moneybrother

moneybrother

Har du hört honom sjunga glömmer du det aldrig. Det är kanske inte tonsäkerhet a’la Adolf

Fredriks musikskola, men det är inte många som kan skapa en stämning med falsettsång som förre

Monstersångaren Anders Wendin.

Monster är ett minne blott, nu gör han sin alldeles egna soul i Moneybrother och är aktuell med nya spåret Reconsider Me. Martin Röshammar mötte dalmasen Wendin för en jakt på billiga skivor och ett samtal om sin egen musik, Håkan Hellström och om vikten av att inte försöka vara cool.

Foto: Michael Lokner

Vi har bestämt träff på Mickes skivor vid Hornstull på Södermalm i Stockholm. Anders Wendin kommer in genom dörren till den röriga och trånga butiken. Anledningen till att vi möts just här är att få svenska musiker har en musiksmak som har påverkats så otroligt mycket av ändlösa besök i skivaffärer som just Anders Wendin. Åtminstone känns det så och den där röriga och extremt blandade smaken sätter sina mycket tydliga spår i den egna musiken.

Visst är det tyclligt att Moneybrother försöker göra sin alldeles egna soul, men det är lika självklart att den spenslige dalmasen har rötter i punken och att han kan sin musikhistoria. Att han dessutom är bitsk och sylvass när han står och bläddrar i de gula backarna med vinylskivor gör inte stunden i butiken tristare.

Han har som mål att göra sig av med alla skivor som han aldrig lyssnar på och då och då hojtar han till när han upptäcker plattor som han själv sålt till affären. Men någon samlare i den meningen är han inte, även om han gjort sina försök med Buzzcockssinglar, liksom med Al Green. Anders Wendin letar för dagen efter skivor med Elliott Murphy utan att lyckas, men mest söker han efter soul- och reggaeplattor, det är det han lyssnar mest på. Men det hindrar honom inte från att skrika till och se glad ut när han hittar Waterboysskivan Fishermans’ blues, Violent Femmes första, en Saints-skiva eller en liveplatta med Ray Charles eller för den delen när han rotar igenom AC/DC-facket.

Mitt i högen med vinylskivor dyker en skiva med hårdrockarna Talisman upp och Anders Wendin minns en gång då hans kompis och dennes flickvän åkte till Gävle för att se Talisman. Efter spelningen försvann flickvännen in i Talismans loge. Killen stod snällt utanför och väntade. Länge…

Gipsy Kings storsäljare dyker upp i högen och Anders försvinner i en utläggning om att de kanske är underskattade, han bygger tesen på att de ser så coola och tuffa ut på omslaget och att ifall man umgicks med det gänget skulle ingen våga röra en. Om det gör skivan och musiken bättre, det är en helt annan fråga. Anders Wendin väljer att inhandla Peter Tosh och hans Mystic Man liksom Lennon-Onos Double Fantasy och konstaterar att det finns ingen anledning att köpa dyra vinylskivor, högst 40 spänn ska en gammal platta kosta.

Det finns förresten många likheter mellan Anders Wendin med vänner i Moneybrother och med Håkan Hellström, dels är ju Viktor Brobacke med i både Håkans band och i Moneybrother och dels finns där samma gnista, samma ostoppbara energi. Det låter helt annorlunda, men ändå är släktskapet tydligt.

Tidigt förra året släpptes ep:n Thunder In My Heart och den innehöll fyra låtar som värmde mitt hjärta en lång tid framöver, inte minst den vackra It Might As Well Be Winter All Year Long, späckad med skön falsettsång. Det svängde, det fanns en kraft och det fanns en kaxighet som gick att känna igen från tiden i Monster, men soulkänslan blandad med punkattityd är det som allra mest lyfter Moneybrother.

I maj kommer den första Moneybrother-skivan och Anders Wendin ser nästan löjligt stolt ut när han pratar om den.

– Det är mindre trummaskiner, mindre falsett och mer rockigt. Alla falsettlåtarna hamnade ju på ep:n, det är lite synd men jag vet inte vad det beror på. Det är mer levande, det är fortfarande mycket soul och reggae, men vi försöker inte spela soul och reggae utan det ska bara finnas med som en slags grund. Svänget kommer ju därifrån, säger Anders Wendin och fortsätter: – Skivan blir fruktansvärt bra, det är det bästa jag har varit i närheten av att lyssna på, nej men allt har stämt. Det är mycket körer och call and response-grejer, jag älskar ju det.

Samtalet kommer in på tidigare nämnde Håkan Hellström och Anders Wendin ler brett när han snackar om Monster med deras klädstil med hattar och korta byxor och inte minst instrumenteringen med saxofoner och tromboner. Anders Wendin och hans vänner har sett likadana ut länge, men han är medveten om att ifall de går ut på en scen nu i hatt och hela paketet så kommer alla att tro att han har stulit konceptet av kompisen Håkan Hellström. Så hård är världen!

Anders berättar historien om hur det skulle delas ut designkläder till bandmedlemmarna i Håkan Hellströms gäng, trombonisten Viktor Brobacke tjöt till av glädje men lyckokänslan försvann när han insåg att han inte skulle få några kläder. ”Nej, vi har ju utgått från dig!”.

Men Anders pratar lyriskt om hur mycket han unnar Hellström framgången och om hur Håkan har rört ihop en massa av det även Anders gillar. ”Han säger ju själv att han har blivit jätteinfluerad av Moneybrother”. – Samtidigt kommer vi från helt olika håll. Jag är punkare på något sätt, han är inte det. Han kommer från helt andra förhållanden än vad jag gör. Det går inte att jämföra. Jag kan inte heller vara så omotiverat glad som han. Men han har alltid varit det. Han är grym!

Men oavsett hur mycket Anders uppskattar och hyllar sina närmaste kompisar och tillika bandmedlemmar har han/de legat på ungefär samma publika nivå med både Monster och Moneybrother, ”det har aldrig gått jättebra, men alltid helt okej”, som Anders själv uttrycker det. De har sina trogna och ytterst hängivna fans, men det stannar där och Anders Wendin är minst sagt sur på vissa svenska musikkritiker som envisas med att upprepa sitt: ”Det finns redan en Curtis Mayfield” och han drar blixtsnabbt paralleller till det Nicolai Dunger brukar få höra om sina likheter med Van Morrison. – Äh, Nicolai och jag är lika på det sättet. Vi gör precis vad som finns i våra hjärtan. Istället skrivs den tråkigaste och menlösaste alternativa countryn upp, den som är så tråkig att det växer mossa under armarna på de som gör den. ”Det är känslofyllt”. Och då sjunger de om typ dripping canyons och kommer från Borås. Det handlar inte om att härmas, det jag gör, men finns ju 900 Melody Club med samma syntslingor, och det

”Vi gör precis vad som fi nns i våra hjärtan. Istället skrivs den tråkigaste och menlösaste alternativa countryn upp, den som är så tråkig att det växer mossa under armarna på de som gör den. ”Det är känslofyllt”. Och då sjunger de om typ dripping canyons och kommer från Borås.

hyllas. Det är så segt.

Han pratar mycket, Anders Wendin, bland annat om att Moneybrother satsar på att göra bra musik (kanske inte en speciellt ovanlig vilja bland musiker) och inte cool musik. – Det ska vara så äkta mig som möjligt, men jag vet ju ganska exakt vad folk skulle tycka var coolt. Det skulle vara så lätt. Men jag vill göra min egen soul utan att tänka på vad som skulle uppskattas av de coola. Det ska finnas mycket melodier och sång. Folk ska kunna dansa till den här musiken.

De senaste åren har Anders Wendin delat sin tid mellan ett heltidsjobb på Riksteatern och musiken, men det blev för mycket för honom, han gick ner i vikt och världen började gunga under fötterna på honom. Så sedan nyår har han gått över till halvtid på Riksteatern och ser mycket nöjd ut med sitt nya liv.

Han säger att oavsett om karriären aldrig skjutit iväg honom och hans musik till topplistehöjder och därmed kändisskap så har han alltid varit egocentrisk. Han berättar om när han skulle spela ”gura” i en kompis band och innan första repet var slut gav han upp, han ville så gärna lägga sig i. ”Jag är verkligen barnslig”.

Anders Wendin som sedan länge har lämnat industriorten Ludvika bakom sig säger att skivan blir väldigt politisk. – Nu har jag skrivit om Göteborg, polisbrutalitet och maktlöshet på ett annat sätt än tidigare. Sen är det ju så att kanske sex av skivans låtar ändå handlar om att knulla. Det är fortfarande ganska övervägande, men de handlar också om kärlek och osäkerhet. Man vill inte göra plakatgrejer heller, säger Anders Wendin och berättar om låten ”Don’t call the police” som handlar om de SMS som skickades under kravallerna i Göteborg och som gav höga straff. Han pratar också om sin ”Don’t stop” som gör upp med machostrukturen i samhället där det är macho att springa fyra mil med ryggsäck i lumpen, medan det i själva verket borde vara finare och bättre att ha en tjej som tycker om en (Tack Love Olsson, kom snart tillbaka!) och vara sjyst och rättrådig.

När det här skrivs har Moneybrother inte spelat live sedan i somras förutom en konsert på en Levi’s-fest och en kort tid efter intervjun ska de spela på P3 Popstad. Men den politiskt medvetne Anders Wendin tycker inte att det gör något att spela på en fest för ett så superamerikanskt företag som Levi’s, nu är han beredd att göra så mycket som möjligt för att få ut skivan för ”det måste ju finnas något att välja på för folk”. - Det kändes okej, vi har ju ändå deras kläder på oss. Däremot har vi sagt nej till att spela på AIK-fester och på fester hos Folkpartiet, Slitz och Café. Men vi lirade på en marxistisk festival i somras, det var grymt, bara en massa hennafärgade tjejer.

Han ser nästan febrig ut när han talar om hur mycket han längtar efter att spela live. - Ja, jag kan vakna på nätterna och sätta mig upp och spela gitarr och fundera över hur man skulle kunna göra. Det ska bli så bra, det måste bli så bra. Vi ska upp till en ny nivå. Det ska vara så att folk tror att de har dött och kommit till himlen. Vi är ett sjyst liveband, men det ska inte vara som om vi lämnar nivå nio för nivå tio utan vi ska gå upp till nivå sjuttiosex!