recensioner
blues och fulländad kärlek THE WHITE STRIPES Elephant Playground Hur ska man egentligen tackla White Stripes? Jag kan inte erinra mig en enda publikation som inte charmats av denna duo. Eller ens en enda musikälskare. På Berns förra året trodde jag att mina förväntningar var för höga när de första gången uppträdde i Sverige på stor scen. Så var givetvis inte fallet. Efter några minuter hade de inte bara stulit mitt utan hela publikens hjärta och dessutom masserat och krossat det med en energi som inte skådats sedan...ja, jag vet inte men sedan lång väga tillbaka i alla fall. Samma fenomen utspelar sig inför gruppens fjärde album och nu är det nästan en smärtsam upplevelse att ta sig an den. Tänk om de förlorat? Men tydligen är det dags att börja lära sig, för White Stripe rockar byxorna av vilken myndig politiker som helst. Det är löjligt bra! I stunder när Jack White hanterar sin gitarr med sådan kärlek för blues undrar man vad The Strokes och de andra i samma liga egentligen har eller hade att erbjuda. Trots att antalet medlemmar inte överstiger två svider White Stripes smärtsammare och djupare än något band som
9
anser sig spela rock n’ roll. Ta bara nya spåret There’s No Home For You Here: Energin torde räcka att driva ett helt lands strömförsörjning i minst tio år framåt; Jacks röst torde räcka att ge kärlek till varje brustet hjärta; Megs totalt hänsynlösa trumspel torde räcka till att skrämma iväg både FN-arméer och terrorister. White Stripes gör det helt utan att anlita större apparater. Allt handlar om kärlek till musik, ljud och gnisslande bluesgitarrer. Den första låten som direkt sätter sig är deras rasande fenomenala tolkning av soulklassikern I Just Don’t Know That To Do With Myself. Helt i samma suveräna klass som deras tidigare version av Dolly Partons Jolene. För ett ögonblick blir jag rädd att White
Stripes placerat sig själva i facket för ”band som gör coola covers”. Det visar sig snabbt att mina tankar är bortom all relevans. Elephant ger, ger och ger. Låt efter låt skjuts iväg med sådan energi och finess att jag finner mig själv skrattandes inför denna bottenlösa kraftkälla. Men vad skiljer sig egentligen från tidigare album? Tydligast är att det finns fler lugnare spår. Meg tar ton i Cold, Cold Night. Något som hon tidigare bara gjort på en b-sida till deras flummiga julhälsning Merry Christmas From... från förra året. I samma vackra stämning fortsätter skivan med pianodominerade I Want To Be The Boy där Jack kanske gör sin bästa sånginsats på skiva någonsin. Youve Got Her In The Pocket är skivans kärleksballad med en fascinerande
1. Seven Nation Army 2. Black Math 3. There’s No Home For You Here 4. I Just Don’t Know What To Do With Myself 5. In The Cold, Cold Night 6. I Want To Be The Boy To Warm Your Mother’s Heart 7. You’ve Got Her In Your Pocket
204 | la musik
reflektion av ett förhållande och dess murar som kan slita kärleken och tryggheten i stycken. Syskon, lyckligt eller olyckligt gifta? White Stripes har drivit dessa frågor till en härligt förvirrad teori bland medier och fans. I avslutande It’s True That We Love One Another, med Holly Golightly på gästsång, går de igång igen: Well it’s true that we love one another I love Jack White like a little brother Well Holly I love you to But it’s just that much that I don’t know some much about you
Så fortsätter de I en härlig duell hela låten ut i en perfekt summering av skivan. Med Elephant tar White Stripes steget tillbaka till deras debut. Mer blues än punk även om det finns gott om plats för galna danser på golvet. Men framförallt har White Stripes gjort en av årets absolut främsta skivor. Vi kan faktiskt bara tacka och njuta av detta enkla mästerverk. Erik Dahlström
8. Ball And Biscuit 9. The Hardest Button To Button 10. Little Acorns 11. Hypnotize 12. The Air Near My Fingers 13. Girl, You Have No Faith In Medicine 14. Well It’s True That We Love One Another
