nako case

neko case

I höstas kom Neko Case med sin tredje soloskiva och om hon inte knockat publiken innan låg de/vi nu utslagna av kraften och den egensinniga nervigheten på Black Listed. Visst är det country, men fi lmisk country som doftar underliga och sjabbiga motell och minst lika underliga människor. Martin Röshammar mötte den rödhåriga sångerskan och pratade om städerskor, Roger Miller och likheten mellan punk och country.

Foto: Michael Lokner

När hon var liten fick hon diagnosen hyperaktiv, men den Neko Case som sitter i en svinkall loge på Kägelbanan i Stockholm är allt annat än rastlös, snarare genomfrusen och trött på gränsen till svimfärdig. Jag hade sett fram emot ett möte med en sångerska som skulle vara sprudlande och rolig och kasta sig handlöst mellan samtalsämnena, men så blir det inte den här dagen. Hon känner sig utpumpad av det flackande som de senaste dagarna tagit henne från hemmet i Chicago till Köpenhamn, Oslo och nu Stockholm.

Om och om igen ber hon om ursäkt för att hon kanske verkar dum när hon inte får fram det hon vill. Men det blir snarare jag som känner mig dum eftersom nästan alla mina fyndiga och fantasifulla frågor får korta och inte alls så innehållsrika svar som jag hade hoppats på.

Vi börjar prata om hennes fascination för mysterier, för det oförklarliga, en fascination som märks på alla möjliga sätt. Ta bara alla dessa hjortar som oftast är med i skivkonvoluten på något sätt, eller musiken som brukar kallas för musik som skulle passa i en ja, just det mystisk film av David Lynch. Det mystiska gäller inte minst hennes texter, som är långt från den nutida Nashville-countryns ensidiga hjärta-smärtatema. – Jag försöker att inte vara för specifik om sakerna jag skriver om, det är lättare för lyssnarna att relatera till dem och till deras egna liv och det är lättare för lyssnaren att lyssna på texterna och att skapa sina egna bilder. Det är viktigt att lyssnaren själv blir involverad i den kreativa biten i en sång. Det är den typen av låtar jag gillar, och det är det jag försöker göra. Jag gillar tanken att ha en idé som man inte riktigt vet varför man har den eller var den kom ifrån. Man måste inte alltid förklara varför saker är som de är. Ibland är det spännande när vi inte vet svaret på allting.

Neko Case växte upp i Tacoma i staten Washington i en förstad till Seattle. När hon var 15 stack hon hemifrån och två år senare började hon spela trummor i ett punkband. Men det var först när hon gick på konstskola i Vancouver i Kanada ett antal år senare som hon började sjunga. Och då i punkpoptrion Maow. Självförtroendet kom med tiden och efter hand började hon skriva egna låtar, sånger som inte passade in i Maow. – Jag startade bara skriva på kul i min säng och det blev bra, jag visste inte att jag kunde spela musik som barn, det kom senare. Men jag drömde aldrig om att bli popstjärna, men jag tyckte att det såg kul ut att spela musik, men jag brydde mig inte om de glittriga bitarna, det glittriga i musikvärlden existerar inte ändå. Inte på något äkta sätt, inte på riktigt. 1997 kom första soloskivan The Virginian och på den lyser hennes kärlek till den traditionella countryn igenom, på ett helt annat sätt än på senaste Black Listed där Neko Case gör något helt eget, något nervigt och mer psykotiskt. Men i hennes värld är det country. Punkt slut. Hon skriver countrylåtar och kräks på termer som alternativcountry. Hon tycker att det är mycket närmare mellan countryn och punken. – De två musikstilarna är i mångt och mycket samma sak. Det är bara olika sätt att uttrycka det musikaliskt. Du ser på musikbranschen på samma sätt, ställena du spelar på är de samma, det är ofta samma människor som kommer. Tankarna och det du bryr dig om är också snarklika. Det handlar om att göra det själv och jag gör det fortfarande själv med hjälp av mina vänner förstås.

Större delen av året är hon som det brukar heta ”ute på vägarna” och det är också då hon skriver de flesta av sina låtar. Men hon tror att hon skriver på samma sätt och om samma saker oavsett om hon är hemma eller sitter i sin stökiga turnébuss eller på ett hotellrum någonstans. – Det är förstås detaljer som kommer av att vara på turné, men hotellivet är väldigt ospännande, om jag skulle börja bete mig som ett svin och slå sönder saker så skulle ändå folk ha hört om det tidigare, så det skulle också vara väldigt ospännande. Jag skulle känna mig som en idiot om jag hade gjort så, jag skulle bara tänka på städerskorna. Jag har haft alldeles för många sådana jobb för att göra andra sådan skada. Det är bara arrogant och korkat. Jag vet hur det är att vara städerska. Jag hatade inte den tiden, jag trivs med vad jag gör nu, men jag hade många jobb som jag gillade, säger Neko Case och ser drömmande ut:

”– Jag saknar folket, jag jobbade i en massa restauranger, det tyckte jag om. Ibland när jag turnerar tänker jag för mig själv att jag definitivt hellre skulle vilja göra en soppa. Det är något riktigt bra och fascinerande med att laga mat åt människor. Det är att ge kärlek till många människor som du aldrig mött tidigare. Det är väldigt likt att spela en konsert faktiskt.

Det mesta känns rätt enkelt när det handlar om Neko Case, där andra musiker och konstnärer (för det är hon också) drabbas av skrivkramp och idétorka, där verkar hon mest rycka på axlarna och tänka på annat. – Jag störs inte alltför mycket, idéerna kommer av sig själva och jag jobbar på dem tills jag känner att det är bra, om jag inte får ihop det så lämnar jag det bara. Då kommer det nog senare. Jag jobbar inte för hårt på det, jag låter mig inte bli galen av funderande och ältande. Det vore inte kul. Jag försöker göra ett bra jobb, det är inte mer med det.

Där hon sitter i en lånad grön och alldeles för stor parkas, ser hon likblek och fullständigt utpumpad ut. Ett par timmar senare när hon går upp på scenen på Kägelbanan lyckas hon tyvärr inte riktigt skaka bort den där känslan av att hon är lite för trött för att vara riktigt på topp. Mot den sortens trötthet hjälper inte ens rutin från kväll efter kväll på allehanda mer eller mindre obskyra spelställen. Eller om det är något annat som gör att kvällen känns en smula avslagen och oinspirerad. Jag vet inte, bara att jag hade hoppats på mer än en trevlig kväll. Det där spöklika och gripande som finns på Black Listed, det som limmar en fast vid högtalarna, det där filmiska, det glimtar bara förbi på Kägelbanan. Men plötsligt, när jag redan står där med den tjocka vinterjackan på i väntan på att släpa mig hem i kylan, då gör hon alla tiders bästa låt, Alone And Forsaken, Hank Williams viktigaste och allra mest sorgsna bidrag till mänskligheten. Och som hon gör den, gåshuden kommer direkt och jag

om jag skulle börja känner hennes kärlek till musik i allmänhet och den låten i synnerhet. Tidigare där i logen bete mig som ett pratade vi om vikten av att ständigt upptäcka nya artister och låtar från det förflutna. Då landade vi svin och slå sönder inte vid Hank Williams, men däremot talade Neko Case lyriskt om en annan och inte lika saker så skulle ändå hyllad gammal hjälte med sånger som King Of The Road, Dang Me, You Can’t Roller Skate In A folk ha hört om Buffalo Herd och inte minst My Uncle Used To Love Me But She Died. det tidigare, så det – Den senaste tiden har jag lyssnat på mycket Roger Miller, jag älskar verkligen hans ärliga och skulle också vara sorgliga låtar. De glada, skojiga låtarna är bra till vissa saker, men jag föredrar de sorgliga låtarna väldigt ospännande. eftersom han är så bra på det. Det är så kul eftersom han verkar ha en sån självinsikt Jag skulle känna eftersom han skriver så många skojlåtar. Även i de sorgliga låtarna finns det små element av bitsk mig som en idiot om jag hade gjort så, jag humor. I allt han gör måste det finnas någon miss med det så det inte blir perfekt. Det är som om han är rädd för att vara perfekt eftersom han skulle bara tänka på kan skriva på det sättet. Roger Miller dog i cancer 1992. städerskorna I maj kommer nästa skiva med 30-åringen Neko Case, men då med hennes rockband The New Pornographers. Hon är också med i duon Corn Sisters.där hon spelar trummor och där Carolyn Mark står för gitarrspelet. Neko Case ingår också i kretsarna kring Calexico och Giant Sand. I april är Neko Case tillbaka i Sverige, kanske är hon piggare då!