richard thompson

HARD LUCK STORIES

richard thompson

I #2 var det Lina Thompson som var i ljuset, nu fortsätter historien...

Berättarglad cyniker, dyster romantiker och ständigt i färd med att återuppfi nna gitarrspelet – Richard Thompson kan beskrivas på många sätt. Peter Sjöblom har pratat med en av den engelska rockmusikens portalfi gurer om bland annat Brian Wilson, islam och skilsmässor.

‘Has she got a friend for me?’ I ask Dick.

Normally, of course, I wouldn’t refer to Anna in the third person while she’s sitting with us, but I have an excuse: my question is both endorsement and allusion, and Dick smiles happily in recognition.

‘Richard Thompson,’ he explains to Anna. ‘It’s a song off a Richard Thompson album. “I Want To See The Bright Lights Tonight”, isn’t it, Rob?’

‘Richard Thompson,’ Anna repeats, in a voice which suggests that over the last few days she had had to absorb a lot of information very quickly. ‘Now, which one was he? Dick’s been trying to educate me.’

‘I don’t think we’ve got up to him yet,’ says Dick. ‘Anyway, he’s a folk/rock singer and England’s finest electric guitarist.’

– ur High Fidelity av Nick Hornby

Nick Hornby hittade på Anna till sin bästsäljande bok, men det finns många Annor i verkligheten. De som känner till Richard Thompson är ofta hängivna hans musik, men de flesta har ingen aning om vem han är. Men även om du inte känner till honom kanske han redan finns i din skivsamling. Har du plattor med Nick Drake, John Cale, David Thomas, Loudon Wainwright III, Golden Palominos, Crowded House, Suzanne Vega, Robert Plant eller Bonnie Raitt kanske Richard Thompson medverkar på någon av dem. Behöver man ett originellt och karaktäristiskt gitarrpålägg är det till honom man ringer.

Dick i High Fidelity har rätt: Richard Thompson är Englands bästa gitarrist. Hans stil är oefterhärmlig. De vrängda toner han tänjer ur sitt instrument verkar bara existera i just hans gitarr.

Och som om det inte räckte är han dessutom en sällsynt begåvad låtskrivare. Hans melodier hämtar näring ur folkmusiken. Hans texter kan vara raljanta påhopp på både stora och små översittare, på fjantiga modelejon och inskränkta folkmusikfans. Eller så kan de vara spetsfundiga iakttagelser av vardagsdramer och brusten kärlek, Det finns ett stort allvar i hans betraktelser, men den serveras med en syrlig cynism som lurar åt sig hjärtliga skratt.

RICHARD THOMPSON FICK SIN FÖRSTA gitarr i tioårsåldern. Det var en sprucken gitarr av spansk modell, och egentligen skulle den kastats bort, men hans musikaliskt sinnade pappa tog hem och limmade ihop den. Något år senare fick Richard sin första elgitarr, också den genom pappas försorg, och inspirerad av James Burton (som genom åren spelat med Ricky Nelson, Elvis, Gram Parsons och Elvis Costello) övade Richard upp sin fingerfärdighet. Som 18-åring skivdebuterade som sologitarrist i Fairport Convention. Gruppen hade redan gjort sig ett litet namn i Swinging London då de spelat tillsammans med till exempel Pink Floyd, Family och Incredible String Band. Och Richard Thompson var redan känd som en ovanligt driven gitarrist, någon att räkna med. Fairports tidiga karriär bestod mest av covers på amerikanska låtskrivare, helt enkelt därför att ingen i bandet ännu hunnit utveckla någon större låtskrivartalang. Deras självbetitlade LP-debut jämfördes med Jefferson Airplane, inte minst tack vare sångerskan Judy Dybles klara, distinkta sång.

Den stora förändringen kom när Dyble byttes ut mot en annan

sångerska – Sandy Denny. Hon hade förutom absolut gehör och ett ovanligt känslomässigt djup i rösten en bred repertoar av engelska folksånger. Med henne som ny medlem i gruppen, flyttades deras musikaliska tyngdpunkt från USA till England. Under 1969 spelade bandet in hela tre skivor som skapade en helt ny genre. Med What We Did On Our Holidays, Unhalfbricking och framför allt Liege & Lief definierade Fairport Convention mer eller mindre helt på egen hand den brittiska folkrocken. På Liege & Lief var alla låtar antingen traditionella eller skrivna av bland annat Thompson i traditionell skotsk/engelsk stil. Visserligen sviktar den lite tack vare ett par lite otympliga arrangemang, men det går inte att bortförklara dess betydelse. Med Sandy i mitten, svänggeneratorn Dave Mattacks på trumstolen, och fiolspelaren Dave Swarbrick i instrumentell närkamp med Thompson, blev Liege & Lief en engelsk klassiker. Till och med Richard Thompson själv, som hellre underkänner sin betydelse än berömmer sina färdigheter, menar att plattan var banbrytande.

Förstod ni när ni höll på och jobbade med den att den var något speciellt?

– Ja, absolut. Vi var ett tänkande band, ett intellektuellt band. Det var ett mycket medvetet steg vi tog med Liege & Lief.

Var ni beredda på det svall av folkrockare som följde i Fairports kölvatten?

– Hm… inte direkt. Vi hade väl hoppats att Fairport skulle bli mer framgångsrika, för vi ville faktiskt påverka den engelska populärmusiken. Vi trodde att om folk fick höra sin egen musik, sin egen folkmusik, så skulle de känna igen den och vilja höra mer av den. Men så blev det tyvärr inte. Det blev aldrig mainstream, det blev bara en kultgrej. Tråkigt men sant.

Men såhär i efterhand ser det ju ut som om det fanns horder med band. I alla fall för nån som inte var med på den tiden.

– Menar du det?

Javisst. Även om många av banden var obskyra så verkar varenda gata haft sitt eget folkrockband.

– Tja, kanske det. Hela Europa upplevde ju en renässans för traditionell musik i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Det fanns band i Sverige, i Holland och Tyskland, i Spanien… Alla började återupptäcka sin egen musik efter att på sätt och vis ha varit kulturellt förtryckta. Man skulle ju inte gilla sån där gammal musik, det var lite fånigt. Det var ju sånt där man fick lära sig i skolan och då kunde det ju inte vara nåt att ha. Men i början av 70-talet förändrades det där och folk blev mer intresserade. Fast det varade inte i mer än en tio år. Rotmusiken liksom glider ur människors medvetande ibland tills den sugs upp av nåt mer modernt, som techno. Utom möjligen på Irland där den alltid stått väldigt nära populärmusiken. – I England finns en massa olika områden som har olika sorters traditionell musik. Det är viktigt att bevara såna skillnader, och det är viktigt att folk förstår dem, därför att de har betydelse för vad folk vet om sin egen kultur och hur de ser på sig själva. Ju mer globala vi blir, desto viktigare är det att vi bevarar alla de kulturella skillnader som finns i världen.

För några blev Liege & Lief en startpunkt, för andra blev det en skiljeväg. Sandy Denny till exempel såg den som en engångsgrej. När det gick upp för henne att Fairport skulle fortsätta på den inslagna vägen med traditionellt mateial, hoppade hon av för att starta en egen karriär med egna låtar.

Att försöka hitta en ersättare till Sandy Denny var uteslutat – ingen skulle ändå kunna fylla tomrummet hon lämnade efter sig. Trots de brutala förändringarna i bandet, blev Full House från 1970 med Thompson och Swarbrick som sångare en förvånansvärt lyckad platta. Den följdes av en USA-turné där Fairport visade sig från sin punkigaste sida. På den liveinspelade House Full rasar de genom låtarna som en bucklig skrotbil i en stockcar-tävling. Det luktar bourbon lång väg, och efter en av spelningarna på The Troubadour i Los Angeles sågs Richard Thompson – som inte längre dricker alkohol – sitta med gamnacke över bardisken. Trots det (eller om det möjligen var tack vare det) imponerade han så mycket på Glenn Frey och de andra att de ville värva honom till det nybildade Eagles!

Men Thompson hade helt andra planer. Inte länge efter att de kommit hem från turnén, förklarade han över en kopp te att han tänkte lämna bandet. – Det var verkligen jättekul att spela med Fairport. När jag hoppade av var det inte för att jag inte gillade dem eller för att vi var ovänner. Det hade rent musikaliska orsaker, jag behövde helt enkelt göra något annat.

Fairport fortsatte utan Thompson och har genom åren överlevt oräkneliga medlemsskiften. Gruppen finns än idag och har fått ett härdat och hängivet följe fans. Varje sensommar hålls en festival i lilla engelska staden Cropredy där alla gamla medlemmar som fortfarande är i livet hoppar in och spelar tillsammans. Till och med Richard, trots att han inte är särskilt nostalgiskt lagd.

Hur går det ihop?

– Det är en bra festival och det kommer alltid en 1820 000 besökare dit. De flesta av dom gillar det jag gör, så det har alltid varit kul att spela där. Dessutom är det alltid skoj att spela gamla Fairport-låtar, och som sagt, vi har ju alltid varit vänner. Men en gång om året eller vartannat år räcker. Jag skulle inte vilja göra det på heltid, men jag har inget emot att bli påmind om hur det var. Jag är ändå rätt stolt över att varit med i det där bandet. Beträffande nostalgi och sånt så är publiken oftare mer nostalgisk än bandet och vill alltid höra de gamla låtarna. Även om jag inte har nåt emot att spela gamla grejer, spelar jag hellre nya låtar. Jag vill knuffa publiken framåt lite. Jag har en känsla av att dom kan behöva det! skrattar Richard.

ATT RICHARD THOMPSON aktar sig för både nostalgi och sentimentalitet hindrar inte att han lånar symboler från förr för att belysa irriterande egenheter och snedvridna fenomen i samtiden. I hans texter kan till exempel en egyptisk farao dyka upp misstänkt likt Margaret Thatcher, medan 30-talets smörsångare Al Bowlly blir fonden till ett samhälle som vänder sina medborgare ryggen. I en annan låt blir den bibliska Batseba en löftesmånglare med affärsmässigt oklanderlig dress och fryskallt flin – en skivbolagsrepresentant kanske?

För Thompson handlar det om att alltid gå framåt. Ta bara hans gitarrspel som exempel. Trots att han spelat på heltid i större delen av sitt liv låter det fortfarande som att han lyckligt upptäcker instrumentets möjligheter.

Hur bär du dig åt att hålla dig alert som gitarrist efter så lång tid?

– Jag tror det beror på att jag arrangerar låtarna så att

jag ska kunna spela dem solo. Alla mina låtar är skrivna på akustisk gitarr, men om jag spelar in en låt med band, måste jag komma på ett sätt att spela den ensam akustiskt. Det betyder att jag ibland måste hitta en ny spelteknik så att jag kan få in både ackorden, en basgång och kanske ett solo ovanpå det. Varje låt innebär nya problem som måste lösas så jag blir tvungen att lära mig nytt hela tiden. Och så finns det ju alltid saker man kan göra för att tänja på de harmoniska gränserna. Man kan låna saker från jazzen och den klassiska musiken och föra in dem i populärmusiken, som små stänk här och där. – Att spela akustiskt solo och elektriskt med ett band är två vitt skilda saker, och kontrasten mellan dem håller mig i form.

Under mars gör han en bandturné i England och Tyskland, och i juni blir det övriga Europa – med lite tur också Sverige. Med sig i bagaget har han då nya plattan The Old Kit Bag som han själv beskriver som “intim, någonstans mellan folk och rock med inslag av politik och som vanligt brustna hjärtan”. Den sedvanliga Thompson-blandningen alltså. Det är inte hans bästa platta, inte ens hans näst bästa. Men alla Thompson-skivor har minst ett par suveräna låtar, och höjdpunkterna på The Old Kit Bag är ivriga One Door Opens och Jealous Words. Den sistnämnda låter förresten ovanligt amerikansk för att komma från honom. Thompson bor numer i USA under långa perioder, av praktiska skäl. Dels jobbar han mest där, och dels är familjen bosatt i USA.

Men många ser dig nog som en brittisk ikon. Hur påverkar USA ditt låtskrivande och ditt sätt att se på musik?

– Inte så mycket tror jag. Det är nog snarare så att det ger mig ett bredare perspektiv på mitt ursprung. Musiken jag gör är fortarande väldigt brittisk i fråga om ämnesval, och miljöerna i låtarna är fortfarande

R THOMPSON

”Jag tror att när människor lämnar varann är det på grund av skäl som ackumulerats under en tid. Det spelar egentligen inte någon roll vem som lämnar vem eftersom det fi nns en särskild punkt när förhållandet brister.

England, ibland under 50- och 60-talen. Det är nåt jag vurmar för. Det är ju det jag bär med mig, oavsett var jag befinner mig. Jag är inte särskilt påverkad av amerikansk kultur. Om jag skriver en låt i Kalifornien så låter den ju inte som Beach Boys. Fast det kanske är synd!

Jag skulle vilja höra dig sjunga alla Brian Wilsonstämmorna!

– Jag också!

Thompson skrattar åt tanken. – Men det lär knappast hända. Så kulturellt mottaglig är jag inte!

Kan man påstå att ditt låtskrivande knyter dig till ditt ursprung?

– Ja, jo, det tror jag. Om det nu inte är tvärtom. Är det låtskrivandet som påverkar mitt sätt att se på kulturen, eller kulturen som påverkar mitt sätt att se på låtskrivandet? Jag är inte säker på vilket. Men jag är mer intresserad av att skriva låtar som tar upp det engelska. Ibland gör jag lite efterforskningar om engelska företeelser, och det knyter mig dit kulturellt sett.

Betraktar du dig själv som låtskrivare mer än som gitarrist och sångare?

– Det gör jag, men jag föredrar att se det som ett helt paket. Jag skriver låtar och får både sjunga och spela på dom. Och spelar jag elgitarr får jag till och med spela solot! Men visst, det utgår hela tiden från själva låten. Formen för en låt är verkligen nåt som intresserar mig.

Har du gamla idéer som du liksom inte får ihop till låtar, som om där fanns hinder i vägen som du måste få bort innan du kan göra låten färdig?

– O ja, absolut. Det finns låtar som jag försökt skriva färdiga i säkert tio års tid, men det vill sig inte. Om jag bara visste vad problemet var så skulle jag förmodligen hitta lösningen också. Fast ibland när man jobbar på en låt som trilskas och vägrar ge med sig skriver man kanske sex andra låtar som ändå är mycket bättre. De låtar man inte behöver kämpa så mycket med är oftast dom som blir bäst.

KANSKE KOM LÅTAR som Calvary Cross, I’ll Regret It All In The Morning, Dimming Of The Day och Shoot Out The Lights till på det sättet. De hör i alla fall till Thompsons bästa låtar, samtliga inspelade tillsammans med dåvarande frun Linda. De träffades medan Richard ännu var med i Fairport, men gifte sig först 1972 och var ett äkta par i tio år. Deras första LP tillsammans blev I Want To See The Bright Lights Tonight, av många ansedd som Thompsons allra bästa platta. Trots det låg den färdig i nästan ett år innan den kom ut. Kanske förhalade Island utgivningen efter det kommersiella magplasket med Thompsons solodebut Henry The Human Fly. I USA kom Henry... ut på Warner Brothers och lär än idag vara deras sämst säljande utgivning någonsin. Thompsons levnadstecknare Patrick Humphries beskriver den i biografin Strange Affair som “an odball album [that] remains essential for oddballs everywhere”. Men även om den är underskattad saknar den ändå den lyster som Lindas röst gav åt hans senare låtar. Bright Lights, Hokey Pokey och Pour Down Like Silver är en triss i LPess. Med en sådan svit kunde knappast de efterföljande First Light och Sunnyvista bli annat än mindre besvikelser. Särskilt som Richards intresse för musik fick stå tillbaka för hans religiösa studier. Både han och Linda konverterade till islam i mitten av 70-talet. Linda hade lite svårt att anpassa sig till det muslimska levnadssättet, och vantrivdes ofta i de islamiska kollektiv paret av och till bodde i. För Richard passade däremot sufismen (islams mysticistiska gren) som hand i handske. Han har alltid varit intresserad av religion, och läst sig genom andlighetens alfabete från antroposofi till österländska läror. Han bekänner sig fortfarande till islam.

Hur är det att vara muslim efter den 11 september?

– Folk frågar mycket mer om det nu för tiden! skrattar han. Du vet sånt som, “står det i Koranen att man ska bomba hus?”. Svaret är självklart nej. “Är dom som gör det riktiga muslimer?” Svaret är återigen nej, eller antagligen inte. Fundamentalismen verkar vara på frammarsch i hela världen, och det oroar mig, vare sig det handlar om kristen eller islamisk fundamentalism. Bägge är lika farliga därför att i båda fallen handlar det om okunnighet. Dom har bara tillräckligt med kunskap för att få makt över andra människor. Jag tycker verkligen det är… Jag gillar det absolut inte. Jag är väl lite mer måttlig kanske.

Jag tycker att media fokuserar väldigt mycket på polariseringen mellan öst och väst. Det handlar antingen om västvärlden eller den muslimska världen. Hur förhåller du dig till det då du är uppvuxen i väst men samtidigt bekänner dig till islam?

– Det är problematiskt. Först och främst tycker jag att media i väst är extremt okunniga om islam. Mer okunniga än om nåt annat jag kan komma att tänka på, mer än om nån annan religion. Å andra sidan är det målet för såna som al-Quaida att förstärka skillnaderna mellan öst och väst och skilja dom åt för att skapa konfrontation. Och det har de ju lyckats rätt bra med hittills…

Om skillnaderna i Richards och Lindas religiösa hängivenhet alls var en orsak till att deras äktenskap började knaka i fogarna, så var det långt ifrån den enda. Omständigheterna kring skilsmässan har diskuterats och analyserats av både fans och journalister ända sen 1982 när paret gick skilda vägar. En del av Richards

texter efter separationen ger intrycket av att det var Linda som stack. Lindas mångåriga bitterhet, bland annat över att Richard hade hittat en annan kvinna, tyder på att det var Richard som bröt upp.

Vem lämnade egentligen vem?

– Puh, jösses… jag vet inte. Jag tror att när människor lämnar varann är det på grund av skäl som ackumulerats under en tid. Det spelar egentligen inte någon roll vem som lämnar vem eftersom det finns en särskild punkt när förhållandet brister. Jag tror vi verkligen lämnade varann, inte att en av oss lämnade den andre. Ibland springer den ena iväg med en annan, men det är mer som en utlösande faktor. Mer ett symptom än en anledning till att förhållandet tar slut.

Många menar att deras sista skiva tillsammans, den monumentala Shoot Out The Lights från 1982 är en skilsmässoplatta av klassiskt snitt. Men även om många av de bittra och plågsamma känslor som fanns mellan dem sipprade in i musiken, hade låtarna skrivits redan ett par år tidigare. Alla vi köksbordspsykologer har mer ut av att studera textbladet till Hand Of Kindness från 1983. Redan titlar som Tear Stained Letter och A Poisoned Heart And A Twisted Memory antyder att här finns det mer att hämta för amatöranalytikern.

Var låtarna du skrev efter skilsmässan ett sätt att bearbeta traumat och att säga saker som du önskar du hade sagt direkt till henne?

– Återigen svårt att säga. När jag sätter mig ner och skriver en låt är det mest för att jag bara vill berätta en historia. Oavsett om det är en dyster låt eller en arg låt skriver jag den för att roa mig själv. Jag gillar själva låtskrivarprocessen. Jag njuter av att använda språket, att rimma och så vidare. Det är först i efterhand när jag sätter mig och ibland funderar över vad en låt handlar om jag förstår att “oj, det här var en arg låt” eller “den här vänder sig till den-eller-den”. Nån gång händer det väl att jag skriver en låt som är direkt riktad till nån jag är ordentligt arg på. Men jag kan inte påminna mig att jag efter skilsmässan skrev några låtar med Linda i åtanke. Jag skrev bara låtar helt enkelt. Det är klart, man kan analysera dem och säga att, “jahaja, den här handlar helt klart om någon särskild”, men det är inget jag direkt tänkt på själv.

Men du ska veta att det finns folk som är väldigt tacksamma för att du skrivit alla dom här låtarna…

– Oj, det är ju jättebra i såna fall! Men jag tror det är en biprodukt. Jag menar, det är ju ingenting man medvetet försöker göra när man gör musik. Det är inte så att man försöker ge terapi. Man försöker bara kommunicera med andra, och av en händelse kan det bli terapeutiskt. Men det är egentligen inte min avsikt. Jag tror att man i första hand gör musik för sin egen skull, men att man vid en viss punkt måste rikta sig till andra. Annars är det ju ingen som kommer att lyssna på det, eller åtminstone inte förstå vad man menar. Musik är först och främst underhållning, men om det kan vara mer än så är det underbart.

Länge var One Clear Moment Linda Thompsons enda soloplatta, men förra året, hela sjutton år senare, kom uppföljaren med den passande titeln Fashionably Late. Många höjde på ögonbrynen när den kom, inte bara för att hon plötsligt gjorde en efterlängtad comeback med en suverän platta, utan också för att Richard spelar gitarr på låten Dear Mary. Det såg nästan ut som att de grävt ner stridsyxan efter alla dessa år! – Grävt ner stridsyxan, nja… Jag ville verkligen spela på den låten eftersom den var lite av en familjeåterförening. Du vet, tre av våra barn medverkade på den, så jag tyckte det kunde vara trevligt för dem om jag också var med. Jag betvivlar att det blir nåt mer, och jag vill inte att vi ska spela ihop live.

Richard fnissar. – Vi är ju inte direkt vänner. Ibland när man separerar från någon fortsätter man som vänner, men det är svårt ibland…

Fashionably Late avslutas med Dear Old Man Of Mine, en märkligt ambivalent låt som utstrålar både någon sorts acceptans och avståndstagande. Helt uppenbart handlar den om Richard. När jag frågar vad han tänkte när han hörde den första gången svarar han ganska undanglidande att det enda som intresserar honom är om en låt är bra eller inte och skyndar sig att tillägga att “det sista jag funderar över är om den handlar om mig”. – Och även om den gör det så är det inget jag bryr mig om. Ibland är ämnet för en låt inte så viktigt. Det som spelar nån roll är om låten funkar eller inte. Och det tycker jag att den gör.

RICHARD THOMPSONS KARRIÄR sträcker sig över 35 år och omfattar - beroende på hur man räknar – ungefär lika många skivor. Att somliga av dem är mindre bra än andra är egentligen ofrånkomligt under en så lång karriär. Det intressanta är att skivorna är resultatet av ett pågående konstnärsskap, att de representerar en människa som lever och åldras och tillåter sig vara den han är. Skivor som Daring Adventures, Mirror Blue och You? Me? Us? må vara ojämna, men allihop har de låtar som kan få lyssnaren att överväldigat dra efter andan, och alla är de små bitar i pusslet som är Thompsons sätt att tänka och förhålla sig till världen. På så vis påminner han mycket om sin gode vän Loudon Wainwright. Bortsett från att de delar ett sinne för träffsäkert formulerade cynismer, är de båda två alldeles för oberäkneliga för att fungera som smörjmedel i den resultatinriktade marknadsföringsmaskinen. Deras framgångar ska inte mätas i försäljningssiffror, utan i förmågan att kommunicera med andra människor och berika deras liv. Men stora skivbolag vill inte få sina budgetkalkyler spolierade av mänskligt beteende. Det har Richard Thompson insett efter att i ungefär femton års tid rört sig i den multinationella skivbolagsvärlden. The Old Kit Bag innebär ett hopp över till småskalighet och ettiketten Cooking Vinyl. Thompson är lättad. – Musikbranschen har ändrats drastiskt, och små bolag är bättre rustade att hitta en publik till artister som jag. De stora bolagen bör bara hantera de stora artisterna. De kan ha hand om Britney Spears och samarbeta med filmbolag och Burger King. Den tiden är förbi när ett skivbolag kunde ge ut allsköns musik, jazz, folkmusik… Allting är annorlunda nu, radion är annorlunda, skivbolagen är annorlunda. Det har blivit en bolagsstyrd värld, och vi artister är tvungna att hitta ett annat sätt att nå ut till publiken.

När skedde förändringen anser du?

– Det har gått gradvis under framför allt de senaste fem åren. Fler och fler skivbolag har tagits över av företag som inte sysslar med musik. Jag tror att det grundläggande problemet är att det finns dom som vill göra storkovan på underhållning. Jag är inte så säker på att det är rätt förhållningssätt. Så långe som kreativitet är inblandat i det hela är det svårt att garantera någon vinst. Det är att förvandla det till en produkt och det funkar inte. Jag menar, om U2 inte klarar av att leverera

sin nya platta i tid till budget-kvartalets slut säckar hela bolaget ihop. Om Axl Rose inte lyckas ta sig ur sängen sjunker vinsterna. Du förstår, man kan inte lita på musiker.

Richard skrattar självironiskt. – Jag vet inte, det är andra tider nu och ett litet bolag känns bra.

Vad tycker du om hela den här Napster-grejen och att folk laddar ner musik från nätet?

– Hmm… hmmmmm… svårt… Det är viktigt att artisterna får nån sorts ersättning. Jag är inte säker på att musik ska vara gratis. Å andra sidan har Napster och MP3 haft väldigt liten inverkan på mig personligen. Det berör större artister mycket mer. Jag vet att de flesta som laddar ner min musik från nätet är såna som också köper alla mina skivor. Jag tror att det skadar de stora bolagen och de stora artisterna betydligt mer, och därför är de stora bolagen rädda.

Men tror du inte att det är som en del säger, att nerladdningar kan få folk att upptäcka musik, och kanske särskilt de artister som inte backas upp av en gedigen marknadsföring?

– Jag tror att det kan vara ett verktyg. Bara artisten kan överleva. Royalties är en betydande inkomstkälla för en del. Så jag hoppas att det ska gå att hitta ett fungerande sätt där artisterna kan få om så bara en liten ersättning när deras musik laddas ner från nätet.

Sista frågan. Vilka av dina plattor – solo eller med Fairport – håller du som de viktigaste på ett personligt plan?

– Jisses vilken fråga! Hm… Jag gillar min förra platta, Mock Tudor, och den betydde mycket för mig personligen då den handlar om min barndom. Liege & Lief med Fairport. Shoot Out The Lights har bra låtar, men jag gillar inte produktionen nåt vidare. Jag vet inte heller om jag är så förtjust i hur låtarna framförs, men låtarna i sig är starka. – Men det är svårt att säga och det ändrar sig hela tiden. Det vore ju hemskt att tänka sig att man bara gjort ett par bra plattor och inga fler. Egentligen föredrar jag enskilda låtar framför hela skivor. Jag är inte säker på om jag gjort någon alltigenom bra platta, men jag tycker det finns bra låtar utspridda på allihop.