per gessle

“Jag känner mig förlöjligad” per gessle Lätt överviktiga, fula och fi nniga premiärspelar Gyllene Tider på Bio Refl ex i Getinge. Det blir succé. 24 år senare skivdebuterar en marknadsmässigt nystylad dokusåpaartist uppbackad av den svenska producentgräddan. Claes Petersson träffar en popkonstnär av utrotningshotad art.

Per Gessle, 44, lägger pannan i djupa veck, rättar till märkesskjortan med de påkostade broderierna, fingrar lite på nya singeln Opportunity Nox. Han ser uppriktigt bekymrad ut. – Jag känner mig förlöjligad. Det känns som att viss musik är så mycket produkt, så inställsam. Den smutsar ner all annan musik också på något sätt. Det tar värdet ur det man själv håller på med.

Per säger att han inte vill sätta sig själv på piedestal, att han inte ser sig själv som viktig och värdefull. Men dagens skivkrig är inte en strid med blanka vapen. Det är ett blodigt krig med smutsiga köttyxor, där pengarna och de vackra, inkomstbringande fysiska exteriörerna i slutändan alltid står högst på pallen.

Per Gessle kliar sig över örat. – Gyllene Tider var ju liksom fem fula killar från Halmstad och Harplinge. Lätt överviktiga , finniga och totalt befriade från koll. Och så blev vi tonårsstjärnor liksom, vi fattade ju fan ingenting. Det var ju så otroligt tafatt de vi höll på med. Och just det i sig tror jag är en av anledningarna till att Gyllene blev ett sånt fantastiskt fenomen. Vi sökte det aldrig. – Det är klart att vi ville sälja miljoner med plattor, men vi sökte det genom vår musik. Jag hoppas att den här nya musikvärlden inte kväver en massa bra talang.

Men han vill inte måla fan på väggen. En driven göteborgare i för korta byxor och hatt kan mycket väl vara räddningen. – Det finns en revolt mot allt det där. Håkan Hellström. Han bevisar att det finns intresse för annat än Fame Factory och Spice Girls. Han är bland det bästa som hänt svenskt musikliv - någonsin. Jag träffar ju mycket folk i musikbranschen och jag har ett långt försvarstal inövat när jag möter skeptiker. Han känns så ärlig, spontan, det han gör är verkligen från hjärtat.

Per Gessle stirrar på intervjubandspelaren. Han tänker tillbaka på ett band som såg sig som världens bästa, som trivdes med den musikaliska enkelheten i punkens kölvatten av andra anledningar än att Per, Anders, Mikael, Mats och Göran var fullblodade tonkonstnärer. Han berättar om Sex Pistols och Ramones, Talking Heads och Clash, Jam och Buzzcocks. Om hur han inspirerad av Elvis Costellos Watching The Detectives skrev Flickorna på TV2 tillsammans med gitarristen Mats “MP” Persson. 1980 blev den en landsplåga och Gessle kunde vinka Fammarps Champinjoner farväl, svampodlingen där han tjänat ihop till sin första gitarr. – Det bara small till, liksom. Vi fattade fan ingenting.

Men det gjorde fansen. De som belägrade sig utanför Pers barndomshem där han bodde med sin mor, de som stal radiomasten från hans Golf, de som nallade kläder från klädstrecken, de som spelade sjuka för att få komma in i hans hem.

Och de som dog. – Det var en konsert 1981 i Blekinge, i Kristianopel, på Valborgsmässoafton. Vi hade släppt Moderna Tider och det var ju jättestort allting. De hade räknat med 1 000 personer till giget - det kom 5 000. Det var skitkallt och alla satt i sina bilar och immade ända tills en minut innan vi skulle spela. De här 5 000 personerna skulle in samtidigt och i tumultet som uppstod snavade tre personer. De trampades ihjäl.

På scenen stod ett fruset Gyllene Tider och visste ingenting. – Det var hemskt. Vi ställde in våra konserter några veckor framöver efter det. Sedan spelade vi på Liseberg. Och då var vi större än någonsin.

I PRESSEN HAR GESSLE DÅ och då utmålats som affärsgeni, popfenomen och en sjuhelvetes låtsnickrare. Glöm det. Han låter övertygande när han berättar att bilden av honom själv som ett komplett musikgeni och snillrik affärspamp är betydligt överdriven. Han förklarar sitt nästan totala ointresse för börsen och berättar att slingan till Flickorna på TV2 var långt över hans förmåga på Gyllene-tiden. Det var Mats “MP” Persson som stod för de tekniska finesserna i Gyllene Tider. Gessle var idésprutan som levererade melodierna.

Och någonstans där ligger förklaringen till att en Halmstadsspoling drygt 20 år senare intervjuas av La Musik iklädd en skjorta som förmodligen är mer värd än designbordet han lutar sig mot. – Jag är världens sämsta affärsman. Men jag har världens bästa rykte som

”Jag är världens sämsta affärsman. Men har världens bästa rykte som det. Jag jag skrattar alltid så när tidningarna får mig till en stor affärsman. Men det är ju samma som inom musiken. Jag är bra på att hitta människor som gör mig bra.

det. Jag skrattar alltid så när tidningarna får mig till en stor affärsman. Men det är ju samma som inom musiken. Jag är bra på att hitta människor som gör mig bra.

Gessle har etablerat en stab av proffs i sin närmaste krets, en värld av stjärnproducenter, popsnillen och börsklippare. – Min fördel har varit att jag är musikaliskt ordblind. Jag kan inte läsa noter. Jag är inte skolad. Anledningen till att jag kommit dit jag kommit i dag är att jag hittat medarbetare som är mycket bättre än jag. Det gör att man hela tiden strävar uppåt, man lär sig hela tiden.

Per nämner bland annat managern Marie “Dimman” Dimberg, Roxettekollegan Marie Fredriksson, affärskollegan Björn Nordstrand och hans ständige följeslagare, producenten Clarence Öfverman. Och “MP”.

De hade träffats en kväll i slutet av 70-talet i Halmstad. Gessle hade en vän, Peter, som spelade i lokala bandet Audiovisuellt Angrepp, där “MP” spelade trummor. En kväll följde Per med Peter till replokalen. Pang. – Det var en helt makalös upplevelse. Att stå i ett litet rum där det var ett rockband som spelade, det var helt... Då försvann skolan och allt runt omkring. Då var det bara: nu ska vi spela musik. Allt annat bara försvann. Grape Rock bildades tillsammans med “MP”, något år senare startades “världens bästa band”, Gyllene Tider. De hann bli avvisade av både Bengt Palmers, Stikkan och ABBA-duon Björn och Benny innan det small till. Kjell Andersson på EMI gillade Billy och tog kontakt med bandet. Lite senare låg debuten Gyllene Tider i skivdiskarna.

Per Gessle bor i dag tillsammans med sonen Gabriel Titus och frun Åsa i en lyxvilla vid kusten. Villan på 550 kvadratmeter är enskilt belägen i Sandhamn utanför Halmstad. Han har pengar som gräs, äger fler aktiebolag än vad som går att räkna på fingrarna och håller på Drott i handboll. Villan i Halmstad räknas som ett av turiststadens allra hetaste utflykter. Runt villan har han byggt en hög mur för att skydda mot nyfikna turister och utländska fans. – Vi har en Roxette-koloni som kommer varje sommar till Halmstad. Ett tag tältade de vid vårt hus, men då gick jag ut till fanklubben och sa att det inte var acceptabelt, och då försvann de direkt. Men de hänger alltid omkring huset på somrarna. De vill bara vara där i närheten, det känns lite... sekt.

I lyxvillan i Halmstad och i en exklusiv etagevåning på 600 kvadratmeter på eftertraktade Strandvägen i Stockholm spenderar Per Gessle i dag dagarna med familjen. Och med gitarren. – Förr i tiden arbetade jag med musiken 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Så är det inte nu. Hela min livssituation är annorlunda. Nu arbetar jag när jag har ett projekt på gång. Då går jag totalt in i låtskrivarvärlden, det är ett mentalt skrivande hela tiden. Min fru kallar det att “jag föder”. Jag sitter i min egen värld. Man gruvar på idéer och letar efter textidéer. Det handlar om att ha antennerna ute.

Per har en gång sagt att för att en låt ska bli en hit måste den till 70 procent påminna om en annan hit. Annars blir det ingen hit.

Vilken är hemligheten?

– Tricket är att melodin ska vara så smart att man inte hör att det är samma gamla ackordföljd som man hört tusen gånger förut. Och det är otroligt svårt. För mig är det svårare att göra en rak, snabb poplåt som Real Sugar. Jag har en minidisc där jag spelar in låtidéer. Och den är alltid fylld med halvtempo-ballader, men där finns sällan nåt skönt gitarriff till en popstänkare. Det är otroligt svårt.

När Gyllene Tider drogs igång ville ni sälja miljoner plattor - och erövrade Sverige. Med Roxette hamnade ni etta på USA-listan. Vad har du för mål idag? Finns det några kvar?

Per blir tyst, tänker. För en stund blir han mållös, men säger sedan: – Jag försöker göra musik som känns ärlig, som känns jag. Samtidigt försöker jag lyssna på vad som händer runt omkring mig. Och det är ju en kompromiss. Å andra sidan har jag alltid gjort den kompromissen. Trenderna spelar en i händerna ibland, 80-talet är ju tillbaka. Och det passar mig som handen i handsken, det är ju det jag är bäst på. Det enda målet jag har är att försöka hålla mig relevant i min samtid. Jag vill inte bli en retromänniska.

Och Gyllene Tider kommer tillbaka nästa år?

– Nja, nästa år firar vi 25-årsjubileum, så vi får se. Det gäller att vårda grejen och tänka efter vad man vill göra med det. Men jag tror inte att det kommer att bli nån ny platta. Kanske nån singel. Om det blir något så blir det i alla fall en turné. Det är inte alls omöjligt.

Många tycker att du borde spola Roxette och satsa helt på egen hand.

– Det vore kul att göra nåt eget på svenska, det har jag inte gjort på jättelänge. Senast var 1985. Men att göra nåt på engelska utanför Roxette känns inte aktuellt. Det är mycket Roxette nu i vår ändå. Balladplattan ska släppas i England och USA.

Vi försvinner in en diskussion om Mick Jagger och hörapparatsförsedda rockhjältar. Gessle är övertygad om att det inte är pengar som driver en åldrad Mick Jagger till att göra en ny turné i ett läge där rynkorna på hans ansikte mer liknar upplogade potatisåkrar än Richard Engfors babyface. – Han kan inte få den kicken av någonting annat i livet än genom att stå framför 50 000 människor som älskar honom. Det spelar ingen roll vad han tar för droger eller hur många brudar han har. När han står där och äger scenen, det är en fantastisk upplevelse. Det kan man inte sluta med, säger Per och berättat att otaliga turnéer till trots är det just turnerandet han tycker att Roxette sysslat för lite med. – Vi hann ju aldrig göra the hard work, vi hamnade ju direkt på Globen och de stora scenerna. Det kan jag tycka är lite synd. Det är ju ändå det det handlar om.

Tycker du fortfarande att det är lika kul?

– När det är kul är det det roligaste som finns. Just livebiten är roligare än någonsin. Sista gången vi turnerade med Roxette var den roligaste turnén vi nånsin gjort. Men det roligaste är ändå den kreativa biten, att göra demos. Du vet man har en idé i huvudet och får ner det på band. Och hela studiobiten. Det här är världens bästa jobb, jag kan verkligen rekommendera det, haha.

För en person som levt på en öde ö med enbart svenska kvällstidningar som kontakt med omvärlden senaste året är Per Gessle av i dag kollegan till Marie Fredriksson som fått en hjärntumör. Och mannen som sedan åtta år rättstvistar med Stephan Malmstedt, som hävdar att Gessle stulit hiten Sleeping in my car från hans Jenny and I.

Stephan Malmstedt. Ryggar du tillbaka av det namnet?

– Nej. Han är bara en tragisk figur. Det är tråkigt det som har hänt, tycker jag. Det är tråkigt för mig men det är framför allt tråkigt för honom. Sen tycker jag att tidningarna här, mest Expressen, försöker göra någon slags grej av det. Det är ingen grej. Det är inget case längre och det kommer aldrig att vara något case. Det har ju rätten fastslagit.

Nu har Gessle hamnat i en ny låtstrid - med omvända roller. Det tyska europopbandet Groove Coverage som sedan slutet av 2002 legat högt på den tyska singelistan med hiten God Is A Girl, anklagas av Gessle för att ha stulit melodin från Roxettes Jefferson. – Jag fick tipset från Roxette-fans, jag lyssnar ju inte direkt på den tyska

hitparaden. De skickade plattan till mig så att jag kunde lyssna på den. – De har snott hela sticket från Jefferson. Rakt av bara. Roxettes musikförlag kontaktade det tyska bandet - som medgav stölden på fläcken. Vi har gjort upp i godo, det blev en deal med musikförlaget där jag får en viss procent av försäljningen. Jag har en duktig advokat som bland annat jobbar för Robbie Williams och han säger att de flesta sådana här fall görs up i godo - för att undvika att hamna i situationen som Stephan Malmstedt är i nu. Den förlorande parten åker ju på en rejäl ekonomisk snyting.

Gessle säger att han innan Malmstedt-tvisten aldrig varit i några rättstvister om låtar. – En tysk artist, Jeanette, fick skit i tysk media för att hennes låt Rock My Life var lik Roxettes The Look. Och ett spanskt band hade en låt som också var lik en Roxette-låt. Men vaddå? Jag uppfann inte popmusiken. Det är just när det är snott rakt av som jag tycker man ska reagera.

Ni skulle ha gjort höstturné i Europa men fick ställa in på grund av Maries sjukdom. Hur mår hon nu?

– Hon är mycket bättre nu. Men det är klart, det kommer att ta lång tid innan hon är tillbaka till hundra procent. Men jag är säker på att hon gör det. Hon är så målmedveten. Det är en sån oerhörd knock out hon har fått så det är möjligt att hon känner att hon vill göra en mjukstart. Då kanske jag passar på att göra nåt annat så länge.

Per var i Halmstad och skulle åka till en presskonferens i Bryssel med 200 journalister när han fick beskedet: Marie är på sjukhus, det är något med hjärnan. – Jag fattade ingenting, men det blev ju så småningom klart att, ja, det var ju tyvärr sant. Så jag åkte hem igen och ställde in presskonferensen. Jag träffade henne två dagar senare.

Någon kommer in med en telefon exakt fem minuter efter att en tjej från skivbolaget har hållit upp fem fingrar för att signalera att tiden har runnit ut. Det är managern. – Vaddå? säger Per utan att avslöja vad telefonsamtalet handlar om. Popfrillan är finputsad, skjortan är dyr och gitarren är stämd. Runtom i Europa har fansen redan börjat boka in platser på Halmstads vandrarhem. De ska till Sandhamn. Där Per Gessle bor. Igen. – Jag kommer hålla på så länge jag lever. Jag kommer att sitta där på kammaren och skriva låtar. Det är det jag kommer ifrån och det är där jag kommer att sluta.

EMU – Jag tycker ju att om vi ska vara européer kan vi lika gärna ha euro i det här landet. Det tycker jag vore enklare.

SCHYMAN-AFFÄREN – Ofattbart. Men hon är en professionell politiker som lever i en elitvärld där sådana här grejer egentligen inte spelar någon roll. Enda problemet är att hon är politiker. Jag kan ju känna igen vissa grejer i det där själv, men jag är ju inte folkvald. Så det är ofattbart - men förståeligt.

IRAK-KRIG – Det vill vi inte ha. Jag tycker George Bush är en läbbig typ. Men Saddam är inte så himla oläbbig han heller.

RYAN ADAMS – Jag köpte hans platta på grund av recensionerna, men jag trillade inte baklänges faktiskt. Jag har sett nån intervju med honom och jag tycker att han verkar vara en sån där läbbig typ han med.

per gessle om...

I GESSLES CD-SPELARE

NORAH JONES Come away with me

HÅKAN HELLSTRÖM Det är så jag säger det

BLONDIE Greatest Hits

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS The last dj

SOPHIE ZELMANI Sing and dance”