daniel lanois Han har som producent till artister som Bob Dylan, U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris visat att konstnärlig integritet och miljonsäljare inte behöver vara motsatser. Han har just färdigställt sitt nya album, Shine, som släpps 22 april. Anders Lundquist möter Daniel Lanois.
D
et har gått över en halvtimme sedan vi lämnat Los Angeles internationella flygplats och taxametern har just passerat 50 dollar när vi kör förbi Echo Park. Jag börjar undra hur långt det är kvar. Taxichauffören tycks läsa mina tankar. ”Nu är vi strax framme”, säger han. Och mycket riktigt. Nedanför en lummig trädgård, utanför en grind, står den holländske skivbolagsrepresentanten Jorrit och vinkar in oss. Jag är svettig och rätt groggy efter den långa flygresan, men det spelar ingen roll. Jag är hemma hos min absoluta favoritproducent. Jag befinner mig i Daniel Lanois hem. Jag blir presenterad för den i Los Angeles bosatte fransman som blivit tilldelad intervjutimmen före mig. Vi inser snart att två gemensamma timmar är bättre än en individuell och att våra frågor kan komma att komplettera varandra. Snart kommer Lanois ut på verandan. Han ser som vanligt lite blyg ut, hejar lite förläget och sätter sig ner för lite anspråkslöst småprat med oss. Hans outgrundliga, lite sorgsna och genomskådande leende försätter en i en sorts tillstånd. Att intervjun faktiskt inletts inser jag först efter en kvart. Det hela är som en konsert med Grateful Dead; snart har ett anspråkslöst jam övergått i en fullödig spelning utan att man riktigt vet hur det gick till. Förmodligen har Lanois regisserat det hela så. Han har inte lämnat något åt slumpen. I ett rum lyser en gitarrigg med tillhörande Gibson Les Paul och pedal steel (”my first instrument and my heart and soul”), där vi på hans initiativ sätter oss för att fortsätta intervjun. Så fort samtalen kommer in på en av hans sololåtar spelar han en vers eller två ur den, liksom för att illustrera vad han talar om. Eller kanske för att hans ordförråd inte räcker till och han behöver en andningspaus. Inför oss, en publik på två personer, spelar han passionerade versioner av klassiker som The Maker, Still Water, och sånger från det kommande albumet Shine (Anti/Epitaph), som släpps 22 april. Mest gåshudsframkallande av de låtar Lanois fingrar fram i sitt hus är den på en gång smäktande och hjärtskärande instrumentallåten J J Leaves L.A., som framförs på
46 | la musik
pedal steel. Den har ingen text, men jag föreställer mig en person som i likhet med många andra flyttat till Los Angeles med stora drömmar, men efter några år inser att han aldrig kommer att nå dit och flyttar hem. Det är bara ett namn, den handlar inte om någon speciell J.J. När Lanois spelar på sin Les Paul inser jag hur lite av hans gitarrsound som faktiskt är baserat på effektpedaler och hur mycket som sitter i fingrarna och speltekniken. Med ett i princip rent ljud får han genom att sprätta med fingrarna och slå på gitarrkroppen fram det extremt levande, organiska ljudet. Han behandlar gitarren med ett slags kärleksfull brutalitet. DANIEL LANOIS INLEDDE SIN BANA i de fransktalande delarna
av Kanada, där han och hans bror Bob hade en studio. Man spelade mest in lokal country och folkmusik och ibland lokala popband som Martha & the Muffins, där lillasyster Jocelyn ingick på bas. – Man kunde inte ha några visioner om det stora lyftet där vi kom ifrån, det vore bara orealistiskt och deprimerande. Vi gjorde helt enkelt det bästa vi kunde av de projekt vi jobbade med och man lärde sig en del egna lösningar på vägen. Bröderna Lanois lyssnade på en bred flora av musik med rötter country, blues, folk, soul och jazz. De älskade den amerikanska smältdegel av stilar som kallades rock´n`roll. Men i egenskap av lantisar var de inte så bevandrade i brittisk popmusik. Av någon anledning fick den ständigt lika nyfikne Brian Eno höra talas om de två excentriska bröderna. Han tyckte om deras säregna ljudlandskap och kände att de parallellt arbetat med idéer som påminde om hans egna idéer om ”ambient music”. Eno ringde och undrade om han fick komma över och spela in sitt samarbete med Harold Budd och kanske få lite mixhjälp av Daniel? Bröderna var skeptiska. Eno var för dem ett fullständigt främmande namn. Enos fantastiska betydelse inom det engelska 70-talet (exempelvis Roxy Musics två första album, Bowies Low och Heroes,
