robert wyatt

robert wyatt Om någon artist förtjänar epitetet kultfi gur är det Robert Wyatt. En excentrisk, rullstolsbunden 58-åring med ett jättelikt vitt skägg. En man som har en av de sköraste, mest rörande sångröster man kan föreställa sig. Så väsensskilda artister som Syd Barrett, Elvis Costello, Brian Eno, Ultramarine, John Cage, Riyichi Sakamoto och Feeder har alla det gemensamt att de jobbat med Robert Wyatt. Anders Lundquist träffade honom i London.

Vi stöter ihop av en slump. Jag sitter i restaurangen på Royal Festival Hall och väntar på att en konsert med Arthur Lees Love ska börja. Eftersom det är här Meltdown-festivalen varje år arrangeras sitter jag och funderar lite över förra årets gala, där Robert Wyatt var gästarrangör. Döm om min förvåning när just Wyatt en minut senare sitter vid bordet intill. Jag sneglar en stund men inser snart att det enda man ångrar är det man inte gjorde. Så jag tar mod till mig och går fram och frågar om han skulle ha tid med en intervju någon gång de närmaste dagarna. ”Inga problem, det är bara kul att träffa dig, Anders” säger den tillmötesgående Wyatt, vänlig som en jultomte. ”Vi ses här i morgon eftermiddag klockan tre!”. Sagt och gjort, dagen efter rullar Wyatt in, på minuten klockan tre. Det är tur för dig att vi inte tog ditt nummer, säger han. Det blev mycket vin i går och om vi hade kunnat nå dig så hade vi nog ställt in! Nu är han dock i god form och blir kvar i två timmar.

När du började, kunde du föreställa dig att du 40 år senare skulle göra ungefär samma saker?

– Nej, för jag trodde alltid att mitt liv skulle sluta när jag var 55, alltså år 2000. Jag hade en idé om att jag liksom Sun Ra skulle försvinna till en annan planet. Så det här århundradet ingick på något märkligt sätt inte i min plan. Jag känner mig som en skådespelare som är kvar på scenen fast det är en annan pjäs än den jag repeterat som framförs. Jag känner mig med andra ord rätt dum och vet inte vad min roll i allt det här är. Men Alfie har hållit mig igång, hon har en bättre instinkt för preservering. Wyatt refererar till hustrun Alfreda Benge, som sköter det mesta av ruljansen, dels när det gäller det gemensamma hemmet på landsbygden ett par timmar bilväg från London. Hon sköter också de praktiska aspekterna av Wyatts karriär. Allt detta berättar hon när han rullat iväg för att köpa kaffe. Men inte utan ett meningsutbyte som jag misstänker inte är det första i sitt slag. ”Jag fixar det!” säger Alfie. ”Nej, jag gör det” säger Robert bestämt. ”Du kan inte få med dig två koppar!” ”Det kan jag visst det, watch me!”. Han är som ett barn, han kommer att spilla, säger Alfie med spelad irritation, medan hon berättar om sina olika roller. Alfie är manager, hemmafru, omslagsmakare (ofta skönt naivistiska målningar), personlig assistent och den nödvändiga blåslampa som ser till att maken kommer ut och gör saker (exempelvis går på konserter) när han själv tycker att det av praktiska skäl är enklast att stanna hemma. Wyatt är snart tillbaka. De kommer ut med kaffet, de är så snälla här. Alfie suckar, men ser lättad ut. Intervjun kan börja på riktigt. Robert påstår blygsamt att han började med musik för att han inte kunde något annat.

”och hade inga bra Jag var dålig i skolanbetyg. Jag blev skogsarbetare, jobbade i kök och var gatumusikant. Men min huvudsakliga infl uens till att börja med musik var alltså att jag var allmänt obegåvad

– Jag var dålig i skolan och hade inga bra betyg. Jag blev skogsarbetare, jobbade i kök och var gatumusikant. Men min huvudsakliga influens till att börja med musik var alltså att jag var allmänt obegåvad. Men om man inte ens behärskar ett instrument ordentligt kan man alltid spela trummor i 4/4-takt i ett popband, ”a beat group”. Så det gjorde jag, men först sex år efter att jag gått ur skolan. Men vad jag egentligen gillade att lyssna på var Danny Richmond, Chico Hamilton, Billy Higgins, Elvin Jones, Jimmy Cobb ja, alla 50-talets stora jazztrummisar. Mycket av det jag gillade var svårt att omsätta i pop, även om vi försökte spela lite jazzigt. Jag gillade också mycket av 60talssoulen, Otis Redding, Booker T. och liknande. Och om du då hade bett mig lista favoritsångare så hade listan förmodligen både börjat och slutat med Ray Charles!

ROBERTS PASSIONER VAR JAZZ, POLITIK

och låtskrivande men han hade alltså inte den blekaste aning om vad han skulle göra av sitt liv. – Jag var inte intelligent nog för att läsa på universitetet. Du kanske tror att det var rastlöshet eller annat, men varför använda eufemismer, jag var helt enkelt inte smart nog, skrattar Wyatt.

Han var med om att bilda kultbandet Soft Machine, där han var trummis och sångare. De var ett avantgardistiskt jazz/prog/pop-kollektiv som på 70-talet ansågs tillhöra den så kallade Canterburyscenen. Även om Robert själv tillstår att det snarare än en ”scen” handlade om fristående band som inte hade så mycket gemensamt. Eran har i alla fall ynglat av sig i form av många intressanta soloartister som är aktiva än, däribland Robert Wyatt själv. Men hans avvecklande av trumspelet var inte frivilligt. För 30 år sedan drabbades han av en olycka som skulle förändra hans liv. Han föll ut från ett fönster och förlamades från midjan och ner. Sedan dess har han varit rullstolsbunden och alltså inte kunnat hantera ett komplett trumset. Å andra sidan är han något av en multiinstrumentalist. Och hans största tillgång är och förblir en skör, ljus och bräcklig röst som kan få vuxna människor att gråta.

Vilka av dina soloalbum är du mest nöjd med?

– Jag är egentligen mest nöjd med det faktum att jag lyckats göra så mycket, för det är svårt att variera sig. Men den nya mixen av Dondestan, kallad Dondestan Revisited, som RykoDisc gav ut i slutet av 90-talet är jag nöjd med. Jag försökte få den att låta som en helhet, en komplett utgivning - inte bara ”en gammal man och hans sånger”, om du förstår vad jag menar. Textmässigt gillar jag Old Rottenhat. Men jag är ingen bra musikkritiker, speciellt inte när det gäller mina egna skivor. Dessutom är jag jävig!

”Jag tycker att folk som Nile Rodgers och många andra svarta musikmakare ligger tio år före. Det är dem vi ska titta på om vi vill ha vägvisare. Chic var lite som ABBA , de var oerhört bra men passade liksom inte in någonstans i det musikpolitiskt korrekta klimatet

Jag vänder mig till Alfie och frågar vilken skiva eller låt som säger mest om hennes make. Inte oväntat svarar hon en låt från första albumet med sidoprojektet Matching Mole (vars namn är en ordlek på den franska översättningen av gruppnamnet Soft Machine). Låten heter Signed Curtain och är en sparsmakad ballad, sjungen med vad en slölyssnare kan uppfatta som naken innerlighet. Men vad är det Robert sjunger egentligen?

This is the first verse and this is the chorus or perhaps it´s a bridge or just another part of the song that I´m singing

and this is the second verse it could be the last this is the second verse and it´s probably the last one and this is the chorus or perhaps it´s a bridge or just another key change never mind it doesn´t hurt it only means that I’ve lost faith in this song ´cause it won´t help me retune

Om man betänker att detta kommer från en person vars texter ofta är väldigt allvarliga och politiskt laddade är den extra avväpnande. – Den är väldigt Robert, ler Alfie. Men jag gillar också Last Straw från Rock Bottom och The Sight Of The Wind på Dondestan. Och jag gillar hela albumet Shleep. Robert har också varit med på en samling där folk satt musik till texter av Garcia Lorca, i Roberts fall en fragment från en pjäs. Jag tycker det är hans bästa musik någonsin. Men jag har lite svårare för Old Rottenhat, för texterna och musiken går inte riktigt ihop för mig. Många av melodierna är oerhört vackra men orden är hårda, politiska och praktiska, vilket ställer sig i vägen för musiken. – Bara folk som inte förstår engelska borde få lyssna på den! föreslår Robert lekfullt. För när jag själv lyssnar på flamenco eller något så lyssnar jag på röstens betydelse, inte ordens.

Årets första nummer av rockmagasinet Mojo var tillägnat engelska excentriker. När man listade 50 klassiska album av artister i den kategorin var Robert Wyatt inte oväntat med. Jag dristar mig att fråga om han ser sig själv som en excentriker. – Em...gosh, säger han, något överrumplad av frågan. Nej, jag är inte introspektiv på det sättet. Jag känner mig förstås fullständigt normal. Det gör väl de flesta. Jag skulle aldrig vara vare sig konventionell eller excentrisk på ett medvetet sätt. Jag vill inte försöka vara annorlunda. Inte likadan som alla andra heller. Jag har egentligen ingen koll på hur jag uppfattas utifrån. Men för mig är jag helt normal!

Men många av dagens popartister vill vara förstådda av alla i publiken, hela tiden. De raderar allt som inte är minsta gemensamma nämnare. Så bara genom att ha med saker som är öppna för olika tolkningar kanske man är excentrisk?

– Kanske det, skrattar han roat. Men eftersom jag sällan uppträder får jag sällan någon omedelbar feedback. Därför är det svårt att veta hur det man gjort uppfattas. Jag gör en skiva, den försvinner ut i rymden och det kan dröja länge innan jag får någon egentlig respons. Och jag läser inte recensioner av mina egna skivor. Det är liksom inte min ensak vad andra tycker eller om de får ut något av det. En recensent har en dialog med läsarna, inte med artisten. Jag tror inte det är hälsosamt om artisten är för engagerad i vad andra tycker. Men i dag tycker jag att politiker är ännu värre än popstjärnor. Det är deprimerande hur politiker konstant tänker på hur deras åsikter mottas, vad folk tycker om dem och deras politik och funderar på hur de ska ändra den för att bli mer populära. Det är ju inte så det ska fungera. Jag får lust att säga till politikerna: ”gör det du tror på och anser är rätt och låt sedan folk bestämma om de vill stödja dina idéer”. Men de är patetiska med sin besatthet av att vara omtyckta.

Alfie läser i egenskap av manager recensioner av Roberts plattor. – För framtida referens. Om de verkar insiktsfulla, intelligenta och

konstruktiva så hamnar de i min bok över bra journalister, sådana som kan fungera i en intervjusituation. Men om de skriver något dumt så vet jag att det är en dålig idé att sammanföra dem med Robert.

ROBERT WYATT HAR GJORT EN hel del covers genom åren. Ofta ganska oväntade sådana. Han fick till exempel på 80-talet en hit med en varm, väldigt allvarlig version av Monkees gamla hit I´m A Believer (skriven av Neil Diamond). Han har spelat in låtar av Peter Gabriel och Elvis Costello. Han har spelat in jazzstandards som Strange Fruit. Men det kanske mest oväntade covervalet var At Last I´m Free, en ganska okänd ballad av funk/discogruppen Chic. – Det måste finnas minst ett par skäl till att göra en cover. Det räcker inte med att det BARA är en bra låt, eller att den BARA har ett budskap jag kan skriva under på. Men om det finns flera anledningar för mig att spela in en låt, så gör jag det. Ett bra exempel är min cover på Chic. Jag retade mig på att den extraordinärt höga kvalitén på svart populärmusik antingen inte togs på allvar eller togs för självklar. Hela problemet blev uppenbart för mig när jag talade med en amerikansk musikjournalist. Han var exalterad över någon ny våg av postmodern, alternativ rock av intellektuella vita band som var inne den månaden. Och jag sa ”men den svarta musiken då?” och han svarade. ”Jo, men den är ju alltid bra”. Vilket för mig åskådliggjorde problemet väldigt bra. För nästan all bra rock och all bra jazz har sin bas i groove och dansmusik. Och när jag hittade den här fina balladen med Chic gömd på en av deras plattor kände jag ”den här kommer folk att missa, för folk kommer bara att söka efter något att dansa till”. Så jag ville liksom rädda låten, ta ut den ur det sammanhanget och presentera den i ett helt annat. Men jag tycker att folk som Nile Rodgers och många andra svarta musikmakare ligger tio år före. Det är dem vi ska titta på om vi vill ha vägvisare. Chic var lite som ABBA, de var oerhört bra men passade liksom inte in någonstans i det musikpolitiskt korrekta klimatet. Mina rötter var ju jazz och soul, så för mig var sådant som Chic inget annat än en modern fortsättning. Jag kan inte föreställa mig att göra musik om jag inte fick den här konstanta källan av förslag och inspirationskällor från svart musik. Om det bara fanns vita på vår jord hade jag nog aldrig blivit intresserad av musik. Ett annat exempel på covers är Garcia Lorca-tolkningen. Han var en begåvad, mystisk poet men hans liv och gärning har också en politisk betydelse. Han blev dödad av fascister, vilket ger en extra tyngd åt det han skrev.

VI AVSLUTAR MED ATT TALA lite om Meltdown. Varje år arrangeras alltså på Royal Festival Hall i London denna eklektiska musikfestival. Och varje år ombeds en ny person med smak och omdöme att sätta ihop sitt drömprogram. År 2000 var personen i fråga Scott Walker. 2001 var det David Bowie. Och förra året var det alltså Robert Wyatt (årets arrangör är inte utsedd än). Inte oväntat satte Robert ihop en oerhört intressant blandning jazz, pop och världsmusik. – Det var en mycket angenäm upplevelse och jag åtnjuter fortfarande fördelar av det! I synnerhet här. South Bank är ett fantastiskt ställe för rullstolar. Jag har också lärt känna alla som arbetar här och de är underbara människor. Jag går ju alltför sällan på konserter i vanliga fall och de skivor jag lyssnar mest på tenderar att vara av döda människor, främst jazzmusiker. Min skivsamling slutade leva när Coltrane dog. Så många av de musiker jag satte upp på min önskelista för Meltdown var chansningar, jag hade själv inte upplevt dem live. Men alla spelade så fantastiskt bra. Eftersom jag har rykte om mig att vara övertygad kommunist kanske de trodde jag var musikalisk stalinist och skulle arkebusera dem eller skicka dem på koncentrationsläger om de inte spelade på toppen av sin förmåga! skrattar han.

Varje år har England något som heter Flyktingarnas Dag och lyckligtvis sammanföll den förra året med Meltdown. – I Ballroom här borta hade vi flyktingar från ett antal länder, bland annat Turkiet, Tel Aviv och Haifa, som spelade tillsammans. De var inte bara värdiga, de var en musikalisk knockout. Så det var dels skönt att ha okända artister som inte har att göra med PR-maskineriet eller har ett nytt album att promota, men också en bra chans att visa en lekfull sida hos flyktingar, inte bara skräck. Jag tycker personligen att vi borde känna oss smickrade över att folk vill komma till vårt land och att de ser det som ett tryggt ställe.

Robert tycks också ha gett David Gilmour förnyad inspiration genom sin medverkan på Meltdown med en avskalad, akustisk sättning som finns förevigad på en nysläppt, utsökt DVD. – Det där är lustigt. Jag känner David sedan förr i tiden men han är framför allt en god vän till min brors fru. Och hon hade hans hemnummer. Jag hade nog dragit mig för att gå genom byråkratin hos Pink Floyds management. Det var skönt att kunna ringa honom direkt. Dessutom är Pink Floyds medlemmar ganska anonyma och jag tycker att det i Davids fall döljer sig en mycket fin musiker bakom Floyds jättelika maskin. Så han fick chansen att göra en jordnära konsert med några musikanter, utan showaspekten. Han är en riktig musikant och har en underbar röst. Han var för övrigt jättenervös. Jag minns att jag tänkte ”om David Gilmour är nervös för att spela här, hur ska då de andra känna?”

Gilmour, som tagit det lugnt i ett antal år, är nu nära färdigställandet av ett nytt soloalbum. Robert berättar skämtsamt att ett av skälen till att Gilmour kommit igång igen är att hans barn retar honom. – När han tar fram gitarren ibland säger de ”visst, du säger att du en gång var med i ett berömt band, men vi har aldrig sett dig uppträda! Det är nog bara bluff alltihop.” Jag tror han tröttnade. Alla hans barn var inbjudna till hans konsert på Meltdown så han fick bevisa att han var musiker! skrattar Robert.

Ett axplock av artister/ grupper vars skivor Robert Wyatt medverkat på: Kevin Ayers, John Cale, Brian Eno, Syd Barrett, Caravan, Lol Coxhill, Feeder, Anja Garbarek, John Greaves,, Paul Haines, Don ”Sugarcane” Harris, Hatfield And The North, Henry Cow, Hugh Hopper & Kramer, Phil Manzanera, George Martin, Nick Mason, Matching Mole, Millennium, Raincoats, Riyichi Sakamoto, Soft Machine, John Cage, Keith Tippett Group, Ultramarine, Ben Watt, The Wilde Flowers, Working Week.

en helt vanlig gitarrhjälte från hull

Mick Ronson var en rätt vanlig kille som mötte en väldigt ovanlig kille och skrev in sig i musikhistorien. Missförstå mig inte: Jag menar inte att det var något vanligt med Mick Ronsons sätt att spela gitarr. Utan honom vore fl era av David Bowies bästa skivor inte lika bra.

Krönika: Staffan Rislund

Lyssna bara på hur han förvandlar sitt instrument till ett lasergevär i Moonage Daydream, det supersexiga råöset i Hang On To Yourself eller det klassiska riffet i Ziggy Stardust. Det är effektfullt, färgstarkt gitarrfyrverkeri av allra högsta klass. Men det är fortfarande framfört av en rock n roll-grabb som tyckte att definitionen av en bra kväll var några bärs med polarna på den lokala puben. Som inte kunde tänka sig att byta ut sina jeans mot de bisarra scenkläder Bowie lade fram åt honom förrän han fick höra att tjejerna faktiskt gillade de där knäppa paltorna. Som blev jättesur när Bowie simulerade oralsex med honom på scen. Som inte hade en aning om vad Lou Reed menade när han bad honom att spela ”gråare” under inspelningen av Transformer. En vanlig, ganska enkel kille. En hantverkare. En förbannat skicklig hantverkare visserligen, men ändå.

Mick Ronson föddes 1946 i den nordengelska hamnstaden Hull. Under sextiotalet spelade han med slamriga lokala band, jobbade på färgfabrik och på bilverkstad. Den tredje februari 1970 träffade han den relativt okände David Bowie och inom några timmar hade de inlett sitt samarbete. Detta samarbete, som sträckte sig över fyra år, är det huvudsakliga skälet till att Mick Ronson idag räknas till de stora gitarrhjältarna. I Ziggy Stardust & The Spiders From Mars som Bowies band hette, var han den största spindeln; den som sitter mitt i nätet och håller allting på plats. Böjd över sin gitarr, så djupt inne i musiken att han inte för ett ögonblick tänkte på att hålla munnen stängd eller på annat sätt försöka se cool ut. Mick Ronson var helt enkelt den perfekta sidekicken.

Men under en kort period i mitten av sjuttiotalet var det tänkt att han själv skulle bli stjärna. Initiativet kom från Bowies manager Tony DeFries som såg sitt ekonomiska välstånd hotat efter att Bowie hade fått alla att tro att han skulle sluta med musiken. Den ständigt lika penningkåta

DeFries började genast leta efter en ny guldkalv och hittade en mitt framför näsan. Mick Ronson hade både begåvningen och utseendet. Dessutom var han genom sitt samarbete med Bowie redan en mindre berömdhet bland glitterkidsen.

Så fort Ronson hade skrivit sitt namn på den prickade linjen, satte DeFries igång en marknadsföringsapparat modell XXL. Nu skulle den nya David Bowie lanseras! Att föremålet för uppståndelsen knappast matchade sin föregångare ifråga om röstresurser, låtskrivarsnille och karisma var affärsmannen DeFries inte kapabel att inse.

Förutsättningarna var alltså inte de bästa och Mick Ronsons solodebut Slaughter on 10th Avenue (1974) hade lätt kunnat bli en riktigt själlös skiva. Men alla som har hört den vet att så inte blev fallet. Delar av materialet har kanske inte åldrats med någon större värdighet, och det går knappast att anklaga Ronson för att vara världens mest uttrycksfulla sångare men på det stora hela är Slaughter On 10th Avenue en trivsamt brunmurrig, jag höll på att säga gullig, skiva. Här finns flera underhållande låtar, som versionen av Elvis Presleys Love Me Tender, Bowiekompositionen Growing Up And I’m Fine och den bombastiska instrumentala titellåten, skriven av Richard Rogers. Ändå är det svårt att bli kvitt känslan av att någon någonstans i all denna villervalla blev lurad. Kanske Mick själv som egentligen aldrig hade bett om att stå i strålkastarskenet och nu plötsligt fann sig indragen i ett gigantiskt PR-maskineri av människor som till varje pris skulle pressa in honom i en prefabricerad superstjärneroll. Kanske Tony DeFries som såg sina dollarstinna drömmar gå upp i rök. Ironiskt nog är det just glappet mellan den i detalj uttänkta förpackningen och stjärnans påfallande brist på star quality som gör Slaughter On 10th Avenue så charmig.

Trots utebliven kassasuccé fick Mick Ronson en chans till. 1975 släpptes hans andra album Play Don’t Worry. Här har låtmaterialet ännu färre svackor. Varför de effektiva hjärtekrossarballaderna This Is For You och Empty Bed tillsammans med tajta, elektriska upptempolåtar som Billy Porter (förmodligen Ronsons största stund som kompositör) och titelspåret, inte fann sin väg in i den skivköpande publikens hjärtan, är svårt att säga. Kanske beror det på de osedvanligt fåniga omslagsbilderna? Att Play Don’t Worry idag mest är omtalad för den Bowie-arrangerade versionen av Velvet Undergrounds White Light/White Heat känns hur som helst en smula orättvist.

Vid det här laget hade Bowie börjat röra sig bort från den elektriska popmusiken mot, i första hand, soulen. Att han inte längre såg sig ha någon användning för sin gamle gitarrist, känns logiskt. Säga vad man vill om Ronson men någon större känsla för svart musik visade han aldrig tecken på. Mycket lite finns skrivet om brytningen mellan dem. Visst hände det att Ronson under kommande år klagade över att han aldrig såg till några pengar för de alltjämt storsäljande skivor som han hade varit en så viktig del av, men i övrigt förblev deras separation en angelägenhet för dem och inga andra. En liten ledtråd till vad Mick kände för sin forna arbetsgivare får vi kanske i titellåten på hans andra album där han beskriver en stjärna med ”enorm potential” men bara ett fåtal vänner. ”Play... don’t worry / Play... don’t care / Don’t you think about them / Start your dreaming again / of tomorrow” sjunger han, och även om det är svårt att spåra någon direkt bitterhet verkar ”Play don’t worry” handla om en person som är en bättre artist än kamrat.

Inte för att Mick Ronson hade någon anledning att vara bitter. Problem att finna nya arbetsgivare behövde han aldrig lida av. Många var de stora artister som ville ha honom som gitarrist, arrangör eller producent. Bob Dylan var en, Roger McGuinn och Morrissey två andra. Någonstans där emellan hann han också spela in en tredje, medioker soloskiva och återförenas med Bowie. Men allra bäst tror jag att han trivdes med Ian Hunter. Trots att de bara släppte ett studioalbum under gemensamt namn (finfina YUI Orta från 1989) var de närmast oskiljaktiga under många år fram till Micks död i cancer 1993. Jag såg dem live på gamla Galaxy i Stockholm strax efter att YUI Orta hade kommit. Vi var väl ett trettiotal i publiken. Hunter lönnfet, i tajta svarta jeans, jättelikt afro och fastvuxna solbrillor. Ronson som vanligt i bakgrunden. Själv stod jag ett par meter från den låga scenen och väntade på att magin skulle infinna sig. Jag gillade Ian Hunter men det var inget snack om att det var Mick Ronson jag hade kommit för att se. Det var honom – gitarristen i The Spiders From Mars, mannen som fick Moonage Daydream” att fylla mitt rum med stroboskopljus - jag ville ösa all min tonåriga idoldyrkan över. Men nu, när han stod framför mig på en armlängds avstånd, gick det inte. Inte ens i introt till All The Young Dudes. Visst lät det bra men någon dyrkan kunde jag inte känna. När allt kom omkring var han ju bara var en vanlig kille som spelade ovanligt bra gitarr.