grand tone music

grand tone music Grand Tone Music bildades 1997 ur spillrorna av rockgruppen Salt. Nina Ramsby (sång, gitarr) och Jim Tegman (trummor) slog sig ihop med klaviaturspelaren Dan Lepp och gjorde en naken, lågmäld debutskiva. På uppföljaren New Direction tog man ut svängarna lite mer. Det nya albumet heter Go To Hell. Nina förklarar att det är en sammanfattning av vad hon vill säga med texterna. Nu har man dessutom en basist också, Patrik ”Pata” Andersson. La Musiks utsände Anders Lundquist pustar ut.

Jag träffar hela bandet på en halvsunkig bar på Söder och inleder med att fråga dem vad som är det viktigaste som hänt dem sedan förra albumet. De verkar eniga om att det har hänt mycket och varit en lång process. – Framför allt att vår nye basist Patrik är med, säger Nina. På New Direction spelade jag själv bas. Väldigt simpelt, inte störande och inte speciellt rytmiskt. Och absolut inte i samspel med Jim. Men nu är basspelet jäkligt groovigt!

Patrik kom med när bandet turnerade efter förra albumet. Man hade också med Andreas Söderström på syntar, percussion, moog, gitarr och annat smått och gott. – Vi var ganska säkra på att Patrik och Andreas var våra nya medlemmar och inte bara var inhyrda musiker, säger Nina. – Patrik hittade sin roll direkt. Andreas gjorde det vänskapsmässigt och som personlighet, men han var inte så syntorienterad. På turnén spelade han det som vi arrangerat men han är i grunden mer en friformsmusiker och medverkar på den nya skivan med en del instrument som inte kan skulle kunna ingå som fasta instrument i vår sättning, exempelvis trumpet.

Inför det nya albumet satte sig alla ner och funderade på vad man inte tyckte om hos sin tidigare musik och i vilken riktning man ville utvecklas. – Vi gick faktiskt till botten med varje person, dess roll och dess önskemål, säger klaviaturspelaren Dan Lepp. – Vi kom bland annat fram till att vi skulle spela mer figurer och ligga mindre på ackord. Och att Jim skulle skippa cymbalerna. Mer utrymme för finess, helt enkelt. – På något vis hade vi undermedvetet det som mål redan på förra skivan, men vi kom inte så långt, säger Nina, men just låten New Directions känns i efterhand som en brygga mellan den skivan och Go To Hell. – Tidiga Grand Tone Music var egentligen ett band i singer/songwriter-traditionen. Traditionellt låtskrivande, minimalistiskt framfört. Från min och Jims sida var det helt klart en reaktion mot hur vårt tidigare band Salt hade låtit, konstaterar Nina. Vi var trötta på utagerande, frustrationspuff. Jag kommer ihåg att jag ville få kontakt med varje ton. Men så hade hälften av Salts låtar också kunnat vara om vi hade tagit ner dem.

Ni ville alltså komma ifrån riff och poser, ungefär som Chris Cornell på sin soloskiva efter Soundgarden?

– Exakt vad jag tänkte på faktiskt, skrattar Nina. – Sedan kan man konstatera att vi har arbetat mer digitalt, säger Dan. Från att bara använda det vi har i sättningen, som orgel, har vi i dag kompletterat med olika syntljud och därmed fått möjligheter till mer variation. Fast det blev mycket orgel i slutändan ändå!

Albumets framväxt började med improvisationer, som spelades in i replokalen och sedan gallrades ut av Nina och Dan. Sedan presenterades dessa för de övriga medlemmarna varpå man gjorde pålägg hemma hos Nina. – Då kan man hålla på längre utan att känna sig så stressad. Vi har jobbat med MIDI och har kunnat välja andra sorters ljud, och kunnat återanvända dessa när man spelat in själva skivan. Och eftersom vi blev väldigt medvetna om låtarnas styrka och svagheter redan på demostadiet och repat dem ordentligt har vi sedan kunnat gå in och sätta de riktiga tagningarna live absolut inte slickt och polerat utan med nerv, men ändå till clic-track för att möjliggöra pålägg via MIDI.

Man var alltså metodiska under arrangemangsperioden men återgick till spontaniteten när det var dags att göra själva skivan. – Låtarna satt i kroppen, därför vågade vi ta till de stora gesterna. För vi visste att de kändes större i studion än de skulle bli på skiva, säger Jim.

Plattan är inspelad i en studio i en källare i Vasastan i Stockholm kallad Dubious. Studion drivs av Krille Roth, som spelade bas i Monster. I en månad var man i Dubious, med Krille som tekniker, därefter var det dags för pålägg och sång. – Studion kändes väldigt haschig, ler Nina. Inte ägaren, men studion som sådan.

Har Grand Tone Music något rockstjärnemål med sin karriär eller är ni bara introverta, arty, pretentiösa musiker?

– Det sistnämnda. Jag är i alla fall introvert och ”arty”, säger Nina. Jag vill släppa plattor och jag vill att folk ska höra dem. Och jag vill spela live, men jag vill inte döda musiken, för det tycker jag att man gör efter en viss gräns. – Man får jobba efter de premisser som man klarar av.

Till vardags gör medlemmarna saker som grafik/formgivning och film. Visuella saker.

Är det något som avspeglar sig i musiken?

– Omslagen i alla fall, skrattar Nina.

Men finns det något visuellt element i musiken?

– Nej, säger Jim. – Jo, säger Dan. Jag tycker det finns något filmiskt och jag tycker det är trist att vi aldrig fått göra filmmusik. Det känns som om vi skulle kunna göra det. – Samtidigt är filmmusik ett komplement och vår musik står helt klart för sig själv och har snarare atmosfärer som skapar bilder och framför allt fungerar bäst när man sitter i en bil, menar Patrik. – Alla i bandet jobbar med estetiska saker och vi är alla fåfänga på det sättet, men vi är inte imagemässiga i det att ytan skulle få ta över. Det finns ingen attityd som inte finns i musiken. Att utseendet tar över på scen eller i videon. Det är viktigt för oss hur vi presenteras och vi har estetiska ideal, men inte så vi bajsar på oss, menar Nina. – Att vara popstjärna och att vara musiker är två helt väsensskilda jobb, och skillnaden har blivit ännu större sedan musikvideon slog igenom.

Var står Grand Tone Musics medlemmar i det fallet?

– Jag såg en poster med Pink på jobbet i dag och jag insåg att jag nog aldrig kommer att finnas

på en poster i Okej, trots att jag håller på med musik, säger Dan. – Men hennes musik kommer aldrig att finnas i mitt hjärta, kontrar Nina.

Vad lyssnade ni på när ni var tio år gamla?

– Kiss, hårdrock, reggae, säger Jim. – Hits på Trackslistan och soul, säger Nina. – Hårdrock, jag kommer ju från Finspång, säger Patrik, leende. Mest Iron Maiden – A-ha, säger Dan. Och jag kan fortfarande tycka en platta med dem är grymt bra. – Eller Lionel Richies Hello, skrattar Nina.

Vi enas om att det fanns en ärlighet i ens musiksmak innan tonåren som man kanske har lättare att hitta tillbaka till när musik blir mindre identitet. – Man blir mer chosefri, säger Jim. Man inser hur präglad man är av en del saker. Vissa melodislingor, små tricks som dyker upp i mitt huvud, som jag inte reflekterat över, som visar sig komma från Mauro Scocco, Prince, och Michael Jackson.

Finns det någon musik som ni alla fyra är rörande eniga om är riktigt bra?

– Just nu är det i så fall ganska svårt. Men Jim och jag gillar Prince, säger Nina. – Jag lyssnar sällan på ny musik. Just nu har jag bara Dylans Blonde on Blonde på repeat. Och så får den gå några månader. Jag är helt klart periodare i den bemärkelsen, säger Patrik. – Det finns sådana som alla respekterar, exempelvis Nicolai Dunger, konstaterar Dan och alla nickar. – Och Stina Nordenstam, säger Nina.

Finns det något som ni alla ogillar?

– Det är nog svårare att hitta, säger Dan. – Pudelrock, kanske, säger Jim och alla protesterar. – Nej, pudelrock är väl kul? säger Nina. – Lätt för dig att säga, du gillade ju Europe, säger Jim. Fast det gjorde i och för sig jag med, inser han sedan och alla skrattar. – Fusionsjazz! Fast det kan också vara rätt roligt, säger Nina, och ser bekymrad ut. – Hysterisk musik, försöker Jim.

Scooter är hysteriska?

– Fast den musiken kan också vara rolig. För att den är så störd, ler Nina. – Störd är verkligen ordet, säger Jim. – Konstmusik, försöker Jim. – Fast det skriver jag inte under på, säger Patrik. – Jättesyntig 80-talsmusik, försöker Dan. Nitzer Ebb. Fast nu orkar ingen komma på något mer.

OK. Säg varsin husgud eller –gudinna. – Liksom Patrik stängde jag just av Bob Dylan innan jag kom hit, han är nog min husgud, säger Jim. – Prince är min, säger Nina tvärsäkert. – Townes Van Zandt, säger Patrik. – Jag får väl säga Ray Manzarek. Jag gillar egentligen inte Doors så mycket, men han är coolast, fastställer Dan (fast han ändrar sig senare till David Bowie).

Hmm, funderar reportern. Ett basistlöst band, det låter bekant.

– Jo, men det är väl lite tanken, säger Dan. – Ja, men nu är skutan uppstyrd, säger Patrik belåtet.

Skönt, konstaterar reportern. Jag brukar nämligen alltid säga ”lita inte på ett band som inte har en basist”. -Skitbra regel, säger Jim förtjust.

Fast han kanske är ironisk. ”Kom ihåg att det i är regel samspelet mellan bas och trummor som är grunden till en god poplåt” säger Nina med mästrande röst.

Och därefter blir det inte mycket vettigt sagt. Men det är en fantastisk skiva de har gjort, Grand Tone Music.