jaga jazzist

Innovativ jazz och fl yktig drum n’ bass. Den norska scenen bjuder på mycket just nu. Tiomannabandet Jaga Jazzist som leder utvecklingen släpper i dagarna nya albumet The Strix med internationell distribution på legendariska bolaget Ninja Tune.

Text: Tobias Brandt

Det är i Norge det händer. Där skapas den mest innovativa jazzen just nu. Där hittar vi trumpetaren Nils-Petter Molvaer - känd för sina djärva utflykter i mörka drum`n´bass-landskap - och där finns Bugge Wesseltoft, fjordhousens isbrytare, jazzpianisten som startade klubbetiketten Jazzland. Där finns också Espen Horne, mannen bakom nujazzprojektet Bobby Hughes Combination, han som raggade upp mytiska jazzsångerskan Karin Krog för den suveräna groovern Karin’s Kerma.

Och där, i vårt svängande grannland, finns framför allt Jaga Jazzist - ett maxat tiomannaband utan motsvarighet på den globala jazzscenen. Men är det verkligen jazz det handlar om? Inte om vi får tro bandets trumslagare Martin Horntveth: – Vi tycker inte själva att vi varken spelar eller ens försöker spela jazz. Vi har stor respekt för alla som spelar jazz, och vi är väldigt influerade av jazz, men vi försöker verkligen inte göra jazzmusik. Vi gör popmusik! Det är bara det att vi råkar ha så många olika idéer och teman i vår musik. – Vi tycker heller inte att vi håller på med någonting som liknar Jazzland-grejerna. Men jag märker att folk kopplar ihop oss med de artisterna, fast vi egentligen inte alls har samma inspirationskällor och framför allt gör musik på

helt olika sätt. Vi försöker ju förena jazzen med popmusiken, medan Bugge & Co i stället för in jazzen i klubbmusiken. Många som håller på med att blanda jazz med klubbrytmer arbetar också mer med att skapa danslåtar, baserade på groove och stämning, medan vi jobbar mycket med vers, refräng och låtstruktur. Vi håller faktiskt på med helt olika saker.

Vilken programförklaring! Det märks att Martin, och säkert hela Jaga Jazzist för den delen, är vana att behöva förklara sig för etikettstinna och klassificeringssugna musikkritiker. Men jag tänker ändå kalla det för jazz. Jag kan ju aldrig glömma mitt första möte med Lars Horntveths sträva bassaxofon när den fundersamt stakar ut melodin i början på Airborne – ett monumentalt spår från debutplattan A Livingroom Hush. Det jag kände, det var så taktil musik att jag fortfarande minns beröringen. När hela orkestern (det får man allt kalla dem) sedan kommer in och tar melodin vidare är dynamiken total, rytmspråket så kompakt och dansant, och stråkar värdiga en arrangör som Charles Stepney replikerar den ensamma saxofonens klagosång. Attacken är kroppslig, men ändå så spirituell. Låten är en jazzklassiker – i alla fall i min bok.

”LIKE CHARLES MINGUS WITH APHEX TWIN up his arse”, karaktäriserade tidningen Sleazenation Jaga Jazzists sound och naglade därmed fast två viktiga saker: Jagas väldiga känsla för dramatiska arrangemang och dragningen åt konkret, superelektronisk techno. Men det är ändå en alldeles för grov beskrivning, antagligen av någon som har fastnat för Jagas mest experimentella stunder. Nej, det som fängslar är det där gigantiska, obevekliga vemodet som finns i Airborne. Ett vemod som man hittar i alla Jaga Jazzists bästa stunder, stöpt i glittrande melodier och sedan inlindat i lika täta, detaljrika ljudmattor. Som i Going Down, också den från debutplattan, där ett smygande blåstema går i försynt konversation med en syrlig synt och en massa olika keyboards. Eller i Day från alldeles nya plattan The Strix, med sin vibrafon, sin plockande tremolo-gitarr och uptempo-groove. Men det är knappast lönt att fortsätta beskrivningarna. Det varierar hela tiden. Instrumenten hittar hela tiden nya vägar att mötas. Ljudlandskapen är lika men ändå inte. – Vår musik är full av improvisation och vi prövar olika grejer hela tiden. Fast det handlar alltid om ljudbilden. Alla som kan spelar fritt, utom melodiinstrumenten som alltid spelar melodin som den är skriven. Men vi vill inte att det ska låta fritt och improviserat, utan vi vill att det ska låta

strukturerat. Nej, förresten – ”strukturerat” är fel ord eftersom musiken snarare låter väldigt massiv och maximalistisk, med fullt av olika teman och motiv.

Som ni förstår har storleken stor betydelse när det gäller Jaga Jazzist. Alla tio medlemmar behövs och hela projektet liknar ett slags pågående kollektivt experiment. ”Men det finns få popband med tio medlemmar som åker runt i världen. Det kostar ju så mycket – och det är därför vi inte tjänar några pengar heller”, konstaterar Martin småskrattande. Den nuvarande sättningen består av Harald Frøland på gitarr, Andreas Mjøs på vibrafon, Martin Horntveth på trummor och programmeringar, Jørgen Munkeby på flöjt och annat blås, Line Horntveth på tuba och munspel, Lars Horntveth på saxofoner, Even Ormestad på bas, Lars Wabø på

”Vi tycker inte själva att vi varken spelar eller ens försöker spela jazz. Vi har stor respekt för alla som spelar jazz, och vi är väldigt infl uerade av jazz, men vi försöker verkligen inte göra jazzmusik. Vi gör popmusik! Det är bara det att vi råkar ha så många olika idéer och teman i vår musik

trombone, Mathias Eick på trumpet och bas samt Morten Qvenlid på keyboards. Dessutom bidrar nästan alla medlemmar med att också spela lite keyboards eller synthesizer. Som i ett stort kollektivt experiment alltså. – Min bror Lars Horntveth, en av våra saxofonister, skriver nog ungefär 60 - 70% av musiken. Han kommer med huvudidén och huvudstrukturen till en låt, och sedan jammar vi fram det färdiga resultatet. Tillsammans stoppar vi in låten i ett ljudlandskap. Den kollektiva improvisation handlar om skapa ett sound. Och de få solon som finns vill vi verkligen ska komma fram och hamna i fokus. På förra plattan fanns väl tre eller fyra solon, och på nya skivan The Strix är det två. Fast jag vet inte om det upplevs som just solon, för vi vill att ett solo ska vara så bra att lyssnaren inte hör skillnad på ett solo och en melodi. Vi vill att allt ska vara så bra som möjligt - hela tiden.

Martin och jag samtalar på en stabil telefonlina mellan Oslo och Stockholm. Han gör ofta intervjuer för Jaga Jazzists räkning. Och det märks att han verkligen brinner för musiken. Han är passionerad, engagerad och pratglad, och han analyserar gärna Jaga Jazzists sound. ”Men vi känner oss inte särskilt melankoliska”, säger han när jag påpekar vemodet, det eftertänksamma, kanske till och med ”nordiska”, som finns i musiken. – Norsk och skandinavisk musik låter ju ofta väldigt annorlunda jämfört med musik från resten av världen. Man kan höra det nästan direkt. Det är väldigt tydligt för folk i resten av världen. Men jag vet inte riktigt varför det är så. En anledning till kan ju vara att till exempel Jan Garbarek, och alla svenskar och tyskar som spelat in för typ ECM, har satt en sån prägel på särskilt skandinavisk jazz. På så vis finns det nog en omedveten påverkan på oss andra.

A LIVINGROOM HUSH SLÄPPTES I Norge 2001. Sommaren 2002 släpptes den i resten av världen, med häpnadsväckande resultat. Skivan skrevs upp nästan överallt, men fick särskilt stor uppmärksamhet i England där den valdes till årets jazzplatta (!) av BBC:s Radio 1 och där Jaga Jazzist fortfarande hypas av lyckliga kritiker. – All uppmärksamheten kan ha att göra med att det finns så mycket annan likartad, homogen popmusik, säger Martin blygt. När det så dyker upp ett tiomannaband från Norge som låter helt annorlunda och är unga så får det väl uppmärksamhet. Sen så har ju ett band som Röyksopp gjort det så otroligt mycket lättare för norska band att slå utomlands – och i Norge. Den norska pressen trodde inte tillräcklig mycket på sig själva för att skriva om norska artister och ingen köpte deras plattor förrän den engelska pressen började skriva om dem. – Det är faktiskt många som pratar om Jaga Jazzist som det nya Röyksopp, men det vill vi inte bli. Röyksopp gör hitmusik som säljer över hela världen, medan vi inte försöker göra hits över huvud taget.

DET VAR TIDNINGEN THE WIRE som på allvar introducerade Jaga Jazzist i England. Namnkunniga magasin som The Face, Muzic och Straight No Chaser hängde på. Många hörde likheter med såväl Cinematic Orchestras ödesmättade modaljazz, Ninja Tune och ECM-jazzens 70-tal. Andra var helt sålda på Jagas elektroniska vibbar med kopplingar till Warpsoundet à la Autechre och Squarepusher. Sedan fick kritiker med förkärlek för den så kallade post-rocken upp ögonen för bandet genom likheterna med Chicago-grupper som Tortoise och Isotope 217. Med andra ord verkar det som att alla kan hitta något att gilla hos Jaga Jazzist. Personligen suger jag i mig alla melodiska spår från det sena 60-talets filmmusik typ Ennio Morricone, Francis Lai och John Barry. – Vi är helt klart intresserade av filmmusik, och framför allt otroligt intresserade av film allihopa, så det finns förstås massor av såna influenser i vår musik. Instrumentalmusik med vår uppsättning instrument har väl generellt också en tydlig koppling till mycket av 60-talets deckarmusik och sånt. Men ibland kan det bli lite vanskligt med alla referenser, som när en del äldre människor hör ofta en massa influenser från musik som de lyssnade på när de var unga men som vi aldrig någonsin har lyssnat på – typ Frank Zappa, Talk Talk och King Crimson. Då blir det väldigt förvirrat. – Vi lyssnar mest på typ Björk, Radiohead och Sonic Youth när vi är i studion, och det kan ju verka konstigt eftersom det är musik som är ganska olik vår egen. Men vi inspireras mest av vokalmusik, och vi försöker få fram samma energi som en sångare har, fast utan att ha sång i vår musik. Det är nästan ingen i bandet som lyssnar på musik som verkligen liknar den vi gör själva. Bortsett från Tortoise då.

Från A Livingroom Hush fram till The Strix, Jaga Jazzists andra platta, har mycket hunnit hända. Fast samtidigt väldigt lite. Blåset är lika sinnligt som tidigare. De milda stråkarrangemangen smeker fortfarande min kind. Martin Horntveths beats är fortfarande lika drivande. Alla intensiva keyboardslingor finns kvar, skörheten likaså. Lyssna bara på inledande Kitty Wú. En liten skillnad är att Andreas Mjøs vibrafon har fått ta större plats. Den stora skillnaden är att hela soundet har blivit betydligt mer

”Det är faktiskt många som pratar om Jaga Jazzist som det nya Röyksopp, men det vill vi inte bli. Röyksopp gör hitmusik som säljer medan vi inte försöker göra hits över huvud taget över hela världen,

elektroniskt, mer skruvat, lite skarpare och mer fokuserat. – Absolut, instämmer Martin. Skillnaden mellan Hush och The Strix är att på den förra fanns det en massa olika stilar, varje låt hade en viss stil – Animal Chin låter drum`n´bass medan Going Down är mer Chicago-pop, och det är lite jazz här, lite R`n´B där – men på The Strix försökte vi smälta ihop alla stilar i varje låt, så att varje enskild låt rymmer hela vårt sound. Så det finns en tydligare röd tråd. – Vi ville också skapa en större kontrast mellan det digitala och det organiska, och göra den mer extrem än på förra plattan. Beatsen ligger till exempel längre fram i ljudbilden, och det bidrar ju till känslan av att det är en mer beatsorienterad platta. Helheten har blivit mer elektronisk och låter mer programmerad, men lyssnar man flera gånger upptäcker man hur många fler melodier det ligger under rytmiken. Den mesta av musiken är faktiskt spelad, fast på olika synthar och med olika förvrängda ljud. Vi försöker spela det mesta live, även i studion. Så trots att det låter cut`n´paste är det helt organiskt.

Här handlar det om väldigt viktiga skillnader. Det är långt ifrån samma sak att programmera en ljudbild som att faktiskt spela alla instrument. Även om soundet är likartat är känslorna aldrig desamma. Det ska heller inte vara så. Det handlar ju om olika förhållningssätt till musik. Det är stor skillnad på säg Koops programmerade swingjazz och Rigmor Gustafsson Quintets ensemblesväng. Även om båda är lika bra. På samma sätt händer något speciellt när Jaga Jazzist börjar i andra änden och skapar en till synes elektronisk ljudbild genom kollektiv instrumentering. Jag tror det kallas närvaro. – På scen har vi med oss olika programmerade beats från skivorna, plus lite nya beats och en del stråkarrangemang. Men det är också det enda som är samplat och sequencat, allt annat som låter elektroniskt kommer från gitarristen som håller på med massa pedaler eller keyboardisten som använder olika effekter. Det brukar i och för sig bli mer rockattityd på spelningarna. Sånt som låter hårt på skivorna - men i digital, elektronisk form - gör vi om till hård rock när vi står på scen.

– När vi startade bandet 1994 så var det en av oss som spelade jazz, en som spelade klassiskt, en som spelade rock, en som spelade orkestermusik och en som gjorde konstmusik – så hela idén var att blanda alla dessa musikaliska bakgrunder för att få till kontraster och spänningar. Vi ville att det skulle låta som modern storbandsmusik fast med rockens energi, och vi hade skrivit en låt som hette Jävla Jazzist som vi började repa.

Drygt åtta år senare, sommaren 2002, släpps The Strix i Norge. Den går direkt upp till tredje plats på norska skivförsäljningslistan, vilket är osannolikt bra för musik som faktiskt är ganska experimentell. Jaga Jazzist har alltså hunnit bli riktigt stora på hemmaplan. Precis som hela den moderna jazzen. – I dag är det är betydligt lättare att förklara hur vår musik låter än för några år sedan, eftersom Bugge & Co på något sätt har banat väg för ny norsk jazz/klubbjazz. Och just den experimentella scenen har blivit väldigt stor i Norge. Sen så finns det ju en äldre jazztradition, med typ Jan Garbarek, som gör att folk är väldigt öppna för jazzmusik här. Till en viss grad. Vi har ju sålt helt sinnessjukt bra, snart 15 000 exemplar av varje platta - men jag tror inte vi kommer kunna sälja så mycket som 30 000. Vi kommer nog aldrig bli några stora popstjärnor här (skratt).

Men så brukar det heller inte vara när man har en kompromisslös vision. Att den föddes kan vi delvis tacka Jon Balke för, en särpräglad norsk pianist som brukar spela in för bland annat ECM. Enligt Martin var han en av huvudanledningarna till att man över huvud taget startade Jaga Jazzist. – Jon Balke hade två band som hette Oslo 13 och Magnetic North. De hade ungefär tio musiker, och spelade en sorts kollektiv ensemblemusik, inte vanlig jazz med solon, utan verkligt gemensam musik.

Denna beskrivning handlar förstås lika mycket om Jaga Jazzist själva. Formuleringen är helt underbar: ”...verkligt gemensam musik.” Den sammanfattar allt. Man förstår direkt, man känner storheten, men man kan inte riktigt förklara vad och varför.

Nya Bronze - serien från MONITOR AUDIO

Bronze 4

Bronze 1

Bronze center

ASW 100 Bronze 2 Pressen var enhällig när Monitor Audio introducerade Bronze-serien år 2000 - klassen hade fått en ny vinnare. Nu har Mo ni tor Audio släppt den nya Bronze-serien. Förfi nad in i minsta detalj ger den nya serien en mu sik upp le vel se som är fullständigt över läg sen i sin pris klass. Hi Fi Musik testade nya Bronze 2 och skrev: ”Det ligger nära till hands att påstå att det här är värl dens bästa hög ta la re i prisklassen, men vi ska nog in vän ta vad konkurrenterna hittat på också. Det här är en högtalare med ett totalljud som ger en gåshud över hela kroppen. Jag kan inte nog mycket re kom men de ra er att lyssna på den”.

Behöver det sägas mer?

Bronze 1, 2 600:Bronze 2, 3 400:Bronze 4, 5 700:Bronze center, 2 100:Sub ASW 100, 5 000:-

Falun: Lasses Hi Fi 023-202 50, Göteborg: Hi Fi Stället 031-13 35 35, Ågrens Hi Fi 031-81 01 95, Ra dio lag ret 031-16 45 74, Hälsingborg: Hallbäcks 042-21 20 01, Hässleholm: Stereoexperten 0451-133 00, Jönköping: Expert City 036-71 59 80, Kalmar: Dennis Brunby Hi Fi 0480-889 94, Linköping: Braskens Radio & TV 013-13 34 80, Ljungby: Hi Fi Bio 0705-94 04 76, Luleå: Takt & Ton 0920-170 17, Malmö: Hi FI Skåne 040-12 72 90, Malmö Hi Fi Center 040-23 00 72, Skellefteå: Ljudshopen 0910-136 00, Stockholm: Best Sound 08-30 99 08, Troll hät tan: Hi Fi Punkten 0520-147 40, Uppsala: Ljud kom pa ni et 018-13 41 80, Esoteric Hi Fi 018-32 32 31 Umeå: RC Ljud & Bild 090-14 00 00, Västerås: PE-Audio 021-83 08 13, Växjö: Gör ans Hi Fi 0470-469 10, Ystad: Lyssna Hi Fi & Hem ma bio 0411-181 50, Östersund: Jämtljud 063-13 30 88