grand drive Text: Ola Karlsson
vågar vara vackra
J
ag svär, första gången jag hörde You And I, från Grand Drives nya album See This Morning In, svartnade det bokstavligen för ögonen på mig. Totalt Jävla Mörker. Knockad, tiltad och nollad låg jag där som en flane och kippade efter andan. Med en enkelhet och självklarhet som aldrig tidigare skådats den här sidan Atlanten har Londokvartetten skapat den vackraste och mest fulländade countrypop du hört sedan The Jayhawks två första album. Så fort jag vaknat till sans var jag naturligvis tvungen att få tag på bandet för att ta reda på när, var, hur, och varför. – Vi hade två ‘honnörsord’ när vi gjorde den här plattan, säger Julian, sångare och klaviaturspelare och en av två bröder Wilson i bandet, över en taskig telefonlinje från London. – Den skulle vara vacker och den skulle vara varm. Vi försökte också göra låtarna enkla och låta melodierna stå i centrum. Vad är den största skillnaden mellan den här plattan och den förra, True Love And High Adventures enligt dig? – Först och främst att Danny (sång och gitarr
64 | la musik
och Wilsonbroder nummer två) och jag skrev låtarna var och en för sig. Vi hade egentligen inget val, då jag bodde i Paris och han i London, men det påverkade slutresultatet. Texterna är inte riktigt lika personliga som innan heller, vi ville ha lite mer berättande historier den här gången. Sen är den mer avskalad. På förra albumet ville vi verkligen fläska på med stråkar och blås för att göra låtarna rättvisa och det gjorde vi, trots att vi fick stå för det mesta själva rent ekonomiskt. På See The Morning In hade vi av naturliga skäl (storbolag, red anm) en större budget, men ville ändå göra arrangemangen mindre och intimare. Jim Cregan (Rod Stewart, Steve Harley m fl) har producerat. Ett lite udda val, kan man tycka. Hur kommer det sig? – Jim hade gjort en del produktioner i USA, inga kioskvältare men bra, kvalitativa grejer så vår A&R-man i staterna föreslog honom. Vår manager kände Jim sedan tidigare och trodde på idén så vi gick på deras linje. Det behövde vi inte ångra. Sen är han ju faktiskt mannen bakom många av Roddans bästa grejer och solot i Come
Up And See Me (Steve Harley), är ett av alla tiders mest spelade gitarrsolon. Sånt ger ju en del cred, he he.. Vad tillförde han? – Han var helt enkelt en nice guy som höll ordning i klassen och huvudet kallt. Han hade en dämpande effekt på Danny och mig, tror jag. Vi bråkade i alla fall mindre när han var med. Han hade alltid kloka saker att säga också. ‘Man måste lämna plats för Gud att vandra genom rummet när man spelar in’. Såna grejer. Det gillar jag. Såg ni till Gud under inspelningen? – Jim säger att han såg honom vid två tillfällen. Han vill inte tala om när dock… På tal om Rod Stewart; vissa låtar, som t.ex. den sagolika A Little Like You kunde mycket väl platsat på någon av Roddans tidigare plattor. Kommentar? – Lustigt att du skulle nämna det. Vi i bandet kallade faktiskt den låten för A Little Like Rod bakom ryggen på Jim. Vi ville få till den där känslan han var så bra på, den lite folkligt melankoliska. Vi gillar ju Rods tidiga grejer så det är helt klart en komplimang om någon associerar låten till honom. Det som är lite synd är att han numera inte själv inser sitt eget bästa… Du och Danny borde kanske skriva en platta åt honom?
