig. Sen dess har material spelats in både hemma, i demostudios och på folkhögskolor och förra året släppte Radio Dept. sjutummaren Against The Tide på egna bolaget Slottet. Att lilla Labrador Records till slut nappat och gett ut debutfullängdaren Lesser Matters är faktiskt inte en minut för tidigt. Johanna Paulsson

THE IDITAROD The River Nektar BlueSanct/Border

7Iditarods The Ghost, The Elf, The Cat And The Angel var en av förra årets bästa plattor, men den blev inte till helt utan ansträngning. Bakom sig hade Rhode Islandkonstellationen ett flertal mer eller mindre obskyra utgivningar. Debuten hette The River Nektar och kom 1998. Idag överskuggas den visserligen av Iditarods senare, självsäkrare plattor, men redan här finns mycket av deras bästa kännetecken: Carin Wagners beslöjade, lågmälda röst, Jeffrey Alexanders spröda gitarr och transparenta ljudbakgrunder, och låtarna som ligger mellan traditionellt berättande och nytänkande.

Nu släpps The River Nektar igen, med förbättrat ljud och frikostigt utökad med över trettio minuter material. Det är faktiskt bland de nio extraspåren man hittar de allra bästa låtarna. Sylvia Jean och Children 3 sticker ut, liksom covers på Donovan och Brian Eno i form av The Lullaby Of Spring och The Fat Lady Of Limbourg. Med så pass bra och så pass mycket bonusmaterial är denna uppdaterade River Nektar ett berättigat köp, också för de försigkomna som hann skaffa förstautgåvan. NICK CAVE AND THE BAD SEEDS Nocturama Playground/Mute

6Nick Grotta-fanatismen kan ta sig ganska drastiska uttryck, en bekant till mig döpte sin son till Nick och en annan övervägde på allvar att själv byta namn till Nick. Själv hade jag några år i mitten av 90-talet då jag plöjde allt det tidiga med Birthday Party och hans första skivor under eget namn, för att inte tala om hur mycket jag fortfarande älskar Let Love In från 1994.

Efter det har jag köpt skivorna, gått på spelningarna, men någonstans på vägen har jag tappat bort den stora kärleken till Nick Cave och hans Bad Seeds. Och först dömde jag ut Nocturama, kände att han nog har tappat stinget. Men efter lyssning efter lyssning lossnar det och jag får nog säga att han har fått fram sin bästa blandning av vackert och aggressivt sedan mördarballaderna 1996.

Inledande Wonderful Life hade trängt sig in på Let Love In, liksom He Wants You, för det är så jag vill ha honom, både storslagen och nervig. Han ska vara lite hispig, man ska känna att den här mannen kanske inte har alla hästarna i stallet, men han har hjärtat på det rätta stället och trots allt balanserar han hela tiden på rätt sida om den mycket sköra gränsen till galenskap.

Nocturama är ingen stor skiva, men det är ett stort kliv mot ljuset och från balladerna på The Boatman’s Call och No More Shall We Part som visserligen innehöll vackra låtar, men de skivorna saknade nerven. Den är tillbaka nu – tack för det Nick!

Men ända fram når han inte ändå, alltför mycket är blekt och tamt, men ett lyft är det! Martin Röshammar

TEGAN AND SARA If It Was You Sanctuary/Showtime

7Jaaa! Tegan and Sara är en av de trevligaste överraskningarna på länge. De är tvillingsystrar från hockeystaden Vancouver i Kanada och för ett par år sedan släpptes This Business Art. Den missade jag helt och antagligen många andra, den beskrevs då som en singer/songwriter-platta, men nu är det helt andra bullar.

Det är powerpop som studsar av attacken och energin, med mycket sköna refränger, stämsång och underbara melodier. Det är lätt att förstå att Neil Young imponerades av de två systrarna, så mycket faktiskt att han signade dem för sin egen etikett Vapor Records. För det här är bra, skönt aviga gitarrer blandas med lagom kaxig och skev sång.

På scen är de antagligen fantastiska, det borde inte gå att misslyckas med den attityden, den inställningen och de låtarna. Om allt går som det ska dyker de upp i Sverige i sommar. Håll tummarna för det, en spelning i Teaterladan i Hultsfred kan bli hur kul som helst! JEANETTE LINDSTRÖM Walk Amigo

7Jeanette Lindström har kontroll. Oerhörd kontroll. Hon hittar sina uttryck med en precision av nästan laserkirurgiskt snitt. Så mycket visste jag innan jag fick hennes tredje platta Walk i min hand. Jag visste också att hon i typ sju, åtta år har regerat på den svenska jazzvokalistscenen tillsammans med sina sköna generationskamrater, Lina Nyberg och Rigmor Gustafsson. Det är alltså jazzsång på riktigt hög nivå det är fråga om. Ändå hade jag aldrig blivit särskilt gripen av Lindström, till skillnad från Nyberg och Gustafsson. Hon hade alltid känts lite för klinisk, apropå just laserkirurgi. Att en kollega, som lånade Walk innan jag hunnit lyssna på den, dissade plattan totalt var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Men killen på jobbet hade fel. Helt fel. Walk är en liten atombomb, insvept i disig vårvinterstämning. Lindström och hennes grymma band lyckas skapa en skälvande uttryckskraft i nästan varje låt, troligtvis tack vare en stramt reducerad färgpalett. Soundet är nämligen tuktat och avskalat, med Lindströms röst längst fram och sjudande keyboards, lyhörda trummor och bärande kontrabas bakom henne. De har hittat en musikalisk gråskala full av möjligheter.

Inledningen krossar. Efter ett kort intro smyger This Way igång med ett omskakande tema. Lindström ylar och trånar, med kristallklar – men inte alls klinisk – röst, varsamt kompletterad av Severi Pyysalos strålande vibrafon. Titelspåret Walk fortsätter att chockera. Lindström knådar den fantastiska melodin. Plastiskt formar hon rytmen tillsammans med Christian Spering på bas, Peter Nylander på gitarr, Daniel Karlsson på piano/ keyboards och Peter Danemo på trummor. Sedan blåser Staffan Svensson in ytterligare livskraft i den musikaliska massan genom ett lysande trumpetsolo. En kort stund senare gör bandet återhållen frijazz av Burt Bacharachs Trains And Boats And Planes och tar en lugn nattpromenad i Bill Evans Two Lonely People.

Efter det blir det lite jobbigare att hänga med. Den avskalade ljudbilden har till slut blivit för kompakt och släpper inte in tillräckligt med syre för att Lindström och hennes manskap ska orka hitta nyanserna i den musikaliska gråskalan. Som helhet blir det alldeles för homogent. Jag minns egentligen bara det snabba utbrottet i Where Is Wolfgang? och de melodiska ögonblicken i That Sorry School från skivans andra del. Tyvärr. Hade Lindström plockat bort fem låtar hade hennes lilla bomb exploderat i ett musikaliskt kraftregn. Kanske hade lite fler uppskruvade beats kunnat skapa större spänning, utan att behöva bryta suggestionen. Jag väntar faktiskt på den dag då Jeanette Lindström gör ett litet sidoprojekt tillsammans med finska beatjazzarna Nu Spirit Helsinki. Tills dess lyssnar jag vidare på Walk.

JEFF BUCKLEY & GARY LUCAS Songs To No One 1991-1992 Knitting Factory/Bonnier Amigo

7Tidigt i sin alltför korta karriär jobbade Jeff Buckley intimt med den forne Captain Beefheartgitarristen Gary Lucas. Den här skivan, som auktoriserats av Jeff Buckleys dödsbo och sammanställts av Hal Willner, innehåller lite udda ströinspelningar från åren 1991 och 1992. Precis innan Jeff Buckley skulle spela in sitt omhuldade album Grace, den skiva hans mytbildning kretsar kring. På Songs To No One får vi höra rep-tejper från Gary Lucas hem, demos samt livetagningar från New York-klubbarna Knitting Factory, CBGB´s och Club Roulette. Tre av dessa är med fullt band i kompet, men det är när Buckley är solo eller i duo med Lucas som det är bäst. Jag hann se Jeff Buckley live två gånger och det som alltid tagit ner intrycket är när kompbandet drar åt ett hårt rockigt, jammigt sound - lite tidstypiskt, Pearlgardenaktigt. Det finns enstaka sådana stunder här, men de är tacksamt få. Det är ju intressant och sanningsenligt att Songs To No One inkluderar den skramligt alternativ-punk-rockiga Malign Fiesta (No Soul) då den visar upp en annan sida av Jeff Buckley, bredvid de vackra, hymnlika sångerna framförd av en änglalika, fritt flygande röst.

Timo Kangas

THE DONNAS Spend The Night Atlantic

7När The Donnas dök upp för några år sedan med sin Get Skintight, då föll jag pladask, inte minst för vrålkaxigt skräniga Zero där texten bland annat gick: ”You’re a zero on my rock-o-meter, you wanna get hot, turn on a heater. Let’s go 6-5-0”, som sedan följdes av refrängen ”Yeah yeah baby you’re a zero”. Det blir liksom inte tuffare än så!

Och där andra band mjuknar och inser att de skulle sälja mer om de valde att radioanpassa sig, där struntar The Donnas fullständigt i allt sånt mesande och kompromissande. De skränar på i samma kitschspäckade och färgglada värld som tidigare och de är faktiskt ännu tuffare och coolare nu. Som i Who Invited You, med klockren refräng och med ännu en sågning av någon de träffat på någon klubb. För det handlar om fester, ragg, sex och fula, gamla och allmänt dumma killar (i Dirty Denim sjunger de om ”Your hair is so dirty it makes you look like you’re thirty” och i Not The One låter det: ”No, I don’t want your eggs and bacon. And when i kissed you I was fakin’. I gotta let you know…baby you’re no fun”.).

Jämförelsen är uttjatad, men visst är de samma andas barn som Ramones, det är snabba och tunga riff och världen består av partyn, slöande och förkastligt leverne i största allmänhet. Och jag trivs i den världen, det är som om man korsat en perfekt sitcom med en treminuters rocklåt som sedan vänstrat med en hejdlös kväll på stan. Långt ifrån min egen värld just nu, men ska man drömma sig bort kan man lika gärna göra det till skrammel och elaka sorglösheter. PET SHOP BOYS Disco 3 EMI

5Disco 1 släpptes redan 1986 i samband med Pet Shop Boys debutplatta Please, Disco 2 ackompanjerade 1994 års Very och som en försenad bilaga till förra årets Release kommer nu Disco 3. Albumet innehåller både nya danslåtar, inspelade samtidigt som låtarna på Release, och remixar av tidigare utgivna låtar. Nyinspelade Try It (I’m In Love With A Married Man), som i själva verket är skriven redan 1983 av den smått legendariske discoproducenten Bobby ’O’ Orlando, tillhör ljuspunkterna på albumet. Både Felix Da Housecat och Superchumbo har visserligen gjort snygga remixar, men frågan är om resultaten verkligen är så intressanta vare sig i jämförelse med deras egna alster eller med Pet Shop Boys-originalen.

Bortsett från att just Disco 3 innehåller några tidigare outgivna låtar, är det egentligen svårt att förstå vitsen med hela Disco-serien. Pet Shop Boys måste för övrigt vara bland de mest remixade artisterna som går att uppbringa och vad är det egentligen för idé med att remixa låtar som redan i originalversion är discon själv personifierad? Men för all del, de ska ju passa in på alla typer av dansgolv och varför inte samla alla remixtolvor på ett och samma album? Såvida man inte är ett totalt hängivet Pet Shop Boysfan och bara måste ha allt vad gruppen tagit i, känns det mer eller mindre värdelöst att införskaffa Disco 3. Möjligen skulle det i så fall vara för den vackert avskalade pianoversionen av London. Johanna Paulsson

MICHIGAN Graceful And In Sin Memento Materia

5Man kan ha sämre favoritskivor i sin samling än Music For The Masses och Violator. Man kan ha uslare förebilder än Depeche Mode som de lät innan Basildonkillarna tog det felaktiga beslutet att börja rocka. Det kanske inte är originellt, men jag tycker om det där tunga, elektroniska soundet som liksom kramar om den hårdmjuka sången (det går bara att beskriva så), som gör att det formas en spöklik och inte så lite vemodig ljudbild.

Svenska Michigan gör det bra, det låter bra, riktigt vasst faktiskt. Men det räcker inte, de har verkligen fattat hur man ska få det att låta precis som de vill, de kan skapa den rätta stämningen. Men där Depeche Mode har en makalös känsla för melodier som sätter sig från lyssning numero uno, där saknar Michigan den förmågan. Det är vemodigt som det ska vara, men inte det minsta lilla eget och texterna är mest deppiga för sakens skull.

Det är skönt att det finns band som struntar i att skivbolagen just nu vill ha skrammel eller tystlåtna killar med gitarr, men släng eller åtminstone göm Depeche-plattorna ett tag så kan det räcka långt. För stämningen finns där, men nu låter det mest som ett Depeche Mode utan Martin Gores låtar och utan David Gahans sång. Men inte i Dream Of You, där de hittar ett eget sätt att uttrycka sig och ett eget sätt att låta. Den och ett par andra låtar inger hopp! Martin Röshammar ED HARCOURT From Every Sphere EMI

7Det är som hämtat ur en drömsaga med den lilla blyga och charmiga mamma-grabben som får åka på äventyr i den stora vida världen. Ed Harcourt har säkert haft det som tonårsdröm – en dröm som förverkligades snabbare än hösten erövrar sommaren och innan vi själva visste att vi var kära. Från hemmets lugna vrå blev han hela Europas älskling med sina tårögda sångtexter om kärlek och sina barnsligt vackra popsånger och av alla enastående album som gavs ut samma år är det få, om än ingen, som än idag håller likt Ed Harcourts fenomenala debutalbum Here Be Monsters. En modern klassiker som nu ska följas upp.

Det var länge sedan jag kände en sådan spänning i luften inför en nytt skivsläpp. Väl valda delar av popvärlden håller andan och rykten har gått sedan tidigt i höstas om att några få första exemplar av skivan skulle finnas i omlopp. Det har funnits en iver inför premiärlyssningen som jag inte skådat sedan Daft Punks Homework skulle släppas.

From Every Sphere drar igång i äkta Ed Harcourt-anda med lysande Bittersweeth och följs upp av lika andaktningsfulla smygstomparen All Of Our Days Will Be Blessed. Jag lutar mig tillbaka - Ed Harcourt är hemma. Det visar sig också snabbt att Harcourt inte står och faller med sitt självklara sound. Efterföljande Ghostwriter binder en hårdare och skitigare produktion till sig och kräver antagligen mer av lyssnaren än något annat han gjort tidigare. Innovationen i Harcourts egna värld gör den här till en stor favorit på skivan. Tempot dämpas sedan direkt av melodiösa och vackra The Birds Will Sing For Us där pianot starkt framträder med sin vackra lilla dalande melodislinga. From Every Sphere har vid det här laget obemärkt passerat alla fallgropar med den svåra konsten att följa upp Here Be Monsters. Men det här är också fasen på skivan där den tappar dess imponerande, komplexa och nästan självklara inledning med de fem första låtarna.

Harcourt softar och tuffar till sig om vartannat i den andra halvan av skivan. Skitiga gitarrer smyger i bakgrunden , Tom Waits-inspirerade pianogångar och vackra stråkar delar glädje, sorg och högmod.

From Every Sphere innehåller endast en eller två överflödiga spår. Jetsetter skulle till exempel absolut inte ha bidragit till ett försämrande av skivan om den uteslutits. Fascinerande är ändå att Harcourt hela tiden tycks vara medveten om de sömniga svackorna. Han ser alltid till att dynamiken i låtvalet finns – varje lugn titel följs noggrannt upp av en mer tempofylld låt. Men å andra sidan är ju Harcourts ballader ingen direkt skam för världen. Få hanterar idag tystnaden och lugnet som denne man liksom känslan för fantastiska popsånger.

Erik Dahlström

THE CARDIGANS Long Gone Before Daylight Stockholm/Universal

10 Det är häftigt att betala skatt, sa Mona Sahlin. En gång i tiden vill jag minnas att det var häftigt att köpa skivor. Man suktade och sparade tills man hade råd och sedan lyssnade man på plattan 100 gånger tills den var del av ens väsen. Cardigans nya album påminner mig av någon anledning om denna magiska tid, innan flickor och alkohol började påverka ens omdöme. Detta är den sorts platta man vill köpa och inte placera bland den lättglömda sörja folk bunkrar upp i MP3-filer på sin hårddisk för att de inte tycker den är värd att betala för eller platsar i den skivsamling som representerar vad man står för.

Efter att ha hört tre album med Cardigans trodde jag fortfarande inte att jag på allvar skulle tycka de var ett av världens bästa band. Deras begåvning var uppenbar, men jag tyckte inte de förvaltade den som väl som de hade kunnat. De kändes mer eller mindre lättviktiga och berörde mig aldrig riktigt. Visst fanns förmildrande omständigheter. Exempelvis hur de antydde sina hårdrockrötter genom smakfulla Black Sabbath-covers, utan att det någonsin luktade Black Ingvars-ploj. Men med Gran Turismo förvånade de mig rejält. Soundet var maskinellt och kyligt, men det fanns en annan närvaro, tyngd och nerv i musiken. Det var svårt att tro att Peter Svensson skrivit musiken på några veckor, när skivbolaget börjat efterlysa den utlovade nya plattan. Vissa behöver tydligen press på sig för att prestera sitt bästa.

Sedan Gran Turismo har fem år passerat. År som rymt såväl internationell succé som interna konflikter. Bandet var länge lika splittrat som ABBA var efter 1982 (det enda som egentligen saknades i båda fallen var ett beslut och ett officiellt pressmeddelande). Fyra av medlemmarna i Cardigans arbetade på mer eller mindre uppmärksammade sidoprojekt. Paus och Righteous Boy i all ära, men Nina Perssons A Camp är den tydligaste bryggan till det ”nya” Cardigans. Long Gone Before Daylight har samma självklara, skönt organiska sound. Recensenter som gillar folk som spelar på ”riktiga” instrument än behärskar maskinparker kan lätt ses som mossiga och bakåtsträvande. Men med min passion för gubbrock och symfonirock har jag ändå ingen klubbcred att vara rädd om. Musiks äkthet kan förvisso inte mätas i hur ”live i studion” den är. Men jag kan inte låta bli att tycka att en av principerna med att ha ett band är att spela ihop. Todd Rundgren krävde alltid att hans band Utopia skulle spela in tillsammans. Annars menade han att han lika gärna kunde göra ännu en soloplatta där han spelade allt själv (minns ni när detta kallades ”trickinspelning”?).

På sistone har det dykt upp en massa band som anammat den traditionella rocksättningens klassiska manér, samtidigt som den organiska känslan helt saknats i musiken. Det har helt enkelt inte känts som ett band. Sett ur det perspektivet är Long Gone Before Daylight en rebellisk platta. Bandet har gett sig fan på att göra musik i samma anda som de 70-talsplattor de själva njuter av, samtidigt som den ska låta lika välproducerad som dagens precisa och polerade album. Det kräver onekligen sitt band, men jag tror faktiskt att gruppen efter mycket möda och några kriser lyckats göra den platta de föresatt sig att göra. Det innebär att många låtar har ett ganska långsamt, sugande tempo - att de fått liv vid repetitioner och inte räddats i redigeringen (en modern variant av att fixa det i mixen). Men en platta blir som bekant inte bra blott på grund av goda intentioner och ädla ideal om inte låtkvaliteten är hög. Det är den här.

Nina Persson visar att A Camp inte var en tillfällighet, utan att hon faktiskt nått en ny nivå som både sångerska och textförfattare. Hon har en förmåga att med små medel frasera så man blir alldeles varm eller bottenlöst melankolisk inombords. Jag blir kär i hennes röst och ord. Hon har den där svårfångade talangen för att välja formuleringar som är vardagliga men inte uttjatade och fylla dem med mening. Frågan är om det finns någon svensk som skriver starkare engelskspråkiga texter just nu.

Feathers And Down, om en vän som har det jobbigt. Många av låtarna, som spännande Lead Me Into The Night och stolta Communication, kan tolkas på flera plan, alla intressanta. You’re The Storm är Nina Perssons eget Anthem. Hon kan vara romantisk som Jackson Browne eller med små medel kännas depraverad som Lou Reed. Oavsett vilket lyssnar man. Klart skivbolaget nojar. Cardigans har bytt stil igen. Här finns folkrock, country, melankolisk pop och överlag en eftertänksam skönhet som riskerar att gå en alltför stressad lyssnare förbi. Det är sannolikt en nattplatta. Den känns inte singeldriven. Men, handen på hjärtat, hur fräscht vore det med Gran Turismo, part 2? Förstasingeln For What It’s Worth är i sammanhanget en av plattans bagateller och en av få uptempolåtar. Och så har vi ju A Good Horse, med den fetaste Telecaster jag hört i hela mitt liv. Den erinrar om såväl AC/DCbröderna Young som Neil Young. Kan det blir bättre? Här finns också exempel på bandets torra humor. Exempelvis att låna in även melodin från And Then He Kissed Me i slutet av den egna And Then You Kissed Me. Hade den här plattan släppts år 1976 hade den i dag sannolikt varit där uppe med Fleetwood Macs Rumours och andra obestridliga klassiker nu.

Hela plattan känns amerikansk, men vi talar inte om McDonalds Amerika, utan det där mytiska landet där man packar ihop sina grejor, stjäl en bra häst och sedan länge är försvunnen innan dagsljuset. Det land som man faktiskt trodde på när man läste klichéspäckande indianböcker och trodde att Kiss alltid hade smink på sig. Att dra fram det slitna klassikerbegreppet efter några få genomlyssningar är farligt, men jag törs i alla fall sätta en slant på att Long Gone Before Daylight kommer att kännas självklar och bekväm att lyssna på även om 20 år. Musik är bland det viktigaste och mest grundläggande vi människor har, men den håller på att förpassas till ytterligare ett tidsfördriv. Till och med skivbolagen själva tycks ha tappat förtroendet för vilken potential deras ”produkt” sitter på. När bolagen på fullt allvar tror att de konkurrerar med inlines och Xboxar behövs ett band som tar musiken på allvar . Jag hade för några år sedan aldrig trott att det skulle bli Cardigans, men jag håller tummarna för att denna styrkedemonstation inte passerar någon obemärkt. Cardigans har en position. De har ett namn. De har sålt miljoner album. Och de riskerar att skrämma bort kommersiell radio för att visa var de står. Respekt. Anders Lundquist

SOMERLAHT They Speak So Differently Zebra Art/Naxos

7Nyligen fick Fredrik Larsson, sångare och pianist i Somerlaht, frågan om man kan kalla gruppens musik för symfonirock. Det säger en del om Somerlahts estetik. De väjer inte för komplexa låtstrukturer och melodier som kräver mer än en spelning i reklamradion för att fastna. Men symfonirock ger både olustiga och fel associationer. Tänk istället en tyngre Elvis Costello, Jeff Buckley och XTC så hamnar du i rätt kvadrant.

They Speak So Differently är Somerlahts debut, men de har funnits i flera år vilket märks på handlaget. De fegar inte, och den musikaliska och känslomässiga spännvidden gör både plattan i sin helhet och de inbördes låtarna uppfriskande dynamiska. Favoriten är den avslutande Overtime där Somerlaht tar ut svängarna ordentligt och till sist driver låten mot ett härligt brötande crescendo.

Peter Sjöblom AUDIO BULLYS Ego War Source/Virgin

5Två grabbar från en förort till London med gediget intresse för att handla skivor. De har vuxit upp i klubbvärlden både som klubbare och som DJ’s och nu är det dags för dem att ge sig på att producera sin egen musik. Historien känns onekligen igen och då ofta med en bitter eftersmak. Att det låter brittiskt är minst sagt ingen överdrift. Känslomässiga atmosfärer känns från både Happy Mondays, The Stone Roses och The Streets. Jag återkommer till den sistnämnda längre fram i texten. Musikaliskt vandrar de kring uppkäftig electrohouse med tydliga vibbar av den forna Manchester-scenen. Ett soundtrack som gjort för en samtida uppdatering av Trainspotting.

Om det nu undgått någon har det i över ett år pratats massor om Audio Bullys. De ska vara ”klubbvärldens räddare”. Jaha? Sen när behövde klubbscenen en räddare? Klubb- och dandscenen blommar ju idag som den inte gjort på många, många år och det helt utan någon som helst samröre eller beblandning med dessa två herrar.

Likväl är de redan hårt omskrivna i press och den här debuten - ”Ego War” - kan egentligen inte förlora. Det har redan gått för långt. Ett märkligt fenomen som upprepar sig själv någon gång per år. Jag ställer mig själv frågan varför inte lotten gick till ett band som Metro Area istället? Ett band som har både soul och groove så det räcker och blir över. Eller varför inte rikta uppmärksamheten mot våra svenska akter? Tyska bolaget Compost har nyligen kontrakterat en mängd intressanta svenska namn för deras nysläppta ”Future Sound Of Jazz” och Francois Ks tunga bolag Wave Music, har smaken och den rätta fingertoppskänslan att ge ut Markus Enochson. Grym svensk house som passerar våra medier totalt. Istället sitter vi fint och bläddrar i regelboken för trender och hyllar brittisk svensson-house.

Ja, jag är besviken på maskinen Audio Bullys även om inledande ”Snake” är en ordentlig klubbdänga. ”Way Too Long” bjuder skönt upp till galen dans, ”The Snow” och faktiskt, smått souliga ”I Go To Your House” summerar Audio Bullys absoluta topp. På samtliga dessa leverar Audio Bullys fantastisk dansmusik. Förstnämnda lär säkerligen uppenbara sig på lämplig samling över årets främsta danshits. Men ju längre plattan går desto mer intetsägande blir låtarna och efter 12 låtar (13 med bonusspåret) går det knappt att ropa hej till grannen utan att låta som en freakad London-klubbkille som är helt slutkörd på excstacy. Audio Bullys tar för mycket plats på sin egen skiva helt enkelt.

Trots att dessa två medelklasspojkar absolut inte vill bli jämförda med The Streets är det svårt att inte dra några paralleller mellan dom. Frågan om inte ”Snake” är The Streets nya singel lär varken vara första eller sista gången den ställdes när jag fick den på redaktionen idag när jag spelade den. Likheten mellan de två är tydlig. Audio Bullys menar att The Streets pratar och dom sjunger. Om man nu kan kalla Audio Bullys vokala prestationer för sång. Ibland låter det mer som om festen redan varit och samtliga inbjudna rullar gatorna hem tillsammans med de sista dropparna kvar i folkölsburken, halvt sjungandes, halvt pratandes... Erik Dahlström

source summerar fransk klubbmusik

VARIUOS ARTISTS Source Labs - 16 Classiques Source/Virgin

91996 var Source år och alla gjorde det tillsammans. Likt 70-talets ”peace and love”-rörelser förenades hela Paris i en enda stor ”nu-jävlar-ska-vi-visadom”-kram och fram plockades instrument, synthar, beats och loopar på ett sätt vi aldrig hört förut. Motorbass, Daft Punk, Alex Gopher, Dimitri From Paris, Etienne de Crecy och ett ungt Air svepte som en skogsbrand över först Europa och senare även över hela världen. I Paris dunkade både natt- och svartklubbar till långt fram in på morgontimmarna. Vid varje trappuppgång stod en flyerutdelare som lockade både med det ena och det andra för att få ner turistande klubbare till just deras marijuana-fyllda källare. Det var en tid som det ibland pratas om som ”den gamla goda”-tiden. Paris 1994-97 blev Frankrikes glada 60-tal nermixad i 70talets kärlek. Soul blev disco och disco blev house och under fransmännens regi föddes begreppet filterhouse. Det tog inte många månader innan det ordet fanns på var trendmedveten mans läppar. Men det här var inte bara en tid för Motorbass, Daft Punk och Alex Gopher som stod för mångfalden av den franska housescenen. Fransk hiphop anslöt sig till korståget liksom de mer experimentella och ofta instrumentella downbeat-grupperna Le Tone, Mozesli och naturligtvis Air. Fransmännen vågade spela ut sitt lands sensuella myt och knöt även där viktiga band med modevärlden som friskt använde musiken i samband med huvudstadens världsviktiga catwalks. Skogsbranden som gick under namnet ”fransk house” hade all den virke som behövdes och vinden var stark i samma riktning. SOURCE, SOM VAR det ledande bolaget, påbörjade 1995 sin summering av de första åren i form av samlingsskivor och frasen ”I Love Source” föddes. Bolaget som då var ungt och fräscht visade alltid upp nya oväntade sidor och skippade hitbetoningen på samlingarna som kort och gott döptes till Source Labs. På volym 2 (1996) i serien plockade man med Daft Punks legendariska tolva ”Musique (version longue)” som tidigare bara funnits ute på en svåråtkomlig vinyl som om du hade tur gick att få tag på i någon mörk källarlokal i Paris underjordiska klubbimperium. Ett spår som jag vid den tiden fullständigt ratade gentemot Motorbass och La Funk Mobs mycket mer intressantare house/ funk. En sågning jag ett halvår senare muntert fick äta upp när Daft Punks debutalbum Homework krossade allt motstånd och jag försiktigt började se Musique på ett annat sätt.

Daft Punk gjorde inte bara revolt mot hela housescenen - duon möblerade kraftigt om i den typiska franska ljudbilden. Istället för lätta beats förklarade Daft Punk krig mot högtalarna. Det var hårt och känslan infann sig i små, nästan ohörbara förändringar i den rytmiska sektionen. Daft Punk klev också helt rätt in i de tomrum som just Motorbass precis lämnat efter sig. För Motorbass blev det bara ett enda lysande album. Visst pratades det om en uppföljare och både Philippe Zdar och Etienne de Crecy arbetade hårt i studion men albumet uteblev. Istället föll lotten och all världens ögon på Daft Punk. Nu i efterhand har Daft Punk gått tillbaka till det ursprungliga franska soundet. Filtermaskinerna ljuder som aldrig förr och för att inte tala om samplingarna. Även de hårda beatsen är borta och tankarna för direkt till tiden de tillbringade med Source.

Idag när jag nu sitter med dessa 16 klassiker och Musique dyker upp blir jag nostalgisk med tanke på vad som hänt med Daft Punk idag. Eller kanske mer över vad alla mediala kanaler har gjort med dom och hela den franska klubbscenen. Jag blir tvungen att leta fram gamla tolvor och samlingar och inser snabbt att jag egentligen inte har något negativt att skriva om den här tiden...den gamla känslan.

Jag inser också att Source alltid har legat mig nära och trots att även de hängde med att påbörja den trend att dansorienterade bolag skulle ge ut sorgsna grabbar med gitarr för några år sen har labbet på Source alltid kommit med nya och oväntade releaser. Man var till och med tidig att bereda plats för jungle i sitt arkiv. Idag är Source mycket större än vad de någonsin kunnat tänka sig men den här samlingen påminner om en svunnen epok som formligen sprudlade av kreativitet och kärlek till musik. Kanske var det till och med så att det var den kreativiteten som också sänkte den franska klubbmusiken på djupet? Etienne de Crecy sa en gång till mig: ”Erik, så länge vi kan andas ska vi erbjuda världen överraskningar”.

Jag låter nostalgin tala i dess helhet:

DJ GILB’R - Espéce Funk AIR - Modulor mix DAPHREEPHUNKATEERZ - Nuphunk MOTORBASS - Bad Vibes LA CHATTE ROUGE - Écouter Fumer ALEX GOPHER - Mandrake MAIN BASSE DE VILLE - Hunt One Connection DAFT PUNK - Musique (Version Longue)

ALEX GOPHER - Gordini Mix AIR - Casanova 70 (Brendan Lynch Remix) CHATEAU FLIGHT - Mondorama I:CUBE - Power Sandwich SCRATCH PET LAND - Post It LE TONE - Jean-Jacques Et Les Dauphins MOZESLI - Sunshine BLACK STROBE - Paris Acid City

Erik Dahlström

simple minds på nytt

Life In A Day (Virgin/EMI) 6 Real To Reel Cacaphony (Virgin/EMI) 5 Empires And Dance (Virgin/EMI) 5 Sons And Fascination/Sister Feelings Call (Virgin/EMI) 6 New Gold Dream (Virgin/EMI) 7 Sparkle In The Rain (Virgin/EMI) 5 Once Upon A Time (Virgin/EMI) 4 Live In The City Of Lights (Virgin/EMI) 2 Street Fighting Years (Virgin/EMI) 5 Real Life (Virgin/EMI) 5 Good News From The Next World (Virgin/EMI) 5 Neapolis (Virgin/EMI) 4

I början av 80-talet var Simple Minds Skottlands unga hopp på samma sätt som irländarna hade U2. Båda banden var unga, hungriga, lät ganska avigt och stod för Det Nya. I slutet av samma decennium var de två av planetens största band. Det kan kanske behövas en påminnelse om att Simple Minds bara i Sverige var så stora att de spelade på Stockholms Stadion. Men ytterligare tio år senare var U2 fortfarande världens största band, medan Simple Minds var förpassade till samma klubbar och teatrar som de spelat på i början av sin karriär. Hur gick det till? Vad beror det på?

Simple Minds anlände i kölvattnet av punkvågen men soundet på 1979 års debut Life In A Day är med facit i hand föga annat än en skramlig uppdatering av 70-talshjältar som Roxy Music, Sparks och David Bowie. Ungefär samma förebilder som Siouxsie & The Banshees (som dock debuterat redan 1976) hade. Mer av det teatraliska hade Jim Kerr plockat upp på den första konsert han någonsin var på, Genesis 1973. Simple Minds hade mycket gemensamt med Ultravox (detta var innan Midge Ure kom in och gav bandet ett kommersiellt och mer polerat sound). Två år tidigare hade Foxx sjungit om hur han var ”the man who dies everyday”. Nu sjöng Kerr ”today I died again”, förmodligen inte utan att ha hört Ultravox. Ibland påminner de om Gary Numan, som fyllt det tomrum Bowie lämnat efter sig genom att inte släppa något 1978, och på den tiden var ett namn att räkna med. Den råa energin i sång och gitarrer påminner lite om tidiga Japan, som också hade en punkigare stil innan de hittade sitt eget sound.

De som lyssnade på bandet när de var som störst kring 1990 och gick tillbaka för att kolla in tidiga plattor ryggade sannolikt tillbaka av den dödsföraktande avantgarde-rock som Simple Minds gjorde på Real To Reel Cacaphony. Experimentell postpunk med många oslipade kanter. På Empires And Dance tog man ett stort steg ut i det okända. Musiken är mer monoton, syntig och ännu mer europeisk. När man försöker spela svängigt och dansant låter det mer tyskt än funky. Musiken kallades vid tiden ”eurodisco”, även om det senare kom att betyda något annat. En influens är sannolikt tyska Can. Jim Kerr har en stor och ibland fängslande röst som funkar bäst när han sjunger rätt entonigt. Det hela är oerhört arty, med referenser till film, böcker och litteratur. En favorit är instrumentala Kant-Kino (bara en sådan titel!). Titlar om kärlek och rock n’ roll lyser med sin frånvaro.

Sons And Fascination och Sister Feelings Call släpptes först tillsammans men delades sedermera upp i två minialbum. På CD är de återförenade. Här är betoningen ännu större på beat och en drivande puls. Basgången i inledande (och typiskt betitlade) In Trance As Mission är snodd från Genesis Supper’s Ready. Basisten Derek Forbes var överhuvudtaget en tillgång i bandet. Experimentell och stadig på en gång. Sångmelodin innehåller som vanligt sällan mer än två, tre toner. Kerrs melodier kommenterar kompet snarare än att leva sitt eget liv. Som helhet börjar bandet låta mycket stadigare och har här hittat en vit funk som bara låter Simple Minds. Här finns också modesta hitlåtar som Love Song och The American, som skulle stanna kvar i bandets liveset under många år. Tyvärr börjar dock Kerrs besvärande vibrato göra sig gällande alltmer och hans tonträff har alltid varit långtifrån klockren. Något som tycks störa vissa, medan andra inte ens reagerar på det. Hans sångstil är definitivt något att älska eller hata. Falsksången är fint exemplifierad av This Earth That You Walk Upon, som i övrigt har en skön stämning.

New Gold Dream, producerad av Peter Walsh, räknas bland kritiker och de flesta gamla fans som bandets mest kreativa stund. Simple Minds hade förfinat sin europeiska funk, experimenterade och fick ihop flera av sina starkaste melodier. I hiten Promised You A Miracle fanns en av Forbes bästa basgångar dittills, låtens instrumentala bakgrund ansågs hålla så bra att den gavs också ut i instrumentalversion (som B-sida).

Gruppen hade redan stadigt byggt upp en publik i Storbritannien och över den europeiska kontinenten. Med New Gold Dream fick man också ett genombrott i USA. Trumslagaren Brian McGee, som hade svårt för att turnera på allt större arenor valde dock att lämna bandet. Efter fem album hade bandet alltså för första gången förlorat en

medlem. Det skulle bli fler. För 1983 års Sparkle In The Rain anlitade man Steve Lillywhite. Denne hade gjort sig ett namn för sina ekobemängda produktioner åt XTC, Siouxsie & The Banshees, Peter Gabriel, Big Country och alla U2album dittills. Lillywhites förmåga att få trummor att låta ”larger than life” var uppskattad att han fick de flesta av sina klienter att låta rätt snarlika var på den tiden ett mindre problem. Kort sagt: när albumet kom kändes det fräscht, i dag låter det Steve Lillywhite. Med allt vad det innebär av överlastat, plåtligt 80-talsljud.

Efter Sparkle gifte sig Kerr med Chrissie Hynde, vars band Pretenders Simple Minds hade turnerat med. Basisten Derek Forbes hoppade därefter av. Strax därefter erbjöds bandet spela in Keith Forseys nyskrivna låt Don’t You Forget About Me för soundtracket till ”brat pack”-filmen Breakfast Club. Bryan Ferry hade redan nobbat och Kerr var tveksam. Han tyckte texten var klyschig. Han gav dock med sig och snart hade Simple Minds sin första USA-etta. Plötsligt var det på något vis självklart att Simple Minds var ett ”mainstreamband”. Att de inte längre tillhörde den experimentella skaran till vänster om mittfåran.

Och själva var de sugna på att stanna på toppen. Det är ett ganska vanligt fenomen som följer på en stor framgång. Det handlar inte om girighet i rent ekonomisk mening. Kanske inte ens äregirighet. Listplaceringar och försäljningssiffror är för många det enda konkreta beviset på att man nått ut. Det är därför en utmaning att se om man kan göra om bragden. Kan vi sälja en miljon mer av nästa platta? Kan vi ha ännu fler hitsinglar från ett och samma album? Sedan är det många som velat testa om de kan bli världens största band, för att de haft en realistisk möjlighet. Men det är på vägen upp sammanhållningen är som störst. De stora problemen uppstår när en succé ska upprepas och alla tror att succén beror på just dem. Ofta innebär framgången också att medlemmarna fjärmas från varandra. De reser var för sig. De drar på sig mer eller mindre ohälsosamma vanor, ofta i syfte att palla trycket. Med framgång kommer också en massa nya ”vänner”. Och så vidare.

Det dröjde till 1985 tills Simple Minds mobiliserat sig tillräckligt för Once Upon A Time. Nu var soundet bombastiskt och arenaanpassat, texterna rakare, trumspelet mer macho (studiomusiker spelade bas). Hiten Alive And Kicking passade bra på Wembley Stadium, om man säger så. Några av låtarna var riktigt starka, men hade mått bra av en mindre svulstig inramning. Livealbumet Live In The City Of Lights, ett dubbelalbum inspelat i Paris, är i dag nästan olyssningsbart, trots fina insatser från framför allt gitarristen Charlie Burchill. Det ettriga lilla postpunkbandet var det ingen som längre mindes. Simple Minds var en elefant. Bandmedlemmarna tycktes själva börja ana oråd. De såg också sin chans att, liksom U2, Gabriel och andra Amnestyvänner, säga något vettigt om omvärlden. Man tog ett steg tillbaka och gjorde det politiskt laddade albumet Street Fighting Years, komplett med kommentarer till den irländska situationen. Albumet var också något mindre överproducerat vilket tydde på viss självinsikt. 1991 års Real Life, med fina singeln Let There Be Love, sålde bra men de flesta kände nog instinktivt att bandet passerat sin peak. Folk var helt enkelt ganska trötta på dem.

Här hoppade dessutom den tredje originalmedlemmen, klaviaturspelaren Michael McNeil, också av och den bandkemi som präglat deras starkaste album var upplöst. Kvar var två inte längre så enkla själar, Kerr och Burchill. De tog en längre paus, njöt av miljonerna, utvärderade vad Simple Minds skulle vara och återkom först 1995 med det rätt hungriga och inspirerade Good News From The Next World. Den febriga inledningen She’s A River visar vilka passionerade känslostormar och ljudkaskader de i sina bästa stunder kan röra upp. Albumets andra halva visar hur snabbt mättnadskänslan åter kunde uppstå. Här är det främst Burchills varierade, uppfinningsrika gitarrspel som står för behållningen (när jag intervjuade dem i Paris samma år bad jag den anspråkslöse gitarristen stanna kvar en extra halvtimme bara för att berätta om hur han jobbat med gitarrerna, något som han var märkbart förtjust i att få göra).

På Neapolis var Derek Forbes tillbaka på bas (bandet 80-talstrummis Mel Gaynor är också med på omslaget för att ge känsla av en återförening, trots att han bara spelar på en låt). Här försökte man hitta tillbaka till det som gjorde New Gold Dream magisk men utan större framgång, vare sig konstnärligt eller kommersiellt.

Min teori är att det som hindrat Simple Minds från att behålla sin position bland de stora är två svagheter: Dels Jim Kerr och då åsyftar jag både hans oförmåga att skriva minnesvärda melodier som lever ett eget liv och hans ytterst begränsade sångstil. Dels låtarna i sig, som oftare var stora, bombastiska ljudslott än verkliga kompositioner. Man har dessutom, trots flera försök, inte haft förmågan att uppdatera sin infallsvinkel till den egna karriären som exempelvis U2 gjort.

Samtliga ovan nämnda album har släppts ommastrade av Virgin/EMI till mediumpris. Utöver dessa har Simple Minds på Eagle Records (bolaget som mer eller mindre specialiserat sig på avdankade superstjärnor) släppt Neon Lights (2001), vilken rymmer covers av låtar som influerat dem. 2002 kom det nyskrivna albumet Cry.

Anders Lundquist

JOHN CALE Sabotage (Live) Diesel Motor/Border

6Mellan 1976 och 1981 kom inga studioalbum från John Cale. Den forne Velvet Underground-legenden hade flyttat tillbaka till New York efter några år i England. Kontraktet med Island var slut och det skulle dröja till 1981 års “kommersiella” (ja, så kommersiell som John Cale nu kan bli) A&M-album Honi Soit innan vi fick höra Cale i studioomgivning igen. 1979 spelade han dock in denna på sin tid mycket utmärkande liveskiva under tre kvällar på New York-klubben CBGB’s. Ovanligt nog var det en skiva med tidigare outgivna låtar. Deerfrance sjunger på den vackra Only Time Will Tell - skirare än den skiraste Velvet-ballad med Mo Tucker på sång - något denna scenester-dam även gjorde på Tom Verlaines solodebut samma år.

I nästan allt övrigt är Sabotage klaustrofiskt svärtad, närmast paranoid i sin hållning. En låt som Captain Hook är vacker men så sorgsen och svartfrätt att syret försvinner ur rummet. Detta är stämningen som vilar över hela skivan. En trasig värld, en sprucken spegel. Enligt Richard Thomas (mycket dåligt korrekturlästa) omslagstext skilde sig John Cale från allt annat på pågick i musikens värld 1979. Jag tycker tvärtom att det går att dra trådar till mycket av den kantiga musik som kom fram i punkens efterdyningar. Så hade Cale också hunnit producera allt från Patti Smiths debutalbum till Sham 69:s debutsingel.

Det som skiljer John Cale från samtida, yngre artister är arrangemangen och i synnerhet Marc Aarons gitarrspel som ibland går överstyr i något slags nästan arenarockigt nonsens. Sånt gör det svårt att lyssna på spår som Baby You Know. Liksom ljudet på inspelningen. När bandet öser på låter det lite lågbudget; det är ingen At Budokan detta. Mercenaires (Ready For War) släpptes på singel och är den låt som kan kallas mest “catchy” på albumet. Lite rock-marsch-takt och så Cales kalla betraktelser över en värld som var på väg in i krigets fasansfulla klor på alla fronter. En låt som känns obekvämt aktuell än i dag. Jag önskar att jag kunde förpassa den till historiens avskrädeshög men det låter sig inte göras. Dr. Mudd med sitt uppåttempo och ooo-kör a’la Rolling Stones är förstås också catchy. För att vara John Cale. Förutom egna kompositioner gör Cale också en typiskt avigt cover på Rufus Thomas låt Walkin’ The Dog som går i liknande spår som den mer kända tolkningen av Heartbreak Hotel. När han kommer till “She broke the needle and she can’t sow” är det inte svårt att associera till en mycket specifik sorts nålar.

CD-utgåvan har fyra bonusspår. Rosegarden Funeral Of Sores var baksidan på Mercenariessingeln och spelades senare in av Bauhaus, gothfans. De tre övriga spåren är från 1977 års EP Animal Justice och inkluderar en version av Chuck Berrys Memphis. Den senare skulle ju syntpop-pionjärerna Silicon Teens något senare göra en minst lika struttig cover på.

plumpiga texter av vita slynglar

GRAND FUNK 6 Survival Capitol EMI 6 E Pluribus Funk Capitol EMI 5 Phoenix Capitol EMI 7 We’re An American Band Capitol EMI

Grand Funk började som powertrio under namnet Grand Funk Railroad i slutet av 60-talet. En era som under 80- och 90-talet kändes oerhört fjärran, men som börjar bli återupptäckt av en yngre generation som föredrar långt hår, långa skägg, långa jammiga, bluesbaserade och grooviga låtar och en helt ickeironisk infallsvinkel. Grand Funks styrka var liveframträdandena och genom att turnera mer eller mindre konstant byggde man snart upp en trogen fanskara i hemlandet. Gruppens blues- och soulinspirerade men också hårda rock var inte unik. Bland deras samtida märktes band som Mountain, Bob Seger, The Guess Who och Savoy Brown. Man hade också likheter med Led Zeppelin. Grand Funks jordnära rock banade däremot väg för besläktade band som Humble Pie, Foghat och Bachman-Turner Overdrive.

Varför var bandet så populärt? Hemligheten låg säkert delvis i Mark Farners röst, som var stark och själfull. Även trumslagaren Don Brewer var en habil sångare och den utåtriktade energi bandet utstrålade var effektiv. Redan från start stod det klart att bandet inte var kritikernas gunstlingar. Till detta bidrog säkert deras ibland plumpa texter och det faktum att de var ganska enkla och konservativa vita slynglar (Kristofer Engelhardt, som skrivit den officiella biografin om Farner beskriver honom som mer reaktionär än Ted Nugent, vilket inte vill säga lite). De till och med spelade in sina fem första studioalbum i den i rocksammanhang ofta förlöjligade staden Cleveland. Men spela och sjunga, det kunde Grand Funk och det var trots allt det publiken betalade dem för att göra.

Gruppen albumdebuterade 1969 på Capitol Records och inom loppet av bara fyra år släppte man åtta album. De fyra första albumen (tre studioalbum och en liveupptagning) återutgavs förra året på CD i remastrat skick, med bonusspår samt liner notes av Steve Roeser. De visar ett band som inte riktigt insett inspelningsstudions möjligheter, utan mest rev av sina låtar rakt upp och ner. Något som å ena sidan gör att de lät lite primitiva, men också ganska tidlösa. Nyligen släpptes de följande fyra albumen: Survival, E Pluribus Funk, Phoenix och We’re An American Band. Survival betraktades av bandet som deras första regelrätta studioalbum. Man hade spenderat mer tid till att skriva och arrangera låtarna, spelet var mer nyanserat, ljudet renare och Farner (som enbart var gitarrist och sångare var gitarrist live) trakterade även orgel. Dessutom hade man lärt att använda kvinnliga körsångare utan att dessa tog över ljudbilden totalt. Temat för albumet var natur, andlighet och den ovisshet om framtiden som många känt sedan man lämnat det hoppfulla 60-talet för ett mer pessimistiskt decennium. Förutom originallåtarna fanns här två covers, Dave Masons Feelin’ Alright (som redan spelats in av Traffic och Joe Cocker) och Rolling Stones förebådande Gimme Shelter, som här görs i en stark version. Fem bonusspår inkluderar tre oavkortade versioner av låtar från albumet, en nymixad I Can’t Get Along With Society och ett jam kring Footstopin’ Music, som skulle komma att inleda nästa album, E Pluribus Funk. En skiva som kom i ett annorlunda LP-konvolut som såg ut som ett stort silvermynt prytt av bandmedlemmarnas huvuden, och som därför tappar en del visuell ”impact” på CD. E Pluribus Funk var ett av bandets hårdaste album och det sista som producerades av gruppens manager Terry Knight. Denne hade till skillnad från mer ambitiösa producenter aldrig spenderat tid med bandet i replokalen, där låtarna växte fram, utan såg den faktiska inspelningstiden i studion som sitt huvudsakliga jobb. Att han heller inte tycktes bry sig om texterna höll måttet märks på sexistiskt nonsens som Upsetter.

På den nya CD-version finns fem bonusspår, samtliga liveinspelade, där I’m Your Captain och Closer To Home är hopsatta i ett medley. Phoenix gjordes mitt under ett skede av stora förändringar. Bandet hade sparkat Knight och valde att producera själva. Man tog också in klaviaturspelaren Craig Frost som gästmusiker på de flesta spåren. Inledande Flight Of The Phoenix var ett energiskt instrumentalspår med fiol (en förlängd remix är CDskivans enda bonusspår). Endast två av låtarna har funnits med på samlingar.

Efter Phoenix kortade man officiellt ned namnet till endast Grand Funk och tog in Frost som fast medlem. Vid det här laget ansåg många att Grand Funk haft sin storhetstid och många fruktade att de inte kunde utvecklas längre. Detta gjorde bandet fast beslutet att motbevisa skeptikerna. Man anlitade Todd Rundgren, vilken befann sig på den kommersiella toppen av sin solokarriär efter klassiska Something/Anything året innan, som producent. De drog till Criteria-studion i Miami, där Derek & The Dominois hade spelat in Layla och spelade in sitt mest finslipade och genomkomponerade album, We’re An American Band. Låtarna hade tydligare strukturer och Todds fäbless för Beatlesharmonier märktes också. Redan första dagen spelade man in titelspåret, ett korkat men kul ”tour anthem” i bästa Kiss-anda, skrivet av Brewer. Dag två mixade och mastrade man låten och skickade iväg till presseriet. Det innebär att singeln var på god väg upp på Billbardlistan (vars förstaplats den också slutligen nådde) medan albumet fortfarande var under produktion. På CD:n finns fyra bonusspår: Hooray, The End, en akustisk mix av Stop Lookin’ Back och en ny remix på titelspåret.

Nu ser vi fram återutgivningarna av album som Shinin’ On (även den producerad av Todd) och den Zappa-producerade Good Singin’, Good Playin’.

Än i dag existerar Grand Funk, men utan frontfiguren Farner, som har sitt eget band. Farner deltog också häromåret på en tributturné till Beatles album Abbey Road, tillsammans med andra veteraner som Rundgren och Alan Parsons.

Anders Lundquist

CAROLE KING

7Writer/Rhymes & Reasons Epic/Sony Music

6

Music/Fantasy Epic/Sony Music

6

Wrap Around Joy/Thoughbred Epic/Sony Music

Så har 70-talsplattorna som ursprungligen släpptes strax före och efter klassiska Tapestry kommit på CD. Det var sannerligen på tiden. Å andra sidan är musiken så tidlös att den knappast hade förlorat på att vänta lika länge till. Här handlar det inte om ett sound som är ”flavour of the month”. Tvärtom, vem kan tröttna på grundsättningen piano, elbas, plockande gitarrer och rent, torrt inspelat trumspel? Carole King personifierar för många låtskrivaren med stort L. Hantverkaren som, till synes när som helst, kan slå sig ned vid pianot och på ett chosefritt klä sina tankar och känslor i ord och toner.

Hon började som proffslåtskrivare åt andra tillsammans med dåvarande maken Gerry Goffin. Under andra halvan av 60-talet var låtskrivarparet Goffin-King lika förkommande som Bacharach-David på hitsinglarnas låtskrivarcredits. Kings mest framgångsrika album Tapestry från 1971 finns sedan länge släppt på CD och är en obestridlig milstolpe i populärmusikens mittfåra. Här finns låtar som You’ve Got A Friend, I Feel The Earth Move, (You Make Me Feel Like) A Natural Woman, Will You Love Me Tomorrow?. Det vore vid närmare eftertanke lättare att räkna upp vilka låtar som inte är klassiker. Den mångfaldigt Grammy-belönade Tapestry sålde i alla fall miljoner när den kom (den har till dags dato sålt i 23 miljoner exemplar) och banade vägen för en rad efterföljare, där de mer begåvade (läs: Jackson Browne) fortfarande har sin relevans i det internationella musiklivet medan de mer utslätade (läs: Dan Fogelberg) aldrig på allvar slog igenom utanför USA.

Carole King skrev alltid allmängiltiga sånger och känslor och funderingar som de flesta haft. Det sistnämnda är säkert en av anledningarna till att så många andra kunde framföra dem med trovärdighet. I mitten av 90-talet släpptes till och med något så ovanligt som ”en tributplatta till ett album”. På Tapestry Revisited tolkade breda artister som Rod Stewart och BeeGees hennes låtar. De är i nio fall av tio bättre med upphovskvinnan. Carole King låter vänlig och hennes texter är som de broderade ordspråk som brukar finnas på köksväggar hos ens mormor och morfar. Alltid välmenande, aldrig beskäftiga. Det är kloka, goda ord samtidigt som det finns något naivt och oskuldsfullt över det hela. På samma sätt finns ingen dissonans i musiken. Det är dur, moll och sjuor. Inget som stör men ändå mycket som berör. Melodierna låter självklara, men Carole är den enda som skrivit dem. Carole King låter som hon ser ut. Hemvävd, lite präktig, ingen som förhäver sig i onödan. Den sortens tjej som man inte kan föreställa sig går att erövra för en natt, men som man vet skulle bli en exemplarisk mor till ens barn; varm, omtänksam och klok.

Carole Kings chosefria sätt att skriva och sjunga till dess essens, motsatsen till dagens hysteriska wailande, borde vara ett föredöme för dagens musikmakare. Regel ett: börja med att verkligen känna något, eller vilja berätta något innan du skriver. Regel två: skriv klart låten innan du spelar in den, så får du inga problem ”i mixen”. Hon kanske i själva verket var/är en egofixerad, kokainsniffande diva, vad vet jag. Hennes låtar ger i alla fall ett jordnära intryck.

Solokarriären började inte med Tapestry. 1970 års solodebut Carole King: Writer (där hon fortfarande skrev en del av sitt material ihop med Goffin) föregick det stora albumet och låter ungefär likadant, fast utan de självklara topparna. 1971 kom alltså Tapestry, men också uppföljaren Music, som alls inte är lika stark. Men det är kul att höra varifrån Peter Cetera fick introt till Chicagos megahit If You Leave Me Now (lyssna på It’s Going To Take Some Time).

Writer och 1972 års album Rhymes & Reasons ligger tillsammans på en CD, likaså inspirerade Wrap Around Joy (1974) och Throughbred (1975), där kemin mellan King och producenten Lou Adler börjat avta. Music och 1973 års Fantasy utgör däremot en dubbel-CD. Man kan fråga sig varför de inte lika gärna kunde ha getts ut var för sig. Här finns också några andra frågetecken kring återutgåvorna. Ingenstans står det att musiken kommer från de ursprungliga masterbanden, eller att ljudet skulle ha mastrats om för CD-utgivning. Visst handlar det om två album till priset av ett, men det känns ändå lite billigt. På de tidiga plattorna är dessutom distorsionen på sången bitvis så hög att misstanken dyker upp att någon CD till och med skulle kunna vara baserad på ett vinylexemplar vars ljud ”tvättats”, men riktigt så illa kan det väl inte vara? Med Carole King finns, på The Ode Collection, en samling med höjdpunkterna från de aktuella återutgåvorna, några liveinspelningar samt alla låtar från Tapestry. Den sistnämnda förblir den mest essentiella skivan med Carole King, men de äger alla både charm och existensberättigande.

Om någon annan artist kom i närheten av hennes pianobaserade balladpop under 70-talets tidigaste år var det sannolikt Laura Nyro och Todd Rundgren. Nyro var dock mer excentrisk och Rundgren insåg när han 1972 fick en megahit med I Saw The Light att det var en alldeles för liten utmaning för honom att skriva enkel hitpop. Men det är en annan historia.

Anders Lundquist PUGH ROGEFELDT Boxen 1965-2003 National/Bonnier Amigo

7Det är bara att bocka och ta av sig hatten för Torbjörn ”Pugh” Rogefeldts storhet. I min generation (född 1971) är det nog många med mig som inte riktigt greppat den där kufen från Västerås. Visst har jag hört och gillat Ja dä ä dä från 1969 och Bolla och rulla som kom fem år senare, men poletten har inte ramlat hela vägen ner.

När nu boxen med Pughs samlade verk dyker upp blir jag knockad av mycket, imponerad av annat, glad av en hel del och besviken blir jag bara några gånger. Men egentligen är en box för mycket musik, så är det ju, man orkar sällan ta sig igenom den mer än en gång och då är man fast i att lyssna på de låtar man redan älskar eller åtminstone känner till. Men det är något med Pugh-boxen som gör att man sträcklyssnar, om det är språket, den evigt förekommande klurigheten eller lekfullheten. Jag vet inte, men jag vet att det på många ställen finns en fart och självsäkerhet som jag älskar, det är som om han är ostoppbar men utan att bli brötigt egotripppad. Det låter klyschigt, men Pugh är så förbannat svensk att man baxnar, om man kan göra ödmjuk musik så är det det Pugh har gjort i alla år. Och nu plötsligt förstår jag vad Thåström och andra fallit pladask för.

Boxens första tre skivor följer perioden mellan 1965 och 1978, den fjärde tar hand om resten och det är den plattan som sänker helhetsintrycket. Det är på något sätt som om intresset och den där attacken försvann, kanske var det tryggheten som kom in i livet och med det försvann den där talangen att stå på tårna och viljan att kasta sig ända in i kaklet. Att sen produktionen på många ställen låter plastburk och att Grymlings var en katastrof gör inte saken bättre.

Men det är ändå nästan löjligt tydligt att han påverkat hela den moderna svenska populärmusiken och att hans låtskatt är lika värdefull som de allra störstas...

Martin Röshammar

lyssna, lär och läs vidare

DEEP PURPLE Listen, Learn, Read on EMI Capitol

7Listen, Learn, Read On är namnet på den definitiva samlarboxen om Deep Purples första tio år, det vill säga 19671976. Man har alltså ignorerat vad som de senaste 20 åren gått under namnet Deep Purple. Något som började lovande med 1984 års lyckade återföreningsskiva Perfect Strangers men snart ballade ur i en hårdrocksåpa som nära nog är jämförbar med Black Sabbaths förvirrade 80-tal. Producenterna har nog gjort bedömningen att en box med namn som Joe Lynn Turner och Steve Morse inte bara skulle bli för omfattande, utan också skulle avskräcka många äldre fans. På sex CD-skivor, förpackad i en lyxig box, avhandlas historien i form av musik och en 120-sidors booklet där bandets historia avhandlas med hjälp av en omfattande essä, rikligt med bilder, pressklipp och diskografier. På skivorna finns givetvis alla singlar, alla klassiska albumspår och rikligt med livematerial och outtakes där en del aldrig funnits på CD tidigare.

Deep Purples första tio år kan grovt indelas i tre perioder. Den första var inledande poperan, med Rod Evans och Nick Simper. Här var Deep Purple ett inte oävet men ganska osjälvständigt band. De flörtade med både lätt popmusik, hård rock, soul, psykedelia och progressiva tongångar. Redan här ingick Jon Lord (orgel), Ian Paice (trummor) och Ritchie Blackmore (gitarr) i bandet. Även originalmedlemmarna Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas) medverkar på boxens första, och i mitt tycke mest umbärliga CD. Man kan lugnt konstatera att Purple knappast hade blivit ett av rockhistoriens större band om de fortsatt låta så här. Evans och Simper fick sparken 1969, för att ersättas av Ian Gillan och Roger Glover, som Purple snodde från Episode Six.

Deep Purples andra och mest klassiska uppställning (internationellt allmänt refererad till som Mark 2) började med att låta Jon Lord få leva ut sin dröm om att bli klassisk kompositör. Dennes konsert för orkester och rockgrupp framfördes 1969 på Royal Albert Hall, förevigades på en liveskiva och gjorde Purple till ett omtalat band om inte annat för den höga ambitionsnivån. En tveksam Blackmore gick med på experimentet, på villkor att han fick mer att säga till om på nästa studioplatta.

Det fick han. 1970 chockade man en inte ont anande omvärld med det stenhårda rockalbumet In Rock. En stil som visade samtliga medlemmar i deras rätta element. Gillan ylande, kved och vrålade om vartannat. Ian Paice förenade jazzskolning med aggression ihop med Roger Glovers stadiga Rickenbackerbas. Bandets två solister Blackmore och Lord tävlade om uppmärksamheten med virtuosa uppvisningar med element från både blues och klassiskt. Utöver den djuriska råöset visade man också sin mer stillsamma sida på Child In Time, vars riff man snott från gruppen It’s A Beautiful Day. Den sistnämnda låten blev snabbt Gillans paradnummer, och även om han senare klagade på att den reducerats till att bli “den där skriklåten” så döpte han 1992 sin självbiografi till just Child In Time.

Samtliga In Rock-låtar finns representerade i boxen, men bara Flight Of The Rat är med i samma version som på plattan. Efter In Rock ville bandet experimentera lite. Fireball blev den här sättningens minst typiska album. Det adrenalinstinna titelspåret var en explosiv singel (hör bara på orgel- och bassolona!), men i övrigt var det åter lite mer poporienterat. Tre spår från albumet och tre outgivna versioner (bland annat en rolig No No No, där en tydligt överförfriskad Gillan improviserar fram texten). 1972 var det dags för bandets mästerverk, Machine Head. Men dess tillkomst var långtifrån smärtfri, något som man sjunger om i klassikern Smoke On The Water. Kasinot där de skulle spela in brann ner och hotellet som de tog sin tillflykt till slängde ut bandet. Ett album blev det i alla fall, inspelat under primitiva omständigheter men med starkt material. På boxen finns originalversionen av Smoke On The Water. Dessutom det första kända liveframförandet av Highway Star, fyrkanalsmixen av Never Before, den fantastiska version av Lazy som var med på Made In Japan, en halvtimmeslång liveversion av Space Truckin’ samt en remix av den vackra bsidan When A Blind Man Cries (som bitvis påminner om Child In Time). Alla är här på topp både spel- och låtskrivarmässigt. Den som vill veta mer om Machine Head kan lämpligen söka upp den nysläppta DVD i Classic Albumsserien. Made In Japan är inte så rikt representerad på boxen, eftersom den mest koncentrerar sig på tidigare outgivna liveinspelningar. Låt oss bara konstatera att denna dubbel-LP med sina sju låtar satte en ny standard för livealbum med utökade och improvisationsrika liveversioner som ofta överträffar originalen.

Men 1973 knakade det i Purples fogar. Gillan var less på Blackmore, denne ville bli av med Glover (av skäl som ingen än i dag vet). Who Do We Think We Are är här representerad av remixar på Woman From Tokyo och Mary Long samt originalversionen av Smooth Dancer (Gillans hatlåt om Blackmore). Splittringen var oundviklig, Gillan och Glover var ute ur Purple och den resterande trion sökte snart ny sångare och basist. Via en kassett hittade man en ung David Coverdale, som just då jobbade i en klädbutik i norra England. Denne var lönnfet och tittade i kors, men rösten var så bra att bandet satte honom i hårdträning och bekostade en ögonoperation. Basisten Glenn Hughes hade tidigare spelat i Trapeze och var dessutom en ylare i klass med Gillan (Coverdale hade en bluesigare infallsvinkel). Deep Purple Mark 3 släppte den påtagligt kaxiga Burn. Titelspårets riff var ett omarbetat blåsriff från 30-talets swing. Både Burn och Might Just Take Your Life är ommastrade speciellt för denna box. Sail Away är originalversionen, Mistreated är en outgiven liveversion och You Fool No One kommer från konserten på California Jam, som också finns på video och är ökänd för Blackmores usla humör. Burn följdes av Stormbringer, som blev Blackmores sista album med bandet (innan återföreningen 1984). Hughes hade börjat dra Purple i en mer funk- och soulinspirerad inriktning som Blackmore avskydde. Gitarristen började därför i hemlighet skriva och spela in med medlemmarna i Elf (som snart skulle sluta upp officiellt under namnet Ritchie Blackmore’s Rainbow). Från Stormbringer hittar vi det tunga titelspåret, sköna ballader Soldier Of Fortune (med själfull Coverdale), jazziga Hold On och en instrumentallåt kallad Highball Shooter (vars refräng har misstänkta likheter med Smooth Dancer) med Blackmore i högform. Dessutom en liveversion av The Gypsy från Blackmores sista konsert med uppsättningen, i juni 1975.

Purple gjorde ännu ett försök med en ny gitarrist, Tommy Bolin. Denne var en fantastisk musiker. Tyvärr drogs han med ett heroinberoende som två år senare tog hans liv. Come Taste The Band är betydligt bättre än sitt rykte men ofta känns det som ett helt annat band, vilket det med bara trummis och organist kvar från Mark 2 till stora delar också är! Från Come Taste The Band finns studioversioner av sensuella balladen You Keep On Moving, Love Child och This Time Around/Owed To “G” ett jam, en repetition och tre livelåtar, bland annat Bolin’s sololåt Wild Dogs.

Snart var Purple splittrade. Coverdale bildade Whitesnake (och fick snart med sig Paice och Lord på snålt tilltagen månadslön). Blackmore’s Rainbow fortsatte sparka och anställa folk i en aldrig sinande ström medan Hughes försvann efter några år med Pat Thrall i ett kokainrus.

Vad har då Deep Purple betytt för rockhistorien? Jag intervjuade Ian Gillan i samband med Deep Purples 25-årsjubileum, 1992. Detta var ett av de sällsynta år på 90-talet då både Gillan och Ritchie Blackmore åter var med i bandet. Gillan gjorde dock inga ansträngningar att låta påskina att han och Blackmore åter var vänner, utan ironiserade ofta över den notoriskt svårblidkade gitarristen under intervjuns gång. Varje gång han citerade Blackmore antog han dessutom ett långsamt och sluddrigt sätt att tala. Det krävdes med andra ord ingen siare för att se att den klassiska sättningen inte heller denna gång skulle bli långvarig. Gillan konstaterade självkritiskt att Purple inte haft ett tillnärmelsevis lika stort inflytande på den senare hårdrocken som deras samtida landsmän Led Zeppelin och Black Sabbath. ”Deep Purples framgång byggde mycket på att vi hade virtuosa musiker. Vi har kunnat höra Ritchies inflytande på sologitarrister runt om i världen, på samma sätt har Jon påverkat många organister och så vidare. Men det är låtar och riff som går till historien, och där var Zep och Sabbath mer tidlösa,” konstaterade Gillan.

Var inte så hård mot dig själv, Ian. Den här boxen visar att det fanns mycket substans även i Deep Purple. Åtminstone på 70-talet.

Vi drar igång en ny återkommande avdelning i la musik. Utbudet på DVD är idag enormt stort och det är både svårt att veta vad som fi nns tillgängligt dvd med och vart man ska börja leta. Er guide: Anders Lundquist anders lundquist

10CC Alive - The Classic Hits Tour Wienerworld

2Som många andra popsagor har den om bandet 10cc fått en besk eftersmak. Gruppen bildades i Manchester (två decennier innan staden blev hipp) och tillhörde 70talets smartaste och mest egensinniga popkvartetter. De lyckades (liksom Jellyfish 20 år senare) blanda intelligenta pastischer med starka melodier och hjärta med perfektion. Allt på ett så begåvat sätt att bandet av vissa utnämndes till Beatles arvtagare. Bandet var verkligen fyrhjulsdrivet, och humorn försvann när Kevin Godley och Lol Creme 1976 hoppade av för att utveckla sin gitarreffekt gismo, göra experimentella skivor och bli pionjärer inom popvideoregi. De kvarvarande medlemmarna Eric Stewart och Graham Gouldman höll ihop och fick ihop ett par fina plattor, men när 80-talet kom kändes de både trötta och ur fas med samtiden.

Svensk TV sände på 70-talet några inspirerade konserter med bandet, men denna DVD, inspelad live i Japan 1993, är verkligen inget att hänga i julgranen. Ljudet är uselt, det för en turnén tillfälligt hopsatta kompbandet har inte repat ihop sig ordentligt och när magin inte ens infinner sig i låtar som I’m Mandy Fly Me eller I’m Not In Love, då är spelet verkligen slut. Talande nog är det bara två medlemmar som talar med varandra i dag (Stewart och Creme, som dessutom är svågrar), medan Graham Gouldman gjort det billigaste lägsta av dem alla: åkt runt själv under namnet 10cc.

Speltid: 90 minuter Ljud: Ingen information (alltid misstänkt)

BEEGEES This Is Where I Came In DVD, BMG

6Denna dokumentär från 2000 täcker hela bröderna Gibbs fantastiska karriär och spårar busgrabbarnas flytt från England till Australien samt tillbaka till England igen. Det sistnämnda för att (inspirerade av The Beatles, vilka annars?) söka lyckan som popband. Det är en fascinerande och detaljrik historia och det pedagogiskt upplagda bonusmaterialet består av en rad bortklippta anekdoter från bröderna. Dock är det hela väl tillrättalagt och retuscherat. Alla intervjuer är nya och görs med bröderna separat, vilket undanhåller den personkemi som brukar märkas när alla befinner sig i samma rum. Man är öppna om Maurice alkoholproblem (R.I.P.) men det kraftiga drogmissbruket hos bröderna bara antyds, liksom det faktum att det i princip var drogerna som tog deras yngre bror Andys liv. Faktum är dock att bandets stora talang, storebror Barry verkar vara en ganska trist figur privat. Maurice framstår som hedersknyffeln och det känns trist att hans tvillingbror, den beryktade galenpannan Robin, hålls i så strama tyglar. Det mest fantastiska med BeeGees är deras hantverkskunnande (läs: förmåga att anpassa sig till rådande musikaliskt klimat). Men man hade önskat att inte alla intervjusekvenser var gjorda med facit i hand. Vi får aldrig egentligen veta hur deras mentala hälsa påverkades av de makalösa framgångarna med Saturday Night Fever, då de i praktiken regerade över populärmusikvärlden. En intervju från 1978 hade förmodligen sagt mer än en timme av denna dokumentär.

Speltid: 140 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 2.0

BJÖRK Vespertine Live At the Royal Opera House One Little Indian/Universal

8Det finns flera live-DVD:s med Björk men detta är tillsammans med MTV Unplugged den bästa jag sett med henne. Vi får här ta del av 19 låtar, inspelade live 2001 på det kungliga operahuset i Covent Garden, London. Upptagningen visar än en gång vilken fantastiskt innovativ och samtidigt njutbar (inte alltid en så självklar kombination) kreatör Björk är, och vilken skön

platta (Vespertine) majoriteten av materialet är hämtat från.

Merparten av denna konsert visades i svensk TV i slutet av januari i år, men för den som missade sändningen är detta en klart rekommenderad DVD. Dessutom fina svartvita foton i bookleten. Som bonus får vi drygt 40 minuters dokumentär om turnén, där vi förutom Björk får se intervjuer med Matmos (experimentella musiker och programmerare från San Franscisco) Zeena Parkins (harpa), Simon Lee (orkesterarrangör och dirigent) och de grönländska sångerskorna som utgjorde kören Inuit. Dokumentären är ett smakprov ur en längre dokumentär från turnén som gjorts för en separat köp-DVD kallad Touring Vespertine.

Speltid: Ca 90 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Stereo och 5.1 Surround

BLACK SABBATH The Sabbath Story Vol. 1 och 2 Showtime Distribution

6Historien om fyra förlorare från industristaden Birmingham som blev det hårdrockband som haft allra mest inflytande över genren. Här finns kultklipp från tidigt 70-tal och en del avslöjande intervjuer om medlemmarnas livsstil (Ozzy Osbourne var inte ensam om inriktningen ”för mycket av allt”). Dokumentären gjordes redan i början av 90-talet och har tidigare funnits på video. Nytt är det fina remastrade soundet som mixats om i 5.1. Bonusmaterialet är dock inte mycket att hänga i julgranen, så har du videorna är detta inget essentiellt köp.

Det finns också en volym 2, som täcker åren fram till återföreningen med Ronnie James Dio på Dehumanizer. Under 80- och 90-talet har bandet fram till den uppmärksammade återföreningen mest framstått som hårdrockens tvålopera, med konstanta medlemsbyten, där Ian Gillans medverkan som sångare på Born Again framstod som ett av de mest förbluffande valen.

Speltid: 60 minuter styck (plus bonusmaterial) Ljud: Stereo CANDLEMASS Documents Of Doom Escapi/Playground

6Svenska Candlemass var extremt influerade av Black Sabbaths tyngsta sidor och var med sina långsamma, blytunga och episka låtar den moderna doom metal-genrens pionjärer. Senhösten 2002 återförenades bandet för bejublad spelning i Stockholm men denna 75minuterskonsert är inspelad på Fryshuset redan 1990. Som det anstår ett band som spelar domedagsmusik är killarna privat kul, enkla snubbar. Detta framgår i det rikliga dokumentära materialet på 80 minuter som är hämtat från en rad olika år i bandet karriär.

Speltid: 155 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och DTS

CHEAP TRICK Silver BMG

9Känslosamt 25-årsjubileum med de gamla powerpophjältarna. Hela Rockford verkar vara samlat för att hylla bandet som satte staden på kartan och stämningen vid utomhuskonserten är nästan vattenfestivalsartad. Bandet bjuder på gästartister och spelar låtar från alla sina album och man inser efter 29 låtar vilken imponerande diskografi de sitter på. Surrender, I Want You To Want Me, Dream Police, Take Me To The Top, you name it. Den lennonska balladen Time Will Let You Know från Robin Zanders soloplatta, i duett med dottern, är en riktig rysare.

Speltid: 135 minuter Ljud: Stereo och Dolby Ditital 5.1

DAVID BOWIE Best Of Bowie EMI

7Denna dubbla DVD rymmer hela 50 Bowielåtar (plus gömda spår) och täcker tidsperioden 1971 till 1999. Mest promotionvideor, men också ett antal TV-inspelningar varav vissa aldrig sändes. Med andra ord en massa mums för gamla Bowiefans, även om 80-talets lågvattenmärken faktiskt är ännu lägre än man vill minnas. Att Bowie är känd som en visuell artist är bitvis obegripligt, han hade lika dålig koll som alla andra. Men 70-talslåtarna är fortfarande bland det bästa som gjorts inom modern musik. Och karisman är det inget fel på.

DAVID BOWIE Ziggy Stardust - The Motion Picture EMI

9Regissören D.A. Pennebaker hade aldrig träffat David Bowie eller ens sett någon av dennes konserter live när han dök upp för att filma Bowies sista konsert som Ziggy Stardust, 3 juli 1973. Pennebaker, som gjort berömda filmer om bland andra festivaler i Monterey och Toronto, hann dock se det näst sista giget och blev omedelbart fascinerad av både Bowie, hans image och hans hängivna publik. Det finns både magi och dramatik i denna konsertfilm. Man kan riktigt ta på känslan av chock som går igenom publiken när Bowie säger ”not only is this the last show of the tour, but it’s the last that we’ll ever do” och sedan framför Rock N’ Roll Suicide. Han refererar givetvis till sitt alter ego Ziggy. Men det vet inte publiken. Filmen är lite kaotisk och underexponerad men har en fantastisk närvaro och förmedlar den känsla av händelse som omgav konserten. Förutom originalfilmen är den stora behållningen det separata ljudspår där Tony Visconti och Pennebaker sitter och berättar anekdoter om Bowie, Marc Bolan och den allmänna tidsandan. Visconti producerade många av Bowies klassiska album under storhetstiden från 1969 års Space Oddity till och med 1980 års Scary Monsters och återvände för förra årets hyllade Heathen.

Några saker sticker ut när man ser denna DVD, som släpps 24 mars. Dels att Bowies musik i sanning är tidlös, oavsett hur kitschig den visuella imagen är. Dels vilket fantastiskt band The Spiders From Mars i allmänhet, och gitarristen Mick Ronson i synnerhet, var. En del instrument och sång har lagts på i efterhand, men det mesta känns äkta. Medleyt The Wild Eyed Boy From Freecloud och All The Young Dudes är fantastiskt, Moonage Daydream och Time omistliga men starkaste ögonblicket är nog ändå när Bowie sjunger Brels My Death och faktiskt på allvar tycks få den tår i ögonvrån som Sinéad O’Connor fejkade i Nothing Compares 2 U. Sedan är klädbytena vida överlägsna allt annat i rockvärlden på den tiden, mimscenerna klassiska. Och Bowie har nog aldrig haft en så androgyn utstrålning.

I dag är det svårt att inse att bara en 30-minutersfilm var planerad (för en planerad föregångare till DVD som kunde ta både bild och ljud). Lyckligtvis såg Pennebaker att det fanns en långfilm att göra här och det ska vi vara tacksamma för. Klassisk Bowie i en klassisk film som påminner mig om varför David Bowie är den artist som påverkat mig mest ända sedan jag hörde Life On Mars första gången. Om man sedan kunnat se lite mer av vad som försiggick hade det varit en tiopoängare. Här finns också en del bonusmaterial för DVD-ROM, en poster och ett åttasidigt magasin i fanzine-stil.

Speltid: 90 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1

DAVID GILMOUR In Concert EMI/Capitol

9När den gamle Soft Machinetrummisen Robert Wyatt fick det ärofyllda uppdraget att välja artister till den eklektiska musikfestivalen Meltdown 2002 hörde han av sig till sina gamle vän David Gilmour, som ju sedan Roger Waters avhopp blivit mest känd som ledare i Pink Floyd. Gilmour valde ut ett antal Floyd låtar från olika perioder. Samtliga perioder är representerade och både Syd Barrett, Roger Waters och Gilmour själv bidrar med material. Här framförs också några intressanta och

modiga covers (Bizet, Richard Thompson) samt en nyskriven låt, Smile. I bandet har Gilmour mest akustiska instrument (cello, flygel, kontrabas kör, med mera) vilket ger musiken en annan prägel än Floyds mer pompösa klanger. Gilmour utstrålar lugn men har inte en av sina bästa kvällar som sologitarrist. Sången är dock lika njutbar som alltid och bonusmaterialet inkluderar gästspel på scen och i TV ihop med andra artister.

Det vore inte en Pink Floyd-relaterad produkt om inte ljudet var utsökt här finns till och med en separat avdelning som förklarar hur man ska placera högtalarna och ett separat ljudtest så man hör om anläggningen är korrekt uppkopplad. Fånigt? Kanske, men musiken är värd det.

Speltid: 130 minuter Ljud: LPCM Stereo och 5.1

DEEP PURPLE Classic Albums - Machine Head BMG

7Den fascinerande historien om plattan som bland annat innehåller Smoke On The Water är fylld av motgångar och anekdoter. Mycket ”snack vid mixerbordet” och en skön blandning av självironi och rättmätig stolthet från gubbarna. Blackmore verkar ovanligt sansad medan Ian Gillan som vanligt visar på den rätta självdistansen. Allt Purple gjort håller inte i dag, men detta album förtjänade att gå till historien. Som bonusmaterial får vi mera överkurs, bland annat om Jon Lords distade Hammondorgel, kallad ”The Best”.

Speltid: 105 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0

DEF LEPPARD Classic Albums - Hysteria Eagle Vision/BMG

9Hur bra en dokumentär blir beror förstås mycket på regissör, klippare och de inblandades vilja att medverka. Men det är svårt att misslyckas med en så fantastisk, dramatisk historia som den bakom Def Leppards fjärde, och mest framgångsrika album. Triumf och tragedi avlöser varandra och det är också kul att se hur mästerproducenten Robert John Mutt Lange (som numera mest jobbar med frugan Shania Twain) skrider till verket för att skapa ett av världens mest berömda och kopierade sound (ända ner till Britney Spears).

Speltid: 100 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

DIVERSE ARTISTER Best Of Musicladen 1970-1983 Vol.1 Radio Bremen/BMG

5Musicladen var en tysk musikshow som TV-sändes under hela 70talet och en bit in på 80-talet. Liveframträdanden varvades med playback, ibland med inklippt ”handling” eller stillbilder. Många av Musicladens DVD-utgåvor med ett band eller en artist har kort speltid (ofta 20-30 minuter), vilket gör dem förhållandevis dyra räknat per minut. Då är det mer valuta för pengarna att köpa någon av deras ”Best Of-kollektioner”. Här finns både klassiker, kultband, kitsch, kvalitet och katastrofer samlade. Att det skulle vara det bästa från serien tvivlar jag på. Vem vill exempelvis ha Sweet från 1980 långt efter storhetstiden och utan Brian Connolly?

Någon speciell tanke bakom urvalet verkar inte finnas mer än att blanda och ge lite slumpvis. Tidlösa grejor från respekterade artister som Randy Newman blandas med en bortglömd grupp som Baker Gurvitz Army. De totalt berusande och stenade Dr Hook flamsar runt i ett framträdande som SVT sannolikt valt att inte sända (minns Johnny Thunders), följt av två hyperseriösa Tommy Körberg och Georg Wadenius i en finstämd Made In Sweden-ballad. Ramones följs av den androgyna discodivan Amanda Lear med bara bröst. Vinjetten är smaklös och blandningen fullkomligt osannolik. Men det är fruktansvärt underhållande från början till slut. Nu vill jag se Vol. 2!

Speltid: 62 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och Mono Dolby Digital 2.0 DON HENLEY Live Inside Job Image/BMG

5Don Henley startade som trummis i Eagles. Snart framstod det dock klart att hans största styrkor var som vokalist och låtskrivare, och Henley har sedan dess varit ledsångare på uppskattningsvis 80 procent av bandets mest klassiska låtar. Efter Eagles ursprungliga splittring 1981 har han gjort fyra soloalbum, där det tredje, 1989 års The End Of The Innocence lyser klarast och det senaste albumet Inside Job var ytterst ojämnt. Inte minst för att Henley var nygift, just hade cashat in på Eagles återförening och ändå vågade fortsätta göra självbelåtna angrepp på allehanda girigbukar och cyniker.

Denna konsert, inspelad i maj 2000 på sterila Fair Park Music Hall i Henleys hemstat Texas är småtråkig, för att inte säga livlös. Det låter i och för sig oklanderligt (även om ingen av gitarristerna är i klass med Joe Walsh eller Don Felder) och Henleys guldstrupe är helt intakt. Låtvalet är också relativt prickfritt, med bra spridning mellan soloalbumen samt tre Eagleslåtar. Min största invändning är, liksom när man hör Eagles live, att de flesta låtarna låter som på skiva. Detta är dock endast trist tills man hör den hiskeliga ska-versionen av Hotel California varpå man undrar varför man klagade på originalarrangemangen och vill ha tillbaka good ol’ Don. Men då är konserten slut.

Speltid: 105 minuter Ljud: Dobly Digital 2.0 och 5.1, DTS

DONZINETTI L’elisir d’Amore Decca/Universal

7Denna upptagning av Gaetano Donzinettis operaklassiker rymmer vokalisterna Roberto Alagna och Angela Gheorghiu samt orkester och kör från Lyons Nationalopera. Scenproduktionen är av Frank Dunlop medan videon är regisserad av Brian Large. Som vanligt när det gäller Deccas upptagningar har inget lämnats åt slumpen när det gäller ljud- och bildkvalitet. Förutom föreställningen finns som bonusmaterial en 52 minuters engelskspråkig dokumentär döpt efter verkets engelska titel, Love Potion.

Speltid: 125 minuter (föreställningen) och 52 minuter (dokumentären) Ljud: Dolby 5.1 surround och Dolby 2.0 (föreställningen), endast Dolby 2.0 (dokumentären)

GENESIS The Genesis Songbook Eagle Vision/BMG

7Genesis är ett av de få band som ofta samlas för att ge intervjuer även efter splittringen. I synnerhet då man har en box eller DVD att marknadsföra. The Genesis Songbook är ett fint komplement till den karriärtäckande A History som släpptes i början av 90-talet. Idén bakom denna dokumentär är att utgå ifrån medlemmarnas egna favoritlåtar med Genesis och låta dem berätta historien bakom dessa. På så sätt får man åter ta del av bandets historia, men utifrån ett lite annat perspektiv. Det mesta handlar om det material bandet gjorde efter Peter Gabriels avhopp 1975, men även 1972 års Supper’s Ready avhandlas. Alla medlemmar värda namnet, nya som gamla, kommer tills tals. Kärntrion Collins, Banks och Rutherford framför också avskalade versioner av vackra Afterglow och romantiska Follow You Follow Me.

Genesis medlemmar kom i huvudsak från internatskolan Charterhouse och det märks. Alla utom Phil Collins (även hans okarismatiske ersättare Ray Wilson, som bara var med på ett album) har en ganska torr berättarstil, även om självdistans inte saknas. För den som har någon som helst svaghet för den oväntat passionerade musik dessa inbundna herrar åstadkom tillsammans är detta ett givet köp.

Speltid: 100 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1

JAMES TAYLOR Pull Over Columbia/Sony Music

7Den amerikanske singer/ songwritern James Taylor är en betydligt större angelägenhet på

andra sidan Atlanten, där han erhållit guld-, platina- eller dubbel platinaskiva 40 gånger. I Europa har han däremot hamnat i skuggan av exempelvis Jackson Browne. Att Taylors framgång har viss befogenhet bevisas av denna konsertupptagning från sommaren 2001. Hans finlemmade och vänliga sånger har en mognad som nog kan attrahera alla som är trötta på sensationalistisk hiphop och industrimetal. Han saknar Stings eller Peter Gabriels experimentlusta men har ett svängigt och precist band. Och låtarna, som både är gamla godingar och hämtade från senaste albumet October Road, känns allmänt tidlösa i sitt lågmälda berättande. Men det är inte utan att det till slut blir lite kvalmigt och man längtar efter lite AC/DC. Som bonus hittar vi biografi, diskografi och en dokumentär om tillkomsten av October Road.

Speltid: 120 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och PCM Stereo

KEITH JARRETT, GARY PEACOCK, JACK DEJOHNETTE Standards 1 & 2 Eagle Rock/BMG

7I Sverige är Keith Jarrett extra aktuell som årets vinnare av Polar Music Prize, men för de flesta musikvänner är han sedan länge en legend för sin förmåga att improvisera fram njutbarheter på sin flygel. Hans karriär har förutom de många soloäventyren präglats av flera intressanta samarbeten, bland annat denna trio, där Jarrett kompletteras av Gary Peacock på kontrabas och Jack DeJohnette på trummor.

Standards är inspelad live i Koseinekin hall i Tokyo 1985 och rymmer som titeln antyder standards som Stella By Starlight och God Bless The Child. Om man svarar rätt på några frågor om musikernas karriärer får man se och höra ett bonusspår, och eftersom man kan försöka på nytt hur många gånger som helst når man förr eller senare fram. Standards 2 spelades in i Hitomi Memorial Hall i Tokyo året därpå och rymmer mer av samma vara, exempelvis you Don’t Know What Love Is och Georgia on My Mind. Lyckligtvis har regissören inte hittat på några udda lösningar som är kul en gång och sedan bara gör en matt, utan det hela är filmat rakt upp och ned, vilket gagnar musikupplevelsen.

Speltid: 110 minuter (Standards) och 100 minuter (Standards 2) Ljud: Stereo LARRY CARLTON In Concert Ohne Filter Inakustik/BMG

4Gitarristen Larry Carlton är en riktig finlirare. I hans utsökta spel ryms jazz, blues och pop och det återfinns på legendariska 70talsplattor med bland andra The Crusaders och Steely Dan. 1977 solodebuterade han och sedan 20 år tillbaka är hans album helt instrumentala. Kaliforniske Larry (som för 13 år sedan överfölls av en inbrottstjuv och sköts i halsen och närapå förlorade förmågan att tala, men inte spela!) kan närmast jämföras med Robben Ford, även om Carlton är lite mer tandlös och drar mer åt mesfusion i sina kompositioner.

Denna konsert är inspelad i Stuttgart 1984, då Carlton just hade släppt sitt fjärde studioalbum, Friends. Bandets mjuka, grooviga fusion är vänlig men lite spänningsfri och musikens puttriga karaktär gör att konserten aldrig riktigt tänder till. Jag såg själv en Sverigespelning med Carlton på samma Europaturné och den kändes intressantare.

Speltid: 45 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 PCM stereo

MARILLION The EMI Singles Collection EMI

5Marillion var det största bandet när den engelska symfonirocken i mitten av 80-talet fick sin första revival. 1987 var de så stora i Sverige att de spelade på Hovet men i dag är det teatrar som gäller. Denna videosamling rymmer 22 musikvideor och täcker åren 1983-1997. Det innebär att såväl Fish teatraliska period som Steve Hogarths mer poporienterade finns representerade (även om bandet med Hogarth åter blev mer konceptuellt inriktat med temaalbumet Brave). Videorna ligger i kronologisk ordning men kan också visas i slumpmässig ordning, vilket ger behövlig variation. Yxiga filmer som Garden Party är liksom de flesta 80-talsvideor rätt kalkonmässiga men klippen från Brave (som finns som fullängsvideo) håller betydligt högre kvalitet.

En fördel med den här typen av DVD-kollektioner är förstås att de också fungerar som Greatest Hitsalbum om man väljer att bara lyssna på dem. Vilket är en ganska lockande möjlighet när man tittat igenom videorna ett par gånger då musiken håller betydligt bättre. Som bonus hittar vi diskografi samt texter till samtliga låtar.

Speltid: 90 minuter Ljud: Stereo PAUL CARRACK In Concert Carrack-UK/Kommunikation/MNW

7Paul Carrack är fortfarande något av en doldis, trots framgångsrika låtar som sångare i Ace, Squeez och Mike And The Mechanics. Hans blåögda soulröst är fantastisk, så det måste vara ett glamoröst utseende som saknas. Denna konsert är musikaliskt ett under av smakfullhet, även om den kanske inte är så kul att titta på. Bonusmaterialet består av två promotionvideor.

Speltid: 114 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1, DTC 5.1

PETE TOWNSHEND Music From Lifehouse BMG

8Utsökt upptagning från två kvällar då Pete Townshend med elektriskt band och kammarorkester spelade en stor del av sina klassiska låtar med The Who och från soloskivorna. Alla har det gemensamt att de skulle ha ingått i det ambitiösa Lifehouse-projektet som dock blev för omfattande och lades ner (en stor del av låtarna hamnade i stället på The Whos bästa 70-talsalbum Who’s Next). Denna DVD fångar stämningen från Sadler’s Wells Theatre fint. Jag vet, för jag var där.

Speltid: Ca 120 minuter Ljud: Stereo och Dolby Digital 5.1

QUEEN Greatest Video Hits 1 EMI

6Queens video till Bohemian Rhapsody är nästan lika välkänd som låten den skulle marknadsföra och givetvis är det den som inleder denna videokollektion som täcker Queens videor fram till 1981. I mitt tycke var bandets musik på 70-talet vida överlägsen i princip allt de gjorde de sista 15 åren, även om ljusglimtar fanns på varje album. Men det största argumentet för att skaffa denna samling är kanske ändå att alla 16 videor på den första DVD:n mastrats och visas med bredbild samt att låtarna finns tillgängliga i surroundmixar (DTS).

DVD nummer två rymmer sex bonuslåtar, en dokumentär kallad Inside The Rhapsody (som egentligen är fyra korta dokumentärer) samt ett fotogalleri. Dessutom medföljer en rätt fin booklet, vilket inte tillhör vanligheterna i DVD-sammanhang.

Speltid: 133 minuter Ljud: DTS 5.1 (disc 1) och Stereo (disc 2)

RENÉE FLEMING Decca/Universal

8Fin dokumentär om den amerikanska operasopranen. Några citat från de musicerande föräldrarna och systern, som är ett

fan, finns med. Men i stället för att låta fan och hans mormor berätta om vilken fantastisk sångerska hon är låter man i hög grad musiken tala: på scen, vid repetitioner och i en upptagning från den minnesstund vid Ground Zero där hon medverkade. Ganska annorlunda regisserat av engelsmannen Tony Palmer, som också skrivit essän i DVD-häftet.. Bonusmaterialet ger oss en närmare titt på hur det hela började, hennes steg från klassiskt till jazz, repetitioner med mera.

Speltid: 122 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 2.0

ROGER WATERS In The Flesh - Live Columbia/Sony Music

7Waters var förstås visionären bakom Pink Floyd-album som Dark Side Of The Moon och The Wall. Något som han fortfarande lever på, eftersom de soloalbum som följt inte alls hållit samma klass. Men denna konsertupptagning dokumenterar fint höjdpunkterna ur hans karriär. Vänta er inga drastiska omarrangemang, tvärtom osar detta perfektionism in i minsta ljudeffekt. Däremot visar låtvalet hur mycket David Gilmour gjorde för att göra Waters dystopier musikaliskt njutbara. Extra kul är det att Waters tagit med den långa Dogs (som täckte nästan en LP-sida av 1977 års underskattade Animals) och Set The Controls For The Heart Of The Sun, som härstammar från en annan och betydligt fluymmigare Floyd-era. Bandet är förstås noggrannt handplockat. Fina insatser gör Jon Carin (sång) och Doyle Bramhall 2 (gitarr) som Gilmourkopior.

Ändå är det påtagligt hur Gilmours nya DVD, där alla låtar är omarrangerade, andas en helt annan musikalisk vitalitet än Waters återanvändning. Men att det hela låter fantastiskt och är en njutning från början till slut är förstås det viktigaste. Här finns också en dokumentär om turnéförberedelserna som låter påskina att Waters är en lättsam prick (vilket motsäger alla andra källor) och skrivna biografier om samtliga medlemmar i kompet.

Speltid: 170 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0

ROXY MUSIC Live At The Apollo Warner Music

7Förra årets återföreningsturné med Roxy Music var extra kul för de som följde hela bandets ordinarie utgivning mellan 1972 och 1982. Man spelade nämligen låtar från samtliga album, vilket inte alla återförenade band tenderar att göra. Denna konsertupptagning är gjord på Apollo i London, och inte det legendariska soulstället i Harlem. Ett spelglatt band framför 20 låtar. Musikaliskt verkar de vara i högform, men ljudet är lite kliniskt och saknar den värme och närhet som fanns på flera av bandets album, i synnerhet de sista. Mest sticker trumspelet ut. Bandet har nämligen åter rekryterat den snärtige originaltrummisen Paul Thompson (som senast spelat på pubar och knappast väntade sig ett samtal från miljonärerna Bryan Ferry, Phil Manzanera och Andy McKay). Med Thompson i ryggen låter de gamla, mer aggressiva låtarna helt rätt igen och den aviga attack som karakteriserade de tre, fyra första albumen är äntligen tillbaka.

Förutom konserten rymmer denna DVD en 17 minuter lång dokumentär som blandar frisk mellan en presskonferens, repetitioner och några intervjuer i limousiner. Denna känns dock ganska fragmentarisk och inte innehåller några avslöjande detaljer kring bandet. Konserten är dock den bästa liveupptagning hittills som jag hittat på video eller DVD.

Speltid: 105 minuter (konserten) samt 17 minuter (dokumentär) Ljud. Dolby Digital 2.0 och 5.1 samt DTS 5.1

SEX PISTOLS The Filth And The Fury

9Julien Temples socialt belysande dokumentär över Sex Pistols korta och kaotiska karriär förvandlas snart till en elegi över hela punkeran. Blir också ett slags avbön (Temple regisserade även den förljugna, Malcolm McLaren-manipulerade The Great Rock N’ Roll Swindle). Alla medlemmar som är vid liv känns uppriktiga och verkar inte syssla med historierevisionism. Framför allt tack vare en efterlängtad icke-sensationalistisk och balanserad inblick i Sid Vicious tragiska öde.

Speltid: 100 minuter Ljud: Stereo

SEX PISTOLS Classic Albums - Never Mind The Bollocks

7Julen 2002 är detta album tillsammans med Deep Purples Machine Head det senaste som granskas i den ambitiösa serien Classic Albums. Originalsättningen i punkens galjonsfigurer Pistols är nu mer än dubbelt så gamla som när plattan gjordes och har fått distans till hela punkeran. Liksom i The Filth And The Fury (som dock är ett bättre köp) attackerar de sin manager eller mismanager som alla, inklusive McLaren själv, brukar kalla honom för att vara både cynisk och fullständigt tondöv. Men det som 1977 framstod som en bulldozer av oväsen låter i dag som ganska klassisk rock, influerad av bland annat The Kinks, om än med Johnny ”Rotten” Lydons dementa röst i fronten.

SVT brukar sända program ur Classic Albums-serien ibland, bland annat har man avverkat British Steel (Judas Priest), Transformer (Lou Reed), Goodbye Yellow Brick Road (Elton John), Rumours (Fleetwood Mac) och The Band (The Band). Det skulle inte förvåna mig om även denna dyker upp i rutan.

Speltid: 100 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

THE SMASHING PUMPKINS Viewphoria Virgin

7Smashing Pumpkins skilde sig från de flesta andra band inom grungevågen genom att vara briljanta musiker och ha en vidare musikalisk palett än bara influenser från Black Sabbath, Kiss och Zeppelin. En likhet med Nirvana var dock att de erkände att de tagit intryck av både ren radiorock som Boston och progressiv avantgarde-rock som King Crimson. Bandet slutade något överraskande efter sitt hårdrockigaste album, strax efter att de anlitat en viss Sharon Osbourne som manager. Ozzys fru lämnade sitt jobb med hänvisning till medicinska skäl: ”Billy Corgan makes me sick”.

På denna fullspäckade DVD finns rikligt med konsertupptagningar, både från vanliga shower och TV-framträdanden. Många tagningar och arrangemang är alternativa och här finns många godbitar men den larmiga versionen av Disarm är speciellt tung och den akustiska Cherob Rock funkar utmärkt i opluggad version. Alla låtar visas i sin helhet. Dessutom intervjusektioner och bonusmaterial filmat av medlemmarna själva.

Speltid: 141 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital Stereo

THE BAND The Last Waltz (Director’s Cut) MGM Home Entertainment

9Jag såg den på bio 1978 och blev på kuppen gubbrockare vid 12 års ålder. En del av konserten filmades inte på grund av tekniska prioriteringar (på CD-boxen som släppts av Warner Music finns hela konserten) men Martin Scorceses mästerverk är här så komplett det kan bli. Fantastiskt ljud och fina framträdanden från bland annat en energisk Van Morrison, en vän Joni Mitchell, en kokainspäckad Neil Young och en cool Dr John. Men bäst av alla är The Band själva. Det har tvistats om vilka som har rättigheterna till att släppa DVD:n i Europa, film- eller skivbolaget. Jag köpte mitt exemplar i England.

Speltid: 112 minuter Ljud: Dolby Surrond och 5.1

THE RUTLES All You Need Is Cash Second Sight

7Den märkligt välbekanta historien om The Rutles har nu bland annat utökats med ett alternativt ljudspår med kommentarer av den huvudsakliga upphovsmannen Eric Idle (Monty Python), samt en intervju med densamme. Dessutom borklippta scener med Mick Jagger och Paul Simon. Den som kan historien om The Beatles njuter av alla anspelningar på anekdoter ur bandets väldokumenterade karriär. Lite besläktad med Spinal Tap. Men framför allt är detta ett verk av Eric Idle (manus) och Neil Innes (låtar).

Speltid: 80 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

THIS IS SPINAL TAP Janus Films/Criterion Collection 10Om du är det minsta intresserad av rockvärlden och humor är detta den bästa kombinationen. Tre amerikanska skådespelare med sedan länge övergivna rockstjärnedrömmar slog sig 1984 samman med den då relativt okände regissören Rob Reiner. Tillsammans skrev man ett manus som lämnade mycket öppet för briljanta improvisationer samt skrev ett gäng låtar med intentionen att göra dem så mediokra inte usla som möjligt. Tonträffen är fullständig in i minsta replik och birollsbesättning och de engelska dialekterna visar på en genuin musikalitet. Dess lågmälda och intelligenta ton gör att den ligger nära, nära verkligheten.

Spinal Tap är med rätta den mest klassiska rockparodin. Kolla också in Chistopher Guest (favoritmedlemmen Nigel Tufnel) i hans egen långfilm Best In Show som är hundutställarvärldens motsvarighet. Det är också underbart att höra de separata ljudspår där skådespelarna respektive regissören kommenterar filmen.

Speltid: 84 minuter (plus bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital Stereo och Dolby Surround

TODD RUNDGREN Live In San Francisco Eagle/BMG

4Det finns ett antal DVD-skivor med kultartisten Todd Rundgren på marknaden. Denna är den senaste och är inspelad live 2001 på Maritime Hall i San Francisco. Denna gång valde Todd att tillsammans med en trummis och en basist (Kasim Sulton från Todds numera avsomnade bandprojekt Utopia) bilda en ”powertrio”. Todd själv sjunger förstås och spelar gitarr. Tonvikten är av naturliga skäl på den rockigare sidan av den mångsidige Todds repertoar. Tyvärr är spelet slarvigt och låter ganska illa jämfört med hans andra solo-DVD Live In Japan (som är en bra mix ur de första 25 åren av hans karriär och rekommenderas varmt) och de liveupptagningar med Utopia som existerar. Endast för Toddheads.

TODD RUNDGREN The Desktop Collection and 2nd Wind Live Recording Session Image/BMG

7Todd Rundgren var tidig med att omfamna musikvideokonceptet och visade redan på 70-talet sina nya videor för musikjournalister som sa ”kul grej, men vad ska man ha dem till?” (som Expressens Lars Lindström uttryckte det). Hans video till Time Heals var den andra video som visades på MTV någonsin (den första var symboliskt nog The Buggles Video Killed The Radio Star). Givetvis har Todd fortsatt arbeta med dataanimerade eller bearbetade videor.

På denna DVD finns sex av dem samlade. De fanns tidigare på köpvideo. Men de är ”arty” och mest för de redan invigda (bara två av sex tillhör hans starkare alster rent musikaliskt). Desto intressantare är dokumentären från inspelningarna av albumet Second Wind (1991). Här hade man riggat upp en hel studio på scen och bjöd in en publik som, på villkoret att de var tysta, fick se hur man spelar in en platta live i studion. Det är alltså riktiga ”performances” inför publik som hörs på skivan, även om den skiljer sig från de flesta liveskivor genom att enbart rymma nytt material och ha en tyst publik.

Här finns också intervjuer med både Todd och hans musiker (folk från The Tubes, Grateful Dead, Bourgeois Tagg med flera). Det hela var sannolikt från början inspelat för att ingå i ett ”electronic press kit” (material som skickas till media i samband med en ny skiva) och är ganska lågbudgetartat men ger en fascinerande inblick i hur denne mångsysslare tänker och arbetar.

Speltid:68 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

YES Yesyears Warner Music

9Så här ska en karriärsammanfattning se ut. Öppenhjärtiga intervjuer med alla väsentliga medlemmar, rikligt med konsertupptagningar och en speltid som ger karriären rättvisa. Visst kan man ironisera över att filmen uppehåller sig rätt länge vid den då aktuella skivan och turnén Union, som samtliga medlemmar i efterhand avfärdat som en skivbolagsidé. Den alltid like snärtige Rick Wakeman säger att han kallar Union för Onion för att den får honom att gråta. Men man får som helhet en god bild av medlemmarnas roller i bandet. Hur mycket Jon Anderson än försöker kan han inte dölja att han saknar humor och gärna tar åt sig äran för bandets finaste stunder. Trevor Rabin ger i sin tur gärna exempel på sin allmänna kompetens och fina skolning. Den numera nyktre alkoholisten Rick Wakeman verkar vara den mest avslappnade och självironiske killen medan Chris Squire sluddrar sig igenom en vinfrukost på bästa Spinal Tap-manér. Bill Bruford verkar helst inte ens vilja bli förknippad med Yes och ser sin medverkan i gruppen som en läroperiod innan han började spela ”riktig” musik (King Crimson, jazz och fusion). Även Yes belackare lär kunna få en rolig stund av denna film.

Speltid: 140 minuter Ljud: Dolby digital 2.0 och 5.1

YES Symphonic Live BMG

8Yes gjorde nyligen en uppryckning med albumet Magnification (där stråkarna är med även på studioplattan). Detta är en lysande ljudupptagning och till skillnad från på konserten på Cirkus hörs faktiskt orkestern ordentligt. Mumma för fansen, förmodligen outhärdligt för den som har svårt för genren. Dokumentären om inspelningen av Magnification känns pliktskyldig och oinspirerad. Men konserten är så bra man kan vänta sig från dessa veteraner. Jon Anderson förblir ett charmigt airhead som får Di Leva att kännas extremt jordnära.

Speltid: 194 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0

gyllene cirkeln - en veritabel skattkista ger kropp åt en explosiv epok i svensk jazzhistoria

ÅKE ABRAHAMSSON M.FL. Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 1960-talet (Bokförlaget Prisma)

Vilken tid det måste ha varit. På 60-talet verkade allt hända. Efterkrigstidens återhållsamhet släppte äntligen, och i princip alla konstarter och uttrycksformer verkade explodera av fantasi, insikt, upptäckarglädje och hänsynslöst gränsöverskridande. Det var en ny tid. Eller som författaren och jazzkännaren Åke Abrahamsson uttrycker det: ”Nytt var pubar, pizzor, p-piller och porr. På Tyrol och Berns underhöll Hasse och Tage; 1960 startade den vitala Stadsteatern, och på Dramaten härskade 1963-66 den demoniska Ingmar Bergman, vars filmer utomlands gjorde ångesten till svenskt varumärke. / .../ Pontus Hultén öppnade upp Moderna museet och sprängde konstbegreppets gränser. /.../ Och på Sveavägen 41 låg Gyllene Cirkeln, 1960-talets jazzcentrum. För säga vad man vill: trots kritiken av kapitalismen och USA:s krigsföring var det den amerikanska kulturen som gällde.”

Orden är tagna ur inledningen till den magnifika boken Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 1960-talet, en veritabel skattkista som genom text, bild och musik ger kropp åt en explosiv epok i svensk jazzhistoria. Det handlar om åren mellan 1962 och 1967, den tid då Restaurang Gyllene Cirkeln var ”det” stället, ja själva navet i det svenska jazzlivet. På Cirkeln spelades nämligen jazz av absolut världsklass. Spännvidden var fenomenal – från gamla rävar som Coleman Hawkins, Teddy Wilson och Erroll Garner till yngre radikaler som Charles Lloyd, Albert Ayler, Don Cherry, Keith Jarrett, George Russell (den modala jazzens uppfinnare) och Ornette Coleman. Det var alltså här, i denna lilla restaurang, under några intensiva kvällar i november 1965, alldeles invid Sveavägen i Stockholm, som den sistnämnde spelade in sina två klassiska Blue Note-plattor At the Golden Circle volym 1 och 2. Fattar ni? På Cirkeln spelade de flesta av 60-talets framåtblickande jazzare (bara de dyra superstjärnorna som kunde fylla Konserthuset undantagna). Där satt modernismen i väggarna. Musiken var så långt ifrån museal man över huvud taget kan tänka sig. På Gyllene Cirkeln skapades ett direkt tidsuttryck. Utvecklingen skedde på plats. ”Alla” spelade där!

Dexter Gordon, Archie Shepp, Donald Byrd, Johnny Griffin, Cecil Taylor, Bud Powell, Kenny Dorham, Lou Donaldson, Mark Murphy, Carla Bley, Eddie Harris, Stanley Turrentine, Brother Jack McDuff, Ben Webster, Art Farmer, Krzystof Komeda, Booker Ervin och många fler. Alla stod de på Gyllene Cirkelns scen. Det gjorde också inhemska storheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Rolf Ericson och Bengt Hallberg, samt en hel drös yngre svenska jazzkatter som blommade ut på Cirkeln, ofta genom att lira med sina utländska bröder: Bernt Rosengren, Lalle Svensson, Lars Färnlöf, Bosse Broberg, Lasse Sjösten, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Janne ”Loffe” Carlsson, bara för att nämna några.

Många jazzhjältar återvände till Cirkeln gång på gång. För pianogeniet Bill Evans blev det ett andra hem, en plats där han kände sig bekväm och avslappnad, där han flera gånger toppade sig själv, sanslöst kreativ och sorgligt nerknarkad. Vid första besöket, på sensommaren 1964, passade han också på att spela in den legendariska plattan Waltz for Debby med Monica Zetterlund. Fritänkaren Don Cherry var en annan flitig besökare, och i oktober 1965 var han på plats med den argentinske blåsaren Gato Barbieri i bandet. Två månader senare spelade de in milstolpen Complete Communion för Blue Note. Vid andra tillfällen improviserade Cherry tillsammans med svenska kollegor, särskilt tenoristen Bernt Rosengren, en av de svenska friformspionjärerna.

Rosengren blev också anlitad av pianisten och kompositören George Russell, en annan stammis, bosatt i Stockholm under många år på 60-talet. När Russells storband spelade på Cirkeln i januari 1967, med bland andra Rosengren och Cherry, saxofonisterna Jan Garbarek och Christer Boustedt, trumpetarna Maffy Falay och Bosse Broberg, gitarristen Rune Gustafsson och trummisen Jon Christensen, var det som ett enda stort klimax. Spelningen hette Big Bang 67. Den blev avslutningen på Gyllene Cirkelns tillvaro som renodlad jazzklubb, en storartad sorti som samlande gräddan av den progressiva, nordiska jazzen under namnet Emanon Big Band. På den suveräna cd som följer med boken kan man höra deras version av Ezz-thetic. Den är ohyggligt bra. Faktiskt något av den ösigaste jag någonsin hört. På ett av bokens alla fotografier kan man sedan – för att toppa en redan stor upplevelse – studera bandets saxofonsektion, dirigerade av en auktoritär George Russell. Koncentrationen är maximal. ”Han skrev ju så svårt”, berättade Bernt Rosengren när jag intervjuade honom för några år sedan. Bilden fångar känslan av exalterad utmaning, samma känsla som hörs i musiken.

I mina ögon uppfyller denna bild alla krav på stor jazzfotografi: närvaro, gestik, miljö och stämning. Bakom fotot står svenske fotografen Christer Landergren. Tillsammans med Nils Edström har han plåtat bokens alla hundratals fotografier från åren på Cirkeln, ett helt makalöst bildmaterial som förärades en separatutställning på Stockholms Stadsmuseum 1995, något som också blev upprinnelsen till den här boken. Nils Edström är antagligen inte lika känd som Landergren, han blev skivproducent efter 60-talet, men som fotograf står han för några av bokens verkliga visuella brännpunkter. Till exempel bilden på Dexter Gordon som tar en rökpaus, för ett ögonblick coolast i hela världen. Eller den på Karin Krog där ljuset elegant skulpterar hennes hår. Eller den på Don Cherry med sin kornett i skarp siluett. Eller den på Jimmy Woode Sr där pianots tangentbord avspeglas i glasögonen. Det är förtrollande. Helt och hållet på samma nivå som stora internationella jazzfotografer som William Claxton och Francis Wolff.

Så till texterna. Åke Abrahamsson har skrivit merparten av textmaterialet och han vet vad han talar om: 1964 tog han över som musikansvarig på Gyllene Cirkeln efter initiativtagaren Bengt ”Abbe” Johansson. Bland de övriga namnen märks jazzskribenten Hans Fridlund och redaktören Roger Bergner. Det som berättas är en fängslande jazzhistoria med Gyllene Cirkeln som dramatisk spelplats. I princip allt som hände i USA och i övriga Europa speglades på denna stockholmska scen, och just därför är det också i mångt och mycket historien om hela 60-talsjazzen som Abrahamsson & Co berättar, byggd på såväl egna erfarenheter som rundfrågningar och efterforskningar, men alltid filtrerad genom minnets rökdimmor och kärleken till musiken. Bland kapitelrubrikerna finns ”Funken rämnar”, ”Mjuka och hårda boppare”, ”Än friare former” och ”De komma från öst och väst”, och det är ingångar till en story som snyggt blandas med alla fotografierna på totalt ungefär 180 sidor. Det är ingenting annat än essentiell läsning för alla som gillar jazz det minsta.

För alla kalenderbitare finns sedan den avslutande genomgången av alla spelningar på Gyllene Cirkeln och den kompletta diskografin över alla inspelningar. Helt oundgänglig är däremot den medföljande cd:n som samlar ett delikat urval av Cirkeln-sessions. Där rasar Lars Gullin loss i Charlie Parkers Donna Lee, Bill Evans gör Time Remembered tillsammans med Palle Danielsson på bas och Rune Carlsson på trummor, och Kenny Dorham fräser fram Scandia Skies ur sin trumpet.

För alla vi som inte ens var födda när Gyllene Cirkeln slog igen räcker denna samling text, bild och musik riktigt långt.

Tobias Brandt