cheap trick

i en mer rättvis värld skulle cheap trick tillhöra de stora

Text: Anders Lundquist

De har många av de ingredienser som brukar leda till självklar succé. Eller vad sägs om starka låtar, en fantastisk sångare och en kul, visuell image?

Cheap Trick är omtyckta av andra band för sin lättsamma och livsbejakande attityd. De sprider samma trivsel på en rökig bar som på Royal Albert Hall i London (där de spelar ungefär samtidigt som denna tidning publiceras). Cheap Trick har aldrig fått storhetsvansinne och gjort konceptalbum eller hakat på trender som disco eller synt, utan behållit sin stil i vått och torrt. De tillhör den ovanliga kategori band som alltid i första hand strävat efter att framkalla ett leende på lyssnarens läppar, samtidigt som de inte drar sig för att rocka hårt vid behov. Men när jag gick omkring på en mässa iklädd en t-shirt med Cheap Trick-loggan härförleden undrade nio av tio om det var namnet på mitt eget band. Nu ska man inte överdriva bandets motgångar. Visst har de några välförtjänta platinaskivor där hemma. Och de har haft sin USA-etta på Billboards singellista (balladen The Flame). I stort sett förblir de dock ett kultband. Kanske är deras mix av popmelodier, snygga harmonier och power-ackord inte nog tydlig för genomsnittspubliken. Ett band som inte drar sig för att förena stenhård rock och söt pop kanske upplevs som otydligt i dagens polariserade och revirpräglade musikklimat. Dessutom är sångaren Robin Zander något av en vokal kameleont. Han kan lekande lätt växla mellan John Lennon, Paul McCartney, Rod Stewart, Jeff Lynne, Roy Wood, Mick Jagger och Liam Gallagher. Något som gett honom smeknamnet “man of a thousand voices”.

Zanders bredd är en tillgång men kan nog också vara ett problem. Det krävs att man hört ett par plattor för att fatta att både han och Cheap Trick faktiskt har en egen stil, ett eget sound. Dessutom har bandets gullighet ofta varit förpackad i självdistans, något som knappast gått hem hos den notoriskt ickeironiska amerikanska rockpubliken. Ser man en tår i trumslagaren Bun E. Carlos öga i en romantisk video kan man lugnt räkna med att det snart visar sig att tåren beror på att han står och hackar lök. Kan man låta bli att älska ett sådant band?

MEN LÅT OSS BÖRJA FRÅN början. I Rockford, Illinois bildar Rick Nielsen och Tom Petersson det progressiva popbandet Fuse. Nielsen spelar keyboards och Petersson bas. Gruppen släpper ett album på Epic 1969 och jorden snurrar på utan att ta någon notis. Nielsen byter instrument till gitarr, de bildar det rockigare bandet Sick Man Of Europe och flyttar till Philadelphia. De har en själsfrände i Todd Rundgren, vars tidigare band The Nazz haft ungefär samma influenser som våra hjältar. Det vill säga engelska band som The Who, The Move, The Yardbirds och framför allt The Beatles. ”Vi försökte värva Nazz gamla sångare till vårt band, men Todd sa ”honom vill ni inte ha”. Det visade sig att han hade rätt”, minns Nielsen. De hittar i alla fall en sättning och åker på en katastrofal Europaturné. Bandet splittras och Nielsen och Petersson flyttar tillbaka till Rockford för att slicka såren. Man finner den snärtige trumslagaren Bun E. Carlos, som med sin torra look närmast påminner om en gammaldags kamrer. I samma veva tar de namnet Cheap Trick. Sångaren Randy “Xeno” Hogan får sparken ett år senare och efter mycket letande finner de folksångaren Robin Zander. Denne är ett populärt namn bland norra USA: s och Kanadas coffee shops. Cheap Trick är så säkra på att Zander är rätt man för bandet att de är beredda att vänta ett helt år på att denne ska beta av alla åtaganden som trubadur. När vi hittade Robin Zander kände jag att turen hade vänt” minns Rick Nielsen. ”Det var inget snack. Det är med stolthet jag fortfarande kan konstatera att jag spelar med min absoluta favoritsångare. 1975 uppstår så den klassiska sättning av Cheap Trick som (med undantag för sex år på 80-talet då Petersson gjorde annat) bestått till i dag. Zander, som sjöng i kör redan i skolåren, blev inte intresserad av rock förrän 196364 då han, som många andra amerikaner, drabbades av ”The English Invasion” med band som The Beatles, Rolling Stones The Who. Innan dess hade han spelat saxofon men nu var det sång och gitarr som gällde. ”Jag har massor av favoritsångare”, berättar Zander, ”men något som jag upptäckt är att de sällan är enbart vokalister, utan snarare låtskrivare som sjunger. Till exempel John Lennon, J D Souther, Bob Dylan, Elvis Presley är i och för sig ett undantag, han var en fantastisk sångare men skrev inte mycket själv. Sedan har jag en svaghet för sångare som är del av en bandorganism, som Mick Jagger och Robert Plant.” Och det är definitivt dit man får räkna Zander, som är en typisk team player och inte tar större plats än de andra på scenen.

Cheap Trick turnerar stenhårt från dag ett och gör redan 1975 (två år innan debutalbumet släpps) ungefär 200 spelningar, något som man fortsatt med sedan dess. På vägarna finner kvartetten många vänner, främst andra band som startat ungefär samtidigt och jobbar lika hårt. Däribland Kiss, AC/DC och Tom Petty & The Heartbreakers (Petty och Mike Campbell medverkar senare på Robin Zanders hittills enda soloplatta).

– Vi tog alla spelningar vi kunde få. Jag minns exempelvis en spelning på The Royal Oak Theater i Michigan, där vi och Petty var förband till The Runaways, om du minns dem, ler Robin Zander. Vi gjorde tre världsturnéer med AC/DC: 1976, 1977 och 1978. Sedan slog de igenom stort med Highway To Hell och strax därefter dog Bon Scott och vissa trodde sagan var över.

Hur var det att turnera med Kiss?

– Vi kom bra överens, säger Zander. Framför allt med Gene Simmons, som är en underbar snubbe. Han är en pang-på, no-bullshit-person. Jag tror dessutom att han är bra för branschen, han har hjälpt många band genom att bekosta deras tidiga demoinspelningar, det mest berömda exemplet är väl Van Halen. Gene har alltid tusen bollar i luften och är själv ett genuint fan av många band. Jag har själv försökt hjälpa fram lokala förmågor från Chicago och Rockford, men jag är inte så intresserad av att personligen producera demos. När vi inte turnerar vill jag helst vara med min familj. Ibland tar jag med dem, säger Zander.

Cheap Trick turnerar på 70-talet också med Fleetwood Mac när Stevie Nicks och Lindsey Buckingham är nya medlemmar i bandet och de just ska in i studion för att göra multimiljonsäljaren Rumours. Även Mick Fleetwood blir en vän för livet och medverkar även han på Zanders skiva nästan 20 år senare. 1976 skriver Cheap Trick kontrakt med Epic. Tidigt 1977 släpps debutalbumet med samma namn som bandet. De har redan material för att fylla tre album och debuten är både stark och varierad. Här finns allt som sedan dess varit bandets kännetecken. Flera av låtarna (till exempel Taxman Mr Thief, Mandocello och Hot Love) ska 27 år senare fortfarande visa sig vara livefavoriter. Bandets image, med två snyggingar (Zander och Petersson) och två galna töntar (Carlos och Nielsen) är också på plats. Svenska idoltidningen Poster, som lyckats bra med att lansera Kiss image i Sverige försöker göra samma sak med Cheap Trick. – De lyckas med mig, Anders Eliasson (Lambretta), Mappe (Candlemass, Crank STH), Pelle Almgren och några till. Favoritmedlemmen blir förstås galningen Rick Nielsen. Det fina med att folk ser mig som en galenpanna är att jag kan göra i princip vad som helst utan att någon höjer på ögonbrynet, berättar Nielsen belåtet inför bandets hemliga spelning på Café Opera 1990.

Något som han också efterlever live, i synnerhet med sina femhalsade gitarrer, ständigt på språng med en ful keps på sitt huvud och fånig grimas till övers för alla.

Nielsen är en briljant låtskrivare men om bandet har någon svag länk är det dock hans gitarrspel. Ofta satsar han mer på det visuella än att spela ordentligt och solon som på skiva varit snygga slarvas ofta igenom live. Trots sin lättsamma image buntas Cheap Trick i början ihop med den begynnande new wave-rörelsen, men rör sig lekande mellan musikstilarna. Än idag är det lika sannolikt att hitta dem på en emocore- eller alternative rock-festival som bland “classic rock”-namn som Foreigner. Det är rätt talande att den omistliga sajten All Music Guide anger samtliga nedanstående genrer som typiska för Cheap Trick: power pop, new wave, pop-rock, hårdrock, arenarock och albumrock. – Jag tycker att vi har en egen stil, säger Nielsen, men om du beskriver oss som en blandning av The Beatles melodier och kraften hos The Who kan jag inte protestera. Det var faktiskt vad vi pratade om att förena när vi bildade bandet. Möjligen med lite mer av den humoristiska sidan som exempelvis The Move hade. The Beatles hade ju också humor, men de togs ändå ofta på stort allvar.

I SLUTET AV 70-TALET BLIR Cheap Trick oväntat superstjärnor i Japan och spelar där in At Budokan, som initialt bara ges ut på den japanska marknaden. Liveversionen av I Want You To Want Me blir dock en radiohit i USA och plattan hinner importeras till hemlandet i enorma mängder från Japan innan Epic ger klartecken för en amerikansk utgivning. När de till sist gör det, når albumet fjärde plats på den amerikanska Billboardlistan. Utan parallellimporten hade den sannolikt hamnat ännu högre. Hur högt får vi aldrig veta. Uppföljaren Dream Police når i alla fall sjätte plats och Cheap Trick tillhör de stora. De får snart erbjudanden därefter. 1979 blir man av Cameron Crowe (mannen som i slutet av 90-talet skriver och regisserar den självbiografiska Almost Famous) erbjudna att ha med fyra låtar på soundtracket till filmen Over The Edge. Sedan dess har Cheap Trick medverkat på ett tiotal soundtracks, bland annat Top Gun och Roadie. På soundtracket till Tequila Sunrise sjunger Zander en duett med Ann Wilson från Heart. – Cameron Crowe var ett fan, men jag vet inte om filmbranschpersoner nödvändigtvis älskar vår musik. Vi finns väl helt enkelt med på filmindustrins lista över band som levererar snabbt och är lätta att ha att göra med, säger Zander enkelt.

Bandet har framfört ledmotivet till en japansk TV-serie och med det legat etta i Japan. På senare år har Cheap Trick uppmärksammats för att de framför ledmotivet till en skön amerikansk sitcom vid namn That 70´s Show (i Sverige på TV4). Låten är en omarbetad cover på In the Street av powerpop-pionjärerna Big Star. Cheap Trick har på producenternas begäran också bakat in “we´re all alright”-slutet från sin egen hit Surrender. Det allra första avsnittet i That 70´s Show handlar för övrigt om hur huvudpersonerna försöker få biljetter till en konsert med Todd Rundgren. Det verkar onekligen som om personerna bakom serien är fans av powerpop. 1980 spelar Nielsen och Carlos på sessions för John Lennons comebackalbum Double Fantasy. – När vi träffade Lennon sa jag att det var synd att han inte ville producera vårt debutalbum, minns Nielsen. Lennon sa ”Va, det känner jag inte till!” Jag förklarade att hans management meddelat att han inte var intresserad. Lennon försäkrade att han gärna hade gjort det. Senare samma år blev han skjuten.

MEN KOPPLINGEN TILL THE BEATLES kvarstår då 1980 års Cheap Trickalbum All Shook Up produceras av ingen mindre än Beatles husproducent George Martin (som inte ens producerade något av Lennons egna soloalbum). Albumet blir dock början till en kommersiell och artistisk

”var synd När vi träffade Lennon sa jag att det att han inte ville producera vårt debutalbum, minns Nielsen. Lennon sa ”Va, det känner jag inte till!” Jag förklarade att hans management meddelat att han inte var intresserad. Lennon försäkrade att han gärna hade gjort det.

Senare samma år blev han skjuten.

”Om vi påverkat nyare band tror jag ärligt talat det är mer för vår energi och positiva än genom vår musik. Men visst attityd,kanske man kan höra en gnutta Cheap Trick hos band som Jellyfi sh om man vill

nedgång för bandet. Det börjar med ett avhopp. Tom Pettersson tycker inte det är roligt längre och lämnar bandet som han varit med om att grunda för att bilda ett band med sin fru. – Vi gjorde albumet One On One som trio, minns Zander. Nye basisten Jon Brandt kom med i tid till att spela på en låt. Men i stort sett är han bara med på omslaget.

Men varken Brandt (eller dennes ersättare Pete Comita) känns hundraprocentiga. 1983 års Next Position Please produceras av Todd Rundgren. Ett klockrent val, men skivbolaget tycker inte plattan är kommersiell nog. De vägrar till och med att ge ut den om inte bandet gör en cover på The Motors gamla Dancing The Night Away och släpper den som förstasingel! – Helt otroligt, säger Zander. Vi sitter på givna singlar som I Can´t Take It och Heaven´s Falling, som Todd skrivit till oss specifikt för detta album och bolaget tvingar oss att spela in en låt som vi inte ens gillar! Det lustiga är att vi själva aldrig riktigt varit nöjd med någon producent utom Todd. Det har alltid varit “next producer, please”, skrattar Zander.

Detta trots att bandet jobbat med stora namn som George Martin, Ted Templeman, Jack Douglas, Tom Werman, Richie Zito, etcetera. Under 80talet tvingar bolaget Cheap Trick att jobba med externa låtskrivare, trots att man i Nielsen har en förnämlig låtsnickrare och Zander är nog så bra när han sätter den sidan till (exempelvis med I Can’t Take It, som han är ensam upphovsman till). – Jag tycker att Rick har en egen stämpel på det han skriver. Även om ett annat band spelar in en av hans låtar hör man vem det är som har gjort den, säger Zander. 1988 nås bandet av glädjebeskedet att Pettersson vill komma tillbaka. Den perfekta bandkemin är återställd och man firar det lämpligt nog med sin första (och hittills enda) USA-etta: The Flame. – Eftersom det är en romantisk powerballad är det många av våra gamla fans som har svårt för den, erkänner Nielsen. Och visst skulle jag kunna störas av att jag inte skrivit den. Och visst är den lite corny. Men hur skulle vi kunna ogilla en låt som blev etta i USA? – Den är faktiskt bättre live än på skiva, kommenterar Zander i sin tur lite defensivt.

Efter ojämna Busted byter man skivbolag till Warner, som de dock väljer att lämna efter bara ett album, eftersom bolaget byter ledning och den som kontrakterat bandet bossen Lenny Waronker själv lämnar bolaget. – Om vi har lärt oss något under de här åren så är det vikten av att ha någon på skivbolaget som slåss för en och tror på en, säger Nielsen.

Cheap Trick är dock ett band som inte låter sig bekomma av om de har skivkontrakt eller ett nytt album att marknadsföra. De fortsätter att turnera hårt. Och trägen vinner. Vindarna vänder. Nya band börjar nämna dem som en influens. Till skillnad från de flesta band som varit i närheten av en powerballad får de också grungebanden respekt. Både Billy Corgan i The Smashing Pumpkins och Dave Grohl i Nirvana är stora fans.

Året är 1996 och det börjar lukta Cheap Trick-revival. Sony Music släpper den mäktiga 4-CD-boxen Sex, America, Cheap Trick, som är en lysande sammanfattning av bandet, deras musik och humor. Bandet skriver på för det unga, hungriga skivbolaget Red Ant och spelar in ett album som de är mycket stolta över. 1997 släpps skivan, som liksom debuten heter Cheap Trick och har ett liknande, svartvitt omslag med deras coola, småpunkiga skivmaskinslogga i förgrunden. Allt liksom för att markera en pånyttfödelse. Men det här är inte ett band som haft speciellt mycket tur när det verkligen gällt. Sju veckor efter albumets utgivning, precis när bandet förbereder en världsturné (ett svenskt datum hinner utlysas) går Red Ant i graven. Cheap Trick tröttnar på att förlita sig på skivbolag och bildar sitt eget Cheap Trick Unlimited. Ett skönt bolag som också bland annat ger ut CD med replokalssessions som Bun E. Carlos spelat in men också officiella utgåvor. Livekonserter har förevigats på CD och DVD. Häftigast är bandets 25-årsjubliéum, filmat i hemstaden och utgiven på DVD och CD under namnet Silver. En maratonspelning där bandet tillsammans med söner, döttrar, ex-basister och celebritetsfans som Billy Corgan spelar minst en låt från varje album de gjort. Våren 2002 ser jag bandet live i London på en universitetsspelning. De rockar som om de vore tonåringar, struntar i alla ballader och presenterar flera nya starka, låtar.

Robin Zander är som vanligt ganska tillbakadragen mellan låtarna men Tom Petersson mullrar på med sin egenhändigt uppfunna 12-strängade bas (som ibland får resa med egen flygbiljett eftersom han är för rädd om den för att skicka den som bagage). Han förblir bandets sexsymbol och alla i publiken får veta vilket hotell han bor på. Rick Nielsen är glad och galen (”ni kan försöka klappa med i nästa låt. För er information går den i 4/4”) och har en prislapp dinglande från sitt getskägg. Zander är som vanligt mer reserverad mellan låtarna men så fort en låt börjar vaknar han till liv och visar hela sitt register som sångare (rösten är förvånansvärt intakt trots att han enligt egen utsago började röka innan han började sjunga).

Bun E. Carlos är coolare än cool och publikens favorit. Den enda besvikelsen är att han saknar sitt trademark, en otänd cigarrett nonchalant dinglande från mungipan.

Vad har då Cheap Trick betytt? Kan Robin höra influenser från dem i yngre band? – Det är svårt att göra det själv, jag tror man är för nära sin egen musik för att höra sådant. Men det finns många som liksom vi var inspirerade av The British Invasion och glamrock. Om vi påverkat nyare band tror jag ärligt talat det är mer för vår energi och positiva attityd, än genom vår musik. Men visst kanske man kan höra en gnutta Cheap Trick hos band som Jellyfish om man vill, säger Zander.

Har ni fått den respekt ni förtjänar?

– Ja, från andra band, branschfolk och våra fans. Många av våra kollegor gillar oss och ser oss som ett kvalitetsband, ett arbetande band. Många utomstående har en föreställning om oss som ett imageband som förmodligen får dålig kritik men säljer mycket, när det i själva verket är tvärtom!

Även musikjournalister respekterar Cheap Trick och de förblir trots sina synder mer förknippade med powerpop och new wave än AOR. Men Zander vore dum om han var helt belåten med att sjunga i ett stort kultband. – Jag kan inte sticka under stol med att jag tycker att vi borde ha sålt mycket mer skivor. Samtidigt är jag nöjd med mitt liv. Det var kul att vara popstjärna och ha skrikande fans i Japan. Men vi älskar ofattbart nog fortfarande att spela och det som gett mig störst tillfredställelse att ha varit med om att göra låtar som faktiskt visat sig hålla! Räkna med en sak. När Cheap Trick firar 30-årsjubileum så kommer jag att vara där, om jag så ska behöva åka till en håla vid namn Rockford, Illinois och agera strängbytare till Tom Peterssons bas.

cheap trick now and then

Cheap Trick (Epic/Legacy/Sony Music 1977)

8Lysande, varierad debut som håller lika bra i dag som när den kom. Innehåller bland annat Taxman Mr Thief, Mandocello och Elo Kiddies. Finns remastrad med bonusspår.

In Color (Epic/Legacy/Sony Music 1977)

6Fina popmelodier och några rejäla rockrökare, tyvärr i ganska tunn produktion. Innehåller bland annat Clock Strikes Ten, I Want You To Want Me och Drowned. Finns remastrad med bonusspår.

Heaven Tonight (Epic/Legacy 1978)

8Lika bra låtar som på föregångaren, nu med bättre sound. Lite som nya vågen-ELO. Innehåller bland annat On Top Of The World, en cover på California Man (The Move) och klassikern Surrender. Finns remastrad med bonusspår.

At Budokan (live) (Epic/Legacy 1979)

7Liksom Kiss slog Cheap Trick igenom med sin liveplatta (även om man var tvungna att lägga om basen i efterhand). Rymmer överlag eldiga, stökiga versioner av låtar från de tre första albumen samt ett par covers. Finns remastrad.

Dream Police (Epic 1979)

8Bandets bästa studioalbum. Cheap Trick har fått sitt genombrott och andas självförtroende. Stråkarna är väl använda och ger dramatik åt arrangemangen. Bland höjdpunkterna märks titelspåret, hitsingeln Voices och blytunga Gonna Raise Hell. Next Position Please (Epic 1983)

7Skön Todd Rundgren-produktion och en platta som tar vara på Robin Zanders kvaliteter som sångare och låtskrivare (I Can’t Take It). Andra höjdare inkluderar Heaven´s Falling, som Todd skrivit åt dem, samt The Who-influerade Invaders Of the Heart.

Standing On The Edge (Epic 1985)

6Lite påfrestande, okänslig 80-talsproduktion, men gott om bra låtar. Bitvis mer hård rock än popkänsla än powerpop. Men sorglösa Tonight It’s You, This Time Around och Cover Girl är pur powerpop.

The Doctor (Epic 1986)

2Bandets svagaste album. Plåtigt sound, jobbigt maskinellt spel, för mycket syntar och äckliga funkrockförsök. Bakläxa. Men balladen You Take Me To The Top håller än.

Lap Of Luxury (Epic 1988)

5Med Petersson tillbaka i bandet återvänder en del av den gamla nerven. Men produktionen är lite väl radioanpassad. Något som i och för sig betalade sig med USA-ettan The Flame. Sex, America, Cheap Trick (Epic/Legacy 1996)

9Kärleksfullt hopsatt box med fyra CD till bra pris. Har både hitsen, livefavoriterna, förbisedda albumspår, filmlåtar och outtakes. Rymmer bandkommentarer till varje låt.

Cheap Trick (Red Ant 1997)

8Nu eller aldrig, säger den här plattan. Och detta är nog den studioinspelning där Cheap Trick kommer närmast hur de låter live. Inga syntar eller andra mesigheter. Bara exemplariskt samspel, övertygande sång och (oftast) starka, varierade låtar.

CT At Budokan The Complete Concert (live) (Epic/Legacy)

6Hela den japanska konserten från 1979 visar hur samspelta de var i slutet av 70-talet. Men om ni gillar bandets tre första album bäst är det nog ändå Music For Hangovers ni ska ha.

Music For Hangovers (live) (Cheap Trick Unlimited 1999)

7För fyra år sedan genomförde Cheap Trick fyra konserter i Chicago, där varje kväll tillägnades ett av bandets fyra första album, som framfördes i sin helhet. Sedan drämde man till med alla klassikerna. Höjdpunkterna finns på denna CD och en DVD/video med samma namn.

Silver (live) (Cheap Trick Unlimited 2001)

7För att fira sitt 25-årsjubileum samlade bandet släkt, vänner, celebra fans, före detta basister och halva hemstaden Rockford till en maratonspelning på 29 låtar där låtar från samtliga plattor framfördes. Här finns många rörande stunder, bland annat när Zander sjunger duett med sin äldsta dotter. Betyg på DVD: 9All Shook Up (Epic 1980)

5Ojämnt låtmaterial, men fin produktion av George Martin. Starkast är Lennon-doftande balladen The World´s Greatest Lover. I sticket låter Robin Zanders exakt som Liam Gallagher.

One On One (Epic 1982)

5Bandet har just förlorat sin originalbasist och försöker kompensera osäkerheten med gapighet vilket funkar sådär. Undantag är den otroligt upplyftande Australien-ettan If You Want My Love, med stick kärleksfullt lånat/snott från While My Guitar Gently Weeps. Busted (Epic 1990)

4Sista plattan för Epic är inte så inspirerad. Men Chrissie Hynde gästsjunger coolt på Walk Away och 60-talspastischen I Had To Make You Mine är fin. Kaxiga I Can´t Help Fallin´ Into Love (med fallen ackordföljd) skrevs från början med Rod Stewart i åtanke, vilket hörs.

Budokan 2 (live) (Epic 1994)

6Eftersom de tidiga hitsen saknas (detta är resten av konserten som blev från At Budokan) är detta mest för inbitna fans. Det hindrar inte Cheap Trick från att rocka fett. Även med pålagd bas. Dessutom har det släppts en rad olika samlingsplattor där Authorized Greatest Hits (Epic/Legacy 2002) är ett givet val. Här har bandmedlemmarna själva varit med och valt hits, livefavoriter och albumspår. Och de har god smak.

Woke Up With A Monster (Warner Music 1994)

6Nytändning. En lite mer aggressiv platta, producerad av Ted Templeman (Van Halen med mera). Men romantiska powerballaden Never Run Out Of Love är lika äckligt effektiv som en tårdrypare med Bad English eller Heart.