calexico

Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner

Det är filmiskt och suggestivt, vackert lågmält och svängigt på samma gång. En lite vemodig men ändå trygg stämma letar sig ut i lokalen och orden virvlar runt som små papperslappar för en ljummen sommarbris. Plötsligt har Caféteatern i Stockholm förvandlats till ett inpyrt litet hak någonstans i den amerikanska södern, närmare bestämt i staden Calexico, precis vid gränsen mellan Kalifornien och Mexiko.

I en tid där musikscenen tycks svämmas över av det ena attitydstarka och imagefixerade bandet efter det andra, framstår Joey Burns, i sin enkla, rutiga skjorta, som befriande jordnära. Med sig har han två kompmusiker och för kvällen gör de, under pseudonymen Spoke, en halvhemlig, akustisk spelning som är närmast magisk. Det reducerade arrangemanget skapar en nakenhet som på något sätt ger näring åt låtarna och får dem att växa sig ännu större.

Percussionisten John Convertino, som utgör andra halvan av bandet Calexico, är kvar hemma i Tucson, Arizona medan Joey åker runt i Europa för att prata med journalister om nya plattan och dess märkliga titel, Feast Of Wire. – En kompis trodde att vi syftade på studion med alla sladdar och våra hår som stod på ända av elektriciteten. Men för mig är det en kombination av idéer och det är mångtydigheten jag gillar. Titeln kan referera till studion eller till gränsen som markeras med taggtråd (barbwire). Det kan handla om teknologins utveckling och det avstånd den skapar mellan olika grupper av människor. Å ena sidan finns det folk som frossar och å andra sidan finns det folk som svälter, berättar en trött men pratglad Joey när jag

träffar honom på skivbolagets kontor vid lunchtid.

Calexico har alltid handlat om just gränser, eller kanske hellre om gränslöshet. I sitt sound sammanför de influenser från mariachimusik och jazz med countrydoftande lofi-pop. Precis som på tidigare plattor är också det problematiska mötet mellan det moderna och välmående USA och det gåtfulla och fattiga Mexiko ett centralt tema. Spåret Across the Wire är inspirerat av författaren Luis Urreas böcker som handlar om dennes erfarenheter från arbetet med föräldralösa barn och invånarna i kåkstäderna kring Tijuana i Mexiko. – Det är en hård tillvaro och det är häpnadsväckande att man kan hitta någonting så extremt så tätt inpå San Diego som är en ganska välbärgad och lyxig stad, säger Joey.

Hans eget intresse för gränsproblematiken hänger samman med att han själv lever så nära problemen. Det han ser väcker många

frågor utan svar. ”Är Mexiko underutvecklat på grund av att det är fattigt, eller är det fattigt på grund av att det är underutvecklat?”, frågar sig också en av den mexikanske författaren Carlos Fuentes romanfigurer. Men Calexico försöker inte erbjuda några lösningar. Istället berättar de om vad som händer och kan bara hoppas på en förändring.

Men flera av låtarna på Feast Of Wire handlar också om att fly undan något, både av fri vilja och av tvång. – Rörelse är ett stående tema hos många av karaktärerna jag skriver om.

Staden Tucson har alltid varit ett vägskäl som dragit till sig resande. Det går tillbaka ända till de spanska erövrarnas tid, vägen som leder västerut går genom Tucson. Det finns mycket mer historia där än i Los Angeles, eftersom Los Angeles får en ansiktslyftning vart femte till tionde år, säger han.

TUCSON ÄR OCKSÅ hemvist för Howe Gelbs band Giant Sand. Burns och Convertino har utgjort bandets rytmsektion sen början av 90talet och dessutom varit medlemmar i banden OP8 och Friends of Dean Martinez. De har också gjort filmmusik till Lisa Kruegerfilmen Committed och varit involverade i mängder av samarbeten med artister som Lisa Germano, Evan Dando och Victoria Williams. Nu senast producerade de Neko Case och för några månader sen släppte John sin första solo-EP Sack of Cement.

Joey flyttade ner till Tucson för ett antal år sen för att få mer tid över till att spela, läsa och skriva låtar. Men också för att ”komma bort från Los Angeles”, som han uttrycker det. På något sätt får jag känslan av att det finns en hel del Joey, både i karaktären som har “no choice but to run to the mountains” på spåret Ouattro och i killen som kör ut över klipporna och ”into the blue” på Not Even Stevie Nicks… – Ibland känner man kanske att man inte riktigt räcker till, men jag hade inte tänkt ta livet av mig för det, sätta mig i en bil och köra utför klipporna eller något sånt. Men där jag växte upp i södra Kalifornien hände det att folk gjorde så, berättar han.

Som barn brukade Joey leka i bilvraken samtidigt som frågorna om varför någon valt att krascha bilarna, snurrade runt i huvudet. Men orden i Not Even Stevie Nicks… behöver inte bara handla om döden, förklarar han. – Att köra ”into the blue” låter på något sätt rofyllt. Det kan också handla om att lämna tyngden av en depression eller ”hjärtats blues” och kliva in i en mer fridfull sinnesstämning.

Calexicos texter tar ofta upp både de stora problemen och den enskilda lilla människans känslor på samma gång. En historia som berättas med fängslande realism, kan lika gärna vara en inre monolog. Det är ungefär som med den gamle mannen som inte riktigt vet om han lever eller om han är död i Fuentesromanen The Crystal Frontier. Det var också den boken som försåg Calexico med inspiration till det tre år gamla albumet Hot Rail och framför allt till singeln The Crystal Frontier. Joey läser så mycket han bara hinner och just nu är han inne på den lokale Tucsonförfattaren Charles Bowdens böcker. Han söker sig till författare som delar intresset för ”gränsmystiken” och den amerikanske författaren Cormac McCarthys Vilda Västernepos, den s.k. ”Border-trilogin”, har betytt mycket för honom. – På albumet The Black Light försökte jag sätta ett modernt perspektiv på den.

TUCSONS KULTURELLA MÅNGFALD har också haft stor inverkan på Calexico och de latinamerikanska tongångarna är fortfarande en viktig del av bandets ökensound. – Jag tröttnade på rock, den är så militaristisk. Jag ville vandra söderut från fyrtaktsmarschen, i 6/8-delstakt finns det mer svängrum, förklarar Joey. Latinorytmerna på Güero Canelo, gör det svårt att, i skrivande stund, låta bli att klappra med naglarna mot tangentbordet. Låten har fått sitt namn efter ett tacohak och handlar om ställets ljus, färger och energi men också om dess mörkare sidor med droger, penningtvätt och gäng. – Det är något vackert över den platsen, konstaterar Joey med något drömskt i blicken. Inte sällan känns låtarna lite grann som soundtracks till filmer som inte finns. Calexicos musik har också jämförts med bland annat Ennio Morricones filmmusik och flera av låtarna är helt instrumentala. – Vi gillar de instrumentala låtarna. För oss är det som att rengöra paletten. De ger både oss själva och lyssnaren en chans att smälta tankarna, säger Joey. När Calexico spelade in Feast of Wire tog de relativt god tid på sig i studion och som omväxling, passade duon dessutom på att bjuda in några av turnémusikerna till studion. – När bara John och jag är där brukar det vara tyst som i ett bibliotek. Nu var studion faktiskt bokstavligt talat ”a feast of wire”, säger han och skrattar. Joey verkar älska instrument och börjar berätta om någon sorts kinesisk fiol han först tänkt använda på spåret Woven Birds. Men även

om det till slut blev banjo, bjuder Feast of Wire på fler musikaliska utflykter än tidigare plattor. Här finns det frijazziga spåret Crumble, den halvelektroniska låten Attack El Robot! Attack! och det nästan klassiska pianostycket The Book and The Canal. Influenserna sträcker sig från Erik Satie till Vic Chessnut och John har börjat lyssna allt mer på jazz. Joey själv talar om att skaffa en lap-top och börja göra elektronisk musik. Till favoriterna hör band som Tarwater och electronicaminimalisterna Oval: – Jag älskar tonerna som Oval åstadkommer, säger han lyriskt. Längre fram i år har Calexico planerat in ett samarbete med San Diegobandet The Black Heart Procession men den närmaste tiden framöver är det turnén som gäller. I slutet av april gör Calexico två spelningar i Sverige och Joey påpekar att musiken är en bra ursäkt för att få resa och möta nya människor. – Sen kommer man tillbaka hem till Tucson som är väldigt avspänt. Där finns det gott om utrymme för idéer att gro och växa till sig. Och visst framstår de två vapendragarna Burns och Convertino med sin präktighet och intellektualism som rockscenens ”good guys”. Samtidigt bör man kanske ändå ta det hela med en nypa salt och inte glömma bort att Calexico i första hand inte handlar om gränspolitik utan om att leverera Tucsons finaste ökenrock – det är inte så illa det heller.

”Jag tröttnade på rock, den är så militaristisk. Jag ville vandra söderut från fyrtaktsmarschen, i 6/8delstakt fi nns det mer svängrum