daniel lanois

Han har som producent till artister som Bob Dylan, U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris visat att konstnärlig integritet och miljonsäljare inte behöver vara motsatser. Han har just färdigställt sitt nya album, Shine, som släpps 22 april. Anders Lundquist möter Daniel Lanois.

Det har gått över en halvtimme sedan vi lämnat Los Angeles internationella flygplats och taxametern har just passerat 50 dollar när vi kör förbi Echo Park. Jag börjar undra hur långt det är kvar. Taxichauffören tycks läsa mina tankar. ”Nu är vi strax framme”, säger han. Och mycket riktigt. Nedanför en lummig trädgård, utanför en grind, står den holländske skivbolagsrepresentanten Jorrit och vinkar in oss. Jag är svettig och rätt groggy efter den långa flygresan, men det spelar ingen roll. Jag är hemma hos min absoluta favoritproducent. Jag befinner mig i Daniel Lanois hem. Jag blir presenterad för den i Los Angeles bosatte fransman som blivit tilldelad intervjutimmen före mig. Vi inser snart att två gemensamma timmar är bättre än en individuell och att våra frågor kan komma att komplettera varandra.

Snart kommer Lanois ut på verandan. Han ser som vanligt lite blyg ut, hejar lite förläget och sätter sig ner för lite anspråkslöst småprat med oss. Hans outgrundliga, lite sorgsna och genomskådande leende försätter en i en sorts tillstånd. Att intervjun faktiskt inletts inser jag först efter en kvart. Det hela är som en konsert med Grateful Dead; snart har ett anspråkslöst jam övergått i en fullödig spelning utan att man riktigt vet hur det gick till. Förmodligen har Lanois regisserat det hela så. Han har inte lämnat något åt slumpen. I ett rum lyser en gitarrigg med tillhörande Gibson Les Paul och pedal steel (”my first instrument and my heart and soul”), där vi på hans initiativ sätter oss för att fortsätta intervjun. Så fort samtalen kommer in på en av hans sololåtar spelar han en vers eller två ur den, liksom för att illustrera vad han talar om. Eller kanske för att hans ordförråd inte räcker till och han behöver en andningspaus. Inför oss, en publik på två personer, spelar han passionerade versioner av klassiker som The Maker, Still Water, och sånger från det kommande albumet Shine (Anti/Epitaph), som släpps 22 april. Mest gåshudsframkallande av de låtar Lanois fingrar fram i sitt hus är den på en gång smäktande och hjärtskärande instrumentallåten J J Leaves L.A., som framförs på pedal steel. Den har ingen text, men jag föreställer mig en person som i likhet med många andra flyttat till Los Angeles med stora drömmar, men efter några år inser att han aldrig kommer att nå dit och flyttar hem. Det är bara ett namn, den handlar inte om någon speciell J.J. När Lanois spelar på sin Les Paul inser jag hur lite av hans gitarrsound som faktiskt är baserat på effektpedaler och hur mycket som sitter i fingrarna och speltekniken. Med ett i princip rent ljud får han genom att sprätta med fingrarna och slå på gitarrkroppen fram det extremt levande, organiska ljudet. Han behandlar gitarren med ett slags kärleksfull brutalitet.

DANIEL LANOIS INLEDDE SIN BANA i de fransktalande delarna av Kanada, där han och hans bror Bob hade en studio. Man spelade mest in lokal country och folkmusik och ibland lokala popband som Martha & the Muffins, där lillasyster Jocelyn ingick på bas. – Man kunde inte ha några visioner om det stora lyftet där vi kom ifrån, det vore bara orealistiskt och deprimerande. Vi gjorde helt enkelt det bästa vi kunde av de projekt vi jobbade med och man lärde sig en del egna lösningar på vägen.

Bröderna Lanois lyssnade på en bred flora av musik med rötter country, blues, folk, soul och jazz. De älskade den amerikanska smältdegel av stilar som kallades rock´n`roll. Men i egenskap av lantisar var de inte så bevandrade i brittisk popmusik. Av någon anledning fick den ständigt lika nyfikne Brian Eno höra talas om de två excentriska bröderna. Han tyckte om deras säregna ljudlandskap och kände att de parallellt arbetat med idéer som påminde om hans egna idéer om ”ambient music”. Eno ringde och undrade om han fick komma över och spela in sitt samarbete med Harold Budd och kanske få lite mixhjälp av Daniel?

Bröderna var skeptiska. Eno var för dem ett fullständigt främmande namn. Enos fantastiska betydelse inom det engelska 70-talet (exempelvis Roxy Musics två första album, Bowies Low och Heroes,

projektet 801, Ultravox, duoplattor med Robert Fripp och ett stort antal intressanta soloalbum) hade gått bröderna alldeles förbi. – Det är sant att vi krävde att få betalt i förskott. Pengarna på bordet, ler Lanois. – Men snart fick vi ett ömsesidigt förtroende och det var han som introducerade mig för sådana som U2 och Peter Gabriel.

Är det rättvist att kalla Eno din ”upptäckare”?

– Absolut. Utan honom hade jag inte suttit här i dag.

Faktum är att redan 1985, ett år efter Eno/Budd-projektet The Pearl, satt Lanois i ett gammalt slott på Irland och producerade U2:s The Unforgettable Fire. Det var inledningen på ett samarbete som varar än i dag. Bono har varit med och skrivit Falling At Your Feet på Lanois Shine. Men redan innan U2 hade Lanois värmt upp med att arbeta på Peter Gabriels soundtrack till Alan Parkers film Birdy. Liksom Eno är Gabriel mer känd för sin visionära syn på musik och sin förmåga att upptäcka och förädla talanger än att själv vara musiker i traditionell bemärkelse.

– Peter gillade hur jag bearbetade ljud, så han gav mig fri tillgång till alla mastertaper. ”Plocka vad du vill och gör vad du vill med dem”, sa han, berättar Lanois med stolthet i rösten. Gabriel blev så nöjd med resultatet att han anlitade Lanois för sitt nästa regelrätta soloalbum, So. – Jag ville att det skulle vara mer än en samling ”bra låtar”. Jag ville att de verkligen skulle betyda något för Peter, att de skulle vara själfulla, att det skulle vara hundraprocentigt.

Är så inte alltid fallet när du producerar något?

– Jo (snett leende).

Samarbetet mellan Lanois och Gabriel flöt inte lika smärtfritt under deras tredje samarbete, Us. En platta som släpptes 1992 efter en delvis mödosam tillkomstprocess. Lanois bekräftar att han vid ett tillfälle stängde in Gabriel i ett rum och spikade igen dörren för att den notoriskt långsamme Gabriel skulle färdigställa en text. Lanois är inte odelat positiv till Gabriels storslagna livsverk, studiokomplexet Real World. – Jag tycker Real World är fantastiskt på många sätt, men jag föredrog

”– Tål ni lite volym? undrar Lanois plötsligt. Vi nickar och får därefter bevittna en nästan perfekt imitation av Neil Youngs mest bångstyriga elektriska gitarrkaskader

faktiskt den lada vi arbetade i innan han byggde det. Det var där vi gjorde stora delar av Birdy och So, och den hade en helt annan stämning, mer som den lilla skrivarlya han i dag har i en separat stuga på sina Real World-ägor. – Om jag skulle arbeta med Peter igen skulle jag börja med att säga åt honom att sälja alla sina prylar, säger Lanois och bekräftar misstanken att den teknikintresserade engelsmannen ibland inte ser skogen för alla träd. Lanois är med andra ord inget fan av traditionellt kliniska studior. -Det var ett skäl till att mina egna studior alltid varit inhysta i vanliga hus. Jag tycker en stor del av 70-talets studior var förskräckliga, de kändes mer som laboratorier och det var också då man började man spela in ett instrument i taget. Dessutom kände man taxametern ticka.

LANOIS EGNA FAVORITSKIVOR ÄR FÖRETRÄDESVIS organiskt inspelade och gjorda av sådana som Jimi Hendrix och Miles Davis (där favoriterna är Bitches´ Brew och Kind Of Blue). Men han överraskar också med att berätta att Kraftwerks Man Machine betytt mycket för honom. Nästa klient efter Peter Gabriel blev Robbie Robertson. Givetvis med gäster som U2 och Peter Gabriel. – Jag fick en idé om att spela in Robbies platta i Dublin, där U2 hade alla sina grejor uppställda. Jag fattar fortfarande inte att de släppte in oss där. Men jag gillar verkligen den skivan. En favorit är Somewhere Down The Crazy River. Hela grejen började med att Robbie satt och berättade minnen. Han är en excellent berättare och har en cool, skrovlig röst. Allt det där “laying in the backseat of the car, listening to Little Willie John, yeah, that´s when time stood still”. – Jag insåg att det fanns något där och gestikulerade till ljudteknikern att börja spela in det. Jag insåg att omnichord vore ett passande komp och testade.

Liksom av en slump ligger nämnda instrument intill oss och Lanois spelar delar ur Robertsons mästerverk. – Där hade vi grunden till den låten. Sedan skrev Robbie ihop de bästa delarna av det han berättat och spelade in det på nytt.

Lanois berättar mer om sin filosofi som producent. Ofta handlar det om att hitta en magisk del som får vara låtens fokus, som i en bild. Resten får gärna vara lite suddigt och vagt, för det kan framhäva det övriga ännu mer. – Jag tror att min styrka är att jag är ganska bra på att intuitivt känna var detta fokus ska vara, att känna igen den där magin när den finns i rummet, säger Lanois utan att låta ett dugg skrytsam.

Jag frågar honom på vilka sätt han och Eno skiljer sig åt som producenter. – Eno har en mer analytisk syn medan jag är mer intuitiv. Han är heller inte så pedagogisk gentemot musikerna. Om han inte gillar en tagning så lindar han inte in det i diplomatiska omskrivningar precis. Vissa kan bli rätt knäckta av hans obönhörligt raka sätt att uttrycka sig medan det är precis vad andra behöver. – Han är också en av de mest intelligenta och allmänbildade människor jag stött på. En oerhört skärpt man. Nyligen skrev han en debattartikel i en av de stora engelska dagstidningarna, jag tror det var The Guardian, om varför USA och England till varje pris bör undvika krig. Jag kan inte ens ge mig in på att försöka återge hans argument, för han är mycket mer välformulerad än jag. Jag har inte ens engelska som modersmål, vilket vållade ganska stora problem de första åren. Men artikeln är mycket läsvärd.

En annan skillnad är väl att Eno kallar sig ”ickemusiker” medan du verkligen är en musikant?

– Han kör alltid med det. Det är möjligt att han kom fram med ett slags punkattityd som hängt kvar. En uppfattning om att han mest förde oväsen. Men alla som arbetat med honom vet vad han kan och att han är mycket musikalisk.

Tom McRae har nyligen citerat Oscar Wildes uttalande om att talang egentligen inte är något annat än god smak.

– Jag är nog benägen att hålla med om det, säger Lanois. Visste ni förresten att Wilde inte alls var den gentleman från den engelska överklassen som han ville ge sken av. Han var irländare. Det är förstås något irländare påpekat för mig.

EN MAGISK SOMMARKVÄLL 1993 SPELADE både Neil Young och Daniel Lanois i Stockholm och Lanois sa i en svensk tidning att han efter Youngs spelning var stolt över att vara från Kanada och att han gärna skulle producera en skiva med Neil Young. Detta har dock aldrig blivit av. – Jag minns den kvällen, Neil var i väldigt god form. Jag har fortsatt ge Neil små antydningar om att jag gärna skulle samarbeta, men han har aldrig gett någon respons. Jag vet inte varför, säger Lanois och ser uppriktigt ledsen ut. Sedan skiner han upp. – Men Neil skrev en fantastisk låt till Emmylou Harris, titellåten på Wrecking Ball. Och Neil var dessutom snäll nog att komma till studion och sjunga överstämman. Du kanske har sett min brors dokumentär från inspelningen?

Det har jag. Dessutom hör Emmylous stämma på I Love You (som inleder Lanois nya album) till det vackraste jag hört. En värdig öppning på en spirituell, varm och mycket ren skiva.

– Tål ni lite volym? undrar Lanois plötsligt.

Vi nickar och får därefter bevittna en nästan perfekt imitation av Neil Youngs mest bångstyriga elektriska gitarrkaskader. Efteråt ringer det i öronen och jag blir orolig för mina öron. Men ska jag drabbas av tinnitus så har jag svårt att tänka mig ett mer befogat tillfälle än hemma hos Daniel Lanois medan denne hyllade Neil Young. Jag menar, det kunde ha skett dagen efter, då Ray Manzarek och Robbie Krieger under namnet The New Doors vanhelgade minnet av sitt gamla band med Jim Morrison-klonen Ian Astbury på sång. Då hade jag inte förlåtit mig själv. (Nej, jag gick inte dit). 1989 producerade Lanois sitt första album med Bob Dylan. – Jag visste att Dylan ansågs vara lite svår men också att han gillade att jobba snabbt, så jag erbjöd mig att göra Oh Mercy (1989) för en budget på 150 000 dollar. Och då var allt inkluderat: studiokostnad, musiker, catering.

Och Dylan var faktiskt mycket koncentrerad, försäkrar Lanois. – När han inte var med i studion satt han och jobbade med texter. Inget flipperspelande.

Lanois hade vid den här tiden hyrt ett hus i New Orleans där man förlagt studion. – Det var också här vi upptäckte trummisen Bill Blade. Genom ett fönster i ett närliggande hus hörde någon spela de mest okonventionella trumkomp. Det var Bill.

Vi ska förresten göra ett gig tillsammans på Temple Bar i Santa Monica, har ni lust att komma, frågar han sedan. Vilken fråga. – Det blir bara Bill och jag. Det fina med att bara ackompanjeras av en trummis är att man kan improvisera mycket mer, inte minst i fråga om tonart och harmonier. Men det blir ett par gäster också.

Jag frågar om det kärvare ljudet som finns på den andra Dylanplatta som Lanois producerat, 1997 års Time Out Of Mind. – Det var en bandplatta, till skillnad från Oh Mercy, som vi liksom byggde upp kring Dylans röst. Men Dylan älskar 50-talsrock. På Time Out Of Mind var han ute efter den sorts distorsion på rösten som fanns på tidiga plattor med Little Richard. Där sångljudet är överstyrt på ett behagligt sätt och inte som digital distorsion, som bara låter illa. Så vi körde sången genom en pytteliten förstärkare som vi sedan satte en mikrofon framför. Vill ni se studion?

Återigen, vilken fråga. Vi går runt lite i huset, Lanois visar sin samling med gamla klassiska mikrofoner (ett område där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt de senaste 50 åren), stränginstrument av alla årgångar, former och modeller och klassiska synthesizers som Yamaha CS80. – Stevie Wonder använde den här mycket på 70-talet. Den hade personlighet, genom en sinnrik teknik som varierade kombinationen av toner lät inget ljud exakt likadant från gång till gång, förklarar Lanois.

Vi vandrar vidare. – Det var den här lilla förstärkaren som Jimmy Page fick sitt enormt stora gitarrljud ifrån.

I källaren möter vi Lanois senaste fynd till ljudtekniker, Adam Samuels, som också kommer från Kanada. Samuels har en lika timid och obranschig utstrålning som sin arbetsgivare. Lanois visar sina gamla, analoga mixerbord, primitiva till utseendet och befriade från rationaliserande ICkretsar. Han berättar ingående om hur han generellt föredrar analogt framför digitalt men påpekar att det förstås handlar mycket om smak och vad man är ute efter. Jag frågar Lanois om han någon gång fått ett livsavgörande råd. Ja, ler han. – U2:s trummis Larry sa en gång att jag nog inte borde syssla med det här med att producera skivor. Det var när jag var en mental spillra under en produktion som jag förlorat kontrollen över. Det förstås ren omtanke från hans sida, men jag är glad att jag inte följde hans råd. Nu har jag tagit en frivillig paus från producerandet för att ägna mig åt min egen musik i stället.

EN AV LANOIS STYRKOR TYCKS vara hans spirituella, sökande sida. Även om de egna texterna även på det kommande albumet ibland blir övertydliga pekoral, finns en närvaro och övertygelse i framförandet som gör att man berörs. Dessutom känns det som om Lanois som sångare nått en annan nivå. – Det är fler som har sagt det. Jag vet inte, säger Lanois blygsamt.

En annan fin låt är den reflekterande Sometimes. – Hur mycket man än tycker att man har koll och ligger före kommer alltid stunder då man är lika förlorad och utsatt som förr. Det är vad den handlar om.

Vad menar du med textraden “sometimes I wanna go where no man should ever go”?

– När man drar sig undan från världen, flyr och stänger av. Jag är till exempel glad att jag var 30-någonting när jag blev rik och hade en del erfarenhet. Om jag hade blivit miljonär vid 18 års ålder hade jag förmodligen suttit på något avlägset gods i dag och skjutit upp heroin. I dag är det bästa pengarna gett mig att jag kunnat köpa fina hus till mina föräldrar och min syster. Och så den arbetsmässiga friheten förstås. Jag har ett hem i Toronto, ett på Jamaica och så det här, säger han stolt och sveper med handen över huset. – Visst, jag är rik, men inte jämfört med David Geffen.

Det är lustigt hur även folk som har det oerhört bra ställt tenderar att jämföra sina tillgångar med sådana som har ännu mer. Så även Daniel Lanois. Hans kommande album ges ut av den Epitaph-ägda etiketten Anti, som också är hem för så disparata artister som Solomon Burke, Merle Haggard och Tom Waits. Moderbolaget Epitaph startades av Bad Religiongitarristen Brett Guruvitz och fick sitt stora lyft när man sålde 10 miljoner exemplar av ett album med The Offspring, och därmed tog kål på myten om att ett independentbolag inte kan nå de riktigt höga försäljningssiffrorna. Efter en period med drogproblem fick Guruvitz åter ordning på bolaget och har nu börjat kontraktera gamla favoritartister på Antietiketten. Men att Lanois hamnade där var en ren slump. Epitaphs kontor ligger ett stenkast från mitt hus, förklarar Lanois. – Brett och jag brukar luncha på samma ”diner”. Jag berättade att jag höll på med ett nytt album och han sa att han gärna ville släppa det. Jag ringde Tom Waits och frågade hur de var att jobba med och han sa att det var det bästa beslut han hade fattat och att han aldrig blivit så väl omhändertagen. Dessutom behöver jag förmodligen bara sälja en femtedel av det antal album som jag skulle behöva sälja hos ett stort bolag för att tjäna lika mycket pengar.

Mer än pengar är Lanois intresserad av att få mer kunskap om livets goda i allmänhet. – Jag tror att man med rätt guidning skulle kunna få en ganska bra ingång till olika konstformer på bara fyra timmar. Vare sig det handlar om filosofi, matlagning, musik eller litteratur. Vad man ska tänka på, hur man ska förkovra sig vidare. Jag har en idé om att fyra timmar i rätt sällskap skulle kunna räcka långt.

Till sist en fråga från La Musik-redaktionen: stämmer det att trumspåret från The Maker är hämtat från en gammal oanvänd inspelning med The Meters? Han skakar på huvudet. – Nej, så gammal är inte inspelningen. Men det är samme trummis, Willie Green, som spelar och tagningen blev över vid inspelningarna av Neville Brothers album Yellow Moon, som jag producerade. Men jag tyckte om takten och vid inspelningen av The Maker körde trummorna genom en effekt som gav trummorna en tonart. Lyckligtvis passade den till alla ackord som fanns med i The Maker.

Några dagar senare framför Lanois och Bill Blade The Maker på Temple Bar inför en andäktig publik. Han spelar den på omnichord.

daniel lanois, artist - solo albumen

Acadie (Opal/Warner, 1989)

9När Daniel Lanois släppte sitt första soloalbum 1989 hade han redan etablerat sig som det senaste 80-talets viktigaste och mest kopierade producent var det många som tyckte att det påminde om både U2 och Peter Gabriel. Men snarare blev det uppenbart hur stor del Lanois stått för i sina klienters respektive sound. Möjligen hade Lanois snappat upp lite av Bonos uttryck. Om något präglade plattan var det den andliga aspekten i Lanois musik. Avslutande Amazing Graze talade sitt tydliga språk, men finast var nog ändå The Maker. Hur mycket ”sound” Lanois än skapat glömmer han dock aldrig att sätta låten i centrum. Nyligen framförde han The Maker i amerikansk TV, endast ackompanjerad av sin egen gitarr och en bas. Ändå lät den fullödig. Alltid ett gott tecken. Bland i kompet fanns bland andra Larry Mullen Jr. och Adam Clayton från U2, Brian och Roger Eno, tre av bröderna Neville och Bill Dillon, som också firat triumfer på Robbie Robertsons första soloalbum. I CD-häftet berättade Lanois om hur varje låt kommit till. En fascinerande insikt i hur denne mycket specielle man tänker.

For The Beauty Of Wynona (Warner Music, 1993)

7Om solodebuten innehöll en stjärnspäckad rollbesättning så hade Lanois på uppföljaren slimmat ner bandet till fyra kumpaner. Kvar var Bill Dillon på gitarr, guitorgan och mandolin. I övrigt var det Lanois lärling och ljudtekniker Malcolm Burn på keyboards och gitarr, Ronald Jones på trummor samt basisten Daryl Johnson (som enligt artisten också var en viktig vokal coach). Men om bandet var tajt var inspelningssessionerna spridda över världen: Bath (Real World förstås), Paris, Kanada, New Orleans och Dublin. Det vill säga alla ställen där Lanois producerat sina klienter. For The Beauty Of Wynona var lite kärvare i tonen och rymde korta, förbådande instrumentalstycken som Waiting. I The Collection Of Marie Claire sjöng Lanois inledningsvis på sitt modersmål franska. Omslagsfotot The Knife var hämtat från den holländske konstnären Jan Saudeks bok Love, Life, Death And Other Such Trifles. Cool Water (ITM 1993)

6En ganska anonym liveskiva som få känner till och som säkrast kan hittas i reabackar med obskyr Tysklandsimport. Inspelad i Toronto 1993 under turnerandet kring For The Beauty Of Wynona rymde den låtar från båda studioalbumen. Finast är ett medley av The Maker och River Rise. Som helhet mer ett dokument av en kväll, ett minne eller en souvenir, än en fullödig skiva som man återkommer till ofta. Det som imponerar mest är som vanligt Lanois överjordiska gitarrljud, på en gång eteriskt och oerhört skitigt och jordigt. Precis den kvalitet hans klienter sannolikt är ute efter. Men hans sång är mindre karismatisk och man förstår att han fram till dess firar större triumfer som producent och musikant än soloartist. Det skulle dröja tio år till nästa skiva. Men ni får ge er till tåls till 22 april. Ett tips är dock att den är värd all väntan.

daniel lanois, producent - hans sex främsta produktioner

PETER GABRIEL So (1986)

9Producerad av Daniel Lanois och Peter Gabriel. Daniel Lanois lät först höra tala om sig i Peter Gabriel-kretsar som producent av filmmusiken till Birdy. Men So var albumet som öppnade den internationella popvärldens öron för denne lite hemlighetsfulle franskkanadensare. So var en nästan osannolik blandning av state of the art-inspelning och uråldrig magi. Albumet gick en perfekt balansgång mellan konstnärlig vision och kommersiell tillgänglighet. Det rymde världshits som Sledgehammer och Don´t Give Up samtidigt som den konstnärliga integriteten tycktes orubbad. Även de Gabrielfans som initialt mumlade ”sellout” tvingades snart erkänna att So var en i det närmaste perfekt låtmix. Gabriel var också nöjd och valde att arbeta med Lanois även på nästa album, Us, som släpptes sex år senare. Där gick samarbetet mer trögt. En historia förtäljer om hur Lanois tröttnade på Gabriels långsamma textförfattande, låste in artisten och vägrade att släppa ut honom om han inte skrev klart texten. ”Ja, historien är sann men knepet hjälpte inte”, konstaterade Gabriel torrt när jag träffade honom i somras.

U2 The Joshua Tree (1987)

9Producerad av Daniel Lanois och Brian Eno. När Eno ville dra in den för dem okände kanadicken som medproducent till inspelningen av The Unforgettable Fire var irländarna skeptiska. Men så snart de sett hur bra Eno och Lanois arbetade tillsammans och vilka fantastiska stämningar de kunde skapa var det självklart att samarbetet skulle fortsätta. Nu på The Joshua Tree, som jag och många med mig håller som U2:s absoluta mästerverk. Lanois speciella alkemi tycktes få de unga irländarna att överträffa sig själva. I Classic Albums-DVD:n om inspelningen av plattan kan man se hur mycket både Lanois och Eno betytt för dem. De har sökt magin i tagningarna, guidat bandet vid stunder av misströstan och uppmuntrat de andliga sidor som en mer räddhågsen producent sannolikt hade tonat ned. Att Lanois själv är en musikant och sångare har säkert också skapat en grundläggande förståelse mellan bandmedlemmar och producent. Lanois fick nyligen en Juno Award (kanadensares svar på Grammy) i egenskap av medproducent av U2:s senaste album All That You Can´t Leave Behind.

ROBBIE ROBERTSON Robbie Robertson (1987)

8Producerad av Daniel Lanois och Robbie Robertson. Ögonblicket när Peter Gabriel kommer in och sjunger refrängen i Fallen Angel (som Robertson skrev till bortgångne The Band-kollegan Richard Manuel) finns för evigt som ett av de mest gåshudsframkallande ögonblicken bland fans av både Robertson, Lanois och i synnerhet Gabriel. Efter denna magiska inledning hade albumet lätt kunnat bli ett antiklimax, men Robertson är tillräckligt uppdämd för att visa en provkarta över allt han lärt sig under åren. Det påminner om mycket, men inte om The Band. Robertsons röst har problem att riktigt bära en melodi och därför är Sweet Fire Of Love lika mycket Bonos låt som Fallen Angel är Gabriels. Allra bäst är

Robertson faktiskt när han talar. Den fuktiga mystiken i Somewhere Down The Crazy River tog han med till nästa album, Storyville, som dock var svagare. Broken Arrow gjorde Rod Stewart en sedermera en steril version av, men originalet håller än.

U2 Achtung Baby (1991)

7Producerad av Daniel Lanois, Brian Eno och Steve Lillywhite. Många band gör sig vid identitetskriser av med producenter och annat som de förknippar med sitt förflutna. Men både Lanois, Eno och deras tidigare producent Steve Lillywhite fanns kvar vid U2:s sida vid den besvärliga framväxten av Achtung Baby. Irländarna hade kvar sina övertygelser men ville göra upp med sitt övertydligt flaggviftande världsförbättrarförflutn a. Framför allt Bono ville driva med den frälsarfigur han med åren blivit. Man ville bli ett med tiden och förvandla sig till en musikalisk motsvarighet till mediebruset. Och visst lät det spännande om slamriga spår som The Fly och Even Better Than The Real Thing. Men det var fortfarande innerligheten i sånger som One och Love Is Blindness som berörde mest. Och gissa vem som hade producerat dem? EMMYLOU HARRIS Wrecking Ball (1996)

8Producerad av Daniel Lanois. Med alla arenarockare som Lanois arbetat med är det lätt att glömma att han och hans bror i begynnelsen mest var verksamma inom country och folkmusik. Därför var det inte alls ologiskt att han producerade Gram Parsons gamla duettpartner. Emmylou var sedan länge en legend i countryvärlden men hade inte riktigt gjort album som var i paritet med hennes talang som sångerska och uttolkare. Många av hennes inspelningar lät antingen sterila eller lite mossiga. Men Wrecking Ball visade var skåpet skulle stå. Här fanns ett magiskt titelspår av Neil Young, gäster som Lucinda Williams och Steve Earle och en oerhört passande ljudbild signerad Lanois, som dessutom skrivit flera av albumets bästa spår (Where Will I Be, Blackhawk). En klassiker som Jimi Hendrix May This Be Love följdes av en låt från en av de största begåvningarna bland yngre singer/songwriters: Gillian Welch. Vi som såg Harris på Sverigeturnén (med Lanois på gitarr) talar fortfarande om det. Harris fick själv ett sådant självförtroende av den här plattan och den följande turnén att hon skrev allt material själv på uppföljaren, den grammybelönade Red Dirt Girl. BOB DYLAN Time Out Of Mind (1997)

9Producerad av Daniel Lanois. Lanois hade redan producerat Dylan en gång, på fina Oh Mercy från 1989. Sedan hade Dylan på något märkligt sätt tappat intresset eller koncentrationen igen. Men Time Out Of Mind var inte mindre än sensationell. Dylan var arg, hade åldersnojor och dödsångest och lyckades med Lanois hjälp omvandla detta till ett engagerande, angeläget album. Eldkvarns Plura Jonsson blev så inspirerad att han skrev ett helt album, Limbo, i samma tidlösa bluesanda. Som vanligt ville Dylan bara göra en tagning, max två, men Lanois visste hur man klädde låtarna. Själv tycker artisten att hans senaste, “oproducerade” album, uppnått allt han någonsin velat göra. Men det här är nog närmare vad de flesta lyssnare vill höra.