grand drive

grand drive Text: Ola Karlsson vågar vara vackra

Jag svär, första gången jag hörde You And I, från Grand Drives nya album See This

Morning In, svartnade det bokstavligen för ögonen på mig. Totalt Jävla Mörker. Knockad, tiltad och nollad låg jag där som en flane och kippade efter andan. Med en enkelhet och självklarhet som aldrig tidigare skådats den här sidan Atlanten har Londokvartetten skapat den vackraste och mest fulländade countrypop du hört sedan The Jayhawks två första album. Så fort jag vaknat till sans var jag naturligvis tvungen att få tag på bandet för att ta reda på när, var, hur, och varför. – Vi hade två ‘honnörsord’ när vi gjorde den här plattan, säger Julian, sångare och klaviaturspelare och en av två bröder Wilson i bandet, över en taskig telefonlinje från London. – Den skulle vara vacker och den skulle vara varm. Vi försökte också göra låtarna enkla och låta melodierna stå i centrum.

Vad är den största skillnaden mellan den här plattan och den förra, True Love And High Adventures enligt dig?

– Först och främst att Danny (sång och gitarr och Wilsonbroder nummer två) och jag skrev låtarna var och en för sig. Vi hade egentligen inget val, då jag bodde i Paris och han i London, men det påverkade slutresultatet. Texterna är inte riktigt lika personliga som innan heller, vi ville ha lite mer berättande historier den här gången. Sen är den mer avskalad. På förra albumet ville vi verkligen fläska på med stråkar och blås för att göra låtarna rättvisa och det gjorde vi, trots att vi fick stå för det mesta själva rent ekonomiskt. På See The Morning In hade vi av naturliga skäl (storbolag, red anm) en större budget, men ville ändå göra arrangemangen mindre och intimare.

Jim Cregan (Rod Stewart, Steve Harley m fl) har producerat. Ett lite udda val, kan man tycka. Hur kommer det sig?

– Jim hade gjort en del produktioner i USA, inga kioskvältare men bra, kvalitativa grejer så vår A&R-man i staterna föreslog honom. Vår manager kände Jim sedan tidigare och trodde på idén så vi gick på deras linje. Det behövde vi inte ångra. Sen är han ju faktiskt mannen bakom många av Roddans bästa grejer och solot i Come Up And See Me (Steve Harley), är ett av alla tiders mest spelade gitarrsolon. Sånt ger ju en del cred, he he..

Vad tillförde han?

– Han var helt enkelt en nice guy som höll ordning i klassen och huvudet kallt. Han hade en dämpande effekt på Danny och mig, tror jag. Vi bråkade i alla fall mindre när han var med. Han hade alltid kloka saker att säga också. ‘Man måste lämna plats för Gud att vandra genom rummet när man spelar in’. Såna grejer. Det gillar jag.

Såg ni till Gud under inspelningen?

– Jim säger att han såg honom vid två tillfällen. Han vill inte tala om när dock…

På tal om Rod Stewart; vissa låtar, som t.ex.

den sagolika A Little Like You kunde mycket

väl platsat på någon av Roddans tidigare plattor. Kommentar?

– Lustigt att du skulle nämna det. Vi i bandet kallade faktiskt den låten för A Little Like Rod bakom ryggen på Jim. Vi ville få till den där känslan han var så bra på, den lite folkligt melankoliska. Vi gillar ju Rods tidiga grejer så det är helt klart en komplimang om någon associerar låten till honom. Det som är lite synd är att han numera inte själv inser sitt eget bästa…

Du och Danny borde kanske skriva en platta åt honom?

– Ah, det skulle ju vara fantastiskt! Och vem vet, nu har vi ju kontakten, tack vare Jim…

Du nämnde att ni försökte göra låtarna enklare och rakare. Nu när ni skrev på egen hand blev det då en positiv konkurrens mellan dig och Danny, en sporre för att försöka överträffa varandra?

– Inte så mycket överträffa som imponera på varandra, tror jag. Fördelen med att skriva med någon från samma familj är att man kan säga vad man tycker utan att vara rädd för att trampa på några ömma tår. Vi har alltid haft stor respekt för och litat på varandras omdöme och även om man själv varit säker på att en låt är bra, har man ändå velat ha den andres godkännande så att säga. Den här gången försökte vi verkligen att skriva låtar som den andre inte skulle kunna kritisera...

Vad har ni för favoritlåtskrivare?

– Oj, det finns många. Låt se, Dan Penn/ Spooner Oldham, Van Morrison, Springsteen, Rufus Wainwright. Och Townes Van Zandt, förstås, en av de mest underskattade låtskrivare som funnits. Överhuvudtaget gillar vi låtskrivare som också gjort bra album.

Jag tittade lite på Dannys “Top Ten Albums of 2002” på er hemsida. Den liknade för övrigt väldigt mycket min egen lista, men jag slogs också av att det inte fanns en enda brittisk artist med. Hur kommer det sig?

– Oj, det har jag inte tänkt på och det har nog knappast Danny heller. Men jag antar det är för att det inte kom några riktigt bra plattor med brittiska artister förra året. Fast, mest är det nog en tillfällighet, vi gillar ju många inhemska band.

Intresset för countryrelaterad rock och americana är väl annars på topp i England, inte sant? Hur kommer det sig?

– Ja, det börjar bli riktigt stort. Jag tror det beror dels på musikklimatet överlag här, där topplistorna domineras av en massa fabricerade band med en likriktning som är rent skrämmande. Dels tror jag många börjar tröttna på musikpressens ständiga jakt på “The Next Big Thing”. Tidningarna har alltid varit bra på att hypa, men nu börjar det ta orimliga proportioner. Det handlar mindre och mindre om musik och mer och mer om coolaste looken för dagen. Oerhört tröttsamt. Jag tror folk börjar genomskåda det och vill ha musik som är ärlig, chosefri och jordnära. Som Grand Drive, hehe…

Tycker du som jag att många brittiska artister i americana-facket ofta saknar något vitalt jämfört med sina amerikanska kollegor? Att det kanske är lättare för icke-amerikaner att fastna i de stereotyper och klichéer som är förknippade med amerikansk rotmusik?

– Utan att nämna några namn måste jag säga att många dansar på parodins gräns, ja. Nog för att jag gillar en snygg cowboyskjorta då och då, men vissa tror att det automatiskt låter country för att man klär sig på ett visst sätt och pillar lite på en slidegitarr. Vi har aldrig gått in för att vara ‘americana’ eller alt.country och heller aldrig känt oss delaktiga i någon våg eller rörelse. Vi började ju med det här långt innan Ryan Adams slog igenom och dessutom tror jag vi är lite för breda för att hamna inom det facket.

Men nu ska ni i alla fall till USA för att spela på SXSW. I samband med det släpps en platta med låtar från alla era tre fullängdare. Är det viktigt för er att breaka däröver?

– Inte så viktigt att slå igenom, men det känns viktigt att åka dit. Det är en stor chans som vi vore dumma att missa. Det som vore fint med att sälja lite plattor i USA är ju att det skulle ge oss en möjlighet att leva på musiken. För även om publiken i Storbrittanien växer är det inte tillräckligt.

Ni ska även till Ibiza och spela. Det låter lite udda?

– Haha, det är det sannerligen. Vi ska spela på en festival som heter ‘Waiting for Waits’ som drivs av en emigrerad brittisk miljonär. Hans största idol är just Tom Waits och hela syftet med festivalen är att få dit honom. Den dagen han lyckas lägger han ner skiten, men än så länge kämpar han på. Dessutom måste banden avsluta sina set med en Waits-låt, haha..”

Fan, vilken cool idé! Det är onekligen uppfriskande med eldsjälar. Vad ska ni spela för låt?

– Det blir Hang down your head från Raindogs, vilket är lite roligt med tanke på att det var den första låt Ed, vår basist spelade med oss. På hans audition var det, faktiskt”.

Nu har ni ett fantastiskt album i bagaget, en USA-lansering på gång och dessutom släpps See The Morning In i hela Europa. Vad förväntar du dig av den närmsta framtiden?

– Jag har inga höga förväntningar, men hoppas så klart att det ska lossna. Det vore kul att lira i Europa också, särskilt i Sverige, med tanke på hur mycket bra musik det kommer från era breddgrader. Annars är vi säkra på vår kapacitet, hur det än går. Vi vet att vi skriver bra låtar och att vi kommer att fortsätta göra bra skivor. Det är ingen ansträngning för oss, det kommer helt naturligt. Det är ju det här vi älskar. Grand Drive kommer att finnas kvar länge än, även om vi inte säljer miljontals plattor.

See The Morning In är Grand Drives tredje fullängdare. True Love And High Adventures (RCA) från 2000 och Road Drive (Loose, 1999) som är en samling av deras tidiga EP’s är båda väl värda att leta upp.