calexico Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner
D
et är filmiskt och suggestivt, vackert lågmält och svängigt på samma gång. En lite vemodig men ändå trygg stämma letar sig ut i lokalen och orden virvlar runt som små papperslappar för en ljummen sommarbris. Plötsligt har Caféteatern i Stockholm förvandlats till ett inpyrt litet hak någonstans i den amerikanska södern, närmare bestämt i staden Calexico, precis vid gränsen mellan Kalifornien och Mexiko. I en tid där musikscenen tycks svämmas över av det ena attitydstarka och imagefixerade bandet
80 | la musik
efter det andra, framstår Joey Burns, i sin enkla, rutiga skjorta, som befriande jordnära. Med sig har han två kompmusiker och för kvällen gör de, under pseudonymen Spoke, en halvhemlig, akustisk spelning som är närmast magisk. Det reducerade arrangemanget skapar en nakenhet som på något sätt ger näring åt låtarna och får dem att växa sig ännu större. Percussionisten John Convertino, som utgör andra halvan av bandet Calexico, är kvar hemma i Tucson, Arizona medan Joey åker runt i Europa för att prata med journalister om nya plattan och
dess märkliga titel, Feast Of Wire. – En kompis trodde att vi syftade på studion med alla sladdar och våra hår som stod på ända av elektriciteten. Men för mig är det en kombination av idéer och det är mångtydigheten jag gillar. Titeln kan referera till studion eller till gränsen som markeras med taggtråd (barbwire). Det kan handla om teknologins utveckling och det avstånd den skapar mellan olika grupper av människor. Å ena sidan finns det folk som frossar och å andra sidan finns det folk som svälter, berättar en trött men pratglad Joey när jag
