gospel - sister rosetta tharpe

lennart perssons gospellegender del II sister rosetta tharpe

Islutet av trettiotalet var den elektriska gitarrförstärkaren fortfarande bara en gimmick, ett nytt skojigt påhitt ingen trodde skulle överleva decenniet.

Fast Rosetta Nubin från Cotton Plant, Arkansas, verkade inte tveka om vare sig dess fördelar eller möjligheter. Hon var drygt tjugo, en gospelsångerska på gång, i studion för att göra sin första inspelning. För henne var den där förstärkaren bara ytterligare ett sätt att höras, att nå ut. Hennes mästerliga solo i That’s All, så drivande rytmiskt och samtidigt så sofistikerat, låter som en välspetsad pil mot framtiden.

Och det var mer än ett halvår innan Eddie Durham, som allmänt tillskrivs rollen av att ha fört in elgitarren i jazzen, första gången pluggade in i en skivstudio. Det var ett helt år innan Charlie Christian, som tillsammans med T-Bone Walker på allvar anses ha öppnat dörren för instrumentets elektrifiering, upptäcktes av storbandsledaren Benny Goodman och fick göra sina första inspelningar.

HON HADE VUXIT upp som ”Little Sister”, och spelat gitarr sedan hon var sex. Hon framträdde tidigt i The Church Of God In Christ på 40th Street i Chicago, dit hennes predikande, gospelsjungande, mandolinspelande mamma Katie hade förlagt sin verksamhet.

Andra gången hon gifte sig var det med en pastor Thorpe, men hon ändrade snart sitt namn till det mer ovanliga Tharpe. Och hon var definitivt inte längre någon ”Little Sister” när hon först i Chicago-kyrkan och senare i Harlem började sjunga och spela gitarr med en kraft hon hämtat från bluesartister som Leadbelly, Big Bill Broonzy och Memphis Minnie. Sister Rosetta böjde toner till dess allra mest blåa nyans och spelade med ett driv som om hon satt i rytmsektionen i ett stort swingband. Och då ska man betänka att gitarren fram till dess varit i det närmast bannlyst i kyrkorna; för evigt besudlade av just bluessångarnas orena leverne. Hon kritiserades tidigt för att hon dessutom rörde sig lite väl rytmiskt och utmanande till musiken.

Men kyrkan på 40th Street var ofta fylld med inspirerande egensinniga och påstridiga talanger, som till exempel den extatiska sångerskan och boogie woogie-influerade pianisten Arizona Dranes (värd en egen artikel). Och syster Tharpe skulle visa sig svår att hejda. Hon gav sig ut i Södern med sin man och sin mamma och den lilla familjetrion lär ha rockat kyrkorna, som passerades både hårt och resolut, ända tills pastor Thorne försvann någonstans på vägen. 1938 deltog hon i den första legendariska Carnegie Hall-konserten under temat From Spirituals To Swing; den som Robert Johnson bjöds in till, innan det gick upp för arrangören John Hammond att Johnson mördats några månader innan. Då hade Tharpe redan hunnit med att spela i Cab Calloways stora swingband, på The Cotton Club i Harlem, och att göra sina första egna inspelningar i eget namn. Efter det banbrytande Carnegie Hall-evenemanget, där hon bland annat lär ha mött tidens hetaste boogie-pianister, var hon under några år sångerska i Lucky Millinders enormt populära storband, där hon med hörbar glädje sjöng lätt syndfulla saker som Rock Me och I Want A Tall Skinny Papa.

När hon 1941, med Millinders band i ryggen, spelar in That’s All en andra gång, låter hennes gitarr plötsligt som en tydlig förvarning om Chuck Berry. Melodiska löpningar och riff det sjunger om, ”like the ring of a bell”.

Vid det laget sjunger hon också med en pondus och ett utspel som matchar drivet i hennes

gitarr. Hennes livfulla mezzosopran dansar ut från skivorna, glittrande lekfull och kraftfullt auktoritär på samma gång. Ett gäng upprörda pastorer i Harlem protesterar mot henne för att hon ingjuter lika mycket ”motion” som ”emotion” i sitt sätt att förkunna Guds ord. I stället för att vika undan för kritiken breddar hon istället sin musikalitet, genom att ytterligare fördjupa sig i såväl jazzen som boogie woogiemusiken och bluesen.

HON SPELADE I mitten av fyrtiotalet in med populära jazzprofiler som Louis Jordan, Jack McVea och pianisten Sam Price, men hon inledde också ett fruktbart och framgångsrikt samarbete med gospelsångerskan Marie Knight, med en altröst som stod väldigt effektfullt mot Tharpes lite grövre röst. 1944 spelar hon in gospeln Strange Things Happening Every Day, i en version som tydligare än någon annan definierar alla hennes talanger. Price spelar som en dröm bakom henne, följsamt och drivande. Själv spelar hon gitarr så att det glöder om strängarna och hennes sätt att sjunga texten – ”oh, we hear church people say they are in the Holy way” – tyder på att hon möjligen vill ge sina kritiker svar på tal. Speciellt när hon möter det förra, lite ironiska utfallet med inflikningen att ”there are strange things happening every day”…

Inspelningen blir mycket populär. Och nådde till och med en andraplats på The Harlem Hit Parade. Hon stod på höjden av sin popularitet.

Det var först då som hon gav efter och bestämde sig för att satsa enbart på gospelmusiken. Hon fortsatte emellertid att spela och sjunga den på ställen som The Apollo Theatre i Harlem och man kan ana att hon därmed utövade ett stort inflytande på de musikaliska strömningar som ledde först till rhythm’n’bluesen och sedan till soulmusiken.

PÅ SOMMAREN 1951, när hon gifter sig med en tidigare manager till sånggruppen The Ink Spots inför tjugofem tusen betalande åskådare på Griffin-stadion i Washington, lägger hon också grunden för de paketturnéer som framöver skulle dominera gospelscenen utanför kyrkorna och senare även tas över av populärmusikbranschen. Tharpe bjuder sina ”bröllopsgäster” på en konsert med en lång rad prominenta musikaliska gäster, som till exempel grupperna The Sunset Harmonizers och The Harmonizing Four.

Under femtiotalet gjorde hon på nytt inspelningar i jazz- och bluesfacket och hon gled allt längre bort från den konservativa amerikanska gospelscenen. 1957 turnerade hon för första gången i Europa, dit hon sedan återvände många gånger och fick stort stöd för sin musik.

Under en turné i början av sjuttiotalet blev hon sjuk och fick återvända till USA, där hon drabbades av ett slaganfall. Som en följd av detta fick hon senare så svåra smärtor i ett av sina ben att man var tvungen att amputera det. Hon dog 1973 i Philadelphia.

Hon var då långt, långt ifrån sin forna popularitet och hennes dödsfall omnämndes knappt i tidningarna. Få slöt upp på hennes begravning; det religiösa etablissemanget hade för länge sedan avgivit sin dom över den kontroversiella sångerskan som spelade gitarr som Chuck Berry och dansade över scenen, ibland med en blond peruk på huvudet. Hon var ute i kylan redan innan hennes hjärta slutat slå.

Men, tro mig, hon dansade säkert in i himmelen också, även om det var på ett ben. Eller som hon sjunger i Sit down:

I just got to heaven and I just can’t sit down…

Hon vickar på rumpan, med minkpälsen nonchalant slängd över axeln.

sister rosetta på CD:

En alldeles nyutkommen box, The Original Soul Sister (Proper/ Amigo), är ett suveränt och prisvärt sätt att gå in i Sister Rosettas värld. På fyra cd ryms alla hennes inspelningar gjorda mellan 1938 och 1949; en omistlig gospelskatt och en ovärderlig historielektion. Här finns inspelningarna med Lucky Millinder, Louis Jordan, Jack McVea, Marie Knight och alla de inspelningar hon gjorde på egen hand, både solo och med små och tajta kompgrupper.

För den som vill göra sig besväret att importera rekommenderas dessutom det endast i Frankrike utgivna albumet Gospel Feeling (Camden/BMG), som innehåller liveinspelningar från en turné Sister Rosetta gjorde i Frankrike 1966. Musiken är underbar, hennes humor fritt flödande.

några andra gospelfynd

THE FIVE BLIND BOYS OF MISSISSIPPI/THE SENSATIONAL NIGHTINGALES The Lord Will Make A Way (P-Vine/import) Blind Boys Of Mississippis självförbrännande sångare Archie Brownlee dog 1960, 35 år gammal, försupen och utbränd. Hans femtiotalsinspelningar med gruppen skriker efter att bli återutgivna. I väntan på det finns nu gruppens tidigaste inspelningar, gjorda 1947-48, på den här japanska cd:n. Som bonus ingår åtta spår med gruppen The Sensational Nightingales. Problemet med japanska återutgivningar av blues och gospel är att de görs i små upplagor som ganska omgående säljs slut. Det gäller alltså att ha bra kontakter och att agera snabbt. Mitt tips är att beställa nyhetsbreven från Man In Japan Records (manjapan@alles.or.jp).

THE FIVE BLIND BOYS OF MISSISSIPPI Power of The Lord (P-Vine/import) Ännu en omistlig japansk utgåva, med gruppens tidigaste inspelningar, gjorda 1948-51. Läs om gruppen i förra numret av La Musik.

THE STAPLE SINGERS Glory! It’s The Staple Singers (Recall/Showtime) Fult omslag, halvdan information, men den hittills mest kompletta samling jag stött på med The Staples underbara Vee Jay-inspelningar från femtio- och det tidiga sextiotalet. För en spottstyver. DIVERSE ARTISTER The Best Of King Gospel (Ace/BonnierAmigo) Och här en engelsk, med en god blandning Kingspår från åren 1949-53. Bolagets gospelutgivning var inte stor, men ofta av hög kvalitet. Här får vi fyra spår vardera med bolagets ledande grupper: The Spirit Of Memphis Quartet, Swan’s Silvertone Singers (som senare blev The Swan Silvertones), The Nightingales (som senare blev The Sensational Nightingales), The Trumpeteers, The Four Internes och The Cumberland River Singers. Två av gospelmusikens förnämsta sångare, Silvertones Claude Jeter och Jet Bledsoe i Spirit Of Memphis, glänser på var sitt håll; Jeter så fort han öppnar munnen och Bledsoe framför allt i en himmels-öppnande liveinspelning av Lord Jesus från 1952. DIVERSE ARTISTER On The Battlefield… (Delmark/import)

Mer guldkorn från gospelns gyllene period. 25 ruffiga, pre-souldramatiska spår från Chicago-bolaget Uniteds arkiv, inspelade under första halvan av femtiotalet. Att The Spritualaires var en suverän grupp visste jag redan, men mina ögon och öron öppnas här för okända The Southern Tornadoes, med flera explosiva, tyvärr oidentifierade sångare. Hur ska man för övrigt kunna låta bli att förälska sig i en grupp med ett sånt namn?

DIVERSE ARTISTER None But The Righteous (Ropeadope/MNW) I den amerikanska delstaten Florida har det under många decennier funnits en stark svart gospeltradition uppbyggd kring ett instrument man egentligen mer än något annat förknippar med countrymusiken, nämligen den elförstärkta steelgitarren. Traditionen har sedan spridit sig över landet. Det här är en briljant samling med de allra bästa spåren från den långa räcka av album skivbolaget Arhoolie har gett ut med den musiken, under etiketten ”Sacred Steel”.