isolation years

I den här artikeln kommer ni att möta: Jakob Nyström, sång, gitarr, text och låtskrivare Anton Berglund, bas Mats Hammarström, spelar diverse kluriga instrument Daniel Berglund, trummor och storebror till Anton Jakob Moström, gitarr

Intervjun innehåller det norrländska vokabuläret och kan för vissa anses stötande.

Det finns flera orsaker till att norrländska Isolation Years lysande debutabum Inland Traveller aldrig fick ut sitt rätta jag på hemmaplan. Ett album med sånger som hör hemma bland internationella storheter men som de svenska bolagen aldrig begrep eller förstod sig på.

Debutalbumet Inland Traveller, som aldrig kontrakterades i Sverige, lanserades på licens från tyska bolaget Stickman mitt under den rådande Ryan Adams-febern med tillhörande namn. Något som sångaren, låtskrivaren och textförfattaren Jakob Nyström reflekterar över i nya spåret Preacher/Songwriter:

I pity all you songwriters Keep singing about love And about tears Always taking the easy way Into young peoples heart

Även om dessa textrader inte leder till det direkta svaret på den svårmodiga alt.country- vågen så går det att ana den underliggande meningen i dessa självklara rader. Men vinden har vänt och mycket har hänt sedan dessa tider och Sverige har blivit moget nog att ta hand om bandet på hemmaplan när den lysande uppföljaren ligger färdigmixad - redo att ges ut - på ett skivbolagskontor mitt emot Fryshuset i Södra Hammarbyhamnen. Det är också i detta hus jag bjuder Isolation Years på en perfekt tempererad tjeckisk Ferdinand.

UNDER ETT PAR veckors tid har jag haft ett exemplar av skivan med mig i skivväskan när jag varit ute och spelat skivor. Händelsen har upprepat sig gång på gång vid olika ställen när jag lagt på ett smakprov på den tilltänkta första singeln Open Those Eyes. Folk har armbågat sig fram och undrat vad som nu spelas. ”Det låter som något nytt med Isolation Years?” frågas av de mest inbitna. Andra, som helt förstårligt, missat debutalbumet frågar vidare om bandet och lyfter på ögonbrynen när vetskapen om att det är ett svenskt band når dem. För den förstnämnda gruppen lyssnare känns de säregna harmonierna igen och Jakob Nyströms kontrollerade röst ligger som en röd tråd genom deras sound. Men att de själva skulle stå för ett visst sound - som i gemene mans mun kort och gott kallas för Isolation-Soundet - råder det viss tveksamhet om:

Daniel B: Det är inget utstuderat sound utan det handlar väl mer om hur tråkigt vi spelar på våra instrument. Nej, men det är alltid twister om hur låtar ska vara. Du vet, man håller på nere i replokalen. Inte så man tänker ”här skulle det passa med ett tungt Metallica-sound”. Man har väl känt att vi inlett någonting – man känner vad Isloation gör.

Att komma från Norrland innebär alltid en risk att placeras i facket ”norrländskt vemod”. En term som billigt och helt felaktigt begravt många genuina band från Sveriges norra del och som även varit och nafsat på Isolation Years, något som de själva inte gillar speciellt mycket.

Jakob N: Nej, det är självklart inte en etikett vi vill ha. Typ att det står i en biografi att vi är norrländskt vemod. Jag tycker att vi låter som vi och sen förstår jag att folk vill ha etiketter på allting. Men så är det ju med allting i livet. Man blir ju glad bara att någon ser lite bortom det och inser ens särart.

Just ordet särart är en sällsynt fågel i dessa dagar när band och artister driver sin personlighet till klippans brant och ibland även längre för att hävda sig. Något som resulterat i

en överflödig population av dom här banden. I det här fallet ligger Isolation Years särart i att helt enkelt vara sig själva och låta musiken leda korståget mot uppmärksamhet och respekt. Det låter kanske avtändande men all denna kraft läggs istället åt tid i replokalen, åt nya låtar, att bygga arrangemang och vackra melodier. Det här hörs tydligt på It’s Goldens fascinerande innehåll.

Ett utav skivans starkaste spår i mitt tycke - Three-Minute Convert - är en fantastisk uppvisning i den här processen om hur en sång föds, bearbetas, spelas in och om hur den till sist hamnar på den slutgiltiga skivan. Något som förövrigt speglar hela Isolation Years sätt att jobba på. It’s Golden är delvis inspelad i Studio Gröndahl med den snart demonförklarade producenten Pelle Gunnerfeldt som bjuder på ett stort, stundtals nästan kyrkligt sound.

Jakob M: Det var en av anledningarna till att vi åkte till Pelle i Gröndal för att spela in. För att få större ljud än vad vi skulle kunna åstadkomma hemma i replokalen.

Three-Minute Convert känns stor...

Jakob N: Jo, den blev ju... den blev ju så. Den låten har vi kämpat med ganska länge och inte fått till. Vi visste att det var en bra låt men vi har säkert spelat in den tre gånger själva innan vi gjorde den som den blev.

Hur stor del har Gunnerfeldt av låtarnas kropp?

Jakob N: En del låtar förändrades när vi spelade in dem med honom. Låtar som antagligen inte hade låtit så om vi gjort det på något annat sätt. Han kommer med bra ideer. Men vi har ju egentligen inte jobbat med någon producent innan.

Daniel B: Jag hörde att han tyckte vi var bland de jobbigaste han arbetat med. När vi skulle mixa och färdigställa skivan så gick han till slut bara ut därifrån så att vi fick bråka om instrumentnivåer och sådär.

Jakob N: Vi är vana att göra det själva genom att bråka fram någonting tillsammans. Men på det sättet har det ju varit skönt att någon annan har tyckt till om vissa grejer också. Vi ville ju ändå göra en del av det själva och precis så gjorde vi ju.

Daniel B: Många av låtarna hade vi spelat in själva som demos också. De låtarna blev nog ganska lika fast med bättre ljud. På de låtar som vi bara hade repat litegrann blir det ju mer att han får sätta sin prägel på eftersom vi inte lagt så mycket instrument och tänkt så mycket kring dem. Så det är ju beroende på vilka låtar...

Med tanke på tidigare nämnda Three-Minute Convert, som på slutet mynnar ut i en underbar soul/gospel liknande fras med textraden ”Oh Lord I’ve seen the blues”, frågar jag om nya skivan är mer arrangerad.

Daniel Berglund: Vi hade ju liksom Jakob sa, spelat in Three-Minute Convert så många gånger och nästan gett upp. Då är man beredd att nästan arrangera den tydligt åt något håll. Man kan ju arrangera kaos också och det låter inte arrangerad. Förra skivan är ju väldigt arrangerad också, varenda grej vi lagt på har vi tänkt till kring fast kanske inte lika tydligt som just den låten blev.

FÖRSTA SPÅRET TILL It’s Golden spelades in redan i december 2001. Sedan dess har skivan spelats in vid ett par olika tillfällen, ganska utspritt och i olika studios. En inspelningsprocedur som skulle kunna leda till en ljudmässigt spretig skiva.

Jakob: Jag tycker att det är roligt att den inte känns helt enhetlig sådär. Men det där ju bara känslor. Jag menar, så tycker jag nu men så tyckte jag inte för två månader sen. Vi kör ju bara tills vi är nöjda och sedan får någon annan lyssna och säga vad de tycker om det... Jag tycker det är svårt att prata om hur skivan känns. Vi har ju inga regler eller så att det ska låta live eller som en maskin. Det får man ta utifrån låtarna och hur vi känner för att göra. På det sättet tycker jag det är kul att slutresultatet både är som en naturlig fortsättning på det vi gjort förut - som man brukar säga - men samtidigt finns det någon ny twist på det.

Daniel B: I början spelade vi in många låtar live med sång och la det på bandaren och kanske la på en tamburin eller något sådant. Nästa gång vi spelade in var det ”nu börjar vi att spela in med bastrumman kanske”. Det är ju som både kul och tråkigt... Det är ju helt värdelöst egentligen!!! [skratt] Det går ju aldrig att komma in i någon sorts stämning. Det tar ju alltid några dagar innan man kommer in i det igen. Man har glömt bort hur det var och vad vi höll på med. Nästa gång gör vi det ytterligare på ett annat sätt. Så kommer man in där och så avslutar man och så blir det en likadan process igen.

Mats H: Det är ju lite att vi krånglar till allting också. Jag vet inte. Att vi håller på själva och spelar in på tre olika ställen. Jag tror vi är ganska noggranna, vi vill ju att det ska bli jävlulskt bra. Lite frustrerande att det tagit mer tid än vad det borde ta.

Isolation Years påminner oss mycket om en kreativitet vad gäller låtstrukturer men även också om att använda intressanta och udda instrument. Något som mer och mer döljs bakom den senaste tidens trend med klassisk rockuppsättning med enbart gitarr, bas och trummor.

Ni verkar nyfikna på att testa olika intrument?

Daniel B: Jo, det är ju bra så att det inte blir: ”Det här är en gjuten brasslåt, vi lägger lite brass och stråkar på refrängen” - att det verkligen är helt ogenomtänkt egentligen. Att man fortfarande inte har en tydlig mall på vilka typer av låtar som behöver vissa instrument och hur man gör en låt. Det finns fortfarande pepp på att prova instrument. Så att man inte bara fastnar i ett mönster.

Jakob N: Vi testar ju hela tiden. Det är väl en

”Nej, det är självklart inte en etikett man vill ha. Typ att det står i en biografi att vi är norrländskt vemod. Jag tycker att vi låter som vi och sen förstår jag att folk vill ha etiketter på allting. Men så är det ju med allting i livet. Man blir ju glad bara att någon ser lite bortom det och inser ens särart

”Jag skriver inte poesi liksom. Jag skulle inte vilja se mitt namn på en diktsamling. Jag tycker inte att de håller den kvaliteten. Det har ju med musiken att göra, de ska passa ihop med varandra. Det är grejen med popmusik

ganska stor del av allt - att här har vi en låt och hur ska vi presentera den för oss själva i första hand så att vi känner att ska komma till sin rätt och sådär. Det är ju som en del av spänningen i det.

Mats H: Ibland så kanske man provar ett instrument en gång och sen när vi provat det vet vi hur det låter. Och man tycker det är vackert så kanske man använder det fler gånger, det är ju roligt att få med ett instrument så man vet hur det låter och som vi senare kan använda i en låt. ”Så här låter blås” tänkte vi första gången vi använde det. Det är ju råvackert med trumpet. Det är väl att det är skoj att hitta nya ljud.

Det märks genom Jakobs texter hur livet sedan debuten påverkat bandet. Hemstaden, vänner, kärlek och relationen till musikbranschen. Men någon utstuderad textförfattare ser han sig inte vara trots att han stiger ovan många svenska namn med samma yrke.

Jakob N: Jag skriver inte poesi liksom. Jag skulle inte vilja se mitt namn på en diktsamling. Jag tycker inte att de håller den kvaliteten. Det har ju med musiken att göra, de ska passa ihop med varandra. Det är grejen med popmusik. Men den här skivan som är vår andra och blir det lätt att jag reflekterar vad konstigt allting är vi håller på med. På samma sätt om man kan reflektera över något annat konstigt eller intressant.

De andra i bandet nickar instämmande när jag frågar om de gillar Jakobs sätt att skriva texter på. ”Bra musik och hyffsade texter” skrattar dom.

Jakob N: Vi känner ju varandra sen länge och på det viset har vi samma perspektiv på saker. Även om det är utifrån mig texterna kommer så finns det ju en anknytning. Det vore en annan sak om det var ett band med mig och fyra musiker.

Inför uppföljaren har grabbarna haft mer framförhållning också än inför Inland Traveller. Då drog svenska bolagen ut på tiden trots att skivan redan var klar så det blev ett naturligt steg att vända sig till tyska Stickman som tidigt visat intresse. Idag är det svenska MNW som kommer att släppa plattan vilket definitivt kommer att få större gensvar här i Sverige. Men ett liv som rockstjärnor ligger fortfarande långt ifrån Isolation Years drömbild. Tillsammans har de målat en kyrka och tagit jobb som dykt upp på vägen för att få ihop lite pengar. Ett mönster som känns igen för många mindre kända svenska band.

Jakob N: Vi är ju bara ett popband och vi säljer lite skivor. Det är ingen av oss som tror att vi ska få något silverfat, eller vad var det kungen sa: att sparvarna skulle komma flygande i munnen på en. Vi hade lite drömmar när vi stod och målade att vi skulle ha ett kombinerat band och när det var lite dött så skulle vi åka ut och putsa det här universitetets fönster eller måla den här byggnaden. Ta tag i det själv istället för att stå där plöstligt utan pengar när det är dags för turnéer och grejer och gå till vikariebanken som vanligt. Gråzonen skulle firman heta.

Det måhända att det är en bra lösning men jag tror nog större om Isolation Years musik än de själva. Ett namn har de redan i Tyskland där de har turnerat flitigt och under våren är det dags för dem att lägga armarna om Sverige. Gråzonen lär en dag förvandlas till den där gråsparven kungen pratade om – en sparv som de själva fött upp med eget slit och fingertoppskänsla för enastående popmusik.