robert wyatt
Om någon artist förtjänar epitetet kultfigur är det Robert Wyatt. En excentrisk, rullstolsbunden 58-åring med ett jättelikt vitt skägg. En man som har en av de sköraste, mest rörande sångröster man kan föreställa sig. Så väsensskilda artister som Syd Barrett, Elvis Costello, Brian Eno, Ultramarine, John Cage, Riyichi Sakamoto och Feeder har alla det gemensamt att de jobbat med Robert Wyatt. Anders Lundquist träffade honom i London.
V
i stöter ihop av en slump. Jag sitter i restaurangen på Royal Festival Hall och väntar på att en konsert med Arthur Lees Love ska börja. Eftersom det är här Meltdown-festivalen varje år arrangeras sitter jag och funderar lite över förra årets gala, där Robert Wyatt var gästarrangör. Döm om min förvåning när just Wyatt en minut senare sitter vid bordet intill. Jag sneglar en stund men inser snart att det enda man ångrar är det man inte gjorde. Så jag tar mod till mig och går fram och frågar om han skulle ha tid med en intervju någon gång de närmaste dagarna. ”Inga problem, det är bara kul att träffa dig, Anders” säger den tillmötesgående Wyatt, vänlig som en jultomte. ”Vi ses här i morgon eftermiddag klockan tre!”. Sagt och gjort, dagen efter rullar Wyatt in, på minuten klockan tre. Det är tur för dig att vi inte tog ditt nummer, säger han. Det blev mycket vin i går och om vi hade kunnat nå dig så hade vi nog ställt in! Nu är han dock i god form och blir kvar i två timmar. När du började, kunde du föreställa dig att du 40 år senare skulle göra ungefär samma saker? – Nej, för jag trodde alltid att mitt liv skulle sluta när jag var 55, alltså år 2000. Jag hade en idé om att jag liksom Sun Ra skulle försvinna till en annan planet. Så det här århundradet ingick på något märkligt sätt inte i min plan. Jag känner mig som en
”
skådespelare som är kvar på scenen fast det är en annan pjäs än den jag repeterat som framförs. Jag känner mig med andra ord rätt dum och vet inte vad min roll i allt det här är. Men Alfie har hållit mig igång, hon har en bättre instinkt för preservering. Wyatt refererar till hustrun Alfreda Benge, som sköter det mesta av ruljansen, dels när det gäller det gemensamma hemmet på landsbygden ett par timmar bilväg från London. Hon sköter också de praktiska aspekterna av Wyatts karriär. Allt detta berättar hon när han rullat iväg för att köpa kaffe. Men inte utan ett meningsutbyte som jag misstänker inte är det första i sitt slag. ”Jag fixar det!” säger Alfie. ”Nej, jag gör det” säger Robert bestämt. ”Du kan inte få med dig två koppar!” ”Det kan jag visst det, watch me!”. Han är som ett barn, han kommer att spilla, säger Alfie med spelad irritation, medan hon berättar om sina olika roller. Alfie är manager, hemmafru, omslagsmakare (ofta skönt naivistiska målningar), personlig assistent och den nödvändiga blåslampa som ser till att maken kommer ut och gör saker (exempelvis går på konserter) när han själv tycker att det av praktiska skäl är enklast att stanna hemma. Wyatt är snart tillbaka. De kommer ut med kaffet, de är så snälla här. Alfie suckar, men ser lättad ut. Intervjun kan börja på riktigt. Robert påstår blygsamt att han började med musik för att han inte kunde något annat.
Jag var dålig i skolan och hade inga bra betyg. Jag blev skogsarbetare, jobbade i kök och var gatumusikant. Men min huvudsakliga influens till att börja med
musik var alltså att jag var allmänt obegåvad
156 | la musik
