La Musik #3 by Livets Goda

rock soul hiphop jazz house electro pop

Chaka Khan

www.fender.se

www.virgin.se

Elva starka skäl till att fortsätta… V/A Who Will Buy (These Wonderful Evils…) Dubbelalbum till enkelpris, finns att köpa nu! Ett smörgåsbord av den bästa svenska rocken, nu och då…

Audio Bullys Ego War - 21/4!

Peter Gabriel Up

Största hypen på länge. Albumet innehåller bl a den fantastiska singeln ”We Don’t Care”

Första albumet på 10 år. Europapremiär i Globen 24/4. Aktuell kommande singel ”Growing Up”.

Placebo Sleeping With Ghosts - Släpps 24/3!

Massive Attack 100th Window - Ute nu!

Det till en tredjedel svenska bandet har gjort sitt kanske bästa album hittills. Innhåller bl a singeln ”Bitter End”.

Äntligen ett nytt album! Medverkar gör Sinead O’Connor och Horace Andy.

Calexico Feast Of Fire - Ute nu! Världens bästa americana-duo! Gig i Stockholm (China Teatern) 25/4 och i Malmö (KB) 26/4.

Ben Harper Diamonds On The Inside Släpps 24/2! Lika delar Bob Marley, Marvin Gaye och Jimi Hendrix gör Ben Harper oemotståndlig. Hans bästa album sedan debuten.

Turin Brakes Ether Song - Släpps 3/3!

Superheroes Superheroes - Släpps 31/3!

Innehåller bl a den fantastiska singeln ”Pain Killer (Summer Rain)”. Finare stämsång kompade av ackustiska gitarrer har inte hörts på bra länge.

Re-release av detta danska rock-album. Trefaldigt grammisnominerade. Ny singel ”Turn Me On” + turné i vår.

John Hammond Ready For Love - Ute nu!

The Thrills One Horse Town - Släpps i mars!

Uppföljaren till rosade ”Wicked Grin” innehåller två nya låtar av Tom Waits.

Kommande kur för örat. Albumet släpps i juni....

innehåll #3 / 2003 10 22 32 36 40 46 52 54 58 64 66 68 72 76 80 82 88 90 96 100 106 112 114

6 | la musik

plush... wu-tang clan... per gessle... melanie c... blur... daniel lanois... ernst... jmyhaze beatbox... jaga jazzist… grand drive... bob log III... june panic... placebo... ed harcourt… calexico... tom mcrae... the knife... united future organization jim goad... therese... cheap trick... sharron kraus... nako case...

118 124 128 130 134 136 142 148 156 162 166 174 180 182 188 192 194 198 200 204 232 247

delbert mcclinton... the kills... ben harper... moneybrother... grand tone music... isolation years... the cardigans... richard thompson... robert wyatt... gospel - sister rosetta tharpe... chaka khan... charles mingus... edith piaf eric gadd... stefan wermelin... lasse lindh... klubbfeber i sverige… caesars palace… dr. robert moog recensioner skivhyllan med david bowie special vårens soul - kaah

…nästa nummer av la musik utkommer i juni.

la musik UTGES AV Livets Goda AB POSTGIRO 42 91 89-4 BANKGIRO 332-9620 CHEFREDAKTÖR Erik Dahlström erik@lamusik.nu VD & CHEFREDAKTÖR Anders Enquist, 08-448 25 53 anders@lamusik.nu ANSVARIG UTGIVARE Mats Eriksson mats@lamusik.nu ART DIRECTOR Erik Dahlström erik@lamusik.nu REDAKTIONEN Erik Dahlström Anders Enquist MEDARBETARE: Lennart Persson Peter Jernberg Mats Jonsson Annica Henriksson Eric Fallander Michael Lokner Ola Karlsson Johan Olsén Tony Ernst Staffan Rislund Johanna Paulsson Mikael Hincks Annika Norlin Peter Sjöblom Oskar Ponnert Christian Örjestål Tammy Pellen Wegler Ronnie Sandahl Mikael Lindroth Claes Petterson Anders Lundquist Ulf Nilson Dan Andersson Niclas Janson Tobias Brandt Ronny Mattsson Martin Röshammar ANNONSBOKNING & INFORMATION Mats Eriksson mats@lamusik.nu PRENUMERATION Tel. 08-448 25 50 E-post: anders@lamusik.nu BESÖKSADRESS: Textilvägen 7, Södra Hammarbyhamnen KUNDTJÄNST 08-448 25 50,vxl Tis-Fre: 10-12 TRYCK STC Tel. 08-620 24 00 www.lamusik.nu

krönika: side a

en tjock liten krabat Vad säger man? 252 sidor... I veckor har vi tagit oss igenom oändliga timmar dygnet runt. Kaffe, cigaretter och musik har trängts tillsammans i varje liten sekund. Ibland känns det faktiskt som att vi föder ett barn. Nummer tre blev en extra tjock krabat. Extra mycket musik, extra mycket kärlek och extra mycket inspiration. Ändå är det fascinerande att det finns så mycket kvar att skriva om. Så mycket musik att berätta för er om. Det är den förevigt bottenlösa brunnen av kreativitet och viljan att uttrycka sig som egentligen driver allting framåt. Det är inte konstigt att jag i ena stunden vacklar till och börjar fundera på alla artister och band som vi inte valde att skriva om. Ändå fyllde vi 252 sidor med de mest fascinerande konstnärerna på den runda lilla jord. Många möten som aldrig kommer att lämna våra minnen. Resor till andra sidan havet, möten med forna och nya hjältar och upptäckter på vägen som ändrade färdriktningen till något helt annat. Det finns en hel del folk att tacka för sina enastående insatser men framförallt massor med musik som hjälpt oss ta igenom hela födelsen av det här numret. Några av dem fick tyvärr inte plats att nämnas i artikelform (även om vissa återkommer nedan) så jag tänkte att jag skulle passa på att tacka genom att namnge dem här och nu. Ett soundtrack för sena kvällar på redaktionen. Jag hoppas innerligt att Du finner ny inspiration av #3. Det har jag gjort! IDIOT SAVANTZ Daily Routine (Johnny Bråttom Records) MONEYBROTHER Reconsider Me (Burning Heart) GWEN MCRAE Let’s Straighten It Out (Lost & Found Records) SIMON GREY One (ROI) KOMPIS Clouds Instead Of Heads (Ultimate Dilemma) JOHAN BORGERT En Vanesak (MNW) DAFT PUNK Musique (Source) BREMEN BROTRÖSTER GMBH The Hit (Johnny Bråttom Records) BREMEN BROTRÖSTER GMBH Leaving Lubeck (Johnny Bråttom Records)

Tack! Michael Lokner, Alexandra Gerdes, Johanna Paulsson, Christian Örjestål, Sofie W, Marcus Engberg & Jeppe, Ola Karlsson, Henny, Lunkan, Sara Karlsson, Jonathan på Secretly och alla andra sköna människor för ert stöd.

BJÖRN OLSSON Tjörn... (Gravitation)

KAAH Work (s/m remix) feat Froche (Spånka Nkpg)” (Jideblasko International) STIFFED Everybody’s Got It (Ryko) 50 CENT FEAT EMINEM Patiently Waiting (Shady) T.O.K Shake You Bam Bam (V.P) PHUNKY DRAKES Love (Groover) THE WHITE STRIPES It’s True That We Love One Another (XL) PIET VAN MEREN & THE FLYING DUTCHMEN Mr Buzz (Bosworth) E-Z ROLLERS Titles Of The Unexpected (Moving Shadow) BRUCE SPRINGSTEEN Live 1975-1985 (Sony) JMYHAZE BEATBOX Polkagrisen (Koko Kaka) Erik Dahlström Chefredaktör

la musik

prenumerera på la musik!!! Teckna en prenumeration på La Musik och var med i utlottningen av Therese´s coola discofierade och av henne signerade 12” I Need Somebody. Vi lottar även ut fem vinylsinglar med Englandshypade The Thrills och tre exklusiva 12” med Peter Gabriels More Than This från senaste albumet Up. Men, we break for nobody, vi lottar även ut ett gäng exemplar av Paul Thorn´s singel Even Heroes Die från nya albumet Mission Temple Fireworks Stand och fem DVD-exemplar av kritikerrosade dokumentären One Big Trip om USA. Vänd på skivan och du har även hela det grymma soundtracket till filmen som innefattar Jurassic 5, Dilated Peoples, DTA & The Magic Disco Machine och många fler. HUR BESTÄLLER JAG PRENUMERATION PÅ LA MUSIK? Jo, prenumeration på La Musik säljs om tre nummer i taget och kostar 145 kr inklusive moms och beloppet insättes på postgironr: 8 51 50-1 (kontomottagare är Byggkontakt Prenumeration). På inbetalningen skrives fullständiga adressuppgifter på mottagaren och vilken tidning prenumerationen avser, dvs La Musik i detta fall. Skriv även vilken skiva du önskar på inbetalningen.

Vinnarna i Barry Adamson-tävlingen I La Musik #2 ställde vi följande fyra frågor: 1. Vilket år släppte Barry Adamson sitt första soloalbum Moss Side Story? 2. Vad hette albumet Barry Adamson släppte 1998? 3. Vilken låt från nya albumet The King Of Notting Hill släpptes i augusti som första singel? 4. Vad heter öppningsspåret på The King Of Notting Hill? Svaren var: 1. 2. 3. 4.

1989 As Above, So Below Black amour Cinematic soul

8 | la musik

Vi gratulerar följande personer som kommer emotse albumet The King Of Notting Hill samt The King Of Notting Hill-tröja: Rickard Daun David Ballester Tom Stenström Tomas Grip Vi gratulerar följande personer som kommer emotse albumet The King Of Notting Hill: Lars Åberg Camilla Holm Tore Kämblad Stefan Pålsson Ronny Persson Mats Daniel Jönsson Mattias Claesson

PÅ GÅNG

naked ape ”Om eld-fattarrreld-eld-fattarrreld-fattarrrdu…” Orden väller fram på bred skånska som glödande lava ur en vulkan. Det fullkomligt kokar i Kafé 44’s lilla bunker till konsertlokal. På scen står Jonas Hjalmarsson-Mathiasson, Albion Venables och Olof Bendt. Tillsammans gör de Naked Ape till den svenska elektropopscenens mest excentriska band. En kväll i slutet av januari förvandlades Stockholms legendariska punkhak till hemvist för Sonikafestivalen som Albion var med och arrangerade. Utöver Naked Ape, fanns en rad andra intressanta namn som Emmon, Autohorse och Hundarna från Söder samlade. Tanken var att visa upp vad som händer på den svenska elektropopscenen så att folk kan ta ställning till den. För trots att den svenska elektropopscenen mår prima, är det ju fortfarande så, att den typ av elektronisk musik som faller utanför såväl dansmusiken som popscenen, ännu inte är riktigt lika etablerad i Sverige som i New York eller Berlin: – När vi spelade på Debaser lyckades vi provocera några gamla punkare. Punken handlade ju om att provocera, så det är ju kul att man upprör det gänget. Men det som är kul med elektropopvågen är ju att det inte längre är så udda att göra musik med gamla syntar, säger Olof när jag träffar honom och resten av bandet på hotell Malmen på Söder någon vecka innan festivalen. De refererar själva till sin musik som ”blipp blopp” och vi pratar om den electrotrend som uppstått på sistone och om att det har blivit lite ”inne” att syssla med elektronisk musik. Men egentligen var det inte musik som var den viktigaste drivkraften när de startade Naked Ape. Istället såg de ett tomrum där de kunde ta plats: – Jag var ganska frustrerad på alla stilar och allt som hörde till, berättar Albion. – Och det kunde vi hjälpa Albion med, inflikar Jonas skämtsamt och låter som en psykolog. Jonas själv, som är den mest pratglada i gänget och har lite förvirrad konstnärssjäl à la Per Oscarsson över sig, har tidigare sysslat med konst. För hans del är musiken en ren tillfällighet och konsten spökar ibland i låtskrivandet. Låten Loop, som de knåpar på just nu, är inspirerad av en installation av konstnärinnan Johanna Billing, som också driver lilla skivetiketten Make It Happen. Installationen bestod av en kopiator som kopierade ett vitt papper i en loop.

I början av året släpptes trions första tolva, Slagen, på Lobotom Records men historien om Naked Ape började som en ploj för drygt två år sen. Jonas och Albion stötte ihop med varandra på en filmfestival av en ren slump: – Han hade något sånt där sjukt i blicken som jag direkt kände igen hos mig själv, säger Jonas skämtsamt. Mest på skoj, ordnade Albion en spelning på en privat fest. Jonas, som skrev en del poesi och hade uppträtt på Poetry Slam, fick i uppdrag att skriva texter som skulle framföras i ”någon slags beatnikanda”, som han själv uttrycker det. De fick ett positivt mottagande och en låt hamnade på Make It Happens samlingsplatta All Songs Are Sad Songs. På den tiden lät musiken betydligt mer experimentell och collageorienterad. Låten Slagen blev inkörsporten till ett nytt sound och rätt som det var fick de supporta bob hund på Cirkus. Olof kom med i bandet och trion var komplett. Det var bland annat efter en spelning med Add N To (X), som Albion upptäckte den elektroniska musikens möjligheter. Som en följd av detta började medlemmarna i Naked Ape köpa på sig en massa gamla analogsyntar och andra elektroniska instrument. – Vi samlar på instrument som har humor, slänger Jonas ur sig. – Innan vi köper ett instrument så plonkar vi på det och om man börjar skratta så är det bra, förtydligar han. För tillfället jobbar Naked Ape på material till sin första fullängdare Anropa Aporna, men när och var den kommer att släppas är inte bestämt. Deras senaste demo, Sjätte Sinnet, är en puttrande historia med TV-spelsmelodier och lagom mycket 80-talskänsla. Bland de övriga Naked Ape-demos som florerar, finns alltifrån Kraftwerk-blippande Prima Typ till ren electro på Teknisk Eld. Att sjunga på svenska, eller rättare sagt skånska, är de dessutom ganska ensamma om i sin genre. Men för dem är det självklart: – Vi försöker berätta om saker och ting som handlar om våra liv och så vitt jag vet så lever vi våra liv på svenska, förklarar Jonas. Samtidigt understryker de att de aldrig vill bli riktigt privata och att de vill göra musik som är tillgänglig: – Vi vill snacka om det vi ser, förtydligar Jonas. Men bilden är rätt suddig och vad de egentligen ser, är inte ens de själva säkra på. När vi börjar diskutera vad Prima Typ handlar om, spekuleras det en hel del runt bordet. Det hela är ganska diffust och det är ju också det som är tjusningen med konst. Men om Naked Apes luddighet beror på konstnärsmystik, eller på deras allmänna sprallighet kan man däremot aldrig vara riktigt säker på. Johanna Paulsson

sparks För första gången på över 20 år kommer legendariska Sparks till Sverige för två spelningar på Södra Teatern i Stockholm. Sparks bildades i Los Angeles i början på 70talet av bröderna Ron och Russel Mael. Deras senaste album Lil’ Beethoven är deras 18:e studioalbum och enligt dem själva kanske det album som de är mest nöjda med hittills under sin 30-åriga karriär. Sparks har aldrig varit ett lätt band att ta till sig. Kända för att blanda influenser från Zappa, Musicals, Jazz och Beach Boys för att nämna några så blir deras musik ofta komplex och har därför också haft svårt att nå ut till en bredare publik. Jag ringer upp Ron Mael som befinner sig i Sparks studio en tidig morgon i Los Angeles. Lite undrande till varför Sparks väljer att åka till Europa just nu svarar Ron att dom vill visa upp deras senaste album på ett lite annorlunda vis. Konserten kommer vara uppdelad i två akter. Under första akten kommer Lil’ Beethoven presenteras ur ett mera teatraliskt perspektiv. – Det är ingen pjäs som vi skrivit, fortsätter Ron, vi insåg att det inte går att spela albumet rakt av som under en traditionell konsert, därför valde vi att göra om framförandet lite. Andra akten kommer vara en retrospektiv del där vi kommer köra låtar från hela vår karriär. När jag beskriver Lil’ Beethoven som ett komplext album som kräver mycket av lyssnaren, lite på samma sätt som när man närmar sig ett fyllig rödvin så skrattar Ron och säger att det är precis den känslan vi var ute efter, liknelsen var mycket bra fortsätter Ron och säger vidare att albumet är deras mest genomarbetade hittills och målsättningen har varit att lyssnarna skall kunna upptäcka nya saker hela tiden och aldrig känna sig mätta på musiken. Återstår att se om Sparks lyckats även denna gång, och vill ni ha en lite annorlunda men berikande musikupplevelse så rekommenderas Södra Teatern i Stockholm 23/3 och 24/3. Text: Torbjörn Rolander la musik

plush – Jag kan inte rå för om andra är idioter Liam Hayes och hans grandiosa enmans-föreställning, Plush, gjorde förra årets bästa album men ingen kommer att få höra det. Det går nämligen inte att få tag på utanför Japan och ett antal ﬁnsmakarbutiker i USA – och det här är historien om varför. Text: Dan Andersson Foto: Jim Newberry

iam Hayes är bitter och det är inte utan anledning. – Jag har gjort skivan jag alltid velat göra. Det krävde allt jag hade för att klara det och jag gjorde det inte för att den inte skulle höras eller för att den skulle bli något slags obskyrt samlarobjekt. Men, du vet, jag kan inte rå för det – jag kan inte rå för om andra är idioter. Det är faktiskt det enda vid det här laget som jag inte har någon kontroll över, säger Liam Hayes, hjärnan bakom tillika den enda ordinarie medlemmen i Plush, över telefon från bostaden på North Claremont i Chicago, Illinois. För bara drygt ett år sedan färdigställde han den mästarövning i storslagen soulrock han siktat mot i snart ett decennium – sedan debutsingeln Three Quarters Blind Eyes (1994) – och ingen kommer att få höra resultatet. Ingen, det vill säga, bosatt utanför Japan och utan möjlighet att besöka Reckless Records (Chicago) eller Other Music (New York), de enda skivbutikerna i Nordamerika som vid årsskiftet tagit hem Fed på import. Och, vad värre är, Plush ger inte tillnärmelsevis tillräckligt många konserter för att sprida gospeln på egen hand. I bästa fall kommer albumet – idel utsökt popmusik inramad av påkostade såväl blås- som stråkarrangemang – att ansluta sig till den alltjämt växande listan över förlorade klassiker. Och hur respektingivande det än må vara att husera jämte Big Stars Sister Lovers, John Cales Slow Dazzle och Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue, så förtjänar Fed ett bättre öde. Kanske har Hayes sig själv att skylla – det är trots allt han som tackat nej till alla utom det japanska skivbolaget After Hours. Han har, å andra sidan, haft god anledning att tacka nej. – Alla vi förhandlade med ville ha Fed men de

10 | la musik

ville ha den för ingenting. De ville att jag skulle ta hela risken. Och jag vägrar låta dem utnyttja mig och alla som investerat så mycket i att göra den här skivan. De kan dra åt helvete. Det är den verkliga anledningen till varför den inte släpps utanför Japan. Till skillnad från deras Amerikanska och Europeiska motsvarigheter är mitt japanska skivbolags kärlek till musik större än deras kärlek till pengar, säger Hayes. Och han borde veta – i snart tio år har han spelat in skivor för i första hand Chicagoetiketten Drag City, som Plush eller som musiker bakom bland andra Will Oldham och hans Palace. – De här människorna har en formel för hur det går till – de spelar in skivorna billigt och de vet hur de ska tjäna pengar på dem. Och, ja, det här inbegriper alla så kallade idealistiska och oberoende skivetiketter. De definierar sig själva i kontrast till de stora bolagen men de fungerar på precis samma sätt. Artisterna lär sig hur de ska producera billiga skivor för en viss publik och kanske är det därför de fortsätter göra samma skiva om och om igen. Kanske är det därför de kommer till din stad nästa år. Indievärldens pengakarusell snurrar runt och runt. Om det är så det normalt fungerar har så

Hayes valt att göra precis tvärtom. Risken han talar om, i stort sett kostnaderna för inspelningen, uppgår till sexsiffriga dollarbelopp, pengar han själv och hans vänner och släktingar skjutit till – i svensk valuta handlar det om uppåt miljonen. Och visst kan man förstå den kraftiga reaktionen mot gängse normer med tanke på att More You Becomes You, fullängdsdebuten från 1998, med sina avskalade pianoarrangemang egentligen bara blev en skuggbild av vad Hayes avsåg. Men kanske kan man också förstå att Drag City – enligt dem hade de alltid för avsikt att ge ut Fed – ryggade tillbaka när det gick upp för dem vad Hayes begärde för den. – Vi kan säga att det handlade om fem siffror och ingen av dem existerade i vårt universum, säger Lisa Turallo, press-, radio- och annonsansvarig på Drag City. – Jag ber inte om ursäkt. Hade jag velat tjäna pengar hade jag inte gjort den här typen av skiva. Jag gjorde min skiva och behövde inte svara inför någon för att jag gjorde den så som jag visste att den behövde göras. Jag gjorde skivan jag alltid drömt om att göra – jag gjorde den och nu betalar jag för det, säger Hayes.

Elin Sigvardsson gör musik som låter amerikansk, väldigt amerikansk. Men själv är hon från småländska Mönsterås, har precis knockats av Bob Dylan och upptäcktes av Lars Winnerbäck. Nu kommer debutskivan Saturday Light Naive och kanske, kanske kommer just Elin bli en av de få som låter sig höras i djungeln av nya plattor och nya artister!

min musik är inte alls så avskalad. I julas fick hon ett antal Bob Dylan-skivor och biografin Dylan. Dylan. Dylan. av Howard Sounes. Och Dylan-febern har drabbat henne, så hårt att hon har gjort en cover på You’re A Big Girl Now som kommer att ges ut på en samlingsskiva senare i år. Men de musikaliska favoriterna som nämnde Kozelek, Counting Crows och Nick Drake lyser inte igenom i hennes egna låtar som visst är lågmäld och vemodig, men det låter snyggare, mer slickat och inte fullt lika sorgligt. – Man ska kunna höra att det är en Elin-låt. Det ska sticka av från allting annat. Det hörs att det är inspelat snabbt under en vecka. Det låter levande, säger Elin och fortsätter: – Men jag har inte tagit några sång-eller gitarrlektioner, jag sitter helst och bara utvecklas själv. Det är bästa sättet att hitta sin personliga stil. Jag skriver ju i perioder så det märks ju att det händer saker hela tiden, att det låter annorlunda direkt när jag har haft paus ett tag. Elin har fortsatt att skriva efter inspelningen av Saturday Light Naive och om allt går som hon själv hoppas, blir det ett nytt besök i inspelningsstudion någon gång i höst eller nästa vinter. Hon tycker att det är skönt att ha haft nästan ett år på sig att ”ladda upp” inför skivsläppet, hon vill ha distans till musiken och till allting runtomkring. Men när vi kommer in på självförtroende och hur mycket det påverkas av att den musikaliska karriären nu fått fart, då låter hon nästan besviken. - Det påverkas mindre än man tror. Man

anpassar sig så mycket efter situationen att man inte hinner ta in och känna vad det är som händer egentligen. Ibland kan jag tänka när jag går på stan att ”jag har det faktiskt ganska bra nu”, då kan jag känna mig glad en stund. Men jag glömmer bort så fort, jag är den jag är och så anpassar jag mig. Musik hade jag hållit på med i varje fall, men nu har jag en helt annan möjlighet! Skivan Saturday Light Naive heter som den gör för att lördagar alltid har varit speciella för Elin Sigvardsson. Hon sitter ofta och skriver på helgerna, ofta på lördagseftermiddagen innan hon ska gå ut. – Det blir gärna så att jag skriver innan jag ska iväg, när man egentligen inte har tid. Det blir en speciell atmosfär just på lördagar, svårt att förklara men det är särskilt på vintern. Då känns det att det är lördag, en härlig känsla!

elin sigvardsson

Hösten 2001 lämnade Elin Sigvardsson Småland och Mönsterås bakom sig för en flytt till Stockholm. Någon månad senare gick hon och såg Lars Winnerbäck på Göta Lejon. Efter spelningen gick hon fram till honom och lämnade en demo. Det var inget som var planerat utan bara ännu ett av hennes infall, då hon ”får för sig saker”, och hon tänkte inte så mycket på det. Det gick några dagar och Elin stod i en skivaffär och bläddrade bland plattorna, precis när hon stod och höll i en... ja, just det en Lars Winnerbäck-skiva ringde telefonen. Det var givetvis den rödhårige mannen från Linköping. Han gilllade det han hade hört och ville samarbeta. Det fick han. Under en vecka i april förra året spelades en hel skiva in på Gotland med Lars Winnerbäck som producent och med flera av hans musiker. Nu sitter den 21-åriga småländskan i ett skivbolagsrum som ser ut som alla andra skivbolagsrum, tämligen kalt och opersonligt. Det är snart bara två månader kvar till dagen då Saturday Light Naive ska släppas och hon verkar vara helt opåverkad av att det faktiskt borde vara en stor grej. – Folk är ju väldigt mycket för att jämföra. Det är väldigt många som frågar vad jag har för förebilder och kanske jämför mig med de här kvinnliga singer-songwriters ur den lite äldre generationen. Som Joni Mitchell och så. Det är väldigt intressant för jag har faktiskt inte lyssnat på dem mycket alls, jag lyssnar mest på amerikansk musik och endast band med bara män i, konstigt nog, säger Elin Sigvardsson som är medveten om folks, journalisters och branschfolks längtan efter att jämföra och placera in musik och musiker i ett fack. Själv har hon redan innan hon ens släppt en singel fått den allt vanligare stämpeln singer-songwriter. Så som det lätt blir när det handlar om relativt lågmälda tongångar med personliga texter. – Jag har bara känt att musiken är det jag vill hålla på med, jag har inte haft jättemånga andra intressen. Det har växt fram mer och mer. Jag har spelat piano väldigt länge och sen började jag spela gitarr och med det började jag skriva låtar. Jag har aldrig haft något konkret mål, mer än att jag har vetat att det är det här jag vill göra. Hjälten i Elins musikliv är Mark Kozelek, den vemodige amerikanen med ett förflutet i Red House Painters. – Det finns ett vemod i musiken, både i hans röst och hans gitarrspel, det är så sparsmakat och otroligt vackert, ja det är fantastiskt. Det är möjligt att det hörs att jag lyssnat på honom, alltid kommer det fram i någon skepnad. Men

Martin Röshammar

la musik

BLÅ GULT

don diego

Det var Lox-medlemmen Styles som kallade sitt debutalbum för A Gangster & A Gentleman ifjol. Synd. För det hade annars varit en perfekt titel på Don Diegos första platta i eget namn som alldeles strax ﬁnns i butik. Nu har han valt att döpa den till Mitt liv istället. Don Diego, som egentligen heter Fagnani i efternamn, är Malmöbo med egen studio vid de ruffa kvarteren i Möllevången. Han har gått den hårda vägen. Flydde hit med sina föräldrar från Argentina 1978. Sedan en uppväxt i miljonprogrammens integrationsförsök. Hiphop som räddningsplanka undan droger och kriminalitet. En karriär med första bandet Latin Flavor som slutade i kaos. Och nu tillbaka i stor stil med soloalbum på eget bolag. Han har en historia att berätta. Hör den. Text: Tony Ernst

undan droger och kriminalitet Finns det någon plan bakom plattan? – Inte direkt. Jag har inte riktat in mig på något speciellt. Jag har bara gjort det jag känner för. Sagt det jag vill säga. Det är väl enda sättet att göra det på? Om man inte vill bli Britney Spears? – Exakt. Jag har bara gjort min grej. Det är därför plattan heter Mitt liv; den återspeglar mitt liv. Här finns en låt till min farsa, en till Gud, några kriminella prylar, där jag berättar om min uppväxt, och så vidare. Jag har inte planerat någonting: ’OK, nu ska småkidsen lyssna på det här’, eller nåt sånt. Jag har bara gjort det som kommer från mitt hjärta. Samma sak rent produktionsmässigt, jag har inte köpt en skiva på två år för att jag inte vill bli påverkad av annan musik. Så jag har bara gjort det som faller mig in. Du har gjort hela plattan själv? – Förutom ett beat, som jag bara har coproducerat, så har jag arrangerat, proddat, spelat in, mixat alltihop själv. Här i min studio. Du spenderar rätt så mycket tid i din studio? – Hahaha. Det är som när jag snackade med min bror: ’Var är du?’, undrade han. ’Jag är hemma… ehh, jag menar i studion’. På det viset är det; jag är här mycket mer än jag är hemma. Så det är väl mitt hem, då. Här finns teve, stereo, dator, allt. Hur länge har du jobbat med låtarna på plattan? – Den första är inspelad för två år sedan. Men jag har gjort många låtar som jag sen har plockat bort efter hand. Vissa har känts gamla. Men sen har vissa som spelades in för länge sedan fortfarande känts fräscha. Men alltihop är inspelat under de senaste två åren. Sen har det tagit lite tid att fixa avtalet. Om nån månad, så fort jag börjar turnera, så ska jag börja skriva på nästa platta. Och då kommer det att vara ännu fräschare. Det här albumet är det första du släpper sedan Latin Flavor-tiden, med undantag för The Truth-tolvan för några år sedan, eller hur?

12 | la musik

– Stämmer. Det är det första sedan den hårda tiden. Och varför har jag inte släppt något? Det är klart: jag var helt väck i hjärnan! Jag levde ett helt annat liv. Du höll dig mer undan då också. Nu ser man dig mer ute på klubbar, du spelar live, du syns mer… – Javisst. Innan satt man mest hemma med polarna och puffade. Visst satt jag och pillade på samplern och datorn och grejerna, men jag var helt galen innan… psycho! Men sen fixade jag till min studio, gav ut den där tolvan och la ner allt sånt skit och då har det bara gått uppåt. Du har levt livet du rappar om… – Det är många som snackar om att de är gangsterrappare och att de dödar folk, men när man har levt ett jävla liv som jag har gjort så vet man vad det innebär. Min systers man blev mördad av militären i Argentina, det är många polare till mig som har dött av överdoser, du fattar? Dom andra vet inte vad de snackar om. Att leva fucked up. Och det är inget jag är stolt över; jag vill inte ha någon gangsterstämpel på mig. Men det har varit mitt liv. Berätta om när du var liten! – Jag gick på Sofielundsskolan. För det första så kom jag från en annan kultur. För det andra så var vi fattiga, min farsa jobbade på Samfod som ett djur tills han blev sjuk och kolade. Alla hade Nike-skor, jag fick Stepside. Och samma var det med andra svartskallar. Deras föräldrar gjorde samma grej. Eller svenskar som hade det dåligt hemma, alkoholism eller sånt. Då var det lätt att man drog sig till varandra. Fixade pengar,

snodde, för att man ville ha dom kläderna eller prylarna. Och det ena leder till det andra. Det blir grövre och grövre. Till slut är man inne i nåt som man inte förstår hur man ska kunna ta sig ut. Sitter som tjugofyraåring och undrar: vad sysslar jag med? Vad är viktigast för dig? – Huvudsaken för mig är att min musik ska låta mig. Den ska återspegla mitt liv. Jag vill inte att någon ska sätta på plattan och tänka: ’aaah, han har snott det från honom’ eller ’fan vad han är inspirerad av dom’. Det är klart att man har förebilder, men man får se upp så att man inte blir en dåliga kopia av originalet. Det viktigaste för mig har alltid varit att våga experimentera, att våga prova nya saker. Det var ett rätt så modigt val av singel? En ballad nästan, med introvert text… – Det var därför jag gjorde det. Alla trodde sig veta att jag skulle släppa nåt uptempo, eller nåt tungt och hårt, men ingen förväntade sig att det skulle komma en sådan låt. Jag vill inte vara förutsägbar. Du har en hel del prominenta gäster på plattan – Petter, Dogge, Boastin’ – det är inga problem att få dom att åka ner? – Det är faktiskt dom som har sagt till mig. Frågat om vi ska spela in. Med Dogge är det ju naturligt, vi är supervänner. Med Boastin’ så satt vi här nere och festade och han sa: ’Ey, sätt på en fet låt så vi kan spela in!’. Låten med Petter är jävligt bra, det känns som att vi har rappat tillsammans i tio år.

BLÅ GULT

whyte seeds

Sonic Youth, Spiritualized, BRMC och Ed Harcourt – bäst på förra årets Hultsfredsfestival var ändå White Seeds som spelade så att tältduken krullade sig runt demoscenen. De hälsades som rockstjärnor av den lilla publiken, trots att de då ännu bara gett ut en enda låt, Lost My Love på Sonics gratis-CD. En oemotståndlig låt som blandar ett hårt soulbeat med 60talistiskt modsskrammel a la Small Faces och The Creation. Sedan dess har det hänt lite grann. I:et i White blivit ett y, och de har äntligen släppt sin debutplatta, fyrspårs-EP:n Slow Motions. Med den har 70-talet sipprat in i bandets musik. – Ja, det är nån förändring, erkänner organisten Olle Hagberg, Det är både 70-tal och 90-tal. Vi har väl vuxit upp! Det blir väl en fullängdare också? – Mm, säger Olle över tekoppen. Vi är halvvägs igenom den. Vi delar studio med basisten i Barbados. Eller nja, han är i andra studion och vi delar lunchrum med honom. Han har köpt ett rock-kit med svart stripigt hår och boots, så han har lite att lära oss. – Plattan kommer att ha lugna låtar också, avslöjar sångaren Axl Robach och tittar upp från sin köttbullemacka. – Det är cutting edge inom rock’n’roll, ler Olle.

Hårda låtar och mjuka låtar och inget däremellan. Bara av och på. – Precis Som ettor och nollor. Den binära rocken. Vad hände med stavningen? Varför Whyte istället för White? – Det finns ju en svensk tradition inom musiken att byta ut I mot Y. Vi tänkte slå oss in på samma bana som Robyn. Hon heter ju Robin egentligen. – Och så alla dansband också! fyller Axl i. – Barbadys, flamsar Olle. Eller Barbadüz! Nä men det var när vi spelade i Malmö och de hade stavat fel och så tyckte vi det såg coolare ut. Eller det vete fan… det ser helt sjuk ut… Vi funderar på att lägga till en bokstav. K. – K?! utbrister Axl mellan tuggorna. Nog med semantiken. Slow Motions ber både Mando Diao och de där låttjuvarna från Eskilstuna att maka på sig. Den är ett litet rock’n’roll-piller som får kroppen att spritta och foten att stampa takten. – Tror du att den kommer att spelas på radio? undrar Olle. Och det tror jag ju. För även om Whyte Seeds inte fjäskar för mjukradion, så känns det som att det finns mer utrymme idag för elaka gitarrer, giftig distad orgel och uppstudsigt soulig garagesång än på länge. Och snart får USA

känna på det också, när Whyte Seeds åker över för några spelningar, bland annat i New York. Och i Sverige blir det Emmaboda till sommaren, och förhoppningsvis också Hultsfred igen. Förra året var ni höjdpunkten där för mig. – Det var det för oss också! skrattar Olle. Fast i vanlig Whyte Seeds-anda var det total katastrof. Vi kom dit så jävla sent så det var fullt där vi skulle bo, så vi fick bo utspritt på MCcampingen. Dom hade ett enormt dieselaggregat så dom kunde ha fest dygnet runt och körde Born to Be Wild hela tiden. Det kanske är där som den där 70-talsgrejen kommer ifrån! Nu är den ju 60-tal, men den är ju ändå 70-tal på nåt sätt… Och så var det det värsta slagsmålet! – Med långa käppar, minns Axl. – Fast det var väl mest jag som slog dig, erkänner Olle. Fast du rev mitt tält sista dan och sa att vi skulle åka hem fast vi precis hade gått och lagt oss! – Jag fick allihop att tro att det var morgon, fnissar Axl. – Det är väl så lite mindre etablerade får röja loss, riva varandras tält… Text: Peter Sjöblom

la musik

BLÅ GULT

”

Jag har för länge sen givit

tankarna på att bli en

ove wulff Vad hände egentligen med den svenska alt.countryvågen, om det nu nånsin fanns någon sådan? Helsingborgska Ben gjorde förra året en bra platta på numera avsomnade Ramblin’ Records medan f.d Ramblin-akten Deeptone gjorde ett rejält magplask med den mediokert radioanpassade Bruised. I övrigt var det dödstyst. Countryrockveteranen Ove Wulff har inget svar på den frågan och egentligen bryr han sig inte heller. Efter tio år som sångare, gitarrist och låtskrivare i Enzendoh, ett av Sveriges mest underskattade alt.countryband (eller powercountry som de själva kallade det) fick han nog, slängde alla ramar och konventioner åt sidan och spelade in sin första soloplatta. Och hittade rätt på kuppen. Tale Of The Scorpio rör sig i ett territorium som svenskar brukar ha oerhört svårt för att göra sig trovärdiga i. Americana kommer av någon anledning sällan naturligt för oss nordiska cowboys. Det blir ofta träigt och klumpfotat och inte sällan slår det över i rent härmaperi. Wulff klarar sig undan alla fällorna och undviker även de värsta klichéerna, även om många av dem för all del är en naturlig del av musikstilen. Bandet på plattan, med Björn Höglund på trummor, Lasse Eriksson på bas och Tommy Andersson på pedal steel och gitarr är briljant, även om det mesta naturligtvis kretsar kring Ove Wulffs låtar, röst och gitarrspel. Tale Of The Scorpio låter därför, helt logiskt, ganska mycket som Enzendoh. Fast bättre. Allt är bättre; låtar, sång, produktion och framförande. Det är kort

14 | la musik

upp

’rockstjärna’. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv och spela den musik man älskar

sagt en av de starkaste americana-relaterade skivor som givits ut av en svenskfödd artist. Ove är, efter ett par korta sejourer i Sveriges två största städer, nu tillbaka i Jämtland, där rötterna och familjen finns. – Jag vet inte vad det beror på, men jag kommer alltid tillbaka hit, säger Ove. – Det är nåt speciellt med den här trakten som drar, fast, jag är inte nån större älskare av vädret. Vad var det då som fick honom att spela in en soloplatta just nu, vid 38 års ålder? – Luften gick ur Enzendoh och vi bestämde oss för att lägga ner. Samtidigt satt jag där med en massa låtar på hög, som jag inte visste vad jag skulle göra med. Det mest logiska verkade ju vara att spela in dem, så jag gick ner till banken, lånade ihop lite stålar och bokade studiotid. Sen var det ingen återvändo… Trovärdighet och ärlighet är två ord som hela tiden kommer upp under vårt samtal. Ove kan inte nog understryka vikten av dessa adjektiv i musik, både den han gillar och den han skriver och spelar själv. – Jag har för länge sen givit upp tankarna på att bli en ’rockstjärna’. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv och spela den musik man älskar. Gör man det kommer trovärdigheten automatiskt. Förhoppningsvis… Hur mycket kan man då tulla på principerna då för att nå framgång? Finns det en tydlig gräns för vad man kan göra och inte göra i kompromissväg? Ove tänker efter en stund innan han svarar. – Trots att det inte lockar att bli ’stjärna’ kan man inte förneka att det vore kul att se vad en riktig producent skulle kunna göra med materialet, vad han skulle ta det rent musikaliskt. Det vore spännande, att spela in med en stjärnproducent som kunde ta fram det kommersiella, om det nu finns nåt sånt, i min musik. Och Bert Karlsson får ju gärna göra sig besvär med att ringa, inte mig emot, he he…

Vi diskuterar lite kring det faktum att många av dagens unga som spelar i band är så medvetna om image och cred och så musikaliskt formade och kunniga att det i viss mån faktiskt kan vara möjligt att vara ”ärlig” på ett konstruerat sätt. – Jag tror det är så. Kidsen idag är jävligt skärpta på det planet, så visst, det gäller att ha en bra bullshit detector. Samtidigt blir man ju säkrare på vad man gillar när man blir äldre och framför allt skiter man i vad som är creddigt eller inte. ’I know what I like’, typ… Texter är något Ove Wulff säger sig ha svårt för att skriva, men han lägger ner mycket jobb på att få dem som han vill ha dem. Det märks, för även om texterna på Tale Of The Scorpio inte är några mästerverk fyller de sin funktion med sina kärnfulla, lite kantiga, men samtidigt ganska personliga formuleringar. – Det är roligt att höra att slitet betalar sig”, säger Ove. – Kanske är det så att mina begränsningar i språket blir till en styrka. Jag har liksom inget annat väl än att formulera mig rakt på sak. Norrland har ju alltid varit ett starkt fäste för country och countryrelaterad rock, men speltillfällena har märkligt nog minskat på senare år. Något Ove Wulff hoppas ska ändra sig. – Jag åker gärna runt i hela landet och spelar, men det vore kul om det kunde lossna här uppe. Det är ju som sagt hemma. Sen vore det ju naturligtvis en dröm att spela på t.ex SXSW, även om jag antagligen skulle skita ner mig av nervositet. Plattan, som släpptes på Dusty Records i februari, kommer så småningom förhoppningsvis att få distribution även i staterna och kanske kan Ove ha nytta av de kontakter han skapade där med Enzendoh, som faktiskt hade vissa framgångar på radiolistan The Far Chart, en lista som brukar ståta med de största namnen inom americana, roots och country. Annars har Ove Wulff ganska nyktra förhoppningar på plattans mottagande. – Går den ihop sig är jag glad. Jag hoppas att folk som är intresserade av den här typen av musik ska hitta den och gilla den. Allt utöver det är bara bonus.

Text: Ola Karlsson

BLÅ GULT

thomas rusiak Med Sherlock gjorde han 1997 ett av de mest betydelsefulla albumen inom svensk hip hop. Han gick vidare till att producera Petters första album och hans tjänster efterfrågades av Slick Rick. Men när Thomas Rusiak solodebuterade med Magic Villa var det med Jane’s Addictioninfluenser och ironiseringar över scenen han representerade. När han tre år senare återvänder med uppföljaren In The Sun tar han sig än längre från scenen han en gång var fanbärare för. Den nye Rusiak är ännu flummigare och ännu rockigare. Elgitarrerna har blivit fler och jeansen blivit tajtare. Att lyssna på Rusiaks nya platta för tankarna snarare till Spiritualized än till uttalade Rusiakfavoriter som EPMD och Rakim, och när jag frågar Rusiak om hans influenser nämner han också Spiritualized jämte namn som the Beatles, Jimi Hendrix, Soundtrack of Our Lives, Coldplay, Verve, Oasis, Queens of the Stone Age... – Jag är allätare. ... Aphex Twin, Portishead... – Jag försöker ta in det mesta. Men jag förknippar Rusiak med hip hopscenen snarare än med psykedelisk rockmusik, är det där du placerar dig själv också? – Nej, och det där kommer nog släppa för folk. Jag tror att de influenserna från hip hopen som jag har är de som finns kvar sedan tidigare. Nu för tiden tränger det inte in så mycket hip hop egentligen för det finns så mycket som är dåligt. Jag tror att gemene man fortfarande skulle säga “Rusiak, han är hip hop-artist”, men för en insnöad hip hopare är jag definitivt ingen hip hop-artist. Sen gör jag ju fortfarande raplåtar, och grunden till mycket av min musik ligger ju i hip hopen, så jag är i någon slags ingemansland och svävar. Inte att jag slits mellan två genrer, utan jag har tagit det jag gillar att lyssna på och använt det som influenser och skapat något eget av det. Vissa kommer tycka att det är rockmusik och vissa kommer tycka att det är rapmusik, men vissa kanske till och med kommer tycka att det är popmusik. Själv vill jag inte kategorisera det över huvud taget. Vad tycker du avgör att musik är hip hop? Är det rappen, är det beatsen, är det kläderna? – Jag tror att många har förvrängt konceptet hip hop. Hip hop är ju en kultur, och ett av elementen är just rap, och i en skivaffär står det under kategorin “hip hop”. Men Limp Bizkit är inte hip hop för mig. Rage Against The Machine är inte hip hop för mig. Melody MC är inte hip hop för mig. Men de här människorna rappar, så det är rap-musik. Många tycker nog att för att det ska vara hip hop ska man rappa och det ska vara de klassiska beatsen, men mycket av hip hopen som visas på MTV i dag är ju pop liksom.

Det kommer närmre Cheiron-pop än hip hop. Rap-musiken, r’n’b och rock-musiken har smält ihop till en enda stor pop-genre, och det mesta låter i stort sett likadant. Så det är svårt i dag att definiera vad som är hip hop, och vilken musik som tillhör en hip hop-kultur. Run DMC är hip hop, men de slog igenom för att de använde sig av rockmusiker. Beastie Boys är ett gammalt punkband från början. Så det har nog länge varit ett eget val hur man vill definiera det. Jag skulle säga att det beror på var man står i förhållande till kulturen, men jag tror inte att det är många som tänker så. Vad tycker du om ett projekt som Judgement Night-soundtracket? – Jag tycker personligen att om man ska kollaborera rap med rockmusik så måste man vara väldigt försiktigt. Det är trist att bara sätta dem jämte varandra och så ska de göra en låt, en ska göra rocken och den andre ska rappa. Jag försöker att inte tänka så, utan hoppas att jag får ihop det på ett skönt sätt. Jag tänker inte “rap” och “rock” - “det ska jag slå ihop”, utan jag gör det jag vill göra. Jag har rappat sedan jag var 14, så utifrån det blir det väl naturligt att jag i stället för att vilja bli en rockartist hamnade någonstans mitt emellan. Men trots det och din historia från slutet av 1990-talet, driver du redan på Magic Villa med hela hip hop-scenen... – Den låten du tänker på, Hiphopper, uppkom bara som en kul grej för att jag hade hört Teddybears version av Punkrocker där de drev

med en stereotyp, och tyckte att det skulle vara jättekul att göra en sån låt. Sedan blev det en dänga och säkert många som blev sne’a och tyckte att jag drev med dem, men jag stod ju själv där och halva plattan innehöll hip hop, så jag drev ju lika mycket med mig själv. Det är ju framför allt en extrem självironi, för om man ser till insnöade genrer så är folk väldigt trångsynta och väldigt stereotypa. Så är det i alla genrer, rockgenren också. Har du fortfarande kontakt med den scenen? Det finns ingen Pee Wee som gästar plattan, inga referenser till Natural Bond i texterna... – Nej, jag har väl för första gången lyckats göra något som bara är mig själv och uttryckt saker som jag inte lyckats uttrycka innan, för att jag själv varit en stereotyp. Texter har varit klassiska skryttexter och lite battle-feeling och så, men nu känns det för första gången som att jag kan skriva om vad fan jag vill. Du har inte fått gliringar från hip hop-skallar som föredrar vad du gjorde med Sherlock och Petter? – Det har jag säkert, det har man ju hört talas om. Folk ser väl tillbaka på vad man gjorde på slutet av 90-talet, så lite skit har man säkert fått ta, men jag har säkert bara lagt märke till en bråkdel. Men jag tror att det har släppt, för om de inte tycker att jag “är hip hop” så har de ingen anledning att bry sig heller.

Text: Erik Fallander

la musik

BLÅ GULT

agnus Hansson: När vi bildades, sommaren 2000, hade vi ingen aning om att det fanns ett band som hette The White Stripes. Jag vet inte ens om deras platta hade kommit då, eller om den kom senare. Vi tog namnet De Stijl efter konstnärsgruppen eftersom jag läste konstvetenskap just då och tyckte att det lät snyggt. Även de stilrena scenkostymerna har funnits med från dag ett. Sara Karnerud: De var nästan helt självklara. Det hade vi från första spelningen. Vi sitter i ett litet soffrum på skivbolaget. Första singeln Datetimes ligger i pressarna. Och fullängdaren släpps i slutet av april. De Stijl har fått mycket positiv uppmärksamhet och befinner sig i Stockholm för att spela på klubben Debaser. Ikväll blir det premiär för de nya scenkostymerna som kom med expressflyg från Italien tidigare idag. Gillar ni The White Stripes? Philip Gates: Förra plattan är okej. Magnus: De har några bra låtar, kanske 2-3. Legovideon är skitsnygg! Joakim Kaminsky: Jag får sådan ångest när jag ser deras De Stijl-platta, ”shit, där är den!”, så jag kan inte lyssna på dem.

Däremot har göteborgskvartetten precis som The White Stripes tagit vara på det stilistiska från nederländarna De Stijl. Scenkläderna, skivomslagen etc består av just raka linjer och fält i svart, vitt och rött. Musikinfluenserna kommer bland annat från Buzzcocks och övrig 77-punk som The Jam och The Understones. Men släng även i lite Devo, Talking Heads, Billy Bragg och 60-tals garage a la The Sonics. Sara bidrar med reggae, rocksteady, soul och northern soul och Magnus tillägger indiepop och twee pop i form av Trembling Blue Stars. Joakim: Philip lyssnar på en hel del hip hop också. Han lyssnar mer på ny musik än vad jag gör. Jag köper så mycket gammal musik så jag hinner inte lyssna på det som är nytt. Listan kan göras lång även om det kanske inte hörs i deras egen musik. Datetimes och b-sidan Let’s Go Out är svängiga poppunklåtar som lockar vem som helst upp på dansgolvet. När jag senare på kvällen ser deras spelning kom jag på mina egna fötter att dansa northern soul-steg. Kanske säger inte det så mycket, men för mig gjorde det det. De Stijl kan man på sätt och vis jämföra med Paul Weller och hans The Jam. Båda banden har en fot i modscenen, den andra i punken. De Stijl-

de stijl Världen har delat upp sig i två läger. Den ena planhalvan vet att De Stijl är namnet på The White Stripes andra platta. Den andra halvan tänker genast på Piet Mondrian och hans konstnärssällskap De Stijl från Nederländerna som utvecklade en egen stil med abstrakta, geometriska mönster och få färger. Men nu tvingas vi omfördela, för Annica Henriksson träffade ytterligare ett De Stijl, en kvartett från Göteborg.

medlemmarna är mellan 20-25 år och gamla polare. Sara och Magnus spelade tillsammans i Lady Lazarus för flera år sedan. (– Ingen kunde spela någonting, menar Sara.) Hon blev ihop med Joakim som sedan i sin tur började göra låtar med Magnus. När Lady Lazarus gick i graven frågade Sara om hon fick vara med på ett hörn. Trion skaffade sig så småningom en stadig trummis i Philip. Nu har det hunnit med ett 30tal spelningar, mestadels i Göteborg men även i Stockholm, Uppsala och Arboga. Plattan spelar de in i studion Music-a-matic i Göteborg med Soundtrack Of Our Lives Björn Olsson som producent. Joakim: Plattan kommer att bli asgrym. Singeln spelade vi in på en natt när det blev en lucka i studioschemat. Björn säger att det vi spelar in nu är ännu bättre än singeln. Vi litar på Björn. Trots hans konstiga uttalanden. Sara plockar fram Nöjesguiden, bläddrar upp en sida där just Björn Olsson är intervjuoffret. Joakim: Han verkar helt galen, men så galen är han inte. Han har ett stort intresse av andra världskriget och nazismen. Jag menar han är fascinerad av det, han delar inte nazisternas uppfattning. Apropå udda intressen kommer det upp att gitarristen Magnus gillar sjöfart. Sara: Han är en sjömanswannabe! Magnus: Jag tycker egentligen inte om att åka båt, men jag gillar estetiken och miljöerna. Det är roligare att hänga vid kranarna än vara ute på sjön. Jag undrar vart man ska gå om man vill ha kul i Göteborg. Sara bläddrar fram en sida i Nöjesguiden igen och passar på att göra reklam för en modweekender som hon är med och anordnar i slutet av februari. Sara: Det finns en hel del klubbar, men de är oftast bara en gång i månaden och byter lokaler hela tiden. Men Pustervik, Sticky Fingers och Gump är bra. Joakim: Gump har alltid grymma band! Även Playground på Pustervik. Sara: Undvik Avenyn! Jag och Jocke brukar gå på soulklubbar också, Real Side och Soul-aStatic. Joakim: Ja, där är vi stamgäster. Jag var på Real Side med en kompis en gång och folk kom fram och presenterade sig och välkomnade oss. Joakim: Ja, det är en väldigt familjär stämning. De säger att det även finns en jättebra scen för demoband i Göteborg. Club Slacker, Stereo, Playground och Action Club. Hänger alla band från Göteborg med varandra? Sara: Nej, inte vi i alla fall. Alla andra kanske. Joakim: Alla kommer från Broder Daniel och är i samma ålder, förutom Bad Cash Quartet. Broder Daniel ynglar ju av sig hela tiden. Vi är lite utanför det där. Vi umgås med massor av band, men de tillhör en annan krets. De nämner The Fakes och tydligen så har Joakim gått i samma klass som Axel i Whyte Seeds, ett annat fantastiskt Göteborgsband. Vad tycker ni om Håkan Hellström?

BLÅ GULT

Sara: Han är snygg! Joakim: Han är asbra! Det man vet, det man ser, känns äkta. Det finns inga andra artister som har ett stort bolag bakom sig som lyckas vara så indie, lämna ut sig helt, ändå få massor med kred. och sälja skivor. Om det är ensam tjej i ett band, varför spelar de alltid bas, ibland keyboard? Sara: För att killarna alltid vill spela gitarr. Så man blir undanskuffad till basen? Sara: Men jag tycker inte att det är att bli undanskuffad. Sara: Jag känner inga tjejer som…Jag menar, vi är inte så töntiga att vi sitter hemma och plockar med gitarren. Joakim: Det är överhuvudtaget synd att inte fler tjejer spelar. I vårt fall hade vi redan börjat spela och behövde en basist. Är ni självlärda? Magnus: Jag lärde mig spela elbas på musikskolan. Sara. Jag spelade blockflöjt. Magnus: Jag kan inte ens säga vilken tonart vi spelar i. Vi kan inte läsa noter.

Joakim: Vi är kassa musiker. Björn kommenterade mitt sätt att sjunga en gång, då sa han att jag är motsatsen till en svart soulsångare. Jag sjunger ”kantigt, icke tonsäkert och med klen röst”. Magnus: Det verkade som ett komplimang när han sa det. Joakim: Man får göra något av det man har. Sara. Alla kan spela, det är ju det som är roligt. Joakim: Jag vill inte lära mig, jag tror det skulle bli så mycket sämre då. Vi kan ju inte spela länge heller, då blir det bara dåligt. Sara: Ja, man får ont i armen. Vi har kanske inte den smartaste speltekniken. Magnus: Vi skulle spela in en låt på fem minuter till plattan, men det var nästan helt omöjligt. Philip: Ja, vi började sacka till halva tempot efter tre minuter. Låtarna gör de tillsammans. Oftast skriver Joakim texterna, men alla hjälper till och alla arrangerar. Alla är välkomna, menar Sara. En del covers blir det också, exempelvis Bad Reputation som var signaturmelodi till tv-serien Nollor och

Nördar och I’m So Bored With The U.S of A. Sara: Vi spelade den när det var toppmöte i Göteborg och Bush var här. Men ingen kunde komma och se oss för alla hade blivit instängda på Järntorget. Magnus: Land Of A Thousand Dances har vi också gjort. Det var lite roligt med den låten för vi lyckades aldrig spela den ordentligt, förutom sista gången. Någon sa att förmodligen vänder sig Otis Redding i sin grav. Joakim. Vi brukar oftast spela en cover. Det är kul att ha fler i bagaget också som vi kan byta emellan när vi blir less på våra egna låtar. Magnus: Men vi får oftast korta ned dem. Philip: Vi undrar vad alla andra gör när de spelar fyra-och-en-halv-minuters-låtar. Vi fattar inte. Joakim: Våra låtar är två minuter långa. Datetimes är en och trettio. Det är vers, refräng, vers, refräng, brygga, sola, refräng, slut. Magnus: Det är inget vi har planerat. Men första refrängen kommer nästan alltid efter bara fyrtio sekunder.

her majesty Det är hösten 1992 och jag befinner mig på ett legendariskt konserthak i Göteborg vid namn Valvet. Tre furiösa unga män står på scen och levererar precis vad jag behöver höra för ögonblicket. Visserligen med lite väl stora Pixiesinfluenser men glädjen och energin som väller ner från den lilla scenen fungerar som glömska och plötsligt finner jag mig själv längst fram vid scen tokhoppandes tillsammans med bandet. Det var mitt första möte med Sludge Nation. Det skulle bli åtskilliga fler möten de kommande sex åren. Sludge Nation blev lite av pionjärer och var ett av de första banden i den tsunami av band från Göteborg som tillsammans med Honey is Cool, Broder Daniel, Soundtrack of our lives och legendariska Larry utgjorde höjdpunkterna. 1998 upplöstes bandet och det blev tyst. Några år senare berättar Pieter Verdoes, Sludge Nations gamla basist, att man börjat repa tillsammans igen. Med Timo Räisänen på gitarr och Patrik Herrström på trummor har man hittat tillbaka spelglädjen och energin. Jag får höra på några utkast på några nya låtar och visst känner man igen drivet, dynamiken, Måns Jäleviks uttrycksfulla sång och de enkla glädjespridande refrängerna som var så signifikanta för Sludge Nation. Ytterligare lite senare berättar Pieter vidare att bandet som kommer att heta Her Majesty ligger i förhandlingar med skivbolag, och plötsligt är det påskrivet för S56/LED-recordnings vars

mest kända akt idag är Tomas Rusiak. I november 2002 ser jag för första gången Her Majesty live. Inledningsvis är nostalgikänslorna lite väl stora, inte så konstigt dock, då det är första gången på fyra år som jag återser mina gamla vänner samtidigt på scen. Men bara efter ett par minuter står jag där och hoppar igen på nästan samma sätt som tio år tidigare. Singeln I’m Fire C’mon visar att Her Majesty har förvaltat arvet från Sludge Nation samtidigt som man utvecklats musikaliskt bland annat med Timo som Måns sidekick på sång. Der är soul och glädje i Her Majestys musik. I flera av låtarna ligger det en liten tomte vid namn Pixies långt där bakom falsettsången, körerna och orgelpumpandet, men det gör faktiskt ingenting. Förvaltar man sina arv väl är det alltid av godo. Att Her Majesty visar på en större musikalisk bredd och är ett mera vågat band än någonsin något av samtliga medlemmars tidigare engagemang varit visar covern på Cures Boys Don´t Cry på, med en sådan nerv och intensitet kommer det bli en fröjd att följa Her Majesty i fortsättningen.

Det har varit en lång och krokig väg för Her Majesty att komma dit dom är idag. Men resan har varit nödvändig och all soul, energi och entusiasm hade inte varit där om det inte varit för resan, och jag tror inte heller Her Majesty landat ännu. I’m fire C’mon är ännu en hållplats på väg till ett okänt resemål, där vägen är målet. Her Majesty släppte sin första singel I’m Fire C’mon den 3:e februari i år. Senare i vår kommer ett fullängdalbum med 12 låtar där bland annat Cecilia Nordlund (Souls) är med och sjunger en duett med Måns. Her Majesty finns på www.hermajestymusic.com

Text: Torbjörn Rolander

la musik

BLÅ GULT

montys loco

Marie Eklund + Anja Bigrell = Montys Loco. Montys Loco = lågmält och vackert och inte så lite vemodigt. Nu är Keep Talking här, det är deras andra skiva och kanske kommer ﬂer än landets allra nördigaste musiknördar känna till dem snart. Martin Röshammar tog sig till Kungsholmen i Stockholm för att träffa de två. Det finns något väldigt pretentiöst över Montys Locos musik och deras syn på musik. Men i deras fall går det inte överstyr, det känns inte märkvärdigt eller von oben som den typen av lågmälda tongångar ofta gör. Det blir liksom inte finkultur av det, hur försiktigt, mjukt och skirt det än är och det tackar åtminstone jag för. Och där genrens kungar och drottningar, som exempelvis Stina Nordenstam, har gjort det till en konst att både vara och låta så onåbara att man tror att de lever i en annan och mycket finare och speciellare värld, där är Montys Loco fnissiga och seriösa på en gång.

18 | la musik

För att det låter som det låter, det är mer en slump än något annat, det blev bara såhär efter att de två träffats på en musikkurs för snart sju år sedan. Den fyra år äldre Marie Eklund visste inte att hon innerst inne letade efter någon som kunde sjunga hennes låtar. Men när Anja Bigrell plötsligt började sjunga blev det självklart – det var ju hon! Hennes röst var varm och det lät som om hon trodde på det hon sjöng, ”trots att det var en dålig låt”, som Marie uttrycker det. På den tiden var Marie Eklund väldigt bestämd, hon kallar det själv för egoistisk och inte helt lätt att samarbeta med, hon visste ju hur det skulle bli och hur Anja skulle sjunga. Numera är Marie lite mer ödmjuk och de båda jobbar tillsammans med låtarna och har assistans av bandet som i mångt och mycket består av folk som hängde på Fritz’s corner och Tantogården i Stockholm när det begav sig i slutet av 90-talet. – Det är något oundvikligt att man håller på med musik. Det är ganska lite popbandsimage och den typen av tanke bakom. Vi gör musik som vi vill förmedla och sen släpper man skivor, säger Anja Bigrell och Marie fyller i: – Jag tror att vi är rätt olika i synen på vår musik, min tanke är ju bara att det känns skönt att sitta hemma och skriva en låt. Det är precis som någon annan tycker om att titta på tv. För två år sedan släpptes Guess It’s Fine, en debut som fick ganska positiva recensioner överlag, men speciellt vida spridd blev aldrig skivan och kanske kommer uppföljaren Keep Talking att röna samma öde. Men inte om världen är rättvis, för det är som om Montys Loco har hittat rätt, musiken är mycket mer fokuserad, låtarna kommer närmare och Anja Bigrell sjunger mer och mer eget och mindre

Rickie Lee Jones som varenda recensent jämförde med sist det begav sig. – Jag behöver musiken, för mig är det ju det roligaste som finns. Andra har kompisar eller tecknar eller målar. Det jag har är musik, säger Marie Eklund. – Det vi gör med vår musik är att ge någonting, det kanske är tröst och att man ska tänka lite själv, säger Anja Bigrell som liksom Marie längtar efter att spela live. Men det är inte helt enkelt att hitta spelningar. Folk har problem med att de inte går att placera in i någon genre, det är inte pop, det är inte rock och de är inte trubadurer. Men visst har de gjort en del spelningar på stökiga rockställen där ljudnivån har varit högre än hög. – Då måste man tro att man har någonting att ge med sin musik. Det är lätt att känna att ”det här är fånigt och idiotiskt”. Men man får tänka att vi är här och spelar och har kul, kanske någon lyssnar i alla fall. Det är en utmaning i att tvinga folk att lyssna och spänna ögonen i någon, menar Anja som trots det svåra i att spela live med Montys Locos musik, tycker om och längtar efter nästa gång de stiger upp på en scen. Tidigare i vår släpptes en liten aptitretare inför skivan i form av en singel med en tolkning av Prince-låten Paisley Park och så ska en cover göras. Det hörs hur mycket de tycker om sången, men det låter ändå som om de själva skrivit den eller fått den specialskriven av Maries husgud Prince. – Han gör så bra låtar, han spelar grym gitarr och sjunger så bra. Han kan sjunga en strof och man bara svimmar. Försöker man sjunga det hemma tycker man att det är en jättedålig låt. Han är bara grym och galet bra. Jag tror att han skulle ha älskat vår version, säger Marie Eklund som liksom Anja lyssnat mycket på The Knifes senaste, men som också har tidigare nämnda Rickie Lee Jones och även Joni Mitchell, Tori Amos och Smog som influenser och förebilder. Som så mycket annan musik har Montys Loco fötts ur en känsla av utanförskap. De känner sig utanför i stan och utanför i livet. – Ja, alla är ensamma här, jag har tänkt på det mycket det här året. Det kryper sig på en, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det är så kallt i samhället och så många värderingar man inte kan förstå. Varför tar man inte hand om varandra? Man hinner inte med både jobb och vänskap. Jag känner bara att det skulle vara skönt om allt var lite mer avslappnat, säger Marie Eklund.

PHUNKY DRAKES

sju snabba till phunky drakes D

et sitter tre sjölejon, en stor hane och två mindre, på ett isflak i nya videon till Phunky Drakes singel Love. Den store hanen i mitten håller omsorgsfullt om de andra två som tillsammans sjunger varsin bokstav ur ordet ”love” med en basstämma liknande Isaah Hayes: L, O, V, E. Stora hanen fyller sedan i hela ordet med en röst som får högtalarna att mullra: LOVE. De stämningsfulla beatsen lommar vidare medan hanen i takt klappar de små på deras huvuden. Phunky Drakes innebär värme, broderskap och framför allt kärlek till dansmusik. Deras nysläppta singel har börjat snurra på P3 och efter två tolvor på bolaget Eloge är det nu dags för fullängdaren After School Special på svenska nystartade etiketten Groover Recordings. Det händer mycket med housemusiken i Sverige just nu. Hur kommer det sig? Malte: Hm, ja, jag har fattat det. Ärligt talat har jag inte så bra koll på housescenen. Det är först nyligen som jag börjat kolla in nya prylar för att veta vad andra höll på med i och med att vi skulle släppa ett album. Ville kolla var vi stod. Men jag tror att det beror på att det blivit lättare att göra musik. Man behöver ingen fet studio. På så sätt är det dom verkliga talangerna, med spännande idéer som komer fram. Inte dom som köpt en massa schyssta prylar för eurotechno-miljoner. Danne: Egentligen har det alltid hänt ganska mycket inom svensk house, men jag tror att det är först på senare tid folk har fått nys om många duktiga producenter. Svensk dansmusik har i stort förknippats med hård techno under 90talet, och jag tror att det ligger till grund för en viss tveksamhet för att vi även ska kunna vara bra på house! Ni lär vara ganska många på scenen när ni kör live. Eftersträvar ni att vara som ett riktigt band på scen? Malte: Njae, det där är olika. Ibland är vi fyra och ibland 14. I grunden är det jag, Danne och våra två sångare Whales och Marit. Dom är grymma! Det räcker ofta för en klubb. Snackar vi festival är det ju cool att köra hela kittet live. Det ger en annan upplevelse för publiken. När vi kör försöker vi svänga så publiken gillar det. Vi jobbar

I Europa och USA doftar det svett och housebeats mer än någonsin, men det står varken New York eller London på skivpaketen längre. Nu är det ”Made In Sweden”- stämpeln som regerar. Norge har redan haft sin del och idag snurrar skivtallriken fördel Sverige. Houseduon Phunky Drakes släpper i dagarna sin fullängdsdebut. Erik Dahlström plockade upp Malte Frisk och Daniel Sandberg för sju snabba.

mer som en DJ, vi har kanske bakgrunder på 30 låtar med oss. Sen kör vi de 15 som känns bäst för stunden, man känner av vad publiken vill ha näst. Danne: Vi söker hela tiden olika möjligheter att spela live, men det är alltid intressant för publiken att få något mer levande än bara två snubbar bakom några maskiner. En innehållsrik spelning är den spelning folk kommer ihåg bäst. Ni har en eskimå som huvudperson i videon till Love? Malte: Ja, jag har faktiskt ingen aning varför. Grabbarna som gjorde videon snackade något om en gammal klassisk svartvit eskimåfilm. ”Jaja, låter fint” sa vi vilket det också blev! Ni bor inte i samma stad – hur jobbar ni? Malte: Skickar idéer till varandra digitalt. Vi har typ samma saker i våra studios. Grejen är den att även när vi bodde i samma stad satt vi sällan ihop och producerade. Vi satt 150 meter ifrån varandra och skickade filer fram och tillbaka hela tiden. Det funkar väldigt bra på något konstigt sätt. Vi kapar ganska hårt i varandras idéer tidigt och på så sätt blir resultatet sällan något vi inte är nöjda med. Med det är många bra idéer som inte klarar sig... Danne: Internet och cd-skivor har gjort det möjligt att ändå kunna skicka och jobba med ideer vi båda sitter och sysslar med. Hur ser Phunky Drakes egen After School Special ut? Malte: Hänga i gäng och dricka drinkar ”2 för 1” på ett sloppy bar. Att sedan inte kunna sluta utan dra hem på hejdlös förfest med sprit på kanna och avsluta på Meccca (klubb i Göteborg) med kepsen långt nerdragen. Det kan också handla om att softa hemma med min blivande

fru, hon är grym. Danne: En kall folle i en varm bastu! Spåret A Place är lite mer åt pophållet – är det den vägen det drar åt härnäst? Malte: Nä, det vet vi aldrig innan. Jag tror det kommer att vara pop i viss mening, men på ett sånt klassiskt sätt som A Place. Vi håller på att förhandla med varandra nu hur det ska låta. Hehe, kan bli långdraget. Danne: Vi jobbar med att ha en så bred musikgenre som möjligt inom dansmusiken. Live spelar vi ju trots allt även den djupare sidan av PD som innefattar allt ifrån deephouse till lite mer garage. Vi gillar ju hård jäkla drum n’ bass också. När kommer din första insats som raggaproducent, Malte? Malte: Haha, jag har faktiskt gjort lite hård ragga. Whales som sjunger med oss är, förutom Sveriges fetaste soulröst, egentligen en raggadancehall-snubbe. Han kommer från Nigeria och hade nästan bara gjort sånt innan han kom till Sverige. Han är snabb som attan på att toasta. Så vi har faktiskt kört lite raggabeats när vi varit ute och spelat. Ibland fattar folk inget, men ofta är det cool. Sen har jag gjort en massa hiphopbeats också, men det har jag inte vågat spela upp för någon än.

la musik

FISCHERSPOONER

fischerspooner

akta, sakta vaggas man fram och tillbaka mellan de melankoliska syntslingorna och den Pet Shop Boys-aktiga sången på New York-duon Fischerspooners tolkning av den gamla Wirelåten The 15th. I nästa sekund byts lugnet ut mot den drivande och lite TVspelsmonotona syntbasen på klubbhitten Emerge som för ungefär två år sen fick den elektroniska 80-talsrevivaln att braka lös på allvar. DJ Hell blev electroclashens okrönte konung och hans Berlinbaserade etikett International DJ Gigolo Records hamnade i centrum. Akter som Fischerspooner och Miss Kittin & The Hacker blev scenens galjonsfigurer och diverse livsstilsmagasin bombarderade sina läsare med 80-talsretro, det nya electroclashmodet och gud vet vad. Samtidigt var hela fenomenet baserat på en musikstil som existerat sen ett par årtionden tillbaka. – Det är märkligt att vi lever i en kultur där folk hela tiden försöker påvisa hur nya alla fenomen är, oavsett hur gamla de egentligen är eller vad de bygger på. Jag ser inget fel med traditioner men jag gillar inte nostalgi eftersom den ger en så begränsad bild av det förflutna. Nostalgi är mer baserad på klichéer än på information. Jag förespråkar nuet, deklarerar Casey Spooner i andra änden av telefonluren. Tillsammans med Warren Fischer utgör han

20 | la musik

duon Fischerspooner och när han ringer upp en eftermiddag i början av februari låter han ganska uttråkad och lite smånonchalant. Han befinner sig för tillfället i Köpenhamn för att göra promotion inför återutgivningen av debutalbumet #1 som första gången släpptes i augusti 2001. Nyutgåvan levereras med tillhörande DVD innehållande en hel del bonusmaterial bland annat i form av en dokumentär, videos, remixar och videoprojektioner från duons liveframträdanden. I hemlandet USA har albumet #1 tidigare bara gått att få tag på som import. Därför har Fischerspooner valt att återutge det gamla albumet istället för att göra en uppföljare trots att de samtidigt jobbar på nytt material. – Vi försöker återvända hem genom att släppa albumet i USA. Man kan inte få ett genombrott med elektronisk musik i USA så man måste börja med Europa, förklarar Casey som trots allt tycker att den nygamla electroclashvågen är rätt spännande. – Jag gillar att folk återvänder till det känslofulla uttrycket och att det handlar mycket om personlighet, säger han. Uttrycksfullhet är också ett av nyckelorden när det gäller Fischerspooner. Duon har knutit till sig alltifrån celebra designers och koreografer till filmskapare och fotografer men trots det menar

Casey att det visuella inte är viktigare för Fischerspooner än för något annat popband. – Det handlar mer om att vi gör vår version av en hemmagjord Janet Jackson-konsert och för att skapa en egen popillusion så måste man utnyttja olika verktyg. Image är en stor del av popmusik. Vi försöker skapa vår egen version av vad vi önskar att populärkultur skulle vara. Casey och Warren träffades under konstskoletiden och började sitt samarbete med en filmproduktion. De hade svårt att få ordning på filmen och beslöt att göra en låt som de kunde klippa den efter. Men snart blev de så uppslukade av musiken att de glömde bort filmen helt och hållet och istället började göra performanceframträdanden till låten. Debutspelningen som Fischerspooner gjorde de på East Village Starbucks 1998. Casey är i första hand bildkonstnär men har även sysslat en del med performance och experimentell teater. Eftersom konsthistoria ligger närmare tillhands än litteratur jobbar han oftast med att visualisera bilder i sina låttexter. Warren som gör all musik har studerat avantgardistisk komposition och bland annat samarbetat med den mångsysslande gitarristen, producenten och nyblivne Sonic Youth-medlemmen Jim O’Rourke. Dessutom har han ett förflutet som reklamfilmsregissör. På albumet #1 samsas både svängiga electrolåtar som Emerge och Invisible med mer minimalistiska och halvexperimentella låtar som Ersatz och Horizon. Att Fischerspooner lyssnat på synt- och postrockband band som The Cure, Wire, Bauhaus och till och med industrirock à la Throbbing Gristle är knappast förvånande. Men duon har också hämtat influenser från ett mer oväntat håll. Casey berättar att de också influerats av utomeuropeisk popmusik från exempelvis Thailand och Indien. Han kom först i kontakt med musiken av en slump i den indiska delibutiken han brukade gå till för att köpa samosapiroger. Inte minst på Natural Disaster hörs spår av orientaliska tongångar. Även när det gäller texterna på #1 har Casey försökt undvika den elektroniska musikens klichéer så gott det går. – Jag satte upp vissa regler om att jag inte fick skriva om teknologi, pornografi, mannekänger, autobahn eller bilar och att jag istället måste använda mig av andra ämnen som är mer otraditionella i samband med elektronisk musik, berättar han. Texten till Tone Poem är däremot en dikt han hittade på insidan av omslaget till en fysikbok han burit runt på i evigheter. – Den var från 1897 och innehöll ordet ”electro” så jag tyckte det var en perfekt electropopballad.

Text: Johanna Paulsson

wu-tang clan 10 år senare Av Christian Örjestål och Niclas Janson Illustration: Mats Jonsson

“Shaolin shadowboxing, and the Wu-Tang sword style If what you say is true, the Shaolin and the Wu-Tang could be dangerous Do you think your Wu-Tang sword can defeat me? En garde, I’ll let you try my Wu-Tang style “

iphop har alltid handlat om mycket muskler och lite mindre hjärna. Störst, bäst och vackrast är den amerikanska drömmen i modern tappning och ingen kulturyttring manifesterar det klarare än hiphopen. Wu-Tang Clan består av nio rappare. Nio av världens bästa emcees i en och samma grupp, det är muskler. Nio av världens mest företagsamma och kreativa musiker i en och samma grupp, det är hjärna. Wu-Tang Clan och den moderna amerikanska drömmen firar tio år. La Musik säger grattis och ägnar några sidor åt lite lagom genant och okritiskt hyllande.

Started off on the island, AK Shaolin Niggaz whylin, gun shots thrown the phone dialin Back in the days, I’m eight now, makin a tape now

Wu-Tang var från allra första stund ett projekt för att revolutionera skivindustrin. Debuten fungerade som en avfyringsramp för de nio gruppmedlemmarnas soloplaner. De kommande gruppalbumen fungerade som uppsamlingsheat och lät de nio stångas med sina jämlikar och fokusera på framtiden.

la musik

WU-TANG CLAN

I stort sett fungerade planen. Varje medlem av de nio har eller håller på att spela in egna soloalbum. Med varierande framgång ska tilläggas – men trots allt – planen har fungerat. Hur det började? DET BÖRJADE MED ett äventyr. En ensam pojke på en färja, mörkt vatten, Eric B & Rakim på repeat i hjärnan: ”I aint no joke – I used to let the mic smoke…”. Pojkens namn var Gary. Gary Grice och han var på väg mot Bronx. Mot sitt första stora battle och han skulle vinna. Gary var nämligen något av ett geni. Gary började att skriva ryhmes när han gick i junior high: Those were the days, back in Junior High For an 8th grader, my style was kinda fly And just to prove I was an MC Pro I often sponsored a classroom show And the hype part of my imagination Was making my homeroom a hip hop station

Det fortsatte på high school: Now it’s high school, lunch room’s the scene And I’m ready to flip the routine In the cafeteria, period three And here I come with the JVC I go in my pocket and pull out a mic Plug it in, check one-two...alright

Firade sin examen och skrev kontakt med skivbolaget Cold Chillin. Droppades efter något år, slickade sina sår och kom till insikt: First of all, who’s your A&R? A mountain climber who plays an electric guitar? But he don’t know the meaning of dope When he’s lookin for a suit and tie rap that’s cleaner than a bar of soap And I’m the dirtiest thing in sight Matter of fact bring out the girls and let’s have a mud fight

Wu-Tang föddes ur Gary Grice misslyckande och frustration över musikindustrin. Men istället för att gå under samlade han sina kusiner och vänner och kastade sig rakt ned i skivindustrins svavelfyllda inre. För att sedan - som en fågel Fenix – resa sig med sin skapelse: The Wu-Tang Clan. HISTORIEN OM WU-TANG har berättats förr

och den fortsätter att berättas. Det handlar om tre kusiner: GZA/genius, RZA, Ol’ Dirty Bastard och deras vänner från Staten Island i New York. Tillsammans byggde de ett imperium, tillsammans revolutionerade de skivindustrin och tillsammans förändrade de definitionen av hiphop för all framtid. 22 renodlade klanalbum senare och det är dags att göra ett bokslut. And we gonna kick it - a little something like this:

24 | la musik

WU-TANG CLAN Enter The Wu-Tang (36 Chambers) 1993, Loud Ett år efter att Sir Mix A-Lot fått en Grammy för sitt stjärtanthem Baby’s Got Back droppade klanens debut i USA. I hård konkurrens med Snoop Doggy Dogg och A Tribe Called Quest, var det Wu-Tang som stod ut som 1993 års färgstarkaste historieberättare. Enter The Wu-Tang har kritiserats för att låta lite billig. RZAs samplingsteknik har, i efterhand, fått en känga från lite olika håll och en del smarta typer finner pianot i C.R.E.A.M. lite ihåligt och tunt. Allt det där är såklart kvalificerat skitsnack. Produktionen på Enter The Wu-Tang är i det närmaste perfekt. RZAs pianoloopar vandrar upp och ned för skalorna, ensamma flöjter gråter fram melodier medan Raekwon, Ghostface Killah, Method Man, Ol’Dirty Bastard, U-God, Inspectah Deck, GZA och RZA droppar sin dödliga gospel. Masta Killa står i kulisserna och lyssnar uppmärksamt på klanbröderna innan han tar mod till sig och steppar upp till micken för en enda ensam session inför RZA. Enter The Wu-Tang innehåller tre odödliga singlar. Protect Ya Neck - en knytnäve rakt in g-funkens solar plexus. C.R.E.A.M. tar upp resonemangen som Eric B & Rakim introducerat på Paid In Full och Method Man är en haschtomtes memoarer. Allt serverat över RZAs avskalade, men samtidigt enorma, produktion. Enter The Wu-Tang är all hiphop man behöver på en öde ö. För på en timme säger de mer än vad andra rappare gör på en karriär. Ett modernt mästerverk. Liquid Swords: Bring Da Ruckus, Shame On A Nigga, Clan In Da Front, Wu-Tang: 7th Chamber, Can It Be All So Simple, Da Mystery Of Chessboxin’, Wu-Tang Clan Ain’t Nothing To F’ With, C.R.E.A.M., Method Man, Protect Ya Neck, Tearz, Wu-Tang: 7th Chamber – Part II, Method Man (Remix).

Christian Örjestål

METHOD MAN Tical 1994, Def Jam Det är svårt att förlika sig med, men när Clifford Smith aka Method Man aka Johnny Blaze aka Iron Lung aka Methtical, traskade in i den trettiosjätte kammaren och presenterade sin smutsiga stjärnglans med Method Man på baksidan av klanens debuttolva var han tjugoett år gammal. Hela hans uttryck verkade bära spår av decennier av kemikalieintag och visserligen rökte han enligt myten tjugo spliffar om dagen när det begav sig. Med sitt självklart granithårda sätt och förmåga att

se ut som att alla Hilfiger och Polostycken kastats på hans kropp, var det Method Man som till en början utvecklade den största stjärnstatusen inom klanen. Tical visade vilken sanslös form RZA var i vid den här tiden. För ingenting lät som Wu-Tang Clan gjorde och under ett år lyckades han inte bara distansera hela sin samtid utan också skapa helt separata ljudbilder för sina solorappare. Till Method Man snickrades musik med en mörk, vakande tyngd som hade kraft att göra lyssnaren till ett asplöv innanför lurarna. När sedan Method Man kastade sig över trummorna med sin avgrundsdjupa stämma var det en omöjlighet att rikta sin uppmärksamhet åt något annat håll. När Method Man bringade smärtan så visste man var den satt. That Shit You Think You’re Smoking: Tical, Bring The Pain, Sub Crazy, Release You´Delf. Niclas Janson

OL´DIRTY BASTARD Return To The 36th Chambers (The Dirty Version) 1994, Elektra Som sagan berättar historien kunde Ol’ Dirty Bastards födelsenamn Russel Jones hittas i New York Citys förteckning över utslagna medborgare samtidigt som han gav ut sin simultana uppercut med båda knytnävarna; Return To The 36 Chambers (The Dirty Version). Som rappare är Dirty tekniskt usel och civiliserat vokabulär verkar för honom mer eller mindre främmande. Men det har varken före eller efter Ol’ Dirty Bastard funnits en rappare med en sådan desperation och fullständig avsaknad av skyddsnät. På sin första platta gav RZA honom en ljudbild som verkade strömma direkt ut ur ett slarvigt tejpat mixerbord. Musik snidad helt utan slip och stämjärn. En debut som sorteras in under klassiker och som bjuder på så mycket friktion att örat skaver efter en grundlig lyssning. Cutting Headz: Snakes, Raw Hide, Damage Done, Dirty Dancin’.

Niclas Janson

RAEKWON Only Built 4 Cuban Linx... 1995, Loud Records I den era av pur kreativitet som bubblade i den trettiosjätte kammaren på Staten Island under 1994 började RZA skissa på uppföljaren till kollektivets redan då legendförklarade debut. Ut ur källarstudion kom ett musikaliskt maffiaepos där hela klanen var representerad – under tagna pseudonymer - men

WU-TANG CLAN

där Chef Raekwon stod som avsändare. Tillsammans med Ghostface Killah stod Rae längst fram i raden av berättare från trottoaren på Only Built 4 Cuban Linx... Det är världens bästa platta. Någonsin. Rå som en nyslaktad oxe och pulvrigt skitig som en gammal alkoholist hukandes över ett soppkök. Beatsen verkar inspelade i en cementblandare och den översvallande känslan av att rapparna fångats på tape framför rykande oljefat på en mörk bakgata är möjligen ghettoromantisk men högst påtaglig på Only Built 4 Cuban Linx... Rapskivor brukar sällan sakna solfläckar, men Raekwons debut är i så gott som varje söm perfekt. Caramel Sundaes: Wu-Gambinos, Heaven Or Hell, Knucklehedz, Verbal Intercourse. Niclas Janson

GZA/GENIUS Liquid Swords 1995, Geffen Records Liquid Swords är Wu-Tangs ideologiska handbok och filosofiska manifest, en historia om falska emcees, ruttna skivbolag och själlösa knarklangare. Lika delar lovsång till hiphopen som en betraktelse över desperata människors handlingar och liv under det vita Amerikas rasism och förtryck. Ingen annan än GZA – läromästaren – hade kunnat spela in Liquid Swords. Raekwons solodebut var ett uppdiktat maffiaepos, Method Man spexade till den men lämnade aldrig sitt land av jazztobak och Ol’Dirty Bastard var för upptagen med att sniffa på grannfruns trosor för att ens hitta viljan att spela in det perfekta hiphopalbumet. Bara GZA hade kunskapen, självkänslan och det patos för hiphopen som behövdes för att spela in den här uppvisningen i rap. Hiphopkulturens mest använda uttrycksform, den mest elitistiska och komparativa sidan av vad vi idag kallar hiphop. Aldrig förr hade lyrik och beats fogats samman med sådan respekt, noggrannhet och eftertanke. GZA visade att han var karl för sin keps och väl värd att kallas för ett geni. Hiphopens Fantomen, godhjärtat men ständigt livsfarlig. GOLD: Liquid Swords, Duel Of The Iron Mic, Shadowboxing, 4th Chamber.

Christian Örjestål

GHOSTFACE KILLAH Ironman 1996, Sony Först bara en sak: Ghostface Killah har en förmåga att se helt knäpp ut på sina skivomslag. På Bulletproof Wallets stoltserar han med en ananas på omslaget. Konstigt! Ironman är inget undantag. Efter ett telefonsamtal till sina snyggaste kompisar, Raekwon

26 | la musik

och Cappadonna, är han redo för en fotosession. I förrådet till en skoaffär. Ghostface visar upp en beige Wallabe, och den går väl an. Men han är inte riktigt nöjd. Han låter Cappadonna montera upp sitt Lille Kemisten-set så det bubblar och pyser där inne i förrådet. Raekwon har med sig en hel låda sprayburkar och efter några timmar har de tre snyggingarna förädlat varenda en av skorna där inne i förrådet. De sitter på världens största samling av clownskor och de verkar helnöjda. En annan sak: När Wu-Tang uppträdde på Hultsfredsfestivalen 1997 hördes en ung kvinna, i retsam ton, säga till sin väninna: ”kan du inte svepa den där vinaren måste du ligga med Ghostface”. Killen stod inte högt i kurs just då. Några år senare och Ghostface är en rapsuperstar. Men Ironman kommer ut 1996 och på den tiden var Ghostface fortfarande Raekwons fåraktiga sidekick. Detta till trots är Ironman ett av de bästa solosläppen från klanen och helt klart en värdig sparringpartner till både Tical och Only Built 4 Cuban Linx. Marvels: Dayton 500, Camay, Iron Maiden, All That I Got Is You, Soul Controller. Christian Örjestål

WU-TANG CLAN Wu-Tang Forever Loud records, 1997 Ju mer klanens andra skiva började likna ett evighetsprojekt, desto större verkade också RZAs ambitioner bli. När den så slutligen kom – efter att ha kunnat hittas i releaselistor under bland annat titeln New Wu-Order i åtminstone ett år – såg han till att klanen spydde ur sig något som verkade sakna horisont. Wu-Tang Forever-dubbeln var så stor och oöverskådlig att man gick vilse och lånar man den ett öra idag är plattan fortfarande som allra minst tio spår för lång. RZA har i efterhand med dåligt tyglad besvikelse konstaterat att många av rapparna gick omkring och höll godsaker för sig själva. Sparade sig inför solosläppen. Ett bevis på att klanens medlemmar redan här började bli större än den gemenskap som en gång gjorde dem till en dödlig armé. Med lite tålamod och en stadig brännare är det en barnlek att blanda sig en platta i paritet med WuTang Clans allra största stunder. I sitt ursprungsskick är dock Wu-Tang Forever som att svälja en bulldozer till frukost. Killa Beez: Maria, For Heavens Sake, A Better Tomorrow, Deadly Melody, Bells Of War, Duck Seazon.

Niclas Janson

CAPPADONNA The Pillage 1998, Epic Records Han har ju aldrig varit mycket till rappare, mannen som ett tag var den tionde klanmedlemmen och vars uttåg ur gemenskapen omges av spektakulära rykten. Men hans debutplatta The Pillage saknar inte stora stunder och framförallt inledande Slang Editorial är en av de mest pumpande tokbangers som någon i The Wu klämde ur sig under mellanåren från Ghostface debut till Dirtys andra platta. Donna var absolut inte man att bära en skiva, något som skivbolaget insåg tämligen omgående och tvingade honom spela av kontraktet med något så skrattretande som en greatest hits-platta baserad på två milt uttryckt ojämna och singelfria plattor. Men han hade åtminstone vett att tigga till sig några riktigt tunga beats under tiden. Blandat med några besvärande usla ska tilläggas. I Love You Like I Love My Dicksize: Slang Editorial, Dart Throwing, Milk This Cow, South Of The Border.

Niclas Janson

METHOD MAN Tical 2000: Judgement Day 1998, Def Jam Meth hälsade fansen med den märkliga liknelsen “If Ya’ll liked the last album, ya’ll love this one. Call me John-John McClane now”. Sanningen var dock en annan. Utöver de fyra inledande – fantastiska – spåren var känslan av att mannen med guldhuggtänderna skulle sträcka sig ut ur högtalarna och spöa dig ur dojorna borta. Det var lite för rent, lite för återhållet - den stora millennieparanoian till trots. Hans flyt hade fortfarande stunder då livet verkade hänga på en skör tråd och hälften av beatsen var av högsta klass. Resten luktade lättja och känslan av att plattan var dubbelt så lång som den höll för känns fortfarande berättigad. Big Dogs: Perfect World, Dangerous Grounds, Suspect Chin Music, Shaolin What.

Niclas Janson

WU-TANG CLAN

RZA AS BOBBY DIGITAL In Stereo 1998, Gee Street/V2 The Cure är titeln på det mest mytomspunna albumet inom hela Wu-Tang. RZAs debutalbum som aldrig verkar bli av. Istället ristar RZA in ett nytt alias i hiphopens historiebok. Med ett namn lånat av en jamaicansk reggaeproducent, ett irriterande du-du-du-ljud och kliniska syntar bygger han upp en ny kammare inom Shaolin. Där regerar Bobby, en våldsfixerad galning som stjäl godis av barn och delar det med ingen annan än sig själv. En egocentrisk skurk med en lojal armé av prostituerade i sitt följe, en forskare i lättja, frosseri och lögner. Bobby Digital är kungen av smuts. Mitt i allt det galna och färgstarka tappar RZA bort sig. Beatsen och produktionerna går in i varandra och In Stereo blir fort en seg historia. Den aggressiva rapstil som RZA utvecklade till fulländning på Gravediggaz Diary Of A Madman är borta och ersatt av det snuviga spagetti- och cracknonsens som Bobby spottar ur sig. In Stereo är till och från briljant, som i den brunstiga My Lovin’ Is Digi. Men lika ofta är det en långdragen dödsdans med en påtänd narr som en gång i tiden kunde förvandla skräp till guld. Love Jones: My Lovin’ Is Digi.

Christian Örjestål

GZA/GENIUS Beneath The Surface 1999, MCA Uppföljaren visade upp en bantad version av WuTang. Visst, Method Man, Ol’ Dirty Bastard, Masta Killa och RZA gästade på några spår. Men det var på produktionssidan som Beneath The Surface kändes något andefattig. RZA representerade bara med ett enda beat medan en halvfigur som Arabian Knight i det närmaste tagit på sig den roll som RZA hade på Liquid Sword. Det funkade sådär. Men om beatsen inte var vad de en gång varit var GZAs prosa lika glödande het som alltid. Huvuddelen av skivan utspelar sig på den scen som är Amerikas bakgård. GZA rör sig smidigt mellan ghettots olika skikt när han målar upp en dyster samtidsskildring helt utan makeup eller censur. För det är där som Beneath utspelar sig. På trasiga skolgårdar, i mörka passager och på battles där MCs möter varandra öga mot öga. Beväpnade endast med sin skicklighet. Det är naket, våldsamt och i det närmaste dokumentärt. GZA kommer aldrig att bli någon stjärna som Ja Rule eller Jay-Z. Han har varken aspirationen eller behovet av en sådan status. GZA kommer att fortsätta att vandra i bakgrunden - som han alltid har gjort med hiphopvärldens vassaste rim i backpackern. Hiphop Fury: Beneath The Surface, High Price, Small Reward, Victim, 1112.

Christian Örjestål

OL’ DIRTY BASTARD Nigga Please 1999, Elektra Ol’ Dirty Bastards galenskap och ojämförliga förmåga att vara komplett hatthylla är vida dokumenterad. Utåt har aldrig någon annan sida av Russel Jones synts än den som är omöjlig att föra en vettig konversation med, som plötsligt är borta i tio dagar och kommer tillbaka med en kula i armen eller som ogenerat försöker övertyga damer om älskog på offentlig plats. Av den enkla anledningen är den musikaliska skärpa och fingertoppskänsla som Dirty uppvisat häpnadsväckande. När hela klanen stod i ett kreativ vakuum och såg ut att ha fastnat i ett beatkoncept som inte gick att driva någon annanstans än till ytterligare stagnation kastade ODB in producentduon The Neptunes i studion och förlöste funken i allra sista sekunden. Ol’ Dirty Bastards debut var crazy, men uppföljaren var ute i rymden. Hans flow går inte att beskriva, hans texter tål inte att återberättas men det var underhållning för varje cent. Inspelningssessionerna var sex, droger och rock n’ roll och vid minst ett tillfälle försvann ODB med råmixarna i ett slaganfall av förföljelsemani. Mannen som lever lika hårt som han lär snittade upp sin egen bröstkorg och lät hela världen syna hans smärta och galenskap. Än idag hör vi efterdyningarna när Pharrell Williams och Chad Hugo skänker nobodies funkens fettglans. True Masters: Got Your Money, Nigga Please, All In Together.

Niclas Janson

INSPECTAH DECK Uncontrolled Substance 1999, Loud Records Inspectah Deck har redan gått till historien. Obesvärat och nonchalant var det han som introducerade WuTang till en oförberedd publik. Inspectah Decks idag klassiska inledningsrader på Protect Yo Neck borde fortfarande framkalla skrivkramp och mindervärdeskomplex hos de flesta av dagens mer framstående MCs.

I smoke on the mic like smokin Joe Frazier The Hell Razah, raisin hell with the flavor Terrorize the jam like troops in Pakistan Swingin through your town like your neighborhood Spiderman So uhh, tic toc and keep tickin While I get ya flippin off the shit that I’m kickin The Lone Ranger, code red, danger! Deep in the dark with the art to rip charts apart The vandal, too hot to handle Ya battle, you’re sayin Goodbye like Tevin

Campbell Roughneck, Inspectah Deck’s on the set The rebel, I make more noise than heavy metal

Inspectah Deck satte standarden för vad som i framtiden skulle komma att kallas en ”Wu-banger”. Förväntningarna på Decks solodebut var därför skyhöga. Efter legendariska inhopp hos tunga snubbar som Gangstarr, Pete Rock och alltid lika exemplariska lägg på klanens plattor var det troligt att Deck skulle rädda ett sjunkande Wu och släppa en bomb. Det blev en chinapuff. Men en chinapuff är i alla fall bättre än en kärringfis. Inspectah Deck tog på sig mycket av produktionsansvaret, höll sig på en gatunivå och använde sig inte av klanens stjärnor. Trots en del utomordentliga låtar lyckades aldrig Loud lansera Deck som en soloartist. Han var lite för anonym och än en gång hade en enorm talang försvunnit i mängden av yviga gester, glansiga kläder och bröligt dreglande. Controlled Substance: Movas & Shakers, 9th Chamber, Friction, Hyperdermix, Show N Prove. Christian Örjestål

U-GOD Golden Arms Redemption 1999, Wu-Tang Records Vad kan man säga om U-God? Baby U? Golden Arms? Som vanligt har kärt barn många namn men varför är det bara jag som kallar U-God för Grumpy Old Bitch? Hur som helst – kalla honom för vad ni vill – Grumpy är både gammal, tjurig och ehh… något av en tik. Grumpy har alltid hängt i bakgrunden. Han verkar aldrig haft ambitionen att stå i rampljuset. Istället har han målat in sig i ett hörn och bara då och då brölat ut sig en liten temposänkande svada. Grumpy har nämligen allt som oftast dragit ned tempot och Wu. Men han har sina fördelar också. Varje gäng behöver en buhu-buhu-man och Grumpy sköter det åtagandet med plus i kanten. Därför var det något förvånansvärt att han försökte göra en Pras på solodebuten. Grumpy försökte vara funkig, fresh och a ladies man. Det funkade halvbra. Eller ja! Det funkade inte alls. När Grumpy är som mest funky och fresh låter han som en korsning av Ja Rule och Bert Karlsson – ingen halvfralla där alltså. Men när han är som bäst, skruvar ned tempot och bjuder på Kaliforniska hotelldofter över ett spökskeppsbeat i den suggestiva Pleasure Or Pain. Eller som i den avslutande Night The City Cried då spelar Grumpy i samma liga som de övriga bröderna i klanen. Han verkar ha något att säga men han gör det alldeles för sällan. Låt Pras ta hand om det där shorty – du är för kort. Bizarre: Night The City Cried, Rumble, Pleasure Or Pain.

Christian Örjestål

la musik

WU-TANG CLAN

RAEKWON Immobilarity 1999, Loud Records Kanske var det redan när Raekwon bestämde sig för att släppa fram The American Cream Team i rampljuset som Immobilarity havererade. Drygt tjugo låtar, rakt igenom lika plastigt olyssningsbara, med en Raekwon som till skillnad från sin vapenbroder Ghostface Killah helt uppenbart inte klarade av att bära en skiva på egen hand. På ett par ställen bränner det till, men med tanke på vilken debutplatta den följer upp är det upprörande sällan. Pop Shit: The Table, 100 Rounds.

Christian Örjestål

GHOSTFACE KILLAH Supreme Clientele 2000, Epic Records Där många av Klanens rappare tappat hunger och detaljrikedom har Ghostface Killah utvecklats i rakt motsatt riktning. Mannen med rapvärldens största fäbless för överdimensionerade pälsar och mest förvirrande bruk av metaforer lyckades till skillnad från många av sina bröder följa upp sin störtkrukehårda debut med ett verk i yttersta världsklass. Ghosts flyt och högst oortodoxa språkbruk har satt honom i särställning och på Supreme Clientele hade han fortfarande känslan för att välja de tightaste och bästa beatsen att backa upp med. Det var här som Ghostface Killah på allvar

28 | la musik

började att utveckla den desperat gnyende sidan hos sig själv - och självkritiken var hård när han gjorde upp med sig själv och sitt folk. Makes My Dingeling Hard: Child’s Play, Wu Banga 101, Stay True. Niclas Janson

WU-TANG CLAN The W Loud, 2000 RZA passade rizlan, skrattade sina fans i ansiktet och bemötte den misstro som hans arbete utsatts för med det enda vapen han kände till: förvirring. Han tog allt du någonsin trodde var hip hop och spottade på det innan han stampade det i bitar. På The W var han inte rädd för att loopa tre separata beats i en och samma låt och han skiftade mellan dem med ett snabbt, elegant handlag. Ta The Monument som ett exempel. I inledningen brölar mickgästen Busta Rhymes över ett medvetet stötigt och trögt beat innan Raekwon kommer studsande och hela karnevalen är plötsligt i stan. Det är ett geni i arbete, han fogar motsatser tillsammans och bildar inte bara en fungerande enhet utan något som maler ned alla försvar du kan tänkas uppbringa. En skiva skapad för att föda nya krigare. En skiva som inte bara talar om gatans problem utan tar den svarta befolkningens förtryckta historia till något påtagligt, verkligt. Något som manar till kamp. RZA och Ghostface står i frontlinjen och betraktar sin kultur med förtvivlade ögon. Beredda att stå upp till det sista dödande svärdhugget från den vite djävulen. Avslutande Jah World är livsfarlig musik som Farrakahn skulle kunna göra till sin kampsång för massmötena. Men hur många ville lyssna? Wu-fansen hade svårt att ta till sig The W, det fanns ju egentligen

bara en hederlig Wu-banga - Mathematics studsiga Do You Really (Bang Bang). Det tedde sig onekligen som en knepig tanke att alla kids som diggade in tokroliga Methvideos och degade för knallarnas svar på Wu-wear skulle förstå när Ghost grät vid micken i makalösa I Can’t Go To Sleep. The W har tagits för enkelt och slött dissats men det här RZA:s revansch. En totalt fokuserad och osedvanligt väl späckad timme av mörk kammarmusik som fuckar upp partyt och den skiva som RZA hotat göra ända sedan klanens födelse. Bang Bangs: Jah World, Careful (Click Click), I Can’t Go To Sleep. Niclas Janson

RZA AS BOBBY DIGITAL Digital Bullet 2001, Koch I tidernas begynnelse var RZA en nasty emcee som med rakbladsröst skar genom hiphopvärlden på de beats han själv bakade och som än idag håller för den hårdaste av granskningar. Från Marvel, extraspåret på Ghostface Killahs remarkabla Ironman från 1996, och framåt har the Rzarector utvecklat ett nytt förhållningssätt till sin roll som mikrofonpoet. Äldre och visare men med ett mer återhållsamt, gnälligt flow som gjorde honom tråkig. Till ingens egentliga glädje återuppväckte Robert Diggs sin pundade anabolghettohjälte Bobby Digital - animerad av svenske Kristian Russel - för ytterligare en resa genom New Yorks ytterkanter såväl socialt som geografiskt. Precis som första gången har han på sina håll tagit sin roll som hiphopens svar på Stockhausen på fullaste allvar. Därmed var Steels tillbaka i de kreativt döda områden han färdades igenom under några olycksaliga produktioner 1998. Förutom att vissa spår är så oförsvarligt ofunkiga

WU-TANG CLAN

och förvirrade att även den mest hårdhudade Wupsykopat börjar hyperventilera visar han upp en onödig slapphet när det återanvänds beats från Ghostfaces, visserligen utmärkta, Supreme Clientele. Till Diggs försvar skall de geniala element han trots allt ställer ut belysas. Till hälften är nämligen Digital Bullet fullkomligt dödlig. Vid första anblicken förefaller sängfösaren La Rhumba vara en dopad Thorleifs-mambo med den plastigaste trumpetsamplingen på den här sidan Hudson. Sakta smyger sig dock dess gung på. Kriminellt svängigt blir det också när RZA stuckit in micken genom fängelsemurarna och låtit en vansinnigt frustrerad ODB slå personligt rekord i avancerade förolämpningar av det täcka könet. Digital Bullet är en rakare och bättre platta än sin föregångare men nödvändigheten i bådas existens kan diskuteras. Sickness: La Rhumba, Black Widow pt 2, Brooklyn Babies. Niclas Janson

GHOSTFACE KILLAH Bulletproof Wallets 2001, Epic Records Ghostfaces tredje soloplatta ryktades länge vara den återförening av rapvärldens vassaste tag team – Raekwon och Ghost – som många önskade sig och en svulstig uppföljare till Only Built 4 Cuban Linx... I releaselistor skymtades Cuban Linx 2000 och förväntningarna restes därefter. I introt sitter Ghost och tjurar, kickar om gamla tider och att niggas glömmer så snabbt vilka man egentligen har att tacka för statusen på hiphopen av idag. Halvlustigt nog vänder han sedan skutan och levererar det luftigaste och mest r n’ b-influerade som klanen någonsin involverats i. Den avgrundmörka uppföljaren blev något smånätt kallat Bulletproof Wallets. Visserligen stod Rae och Ghost på omslaget igen, men de hade osannolikt söta morgonrockar på sig och försökte av någon anledning laga soppa på cash, ananas och single malt.

Musikaliskt var plattan lika förvirrad, även om Ghost fortfarande tokflöt grymt som fan. Ett gäng riktiga knockar finns, men det blandades friskt med chockerande bottenstötar. Golden Pineapples Of The Sun: Flowers, Never Be The Same Again, Ghost Shower. Niclas Janson

WU-TANG CLAN Iron Flag 2001, Loud Records Bara ett år efter The W släpper klanen Iron Flag. Ett album som fortsätter på den väg som The W stakat upp. Men den här gången är det utomstående producenter istället för inhyrda gästemcees som sluter upp för klanen. Det var i alla fall där som kritikerna hittade sin vinkel; RZA har tappat det – nu måste han ta in externa producenter för att fixa biffen. Track Masters – som dansade in i studion och gjorde en klockren hyllning till RZAs produktionsstil – fick symbolisera den dos av nytänkande som kritikerna ansåg att Wu-Tang så väl behövde. Men som så många gånger tidigare var det RZA, och ingen annan, som sydde ihop albumet. Nio av skivans tretton spår är signerade av RZA. Wukompisarna Mathematics och True Master bidrar med stenhård bounce och gnagande mardrömsbeats och Nick ”Fury” Loftin snyter fram ett snyggt beat ur Ray Charles I Believe To My Soul men vid sidan av det är det RZA som är i kontroll. Om det var Ghostface Killah som imponerade på The W är det en än mer oväntad stjärna som får lysa på Iron Flag. Upp ur Shaolins djupaste skuggor stiger en självsäker rimslaktare till ytan, en pånyttfödd emceemördare med ett diaboliskt leende på läpparna. Masta Killa har efter tio år under GZAs vingar vuxit upp till en av klanens mest komplexa karaktärer. Med långsam grace formligen flyter han över beatsen. Ibland lägger han sina verser exakt och stringent med enorm precision men allt som oftast fnyser han åt regelboken och tvingar beatet att anpassa sig efter honom istället. Iron Flag visar självsäkert att Wu är tillbaka. Hantverket är oantastligt, tempot högt och

kreativiteten flödar. Men klanens stjärnstatus har lagt sig och Iron Flag säljer endast guld i USA. Alla – inklusive Wu själva – verkar sakna den fantasirika galenskap som den fängslade Ol’ Dirty Bastard bidrar med. Djävulens advokater vill ta del av dårens försvarstal men allt de kan göra är att vänta, och det gör omvärlden också. Looks Like The Work Of A Master: In The Hood, Rules, UZI (Pinky Ring), Radioactive (Four Assasins). Christian Örjestål

OL’ DIRTY BASTARD The Trials And Tribulations Of Russel Jones 2002, D3 Entertainment The Trails And Tribulations Of Russel Jones är en produkt med besk bismak och ett alldeles tydligt exempel på att skivbranschen handlar mer om pengar än om människor. Plattan som skulle föreställa ODB:s tredje soloalbum släpptes på en underetikett till Suge Knights bolag Tha Row 2002. Men själv satt Russel Jones sedan närmare ett år i fängelse efter att totalt misslyckats med att förändra sitt kriminella och paranoida beteende. I en samtida intervju i The Vibe inifrån finkan visade han tydliga tendenser på att vara psykiskt sjuk och självmordsbenägen. Om skivan visste Ol’ Dirty Bastard inte mer än att hans företrädare sålt rättigheterna. Producentinsatser och gästframträdanden från gaphalsar som Insane Clown Posse, Mack 10 eller C-Murder visste han överhuvudtaget ingenting om. Ingen av hans familj eller vänner i klanen hade något med projektet att göra. Själv deltar Ol’ Dirty Bastard enbart med gamla rapinsatser som lyfts ut från tidigare låtar och fogats ihop med nya - totalt osvängiga - musikaliska bakgrunder. Ett girig och okänslig halshuggning av en artist utan kraft att styra över sitt öde. Osis Osirus: ...

Niclas Janson

la musik

WU-TANG CLAN

GZA/GENIUS Legend Of A Liquid Sword 2002, MCA GZA har aldrig varit bättre än på Legend Of A Liquid Sword. Som en genmanipulation av Big Daddy Kane och Biggie Smalls skapar GZA en komplex väv av metaforer, slang och gatupoesi. Med sig i mixen förvaltar han äldre bröders svarta soul. Både Marvin Gaye och Curtis Mayfield finns med på Legend, ibland påtagligt, ibland endast som en flyktig tanke. Legend är vacker, stolt och värdig rakt igenom, inget har lämnats åt slumpen. GZA går på micken som en journalist, kritiskt, granskande och sakligt. Ett känslokallt hjärta som fortfarande blöder. Men återigen står RZA åt sidan för andra förmågor. Något som fungerar lika bra på betygen som ett häftstift på lärarstolen. Bink, DJ Muggs, Jaz-O, Boola, Mathematics och Arabian Knights levererar stabila men ganska ordinära beats. Först när RZA släpps loss i studion börjat det verkligen att hända saker. Med en armada av artister från sitt c-stall slänger RZA ut Mathematics ur studion och plötsligt är det ringdans runt beatsgranen som gäller. GZA kommer in som snabbast men när glasen börjar yra i mixen tar han det säkra för det osäkra och släntrar iväg till sin egen kammare. Där sätter han sig ned, filar på sina texter, iakttar de andra rapparna medan de bröstar upp sig och fortsätter att fila på sina texter. Och om ingenting har hänt så sitter han nog där fortfarande. Och filar - på sina texter. Uncut Material: Rough Cut, Fam (Members Only), Did Ya Say That, Stay In Line.

n a l c -tang

u w : a t fak

g står tomgån å p r å RZA g k. När ig i aste län g ti håller s ik v m alltid o u-Tangs s d W u . v n nte erhu roduce . Ett öv RZA: P a ledare k s fi o s . dåre. som ens filo Wu still rklarad stjärna s: Klan ö if iu n n e e g ket film g h c / c y o A m l Z a a G u lik t origin nden. ärna. N ängsla rldens bakgru tora stj s tard: F ta s rs a n av vä B fö e s y t m g o n ir s a D Ol’ sågs : Wu-T i tiden d Man n gång e Metho alare. m v vorit. o s s t d flickfa ttbulle ilibrist. u någo ö ta n k n n ä k v e is o m rapekv erg tig tt och on: En de duk ärnsko Raekw are. Fortfaran aste stj n e s n. s p n p n. kölvatte : Klane tid bästa ra s familje klanens Killah o i nt – all h e e v t c c li u ta a r a d f ll t jä ro ti s h s p o tt d h d e e n G em Ibla lever d emce lyriker. n som tt Gråtmil lderma ppen e gkraftig å la g s ri h ju c beat-ra T o ff : o g d li tt s o e e U-G Har g ck: R debut. tah De riktigt sin solo Inspec in t e ll vde inte e fä L ll ti r. r e . fö ånad nade emcee Spelar tiska m ch läm Killa: är…) o gra hek h å r n a : r Masta g e m d to un ndnin . Dessu medlem ha invä ansikte a: Klan fru kan n s n A o Z d (R Cappa ingarna ster. för väntn e prote upp till ra störr g å n n uta klanen

Christian Örjestål

sagt om wu-tang:

bring the pain – nördig wu-quiz:

pST/q om världens bästa skiva; Only Built 4 Cuban Linx...: ”Raekwon the Chef och Ghostface Killah berättar bistra gangsterhistorier med enorm personkemi. RZA står själv för soundtracket som mestadels är mörkt, skruvat och tungt. Skivan är lika bra rakt igenom och Raekwon delar huvudrollen med RZAs produktioner lika mycket som han gör med Ghostface. Den håller dessutom skärpan från början till slut och bör höras i sin helhet.”

1. U-God rappar inte under eget namn på Raekwons Only Built 4 Cuban Linx... men väl under två alias, vilka? Svar: Golden Arms och Lucky Hands.

Ed Harcourt: ”RZA är oerhört talangfull. Jag gillar hans produktionsstil och han är en inspiration, musiken han gjorde till filmen Ghost Dog är helt otrolig.”

3. Var är Method Man på gruppfotot i innerkonvolutet på Only Built 4 For Cuban Linx...? Svar. Han ligger och röker jazztobak under bordet. Hans hand sticker upp på den stora bilden.

MC Paul Barman: ”RZA är en gud som vandrar på jorden. Jag vill att mina rim ska studeras på samma sätt som jag studerat Wu-Tang.”

30 | la musik

2. Vilken sångerska hälsade Ol’ Dirty Bastard välkommen till studion med komplimangen ”I’ll eat the shit right uotta ya ass!”? Svar: Kelis

4. Vilken svensk animatör har gjort omslaget till RZA:s andra Bobby Digitalplatta? Svar: Kristian Russel. 5. Vilken Wu-medlem brukar se till att journalister som liknar Shaolin vid en bastuklubb får det hett om öronen? Svar: Masta Killa.

“Jag känner mig förlöjligad”

per gessle Lätt överviktiga, fula och ﬁnniga premiärspelar Gyllene Tider på Bio Reﬂex i Getinge. Det blir succé. 24 år senare skivdebuterar en marknadsmässigt nystylad dokusåpaartist uppbackad av den svenska producentgräddan. Claes Petersson träffar en popkonstnär av utrotningshotad art.

64 | la musik

PER GESSLE

er Gessle, 44, lägger pannan i djupa veck, rättar till märkesskjortan med de påkostade broderierna, fingrar lite på nya singeln Opportunity Nox. Han ser uppriktigt bekymrad ut. – Jag känner mig förlöjligad. Det känns som att viss musik är så mycket produkt, så inställsam. Den smutsar ner all annan musik också på något sätt. Det tar värdet ur det man själv håller på med. Per säger att han inte vill sätta sig själv på piedestal, att han inte ser sig själv som viktig och värdefull. Men dagens skivkrig är inte en strid med blanka vapen. Det är ett blodigt krig med smutsiga köttyxor, där pengarna och de vackra, inkomstbringande fysiska exteriörerna i slutändan alltid står högst på pallen. Per Gessle kliar sig över örat. – Gyllene Tider var ju liksom fem fula killar från Halmstad och Harplinge. Lätt överviktiga , finniga och totalt befriade från koll. Och så blev vi tonårsstjärnor liksom, vi fattade ju fan ingenting. Det var ju så otroligt tafatt de vi höll på med. Och just det i sig tror jag är en av anledningarna till att Gyllene blev ett sånt fantastiskt fenomen. Vi sökte det aldrig. – Det är klart att vi ville sälja miljoner med plattor, men vi sökte det genom vår musik. Jag hoppas att den här nya musikvärlden inte kväver en massa bra talang. Men han vill inte måla fan på väggen. En driven göteborgare i för korta byxor och hatt kan mycket väl vara räddningen. – Det finns en revolt mot allt det där. Håkan Hellström. Han bevisar att det finns intresse för annat än Fame Factory och Spice Girls. Han är bland det bästa som hänt svenskt musikliv någonsin. Jag träffar ju mycket folk i musikbranschen och jag har ett långt försvarstal

inövat när jag möter skeptiker. Han känns så ärlig, spontan, det han gör är verkligen från hjärtat. Per Gessle stirrar på intervjubandspelaren. Han tänker tillbaka på ett band som såg sig som världens bästa, som trivdes med den musikaliska enkelheten i punkens kölvatten av andra anledningar än att Per, Anders, Mikael, Mats och Göran var fullblodade tonkonstnärer. Han berättar om Sex Pistols och Ramones, Talking Heads och Clash, Jam och Buzzcocks. Om hur han inspirerad av Elvis Costellos Watching The Detectives skrev Flickorna på TV2 tillsammans med gitarristen Mats “MP” Persson. 1980 blev den en landsplåga och Gessle kunde vinka Fammarps Champinjoner farväl, svampodlingen där han tjänat ihop till sin första gitarr. – Det bara small till, liksom. Vi fattade fan ingenting. Men det gjorde fansen. De som belägrade sig utanför Pers barndomshem där han bodde med sin mor, de som stal radiomasten från hans Golf, de som nallade kläder från klädstrecken, de som spelade sjuka för att få komma in i hans hem. Och de som dog. – Det var en konsert 1981 i Blekinge, i Kristianopel, på Valborgsmässoafton. Vi hade släppt Moderna Tider och det var ju jättestort allting. De hade räknat med 1 000 personer till giget - det kom 5 000. Det var skitkallt och alla satt i sina bilar och immade ända tills en minut innan vi skulle spela. De här 5 000 personerna skulle in samtidigt och i tumultet som uppstod snavade tre personer. De trampades ihjäl. På scenen stod ett fruset Gyllene Tider och visste ingenting. – Det var hemskt. Vi ställde in våra konserter några veckor framöver efter det. Sedan spelade vi på Liseberg. Och då var vi större än någonsin. I PRESSEN HAR GESSLE DÅ och då utmålats som affärsgeni, popfenomen och en sjuhelvetes låtsnickrare. Glöm det. Han låter övertygande när han berättar att bilden av honom själv som ett komplett musikgeni och snillrik affärspamp är betydligt överdriven. Han förklarar sitt nästan totala ointresse för börsen och berättar att slingan till Flickorna på TV2 var långt över hans förmåga på Gyllene-tiden. Det var Mats “MP” Persson som stod för de tekniska finesserna i Gyllene Tider. Gessle var idésprutan som levererade melodierna. Och någonstans där ligger förklaringen till att en Halmstadsspoling drygt 20 år senare intervjuas av La Musik iklädd en skjorta som förmodligen är mer värd än designbordet han lutar sig mot. – Jag är världens sämsta affärsman. Men jag har världens bästa rykte som

”

Jag är världens sämsta affärsman. Men jag har världens bästa rykte som det. Jag skrattar alltid så när tidningarna får mig till en stor affärsman. Men det är ju samma som inom musiken. Jag är bra på att hitta

människor som gör mig bra.

la musik

PER GESSLE

det. Jag skrattar alltid så när tidningarna får mig till en stor affärsman. Men det är ju samma som inom musiken. Jag är bra på att hitta människor som gör mig bra. Gessle har etablerat en stab av proffs i sin närmaste krets, en värld av stjärnproducenter, popsnillen och börsklippare. – Min fördel har varit att jag är musikaliskt ordblind. Jag kan inte läsa noter. Jag är inte skolad. Anledningen till att jag kommit dit jag kommit i dag är att jag hittat medarbetare som är mycket bättre än jag. Det gör att man hela tiden strävar uppåt, man lär sig hela tiden. Per nämner bland annat managern Marie “Dimman” Dimberg, Roxettekollegan Marie Fredriksson, affärskollegan Björn Nordstrand och hans ständige följeslagare, producenten Clarence Öfverman. Och “MP”. De hade träffats en kväll i slutet av 70-talet i Halmstad. Gessle hade en vän, Peter, som spelade i lokala bandet Audiovisuellt Angrepp, där “MP” spelade trummor. En kväll följde Per med Peter till replokalen. Pang. – Det var en helt makalös upplevelse. Att stå i ett litet rum där det var ett rockband som spelade, det var helt... Då försvann skolan och allt runt omkring. Då var det bara: nu ska vi spela musik. Allt annat bara försvann. Grape Rock bildades tillsammans med “MP”, något år senare startades “världens bästa band”, Gyllene Tider. De hann bli avvisade av både Bengt Palmers, Stikkan och ABBA-duon Björn och Benny innan det small till. Kjell Andersson på EMI gillade Billy och tog kontakt med bandet. Lite senare låg debuten Gyllene Tider i skivdiskarna. Per Gessle bor i dag tillsammans med sonen Gabriel Titus och frun Åsa i en lyxvilla vid kusten. Villan på 550 kvadratmeter är enskilt belägen i Sandhamn utanför Halmstad. Han har pengar som gräs, äger fler aktiebolag än vad som går att räkna på fingrarna och håller på Drott i handboll. Villan i Halmstad räknas som ett av turiststadens allra hetaste utflykter. Runt villan har han byggt en hög mur för att skydda mot nyfikna turister och utländska fans. – Vi har en Roxette-koloni som kommer varje sommar till Halmstad. Ett tag tältade de vid vårt hus, men då gick jag ut till fanklubben och sa att det inte var acceptabelt, och då försvann de direkt. Men de hänger alltid omkring huset på somrarna. De vill bara vara där i närheten, det känns lite... sekt. I lyxvillan i Halmstad och i en exklusiv etagevåning på 600 kvadratmeter på eftertraktade Strandvägen i Stockholm spenderar Per Gessle i dag dagarna med familjen. Och med gitarren. – Förr i tiden arbetade jag med musiken 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Så är det inte nu. Hela min livssituation är annorlunda. Nu arbetar jag när jag har ett projekt på gång. Då går jag totalt in i låtskrivarvärlden, det är ett mentalt skrivande hela tiden. Min fru kallar det att “jag föder”. Jag sitter i min egen värld. Man gruvar på idéer och letar efter textidéer. Det handlar om att ha antennerna ute.

34 | la musik

Per har en gång sagt att för att en låt ska bli en hit måste den till 70 procent påminna om en annan hit. Annars blir det ingen hit. Vilken är hemligheten? – Tricket är att melodin ska vara så smart att man inte hör att det är samma gamla ackordföljd som man hört tusen gånger förut. Och det är otroligt svårt. För mig är det svårare att göra en rak, snabb poplåt som Real Sugar. Jag har en minidisc där jag spelar in låtidéer. Och den är alltid fylld med halvtempo-ballader, men där finns sällan nåt skönt gitarriff till en popstänkare. Det är otroligt svårt. När Gyllene Tider drogs igång ville ni sälja miljoner plattor - och erövrade Sverige. Med Roxette hamnade ni etta på USA-listan. Vad har du för mål idag? Finns det några kvar? Per blir tyst, tänker. För en stund blir han mållös, men säger sedan: – Jag försöker göra musik som känns ärlig, som känns jag. Samtidigt försöker jag lyssna på vad som händer runt omkring mig. Och det är ju en kompromiss. Å andra sidan har jag alltid gjort den kompromissen. Trenderna spelar en i händerna ibland, 80-talet är ju tillbaka. Och det passar mig som handen i handsken, det är ju det jag är bäst på. Det enda målet jag har är att försöka hålla mig relevant i min samtid. Jag vill inte bli en retromänniska. Och Gyllene Tider kommer tillbaka nästa år? – Nja, nästa år firar vi 25-årsjubileum, så vi får se. Det gäller att vårda grejen och tänka efter vad man vill göra med det. Men jag tror inte att det kommer att bli nån ny platta. Kanske nån singel. Om det blir något så blir det i alla fall en turné. Det är inte alls omöjligt. Många tycker att du borde spola Roxette och satsa helt på egen hand. – Det vore kul att göra nåt eget på svenska, det har jag inte gjort på jättelänge. Senast var 1985. Men att göra nåt på engelska utanför Roxette känns inte aktuellt. Det är mycket Roxette nu i vår ändå. Balladplattan ska släppas i England och USA. Vi försvinner in en diskussion om Mick Jagger och hörapparatsförsedda rockhjältar. Gessle är övertygad om att det inte är pengar som driver en åldrad Mick Jagger till att göra en ny turné i ett läge där rynkorna på hans ansikte mer liknar upplogade potatisåkrar än Richard Engfors babyface. – Han kan inte få den kicken av någonting annat i livet än genom att stå framför 50 000 människor som älskar honom. Det spelar ingen roll vad han tar för droger eller hur många brudar han har. När han står där och äger scenen, det är en fantastisk upplevelse. Det kan man inte sluta med, säger Per och berättat att otaliga turnéer till trots är det just turnerandet han tycker att Roxette sysslat för lite med. – Vi hann ju aldrig göra the hard work, vi hamnade ju direkt på Globen och de stora scenerna. Det kan jag tycka är lite synd. Det är ju ändå det det handlar om. Tycker du fortfarande att det är lika kul? – När det är kul är det det roligaste som finns. Just livebiten är roligare än någonsin. Sista gången vi turnerade med Roxette var den roligaste turnén vi nånsin gjort. Men det roligaste är ändå den kreativa biten, att göra demos. Du vet man har en idé i huvudet och får ner det på band. Och hela studiobiten. Det här är världens bästa jobb, jag kan verkligen rekommendera det, haha. För en person som levt på en öde ö med enbart svenska kvällstidningar som kontakt med omvärlden senaste året är Per Gessle av i dag kollegan till Marie Fredriksson som fått en hjärntumör. Och mannen som sedan åtta år rättstvistar med Stephan Malmstedt, som hävdar att Gessle stulit hiten Sleeping in my car från hans Jenny and I. Stephan Malmstedt. Ryggar du tillbaka av det namnet? – Nej. Han är bara en tragisk figur. Det är tråkigt det som har hänt, tycker jag. Det är tråkigt för mig men det är framför allt tråkigt för honom. Sen tycker jag att tidningarna här, mest Expressen, försöker göra någon slags grej av det. Det är ingen grej. Det är inget case längre och det kommer aldrig att vara något case. Det har ju rätten fastslagit. Nu har Gessle hamnat i en ny låtstrid - med omvända roller. Det tyska europopbandet Groove Coverage som sedan slutet av 2002 legat högt på den tyska singelistan med hiten God Is A Girl, anklagas av Gessle för att ha stulit melodin från Roxettes Jefferson. – Jag fick tipset från Roxette-fans, jag lyssnar ju inte direkt på den tyska

PER GESSLE

hitparaden. De skickade plattan till mig så att jag kunde lyssna på den. – De har snott hela sticket från Jefferson. Rakt av bara. Roxettes musikförlag kontaktade det tyska bandet - som medgav stölden på fläcken. Vi har gjort upp i godo, det blev en deal med musikförlaget där jag får en viss procent av försäljningen. Jag har en duktig advokat som bland annat jobbar för Robbie Williams och han säger att de flesta sådana här fall görs up i godo - för att undvika att hamna i situationen som Stephan Malmstedt är i nu. Den förlorande parten åker ju på en rejäl ekonomisk snyting. Gessle säger att han innan Malmstedt-tvisten aldrig varit i några rättstvister om låtar. – En tysk artist, Jeanette, fick skit i tysk media för att hennes låt Rock My Life var lik Roxettes The Look. Och ett spanskt band hade en låt som också var lik en Roxette-låt. Men vaddå? Jag uppfann inte popmusiken. Det är just när det är snott rakt av som jag tycker man ska reagera. Ni skulle ha gjort höstturné i Europa men fick ställa in på grund av Maries sjukdom. Hur mår hon nu? – Hon är mycket bättre nu. Men det är klart, det kommer att ta lång tid innan hon är tillbaka till hundra procent. Men jag är säker på att hon gör det. Hon är så målmedveten. Det är en sån oerhörd knock out hon har fått så det är möjligt att hon känner att hon vill göra en mjukstart. Då kanske jag passar på att göra nåt annat så länge. Per var i Halmstad och skulle åka till en presskonferens i Bryssel med 200 journalister när han fick beskedet: Marie är på sjukhus, det är något med hjärnan. – Jag fattade ingenting, men det blev ju så småningom klart att, ja, det var ju tyvärr sant. Så jag åkte hem igen och ställde in presskonferensen. Jag träffade henne två dagar senare. Någon kommer in med en telefon exakt fem minuter efter att en tjej från skivbolaget har hållit upp fem fingrar för att signalera att tiden har runnit ut. Det är managern. – Vaddå? säger Per utan att avslöja vad telefonsamtalet handlar om. Popfrillan är finputsad, skjortan är dyr och gitarren är stämd. Runtom i Europa har fansen redan börjat boka in platser på Halmstads vandrarhem. De ska till Sandhamn. Där Per Gessle bor. Igen. – Jag kommer hålla på så länge jag lever. Jag kommer att sitta där på kammaren och skriva låtar. Det är det jag kommer ifrån och det är där jag kommer att sluta.

per gessle om... EMU

RYAN ADAMS

– Jag tycker ju att om vi ska vara européer kan vi lika gärna ha euro i det här landet. Det tycker jag vore enklare.

– Jag köpte hans platta på grund av recensionerna, men jag trillade inte baklänges faktiskt. Jag har sett nån intervju med honom och jag tycker att han verkar vara en sån där läbbig typ han med.

SCHYMAN-AFFÄREN

– Ofattbart. Men hon är en professionell politiker som lever i en elitvärld där sådana här grejer egentligen inte spelar någon roll. Enda problemet är att hon är politiker. Jag kan ju känna igen vissa grejer i det där själv, men jag är ju inte folkvald. Så det är ofattbart - men förståeligt. IRAK-KRIG

– Det vill vi inte ha. Jag tycker George Bush är en läbbig typ. Men Saddam är inte så himla oläbbig han heller.

I GESSLES CD-SPELARE NORAH JONES Come away with me HÅKAN HELLSTRÖM Det är så jag säger det BLONDIE Greatest Hits TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS The last dj SOPHIE ZELMANI Sing and dance”

la musik

”hon är ju bara en Spice Girl, vad försöker hon göra…” Intervju av Anders Enquist Fotogeniska bilder: Michael Lokner

melanie c 64 | la musik

anken slår mig när jag sitter i bilen en torsdag på väg till skivbolaget Virgins kontor i Stockholm. Jag ska träffa Melanie C på måndagen och jag har bett Virgin att få höra mer än bara singeln Here It Comes Again från hennes kommande album. Eftersom Virgin ännu inte skickat ut hela albumet och inte kommer hinna skicka det till mig innan intervjun så åker jag till deras kontor. Jag har fått löfte om att där få höra fyra låtar till. Det är då tanken slår mig. Tänk om jag lyssnar på det hela och tycker det är…låt oss säga, inte bra? Hur kommer jag egentligen agera när jag träffar Melanie C? Visst, vi kan ju alltid prata om singeln, som jag alltså anser är småbriljant poppig rock och som är en av anledningen till att nu just nu läser det här, i fyrtiofem minuter. Eller så kan vi ju alltid prata Spice Girls. Eller huruvida det är med hennes temperament, som hon själv säger hon inte har men som andra omkring henne säger att ”jodå, det finns där…i mängder”. Sådant kan vi prata om. Eller ska jag hyckla och hålla masken bara? Säga ”fine by me” och inte mena ett endaste dugg? Efter jag lyssnat klart hos Virgin löses allt av sig självt. Det låter okej, i några fall rent ut sagt jäkligt okej. Jag kan snacka nya låtar med Melanie C…också. När jag träffar henne på Sheraton i Stockholm på måndagen, berättar jag om mina funderingar från bilresan den där dagen. Hon fattar snabbt hela grejen. – Du lyssnar på låtarna, hatar det och sedan måste du sitta här och intervjua mig och prata om låtarna, säger hon och skrattar. Jag säger till henne att nu spelar det ingen roll för låtarna var okej (några jäkligt okej…) och hon säger ett uppriktigt ”bra” och ”tack”. Jag rabblar titlarna på de låtar jag lyssnat på och frågar om hon anser att det är de bästa på albumet. Jag inser försent hur meningslös frågan egentligen är. – Jag skulle inte säga att de inte är de bästa, jag skulle säga att det finns andra låtar som är minst

lika bra på skivan som du inte hört, svarar hon diplomatiskt. Ja, vad hade jag väntat mig att hon skulle svara? ”Ja, det är det bästa låtarna, resten är sämre.” Eller: ”Nej, de bästa låtarna är ingen av dom.” Nu i efterhand när jag hört hela albumet konstaterar jag dock att svaret är ganska på pricken av Melanie C, som det ska vara. Inte Mel C alltså. – Folk är lata. De orkar helt enkelt inte säga hela namnet så de förkortar det. Men det ska alltid vara Melanie C, säger hon bestämt. Reason är således ett stabilt album om man uttrycker det så. Mästerverk? Nej, inte alls. Men habilt och stabilt och ännu en bekräftelse på att Melanie besitter en talang värd uppmärksamhet och att hon är här för att stanna som soloartist. Här finns omedelbara dansanta rockiga popdängor som Yeah, Yeah, Yeah, här finns starka och vackra popballader som Soul Boy och Do I. Här finns lite mer aviga rockspår och ambient, maskinellt klubbinspirerad pop. Och här finns Greg Alexander-signerade On The Horizon. Och har ni hört Ronan Keatings bästa albumlåtar (nej, inte balladerna…) eller bara älskar New Radicals You Get What You Give och drömmer om att Greg Alexander ska samla ihop sig och göra ett nytt ”eget” album, ja då kan On The Horizon skänka lite tröst. Melanie C ville dock inte låta som Ronan Keating, säger hon när jag nämner hans namn. – Jag ville att den här låten skulle ha mer individualitet, ha en smak av Greg, och jag var mycket nöjd med resultatet, jag tycker det är en jättebra låt. Hon säger även att Greg är en toppenkille och det var ett nöje att få arbeta med honom då han är så talangfull och rolig i studion. Here It Comes Again hette dock förstasingeln från Reason. Låten skrev Melanie C tillsammans med det numera avsomnade men briljanta bandet Blow Monkeys hjärntrust Dr Robert. Även Marius De Vries från samma band medverkar som låtskrivare. Men valet av förstasingel är lite klurigt med tanke på att det finns andra mer omedelbara akter på Reason, som säkert skulle kunna bana väg på ett annat kanske snabbare sätt eftersom Here It Comes Again behöver, ja kanske kräver generös inkörningstid. Men den sätter sig och är vad man kan kalla en växande låt. – När vi skrev Here It Comes Again gillade jag låten så pass mycket att jag direkt tänkte på den

som förstasingel. Jag vet inte om det är rätt beslut man tar i sådana lägen, men man kan få en instinktiv känsla. Och nu tyckte även skivbolaget och andra omkring mig att det var ett bra val så då tvekade vi inte. Men det är ditt val i slutändan? – Ja, absolut. Men jag lyssnar också till råd från andra människor och tar det de säger i beaktning. Ibland kan skivbolagen ha bättre idéer än jag, men annars kör jag på vad jag känner mig nöjd med. Förutom Dr Robert och Greg Alexanders hittar vi bland Reasons medlåtskrivare och producenter namn som Pat McCarthy, Peter Vetesse(Annie Lennox), Rhett Lawrence(TLC), svenska Tore Johansson(Cardigans) och Phil Thornalley som Melanie jobbat med i Spice Girls. Många personer inblandade således men Melanie C säger att hon vill att hennes plattor ska ha lite mångfald. – Jag vill inte att alla spår ska låta lika. Jag tror att min röst är ganska lätt att känna igen, så det känns bra att kunna använda lite olika människor och olika stilar, för att hålla det intressant. Jag tycker vi har lyckats med det på Reason, säger hon ödmjukt men stolt. Stolt, och nöjd kan också Melanie C vara så här långt in i solokarriären. Första albumet Northern Star har till dags dato sålt drygt 3 miljoner exemplar världen över. Bara i Sverige har albumet sålt över 155 000 exemplar vilket placerar det som nummer sex över bästsäljande Virgin-album i Sverige. Ganska bra jobbat från en tjej som från början mest bemöttes med sådant som ”hon är bara en Spice Girl, vad försöker hon göra?”. Förväntningarna på hennes andra soloalbum Reason är således ganska stora från början. Ett album som skrivits och spelats in i London och mixats i Los Angeles. Fyra år har alltså gått sedan det begav sig sist, en ganska lång tid kan tyckas. Northern Star var dock ett album som kom smygande allt eftersom tiden gick. Ett album med låtar som ständigt letade sig upp på singellistorna och länge höll liv i albumet. Är det också en av anledningarna till att det tagit henne

så lång tid att komma med ett nytt album. – Med Northern Star hade vi som du säger en långsam början. Först när vi släppte Never Be The Same Again som singel slog albumet igenom. Vi turnerade därefter i nästan två år och jag slutade inte framträda med Northern Star, jag tror faktiskt att det var här i Sverige, förrän sommaren 2001. Sen tog jag några månader ledigt och i november 2001 gick jag in i studion igen. Hon erkänner utan omsvep att hon känt stor press på sig inför arbetet med Reason. Att hon känt sig lite orolig. Med Northern Star visste hon inte vad hon skulle förvänta sig. Vad hon skulle kunna åstadkomma på egen hand efter Spice Girls. Men samtidigt kände hon att det inte fanns något att förlora då omgivningens förväntningar var av ringa karaktär. Men resultatet blev bättre än hon trodde det skulle bli och idag är hon stolt över albumet. Men hon förstod inte riktigt omfattningen av framgången med Northern Star förrän turnerandet var slut och det var dags att börja fundera på nästa album. Melanie C säger att hon då funderade mycket på om framgången skulle kunna upprepas. Så det blev några månader med tveksamheter och nervositet. – Jag var helt enkelt lite rädd i början av arbetet med Reason. Men sen när vi skrivit Here It Comes Again och jag tyckte det var skitbra, det var förlösande, vi hade en bra början. Därefter föll allt på plats. Låtarna började flöda. Efter drygt åtta månader hade jag massor av material att välja bland. Hon säger att låtskrivarprocessen har varierat väldigt på detta album. Att alla låtar kommit till på olika sätt. När hon arbetade med Marius t ex, spelade han upp massor av låtar, ganska enkla med lite trummor, ackord och olika ”sounds”. Melanie valde därefter ut det hon trodde hon skulle kunna jobba vidare med ensam. – Jag gick då igenom dem tills jag kom fram till några melodi- och textidéer. Sen åkte jag till Marius igen, sjöng lite och han la fram sina idéer och så jobbade vi tillsammans tills låten var klar. – Sen med andra människor har det kanske varit

la musik

MELANIE C

så att någon haft några ackordsföljder på gitarren som vi jobbat vidare med. Ibland har vi eller jag ensam, också bara satt oss ner och börjat från början utan någonting. Jag tycker om att börja tomhänt, och bara se vad som kommer fram. Dina låtar har ofta starka melodier. – Jag tror det är något som är helt naturligt för mig. Jag gillar starka melodier, jag har alltid lyssnat på ganska melodisk musik, så det kommer nog av sig självt. Hamnar du ibland i situationen ”oboy, jag har ingenting?” – Visst och jag tror att när det händer ska man antingen ta en dag ledigt eller ändra om helt. Om vi satt ner och skrev på en ballad t ex och verkligen fastnade, då blev det ofta ”fuck it”, vi tar våra gitarrer och börjar jobba på några bra gitarr-riff istället. Eller så gick de ut och hinkade lite ”pints”, säger hon och skrattar. Jag tycker din sång är bättre än tidigare. – Jag gjorde mycket live med förra skivan och för varje show blev min röst starkare och förbättrades mycket. Och med rösten är det ju så, speciellt för kvinnor, att den mognar och blir bättre med åren. Jag tror den är som allra bäst runt 35, så jag har lite tid på mig. Jag kanske blir bra en dag, säger hon och skrattar. Melanie C skrattar ofta under vår pratstund. Det känns som hon är harmonisk och avstressad trots upptrappningen med promotion och annat som väntar de kommande månaderna. Det känns också som hon hittat sin säregna stil.

38 | la musik

Ett typiskt Melanie C-sound som tilltalar gammal som ung. Klubbnörd som rocknörd. När jag undrar om hon tror att det också är en anledning till att hon är den enda ur Spice Girls som är riktig framgångsrik som soloartist idag skrattar hon igen. – Gud, vem vet, kanske…ja…nej egentligen inte. Funderar du aldrig på varför det går så bra för dig? – Nej, inte riktigt. Jag ifrågasätter aldrig framgång, jag njuter av det för stunden och jag försöker bara förbättra allt som jag gör. Jag vill alltid bli bättre. När du gick från Spice Girls till din egen solokarriär, vad var den mest skrämmande känslan? – Jag tror att det svåraste var att inte ha stöd, till exempel i en intervjusituation. Ingenting i en grupp är egentligen riktat åt dig, ingenting är personligt, det är en gruppfråga. Själv har jag inte längre Geri eller Mel B som stöttar och svarar på frågor och tar en del av pressen från en. Det var ganska läskigt att vara själv i de situationerna till en början. Också att vara på scenen och liksom tänka, ”skit – jag är helt själv”. I början fanns ju all den där nervositeten över att vara själv. – Men jag gillade friheten så alla fördelar med att vara själv uppvägde all tveksamhet eller rädsla jag hade i början. Och jag tror det enda sättet att hantera rädsla, är att bara köra på. När du gick till solokarriären, tänkte du någonsin på dina fans från Spice Girls-tiden och om de skulle följa med dig som soloartist?

– Jag har aldrig riktat mig själv mot en viss typ av lyssnare. Självklart var Spice Girls marknadsförda på ett fantastiskt sätt. Men jag har alltid gjort vad som känns rätt och bekvämt för mig. Idag har jag en väldigt mångfaldig publik, jag har unga Spice-fans och Spice-fans som blivit äldre, jag har tonåringar, 20-, 30- och 40-åringar – du vet, hela spektrumet – män, kvinnor, bögar, lesbiska. Det är toppen, man kan inte riktigt definiera vem en Melanie C-fan är. När jag undrar om hon verkligen inte saknar bandkänslan det minsta skakar hon bara på huvudet och skrattar. – Vi hade himla kul i Spice Girls, vi skojade mycket men nej, saknar det gör jag inte det minsta. Jag har också ett band idag. Jag har mitt band och det är ganska schysst att vara ”the boss”, det känns bra. Får du den musikaliska respekt du anser du förtjänar idag? – Jag vet inte hur mycket respekt jag förtjänar. Men jag har haft tur, jag har fått massor av lovord från mina förebilder och folk omkring jag tycker är toppen. I början när många var tveksamma till mig kom t ex Manic Street Preachers och sa ”kör på bara, det låter jättebra, bry dig inte om dem”. – Jag har även en mycket bra relation med mitt skivbolag, det har jag alltid haft. Melanie C funderar ett litet tag innan hon slutligen säger: – Det känns som de tar mig på allvar och ser mig som en artist som kommer finnas lång tid framöver.

24 MARS www.cardigans.com / www.stockholmrecords.com

blur

De har slutat dricka, allas bäste Graham är utkastad och Damon har blivit politisk. Vad hände egentligen med Blur? Fyra år efter senaste albumet släpps Think Tank. Du kommer inte att känna igen dem. La Musik ﬁck som enda tidning träffa Damon Albarn i London. Text & Foto: Annika Norlin

64 | la musik

TOM MCRAE

BLUR

är regissören John Dower började med dokumentärfilmen Live Forever, om britpop-eran, hade han bestämt sig: det skulle inte bli någon film om inte De Fyra skulle ställa upp. Jarvis Cocker från Pulp, bröderna Gallagher från Oasis och så Damon Albarn i Blur. Det var inte så lätt som Dower trott. Efter flera veckors tjatande gav Gallaghers med sig - “Den enda anledningen att jag pratar med er är att ni har en Oscarsstatyett. I’m that fucking shallow”, sa Noel - och det tog ytterligare ett par månader att få med Cocker. Svårast var det att övertala Damon Albarn. I filmen ser man en skitsur, bakfull Albarn som helst vill att frågorna ska ta slut när som helst. Inte för att Albarn är otrevlig eller oresonabel. Det är för att de där åren - åren efter Parklife, Oasis versus Blur-åren - var de värsta i hans liv. Vad hände egentligen? För den forna britpopälskaren var ju nittiotalet en lycklig tid, tiden då alla hade en kompis som hade hånglat med en Blur på festival (Damon eller Graham eller Alex, om någon hånglat med Dave var det ingen som erkände det), alla hade en kompis som påstått sig se Graham spy över ett stängsel och allas brorsa hade sett på TV hur Damon drog ned byxorna på Brixton Academy. Det var tjejer och luggar och baksmällor och svettringar och träpärlor och fester där Spice Girls hängde med Pavement, och mitt i alltihop satt Alex och åt fransk ost och drack champagne medan Damon hade exotiska gräl med Elastica-Justine. Sol och bad och Parklife. Det var mitten av nittiotalet. Entre: Oasis. De kallade Blur för ”medelklasspojkar som tror att de är arbetarklass” och Liam Gallagher tog nytt världsrekord i finstilthet när han önskade att hela Blur skulle insjukna i AIDS sa fort som möjligt. När Blur försökte håna tillbaka i pressen lät det bara trött och oengagerat, som att de var lessa på britpop-kriget redan innan det startat. Oasis fick inte bara med sig recensenterna (minns hur hyllade deras första två album var). De fick också med sig större delen av det engelska folket, i alla fall männen, öldrickarna, fotbollstittarna, de som skrek svärord på puben. Pressen haussade upp Det Stora Slaget: Oasis släppte Roll With It

och Blur släppte Country House samma vecka, och frågan var vem som skulle hamna etta på topplistan. Det var Blur som vann. De hade ett segerkalas som slutade med att Graham försökte hoppa ut genom fönstret och ta livet av sig själv eftersom han var så miserabel. Folk på puben skrek åt honom, kallade honom bög och sa att de höll på Oasis. Damon drog in Graham genom fönstret igen. FÖR EN SVENSK ÄR DET svårt att förstå hur stor Damon Albarn är i England idag. Han är ett förnamn i pressen, en av få som inte benämns med efternamn eller band eller ens prefix av typen ”Robinson-Pelle”. Han är bara Damon. För brittisk skvallerpress – och den är tiotusentals gånger värre än Se & Hör – är han en ägodel som går att använda eller missbruka hur man vill, i rakt nedstigande led från kommatecknet. Därför är det inte en picknick att intervjua Damon Albarn. Han märker ord, gäspar och demonstrerar med djupa suckar precis hur ointresserad han är av att svara på frågor, och man misstänker att det kommer från en längtan att behandla journalister som de behandlat honom. Men efter några minuter ler han till och med, motvilligt men ända, och hans svar blir trevligare. Han ber till och med om ursäkt, ”det har varit en lång vecka”, säger han. Just nu är tidningarnas favorit-hån av Albarn att han ”gjort en Bono”, ”tror att han är Bob Geldof”. Han har gått och blivit politisk, alltså. Albarn syns överallt som reklampelare mot kriget i Irak. Han går i demonstrationer, uttalar sig, bär tröjor med budskap. Men när man frågar om hans engagemang ser han inte helt lycklig ut. – Usch, för det första vill jag inte på något sätt påsta att jag spelar i samma division som Bono eller Geldof. Och jag forsöker inte på något sätt utnyttja faktumet att jag har något slags (han spottar ut ordet) kändisskap för att få ut mitt budskap. Jag gör bara vad vem som helst borde göra när de tycker att något är tillräckligt fel. Utnyttjar min röst. Går i demonstrationer.

BLUR

Men pressen har ju direkt hånat dina försök att göra det du känner är rätt. Blir du inte förbannad? – Pressen har alltid varit efter mig av någon anledning, och de är alltid intresserade när jag ändrar mig på något sätt. Och engelsmän tycker inte om när folk är för politiska. Dessutom har det flera orsaker, Gallaghers gick ju ut i tidningarna och uttryckte sina…eh, åsikter om vad vi gör. (Undertryckt leende.) Och då försöker väl media blåsa liv i den där konflikten igen. Det är så här. Det är priset man får betala för att vara brittisk. Naturligtvis var det Noel och Liam igen. Några dagar efter att Damon, tillsammans med 3-D från Massive Attack, synts i tidningarna iklädda ”Wrong War”-tröjor samt uppmuntrade det brittiska folket att ifrågasätta huruvida de skulle tolerera att regeringen stöttar USA i kriget, sa Noel i NME: – Jag förstår inte alla popstjärnor som säger ”Vi borde ha en demokratisk debatt om kriget”. Min åsikt betyder ingenting. De i Vita Huset är de enda som kan ändra på det, jag spelar gitarr i ett band och vi är skitbra. Jag bryr mig inte om något annat. Liam la till: – Ingen kommer att lyssna på en puckelskalle från Blur. MEN DET ÄR INTE BARA massmedia och Bröderna Ögonbryn som

ställde till det. Nu i vintras skrev Alex i brittiska tidningen The Observer om alkoholismen som kom krypande under de där åren. Det är ingen vanlig slarvskrift - hans dagbok på Blurs hemsida är något av den bästa läsning som finns på nätet just nu - och man undrar hur många år det tar innan han lägger av med musiken och skriver en ny Räddaren i nöden, bara så där. “Hela världen ville bjuda på en drink. Jag spenderade en miljon pund på champagne på tre år. Drack två flaskor varje dag förutom onsdag och gav bort ett par. Det är ungefär 0,1 procent av hela landets champagnekonsumtion på ett år. Ger dig dålig andedräkt. Du måste äta två morötter per flaska”, skriver han i Observer.

”

James skriver vidare att det var filmregissören Storm Thorgerson som räddade Blur från total undergång. “’Se till att ni har en vit dag i veckan, killar’, är vad han sa, och om jag drack sex dagar i rad slutade jag på den sjunde. Det är en genialisk mekanism, fungerar som en ABS-broms. Den betyder att jag lärde mig klara av saker nykter, den betyder att jag lärde mig säga nej, den betyder att jag ringde min mormor.” James slutade plötsligt att dricka nästan helt och började springa i stället, lärde sig flyga flygplan och började med yoga. Albarn blev pappa och dricker nu bara någon gång i veckan. Dave var aldrig särskilt illa ute. Kvar fanns Graham som, spekulerar tidningarna, inte alls delade Blurs nya inställning utan till slut lades in på sjukhus för alkoholavvänjning. Dessutom var den musikaliska visionen långt från gemensam. Damon är lika sugen på att prata om hur Graham lämnade bandet som att sticka en spik genom sin vänstra fot. Var det musikaliska olikheter? – Musikaliska likheter snarare, surar han vilket antagligen är ett subtilt sätt att säga att Coxon gärna fortsatte gå i samma fotspår som han redan gått. Sedan, lite allvarligare: – Musikalisk likhet, man kan faktiskt beskriva det så för att beskriva hur det var i slutet. Och jag fick nog. Men du vet, jag tror att han är mycket lyckligare idag, när han gör det han gör nu, är soloartist, och det är bra för honom – och definitivt bra för mig. Det är skönt att se honom stå på egna ben och ha ett eget liv i stället för att bara spendera tid med att tycka illa om mitt. Jag är glad för hans del och jag hoppas att…jag hoppas att vi en dag kommer att vara så pass mogna att vi kan umgås igen. Coxon själv säger i tidningen Q att det var Blurs manager som ringde upp honom och bad honom sluta på grund av ”attitydsproblem”. ”De kanske blandade ihop ärlighet och attityd”, säger han, men tillägger: ”Jag förstår nu att jag betett mig som ett arsle under en väldigt lång tid. Jag var trevlig under möjligtvis en kvart om dagen, efter tre eller fyra drinkar.” Ett gräl om Fatboy Slim och dennes medverkan på skivan sägs ha varit den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Faktumet att Coxon inte heller direkt uttalat sig ömtåligt om Albarns succeprojekt Gorillaz hade nog också en del med saken att göra. Coxon låg inlagd på sjukhus för depression och alkoholmissbruk och säger sig idag må mycket bättre. Senaste soloalbumet, The Kiss Of Morning, fick bra kritik. Noel Gallagher gratulerade genast.

jag tror att han är mycket lyckligare idag... Det är skönt att se honom

stå på egna ben och ha ett

EFTER FYRA ÅR ÄR THINK TANK klar och Damon är

stolt som en tupp i morgonsolen. Det låter inte som Blur, förutom möjligtvis Fatboy Slim-producerade Crazy Beat som är lite av en korsning mellan Blurs största singelhit Song 2 och Slims egna Right About Now. Battery påminner något om The Universal. Annars är Think Tank den saligaste blandning av allt du kan tänka dig: lättrallad pop, rockigaste rocken och beats. Det låter som allt och lite till. Nej, förresten – det enda det inte låter som är Parklife. Konstigaste spåret-priset går lätt till Jets, en blip-bloppig sak, minuter längre än de andra låtarna på skivan. – Det är inte riktigt en låt, det är mer…en idé. Det här är från de tidigaste sessionerna, innan jag hade tagit över

eget liv i stället för att bara spendera tid med att tycka illa om mitt. Jag är glad för hans del och jag hoppas att… jag hoppas att vi en dag kommer

att vara så pass mogna att vi kan umgås igen. gitarrerna, så det är bara bas, trummor och sång i grunden. Vi har gjort mycket mer av den här typen som vi inte la med på skivan, men vi ville i alla fall ta med en. En annan, Don’t Bomb The Bomb, gav vi ut på vit etikett. Mycket riktigt blev Blurfansen galna när enbart ett mycket litet antal Don’t Bomb The Bomb släpptes i ett par

la musik

BLUR

”

Det kommer deﬁnitivt en

till Gorillaz-skiva någon gång. Om ett år, två år, fem år… det ska bli en långﬁlm, så det är bara att börja arbeta

skivaffärer, utan namn på. Blur ville testa hur låten skulle gå hem anonymt, en ide som naturligtvis sprack totalt när namnen på upphovsmannen kom ut och det skrevs spaltmetrar om ”den första singeln sedan Graham Coxons avhopp”. Man trodde förskräckt att det här var Blurs nya stil, men den är alltså knappast representativ för Think Tank. – Jag är stolt över hela skivan, och jag kan säga det ärligt, säger Damon. Vi spelade in över trettio låtar innan vi valde ut vilka tretton som skulle vara med på albumet. Det var en förjävlig process, att eliminera bort sjutton låtar som man också gillade. Men nu är inget med som inte är riktigt, riktigt bra. Första singeln, Out Of Time, är en av skivans mest lättillgängliga – Beatles möter Portishead på fest med Gullan Bornemark – medan Crazy Beat blir singel nummer två. Norman ”Fatboy Slim” Cook och William Orbit har producerat någon låt var, och annars har Blur själva med Ben Hillier gjort grovjobbet. Delar av inspelningen och mixningen gjordes i Marocko. Det framgår med mycket önskvard tydlighet att Blur inte tänker vara förutsägbara den här gången. En annan sak som framgår är att Damon är lyckligare nu än på många år, resultatet av en till slut ganska odramatisk inspelning, hem, flickvän och barn samt – antar man – rätt mycket pengar på banken sedan succen med Gorillaz, projektet Albarn delade med Tank Girl-tecknaren och bästa kompisen Jamie Hewlett. – Det kommer definitivt en till Gorillaz-skiva någon gång. Om ett år, två år, fem år… det ska bli en långfilm, så det är bara att börja arbeta. Alex skriver i dagboken på er hemsida att ni har talat om en Blurfilm också. – Va? Nej, nej… du vet, det där är Alexs dagbok. Och Alex är… Alex. En tjej jag träffade berättade om en fest… - …som hon hade hånglat med mig på? Nej, faktiskt inte. Men jag noterar att det var det du tänkte först på. Hon berättade att hon varit på en fest med Blur-tema. Alla var utklädda till någon Blur från någon av era videos, förutom en tjej som var mjölkpaketet från Coffee And TV. Och så spelade de bara Blurlåtar hela kvällen. Gör tanken på en sådan fest dig stolt, eller skrämmer den dig mest? – Tja, allt tvångsmässigt beteende är ju lite ohälsosamt…

Men han ler. Jag berättar inte att de flesta på festen tydligen varit utklädda till Graham. – Jag har en massa skandinaviska rötter. Danska, mer precis. Men mest älskar jag Island, jag tror det har att göra med att jag länge hade rätt skrämmande mardrömmar om svart sand, sedan jag såg ett program om Island på TV. Nu har jag ett hus där och många väldigt nära vänner. Jag älskar Island djupt. Jag tror att min själ är nordisk. Damon chockerar genom att le lika stort som när han var med i Smash Hits, Parklife-åren, när han nämner sin dotter, Missy (döpt efter Missy Elliot). Lyssnar hon på Blur? undrar jag. Är hon alls intresserad av musik? – Tja, hon är tre och ett halvt, men hon är verkligen nere med Do The Bunny Hop (engelsk barnlåt som snarast kan jämföras med Mora Träsks klassiker Fader Abraham, red anm.) Hon gillar Mupparna och Stevie Wonder, och så gillar hon Snurre Sprätts senaste. Hon vet vad hiphop är och vet vad reggae är, och jag tror att hon gillar det. Inte så att hon pratar lätt och ledigt om King Tubby och namndroppar olika rappare, men ändå. Missy ringer också. Vi kan i alla fall anta att det är Missy, för Damons röst låter riktigt lycklig och han säger ”Hello luv” med världens mjukaste stämma. Och, faktafans. Han dricker te. Inte öl, inte bakfullhetens inofficiella nationaldryck mineralvatten. Te! Det finns en skröna som säger att man automatiskt blir politiskt intresserad så fort man skaffar barn, för helt plötsligt har man intresse av att världen ska funka att leva i även i framtiden. – Ja, det kan nog stämma. Men jag vill verkligen understryka att jag på inget sätt är en politiker… När jag var, säg, 13, brukade jag gå till skolan och läsa Marx. Jag fattade inte så mycket, naturligtvis, för jag ville nog mest se tuff ut. Det var min politiska höjdpunkt fram till nu. Men nu, det här kriget – det är en sådan dum idé att jag nästan kände mig tvingad att göra något åt det. Men jag är ju verkligen inte inlåst eller insatt i världspolitiken som sådan. Därför är det verkligen oroande att se hur tidningarna refererar till mig som ”en av ledarna inom anti-krigs-rörelsen”. Men lite stiligt låter det väl? – Nej, det låter bara hemskt. John Dower visade till slut Live Forever för de medverkande i privata visningar. I filmen tjatar Noel Gallagher än igen om Blurarnas fisförnämhet och idioti, och Dower berättar i Evening Standard om hur Noel under visningen, varje gång Damons ansikte visades i bild, skrek: “Oi, you fucking twat!” högt så att rutorna skallrade. I början. Sedan kom delen av filmen då Albarn skakad berättade om hur britpopparen egentligen hade varit för honom. – Efter visningen var det första Noel sa: “Shit, man, vad hände egentligen med Damon?” Han var genuint oroad, säger Dower i Evening Standard. Somliga har talat om en första fredsvimpel mellan de forna krigslägren. En annan fred kan skipas redan nu, snart. Damons röst är mjuk, nästan lika mjuk som när Missy ringde, när han säger: – Alex ska gifta sig snart, och Graham är bjuden. Jag vet inte om han kommer att komma, men det vore roligt om han gör det. Vem vet? Det vore roligt. Vi kunde röka tillsammans.

la musik

daniel lanois Han har som producent till artister som Bob Dylan, U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris visat att konstnärlig integritet och miljonsäljare inte behöver vara motsatser. Han har just färdigställt sitt nya album, Shine, som släpps 22 april. Anders Lundquist möter Daniel Lanois.

et har gått över en halvtimme sedan vi lämnat Los Angeles internationella flygplats och taxametern har just passerat 50 dollar när vi kör förbi Echo Park. Jag börjar undra hur långt det är kvar. Taxichauffören tycks läsa mina tankar. ”Nu är vi strax framme”, säger han. Och mycket riktigt. Nedanför en lummig trädgård, utanför en grind, står den holländske skivbolagsrepresentanten Jorrit och vinkar in oss. Jag är svettig och rätt groggy efter den långa flygresan, men det spelar ingen roll. Jag är hemma hos min absoluta favoritproducent. Jag befinner mig i Daniel Lanois hem. Jag blir presenterad för den i Los Angeles bosatte fransman som blivit tilldelad intervjutimmen före mig. Vi inser snart att två gemensamma timmar är bättre än en individuell och att våra frågor kan komma att komplettera varandra. Snart kommer Lanois ut på verandan. Han ser som vanligt lite blyg ut, hejar lite förläget och sätter sig ner för lite anspråkslöst småprat med oss. Hans outgrundliga, lite sorgsna och genomskådande leende försätter en i en sorts tillstånd. Att intervjun faktiskt inletts inser jag först efter en kvart. Det hela är som en konsert med Grateful Dead; snart har ett anspråkslöst jam övergått i en fullödig spelning utan att man riktigt vet hur det gick till. Förmodligen har Lanois regisserat det hela så. Han har inte lämnat något åt slumpen. I ett rum lyser en gitarrigg med tillhörande Gibson Les Paul och pedal steel (”my first instrument and my heart and soul”), där vi på hans initiativ sätter oss för att fortsätta intervjun. Så fort samtalen kommer in på en av hans sololåtar spelar han en vers eller två ur den, liksom för att illustrera vad han talar om. Eller kanske för att hans ordförråd inte räcker till och han behöver en andningspaus. Inför oss, en publik på två personer, spelar han passionerade versioner av klassiker som The Maker, Still Water, och sånger från det kommande albumet Shine (Anti/Epitaph), som släpps 22 april. Mest gåshudsframkallande av de låtar Lanois fingrar fram i sitt hus är den på en gång smäktande och hjärtskärande instrumentallåten J J Leaves L.A., som framförs på

46 | la musik

pedal steel. Den har ingen text, men jag föreställer mig en person som i likhet med många andra flyttat till Los Angeles med stora drömmar, men efter några år inser att han aldrig kommer att nå dit och flyttar hem. Det är bara ett namn, den handlar inte om någon speciell J.J. När Lanois spelar på sin Les Paul inser jag hur lite av hans gitarrsound som faktiskt är baserat på effektpedaler och hur mycket som sitter i fingrarna och speltekniken. Med ett i princip rent ljud får han genom att sprätta med fingrarna och slå på gitarrkroppen fram det extremt levande, organiska ljudet. Han behandlar gitarren med ett slags kärleksfull brutalitet. DANIEL LANOIS INLEDDE SIN BANA i de fransktalande delarna

av Kanada, där han och hans bror Bob hade en studio. Man spelade mest in lokal country och folkmusik och ibland lokala popband som Martha & the Muffins, där lillasyster Jocelyn ingick på bas. – Man kunde inte ha några visioner om det stora lyftet där vi kom ifrån, det vore bara orealistiskt och deprimerande. Vi gjorde helt enkelt det bästa vi kunde av de projekt vi jobbade med och man lärde sig en del egna lösningar på vägen. Bröderna Lanois lyssnade på en bred flora av musik med rötter country, blues, folk, soul och jazz. De älskade den amerikanska smältdegel av stilar som kallades rock´n`roll. Men i egenskap av lantisar var de inte så bevandrade i brittisk popmusik. Av någon anledning fick den ständigt lika nyfikne Brian Eno höra talas om de två excentriska bröderna. Han tyckte om deras säregna ljudlandskap och kände att de parallellt arbetat med idéer som påminde om hans egna idéer om ”ambient music”. Eno ringde och undrade om han fick komma över och spela in sitt samarbete med Harold Budd och kanske få lite mixhjälp av Daniel? Bröderna var skeptiska. Eno var för dem ett fullständigt främmande namn. Enos fantastiska betydelse inom det engelska 70-talet (exempelvis Roxy Musics två första album, Bowies Low och Heroes,

DANIEL LANOIS

projektet 801, Ultravox, duoplattor med Robert Fripp och ett stort antal intressanta soloalbum) hade gått bröderna alldeles förbi. – Det är sant att vi krävde att få betalt i förskott. Pengarna på bordet, ler Lanois. – Men snart fick vi ett ömsesidigt förtroende och det var han som introducerade mig för sådana som U2 och Peter Gabriel. Är det rättvist att kalla Eno din ”upptäckare”? – Absolut. Utan honom hade jag inte suttit här i dag. Faktum är att redan 1985, ett år efter Eno/Budd-projektet The Pearl, satt Lanois i ett gammalt slott på Irland och producerade U2:s The Unforgettable Fire. Det var inledningen på ett samarbete som varar än i dag. Bono har varit med och skrivit Falling At Your Feet på Lanois Shine. Men redan innan U2 hade Lanois värmt upp med att arbeta på Peter Gabriels soundtrack till Alan Parkers film Birdy. Liksom Eno är Gabriel mer känd för sin visionära syn på musik och sin förmåga att upptäcka och förädla talanger än att själv vara musiker i traditionell bemärkelse.

– Peter gillade hur jag bearbetade ljud, så han gav mig fri tillgång till alla mastertaper. ”Plocka vad du vill och gör vad du vill med dem”, sa han, berättar Lanois med stolthet i rösten. Gabriel blev så nöjd med resultatet att han anlitade Lanois för sitt nästa regelrätta soloalbum, So. – Jag ville att det skulle vara mer än en samling ”bra låtar”. Jag ville att de verkligen skulle betyda något för Peter, att de skulle vara själfulla, att det skulle vara hundraprocentigt. Är så inte alltid fallet när du producerar något? – Jo (snett leende). Samarbetet mellan Lanois och Gabriel flöt inte lika smärtfritt under deras tredje samarbete, Us. En platta som släpptes 1992 efter en delvis mödosam tillkomstprocess. Lanois bekräftar att han vid ett tillfälle stängde in Gabriel i ett rum och spikade igen dörren för att den notoriskt långsamme Gabriel skulle färdigställa en text. Lanois är inte odelat positiv till Gabriels storslagna livsverk, studiokomplexet Real World. – Jag tycker Real World är fantastiskt på många sätt, men jag föredrog

la musik

faktiskt den lada vi arbetade i innan han byggde det. Det var där vi gjorde stora delar av Birdy och So, och den hade en helt annan stämning, mer som den lilla skrivarlya han i dag har i en separat stuga på sina Real World-ägor. – Om jag skulle arbeta med Peter igen skulle jag börja med att säga åt honom att sälja alla sina prylar, säger Lanois och bekräftar misstanken att den teknikintresserade engelsmannen ibland inte ser skogen för alla träd. Lanois är med andra ord inget fan av traditionellt kliniska studior. -Det var ett skäl till att mina egna studior alltid varit inhysta i vanliga hus. Jag tycker en stor del av 70-talets studior var förskräckliga, de kändes mer som laboratorier och det var också då man började man spela in ett instrument i taget. Dessutom kände man taxametern ticka. LANOIS EGNA FAVORITSKIVOR ÄR FÖRETRÄDESVIS organiskt

”

– Tål ni lite volym? undrar Lanois plötsligt. Vi nickar och får därefter bevittna en nästan perfekt imitation av Neil Youngs mest bångstyriga elektriska gitarrkaskader

48 | la musik

inspelade och gjorda av sådana som Jimi Hendrix och Miles Davis (där favoriterna är Bitches´ Brew och Kind Of Blue). Men han överraskar också med att berätta att Kraftwerks Man Machine betytt mycket för honom. Nästa klient efter Peter Gabriel blev Robbie Robertson. Givetvis med gäster som U2 och Peter Gabriel. – Jag fick en idé om att spela in Robbies platta i Dublin, där U2 hade alla sina grejor uppställda. Jag fattar fortfarande inte att de släppte in oss där. Men jag gillar verkligen den skivan. En favorit är Somewhere Down The Crazy River. Hela grejen började med att Robbie satt och berättade minnen. Han är en excellent berättare och har en cool, skrovlig röst. Allt det där “laying in the backseat of the car, listening to Little Willie John, yeah, that´s when time stood still”. – Jag insåg att det fanns något där och gestikulerade till ljudteknikern att börja spela in det. Jag insåg att omnichord vore ett passande komp och testade. Liksom av en slump ligger nämnda instrument intill oss och Lanois spelar delar ur Robertsons mästerverk. – Där hade vi grunden till den låten. Sedan skrev Robbie ihop de bästa delarna av det han berättat och spelade in det på nytt. Lanois berättar mer om sin filosofi som producent. Ofta handlar det om att hitta en magisk del som får vara låtens fokus, som i en bild. Resten får gärna vara lite suddigt och vagt, för det kan framhäva det övriga ännu mer. – Jag tror att min styrka är att jag är ganska bra på att intuitivt känna var detta fokus ska vara, att känna igen den där magin när den finns i rummet, säger Lanois utan att låta ett dugg skrytsam. Jag frågar honom på vilka sätt han och Eno skiljer sig åt som producenter. – Eno har en mer analytisk syn medan jag är mer intuitiv. Han är heller inte så pedagogisk gentemot musikerna. Om han inte gillar en tagning så lindar han inte in det i diplomatiska omskrivningar precis. Vissa kan bli rätt knäckta av hans obönhörligt raka sätt att uttrycka sig medan det är precis vad andra behöver. – Han är också en av de mest intelligenta och allmänbildade människor jag stött på. En oerhört skärpt man. Nyligen skrev han en debattartikel i en av de stora engelska dagstidningarna, jag tror det var The Guardian, om varför USA och England till varje pris bör undvika krig. Jag kan inte ens ge mig in på att försöka återge hans argument, för han är mycket mer välformulerad än jag. Jag har inte ens engelska som modersmål, vilket vållade ganska stora problem de första åren. Men artikeln är mycket läsvärd. En annan skillnad är väl att Eno kallar sig ”ickemusiker” medan du verkligen är en musikant? – Han kör alltid med det. Det är möjligt att han kom fram med ett slags punkattityd som hängt kvar. En uppfattning om att han mest förde oväsen. Men alla som arbetat med honom vet vad han kan och att han är mycket musikalisk. Tom McRae har nyligen citerat Oscar Wildes uttalande om att talang egentligen inte är något annat än god smak. – Jag är nog benägen att hålla med om det, säger Lanois. Visste ni förresten att Wilde inte alls var den gentleman från den engelska överklassen som han ville ge sken av. Han var irländare. Det är förstås något irländare påpekat för mig.

DANIEL LANOIS

EN MAGISK SOMMARKVÄLL 1993 SPELADE både Neil Young och

Daniel Lanois i Stockholm och Lanois sa i en svensk tidning att han efter Youngs spelning var stolt över att vara från Kanada och att han gärna skulle producera en skiva med Neil Young. Detta har dock aldrig blivit av. – Jag minns den kvällen, Neil var i väldigt god form. Jag har fortsatt ge Neil små antydningar om att jag gärna skulle samarbeta, men han har aldrig gett någon respons. Jag vet inte varför, säger Lanois och ser uppriktigt ledsen ut. Sedan skiner han upp. – Men Neil skrev en fantastisk låt till Emmylou Harris, titellåten på Wrecking Ball. Och Neil var dessutom snäll nog att komma till studion och sjunga överstämman. Du kanske har sett min brors dokumentär från inspelningen? Det har jag. Dessutom hör Emmylous stämma på I Love You (som inleder Lanois nya album) till det vackraste jag hört. En värdig öppning på en spirituell, varm och mycket ren skiva. – Tål ni lite volym? undrar Lanois plötsligt. Vi nickar och får därefter bevittna en nästan perfekt imitation av Neil Youngs mest bångstyriga elektriska gitarrkaskader. Efteråt ringer det i öronen och jag blir orolig för mina öron. Men ska jag drabbas av tinnitus så har jag svårt att tänka mig ett mer befogat tillfälle än hemma hos Daniel Lanois medan denne hyllade Neil Young. Jag menar, det kunde ha skett dagen efter, då Ray Manzarek och Robbie Krieger under namnet The New Doors vanhelgade minnet av sitt gamla band med Jim Morrison-klonen Ian Astbury på sång. Då hade jag inte förlåtit mig själv. (Nej, jag gick inte dit). 1989 producerade Lanois sitt första album med Bob Dylan. – Jag visste att Dylan ansågs vara lite svår men också att han gillade att jobba snabbt, så jag erbjöd mig att göra Oh Mercy (1989) för en budget på 150 000 dollar. Och då var allt inkluderat: studiokostnad, musiker, catering. Och Dylan var faktiskt mycket koncentrerad, försäkrar Lanois. – När han inte var med i studion satt han och jobbade med texter. Inget flipperspelande. Lanois hade vid den här tiden hyrt ett hus i New Orleans där man förlagt studion. – Det var också här vi upptäckte trummisen Bill Blade. Genom ett fönster i ett närliggande hus hörde någon spela de mest okonventionella trumkomp. Det var Bill. Vi ska förresten göra ett gig tillsammans på Temple Bar i Santa Monica, har ni lust att komma, frågar han sedan. Vilken fråga. – Det blir bara Bill och jag. Det fina med att bara ackompanjeras av en trummis är att man kan improvisera mycket mer, inte minst i fråga om tonart och harmonier. Men det blir ett par gäster också. Jag frågar om det kärvare ljudet som finns på den andra Dylanplatta som Lanois producerat, 1997 års Time Out Of Mind. – Det var en bandplatta, till skillnad från Oh Mercy, som vi liksom byggde upp kring Dylans röst. Men Dylan älskar 50-talsrock. På Time Out Of Mind var han ute efter den sorts distorsion på rösten som fanns på tidiga plattor med Little Richard. Där sångljudet är överstyrt på ett behagligt sätt och inte som digital distorsion, som bara låter illa. Så vi körde sången genom en pytteliten förstärkare som vi sedan satte en mikrofon framför. Vill ni se studion? Återigen, vilken fråga. Vi går runt lite i huset, Lanois visar sin samling med gamla klassiska mikrofoner (ett område där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt de senaste 50 åren), stränginstrument av alla årgångar, former och modeller och klassiska synthesizers som Yamaha CS80. – Stevie Wonder använde den här mycket på 70-talet. Den hade personlighet, genom en sinnrik teknik som varierade kombinationen av toner lät inget ljud exakt likadant från gång till gång, förklarar Lanois. Vi vandrar vidare. – Det var den här lilla förstärkaren som Jimmy Page fick sitt enormt stora gitarrljud ifrån. I källaren möter vi Lanois senaste fynd till ljudtekniker, Adam Samuels, som också kommer från Kanada. Samuels har en lika timid och obranschig utstrålning som sin arbetsgivare. Lanois visar sina gamla, analoga mixerbord, primitiva till utseendet och befriade från rationaliserande ICkretsar. Han berättar ingående om hur han generellt föredrar analogt framför digitalt men påpekar att det förstås handlar mycket om smak och

vad man är ute efter. Jag frågar Lanois om han någon gång fått ett livsavgörande råd. Ja, ler han. – U2:s trummis Larry sa en gång att jag nog inte borde syssla med det här med att producera skivor. Det var när jag var en mental spillra under en produktion som jag förlorat kontrollen över. Det förstås ren omtanke från hans sida, men jag är glad att jag inte följde hans råd. Nu har jag tagit en frivillig paus från producerandet för att ägna mig åt min egen musik i stället. EN AV LANOIS STYRKOR TYCKS vara hans spirituella, sökande sida. Även om de egna texterna även på det kommande albumet ibland blir övertydliga pekoral, finns en närvaro och övertygelse i framförandet som gör att man berörs. Dessutom känns det som om Lanois som sångare nått en annan nivå. – Det är fler som har sagt det. Jag vet inte, säger Lanois blygsamt. En annan fin låt är den reflekterande Sometimes. – Hur mycket man än tycker att man har koll och ligger före kommer alltid stunder då man är lika förlorad och utsatt som förr. Det är vad den handlar om. Vad menar du med textraden “sometimes I wanna go where no man should ever go”? – När man drar sig undan från världen, flyr och stänger av. Jag är till exempel glad att jag var 30-någonting när jag blev rik och hade en del erfarenhet. Om jag hade blivit miljonär vid 18 års ålder hade jag förmodligen suttit på något avlägset gods i dag och skjutit upp heroin. I dag är det bästa pengarna gett mig att jag kunnat köpa fina hus till mina föräldrar och min syster. Och så den arbetsmässiga friheten förstås. Jag har ett hem i Toronto, ett på Jamaica och så det här, säger han stolt och sveper med handen över huset. – Visst, jag är rik, men inte jämfört med David Geffen. Det är lustigt hur även folk som har det oerhört bra ställt tenderar att jämföra sina tillgångar med sådana som har ännu mer. Så även Daniel Lanois. Hans kommande album ges ut av den Epitaph-ägda etiketten Anti, som också är hem för så disparata artister som Solomon Burke, Merle Haggard och Tom Waits. Moderbolaget Epitaph startades av Bad Religiongitarristen Brett Guruvitz och fick sitt stora lyft när man sålde 10 miljoner exemplar av ett album med The Offspring, och därmed tog kål på myten om att ett independentbolag inte kan nå de riktigt höga försäljningssiffrorna. Efter en period med drogproblem fick Guruvitz åter ordning på bolaget och har nu börjat kontraktera gamla favoritartister på Antietiketten. Men att Lanois hamnade där var en ren slump. Epitaphs kontor ligger ett stenkast från mitt hus, förklarar Lanois. – Brett och jag brukar luncha på samma ”diner”. Jag berättade att jag höll på med ett nytt album och han sa att han gärna ville släppa det. Jag ringde Tom Waits och frågade hur de var att jobba med och han sa att det var det bästa beslut han hade fattat och att han aldrig blivit så väl omhändertagen. Dessutom behöver jag förmodligen bara sälja en femtedel av det antal album som jag skulle behöva sälja hos ett stort bolag för att tjäna lika mycket pengar. Mer än pengar är Lanois intresserad av att få mer kunskap om livets goda i allmänhet. – Jag tror att man med rätt guidning skulle kunna få en ganska bra ingång till olika konstformer på bara fyra timmar. Vare sig det handlar om filosofi, matlagning, musik eller litteratur. Vad man ska tänka på, hur man ska förkovra sig vidare. Jag har en idé om att fyra timmar i rätt sällskap skulle kunna räcka långt. Till sist en fråga från La Musik-redaktionen: stämmer det att trumspåret från The Maker är hämtat från en gammal oanvänd inspelning med The Meters? Han skakar på huvudet. – Nej, så gammal är inte inspelningen. Men det är samme trummis, Willie Green, som spelar och tagningen blev över vid inspelningarna av Neville Brothers album Yellow Moon, som jag producerade. Men jag tyckte om takten och vid inspelningen av The Maker körde trummorna genom en effekt som gav trummorna en tonart. Lyckligtvis passade den till alla ackord som fanns med i The Maker. Några dagar senare framför Lanois och Bill Blade The Maker på Temple Bar inför en andäktig publik. Han spelar den på omnichord.

la musik

DANIEL LANOIS

daniel lanois, artist - solo albumen Acadie (Opal/Warner, 1989) När Daniel Lanois släppte sitt första soloalbum 1989 hade han redan etablerat sig som det senaste 80-talets viktigaste och mest kopierade producent var det många som tyckte att det påminde om både U2 och Peter Gabriel. Men snarare blev det uppenbart hur stor del Lanois stått för i sina klienters respektive sound. Möjligen hade Lanois snappat upp lite av Bonos uttryck. Om något präglade plattan var det den andliga aspekten i Lanois musik. Avslutande Amazing Graze talade sitt tydliga språk, men finast var nog ändå The Maker. Hur mycket ”sound” Lanois än skapat glömmer han dock aldrig att sätta låten i centrum. Nyligen framförde han The Maker i amerikansk TV, endast ackompanjerad av sin egen gitarr och en bas. Ändå lät den fullödig. Alltid ett gott tecken. Bland i kompet fanns bland andra Larry Mullen Jr. och Adam Clayton från U2, Brian och Roger Eno, tre av bröderna Neville och Bill Dillon, som också firat triumfer på Robbie Robertsons första soloalbum. I CD-häftet berättade Lanois om hur varje låt kommit till. En fascinerande insikt i hur denne mycket specielle man tänker.

For The Beauty Of Wynona (Warner Music, 1993) Om solodebuten innehöll en stjärnspäckad rollbesättning så hade Lanois på uppföljaren slimmat ner bandet till fyra kumpaner. Kvar var Bill Dillon på gitarr, guitorgan och mandolin. I övrigt var det Lanois lärling och ljudtekniker Malcolm Burn på keyboards och gitarr, Ronald Jones på trummor samt basisten Daryl Johnson (som enligt artisten också var en viktig vokal coach). Men om bandet var tajt var inspelningssessionerna spridda över världen: Bath (Real World förstås), Paris, Kanada, New Orleans och Dublin. Det vill säga alla ställen där Lanois producerat sina klienter. For The Beauty Of Wynona var lite kärvare i tonen och rymde korta, förbådande instrumentalstycken som Waiting. I The Collection Of Marie Claire sjöng Lanois inledningsvis på sitt modersmål franska. Omslagsfotot The Knife var hämtat från den holländske konstnären Jan Saudeks bok Love, Life, Death And Other Such Trifles.

50 | la musik

Cool Water (ITM 1993) En ganska anonym liveskiva som få känner till och som säkrast kan hittas i reabackar med obskyr Tysklandsimport. Inspelad i Toronto 1993 under turnerandet kring For The Beauty Of Wynona rymde den låtar från båda studioalbumen. Finast är ett medley av The Maker och River Rise. Som helhet mer ett dokument av en kväll, ett minne eller en souvenir, än en fullödig skiva som man återkommer till ofta. Det som imponerar mest är som vanligt Lanois överjordiska gitarrljud, på en gång eteriskt och oerhört skitigt och jordigt. Precis den kvalitet hans klienter sannolikt är ute efter. Men hans sång är mindre karismatisk och man förstår att han fram till dess firar större triumfer som producent och musikant än soloartist. Det skulle dröja tio år till nästa skiva. Men ni får ge er till tåls till 22 april. Ett tips är dock att den är värd all väntan.

daniel lanois, producent - hans sex främsta produktioner PETER GABRIEL So (1986) Producerad av Daniel Lanois och Peter Gabriel. Daniel Lanois lät först höra tala om sig i Peter Gabriel-kretsar som producent av filmmusiken till Birdy. Men So var albumet som öppnade den internationella popvärldens öron för denne lite hemlighetsfulle franskkanadensare. So var en nästan osannolik blandning av state of the art-inspelning och uråldrig magi. Albumet gick en perfekt balansgång mellan konstnärlig vision och kommersiell tillgänglighet. Det rymde världshits som Sledgehammer och Don´t Give Up samtidigt som den konstnärliga integriteten tycktes orubbad. Även de Gabrielfans som initialt mumlade ”sellout” tvingades snart erkänna att So var en i det närmaste perfekt låtmix. Gabriel var också nöjd och valde att arbeta med Lanois även på nästa album, Us, som släpptes sex år senare. Där gick samarbetet mer trögt. En historia förtäljer om hur

Lanois tröttnade på Gabriels långsamma textförfattande, låste in artisten och vägrade att släppa ut honom om han inte skrev klart texten. ”Ja, historien är sann men knepet hjälpte inte”, konstaterade Gabriel torrt när jag träffade honom i somras. U2 The Joshua Tree (1987) Producerad av Daniel Lanois och Brian Eno. När Eno ville dra in den för dem okände kanadicken som medproducent till inspelningen av The Unforgettable Fire var irländarna skeptiska. Men så snart de sett hur bra Eno och Lanois arbetade tillsammans och vilka fantastiska stämningar de kunde skapa var det självklart att samarbetet skulle fortsätta. Nu på The Joshua Tree, som jag och många med mig håller som U2:s absoluta mästerverk. Lanois speciella alkemi tycktes få de unga irländarna att överträffa sig själva. I Classic Albums-DVD:n om inspelningen av plattan kan man se hur mycket både Lanois och Eno betytt för dem. De har sökt magin i tagningarna, guidat bandet vid stunder av misströstan och uppmuntrat de andliga sidor som en mer räddhågsen producent sannolikt hade tonat ned. Att Lanois själv är en musikant och sångare har säkert också skapat en grundläggande förståelse mellan bandmedlemmar och producent. Lanois fick nyligen en Juno Award (kanadensares svar på Grammy) i egenskap av medproducent av U2:s senaste album All That You Can´t Leave Behind.

ROBBIE ROBERTSON Robbie Robertson (1987) Producerad av Daniel Lanois och Robbie Robertson. Ögonblicket när Peter Gabriel kommer in och sjunger refrängen i Fallen Angel (som Robertson skrev till bortgångne The Band-kollegan Richard Manuel) finns för evigt som ett av de mest gåshudsframkallande ögonblicken bland fans av både Robertson, Lanois och i synnerhet Gabriel. Efter denna magiska inledning hade albumet lätt kunnat bli ett antiklimax, men Robertson är tillräckligt uppdämd för att visa en provkarta över allt han lärt sig under åren. Det påminner om mycket, men inte om The Band. Robertsons röst har problem att riktigt bära en melodi och därför är Sweet Fire Of Love lika mycket Bonos låt som Fallen Angel är Gabriels. Allra bäst är

DANIEL LANOIS

Robertson faktiskt när han talar. Den fuktiga mystiken i Somewhere Down The Crazy River tog han med till nästa album, Storyville, som dock var svagare. Broken Arrow gjorde Rod Stewart en sedermera en steril version av, men originalet håller än. U2 Achtung Baby (1991) Producerad av Daniel Lanois, Brian Eno och Steve Lillywhite. Många band gör sig vid identitetskriser av med producenter och annat som de förknippar med sitt förflutna. Men både Lanois, Eno och deras tidigare producent Steve Lillywhite fanns kvar vid U2:s sida vid den besvärliga framväxten av Achtung Baby. Irländarna hade kvar sina övertygelser men ville göra upp med sitt övertydligt flaggviftande världsförbättrarförflutn a. Framför allt Bono ville driva med den frälsarfigur han med åren blivit. Man ville bli ett med tiden och förvandla sig till en musikalisk motsvarighet till mediebruset. Och visst lät det spännande om slamriga spår som The Fly och Even Better Than The Real Thing. Men det var fortfarande innerligheten i sånger som One och Love Is Blindness som berörde mest. Och gissa vem som hade producerat dem?

EMMYLOU HARRIS Wrecking Ball (1996) Producerad av Daniel Lanois. Med alla arenarockare som Lanois arbetat med är det lätt att glömma att han och hans bror i begynnelsen mest var verksamma inom country och folkmusik. Därför var det inte alls ologiskt att han producerade Gram Parsons gamla duettpartner. Emmylou var sedan länge en legend i countryvärlden men hade inte riktigt gjort album som var i paritet med hennes talang som sångerska och uttolkare. Många av hennes inspelningar lät antingen sterila eller lite mossiga. Men Wrecking Ball visade var skåpet skulle stå. Här fanns ett magiskt titelspår av Neil Young, gäster som Lucinda Williams och Steve Earle och en oerhört passande ljudbild signerad Lanois, som dessutom skrivit flera av albumets bästa spår (Where Will I Be, Blackhawk). En klassiker som Jimi Hendrix May This Be Love följdes av en låt från en av de största begåvningarna bland yngre singer/songwriters: Gillian Welch. Vi som såg Harris på Sverigeturnén (med Lanois på gitarr) talar fortfarande om det. Harris fick själv ett sådant självförtroende av den här plattan och den följande turnén att hon skrev allt material själv på uppföljaren, den grammybelönade Red Dirt Girl.

BOB DYLAN Time Out Of Mind (1997) Producerad av Daniel Lanois. Lanois hade redan producerat Dylan en gång, på fina Oh Mercy från 1989. Sedan hade Dylan på något märkligt sätt tappat intresset eller koncentrationen igen. Men Time Out Of Mind var inte mindre än sensationell. Dylan var arg, hade åldersnojor och dödsångest och lyckades med Lanois hjälp omvandla detta till ett engagerande, angeläget album. Eldkvarns Plura Jonsson blev så inspirerad att han skrev ett helt album, Limbo, i samma tidlösa bluesanda. Som vanligt ville Dylan bara göra en tagning, max två, men Lanois visste hur man klädde låtarna. Själv tycker artisten att hans senaste, “oproducerade” album, uppnått allt han någonsin velat göra. Men det här är nog närmare vad de flesta lyssnare vill höra.

ERNST

Snön faller. Det är kallt. Vi har lång väg att vandra till sommarens klorofyllkalas. Man får trösta sig bäst man kan. Men med vad? Sprit såklart: svenskens antibiotika mot i princip allt. Kärlek: gammal beprövad metod som fortfarande fungerar, ungefär som homeopati eller akupunktur. Och så musik: livselixir numero 52 | la musik

ERNST

uno. Men det är svårt i vintermörkret. Det låter inte lika bra. Vet inte varför. Men det vill inte riktigt sätta sig. Skär sig nästan. Sommaren kallar. På människor och musik. Hiphopen längtar lika mycket som hiphoparen. Till festen, värmen, dryckerna, inspirationen, ljuset. f Ont om bra plattor är det. Ja, ont om plattor överhuvudtaget, om man ska vara ärlig. Det går ju såklart utmärkt att fortsätta spela förra årets bästa hiphopalbum (Scarfaces The Fix, om någon undrar) men till sist vill man ha nytt; vill man ha fräscht. Och så går man där i sina baggy byxor och väntar på Gang Starrs nya, Mountain Brothers uppföljare och vad som helst från någon i Outkast-klanen. Jag lärde mig som liten att det ska vara skönt att längta. Ska vara jobbigt också, förstås. Men skönt. Det hör livet till. Det är en viktig del av livsprocessen. Och så blir njutningen så mycket större när längtan väl är klar. Men januari, februari och mars är fortfarande jobbigt onödiga månader: pissväder och helt dött i skivbranschen. w Tänker på det ibland när jag lämnar och hämtar mina barn på dagis: att man är ensam hiphoppappa i branschen. Blir lite trött på det också. Tycker att det ger onödig förstärkning åt den redan manschauvinistiska slagsidan som rappen badar i. Ärligt: barn är mjuka, hiphop är hårt. Men förena de bägge och se saker hända. I USA är det inget problem; där har alla stjärnorna barn. Som dom dessutom visar upp på bild i parti och minut. Powerpappan nummer ett är förstås Master P som numera gör mer för sin sons karriär än sin egen. Den ende på hemmaplan som håller familjefortet är Ayo. Han har två barn; bägge finns med i bookleten till Föder nåt nytt. Ja, han har ju till och med gjort en låt om dom: ”Mina barn”. Respekt! Men så läser jag i tidningen att Petter ska ha barn. Och bara dagen efter är jag uppe i Stockholm och ser DJ Salla med barnvagn i city. Kanske finns det ändå hopp för den här (och den nästkommande) svenska hiphopgenerationen? g Fast en del kul saker dyker det upp i vintermörkret här och där. Oftast där. Little Brother till exempel. Som precis släppt sitt debutalbum, The Listening, på ABB Records. Låter som The Roots minus musikskole-

Tony Ernst är La Musiks okrönte hiphop-kung och driver Sveriges tyngsta hiphoptidning Gidappa. I varje nummer delar han med sig av sina tips och funderingar.

mitt vinter(hiphop)land tendenserna. Starka låtar, själfulla produktioner och tillräckligt intressanta rim för att man ska höja rejält på ögonbrynen. Var kom de här snubbarna ifrån, typ? Mycket bra. Här finns en attityd som jag diggar skarpt: en analog inställning till musiken, ifall ni förstår vad jag menar. Sak samma för Donnies The Colored Section. Och Cody ChesnuTTs The Headphone Masterpiece. Sen så fortsätter Sage Francis att leverera: nya EP:n The Makeshift Patriot EP, som egentligen är inspelad direkt efter 11-9, är oavlåtligt intressant. För att inte snacka om Sole, hans Selling Live Water gör riktigt ont. u 50 Cent! c På den svenska hiphopscenen är det full fart framåt som gäller. Timbuktu släpper nytt album i slutet av april, med det smakfulla namnet The bottom is nådd. Don Diego levererar i slutet av februari. Advance Patrol i slutet av mars. Och så filar Organism 12 och PST/Q på en gemensam EP. Mer: Remedeeh är tillbaka. Alla ryggsäcksrappares favorithatobjekt släpper nytt album inom kort. Jag har lyssnat: som vanligt låter det bättre än vad independentpuristerna gör gällande. Kaah åker funkflygplan mellan Norrköping och Minneapolis; tur och retur. Loose Cannons gör också USA-resan, fast till New Yorks mest spöklika förorter istället. Och uppe i Umeå sitter det en butter norrlänning som kallar sig Phonetik och gör musik som det

går att bygga katedraler av. Ännu mer: Seron är tillbaka! Jo, han har lämnat Gud, kyrkan och hela härligheten och håller på att spela in nytt material i DJ Embees studio. Är det sant? Nej, det är det inte. Jag ljög. Eller, rättare sagt: jag önskedrömde. Och det har man väl rätt att göra. Speciellt när det är sånt här väder. h Ute på klubb så har det de senaste månaderna mest handlat om så lite bpm som bara är fysiskt möjligt. Kanske har det med det allmänna lågtrycket att göra. Ingen vill dansa; ingen orkar skaka hårt. Alla står stilla, sippar kulörta drinkar och skakar huvudet sådär lagom lugnt. Kanske hånglar man och då vill man inte bli störd av crazy party shit. Kanske längtar man efter sommaren och då vill man ha just så saktfärdig hiphop att inte visionerna går upp i rök. Långsam musik, alltså. L å n g s a m. Neptunesfebern, då? Rasar den ännu? Yep! Toni Braxtons Hit The Freeway, Snoop Doggs Beautiful, Clipses Gangsta Lean, NORE:s Nuthin’, Commons I Got A Right Ta. q Slutligen: finns det någon i klassen som förstått sig på Commons Electric Circus ännu? [Tystnad]. Tänkte väl det.

la musik

jmyhaze beatbox here we are! in the beatbox!

Text: Peter Jernberg

issa artister har man en tendens att se många gånger. Jag vet inte exakt hur många gånger jag sett JmyHaze Beatbox, men jag kan räkna upp fem göteborgstillfällen som jag minns mycket väl. En ganska stor siffra för mig och ett bevis på att det är något speciellt med denna grupp. JmyHaze Beatbox består av Jimmy Herdberg och Markus Hasselblom. De har skapat en elektrisk musiksfär där de kastar in disco, dub, synth, kärlek, electro och reggae. Detta är ett bokslut från undergroundnivå, innan de tar det välförtjänta klivet in i det nationella rampljuset.

Klubb Fabel, Restaurangbåten Rio Rio Jag står bakom en hög med skivspelare och slutsteg, längst in på en minimal scen i lastrummet

54 | la musik

på en båt, omgjord till restaurang. Bisarrt. Jag tar en paus i dj:andet då JmyHaze Beatbox är redo att köra igång. Jag hinner inte av från scenen. Jag får en vägg av discodub i ansiktet och springer tillbaka bakom skivspelarna. Markus och Jimmy piskar igång en stämning som får mig att tro att vi kommer förlisa. När konserten är över upptäcker jag att jag stått och dansat på mina hörlurar.

JmyHaze Beatbox har hittills släppt en sjutumssingel och en cd-ep. Innan de har det även cirkulerat två demos i extremt begränsad upplaga. Det har inte funnits mycket material för gemene man att få tag på. Ändå har det uppstått en kraftig hype kring bandet, kanske främst beroende på deras livespelningar.

JMYHAZE BEATBOX

”

Lika väl som att vi inte har någon given publik har vi inte heller någon genomtänkt musikproﬁl. Det är helt enkelt baserat på utrustningen vi äger, våra tekniska kunskaper och vår spelstil. Vi tycker båda att baktakt ger ett jävla sväng. Och så gillar vi

discobasar

samma prylar hela tiden. Det är bara att inse, en trummaskin eller synt har bara ett visst antal ljud. Ett skyltfönster i klädbutiken Fever, Vasastan Jag flanerar i Vasastan. En folksamling står utanför Fevers skyltfönster och jag får en båt-deja vu. JmyHaze Beatbox har riggat upp högtalare på gatan och spelar i affärens skyltfönster. Min dag blir lite märkligare och mycket roligare.

Det är lite knivigt att beskriva erat sound för någon som inte hört er förut. Hur beskriver ni det själva? – Lika väl som att vi inte har någon given publik har vi inte heller någon genomtänkt musikprofil, säger Jimmy. Det är helt enkelt baserat på utrustningen vi äger, våra tekniska kunskaper och vår spelstil. Vi tycker båda att baktakt ger ett jävla sväng. Och så gillar vi discobasar. Sedan har vi båda en massa åsikter som vi inte är överens om. – Då blir det omedvetet kompromissande till musikalisk perfektion, skrattar Markus. Vi är olika som människor. Jag är otålig och hatar att göra om grejer, medan Jimmy är mer lugn och ordningssam. Vi kompletterar varann ganska bra, helt enkelt.

Ryktet på stan säger att ni är livefetischister? – Jo. Vi är ett liveband, erkänner Jimmy. På skiva låter det bra, men vi är absolut bäst live. Publikresponsen är mäktig. Det skapas en magi som inte kan översättas på skiva. På inspelat medium blir det ett mellanrum i låtarna. När vi spelar live försöker vi minska detta till ett minimum. I början skötte jag ensam alla maskiner medan Markus koncentrerade sig på sången. Men i och med att jag bara har två händer föll det sig naturligt att Markus blev mer inblandad i syntarna, och på så sätt kan vi även hålla ett högre konserttempo. Dessutom har det tillkommit en del apparater genom åren, så nu är det absolut nödvändigt. Det kan bli lite begränsat ljudmässigt om man bara kör på

Ett loft på ett designkontor, Stigbergsliden Det är fredag kväll och jag har slumpmässigt hamnat på invigningsfest hos designkollektivet Spekk. Jag arbetar mig framåt i den fulla lokalen och ser ett stort loft fyra meter upp. Det är fullt av synthar, trummaskiner och mickstativ. Jimmy och Markus kommer hukande fram. Det går inte att stå upprätt där uppe. De laddar igång sina maskiner och det uppstår ett litet moln av elektronisk feedback, microbeats och realtidsmodulation. Hälften av lokalen rusar fram mot loftet under glada tjut. Andra halvan förvandlas till rådjur i en strålkastarkägla. När Disco Disco Disco rullar igång börjar publiken framför loftet jobba på kollektiv nackspärr.

Låtskrivandet inom JmyHaze Beatbox ser ut så

att Markus står för texter medan Jimmy står för musik. I alla fall till 95 procent, enligt dem själva. Markus, det har sagts att du är en av de få som kan sjunga ”Oh Yeah” och verkligen få det att betyda någonting. – Verkligen? Vad kul, utbrister Markus. Det är ett skönt uttryck. Jag försöker göra det till en känsla. Jag är övertygad om att man kan säga jättemycket med ganska få ord. För mycket information i musik är inte bra, så jag försöker hålla det till en hanterbar nivå. Dessutom är jag torsk på att komma ihåg texter, det kanske har någonting med saken att göra också. Vad kan jag säga? Jag är barnsligt förtjust i one-liners! I fucking hate you You supersonic alcoholic pig The ego within you Is so big you stinking pig I fell so low I felt so down Please pick me up When i hit the ground Oh yeah Polkagrisen

Under konserter får man lätt bilden av JmyHaze som det ultimata partybandet. Till och med under textmässigt dystra låtar som inledande spåret från cd-ep:n En bra start, Polkagrisen, är det leenden laget runt både från scen och från publik. – Vi skrev Polkagrisen när vi båda hade jobbiga situationer att tampas med, berättar Markus. Den är gjord i ett rus av känslor och fungerade lite som bearbetning av all den ilska man hade inom sig. Men jag vill inte helt påstå att det är en dysterkvistlåt. Det finns även hopp i den.

Take it easy Take it easy my friend It’s gonna get better Better once again Polkagrisen

la musik

JMYHAZE BEATBOX

– Folk får tolka våra texter själva, menar Jimmy. Det finns inget facit. Vill man parta och studsa är det helt okej med oss. En ironisk aspekt är att vi, trots vår partybandstämpel, har hyfsat mycket moll i våra låtar. – Jag vill att vi skall bli ännu mer moll, kontrar Markus. Men när vi skriver låtar börjar Jimmy spela i dur hela tiden. – Fast i moll-komp, skrattar Jimmy. Klubb Playground, Pusterviksbaren Det är packat. Det finns en spänning i luften. Ryktet om JmyHazes livespelningar har uppenbarligen spridit sig. Jimmy äntrar scenen med ett linne där det står ”Anarchy”. Kvällens nyckelord. Livemaskinen JmyHaze Beatbox kör igång och publiken jublar. Markus trasslar in sig i mikrofonsladden. Med god hjälp av publiken blir Markus även av med byxorna. Är det med i scenshowen? Ingen vet. Byxorna kommer på igen och spelningen går vidare. Mina sista Spinal Tapfarhågor evaporerar när låten Beatbox brakar loss och taket lyfter.

56 | la musik

Hur mycket punk är JmyHaze Beatbox? – Jag gillar uttrycket i punk, säger Jimmy. Att ha ett fritt sätt att jobba på. Att vara oberoende. Ser man till det är vi nog lite punk. Men vi försöker inte ge sken av att vara coola. Snarare är vi nog skittöntiga. Vi har till och med blivit utsedda till världens sämsta band på en nätsida, vilket vi i och för sig tyckte var jättekul. Det är lätt att bli missförstådd när man gör något man själv tycker om. Jag hoppas vi utstrålar en upptäckande lekfullhet. Ord som vi gillar är naivitet, humor, glädje och spontanitet. Det går även igen när vi spelar in material. Vi försöker alltid ta första tagningen. Där finns nerven. Klubb Meccca, Nefertiti Delar av publiken har gjort små skyltar. När konserten börjar flyger de upp: ”We love JmyHaze”. ”We are in the beatbox”. Det är bara ”Haze! I’m pregnant!” skylten som saknas. Allt sitter perfekt. Markus svettas som en kassaskåpsflyttare en högsommardag. Jimmy körar bakom maskinparken så att man ser alla

hans tänder. Markus försvinner ut bland publiken. En flaska champange på is levereras till gruppen från någon i publiken. Trummaskinen går medan Jimmy fyrar av ett bländande leende såväl som champagnekork. Alla som vill får smaka. Vi är alla beatbox.

JmyHaze Beatbox distribueras genom Border och har hittills släppt sjutummaren Double/Bapp Bapp och cd-ep:n En bra start på egna labeln Hej Musik. I slutet av mars kommer fullängdaren Synthersizer King. Mer information finns på gruppen hemsida www.beatbox.org.

Ed Harcourt För två år sedan tog han Sverige med storm. ED HARCOURT gjorde sin albumdebut med den enormt hyllade fullängdsdebuten ”Here Be Monsters”. Nya skivan ”From Every Sphere” finns att köpa fr.o.m den 17e februari!

Hell Is For Heroes ”Neon Handshake” (UK) Våra nya crowd-surfing och stage-dives favoriter! Debutalbum ute 10 mars (mixat & producerat av Pelle Henricsson & Eskil Lövström (Hives, Refused mm).

Fisherspooner ”#1” (US) Debutalbum ute 24 februari. ”The best thing to happen to music since electricity” (NME) ”A bona fide hit” (NEW YORK MAGAZINE) ”Genius” (THE TIMES) ”Sexy” (MIXMAG) 1976: I Feel Love - 1983: Blue Monday 2002: Emerge (THE FACE) Four U.K. Muzik Dance Award Nominations (Best Single, Best Video, Best Live Act, Best Group).

jaga jazzist

64 | la musik

JAGA JAZZIST

Innovativ jazz och ﬂyktig drum n’ bass. Den norska scenen bjuder på mycket just nu. Tiomannabandet Jaga Jazzist som leder utvecklingen släpper i dagarna nya albumet The Strix med internationell distribution på legendariska bolaget Ninja Tune. Text: Tobias Brandt

la musik

JAGA JAZZIST

et är i Norge det händer. Där skapas den mest innovativa jazzen just nu. Där hittar vi trumpetaren Nils-Petter Molvaer - känd för sina djärva utflykter i mörka drum`n´bass-landskap - och där finns Bugge Wesseltoft, fjordhousens isbrytare, jazzpianisten som startade klubbetiketten Jazzland. Där finns också Espen Horne, mannen bakom nujazzprojektet Bobby Hughes Combination, han som raggade upp mytiska jazzsångerskan Karin Krog för den suveräna groovern Karin’s Kerma. Och där, i vårt svängande grannland, finns framför allt Jaga Jazzist - ett maxat tiomannaband utan motsvarighet på den globala jazzscenen. Men är det verkligen jazz det handlar om? Inte om vi får tro bandets trumslagare Martin Horntveth: – Vi tycker inte själva att vi varken spelar eller ens försöker spela jazz. Vi har stor respekt för alla som spelar jazz, och vi är väldigt influerade av jazz, men vi försöker verkligen inte göra jazzmusik. Vi gör popmusik! Det är bara det att vi råkar ha så många olika idéer och teman i vår musik. – Vi tycker heller inte att vi håller på med någonting som liknar Jazzland-grejerna. Men jag märker att folk kopplar ihop oss med de artisterna, fast vi egentligen inte alls har samma inspirationskällor och framför allt gör musik på

musikkritiker. Men jag tänker ändå kalla det för jazz. Jag kan ju aldrig glömma mitt första möte med Lars Horntveths sträva bassaxofon när den fundersamt stakar ut melodin i början på Airborne – ett monumentalt spår från debutplattan A Livingroom Hush. Det jag kände, det var så taktil musik att jag fortfarande minns beröringen. När hela orkestern (det får man allt kalla dem) sedan kommer in och tar melodin vidare är dynamiken total, rytmspråket så kompakt och dansant, och stråkar värdiga en arrangör som Charles Stepney replikerar den ensamma saxofonens klagosång. Attacken är kroppslig, men ändå så spirituell. Låten är en jazzklassiker – i alla fall i min bok. ”LIKE CHARLES MINGUS WITH APHEX TWIN up his arse”, karaktäriserade tidningen Sleazenation Jaga Jazzists sound och naglade därmed fast två viktiga saker: Jagas väldiga känsla för dramatiska arrangemang och dragningen åt konkret, superelektronisk techno. Men det är ändå en alldeles för grov beskrivning, antagligen av någon som har fastnat för Jagas mest experimentella stunder. Nej, det som fängslar är det där gigantiska, obevekliga vemodet som finns i Airborne. Ett vemod som man hittar i alla Jaga Jazzists bästa stunder, stöpt i glittrande melodier och sedan inlindat i lika täta, detaljrika ljudmattor. Som i Going Down, också den från debutplattan, där ett smygande blåstema går i försynt konversation med en syrlig synt och en massa olika keyboards. Eller i Day från alldeles nya plattan The Strix, med sin vibrafon, sin plockande tremolo-gitarr och uptempo-groove. Men det är knappast lönt att fortsätta beskrivningarna. Det varierar hela tiden. Instrumenten hittar hela tiden nya vägar att mötas. Ljudlandskapen är lika men ändå inte. – Vår musik är full av improvisation och vi prövar olika grejer hela tiden. Fast det handlar alltid om ljudbilden. Alla som kan spelar fritt, utom melodiinstrumenten som alltid spelar melodin som den är skriven. Men vi vill inte att det ska låta fritt och improviserat, utan vi vill att det ska låta

”

Vi tycker inte själva att vi varken spelar eller ens försöker spela jazz. Vi har stor respekt för alla som spelar jazz, och vi är väldigt inﬂuerade av

jazz, men vi försöker

verkligen inte göra jazzmusik. Vi gör popmusik! Det är bara det att vi råkar ha så många olika idéer och teman i vår musik

helt olika sätt. Vi försöker ju förena jazzen med popmusiken, medan Bugge & Co i stället för in jazzen i klubbmusiken. Många som håller på med att blanda jazz med klubbrytmer arbetar också mer med att skapa danslåtar, baserade på groove och stämning, medan vi jobbar mycket med vers, refräng och låtstruktur. Vi håller faktiskt på med helt olika saker. Vilken programförklaring! Det märks att Martin, och säkert hela Jaga Jazzist för den delen, är vana att behöva förklara sig för etikettstinna och klassificeringssugna

strukturerat. Nej, förresten – ”strukturerat” är fel ord eftersom musiken snarare låter väldigt massiv och maximalistisk, med fullt av olika teman och motiv. Som ni förstår har storleken stor betydelse när det gäller Jaga Jazzist. Alla tio medlemmar behövs och hela projektet liknar ett slags pågående kollektivt experiment. ”Men det finns få popband med tio medlemmar som åker runt i världen. Det kostar ju så mycket – och det är därför vi inte tjänar några pengar heller”, konstaterar Martin småskrattande. Den nuvarande sättningen består av Harald Frøland på gitarr, Andreas Mjøs på vibrafon, Martin Horntveth på trummor och programmeringar, Jørgen Munkeby på flöjt och annat blås, Line Horntveth på tuba och munspel, Lars Horntveth på saxofoner, Even Ormestad på bas, Lars Wabø på

JAGA JAZZIST

trombone, Mathias Eick på trumpet och bas samt Morten Qvenlid på keyboards. Dessutom bidrar nästan alla medlemmar med att också spela lite keyboards eller synthesizer. Som i ett stort kollektivt experiment alltså. – Min bror Lars Horntveth, en av våra saxofonister, skriver nog ungefär 60 - 70% av musiken. Han kommer med huvudidén och huvudstrukturen till en låt, och sedan jammar vi fram det färdiga resultatet. Tillsammans stoppar vi in låten i ett ljudlandskap. Den kollektiva improvisation handlar om skapa ett sound. Och de få solon som finns vill vi verkligen ska komma fram och hamna i fokus. På förra plattan fanns väl tre eller fyra solon, och på nya skivan The Strix är det två. Fast jag vet inte om det upplevs som just solon, för vi vill att ett solo ska vara så bra att lyssnaren inte hör skillnad på ett solo och en melodi. Vi vill att allt ska vara så bra som möjligt - hela tiden. Martin och jag samtalar på en stabil telefonlina mellan Oslo och Stockholm. Han gör ofta intervjuer för Jaga Jazzists räkning. Och det märks att han verkligen brinner för musiken. Han är passionerad, engagerad och pratglad, och han analyserar gärna Jaga Jazzists sound. ”Men vi känner oss inte särskilt melankoliska”, säger han när jag påpekar vemodet, det eftertänksamma, kanske till och med ”nordiska”, som finns i musiken. – Norsk och skandinavisk musik låter ju ofta väldigt annorlunda jämfört med musik från resten av världen. Man kan höra det nästan direkt. Det är väldigt tydligt för folk i resten av världen. Men jag vet inte riktigt varför det är så. En anledning till kan ju vara att till exempel Jan Garbarek, och alla svenskar och tyskar som spelat in för typ ECM, har satt en sån prägel på särskilt skandinavisk jazz. På så vis finns det nog en omedveten påverkan på oss andra. A LIVINGROOM HUSH SLÄPPTES I Norge 2001. Sommaren 2002

släpptes den i resten av världen, med häpnadsväckande resultat. Skivan skrevs upp nästan överallt, men fick särskilt stor uppmärksamhet i England där den valdes till årets jazzplatta (!) av BBC:s Radio 1 och där Jaga Jazzist fortfarande hypas av lyckliga kritiker. – All uppmärksamheten kan ha att göra med att det finns så mycket annan likartad, homogen popmusik, säger Martin blygt. När det så dyker upp ett tiomannaband från Norge som låter helt annorlunda och är unga så får det väl uppmärksamhet. Sen så har ju ett band som Röyksopp gjort det så otroligt mycket lättare för norska band att slå utomlands – och i Norge. Den norska pressen trodde inte tillräcklig mycket på sig själva för att skriva om norska artister och ingen köpte deras plattor förrän den engelska pressen började skriva om dem. – Det är faktiskt många som pratar om Jaga Jazzist som det nya Röyksopp, men det vill vi inte bli. Röyksopp gör hitmusik som säljer över hela världen, medan vi inte försöker göra hits över huvud taget. DET VAR TIDNINGEN THE WIRE som på allvar introducerade Jaga Jazzist i England. Namnkunniga magasin som The Face, Muzic och Straight No Chaser hängde på. Många hörde likheter med såväl Cinematic Orchestras ödesmättade modaljazz, Ninja Tune och ECM-jazzens 70-tal. Andra var helt sålda på Jagas elektroniska vibbar med kopplingar till Warpsoundet à la Autechre och Squarepusher. Sedan fick kritiker med förkärlek för den så kallade post-rocken upp ögonen för bandet genom likheterna med Chicago-grupper som Tortoise och Isotope 217. Med andra ord verkar det som att alla kan hitta något att gilla hos Jaga Jazzist. Personligen suger

”

jag i mig alla melodiska spår från det sena 60-talets filmmusik typ Ennio Morricone, Francis Lai och John Barry. – Vi är helt klart intresserade av filmmusik, och framför allt otroligt intresserade av film allihopa, så det finns förstås massor av såna influenser i vår musik. Instrumentalmusik med vår uppsättning instrument har väl generellt också en tydlig koppling till mycket av 60-talets deckarmusik och sånt. Men ibland kan det bli lite vanskligt med alla referenser, som när en del äldre människor hör ofta en massa influenser från musik som de lyssnade på när de var unga men som vi aldrig någonsin har lyssnat på – typ Frank Zappa, Talk Talk och King Crimson. Då blir det väldigt förvirrat. – Vi lyssnar mest på typ Björk, Radiohead och Sonic Youth när vi är i studion, och det kan ju verka konstigt eftersom det är musik som är ganska olik vår egen. Men vi inspireras mest av vokalmusik, och vi försöker få fram samma energi som en sångare har, fast utan att ha sång i vår musik. Det är nästan ingen i bandet som lyssnar på musik som verkligen liknar den vi gör själva. Bortsett från Tortoise då. Från A Livingroom Hush fram till The Strix, Jaga Jazzists andra platta, har mycket hunnit hända. Fast samtidigt väldigt lite. Blåset är lika sinnligt som tidigare. De milda stråkarrangemangen smeker fortfarande min kind. Martin Horntveths beats är fortfarande lika drivande. Alla intensiva keyboardslingor finns kvar, skörheten likaså. Lyssna bara på inledande Kitty Wú. En liten skillnad är att Andreas Mjøs vibrafon har fått ta större plats. Den stora skillnaden är att hela soundet har blivit betydligt mer

Det är faktiskt många som pratar om Jaga Jazzist som det nya Röyksopp, men det vill vi inte bli.

Röyksopp gör hitmusik som säljer över hela världen,medan vi inte försöker göra hits över huvud taget

JAGA JAZZIST

elektroniskt, mer skruvat, lite skarpare och mer fokuserat. – Absolut, instämmer Martin. Skillnaden mellan Hush och The Strix är att på den förra fanns det en massa olika stilar, varje låt hade en viss stil – Animal Chin låter drum`n´bass medan Going Down är mer Chicago-pop, och det är lite jazz här, lite R`n´B där – men på The Strix försökte vi smälta ihop alla stilar i varje låt, så att varje enskild låt rymmer hela vårt sound. Så det finns en tydligare röd tråd. – Vi ville också skapa en större kontrast mellan det digitala och det organiska, och göra den mer extrem än på förra plattan. Beatsen ligger till exempel längre fram i ljudbilden, och det bidrar ju till känslan av att det är en mer beatsorienterad platta. Helheten har blivit mer elektronisk och låter mer programmerad, men lyssnar man flera gånger upptäcker man hur många fler melodier det ligger under rytmiken. Den mesta av musiken är faktiskt spelad, fast på olika synthar och med olika förvrängda ljud. Vi försöker spela det mesta live, även i studion. Så trots att det låter cut`n´paste är det helt organiskt. Här handlar det om väldigt viktiga skillnader. Det är långt ifrån samma sak att programmera en ljudbild som att faktiskt spela alla instrument. Även om soundet är likartat är känslorna aldrig desamma. Det ska heller inte vara så. Det handlar ju om olika förhållningssätt till musik. Det är stor skillnad på säg Koops programmerade swingjazz och Rigmor Gustafsson Quintets ensemblesväng. Även om båda är lika bra. På samma sätt händer något speciellt när Jaga Jazzist börjar i andra änden och skapar en till synes elektronisk ljudbild genom kollektiv instrumentering. Jag tror det kallas närvaro. – På scen har vi med oss olika programmerade beats från skivorna, plus lite nya beats och en del stråkarrangemang. Men det är också det enda som är samplat och sequencat, allt annat som låter elektroniskt kommer från gitarristen som håller på med massa pedaler eller keyboardisten som använder olika effekter. Det brukar i och för sig bli mer rockattityd på spelningarna. Sånt som låter hårt på skivorna - men i digital, elektronisk form - gör vi om till hård rock när vi står på scen.

Nya Bronze - serien från MONITOR AUDIO

– När vi startade bandet 1994 så var det en av oss som spelade jazz, en som spelade klassiskt, en som spelade rock, en som spelade orkestermusik och en som gjorde konstmusik – så hela idén var att blanda alla dessa musikaliska bakgrunder för att få till kontraster och spänningar. Vi ville att det skulle låta som modern storbandsmusik fast med rockens energi, och vi hade skrivit en låt som hette Jävla Jazzist som vi började repa. Drygt åtta år senare, sommaren 2002, släpps The Strix i Norge. Den går direkt upp till tredje plats på norska skivförsäljningslistan, vilket är osannolikt bra för musik som faktiskt är ganska experimentell. Jaga Jazzist har alltså hunnit bli riktigt stora på hemmaplan. Precis som hela den moderna jazzen. – I dag är det är betydligt lättare att förklara hur vår musik låter än för några år sedan, eftersom Bugge & Co på något sätt har banat väg för ny norsk jazz/klubbjazz. Och just den experimentella scenen har blivit väldigt stor i Norge. Sen så finns det ju en äldre jazztradition, med typ Jan Garbarek, som gör att folk är väldigt öppna för jazzmusik här. Till en viss grad. Vi har ju sålt helt sinnessjukt bra, snart 15 000 exemplar av varje platta - men jag tror inte vi kommer kunna sälja så mycket som 30 000. Vi kommer nog aldrig bli några stora popstjärnor här (skratt). Men så brukar det heller inte vara när man har en kompromisslös vision. Att den föddes kan vi delvis tacka Jon Balke för, en särpräglad norsk pianist som brukar spela in för bland annat ECM. Enligt Martin var han en av huvudanledningarna till att man över huvud taget startade Jaga Jazzist. – Jon Balke hade två band som hette Oslo 13 och Magnetic North. De hade ungefär tio musiker, och spelade en sorts kollektiv ensemblemusik, inte vanlig jazz med solon, utan verkligt gemensam musik. Denna beskrivning handlar förstås lika mycket om Jaga Jazzist själva. Formuleringen är helt underbar: ”...verkligt gemensam musik.” Den sammanfattar allt. Man förstår direkt, man känner storheten, men man kan inte riktigt förklara vad och varför.

Pressen var enhällig när Monitor Audio introducerade Bronze-serien år 2000 - klassen hade fått en ny vinnare. Nu har Monitor Audio släppt den nya Bronze-serien. Förﬁnad in i minsta detalj ger den nya serien en musikupplevelse som är fullständigt överlägsen i sin prisklass. Hi Fi Musik testade nya Bronze 2 och skrev: ”Det ligger nära till hands att påstå att det här är världens bästa högtalare i prisklassen, men vi ska nog invänta vad konkurrenterna hittat på också. Det här är en högtalare med ett totalljud som ger en gåshud över hela kroppen. Jag kan inte nog mycket rekommendera er att lyssna på den”.

Bronze 4

Behöver det sägas mer? Bronze 1

Bronze 1, 2 600:Bronze 2, 3 400:Bronze 4, 5 700:Bronze center, 2 100:Sub ASW 100, 5 000:-

Bronze center

Falun: Lasses Hi Fi 023-202 50, Göteborg: Hi Fi Stället 031-13 35 35, Ågrens Hi Fi 031-81 01 95, Radiolagret 031-16 45 74, Hälsingborg: Hallbäcks 042-21 20 01, Hässleholm: Stereoexperten 0451-133 00, Jönköping: Expert City 036-71 59 80, Kalmar: Dennis Brunby Hi Fi 0480-889 94, Linköping: Braskens Radio & TV 013-13 34 80, Ljungby: Hi Fi Bio 0705-94 04 76, Luleå: Takt & Ton 0920-170 17, Malmö: Hi FI Skåne 040-12 72 90, Malmö Hi Fi Center 040-23 00 72, Skellefteå: Ljudshopen 0910-136 00, Stockholm: Best Sound 08-30 99 08, Trollhättan: Hi Fi Punkten 0520-147 40, Uppsala: Ljudkompaniet 018-13 41 80, Esoteric Hi Fi 018-32 32 31 Umeå: RC Ljud & Bild 090-14 00 00, Västerås: PE-Audio 021-83 08 13, Växjö: Görans Hi Fi 0470-469 10, Ystad: Lyssna Hi Fi & Hemmabio 0411-181 50, Östersund: Jämtljud 063-13 30 88

ASW 100

Bronze 2

Info: Audio Squad AB, tel: 040 - 45 68 50

la musik

grand drive Text: Ola Karlsson

vågar vara vackra

ag svär, första gången jag hörde You And I, från Grand Drives nya album See This Morning In, svartnade det bokstavligen för ögonen på mig. Totalt Jävla Mörker. Knockad, tiltad och nollad låg jag där som en flane och kippade efter andan. Med en enkelhet och självklarhet som aldrig tidigare skådats den här sidan Atlanten har Londokvartetten skapat den vackraste och mest fulländade countrypop du hört sedan The Jayhawks två första album. Så fort jag vaknat till sans var jag naturligvis tvungen att få tag på bandet för att ta reda på när, var, hur, och varför. – Vi hade två ‘honnörsord’ när vi gjorde den här plattan, säger Julian, sångare och klaviaturspelare och en av två bröder Wilson i bandet, över en taskig telefonlinje från London. – Den skulle vara vacker och den skulle vara varm. Vi försökte också göra låtarna enkla och låta melodierna stå i centrum. Vad är den största skillnaden mellan den här plattan och den förra, True Love And High Adventures enligt dig? – Först och främst att Danny (sång och gitarr

64 | la musik

och Wilsonbroder nummer två) och jag skrev låtarna var och en för sig. Vi hade egentligen inget val, då jag bodde i Paris och han i London, men det påverkade slutresultatet. Texterna är inte riktigt lika personliga som innan heller, vi ville ha lite mer berättande historier den här gången. Sen är den mer avskalad. På förra albumet ville vi verkligen fläska på med stråkar och blås för att göra låtarna rättvisa och det gjorde vi, trots att vi fick stå för det mesta själva rent ekonomiskt. På See The Morning In hade vi av naturliga skäl (storbolag, red anm) en större budget, men ville ändå göra arrangemangen mindre och intimare. Jim Cregan (Rod Stewart, Steve Harley m fl) har producerat. Ett lite udda val, kan man tycka. Hur kommer det sig? – Jim hade gjort en del produktioner i USA, inga kioskvältare men bra, kvalitativa grejer så vår A&R-man i staterna föreslog honom. Vår manager kände Jim sedan tidigare och trodde på idén så vi gick på deras linje. Det behövde vi inte ångra. Sen är han ju faktiskt mannen bakom många av Roddans bästa grejer och solot i Come

Up And See Me (Steve Harley), är ett av alla tiders mest spelade gitarrsolon. Sånt ger ju en del cred, he he.. Vad tillförde han? – Han var helt enkelt en nice guy som höll ordning i klassen och huvudet kallt. Han hade en dämpande effekt på Danny och mig, tror jag. Vi bråkade i alla fall mindre när han var med. Han hade alltid kloka saker att säga också. ‘Man måste lämna plats för Gud att vandra genom rummet när man spelar in’. Såna grejer. Det gillar jag. Såg ni till Gud under inspelningen? – Jim säger att han såg honom vid två tillfällen. Han vill inte tala om när dock… På tal om Rod Stewart; vissa låtar, som t.ex. den sagolika A Little Like You kunde mycket väl platsat på någon av Roddans tidigare plattor. Kommentar? – Lustigt att du skulle nämna det. Vi i bandet kallade faktiskt den låten för A Little Like Rod bakom ryggen på Jim. Vi ville få till den där känslan han var så bra på, den lite folkligt melankoliska. Vi gillar ju Rods tidiga grejer så det är helt klart en komplimang om någon associerar låten till honom. Det som är lite synd är att han numera inte själv inser sitt eget bästa… Du och Danny borde kanske skriva en platta åt honom?

– Ah, det skulle ju vara fantastiskt! Och vem vet, nu har vi ju kontakten, tack vare Jim… Du nämnde att ni försökte göra låtarna enklare och rakare. Nu när ni skrev på egen hand blev det då en positiv konkurrens mellan dig och Danny, en sporre för att försöka överträffa varandra? – Inte så mycket överträffa som imponera på varandra, tror jag. Fördelen med att skriva med någon från samma familj är att man kan säga vad man tycker utan att vara rädd för att trampa på några ömma tår. Vi har alltid haft stor respekt för och litat på varandras omdöme och även om man själv varit säker på att en låt är bra, har man ändå velat ha den andres godkännande så att säga. Den här gången försökte vi verkligen att skriva låtar som den andre inte skulle kunna kritisera... Vad har ni för favoritlåtskrivare? – Oj, det finns många. Låt se, Dan Penn/ Spooner Oldham, Van Morrison, Springsteen, Rufus Wainwright. Och Townes Van Zandt, förstås, en av de mest underskattade låtskrivare som funnits. Överhuvudtaget gillar vi låtskrivare som också gjort bra album. Jag tittade lite på Dannys “Top Ten Albums of 2002” på er hemsida. Den liknade för övrigt väldigt mycket min egen lista, men jag slogs också av att det inte fanns en enda brittisk artist med. Hur kommer det sig? – Oj, det har jag inte tänkt på och det har nog knappast Danny heller. Men jag antar det är för att det inte kom några riktigt bra plattor med brittiska artister förra året. Fast, mest är det nog en tillfällighet, vi gillar ju många inhemska band. Intresset för countryrelaterad rock och americana är väl annars på topp i England, inte sant? Hur kommer det sig? – Ja, det börjar bli riktigt stort. Jag tror det beror dels på musikklimatet överlag här, där topplistorna domineras av en massa fabricerade band med en likriktning som är rent skrämmande. Dels tror jag många börjar tröttna på musikpressens ständiga jakt på “The Next Big Thing”. Tidningarna har alltid varit bra på att hypa, men nu börjar det ta orimliga proportioner. Det handlar mindre och mindre om musik och mer och mer om coolaste looken för dagen. Oerhört tröttsamt. Jag tror folk börjar genomskåda det och vill ha musik som är ärlig, chosefri och jordnära. Som Grand Drive, hehe… Tycker du som jag att många brittiska artister i americana-facket ofta saknar något vitalt jämfört med sina amerikanska kollegor? Att det kanske är lättare för icke-amerikaner att fastna i de stereotyper och klichéer som är förknippade med amerikansk rotmusik? – Utan att nämna några namn måste jag säga att många dansar på parodins gräns, ja. Nog för att jag gillar en snygg cowboyskjorta då och då, men vissa tror att det automatiskt låter country för att man klär sig på ett visst sätt och pillar lite på en slidegitarr. Vi har aldrig gått in för att vara ‘americana’ eller alt.country och heller aldrig

känt oss delaktiga i någon våg eller rörelse. Vi började ju med det här långt innan Ryan Adams slog igenom och dessutom tror jag vi är lite för breda för att hamna inom det facket. Men nu ska ni i alla fall till USA för att spela på SXSW. I samband med det släpps en platta med låtar från alla era tre fullängdare. Är det viktigt för er att breaka däröver? – Inte så viktigt att slå igenom, men det känns viktigt att åka dit. Det är en stor chans som vi vore dumma att missa. Det som vore fint med att sälja lite plattor i USA är ju att det skulle ge oss en möjlighet att leva på musiken. För även om publiken i Storbrittanien växer är det inte tillräckligt. Ni ska även till Ibiza och spela. Det låter lite udda? – Haha, det är det sannerligen. Vi ska spela på en festival som heter ‘Waiting for Waits’ som drivs av en emigrerad brittisk miljonär. Hans största idol är just Tom Waits och hela syftet med festivalen är att få dit honom. Den dagen han lyckas lägger han ner skiten, men än så länge kämpar han på. Dessutom måste banden avsluta sina set med en Waits-låt, haha..” Fan, vilken cool idé! Det är onekligen uppfriskande med eldsjälar. Vad ska ni spela för låt? – Det blir Hang down your head från Raindogs, vilket är lite roligt med tanke på att det var den första låt Ed, vår basist spelade med oss. På hans

audition var det, faktiskt”. Nu har ni ett fantastiskt album i bagaget, en USA-lansering på gång och dessutom släpps See The Morning In i hela Europa. Vad förväntar du dig av den närmsta framtiden? – Jag har inga höga förväntningar, men hoppas så klart att det ska lossna. Det vore kul att lira i Europa också, särskilt i Sverige, med tanke på hur mycket bra musik det kommer från era breddgrader. Annars är vi säkra på vår kapacitet, hur det än går. Vi vet att vi skriver bra låtar och att vi kommer att fortsätta göra bra skivor. Det är ingen ansträngning för oss, det kommer helt naturligt. Det är ju det här vi älskar. Grand Drive kommer att finnas kvar länge än, även om vi inte säljer miljontals plattor. See The Morning In är Grand Drives tredje fullängdare. True Love And High Adventures (RCA) från 2000 och Road Drive (Loose, 1999) som är en samling av deras tidiga EP’s är båda väl värda att leta upp.

la musik

SHARRON KRAUS

it is true. I am never home. home doesnt want me. let me know if you are coming to america. I know a place we can get good hotdogs. bears on the moon. love bob

Bob Log III är en märklig man, alltför märklig för att fångas i en text. Therese Karlsson valde att dokumentera honom med sin kamera istället. Ibland behövs inga ord... 64 | la musik

SHARRON KRAUS

la musik

june panic Det här skulle kunna vara historien om ett religiöst uppvaknande – hade det inte varit att han motsätter en personiﬁerad religion skulle det inte vara opassande att säga att June Panic ”funnit Gud”. Men istället blev det en berättelse om hur det becksvarta opus sångaren/låtskrivaren började spela in redan för två år sedan blev hans mest upplyftande album hittills. Text: Dan Andersson Foto: Tammy

64 | la musik

J U N E PA N I C

et är redan mörkt ute när June Panic och Jim Zespy susar fram genom ett av Indianapolis till synes oändliga villakvarter i Zespys beigea stationsvagn. Bakom sig lämnar de åtta intensiva timmar i den för dagen invigda studion Queen Size, tillika tre eller fyra så gott som färdiga låtar. Dagen, den 17 september 2000, är den första av vad som är tänkt att bli en dryg veckas arbete inför Junes fjärde album för anrika etiketten Secretly Canadian och den har förflutit utan anmärkning. Ur ett av sina många skrivblock väljer June till synes slumpvis ut låtar från en lista som skulle räcka till åtminstone ännu en fullängdare. Titlar som Sex Is For Children och If Enough of Us Die markerar anslaget – med teman som fortplantning och döden lovar det att bli hans dystraste hittills i en diger kanon av idel dystra album. June stirrar tyst ut genom vindrutan. Bredvid honom, på förarsidan, rattar Zespy in en av stadens många R´n´B-stationer och börjar högljutt skandera sina egna texter över rytmerna. – …motherfucker… Ordet är bara ett i en tirad han, utan att missa ett taktslag, knyter ihop med ett: – …cocksucker… Utan förvarning vänder sig June om och säger, utan tillstymmelse till ironi och med ett stenansikte som skulle imponera till och med idolen Bob Dylan: – Jag kan inte tänka mig att göra en skiva vid mina sinnens fulla bruk. Jag måste bli lite galen. Han lutar sig tillbaka i passagerarsätet igen. – Det är vad som kommer att hända de närmaste dagarna. LITE MER ÄN två år senare, den 17 december

2002, inväntar den idag 28-årige sångaren och låtskrivaren kvällens konsert på restaurang Jord i Göteborg över ett glas av husets röda. Det är den näst sista anhalten på Junes egen drygt tre veckor långa Rolling Thunder Revue – komplett med rullande spelschema med turné- och skivbolagskollegan Scout Niblett och gäster som The Moldy Peaches och Alasdair Roberts på scenen var och varannan kväll. Turnén är hans andra i Europa och den första som når ända upp till Sverige. – Det är svårt att sätta fingret på, med tio ord eller mindre, vad jag har gått igenom. Jag hade vissa erfarenheter det året som skulle kunna kallas för religiösa eller själsliga upplevelser. Jag vet inte hur jag ska kategorisera dem annat än att

jag uppfylldes av en extrem entusiasm inför livet. Jag kände mig i kontakt med andra människor och hade känslan av att alla har precis vad de behöver för att ta sig igenom världen. Det blev inget. Han blev inte galen och det blev ingen skiva, åtminstone inte då. Efter bara ytterligare en dag avslutas inspelningarna och det är inte första gången det händer. Föregångaren, Horror Vacui (2000), försökte June färdigställa så tidigt som sommaren 1998, i och med en serie inspelningar som trumslagaren LonPaul Ellrich kärleksfullt refererar till som ”The Summer of Doom”. Slutligen, sensommaren 2002, letar sig Baby´s Breadth ut till skivbutikerna men då är det inte längre den skiva han två år tidigare gick in i studion för att spela in – istället är det fråga om något betydligt närmare Slow Train Coming än den Blood On The Tracks som förväntades. – Det hade blivit något som inte hade rört sig mot någon slags upplösning utan bara utforskade den mörka sidan av allt det där. Jag menar, till och med på förra skivan, när jag sjunger om ”The mercies of the Lord forever and ever” så är det satt i ett sammanhang där nästa textrad är: ”But when will heaven know?” Det är ett sätt att ta tillbaka det. När man ger sig hän finns det alltid något som tar tillbaka med den andra handen. Jag tror att den nya skivan säger samma sak på ett mer subtilt sätt, men det album jag var på väg att göra hade bara fokuserat på delen med: ”When will heaven know?” Jag skenade iväg lite med det där. Lyckligtvis var de första inspelningarna inte

helt bortkastade – fyra eller fem av låtarna utgör den andra hälften av albumet. Men varken de eller de olika band June bildade i Indianapolis, varav åtminstone en konstellation bidrog till den mer bandorienterade ljudbild som utmärker den första halvan av albumet, hjälpte honom komma fram till vad han ville åstadkomma eller ha sagt med skivan. Han, som sagt, skenade iväg lite. Att June nu planerar att spela in sitt kommande album i den kristna gruppen The Danielson Familes studio New Jerusalem i Clarksboro, New Jersey, ger kanske en fingervisning om vad som hände sedan. Inspelningen, planerad till april, är en av anledningarna till att gruppens obestridlige ledare och storebror, Daniel Smith, på Junes förfrågan medverkade under nästan hela

la musik

TOM MCRAE

64 | la musik

J U N E PA N I C

”

Jag menar, redan den första låten kan man tolka så att allt som sägs antingen sägs av ett barn som just ska födas eller av någon som insett sin plats i förhållande till något övernaturligt – något gudomligt turnén – åtminstone upp till Oslo, där han blev kvar för att fira julhelgen med sina svärföräldrar. För en person som på skiva efter skiva uttryckt endast tvivel och stundom förakt inför tanken på det gudomliga, förefaller det kanske ironiskt när han hittar lösningen i detsamma. – Det är något jag arbetat mig fram emot ända sedan Horror Vacui – att göra skillnad på kristendom som en doktrin kyrkan predikar och vad som faktiskt kan vara sant med det. Jag tror att på de där tidiga skivorna, när jag skriker om Gud, så kan man nästan alltid ersätta det med den kyrkliga organisationen. Men i Indianapolis ägnade jag mycket tid åt att prata med folk jag träffade – jag vet inte om det bara var området jag bodde i men jag träffade verkligen en massa lite mer avslappnat konservativt kristna människor. Det är, antar jag, därför den första delen av plattan handlar mer om ett själsligt uppvaknande. Jag menar, redan den första låten kan man tolka så att allt som sägs antingen sägs av ett barn som just ska födas eller av någon som insett sin plats i förhållande till något övernaturligt – något gudomligt. STRAX EFTER LUNCH den 18 september

2000 avbryter June inspelningarna för en bensträckare under vad som senare kommer visa sig vara den sista dagen han tillbringar i studion på gott och väl tre eller fyra månader. Möjligen vet han redan vad som kommer att hända – mellan tagningarna drar han sig undan och sitter tyst med huvudet sänkt i sitt skrivblock. Det är också June som tar på sig att tillsammans med Zespy i den sistnämndes stationsvagn ge sig ut efter förfriskningar på en bensinmack inte längre än fyra eller fem kvarter därifrån. Men väl där vill han inte åka tillbaka. Istället börjar han utan ett ord till förklaring vanka iväg i riktning mot studion och lämnar Zespy ensam med bilen. Inte för att Zespy förväntar sig någon förklaring. – Det är inte så stor mening att försöka förstå sig på June. Han säger det med en suck – inte uppgivet utan mer som ett konstaterande. – Jag har känt honom tillräckligt länge för att veta att det bara finns några få konstanter i hans liv. Varje dag gör han en verklig ansträngning för att bättra sig själv och sina medmänniskor – det är egentligen det enda jag kan säga om honom.

the song is singing us – june panic i fullängdsformat: GLORY HOLE (Secretly Canadian, 1996) Junes första ”riktiga” album (innan hade han hunnit med inte mindre än sex kassetter på egna bolaget 3 Out of 4) är 28 låtar tillika 76 minuter hemmastudioinspelningar av högst varierande kvalitet. Samtidigt är den inte att underskatta som introduktion till mannens stora bredd som låtskrivare – här ryms allt från ljuv nasal falsettpop till primalskriksövningar ur den tyngre skolan. Tyvärr håller inte allt måttet.

THE BANANAFEST DESTINY (Secretly Canadian, 1997) Rent tekniskt inte ett av hans egna album – June dammar bara av upp till fem år gammal skåpmat på demokratiskt uppdelad splitskiva med energiska Intro To Airlift. Och precis som brukar vara fallet med den här typen av rockhistoriska gravplundringar finns det en ganska god anledning till varför han inte släppte låtarna till att börja med. Men några av dem, i synnerhet Satan Star och Sexual Revolution, är värda mer än bara en hastig genomlyssning.

THE FALL OF ATOM: A THESIS ON ENTROPY (Secretly Canadian, 1998) Högtravande tema om människans medvetande om sin egen frihet satt i förhållande till Einsteins relativitetsteori och utformat som en akademisk avhandling, men för den saken skull inte mindre än ett lysande litet popalbum. De sammanlagt 23 spåren är också de enda som June åstadkom under två år så allt når inte upp till samma höjder, men The Fall of Atom är aldrig sämre än fascinerande – vilket är mer än vad man kan säga om några av låtarna från hans tidigare album.

HORROR VACUI (Secretly Canadian, 2000) Första plattan inför vilken June valde att överge sin trogna fyrakanals Yamaha hemmastudio till förmån för att spela in med utomstående musiker är också hans starkaste stund hittills. Horror Vacui är ett själfyllt, ateistiskt, och stundom djupt deprimerande gospelalbum som med sedvanlig skärpa dissekerar den tyske filosofen Immanuel Kants berömda resignation: ”Jag måste alltså upphäva vetenskapen för att få plats för tron.” Flera av Junes personliga favoriter ur hans omfångsrika karriär återfinns här och skivan innehåller onekligen ett tiotal av hans mest fulländade låtar.

SILVER SOUND SESSIONS (Super Asbestos, 2001) Inspelningarna från den beryktade ”The Summer of Doom” 1998 släpps tre år senare på kamraten Jim Zespys Super Asbestos, under det betydligt mindre laddade namnet Silver Sound Sessions. Och helt uppenbart varför June var så missnöjd med dem framgår egentligen inte förrän man sätter dem i relation till vad han faktiskt åstadkom i och med Horror Vacui – i jämförelse med den bleknar å andra sidan det mesta.

BABY´S BREADTH (Secretly Canadian, 2002) 14 nya låtar hämtade dels från den ursprungliga inspelningen i september 2000, dels från spridda sessioner med de två band June spelade med i Indianapolis. Till synes en splittrad skiva men både låtarna och de olika musikerna fungerar förvånansvärt bra tillsammans och bildar ett cirkulärt helt där sista låten i sin tur leder in i den första. Som helhet antagligen Junes mest vattentäta platta, men några av spåren når inte upp till riktigt samma standard som Horror Vacui.

placebo

PLACEBO

När Placebo dök upp i popvärlden 1995 var det givetvis Brian Molkos androgyna, för att inte säga ﬂickaktiga, image som stal mycket av uppmärksamheten. Genombrottssingeln hette dessutom Nancy Boy. Sedan dess har bandet släppt tre album som befäst dem som ett av Europas större band. Anders Lundquist träffade dem i London inför utgivningen av nya albumet Sleeping With Ghosts.

lacebo har turnerat flitigt över hela Europa. Varje album har sålt ungefär en miljon exemplar och gruppen har numera en stor publik i både Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Trion är baserad i London men är en i sanning internationellt sammansatt kombo: Brian Molko (sång, gitarr) är uppvuxen i USA. Stefan Olsdal (bas) är så svensk som namnet antyder. Brian och Stefan gick på samma privatskola i Luxenburg i tonåren, men de kände inte varandra då. Endast trumslagaren Steve Hewitt är engelsman. Sleeping With Ghosts (Hut/ Virgin) är alltså bandets fjärde album. Producent var denna gång oväntat nog Jim Abbiss, som sedan tidigare mest är känd för sitt arbete med UNKLE och DJ Shadow. Resultatet är dock inte så påverkat av electronica som man skulle kunnat tro. Vissa element går att spåra, och musiken är något mer rytmisk i sin karaktär, men i stort sett är det samma gitarrdrivna mix av punk, glampop, indie och depprock som tidigare. Här finns föga som bandet inte kommer att kunna återskapa live utan att använda lika mycket förinspelat eller programmerat som exempelvis Kent. Jag träffar Placebo kring lunchtid på Virgins kontor i London och de är på ett lysande humör. Brian ser i dag ut som vilken popsångare som helst. Av hans tidigare ökända lynnighet finns inte ett spår. Jag inleder med att fråga vad de tycker har varit de största vändpunkterna i Placebos karriär sedan de startade. Steve visslar tyst. Stefan ser trött ut. Men Brian ler ”oj, det var en stor fråga så här tidigt på morgonen” innan han börjar rabbla: – Ett irländskt band som heter Ash tog med oss på vår första turné, när vi var blåögda barn i musikbranschen. Det var definitivt någon som gav oss en rivstart. Vi fick åka med på några fantastiska turnéer med David Bowie och U2, vilket både gav oss uppmärk-samhet och lärde oss en hel del om hur man når ut till en jättelik publik. Att ha en etta på albumlistan i Frankrike var häftigt. En tidig vändpunkt var att göra oss av med vår första trummis och ta in Steve som faktiskt hade spelat på demotejperna inför det första albumet. Med honom blev vi en stark familj där alla tar hand om varandra.

Här bryter Stefan Olsdal in. – Att Pure Morning skulle bli en stor singel tyckte jag var märkligt. Den var inte ens tänkt som singel, bara som B-sida. Men den slog och videon fick många att försöka gå nerför byggnader. – När vi hörde talas om reggaeversinen visste vi att vi nått ut, ler Brian, men tillägger att han innerst inne är medveten om att det på Jamaica görs reggaeversioner av det mesta. Vilken var då den mest deprimerande perioden för Placebo som band? – När Black Market Music kom ut i Storbritannien gjorde vi en katastrofal intervju med New Musical Express. Det rivstartade en rejäl medial ”backlash” mot oss. Men man vet ju aldrig vad en intervjuare har för dold agenda. Men det blev uppenbarligen väldigt inne att hata och driva med oss, säger Brian, som fortfarande verkar lite chockad över den grymhet engelsk musikpress kan frammana. Det tycks vara det sätt som engelska musiktidningar jobbar på. Att höja något till skyarna för att sedan smula sönder det. Stämmer det? Jo, precis så är det. Och vi hade haft media på vår sida ganska länge. Det var oundvikligt. Vårt namn stod väl i kalendern, nickar Steve. – Men jag trodde personligen inte att det skulle bli så elakt och fyllt av personangrepp, klagar Brian. – Men pendeln har svängt tillbaka lite, nu lämnas vi ifred. Det enda man kan göra är ju att resa sig, borsta av sig och fortsätta framåt. Skita i alla och dra till Frankrike! skrattar Steve. Frankrike är ett favoritland för bandet. Kontinentala Europa påverkades överhuvudtaget inte av den här antitrenden, som var väldigt engelsk, både geografiskt och till sin karaktär. “Nasty” är ordet som Brian flera gånger återkommer till för att beskriva engelsk journalistik. – I många europeiska länder är faktiskt musikoch konstintresset på ett djupare plan, hävdar Steve, som också hamnat i ett slags försvarsställning. De känner något och tar inte hänsyn till huruvida det är hippt och inne.

la musik

PLACEBO

Fansen visar mer respekt och lojalitet mot musikerna än mot media och bransch. – Jag tror också att ”jantelagen” är stor i England, påpekar Stefan. Ingen får lyckas. Inte mer än någon annan i alla fall. Finns det någon röd tråd genom alla era album? – Förmodligen en känsla av alienation och ensamhet kontra ett sökande efter gemenskap, säger Brian. Förhoppningsvis har vi ställt några viktiga frågor vid sidan av den berg-och-dalbana som det kan vara att ha ett rockband. Vi har alltid försökt göra känslomässigt ärlig, ickeironisk musik. En stor del av våra texter är förvridna kärlekssånger och syrade vaggvisor. På den nya skivan har vi tittat tillbaka på vad vi gjort bäst genom åren och försökt utveckla det vidare. Därför är det än en gång en ganska sentimental skiva. Mycket mer så än Black Market Music, som var mer arg, våldsam och politisk. För mig lät den som en samling dyra demoinspelningar. Nu ville vi göra en platta som hade bra ljud och lät mer självsäker. Hur vet du vad en låt ska handla om? – Vi börjar alltid med musiken och dess stämningar framkallar texterna. Så det är musiken som styr. Men vi skulle någon gång under vår existens vilja skriva en låt som framkallar samma känsla som Barry White: “I wanna get sexy with you baby”. Steve frammanar vad som förmodligen ska föreställa en förförisk blick och mumlar med sin allra djupaste röst “you´re gonna get luuuuv”. Alla skrattar. – Men allvarligt talat, tillägger Brian, allt beror på vad man har i huvudet för stunden. Under den här plattans framväxt har det varit kärlek, överlevnad och sökande efter ett slags “connection”. Det finns ingen glädje utan sorg eller tragedi och vice versa. Placebo berättar att det var nära att den nya plattan blev för seg. – När vi nästan var klara med plattan tyckte vi att den var för lugn, säger Stefan. Det saknades rockiga låtar. För oss verkar det vara den stora utmaningen, att komma ifrån ballader och medeltempo och få lite fart på låtarna. Men då skrev vi The Bitter End, som gav plattan balans och gjorde att den kändes mer som en helhet. Ni har turnerat med David Bowie och han har sjungit duett på en av era låtar. Finns det någon annan gammal hjälte ni skulle vilja jobba med?

74 | la musik

– Jag skulle älska att få sjunga en duett med P J Harvey, säger Brian. Captain Beefheart eller Chuck D. skulle också vara fantastiskt. Marianne Faithfull kanske. Listan kan göras betydligt längre. Har ni kvar kontakten med Bowie? – Vi fick julkort! säger Brian glatt. Ja, vi försöker träffas när han är här eller när vi åker till New York. Vi kommer eventuellt att göra en del festivaler med honom framöver. Hur upptäckte han er? När ni turnerade ihop eller via media? – Vi hade tur, säger Brian. Han upptäckte oss redan på demostadiet. Han hörde vår demo och bjöd med oss på sin turné innan vi ens hade varit i en riktig studio och spelat in vårt första album. Ett fantastiskt sätt för oss att på nära håll få se vad verkligt showmanship är. Och att spela för mycket folk, förstås. Vi kunde följa varandras framsteg, för även hans band blev mer och mer samspelt under sina turnéer. – Vi är definitivt mer redo för stora konserter nu, säger Stefan med en lätt rysning. Och när kommer ni att göra era motsvarigheter till Bowies mest horribla album? När kommer er Tonight och Never Let Me Down? – Förmodligen om tio år, ungefär, ler Brian. Nej, jag tror uppriktigt sagt inte att det kommer att hända. Om 80-talet kommit tillbaka är det lyckligtvis inte den delen, utan electro-scenen. Och den är oerhört vital. Punk- och syntscenen här är fantastisk. Följer ni de svenska banden som är hippa för stunden? – Om man bor här kan man inte undgå The Hives. De är hyllade i varenda tidning, säger Stefan. Finns det några band därute som ni känner er besläktade med? – Vi har aldrig känt att vi påmint om några andra. Vilket ju bara är sunt, fastslår Steve. – Man vill gärna tro att vi är ett band som skapat sitt eget sammanhang, oavsett trender och rörelser, säger Brian. Ett band som har sina egna regler och lever på sin egen planet. Jag tror att vi är ett band som gör det vi gör, nästan som i ett vakuum. Så uppfattar jag Radiohead också. Men vi låter ju inte alls som de gör. Men man måste skapa en grogrund för att folk ska tillåta utveckling. Blur kändes länge som ett band som desperat försökte bryta sig ur något, vilket de ju också gjort. Mer eller mindre framgångsrikt.

PÅ GRUND AV koppling till Bowie och Brian image har Placebo setts som en modern variant av det engelska 70-talets glamrock, vilket irriterar Brian. – Visst, Bowie uppfann glamrocken men han gick ganska snart vidare. Bowie står inte för en stil. Han gjorde saker innan Ziggy Stardust och han har gjort oerhört mycket annat efter sin glamperiod: soul, instrumentalmusik, Let´s Dance och så vidare. Våra musikaliska förebilder är snarare Sonic Youth, Pixies, Jane´s Addiction och The Cure. Alla de banden var oerhört viktiga för oss. – Vi är fortfarande ett punkband i själ och hjärta, och har behållit den energin även om vi blandar in andra stilar som electronica och grooves, säger Steve. – Ja, du ville blanda in funk i punk när du kom med! säger Brian. Och det har vi inget emot. Vi gillar hiphop också. Var står Placebo i dag? – Vi har nått den punkt då vi är skyldiga både oss själva och vår publik att ta ett stort kliv framåt, säger Brian lite högtravande. Vi vill höja insatsen i fråga om både låtskrivande och framförande. Vi vill visa att vi är värda att finnas kvar fortfarande. Jag vet själv hur det är som lyssnare, man vill följa ett bands utveckling, och vill inte att de ska stanna upp och se sig själva i spegeln och tänka ”nu har vi anlänt, vad bra vi är”. Om du ser dig omkring så är det få av brittiska band som startade samtidigt som vi som både finns kvar och är relevanta. Samtidigt vore vi inte Placebo om vi ändrade oss totalt. Det är en balansgång men jag tror att vi klarar den på ren instinkt. Varje låt på den nya skivan skulle kännas naturlig, som om den var gjord utan ansträngning. – Inte ens en annorlunda låt som Something Rotten känns forcerad. Vi håller varandra i schack också, säger Steve. Soloalbum från folk som varit med i band stinker ofta, för den medlemmen är bara en beståndsdel i vad som gjorde bandet bra. Vi har en socialistisk inställning till vår musik. Vi följer inte upp en idé om någon i bandet verkligen har något emot den. Det händer ganska sällan, men då lägger vi den åt sidan ett tag och återkommer till den. Vem vet, annars kan den kanske hamna på ett framtida soloalbum...

Wilmer X är tillbaka! med ett färgsprakande album fyllt av överraskande och vital rock. ”Lyckliga Hundar” är Wilmer X första studioplatta på tre år, 13 nyskrivna låtar inspelade under vintern av bandet med några väl valda artister/musiker som gäster. Producerad av Dan Sundquist Release 3 mars.

Slaptones Slaptones spelar rockabilly, country, pop, blues... roots music! En unik ”familjeaffär” med sanslöst sväng, musikalisk skicklighet och klockren stämsång. Albumet ”Simplify” släpps den 17 februari.

22 mars 26 mars 28 mars 29 mars

Malmö, KB Stockholm, Göta Källare Gävle Säffle

3 april 4 april 5 april 10 april 11 april 12 april

Helsingborg, The Tivoli Lund, Mejeriet Växjö, Folkets Park Göteborg, Trädår’n Kalmar, Palace Uppsala, Katalin

T u r n é p l a n

Wilmer X och Slaptones på gemensam turné.

ed harcourt Text: Annica Henriksson 76 | la musik

ag drabbas av julstämning när jag hör In The Neighbourhood med Tom Waits. Men jag föreställer mig inte en vanlig svensk jul hemma med familjen. Istället får jag upp en svartvit bild av ett kallt, vintrigt New York där en hemlös trashank gör åkerbrasor när han hankar sig fram. I handen har han en flaska inslagen i en brun papperspåse. Han vaggar förbi upplysta fönster, där familjer samlas kring granen medan han själv tar små, små klunkar för att spara på lyckan. Vid ett gathörn står en orkester från frälsningsarmén och delegerar julens vackra budskap med några psalmer. En melankolisk trombon ackompanjeras av

små virvlar på trumman som sitter i maghöjd. Orkestern kanske framför Little Drummer Boy. Om jag lyssnar på texten till Waits låt, så har den ingenting med julen att göra. Det handlar om vilken dag som helst. Hundarna har vält omkull soptunnorna, lastbilarna för ett jäkla oväsen medan äggen jagar efter baconskivorna i stekpannan. Från In the Neighbourhood är steget inte stort till Ed Harcourts Whistle From A Distant Train. Samma magi finns där. I mitt fall är det inte Tom Waits som fått mig att lyssna på Ed Harcourt, snarare tvärtom. Genom att lyssna på Harcourts

debut-ep Maplewood förstår man hur mycket han beundrar Tom Waits. I’ve Become Misguided och Attaboy Go Spin A Yarn bär tydliga Waits-influenser. På fullängdaren Here Be Monsters från 2001 tog Ed Harcourt dock ett steg i sin egen riktning och gjorde ett av det årets bästa album. Uppföljaren From Every Sphere säger han själv är en mycket positivare platta. Jag vet inte om jag håller med. Visst, det finns solskenslåtar som Watching The Sun Come Up, putslustiga historier som Jetsetter och Undertaker Strut och Beach Boys-sköna The Birds Will Sing For Us eller Bittersweetheart där han sjunger: ”Well I’ve travelled around

ED HARCOURT

”

Du vet, det vanliga. Död, massaker, tortyr,

livets skönlitterära aspekter the earth/Still I wonder if I’m the first human being who questions his worth”. Att dessa skulle vara sånger från ett lyckligt hjärta, det tänker inte jag lägga någon hand på bibeln och svära på. Det var tänkt att From Every Sphere skulle bli ett dubbelalbum, men vi får nöja oss med bara tolv låtar. Den här gången valde Ed Harcourt att samarbeta med Tchad Blake, som tidigare jobbat med Tom Waits, Ron Sexsmith och Dandy Warhols för att nämna ett fåtal. Bandmedlemmarna är dock samma som förut. Nick Yeatman, trummor, Arnulf Lindner, bas, Leo Abrahams, gitarr, Hadrian Garrard, trumpet. Inspelningen och mixningen tog bara åtta veckor. Den här gången var han mer fokuserad. – Jag kan aldrig lyssna på det jag har gjort i efterhand och plattan var klar redan i maj, säger han angående det nya albumet. Ed är förkyld. Det är i slutet av januari och London är täckt av snö. Ed Harcourt som redan efter första plattan hade trehundra låtar i bagaget låter sig inte skrämmas av det klassiska begreppet ”det svåra i att göra den andra plattan”. Han skrattar. – Jag fortsätter bara göra plattor, jag lider inte av något syndrom. Klichéerna klär honom inte. Han struntar i vad kritikerna kommer att tycka. Det är ju trots allt bara frågan om några enskilda individers åsikter. När han skriver gör han det för sin egen skull. Lyckas han beröra andra människor, vare sig de blir glada, ledsna eller arga, är det en bonus. Han säger att han inte skriver sin musik med siktet inställt på att den ska ges ut. Hans förhållande till journalister, främst till de engelska, är inte det bästa. Å andra sidan har Ed Harcourt oftast fått mycket bra kritik. Vilket han inte kan sticka under stol med att han gillar. Men han tycker inte om att läsa recensionerna, han vill inte veta om de är till hans för- eller nackdel. – Det sätter bara griller i mitt huvud. Av de trehundra låtarna i skafferiet har han på From Every Sphere använt kanske fem. Sister Reneé och Fireflies Take Flight, som han tidigare framfört live, är ett par. Han säger dock att han nu har cirka femhundra låtar klara som ligger och väntar. Men troligtvis är en femtedel av dem ganska usla. Så du har 400 fantastiska låtar? – Jepp! Eller, kanske. Vi får se. En del folk kommer förmodligen tycka annorlunda. Vad inspirerade dig den här gången? – Du vet, det vanliga. Död, massaker, tortyr,

blodsutgjutelse, dödandet av små lurviga djur, offerritualer... Den här gången tänkte jag på något som var mer realistiskt och visuellt. Komma till kritan med en gång istället för att dyka för långt ner i livets skönlitterära aspekter. Ed är alltid svår att intervjua, det går inte att ha en seriös konversation med honom. Men det är kanske just därför jag gillar honom så mycket. Må han sjunga om död, depression och hjärtan krossade till bortom igenkännlighet. Men killen bakom namnet, några meter bort från pianot, har humor. På förra plattan Here Be Monsters fanns vackra, lyckliga kärleksförklaringar till flickvännen. Men det långa förhållandet gick till slut i kras. Idag är de inte ens vänner, men det är upp till henne tydligen. Jag undrar om det är jobbigt att behöva sjunga dessa låtar idag. Han svarar att de faktiskt bara är låtar som han skrev vid den tidpunkten och att man som artist måste kunna framföra dem ändå för att de är just bra låtar. Det finns hur många låtar som helst i världen som handlar om en gång så lycklig kärlek, men skulle de sluta framföras när kärleken dör, skulle det inte finnas så många låtar kvar. Han jämför det med att tatuera in namnet på sin käresta och menar att den tatueringen kommer sitta där hela livet. Det verkar som om Harcourt inte skulle använda laserbehandling om så nu var fallet. Han säger att tatueringen eller låtarna i hans fall istället påminner honom om en tid när han var lycklig. Man måste kunna förlåta och gå vidare. Ed Harcourt blir 26 år i augusti. Han ser fram emot att bli äldre. Han tror inte att han mentalt sett kommer att bli äldre, förmodligen kommer han bli än barnsligare. Han hoppas att hans musik kommer att bli sämre med åren. Nu skrattar han igen. Gör du fortfarande musik hemma hos farmor i Sussex? – Nej, hon dog faktiskt i juli. Mina föräldrar har flyttat in i huset nu. Ibland händer det att jag åker dit, men mestadels håller jag till i min lägenhet i Ladbroke Grove där jag har ett Wurlitzerpiano. Senaste tiden har jag turnerat så mycket och nu ska jag göra reklam för nya plattan, så det finns inte riktigt tid. Men jag skrev sex låtar häromdagen som jag är rätt nöjd med. Att kunna återskapa det som spökar i huvudet är Harcourts främsta mål som artist. Och när han har gjort något och tittar på det efteråt undrar han oftast var fan det kom ifrån. Som om en främmande kraft utifrån styrde över hans fingrar

och hans ord. Han blir väldigt stolt när han har lyckats göra ett stycke konst, vare sig det gäller en målning eller en sång. Han säger att han besatt av att göra musik. Hur ofta skriver du låtar? – Så ofta jag kan, det funkar ungefär som en dagbok. Jag skriver ned berättelser, tankar och annat som bara dyker upp. Skriver du dagbok också? – Ja, jag rafsar ned något då och då. Oftast i negativ form, bara för att få ut det. De senaste två åren har Ed Harcourt spenderat mycket tid på vägarna. Han har bland annat delat arena med Beth Orton, Sparklehorse och Supergrass. Tre turnéer i USA hann han med förra året, bland annat med Nada Surf som förband. Han gillar dem. Jag minns bara Nada Surfs collegelåt Popular för några år sedan. I och för sig en skön ironisk låt, men så kvalade den in på alla topplistor och ironin gick om intet. Det har hänt saker med Nada Surf efter det och kanske har han inte så fel unge herr Harcourt när han ville ta dem med på turné. Jag har ändå svårt att tro att de har samma fans. Han frågar om jag sett honom live någon gång. Javisst, svarar jag, men ser ändå inte likheten med Nada Surf. Ed svarar att två band behöver inte göra exakt samma musik för att spela ihop på en scen. Känslan för melodier binder dem samman. Harcourt säger att han avskyr när folk tvingas in i fack. ”Never have I been part of any scene” sjunger han även i Jetsetter. Han ger mig ett exempel: han skulle kunna gå på en spelning med Flaming Lips och Prince. Det är två olika musikgenrer men han gillar både och. Okej, jag måste medhålla. Men när Prince uppträder ger man blanka fan i vem som är förband. Råkar det vara något bra? Kul! Är det något dåligt? Vem bryr sig? – Jag kan ta med mig vem tusan jag vill på turné, säger han. Om jag vill ta med mig tre män från Tibet som spelar på instrument gjorda av vete, så skulle jag göra det. I SLUTET AV mars kommer Ed Harcourt och kompani till Sverige, vilket han ser fram emot. När han var yngre bodde hans diplomatföräldrar i Stockholm för en tid och Ed brukade komma över på skollov. Svenskar är trevliga, gästvänliga, snygga, har bra engelska och så finns det massor med vodka i vårt land, menar han. Och så har svenskar uppenbarligen en förstklassig smak, eftersom hans musik går hem så bra här. Han

la musik

ED HARCOURT

tycker även att det är roligt att det finns så många bra svenska band och nämner Soundtrack Of Our Lives och The Cardigans. Jag läste att du upptäckte Randy Newman när du var tio år. Hur kom du in på honom? – Jag gillar hans sätt att beskriva Amerika i texterna. Han är väldigt cyniskt. Jag gillar även hans melodier och faktumet att han inte kan sjunga, men ändå lyckas beröra lyssnaren så mycket. Men du var tio år?! – Nej, det tror jag inte. Jag var nog kring tjugo när jag började lyssna på Newman. Jag hörde Bob Dylan och Johnny Cash när jag var tio. Sedan Beatles, Beach Boys, Rolling Stones och… Queen. Åter igen garvar han och tillägger: Ingen

78 | la musik

rockar som Freddie. Du har sagt att du skulle vilja jobba med hiphop-producenter. Lyssnar du mycket på hiphop? – Nej, men jag gillar en del. Den nya Common-plattan är fantastisk. Och min sambo är väldigt inne på hiphop så han plockar med sig en hel del. Jag har alltid gillat Outkast och Pharcyde, men jag är ingen stor fan av gangstaprylen. Jag lyssnar hellre på saker jag kan identifiera mig med istället för grabbar som sjunger om hur coola bilar de har. Jag har inte ens körkort, så… Vilka fem favoritplattor skulle du rekommendera? – Surf’s Up med The Beach Boys, Blue Valentine

med Tom Waits. Förmodligen Violent Femmes första platta. Sail Away med Randy Newman. Och jag måste nog säga Electro-Shock Blues med Eels, det är en jättebra platta. Vad lyssnar du på när du är ensam och ledsen? – Åh, du vet, Fisherspooner och sådant, garvar han. Nej, vad lyssnar jag på då? Förmodligen klassisk musik, Chopin. Något som inte har några ord. Själv skulle jag nog lyssna på Ed Harcourt. Då får man en blandad dos av deppighet och upprymdhet. Ledsna ballader och sprudlande poplåtar. Av båda två blir man lika varm om hjärtat.

HÄPPHÄRKOMMERENK

MUSIKMISSADOMINTE

Rock

KÖNROCKPOP&KLUBB

Rock

OMPOTTMEDGRYM&S

HOSDINLOKALAFAVORI TSKIVHANDLARE!KÖP! 19/2 Debaser, Sthlm 20/2 KB, Malmö

Släpps 10 mars

Pop

Burning Brides Fall Of The Plastic Empire

Pop

The Datsuns The Datsuns

Aimee Mann Lost In Space

Brendan Benson Lapalco

2/3 Annexet, Sthlm

5/3 (The Flaming Lips)Götakällare, Sthlm

Ron Sexsmith Cobblestone Runway

Paris Les amis de Paris 8/3 Kulturkammaren, Norrköping 12/3 (Melody Club)Mejeriet, Lund 28/3 Kalmar Nation, Uppsala

Svenskt

llt tue k a Ej

g! sla m o um alb

Eskobar Singles Collection Volume One & Singles Collection Volume Two

Fireside Släpps 7 april

ELBOW GRANDADDY NITIN SAWHNEY STEREOPHONICS

Singel

KOMMANDE ALBUM......

Jaimeson True

Underworld Dinosaur Adventure 3D

www.v2music.com

calexico Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner

et är filmiskt och suggestivt, vackert lågmält och svängigt på samma gång. En lite vemodig men ändå trygg stämma letar sig ut i lokalen och orden virvlar runt som små papperslappar för en ljummen sommarbris. Plötsligt har Caféteatern i Stockholm förvandlats till ett inpyrt litet hak någonstans i den amerikanska södern, närmare bestämt i staden Calexico, precis vid gränsen mellan Kalifornien och Mexiko. I en tid där musikscenen tycks svämmas över av det ena attitydstarka och imagefixerade bandet

80 | la musik

efter det andra, framstår Joey Burns, i sin enkla, rutiga skjorta, som befriande jordnära. Med sig har han två kompmusiker och för kvällen gör de, under pseudonymen Spoke, en halvhemlig, akustisk spelning som är närmast magisk. Det reducerade arrangemanget skapar en nakenhet som på något sätt ger näring åt låtarna och får dem att växa sig ännu större. Percussionisten John Convertino, som utgör andra halvan av bandet Calexico, är kvar hemma i Tucson, Arizona medan Joey åker runt i Europa för att prata med journalister om nya plattan och

dess märkliga titel, Feast Of Wire. – En kompis trodde att vi syftade på studion med alla sladdar och våra hår som stod på ända av elektriciteten. Men för mig är det en kombination av idéer och det är mångtydigheten jag gillar. Titeln kan referera till studion eller till gränsen som markeras med taggtråd (barbwire). Det kan handla om teknologins utveckling och det avstånd den skapar mellan olika grupper av människor. Å ena sidan finns det folk som frossar och å andra sidan finns det folk som svälter, berättar en trött men pratglad Joey när jag

CALEXICO

träffar honom på skivbolagets kontor vid lunchtid. Calexico har alltid handlat om just gränser, eller kanske hellre om gränslöshet. I sitt sound sammanför de influenser från mariachimusik och jazz med countrydoftande lofi-pop. Precis som på tidigare plattor är också det problematiska mötet mellan det moderna och välmående USA och det gåtfulla och fattiga Mexiko ett centralt tema. Spåret Across the Wire är inspirerat av författaren Luis Urreas böcker som handlar om dennes erfarenheter från arbetet med föräldralösa barn och invånarna i kåkstäderna kring Tijuana i Mexiko. – Det är en hård tillvaro och det är häpnadsväckande att man kan hitta någonting så extremt så tätt inpå San Diego som är en ganska välbärgad och lyxig stad, säger Joey. Hans eget intresse för gränsproblematiken hänger samman med att han själv lever så nära problemen. Det han ser väcker många

”

månader sen släppte John sin första solo-EP Sack of Cement. Joey flyttade ner till Tucson för ett antal år sen för att få mer tid över till att spela, läsa och skriva låtar. Men också för att ”komma bort från Los Angeles”, som han uttrycker det. På något sätt får jag känslan av att det finns en hel del Joey, både i karaktären som har “no choice but to run to the mountains” på spåret Ouattro och i killen som kör ut över klipporna och ”into the blue” på Not Even Stevie Nicks… – Ibland känner man kanske att man inte riktigt räcker till, men jag hade inte tänkt ta livet av mig för det, sätta mig i en bil och köra utför klipporna eller något sånt. Men där jag växte upp i södra Kalifornien hände det att folk gjorde så, berättar han. Som barn brukade Joey leka i bilvraken samtidigt som frågorna om varför någon valt att krascha bilarna, snurrade runt i huvudet. Men orden i Not Even Stevie Nicks… behöver inte bara handla om döden, förklarar han. – Att köra ”into the blue” låter på något sätt rofyllt. Det kan också handla om att lämna tyngden av en depression eller ”hjärtats blues” och kliva in i en mer fridfull sinnesstämning.

sitt namn efter ett tacohak och handlar om ställets ljus, färger och energi men också om dess mörkare sidor med droger, penningtvätt och gäng. – Det är något vackert över den platsen, konstaterar Joey med något drömskt i blicken. Inte sällan känns låtarna lite grann som soundtracks till filmer som inte finns. Calexicos musik har också jämförts med bland annat Ennio Morricones filmmusik och flera av låtarna är helt instrumentala. – Vi gillar de instrumentala låtarna. För oss är det som att rengöra paletten. De ger både oss själva och lyssnaren en chans att smälta tankarna, säger Joey. När Calexico spelade in Feast of Wire tog de relativt god tid på sig i studion och som omväxling, passade duon dessutom på att bjuda in några av turnémusikerna till studion. – När bara John och jag är där brukar det vara tyst som i ett bibliotek. Nu var studion faktiskt bokstavligt talat ”a feast of wire”, säger han och skrattar. Joey verkar älska instrument och börjar berätta om någon sorts kinesisk fiol han först tänkt använda på spåret Woven Birds. Men även

Jag tröttnade på rock, den är så militaristisk. Jag ville vandra söderut från fyrtaktsmarschen, i 6/8delstakt ﬁnns det mer svängrum frågor utan svar. ”Är Mexiko underutvecklat på grund av att det är fattigt, eller är det fattigt på grund av att det är underutvecklat?”, frågar sig också en av den mexikanske författaren Carlos Fuentes romanfigurer. Men Calexico försöker inte erbjuda några lösningar. Istället berättar de om vad som händer och kan bara hoppas på en förändring. Men flera av låtarna på Feast Of Wire handlar också om att fly undan något, både av fri vilja och av tvång. – Rörelse är ett stående tema hos många av karaktärerna jag skriver om. Staden Tucson har alltid varit ett vägskäl som dragit till sig resande. Det går tillbaka ända till de spanska erövrarnas tid, vägen som leder västerut går genom Tucson. Det finns mycket mer historia där än i Los Angeles, eftersom Los Angeles får en ansiktslyftning vart femte till tionde år, säger han.

Calexicos texter tar ofta upp både de stora problemen och den enskilda lilla människans känslor på samma gång. En historia som berättas med fängslande realism, kan lika gärna vara en inre monolog. Det är ungefär som med den gamle mannen som inte riktigt vet om han lever eller om han är död i Fuentesromanen The Crystal Frontier. Det var också den boken som försåg Calexico med inspiration till det tre år gamla albumet Hot Rail och framför allt till singeln The Crystal Frontier. Joey läser så mycket han bara hinner och just nu är han inne på den lokale Tucsonförfattaren Charles Bowdens böcker. Han söker sig till författare som delar intresset för ”gränsmystiken” och den amerikanske författaren Cormac McCarthys Vilda Västernepos, den s.k. ”Border-trilogin”, har betytt mycket för honom. – På albumet The Black Light försökte jag sätta ett modernt perspektiv på den. TUCSONS KULTURELLA MÅNGFALD har

TUCSON ÄR OCKSÅ hemvist för Howe Gelbs

band Giant Sand. Burns och Convertino har utgjort bandets rytmsektion sen början av 90talet och dessutom varit medlemmar i banden OP8 och Friends of Dean Martinez. De har också gjort filmmusik till Lisa Kruegerfilmen Committed och varit involverade i mängder av samarbeten med artister som Lisa Germano, Evan Dando och Victoria Williams. Nu senast producerade de Neko Case och för några

också haft stor inverkan på Calexico och de latinamerikanska tongångarna är fortfarande en viktig del av bandets ökensound. – Jag tröttnade på rock, den är så militaristisk. Jag ville vandra söderut från fyrtaktsmarschen, i 6/8-delstakt finns det mer svängrum, förklarar Joey. Latinorytmerna på Güero Canelo, gör det svårt att, i skrivande stund, låta bli att klappra med naglarna mot tangentbordet. Låten har fått

om det till slut blev banjo, bjuder Feast of Wire på fler musikaliska utflykter än tidigare plattor. Här finns det frijazziga spåret Crumble, den halvelektroniska låten Attack El Robot! Attack! och det nästan klassiska pianostycket The Book and The Canal. Influenserna sträcker sig från Erik Satie till Vic Chessnut och John har börjat lyssna allt mer på jazz. Joey själv talar om att skaffa en lap-top och börja göra elektronisk musik. Till favoriterna hör band som Tarwater och electronicaminimalisterna Oval: – Jag älskar tonerna som Oval åstadkommer, säger han lyriskt. Längre fram i år har Calexico planerat in ett samarbete med San Diegobandet The Black Heart Procession men den närmaste tiden framöver är det turnén som gäller. I slutet av april gör Calexico två spelningar i Sverige och Joey påpekar att musiken är en bra ursäkt för att få resa och möta nya människor. – Sen kommer man tillbaka hem till Tucson som är väldigt avspänt. Där finns det gott om utrymme för idéer att gro och växa till sig. Och visst framstår de två vapendragarna Burns och Convertino med sin präktighet och intellektualism som rockscenens ”good guys”. Samtidigt bör man kanske ändå ta det hela med en nypa salt och inte glömma bort att Calexico i första hand inte handlar om gränspolitik utan om att leverera Tucsons finaste ökenrock – det är inte så illa det heller.

la musik

om McRaes debut från 2000 var en av de mest omskrivna skivorna i England. Han vann året därpå diverse prestigefyllda priser, inklusive Mercury Prize och albumet sålde mycket bra i England. I synnerhet med tanke på att den innehöll ett antal pessimistiska, melankoliska eller ilskna - kort sagt, långtifrån insmickrande - sånger. En journalist utnämnde McRae till en ny Nick Drake, och även om de inte låter lika hade han onekligen en poäng. Jag träffar Tom en mulen söndagseftermiddag i den rätt nedslitna och sjabbiga Londonförorten Hackney, där han bor. Han berättar att det kring jul huserade en galen krypskytt precis vid huset där han bor och att han och hans flickvän hade utegångsförbud av polisen tills de slutligen tvingades evakuera stället helt och fick bo hos vänner. – Visst valde jag att bo i en ruffigare förort för att det är mer spännande, men det var kanske att ta i, ler han sardoniskt, medan vi promenerar omkring i jakten på en pub med intervjuvänlig miljö. Tom flyttade till Hackney från en liten by i Suffolk för sex år sedan. Idén var att göra det han gör nu. Men innan han kunde försörja sig på musiken hade han olika ströjobb. Inga varaktiga jobb som kunde snärja honom i något som påminde om en karriär, utan mest tillfälliga kontorsjobb och påhugg där han kunde hoppa in allt från några dagar till ett par månader. – Jag jobbade också i den jättelika bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och en annan stor bokhandel. Lite olika grejor som gjorde det möjligt för mig att tjäna tillräckligt för att finansiera musicerandet ett tag till, berättar han.

82 | la musik

Om du skulle ha pluggat vidare, vad skulle det ha blivit för ämne? – Jag har studerat politik och är allmänt intresserad av ekonomi och samhälle, men om jag skulle läsa nu så skulle det bli engelska. Jag skulle vilja gå tillbaka och spendera tid på att analysera och läsa poesi. Svaret är inte förvånande. Det känns verkligen på hans texter att han har en stor förtjusning för formuleringar och ord - deras innebörd, men lika ofta deras smak och de associationsbanor de sätter igång. – Jag älskar hur vissa ord låter, jag älskar dubbla betydelser. Ibland hittar du som låtskrivare något som passar till hundra procent i låten, rent emotionellt, trots att du inte förstår den exakta betydelsen. Den kan till och med vara felaktig. För mig handlar det inte om att sätta musik till poesi. Det här är sånger och går inte att dela upp. Det fantastiska med språk, och kanske i ännu högre grad ord genom musik, är att det kan nå och beröra dig trots att det är så abstrakt. Jag gillar att leka med de möjligheterna. Ofta är det inte de smartaste, mest precisa texterna som gör

TOM MCRAE

tom mcrae Tom McRaes andra album Just Like Blood är en mer experimentell platta än den ganska traditionellt arrangerade debuten. Men lika stark och egensinnig. Anders Lundquist åkte till Londonförorten Hackney och träffade McRae på dennes hemmaplan.

de bästa sångerna. Det är ett av skälen till att jag aldrig var ett stort fan av The Smiths, Morrissey försökte lite för mycket. Själv kan jag ibland nästan ”dölja” texterna, få lyssnaren att jobba lite hårdare för att höra dem, för jag tycker inte om när sången är mycket högre än kompet. Jag vill ha en känsla av att allt sitter ihop. På första plattan stack din sång ut mer, på den nya är den lägre, mer integrerad i mixen. – Skivbolaget vill alltid ha sången högt, men jag tycker att den bara är en del av sången. Man gör vad som passar låten. Jag vet fortfarande inte vad Thom Yorke sjunger i vissa av Radioheads låtar. Men jag förstår känslan. Tom reser aldrig utan gitarr, även om det handlar om en pr-resa. – Jag försöker skriva någorlunda konstant. Ibland är det mitt enda sätt att behålla förståndet. Bara att få sitta en halvtimme och hålla i en gitarr tar ner mig på jorden igen. Han brukar för att fördriva tiden och förnya sitt låtskrivande experimentera en del med olika sätt att stämma gitarren. Inte på första plattan, men på den nya finns det några exempel. Det är ett bra sätt att få ut något nytt och annorlunda ur konventionellt spel. Tom tror på att undvika formler, därför är det också bra att försöka skriva på andra instrument. – Man kan börja med piano,en basgång eller en sampling. Det enda instrument jag egentligen behärskar är gitarr, annat kan jag bara spela tillräckligt för att kanske få en sång ur dem. Dessutom är jag skeptisk till virtuoser överhuvudtaget. Ett passionerat gitarrsolo av Neil Young ger mig betydligt mer än ett med Steve Vai. Finns det några sångare därute som Tom McRae känner sig besläktad med? Han är tveksam och vill som de flesta artister ogärna jämföra sig med någon. – Men visst finns det folk vars sång berör mig. Sångare som får mig att känna så som jag hoppas att jag kan få andra att känna: Neil Finn, Peter Gabriel: Folk som kan sjunga svagt också. När Bruce Springsteen inte gastar ut sina klassiker utan tar ner det ett par snäpp har hans röst en

enorm känslighet. Jag gillar när folk gör saker som inte verkar lätta, så när Gabriel går upp högt och du hör honom kämpa för att hålla tonen, då är det som bäst. Av samma anledning försöker jag sjunga lågt, för det är svårt för mig! Jag gillar att inte känna mig alltför bekväm och säker hela tiden. Jag påpekar att Toms lågmält intensiva sångstil ibland påminner mig om Bono i dennes mer återhållsamma stunder, där han inte hojtar utan vågar låta rösten vara bräcklig, exempelvis i Running To Stand Still. Här blir Tom alldeles till sig. – Just den var en av de viktigaste låtarna för mig när jag växte upp! En av de första låtar jag lärde mig att spela och sjunga. Jag har aldrig varit ett enormt fan av U2 som helhet. Jag tycker visserligen att Achtung Baby var ett genialiskt album. Men det var alltid i balladerna, där Bono slutade vara rockstjärnan som slog sig för bröstet och viftade med flaggor och blev mer personlig, som han berörde mig. Det hände i just den låt du nämner och några till, bland annat One. Jag älskar den intimiteten. Jag berättar för Tom att jag det finns ett par artister vars uttryck hans musik påminner mig om. Inte för att han skulle låta som de gör, utan för att det finns en känsla i sättet att skriva eller sjunga som väcker en association. Ibland utan att jag kan sätta fingret på det. Han blir nyfiken och ber mig säga vilka det är. Här är hans kommentarer: Randy Newman: – (Skratt) Jag ÄLSKAR Randy Newman. Speciellt albumet Sail Away. Jag älskar många saker med honom, inte minst vet jag att det är oerhört svårt att skriva sånger som rymmer någon form av humor utan att vara ironisk. Hans låtar träffar ofta hårt, samtidigt som de är vackra och känsliga. Det är den amerikansk-judiska blandningen av passion och humor som Woody Allen också kan vara bra på. Newman har också en briljant attityd till sin musik. Han gör en platta, säljer kanske 50 000, vilket är lite i USA. Han tänker ”so what, jag gör en till”. Säljer 50 000 till och fortsätter skriva och spela in. Han ger sig inte. Han vågar också ta rollen som låtens ”asshole”, vilket är modigt. Ett klassiskt misstag många lyssnare gör är att utgå ifrån att sångens ”jag” är densamme som artisten. Randy Newman kan vara smart och fyndig men han är aldrig överintellektuell. Han håller alltid balansen. Känslan går först. Leonard Cohen: – Absolut. Han har mer humor än han får credit för och det finns alltid ett hjärta i det han gör. Även i de till synes eländiga låtarna finns det en glädje, passion och humor. Jag tycker mig höra en klar glimt i ögat och ett smil i mungipan. Jag tror faktiskt inte han skulle kunna göra den sorts musik han gör om han inte hade en fantastisk humor. Det är svårt, för folk tenderar att separera hans texter från musiken och säga ”han är en poet”. Det är väl lätt hänt eftersom han var publicerad i bokform innan han gjorde sin första skivor. Men det finns många element av hans musik och skrivande som jag gärna skulle absorbera inte minst den djupa rösten. Jag skulle älska om jag hade en sådan röst om 20-30 år! Man vill alltid ha det man inte kan få. la musik

TOM MCRAE

”

...jag har varit permanent arg och har nu lyckats skaffa ett jobb där jag har nytta av att ha saker

att vara upprörd över så jag får ett kreativt utlopp. För om man bara är arg utan att kanalisera det tror jag att man till slut dör av något mycket smärtsamt

Jag ber Tom berätta om idén bakom den nya skivan. – Den handlar mycket om att man aldrig blir nöjd. Att man på något sätt alltid vill vidare även när man har kommit dit man strävat. Det är konstigt, men oerhört vanligt. Jag ser det hos mina vänner också. Man vill fly men man är inte riktigt säker på vad man flyr ifrån eller vart. För mig handlar mitt skrivande mycket om att förlora eller bli kvitt mig själv på något vis, om än bara för en stund. Tom menar att han ser på världen genom musik och att hans respons på den oftast också sker via musik. Skulle den försvinna så skulle något annat behöva ersätta den. Något lika starkt. – Men det finns genier som du aldrig får höra om, säger han. De får inte skivkontrakt, de spelas inte på radion du hör aldrig talas om dem. Men de är fortfarande fantastiska. Det finns massor av artister som gör fantastisk musik ute i periferin av den musik som allmänt konsumeras. Som Will Oldham. Bara ett fåtal har hört hans musik. Men han är driven att göra det, han har inget val. Men varifrån kom din drivkraft, ilska och energi ursprungligen? Fanns den där redan i barndomen? – Om jag ska vara ärlig: ja. Det var alltid något, jag har alltid varit frustrerad och jag har alltid letat efter folk att anklaga, skrattar Tom. ”OK, vem ska jag skylla det här på?”. Jag vet inte om jag hade en speciellt olycklig barndom. Jag gjorde mitt. Men jag har varit permanent arg och har nu lyckats skaffa ett jobb där jag har nytta av att ha saker att vara upprörd över så jag får ett kreativt utlopp. För om man bara är arg utan att kanalisera det tror jag att man till slut dör av något mycket smärtsamt! ler han. Men många av de argaste artisterna är på något sätt de fyndigaste och roligaste, påpekar jag. Newman, Costello, Dylan. Framför allt Costello var oerhört arg under en lång tid. – Jag tror inte att någon av dem ”fejkar” det heller. Jag vet att min konstant halvilskna infallsvinkel skrämmer bort vissa, men man måste kunna se det absurda i saker också. Det är kanske så ilskan tranformeras till humor. Jag ber Tom fundera över vilka styrkor respektive svagheter han har som artist och låtskrivare. – Jag är ingen talangfull musiker utan är en dålig gitarrist och en usel pianist. Jag har inget unikt öra för melodier. Men jag sätter ihop ord och musik på ett sätt som jag själv finner intressant och som kanske skiljer mig från mängden. Jag har egentligen bara en riktig styrka som låtskrivare och det är envetenhet. Även om ingen annan gillar en låt som jag jobbar på så fortsätter jag tills jag själv gillar den. Jag ger inte upp. Du litar på din egen smak, helt enkelt? – Ja. Oscar Wildes definition på talang var faktiskt ”god smak”. Han hävdade att det mesta sitter i valen. Och det är väldigt sant för mig. Håller du med om att de bästa sångerna nästan tycks skriva sig själva? – Irriterande nog så stämmer det. Till stort förtret för alla som vill hävda att de är stora skapare. För en bra låt får man nästan kastad på sig, man fattar inte riktigt vad som hände. Jag tror att många artister själva kan bli besatta av en låt som de jobbat jättemycket med. Det är klart de sedan blir irriterade när alla andra säger ”de är väl OK, men den HÄR gillar jag

84 | la musik

verkligen”. Och så är det något de skrivit på en kvart. Folk tycker ofta om saker som känns som om de gjorts utan ansträngning. Jag också. Är det svårare att skriva bra och lyckliga låtar än arga eller dystra? Ja. Jag tror inte jag skrivit en helt igenom lycklig låt ännu, ler Tom. Jag har skrivit låtar som haft lite glädje eller hopp därinne någonstans. Men glädje är en underlig känsla, man kan nästan inte fatta den förrän efteråt. Jag tror att om man skriver en låt om glädje så handlar det om en nostalgisk känsla, ett minne. Jag tror inte det handlar om var man befinner sig just då. Jag har mina ups and downs som alla andra, men jag föredrar kraften av att vara upprörd eller arg när jag skriver. Vore det inte en utmaning att skriva en genomlycklig låt? – Jo, verkligen. Jag sitter här och försöker tänka på låtar som är fulla av livsglädje och solsken som jag faktiskt gillar och kommer förstås att tänka på The Beach Boys. Brian Wilsons låtar hade mörka stråk också, men det finns låtar som är till synes bara livsglada och handlar om bilar, brudar och surfing. Och de är briljanta! Att lyssna på Good Vibrations är så nära man kan komma Gud, enligt min mening. Helt overkligt. Jag frågar Tom om det helt enkelt kan vara så att man nästan inte kan uttrycka oförställd glädje i en text utan att låta fånig? Att det kanske var just denna brist på bra lyckoord som fick tidigare rock’n’rollartister att haspla ur sig ”be-bop-a-lula” när de var så glada att de höll på att spricka! – Den teorin skriver jag definitivt under på. Jag förstår inte ens hur folk klarar att skriva så mycket om kärlek längre. Bara ordet ”love” är så överanvänt efter alla dessa år. Men det handlar förstås om infallsvinkeln. Hur får man ordet att kännas fräscht igen? Hur vrider man till det. I första låten på min nya skiva sjunger jag ”if you let me I can love you to death”. Vilket förstås också kan ses som ett hot. Producenten bakom Just Like Blood, Ben Hillier är briljant, inte minst den sömlösa mixningen. Jag ber Tom berätta lite om honom.

TOM MCRAE

– Ben är fantastisk. Han är en duktig ljudtekniker och har gått den långa vägen. Han har arbetat ihop med producenter med bra smak och stor kunskap som exempelvis Flood, Steve Osborne och Gil Norton. Ben producerade Elbows platta och just nu producerar han senaste Blur, även om det kanske kommer att stå Norman Cook på omslaget. Många producenter har en stor succé som de lever på, men ingen frågar varför samma artist inte ville jobba med dem igen. Men alla som arbetat med Ben vill göra det igen. Han prackar inte på artisten skivbolagens önskemål eller pågående trender, utan känner in vad artisten har för vision och hjälper till med att plocka fram den. Han är rolig att jobba med och framför allt är han totalt orädd. Han kan lägga ner själv och hjärta på något i tre dagar, lyssna på det och erkänna att det är skräp. Tom påpekar att artister som säger att de blev överkörda av skivbolag eller producenter när en skiva inte fungerar ofta får skylla sig

själva. Han menar att de flesta tar åt sig äran när det går bra och skyller ifrån sig när det går dåligt, men att det i slutändan måste vara artisten som står bakom plattan. – Alla har tvivel. Men det är ditt namn på omslaget, du får stå till svars och det är du som ska åka runt och framföra materialet och ge intervjuer om det. Jag måste kunna står för varje ton och ord på plattan. Jag tror det är en mognadsfråga. Och när det väl är uttalat att jag har sista ordet kan jag vara mer öppen för experimenterande, något som Ben sällan är sen med att föreslå. Jag kan mig själv ganska bra och tycker därför om att bli tagen till ett annat område där jag kan överraska mig själv. – Det sköna med att vara en soloartist är att man kan klä musiken hur som helst, menar Tom. Jag kan spela allt, som jag gör på mina hemmainspelningar, jag kan ha ett ensamt instrument, jag kan ha ett helt rockband i ryggen men jag kan också ha en producent som föreslår det mest vansinniga, fåniga, absurda arrangemang du kan tänka dig. Det ger en frihet som grupper sällan har. Många artister har också en tendens att med facit i hand tycka om de skivor som sålde bra och ogilla de som inte sålde, vilket antyder ett instabilt förhållande till det egna materialet. Vi vet alla att kommersiell succé inte är någon kvalitetsgaranti. Det är därför jag har sådan respekt för Neil Young. Han är inte alls som de andra. Han försvarar fortfarande den där syntplattan Trans, som han gjorde i början av 80-talet och som alla tycker så illa om. Han vet att det var vad han ville göra då. Tillsammans med hans andra plattor målar den en mer komplett bild av

TOM MCRAE

hans karriär. Varför klaga, han fortsatte ju att göra många fler skivor. Och många av dem visade sig för övrigt vara precis vad publiken ville ha. Vilka mål har du? – Ett mål är förstås att jag vill blir oerhört framgångsrik och ha en jättepublik utan att behöva anpassa min musik, ler han. Jag gör inte det här bara för min egen skull. Låtar är kommunikation och jag vill kommunicera med så många som möjligt. Jag vill inte vara underground eller en kultartist. Med bred framgång kommer oundvikligen de som bara köper en platta om året, och som är där för att du är årets grej. Men de försvinner efter ett tag och kvar är förhoppningsvis de som verkligen älskar det du gör, om de inte känner sig alienerade när du slår igenom. Fast jag tror egentligen bara man kan skrämma bort dem genom att göra dålig musik. Debuten rymmer 13 låtar och Just Like Blood bara 10. Det blir fem låtar på nästa album, skrattar Tom. – Nej, jag har inte medvetet hållit låtantalet nere för att det ska vara som en gammaldags LP. Hade jag skrivit 18 låtar som jag bara ville ha med hade jag sagt ”visst, det får blir ett gammaldags dubbelalbum på 75 minuter”. Men jag ville att det skulle vara en resa som behöll lyssnarens uppmärksamhet. Mina favoritplattor fängslar mig från början till slut. Innan jag vet ordet av har 40 eller 45 minuter förflutit. Och i många fall är man inte lika utmattad som efter en CD på 75 minuter, som känns som om den aldrig ska ta slut. Neil Youngs Harvest är mellan 36 och 37 minuter lång om jag inte minns fel. När den är slut vill du omedelbart höra om den från början igen. ”It doesn’t outstay its welcome”. Jag spelade själv in 18 låtar till min nya skiva och utelämnade medvetet flera som jag tyckte var väldigt bra, men som hade ändrats albumets natur. INTERVJUN BÖRJAR LIDA MOT SITT slut. Som så många andra

artister som är arga, intensiva och svårmodiga på skiva har Tom McRae visat sig vara en mycket trevlig och lättpratad person. Han till och med tackar mig för att jag ansökte om en intervju på en söndag eftersom han avskyr söndagar och jag hjälpt honom att fördriva en del av den! Jag avslutar med några raka frågor. Gillar du popstjärnedelen av ditt jobb? – Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av att bli igenkänd på gatan eller att ha folk som kommer fram till mig och säger att mina låtar hjälpte dem genom en svår period eller har berört dem. Jag älskar också att få ett bra bord på en restaurang eller att folk ger mig gratiskläder. Men jag känner mig ganska obekväm med att bli uttittad på en fest eller i andra sammanhang där jag inte står på scenen. Kändisskap som är skilt från det man gör, som det blivit med många celebriteter, tilltalar mig inte. Men de som är genuina söker sig i längden till ett jordnära sammanhang. David Bowie bor i New York, mitt i smeten på södra Manhattan. Där har folk attityden ”visst, han är en världsberömd artist men so what? Han ska inte behöva bli störd”. Madonna behöver 20 livvakter bara för att ta en joggingrunda. Jag tror att man kan välja. Bowie är en av Toms hjältar. – Jag har träffat honom, i New York. Han gör sin grej, han är kreatör och ibland säljer hans grejor bättre, ibland sämre. Men han gör det han gör. Det är en målsättning för mig också. Att använda sin position till något konstruktivt, exempelvis att skapa konstnärlig frihet, både för sig själv och andra. Bowie stöttar målare, Peter Gabriel lyfter fram artister från andra länder. Tom har flera intressen utanför sitt stora intresse, musiken: – Jag läser mycket. Poesi, romaner, biografier och allt. Det är en passion. Jag gillar biofilm men inte att gå på bio. Jag gillar inte upplevelsen av att ha folk omkring mig som tuggar, prasslar och pratar medan man försöker se en film. Jag gillar konst, framför allt målningar. Allt som jag kan känna en passion för. Jag kan sitta och lyssna på folk som talar engagerat om de mest bisarra saker, men om de är tillräckligt passionerade så smittar det av sig på mig och en del av mig blir också det. Jag går loss på det, entusiasmen. Man måste nästan aktivt välja att vara en entusiastisk person. Hur eländiga mina sånger än kan låta så älskar jag livet och att vara vid liv.

86 | la musik

the knife

Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner

trax efter fem släntrar syskonparet Karin och Olof Dreijer in på Café Moonoo i Stockholm. Det är en ruggigt kall dag i början av januari och Olof är förkyld. Innan jag ens hunnit få ordning på bandspelaren börjar Karin prata om första recensionen av nya plattan Deep Cuts. Recensenten har kallat musiken ”billig eurotechno” och det omdömet är kanske inte helt överraskande med tanke på de E-Typeska technofillsen på spåret Listen Now. Samtidigt missar man nog en hel del om man bara betraktar Deep Cuts som ytlig. – Ofta när man har fått en dålig recension har skribenten inte riktigt förstått vad det är man vill med sin musik och då blir man inte så djupt sårad, säger Karin. Duon nämner så vitt skilda namn som Le Tigre, Kate Bush, Aphex Twin, Blümchen och Scooter bland influenserna och förklarar att de medvetet lekt med musikaliska delar ur just eurotechno. Många betraktar det som skräpmusik men själva tycker de att eurotechno är spännande eftersom musiken innehåller så direkta känslor. – Den är så tydligt och klatschigt paketerad, tillägger Olof. Tydligheten går igen på Deep Cuts, inte bara

88 | la musik

musikaliskt och produktionsmässigt sett utan också i färgerna som dyker upp på flera håll: ”We raise our heads for the colour red”, sjunger Karin och gästande Jenny Wilson från First Floor Power på spåret You Take My Breath Away. I Heartbeats är det både blått och rött som gäller och på omslaget syns räta linjer i klara färger. – Det är den tydligheten vi vill komma åt i musiken och i hela vårt uttryck. Att försöka träffa rätt i känslor och de är väl ganska lika grundfärgerna, förklarar Olof. FÖR TVÅ ÅR sen släpptes The Knifes självbetitlade debutplatta. Texterna var mestadels vardagsfilosofiska och musiken spretigt blippande och bloppande. Singeln Bird blev en radiofavorit, men trots det hamnade förmodligen albumet främst i indiepoparnas skivhyllor. Men Deep Cuts är på många sätt annorlunda än sin föregångare. Här samsas närmast jazziga Rock Classics, med The Cops hip-hopbeats och de TVspelsaktiga melodierna på Is It Medicine. – Jag tror att den kommer att tilltala flera olika typer av människor för den är mer ”modernmusikpaketerad”, säger Olof. Musiken har blivit hårdare men samtidigt mer lättillgänglig och texterna argare. Knivarna är

med andra ord vassare än tidigare och de går till angrepp mot alltifrån snoppstyrda mulliga mansgrisar till polisvåld. Och mot ”välgörenhetshotet” som You Make Me Like Charity handlar om: – Idag tror folk att det är bättre med välgörenhetsgalor än att betala skatt och det är ett hot, förtydligar Karin. Det är uppenbart att The Knife verkligen försöker säga något genom sin musik även om duon inte på långa vägar är lika agitatorisk som exempelvis ultrafeministerna Le Tigre. Det finns också en del humor bakom en låt som Hangin’ Out med raderna I keep my dick hangin’ out of my pants so I can point out what I want

Karins röst är pitchad så att hon låter som en man. Den effekten utnyttjas också på flera av de andra låtarna. – Det är roligt att göra det i ett feministiskt perspektiv. Man har hört en kvinna säga sådana saker många gånger, men när en man gör det sker det någonting extra eftersom det är så ovanligt, konstaterar Karin. Tanken låter förnuftig men samtidigt kan man

THE KNIFE

”

Vi vill försöka nå ut till folk och göra musik där man kan

ha en dialog med alla typer av människor, istället för att göra något smalt och introvert

ju i så fall undra varför Olof bara är med och sjunger på en av låtarna, Is It Medicine. – Olof är så dålig på att sjunga, säger Karin skämtsamt. Själv säger Olof att han tycker att det är spännande att gå in och experimentera med rösten eftersom sången kanske är det första man tänker på när man hör en låt. – Den pitchade rösten låter oftast androgyn och man vet inte om det är en kvinna eller en man, som på Got 2 Let U. Det är samtidigt både läskigt och spännande med den pitchade rösten, säger han. – Alla vet ju hur en röst ska låta och går man in och grejar i den så händer det ganska mycket. Många kan bli irriterade över det också, tillägger Karin. The Knifes arga manifest är inbäddat i musik som borde kunna tilltala alltifrån hip-hopare till eurodiscofans. Men samtidigt som Karin tycker att det skulle vara roligt om The Knife lyckades nå ut till de som lyssnar på musik som Blümchen, tror hon att duons ganska starka politiska åsikter kanske inte intresserar alla. – Men vi har ju ändå pratat mycket om det här med att vi vill försöka nå ut till folk och göra musik där man kan ha en dialog med alla typer av människor, istället för att göra något smalt och introvert, avbryter Olof och hugger in på den varma avokadomackan som just anlänt. Ändå ser han ingen anledning till att hålla tillbaka starka åsikter. Han refererar till Lukas Moodyssons film Lilja 4-Ever som trots att den är hård har tilltalat många. – Det svåra är bara att försöka göra bra musik eller konst där man vill säga något, oavsett om det handlar om feminism, politik, djurrätt eller vad som helst. Det finns en massa saker man skulle vilja säga men det är svårt att veta hur, konstaterar han. Men The Knife är kanske inte bandet man

förknippar med en masspublik. Hittills har de varit rätt hemliga av sig. De har avstått från att spela live eftersom steget mellan att knåpa på musik i hemmets lugna vrå och att stå i strålkastarljuset, har känts långt. Men suget efter en spelning har länge funnits hos publiken och nu har The Knife tänkt om och börjat repa. – Det kan vara jättespännande att spela live och möta människor och se vad som händer, säger Karin som varit med förr. Hon har ett förflutet som sångerska i Göteborgsbandet Honey Is Cool och det var också tillsammans med några av de andra bandmedlemmarna hon startade Rabid Records som idag ger ut The Knife. De andra tröttnade och Olof hoppade in istället. Förra året släppte de en hip-hopsingel med Calle P som Olof producerat. Men för att inte drunkna i allt administrativt arbete som en skivutgivning innebär, ligger de numera lågt med att ge ut andra artister. På hemsidan uppmanar de till och med andra musiker att starta egna bolag och ge ut sin musik själva. DET VAR TAL om att Deep Cuts skulle ha släppts redan i höstas men på grund av sommarens olidliga hetta blev inspelningen framflyttad. Dessutom gjorde de musik till Peter Ecchers konstprojekt Nedsvärtning. Detta bestod av en kuslig liten textad bildserie ackompanjerad av ett tretton minuter långt och olycksbådande musikstycke. Hela paketet följde med ett nummer av litteraturtidskriften BLM. – Vi började med filmmusik också som vi håller på med nu, berättar Karin. Filmen de skriver musik till heter Hannah med H och har premiär någon gång i höst. En praoelev gav regissören Christina Olofson ett exemplar av förra Knife-plattan. Hon gillade den och ringde upp dem. Karin ser ingen större skillnad mellan att göra

ett Knife-album och att göra filmmusik. Hon menar att det bara handlar om att skildra andras känslor istället för sina egna. Har man väl förstått vad personerna i filmen känner och vad som händer i filmen är det inte så svårt. – Då jobbar vi bara som vi brukar göra. Det är ju bara det att vi måste vara överens med regissören. Sen går det ändå ganska lätt förutom när det är glädje, då. Det har vi svårt för, men det är inte så mycket sånt i filmen, säger Karin och börjar skratta. – Nej det är en rätt läskig film så det är rätt bra för oss, inflikar Olof Karin förklarar att de har jättesvårt för att göra ”hundra procent glad och lycklig musik”, som hon uttrycker det. Det underbart 80-talsdoftande spåret Heartbeats tycker hon är deras lyckligaste låt. – Den handlar ju ändå på något sätt om lyckan efter helvetet, säger hon kryptiskt och smuttar på sin hallonsmoothie. – Vi mår ju inte sådär asbra när vi jobbar liksom, inflikar Olof ursäktande och båda börjar skratta. – Nej men det är ju inget jammande och det är ju inte trevligt, fortsätter han. – Trevligt är det väl, inflikar i förbigående Karin och fortsätter: – Men det finns redan så mycket musik med hundra procent glädje och inga konflikter. Det är vi ju inte intresserade av. Men mitt all ilska finns också det sällsamma och lite sorgsna instrumentalspåret Behind The Bushes. Det låter lite lagom Fläskkvartettenklassiskt och en kompis till Olof spelar valthorn. – Man kan ju inte vara arg jämt. De dagar man inte är arg är man kanske lite ledsen, säger Karin lite svävande.

la musik

united future Text: Tobias Brandt Foto: Michael Lokner

ydmar Hotel, Stockholm. Längst inne i restaurangen sitter tre män och diskuterar livligt. På matsalens runda bord står espressokoppar, mineralvatten, ölglas och överfyllda askkoppar. Den ene har en liten bandspelare med sig. Den andre sitter mest och skriver i en liten anteckningsbok med en cigarett i munnen, bara för att då och då titta upp och säga någonting, målmedvetet framåtlutad mot mikrofonen. Det märks att han lyssnar intensivt. Den tredje är sällskapets glödande mittpunkt – han pratar snabbt och mycket, på stark fransk brytning, gestikulerar, slösar med sin utstrålning, kedjeröker, dricker dubbel espresso. Dessutom har han likadana glasögon som saxofonisten Charles Lloyd på plattan Of Course, Of Course (Columbia 1965).

90 | la musik

Han heter Raphael Sebbag, född i Marocko, uppväxt i Paris, före detta fotomodell och tv-reporter, numera bostatt i Tokyo, expert på brasiliansk och latinamerikansk musik och en av medlemmarna i japanska djkollektivet och jazzprojektet United Future Organization – en enormt betydelsefull konstellation i klubbvärlden, sedan drygt tio år tillbaka pionjärer och ärkekreatörer på dagens internationella klubbjazzscen. Mannen med anteckningsboken heter Tadashi Yabe, jazzälskare av ofattbara mått, konnässör av beatpoesi, tystlåten, en knivskarp iakttagare, estetisk ut i fingertopparna och andra halvan av U.F.O. Okej, jag vet att jag tangerar vissa klichéer när jag beskriver mina bordskamrater. Sebbag som den världsvane europén, full av kontinental charm och utlevelse. Yabe som den ödmjuke japanen, försynt och snillrik. Kanske bättre att sätta fingret på vad

organization de har gemensamt: en oöverträffad förmåga att hitta guldkorn bland all världens musik och sedan skapa något helt nytt utifrån dem – ett stycke kalejdoskopisk, internationell beatjazz av högsta klass. De är vansinnigt stilsäkra. På alla plan. – Var och en av oss har alltid haft sina olika kreativa sidor, vilket skapar en spännande blandning – ”a crazy spice” – som färgar allt vi gör, berättar Raphael Sebbag. Ofta har vår musik kallats för ”Acid Jazz”, vilket känns sådär. Vi älskade den scenen så mycket, hela den rörelsen, men vi hatade alltid själva ordet. Vi har också kallats för ”Lounge Music” eller ”New Lounge”, men jag brukar i stället kalla vår musik för ”New Fusion”, i den meningen att den inte har några gränser. Och ju mer vi utvecklas, ju mer var och en av oss utvidgar vår nyfikenhet på olika typer av musik, desto fler

idéer får vi. Vissa år kretsar våra idéer kring en viss musikstil, vi upptäcker något som vi ännu inte har kastat oss över, och så blandar vi ihop allting i den musik vi gör. Det finns inga barriärer. – I fortsättningen blir det kanske lite enklare, nu när vi bara är två. Att vara en trio var fantastiskt, men det kunde vara svårt när det fanns tre viljor att ta hänsyn till. Jag tror vi kan nå ännu längre nu, det blir enklare att dela allting, men det blir också mer intensivt. Runt bordet saknas nämligen Toshio Matsuura, fram till för ett år sedan United Future Organizations tredje medlem. Efter tolv år och sju plattor tillsammans med Sebbag och Yabe bestämde han sig för att gå vidare och göra musik på egen hand. Det sista de gjorde ihop blev plattan V som släpptes i Japan för ett år sedan och nu har släppts i resten av världen, vilket

la musik

U . F. O

”

Vi bryr oss inte alls om att vara musiker. Vi

tillhör ju ”The Beat Generation”

(skratt). Vi har så stor respekt för hiphopen som förde in samplingen i dagens musik, all modern

teknologi har betytt så mycket för oss skickat ut resterande medlemmar på kombinerad dj- och marknadsföringsturné. Det roliga är att V är en fantastisk skiva, faktiskt riktigt imponerande eftersom U.F.O. inte visar några som helst tecken på idétorka. Den känns också lite mer innerlig än de tidigare plattorna, ”lite mer subtil”, enligt Raphael Sebbag. Han har helt rätt. Andra spåret Esperanza är till exempel en uppvisning i återhållen intensitet, marken skakar när Naohiko Higuchis inledande akustiska gitarr sveps med av en porlande slagverksflod. Samma kraft finns i tolkningen av Duke Jordans No Problem med U.F.O.s favoritsångare Mark Murphy och den djupaste kontrabas jag någonsin hört. Raphael Sebbag berättar vidare: – Allteftersom vi har utvecklats musikaliskt har vi börjat göra mer och mer arrangemang live. Men det börjar egentligen alltid på samma sätt: med en rytm, en melodi eller en sampling som öppnar dörren för hela låten. Det är som att öppna fönstren hemma, det kommer in alla möjliga saker. En massa idéer föds. Fast det räcker inte alltid med fler samplingar för att realisera dem. Hittar man inte den rätta samplingen, då får man i stället spela en melodi eller en rytm. Och även om vi har den rätta samplingen så kan vi ägna lång tid åt att få den att låta live. Allt för att få exakt det sound vi vill ha. – Varje låt kräver ju sin egen behandling. No Problem är till exempel helt liveinspelad. Vi bestämde oss för att göra den enkel och ren, men vi diskuterade och prövade saker hit och dit innan det blev som det blev. Vi försökte ta reda på om det fanns någon originaltext, men vi hittade ingen version med sång. Så Mark Murphy fick skriva texten. Han är en av få jazzsångare som verkligen skriver bra texter och vi fick så mycket mer än vi hade väntat oss – det är en fantastisk text! Det var tänkt att han skulle komma och spela in i Tokyo, men han kunde inte så vi skickade låten till honom i New York och han satte sången där. Han fick i princip fria händer, och det är faktiskt få av våra låtar som präglas av ett så naturligt samarbete. Det blev magiskt, No Problem kommer att kunna låta lika bra om 20 år. ”Hur kunde de komma på det där?!”, suckar man gång på gång, med ett lyckligt leende på läpparna. United Future Organization är som ni märker rasslande idésprutor, men det är den unika behandlingen som har betydelse - den där groteskt sofistikerade känslan för hur saker ska låta. Från den första tolvan I Love My Baby (my baby loves jazz) som kom 1991 fram till senaste skivan V har det mesta som U.F.O. släppt ifrån sig varit av ytterst hög kvalitet, fyllt av smarta samplingar, exakta arrangemang, nyskapande kombinationer, förlösande detaljer, respektlösa stilblandningar och kärleksfulla återanvändningar av allt från Blue Note- och MPS-jazz till brasiliansk MPB och fet hiphop. I deras studiorum diskrimineras minsann inte, där har kubanskt handklapp och arabisk chant fått umgås med spanska gitarrer och amerikanska västkustvibrafoner – sammanförda av den senaste teknikens möjligheter att klippa och klistra. United Future Organizations musik är sinnebilden av kreativ eklekticism. – Ofta bygger vi ihop våra låtar bit för bit, för det finns så många kombinationsmöjligheter på vägen, säger Raphael Sebbag. Var och en av oss kommer med ett antal idéer, sen så bestämmer vi oss vilka vi ska ta vidare och sätta samman. Ibland vet vi med en gång hur en låt ska vara, i annat fall tar vid med oss olika låtidéer och möts inne i själva processen, och ibland kanske någon ”smugglar” in en idé. Tadashi Yabe kvicknar till och fyller i:

92 | la musik

– Vi var i Paris förra veckan och gjorde musik till designern Yohji Yamamotos höstshow. Enligt Yohji tar idéerna form först när han börjat arbeta med varje enskilt plagg, när han drar upp linjerna. Vi gör musik på samma sätt, vi skapar inte heller på skrivbordet. – Just precis, fortsätter Sebbag. Vi sitter inte och lyssnar på musik och så får vi helt plötsligt den bärande idén, utan vi prövar oss fram, leker med olika samplingar, korsar flera idéer. Sen så hittar vi en väg framåt, och hittar rätt beats och rätt bas. Det är som att sy en kostym – man börjar med armarna, går till halsen, sätter kragen och slagen, fortsätter nedåt, skär byxbenen och slutar med knapparna. NÄR DET INTE HANDLAR OM skrädderi eller om att dyrka upp dörrar i

ett stort hus, då är det som att laga en aptitretande måltid där det gäller att hitta den exakt rätta kryddan som håller samman alla ingredienser. Ja, Raphael Sebbag använder den ena eleganta metaforen efter den andra för att beskriva skapandet. En massa idéer, infall och uppslag invaderar vårt samtal. Att intervjua Sebbag och Yabe är nästan som att prata med Piff och Puff, ett verbalt äventyr där en snabb fråga om albumtitlar tas emot med stort intresse och snart hamnar någon annanstans. – Den senaste skivan, ja den kan betyda både ”fem” och V, säger Sebbag. Vi ville ha någonting enkelt. Det var mitt under inspelningen: det var ta-tata-ta-ta-ta, idé, idé, idé och plötsligt bestämde vi oss för att den skulle heta V. Bon Voyage var också en titel som vi satte väldigt snabbt. ”3rd Perspective” kommer jag ihåg, det var när hela skivan var klar och vi gjorde slutmixen, det var sent på morgonen och vi höll på med sista låten, då bestämde vi oss för den titeln. Yabe, hur var det med No Sound is Too Taboo egentligen? Tadashi Yabe tittar upp igen: – Jo, den japanska jazzsångerskan Monday Michiru som vi har jobbat med, hon höll på med ett specialnummer om jazz till en stor japansk tidning. Hon intervjuade en massa jazzmänniskor, från Gilles Peterson till Ron Carter och Bob Dorough, och hon ställde alltid en och samma fråga: Vad är jazz? Hon fick förstås helt olika svar, och någon sa just No Sound is Too Taboo. Det är därifrån titeln kommer. Så man skulle kunna säga att No Sound is Too Taboo är jazzens andemening? – Nja, kanske mer vårt förhållningssätt till vad jazz är, fortsätter Yabe. Varje enskild artist arbetar ju med att helt och hållet skapa sitt speciella sound till en skiva. Men eftersom vi har varit tre stycken, med tre olika personligheter, så har vi alltid tvingats acceptera alla möjliga idéer från varandra. No taboo har fungerat som vårt motto. Skivan No Sound is Too Taboo släpptes 1994 och fortsatte den banbrytande mission som hade inletts med debutplattan Jazzin´ två år tidigare och ”United Future Organization” året innan. Det sägs att den sistnämnda sålde i 100 000 exemplar, vilket måste ha varit mumma för Gilles Peterson som snabbt hade kopplat de japanska jazzarna och deras egen etikett Brownswood till sitt skivbolag Talkin’ Loud. Vid den här tiden såg det också ganska mörkt ut på klubbscenen. Det sena 80-talets fertila acid jazz hade mest gått över i sömnig powerfunk, och den jazziga housen hade ersatts av dov techno på de flesta klubbar.

U . F. O

SÅ DÖK DESSA MÄRKLIGA JAPANER upp, och med kärlek och

nyfikenhet som alibi skred dom över alla gränser. Snyggare och smartare än alla andra. De gjorde dansjazz av Oliver Nelsons klassiker Stolen Moments, de skapade erotisk beatbossa av Van Morrisons Moondance, de lät Monday Michiru sjunga estradvals tillsammans med ackordion i My Foolish Dream, de samplade Jack Kerouac, läsande sin egen poesi, och la honom på en bädd av vibrafonlatinjazz i Poetry And All That Jazz och de lät Cleveland Watkiss göra Make it Better, en engelsk soulvariant av Gilberto Gils MPBklassiker Eu so quero um xodó. Men framför allt gjorde de en svårslagen remake av Les McCanns I’ll Bet You Thought I’d Never Find You, insjungen av Jon Hendricks 1975, nu med djupt jazziga beats och legenden själv på sång. – ”We used to play that track to death”, utbrister Raphael Sebbag. Vi älskar den! Vi hade lyssnat så mycket på den, och då passade det plötsligt väldigt bra att göra en ny, egen version av den låten. Vi spelade in den i London. Jon Hendricks kom dit, 72 år gammal, tillsammans med sin fru. – Det var också den första låt som vi gjorde med en stor jazzmusiker. Och att jobba med Jon Hendricks öppnade så många dörrar. Det kände som att vi kunde göra vad som helst efter det. Vår nyfikenhet exploderade. Samtidigt blev kraven på oss själva högre när vi började jobba med sångare i den klassen. Men vi tycker inte att vi gör covers, snarare omtolkningar. Vi använder kärnan fast med nya arrangemang. Det är så vi vill se det. De storartade samarbetena har fortsatt. På No Sound is Too Taboo fanns Future Light, trions första samarbete med den store Mark Murphy. På 3rd Perspective från 1996 gästade Arthur H., Frankrikes Tom Waits, och en viss Chezere sjöng ”Friends - We’ll Be” som blev en omedelbar klassiker. På den magnifika plattan Bon Voyage som kom 1999 lyckades de sedan få den stora jazzsångerskan Dee Dee Bridgewater till studion för att göra en uppskruvad nytolkning av James Moodys Flying Saucer. Bridgewater excellerade genom att gå från att ryta som ett uppsvullet lejon till att kvittra i falsett i en scatsång som redan gått till historien.

– Dee Dee kom till Japan för att nyinviga jazzklubben The Blue Note, berättar Sebbag. Vi visste att hon skulle komma så vi frågade om hon kunde spela in den låten med oss. När hon sedan spelade på The Blue Note - det var med vibrafonisten Milt Jackson, just innan han dog - var första låten de körde Flying Saucer. Vilket sammanträffande! Milt Jackson hade nämligen spelat in den med James Moody, som skrev den, i början av 60-talet. – Dee Dee visste ingenting alls. Hon hade bara nämnt för Milt Jackson att hon skulle göra en låt som hette så med oss, och han sa: ”Flying Saucer? Jag har ju gjort en låt med den titeln. Det är ju min låt!”, ler Tadashi Yabe. NU ÄR DET SNART TIO år sedan, jag satt i en taxi uppe i Skellefteå och

hörde U.F.O.s klassiska Loud Minority på radion. Mats Nileskär (vem annars?) spelade den på radion. Och efter det förändrades allt. Det var som att en helt ny värld öppnade sig. Den lät så organisk och dramatisk, men ändå så strukturellt renodlad att man förstod att den inte var spelad. Loud Minority är på något vis jazz i kvadrat. En kvintessentiell jazzdanslåt. Efter det kunde min relation till jazzmusik bara bli starkare, större och djupare. När jag hör den i dag ryser jag över hur smart U.F.O. har lånat basgång och groove-congas från Mark Murphys Dingwalls, bara en av alla låtar man har upptäckt genom att spåra deras samplingar. – Du vet om det!?!, skrattar Sebbag. När vi gjorde den låten fanns det jazzdansare överallt på klubbarna, men vi tänkte att den kanske skulle vara för snabb för att dansas till. Vi visste inte. Men alla började dansa som galningar till Loud Minority! Och gör det fortfarande. Många kallar oss faktiskt Loud Minority-killarna än i dag, och det hade vi aldrig väntat oss. Det var en märklig inspelning, vi satt i en liten trång studio, men allt föll på plats. Till och med mixningen är perfekt. Helt rätt krydda. Var hittade ni trumpeten? – Du får lyssna vidare, du får lyssna på många skivor för att hitta den. Nej, skämt åsido. Den är från Blue Note, från en Art Blakey-inspelning av

A Night In Tunisia, det är Lee Morgan som spelar. Det är en väldigt olaglig sampling så det får du hålla tyst om (skratt). Fast vi är ju såpass underground så det är nog ingen fara, men vissa artister har till exempel fått problem när de har slagit på den amerikanska marknaden. United Future Organizations musik är alltså frukten av brett anlagda skivsamlingar och vidöppna, nyfikna öron. ”Vi köper så mycket skivor”, fnissar Tadashi Yabe. Men ingen av dem spelar några instrument över huvud taget, inte heller programmerar de eller sköter annan teknik utan förlitar sig hela tiden på skickliga inspelningstekniker och jazzmusiker som de ger detaljerade instruktioner. U.F.O. är helt enkelt musikaliska regissörer, som iscensätter musikaliska geografier, som förverkligar alla möjliga scenarier, över alla kontinenter, från ett kvarter i Brooklyn, till ett café i Paris, vidare till en basar i Marrakesh. United Future Organization är och förblir världens ledande jazzstylister. – Ibland har vi vissa väldigt tydliga idéer när vi gör en skiva, säger Sebbag. Ibland konceptualiserar vi hela soundet, som vi gjorde med 3rd Perspective som var ett soundtrack till en fiktiv film. I det fallet tänkte vi mycket på att använda vissa instrument för att skapa en viss atmosfär så långt det bara gick. Ofta finns ju låten där i huvudet, men det krävs stor fantasi för att bygga ihop den. Men eftersom vi inte är musiker vet vi ibland inte exakt hur det kommer att låta i slutändan! – Fast vi är inte ensamma. Det finns ju så många över hela världen som gör musik precis som vi, som heller inte kan spela någonting. Såna som bara älskar musik och har en massa idéer. En kompis till mig, som hade spelat piano i 17 år, frågade mig: ”Hur klarar ni av att göra den här musiken?” Måste man fråga det? Vi bryr oss inte alls om att vara musiker. Vi tillhör ju ”The Beat Generation” (skratt). Vi har så stor respekt för hiphopen som förde in samplingen i dagens musik, all modern teknologi har betytt så mycket för oss.

94 | la musik

SENARE PÅ KVÄLLEN SPELAR SEBBAG och Yabe i Lydmar Hotels lounge. Det är bara halvfullt. Förmodligen för att det är en tisdag. Att det skulle ha med musiken att göra är otänkbart. United Future Organization är ju levande legender, i alla fall för mig och tusentals andra jazzare över hela världen. Men smaken är som sagt olika. När de spelade i Köpenhamn några dagar innan kom det fram unga tjejer och önskade Britney Spears. Vilken felbokning. Vad märkligt för båda parter. Men Sebbag och Yabe är verkligen inga snobbar, de såg antagligen vänligt men beklagande på dessa flickor. Sedan fortsatte de nog att spela sin utsökta blandning av latin, jazz, hiphop, salsa, house och diverse beats, säkert också mixat i samma spänstiga, udda taktarter som fick de tappra jazzdansarna på Lydmars improviserade dansgolv att söka pulsen. Några timmar tidigare uttryckte Raphael Sebbag sin kärlek till 6/8-takten: – Jag gillar den taktarten så himla mycket, och kanske beror det på mina afrikanska rötter. Den rytmiken finns i så många olika mönster. Du hittar den överallt, i mycket modal jazz, i afrikansk musik, i latinamerikansk musik, spansk, brasiliansk och i musik från mellanöstern, indisk musik. Jag gillar inte alls vanlig 1-2-3-4 lika mycket. Nej, det är inte nördigt. Bara ytterst, ytterst passionerat. Rytmer kan faktiskt rädda liv. En taktart kan förändra världen. Men bara i rätt händer, i rätt ögonblick, i den unika, förlösande kombinationen. Det vet alla stora jazzmusiker. Och det vet United Future Organization. De är stilbildare. Utan dem skulle inte dagens klubbjazzscen se ut som den gör, med samma breda och kärleksfulla musikaliska spektrum. Endast Gilles Peterson, Paul Murphy och Patrick Forge har haft samma betydelse. United Future Organization är och förblir pionjärer. Tunga pionjärer. – Nej, nej, nej, det fanns så många innan oss, säger en smickrad Raphael Sebbag. Men det såg bara lite annorlunda ut på den tiden, informationsflödena var annorlunda. Men visst är det kul att du säger det. Man blir glad, även om det inte känns som att vi är pionjärer. Det vi gör, det är att älska den musik som de verkliga pionjärerna skapade!

U . F. O

united future organization i urval: UNITED FUTURE ORGANIZATION Jazzin’ (Kind of Groove 1992) Debutskivan som samlade U.F.O.s första tolvor. Här finns den monumentala Loud Minority plus I Love My Baby (my baby loves jazz) och Moondance i olika sköna remixar. Dessutom Raphael Sebbags porriga, franska berättarröst i den klassiska Nemurenai. Alltihopa är ren jazzglädje och ett skolexempel på lysande samplingsarbete.

UNITED FUTURE ORGANIZATION United Future Organization (Brownswood/Talkin’ Loud 1993) Genombrottsplattan. Internationell klubbjazz av bästa snitt, lika skarp som det välansade jazzskäggets hakrand. Bland gästerna finns Galliano (som då fortfarande var stora), Monday Michiru och Jon Hendricks i I’ll Bet You Thought I’d Never Find You. Andra höjdpunkter är en tung version av Edu Lobos Upa neguinho och beatnikdrömmen Poetry and All That Jazz.

BROWNSWOOD WORKSHOP Multidirection (Brownswood 1994) En samlingsskiva som U.F.O. satte samman med alster från det tidiga 90-talets japanska klubbjazzscen. Hade mycket stor betydelse då den kom och riktade helt sonika allas blickar mot öst. ”Det var precis det som var syftet”, påpekar Raphael Sebbag. Innehåller klassiker som Kyoto Jazz Massives Rising Sun och Nobukazu Takemuras Elm.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Noo Sound is Too Taboo (Brownswood Talkin’ Loud 1994) Ett litet mästerverk, fyllt av mättande inspiration. Scatkören på inledande United Future Airlines är numera odödlig, likaså tolkningen av Stolen Moments – också den med jazzkör. För att då inte nämna den sublima Tears of Gratitude. Tadashi Yabe minns: ”Vi använde en 40personerskör. Och trots att vi inte kan spela några instrument stod vi ändå och gav kören instruktioner. Det var en fantastisk upplevelse!”

BROWNSWOOD PRESENTS PHONOPHILE Zanzibar (Nippon Phonogram 1994) En helt oundgänglig samling med brasiliansk MPB från Philips stora arkiv. Sammansatt av Raphael Sebbag med 21 spår som avslöjar en hel drös U.F.O.-samplingar. Allt är mästerligt, lyssna bara på Elis Reginas Ih! Meu deus do céu, Wilson Simonals A Pesquisa och Octavio Bruniers Aproximacão.

BROWNSWOOD WORKSHOP Multidirection 2 (Brownswood/ Talkin’ Loud 1996) När det var dags för andra Multidirection-skivan hade U.F.O. vidgat sina vyer och satte ihop en samling med både japanska och internationella klubbjazzgrejer. Inte lika bra som första plattan,

men med pärlor som Jazz Brothers Spontaneity och Kruder & Dorfmeisters A Tune For Us. UNITED FUTURE ORGANIZATION 3rd Perspective (Brownswood 1996) Skapades som ett fiktivt soundtrack och slutade som en barnsligt förtjust tribut till 60-talets agentfilmer. The Planet Plan blev U.F.O.s mest påkostade singel och bygger på grunden från deras refuserade version av Mission Impossible, tänkt till Brian De Palmas nyinspelning från samma år. Särskilt minnesvärd är en jazzdansversion av Horace Silvers Nica’s Dream - en hyllning till jazzmecenaten Pannonica de Koenigswarter. ”Vi tänkte att om Nica hade levt i dag och bott i Japan så hade hon kanske kunnat stödja oss”, fnissar Yabe.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Spicy Remix (Brownswood 1997) En remixplatta där utvalda storheter som Dimitri from Paris och Carl Craig bjöds in för att tolka låtar från 3rd Perspective. Jazzanova (då ännu inte stora) gjorde rhodes-bossa av Friends – We’ll Be i en version som blev väldigt berömd.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Now and Then – years of lightning, days of drums (Brownswood 1997) En dubbelskiva med några av U.F.O.s bästa låtar från 1991 fram till 1997, plus en hel drös remixar från dessa år. Det hela är fantastiskt bra, även om remixskivan känns mest angelägen. Bland de stora ögonblicken finns Kyoto Jazz Massives remix av Make It Better och King Britts deephouseversion av I’ll Bet You Thought I’d Never Find You.

märks fler arabiska och orientaliska influenser än tidigare. Suggestionen i Pilgrims är enorm, precis som den sprittande glädjen i Good Luck Shore. Här samsas också den ösiga Flying Saucer med den lidelsefulla Niji. ”Han som sjunger heter Masayuki Yui och är egentligen inte någon sångare, utan en skådespelare som brukade jobba med Kurosawa. Vi ville ha någon som inte lät som en typisk sångare”, berättar Yabe. UNITED FUTURE ORGANIZATION Bon Voyage Les Remixes (Brownswood 2000) Ett remixalbum som verkligen matchar sin förlaga. Släpptes i början av 2000-talet och har bidrag av dåvarande fixstjärnor som Modaji och Restless Soul. Bland allt grooveglitter lyser Kings of Tomorrows houseremix av Flying Saucer allra starkast.

UNITED FUTURE ORGANIZATION V (Cutting Edge 2002) Senaste plattan. Efter första genomlyssningen kan det kännas lite snopet eftersom två spår är rena ambientskapelser. Men resultatet är att övriga spår får utrymme att gräva sig ännu djupare in i hjärtat. Bland dessa finns den mästerliga Esperanza och den vördnadsfulla versionen av Jon Luciens Listen Love med New York-sångaren Jeffrey Smith. Skivan avslutas sedan med lite drum`n´bass-mötersalsa i den glada Suite espagnole. Enda besvikelsen är den fåniga World Thing med Valerie Etienne på sång och Nathan Haines på sax.

PHONOPHILE 002 City Lights – sound and styling by Tadashi Yabe (Brownswood 1998) En helt okej mixskiva sammansatt av Tadashi Yabe. Följer en nedtonad, lite melankolisk linje genom meditativa spår av Talvin Singh och Kip Hanrahan, samt i Joe Hisashis ledmotiv till Takeshi Kitanos film Sonantine. Men här finns förstås också lite drum`n´bass och latinjazz. ”Det tog flera år att få loss licenserna”, enligt Yabe.

PHONOPHILE 004 Night Trip – compiled by Toshio Matsuura (Brownswood 1999) En högtidsstund för alla vinyl junkies. Toshio Matsuura mixar ihop ett pärlband av obskyra vinylspår. Tänk er Louis Armstrongs version av The Creator Has a Master Plan, Jackie and Roys Samba Triste, den katedraliska I Ain’t Necessarily So av Mary Lou Williams och Astrud Gilbertos japanska version av Mas Que Nada!

UNITED FUTURE ORGANIZATION Bon Voyage (Brownswood 1999) En strålande skiva. Fylld av stämningsladdade scenarier och geografisk dramatik. Framför allt

la musik

a shitmagnet talar Han påstår att han egentligen inte alls gillar att skriva. Ändå har han skrivit några av de mest provocerande, kontroversiella och mest välartikulerade artiklar och böcker som nånsin publicerats i det land som kallas Världens Största Demokrati. Säg hej till Jim Goad, författare, countrysångare, kulturell kamelont, ex-fånge, och självutnämnd skitmagnet. Text: Ola Karlsson Illustration: Pellen Wegler

im Goad skriver som om han skrek ut orden på papperet. Han är ilsken och hänsynlös i sin kritik av det amerikanska samhället, men samtidigt är hans ofta mycket provocerande texter väl genomtänkta och han redovisar alltid sin slutsats på ett sätt som skvallrar om ett sällsynt skarpt analytiskt sinne. De flesta av hans teorier rör naturligtvis det amerikanska samhällets problem, men å andra sidan är ju dessa problem, tyvärr, på väg att bli desamma över hela världen. Han började sin karriär som ansvarig utgivare för det kontroversiella, kultförklarade magasinet ANSWER ME!, som han gav ut ihop med sin dåvarande fru. Samma fru som han senare misshandlade och som ännu senare dog i cancer. Han hamnade i fängelse efter att ha misshandlat sin dåvarande flickvän, men har hela tiden hävdat att misshandeln var ömsesidig. Hans ”kriminella” historia går att läsa om på hans hemsida under rubriken ”crimes”. En hemsida som för övrigt har som underrubrik ”Boys kick ass harder”. När jag fick bekräftat om en intervju med Jim Goad visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag visste från att ha läst The Redneck

96 | la musik

Manifesto, ett makalöst underhållande försvarstal för den amerikanska underklassen att han var smart och brutalt skojig. Jag visste, genom hans självbiografiska bekännelse Shit magnet (One man’s enormous ability to absorb the world’s guilt) att han var uprriktigare än de flesta hustrumisshandlande ex-fångar jag stött på. Och av hans båda countryalbum visste jag att han var en rätt usel sångare. Jag hade dock inte förberett mig på det jag fick mig till livs… Jim Goads personliga sätt att skriva har gjort att jag, för att göra svaren rättvisa, har valt att redovisa dem på engelska. Till er som vill ni ha svensk översättning säger jag i sann Jim Goadanda; skaffa ett lexikon, för fan… Först och främst, vad vet du om Sverige? – That it’s home to the most arrogant, stuck-up people in Europe, and possibly the world. I was all over Europe in ’85 and the Swedes were the rudest. And it can’t be due to your overwhelmingly flaxen-haired Scandinavian beauty – the Danes and Norwegians were very pleasant. And so I ask – what’s wrong with you people? Jag gillade verkligen The Redneck Manifesto och Shit Magnet och även om många av de problem du tar upp inte går att applicera direkt på Sverige finns här en hel del problem med t.ex racism. Vad tror du triggar rasism i ett samhälle där det inte finns uppenbarar historiskt betingade anledningar som slaveri etc..? – Racism is entirely natural because people are tribal creatures. The tribal instinct can be EXPLOITED by crafty leaders, but it’s ludicrous to think they CREATE it. And what the hell kind of “problems” can you have with racism in Sweden? I’m sure there are like three black people there. But I’d bet you have something along the lines of rural stereotypes, because every industrialized country does. När man läser dina böcker och artiklar eller intervjuer med dig kan man förledas att tro att du ser provokationer som ett självändamål. Är det så och i så fall tycker du att det amerikanska samhället, eller ”etablissamanget” i sig är för lättprovocerat? – Ah, bullshit. I search for the truth and I don’t care who gets hurt, myself included. There’s really very little joy, and a hell of lot of inconveniences, in provoking others, but there is a great deal of satisfaction at inching closer to the truth. And I think Europeans are easier to provoke than Americans. You have crazy, crazy speech laws and you all seem to possess a smug sense of moral superiority vis-á-vis Americans, although you’re no better than us or anyone else. Alright, maybe you’re better than the Armenians. Här i Sverige har Noam Chomsky rönt en hel del uppmärksamhet och är mycket respekterad. Vad tycker du om honom? – I respect what little I know about him. It’s just depressing that most people who wrestle with grand ideas have such lackluster personalities. You get a lot further in this world

being a charismatic liar that a dull thruth-seeker. När, enligt ditt sätt att se det, övergår stark övertygelse och radikala åsikter i extremism? – What is this ”extremism” you talk about? I do not know this in my country, this, this “extremism”. I think that those in power like to draw a clear line between thought and action, ane they’re very disturbed by the idea of direct action, so maybe that’s where THEY would draw the line – when thoughts become action. Vad anser du om Howard Zinns bok Det amerikanska folkets historia? – Great, great, great book. We need something similar for the rest of the world, because, like I said, it’s no better or less oppressive than US history. Tror du att The Redneck Manifesto hade varit en ”annan” bok om den skrivits efter 11:e september-attentaten? – Sure. The book was written shortly after the Oklahoma City Bombing, when we’d swotched the focus of ”terrorism” (an oxymon like ”domestic violence”…sounds like ”tranquil mayhem”), but now the spotlight is back on the Ay-rabs again. Du har hittills gett ut ett album med countrylåtar. Vilka är dina ambitioner inom musiken? – None. Lyssnar du på musik enbart för nöjes skull, eller anser du att musik i allmänhet bör ha ett budskap för att vara riktigt bra eller engagerande? – Music, at its best, affects people at some primitive, precognitive level, so messages tend to get in the way. Har du nån insikt i “musikindustrin” och i så fall har du några åsikter om den? – I have no insight nor opinions on the industry per se, but I think that viewing it as some evil monster catering to sellouts is a sort of adolescent phase that occurs directly after

JIM GOAD

immersion in prepubescent bubbelgum fluff...both phases are the hallmarks of a juvenile mind, but at least the people who like Britney an N’Sync aren’t deluding themselves that they’re something loftier. Vad pumpar på din stereo idag (och igår...)? – A CD I’ve burned of songs which rip off the ”Bo Diddley beat”. For years I’ve listened to almost country exclusively, but like anything, you reach a saturation level. Lately it’s been a lot of old black rock’n’roll (Bo, Chuck Berry, Ike ‘n’ Tina, Little Richard, early James Brown, etc). I The redneck... finns ett briljant avsnitt om countrymusik där du bland annat skriver; ”country music is trauma music, with more booze, drugs and murder with all other pop formats combined… For all its alleged reactionary spirit, country’n’western lyrics address the indignities of working life far more than any other pop format...” Tycker du att dagens countrymusik har förlorat sin själ? – Country music today is overwhelmingly guilty. You have Garth Brooks doing antidomestic violence songs adn every new country video has at least one black “buddy” character in the background to assure that the artist isn’t racist. This, in my opinion, dilutes the music’s old-school hard-knuckled peckerwood ethos. No one would ask a black artist to bend that far

backwards to appease those who aren’t necessarily in their demographic. Hur skulle en perfekt värld se ut enligt Jim Goad? – A world where questions such as these don’t exist. Om “vanliga” människor inte känner för att engagera sig politiskt, vad kan de göra för att påverka? – Nothing. Even if they DO get involved in politics, still the answer is nothing. You can’t change millions of years of hardwired human behaviour. En av mina amerikanska vänner påpekade att ett av USAs största bekymmer idag är dubbelmoralen. Sant eller falskt? – Yeah, just this morning, everyone on the bus was complaining about ”double standard”. That’s really the most pressing problem facing us Americans and I’m glad you pointed it out. Gjorde fängelsevistelsen dig till en bättre människa? – Better and worse. But not the same. That would be impossible. Har det faktum att du slutat supa gjort dig till en bättre människa? – It has kept me alive, so I suppose the answer would be ”yes” if the premise is that I’m better alive than dead. Vilka är dina närmst förestående projekt? – I’m doing a lot of freelance magazine work

Man kan tycka naturligtvis vad man vill om Jim Goad. Man kan tycka att han är en uppblåst, självgod tölp som bara är ute efter att förolämpa och provocera, och att en del av hans åsikter skulle gå att sticka hål på lika snabbt som man kan säga ”white trash”, men saken är den att Jim Goad inte skulle bry sig ett skit. Han säger själv att han är ute efter Sanningen. Hur han definierar den säger han inte, men han har säkert ett genomtänkt svar på det också. Om Jim Goad är en sociopat, ett geni eller bara en man med alldeles för mycket tid att slå ihjäl, lämnar jag till er att bedöma. En sak är säker; han lämnar ingen oberörd.

jim goad på papper

...och på CD

The redneck manifesto (Touchstone) I första hand ett brinnande försvarstal för den vita amerikanska underklassen, s.k ”white trash”, men i förlängningen en genomtänkt analys om allt ifrån countrymusik, droger, våld, kvinnors roll i samhället och västerländsk kultur i stort. Lysande filosofiskt om än ibland onödigt hårt.

Big Red Goad; Truck-drivin psycho (Big Red Goad, 1996) 14 countrylåtar, varav 12 med trucker-tema. Det ska sägas att Jim Goad inte är någon sångare. Inte någon låtskrivare eller artist överhuvdudtaget för den delen. Mest kult för de som tycker Goad är en skön snubbe som kan tillåtas att göra såna här grejer, för att han själv tycker det är kul.

Shit magnet (One man’s miraculous ability to absorb the worlds’s guilt)

Let’s Fight Det bästa från den beryktade radioshowen Goad hade tilsammans med sin kompis Josh i Portland. Sjuttionio minuter av osmaklig, elak, obscen, pubertal, men samtidig extremt underhållnande lyssning.

(Touchstone) Snarare en exorcism än en självbiografi, som får Jan Myrdals dito att likna en söndagsskoledikt. Rolig, sorglig, elak och allt däremellan. Dessutom omöjlig att lägga ifrån sig. ANSWER ME! Det hann bara bli fyra nummer, men det räckte för att den amerikanska undergoundpressen aldrig mer skulle bli sig lik. Goad blev åtalad efter det sista numret, den s.k ”Rape-issue”, men frikändes. Den gången. Den som är sugen kan ju också prenumerera på ”EXOTIC!” ett magasin av, hrm, exotisk karaktär som Goad är redaktör för. Nåja…

98 | la musik

right now. My latest feature, for Hustler magazine, is an expose on sexually abusive nuns. From what I’ve studied, they go WAY further than priests, but since we still live in under a delusional cloud of female innocence, you never hear about these things. As far as book-length projects go My muscular ass is a compilation of humorous things I’ve written over the years, mostly dealing with sex. It’ll be published in the fall of 2003, along with a one-volume reprint of ANSWER ME! 1-4 and the publication of the Trucker Fags in Denial comic book. Till slut, vad ska du bli när du blir stor? – I think I’m gonna start being mean…

Jim Goad i Cyberrymden; www.jimgoad.com

Obligatoriskt!

01 02 03 04

01. CANNONBALL ADDERLEY Forever AMIGO MUSIK (FORCD001) 02. JEANETTE LINDSTRÖM Walk AMIGO MUSIK (AMCD895) 03. GLOBAL SOUL Putumayo (PUT206) 04. FOREVER Först ut i samlingsserien: MILES DAVIS, CHET BAKER, JOHN COLTRANE, BILL EVANS ELLA FITZGERALD, MODERN JAZZ QUARTET, THELONIOUS MONK SONNY ROLLINS, DUKE ELLINGTON & CANNONBALL ADDERLEY

www.bonnieramigo.se

Text: Anders Enquist Bild: Michael Lokner

Det är alltid svårt att etablera någonting nytt och tvätta bort massa fördomar

therese

artin Lundin på Tretiak, som idag jobbar med Therese i arbetet kring henne, sa det ganska bra: Jag tror inte folk än har fattat att det är Therese som har gjort Monkey. Det ligger en hel del i den kommentaren. Therese Granqvist har ju Drömhus i bagaget. Och en halvtaskig våldsfilm. För även om Drömhus var ett framgångsrikt koncept och en väg in i det Therese ville hålla på med, musik, så är den ryggsäcken kanske inte helt lätt att bära. Fördomar lever kvar länge i folks minne och det tar tid att tvätta bort dessa. – Vad de flesta vet om mig är att det var hon som gjorde Drömhus och var med i Slitz. Jo, jag har nog en liten våpstämpel som jag måste försöka få bort, säger hon lite resignerat när vi pratar om det här en dag i slutet av januari på Tretiaks kontor i Gamla Stan i Stockholm. Att Therese har en stämpel på sig efter tiden med Drömhus är alltså något hon är medveten om och hon säger att hennes första soloalbum Acapulco som släpptes i januari är ett sätt att försöka få bort den en gång för alltid, den här Drömhus stämpeln. Hur mycket bryr hon sig då, egentligen? – Både och. Jag känner inte att det är jobbigt och att jag måste överbevisa människor. Jag har aldrig varit sån. Jag har gjort saker som fallit mig in. Så har det varit med allting. De valen jag gjorde tidigare i mitt liv, gjorde jag för jag kände att det var kul - då. När jag frågar henne om hon tror att många människor inte ger henne och Acapulco chansen på grund av hennes förflutna, tittar hon på mig och funderar länge. – Kanske. Men jag har inte upplevt det så, jag har inte stött på eller märkt att det är någon som har dissat Acapulco på grund av det. – Det är alltid svårt att etablera någonting nytt och tvätta bort massa fördomar. Att börja på någon ny grej från något gammalt. Ungefär som att Robyn skulle börja göra rock. Hon blir tyst ett tag. Funderar lite till.

100 | la musik

– Jag har aldrig brytt mig om eller blivit påverkad av vad folk tycker och tänker om det jag gör. Jag har vikt ut mig för att jag kände för det. Ja, jag gjorde det. Jag spelade in den där filmen som var värsta våldsfilmen. Ja, jag gjorde det för att jag tyckte det var kul. Och det är samma sak med min musik, jag bli inte påverkade av vad folk förväntar sig att jag ska göra. Det här är bara från mitt hjärta, min själ. Therese har kanske haft tur som hittat till skivbolaget Tretiak och killarna bakom, Martin Lundin och Niklas Rune. Av dom får hon allt stöd hon behöver och Therese talar sig varm för killarna, som jobbar intimt och fokuserat enbart med henne och det lovande och hyllade bandet Moses. Vilket borgar för att hon inte blir övergiven och dumpad om det känns tungt eller inte går som på räls. Och kanske var det också tur att Therese Granqvist hade föräldrar som gillade att campa. För det var på en campingplats i Danmark hon blev till, om man nu kan uttrycka det så. Föddes gjorde hon dock i Barkeryd i Småland. – Vi bodde på landet. Det var småländsk grönska överallt, små röda hus och kor som betade på ängarna. Men jag minns inte så mycket från den tiden, berättar Therese. Den första låt Therese Granqvist lärde sig att sjunga minns hon dock. Det var Köppebevisan. Tre år gammal var hon och på Kanalgatan i Nässjö var det inte alla som uppskattade den lärdomen, att dagarna i ända få höra en treåring tjuta ”Fönt ja en körv så höppa jag i älva”. – Jag var världens gapigaste unge då och det var den första låt jag lärde mig. Jag kan väl säga att det var både en och annan granne på Kanalgatan i Nässjö som var ganska trötta på den sången.

Efter några år på landet hade alltså familjen flyttat in till stan, i det här fallet då Nässjö. De första stora idolerna i Therese liv var annars… Smurfarna. – De var mina rockstjärnor när jag var 3-4 år sådär. Då var det bara smurfarna för hela slanten. Efter Smurfarna kom Carola och Anna Book. Vidare var det Lilli och Sussie, Samantha Fox och Sabrina. Sen var det naturligtvis Madonna och Michael Jackson som gällde. Hemma spelade pappa mycket Beatles. Och det var mycket klassiskt hos mormor och morfar. Morfar spelade piano och Therese sjöng. – Så det spelades piano där dagarna i ända och jag sjöng till Cats och jag vet inte allt. I storasyrrans rum ljöd andra tongångar. Där var det Judas Priest, Scorpions, AC/DC och Kiss som gällde. Efter några år i Nässjö var en skilsmässa ett faktum i familjen och medan pappa bodde kvar i Nässjö flyttade mamma till Stockholm. Therese bodde dock kvar hos pappa. När hon var tretton år bestämde hon sig för att flytta till mamma och hennes nya man Göran. Vid det här laget hade musikintresset blivit så pass stort att mamma tyckte Therese skulle få de bästa möjligheterna och chanserna att utveckla sitt musikaliska intresse. Så Therese flyttade upp

till Stockholm och började på musikskola. – Jag var en liten smålandstjej som kom upp till stora staden och skulle börja i en ny skola, ny stad och nya föräldrar kändes det också som eftersom mamma och jag inte haft riktig kontakt under en tid. En stor omställning för en trettonåring. – Det var spännande såklart men det funkade bra och jag fick kompisar ganska snabbt. Och det var fantastiskt kul att få sjunga varje dag och träffa människor som var likasinnade. I Stockholm blev det mycket klassisk musik igen i och med skolan där Therese fick lära sig mycket om Mozart och Beethoven. – Vi hade olika teman i skolan, vi hade Mozart konsert och Beatles konsert om vartannat, mycket sådant. Det var skitkul. Efter musikskolan var Therese skoltrött och beslöt sig för att ta ett sabbatsår. Hon flyttade också hemifrån. – Då var jag en pubertal tonåring som bråkade med mamma hela tiden. Jag gick henne på nerverna. Therese flyttade till pojkvännen Timo som bodde i Orminge strax utanför Stockholm. Där blev hon lite av en låtsasmamma och fick känna sig vuxen eftersom pojkvännen hade en son. Förutom detta koreograferade Therese under den här tiden flera modevisningar och odlade det kreativa intresset som alltid fanns där någonstans. la musik

101

– Men först och främst ville jag bli vuxen och det tyckte jag att jag var när jag inte bodde hemma längre. Men samtidigt var hon inte riktigt lycklig. – Jag var trots allt bara sexton år och jag saknade mamma ganska mycket trots allt. Tiden hemma hos Timo förde dock med sig att en ny musikvärld öppnade sig. Hemma hos Timo introducerades Therese för första gången för band som Pink Floyd, David Bowie, Jimi Hendrix m fl som nästan var det enda han lyssnade på. – Jag är tacksam idag över att jag lärde mig tycka om det. För jag lyssnade inte på sådan musik själv innan, det var inte mitt naturliga val och jag visste ingenting om den. Jag var ju skeptisk i början men efter ett tag tyckte jag att det var fantastiskt bra. Men Therese funderade allt mer på det här med gymnasiet och utbildning och flyttade så småningom hem igen. Därmed tog också förhållandet slut. Men att börja på musikgymnasium lockade inte så hon bestämde sig för att söka in på Globen Hotell & Restaurang skola. Musik och sångintresset fanns kvar men det var annat som lockade mer. Under den här tiden upptäckte Therese housemusik på allvar eftersom hon börjat springa på Miller och Gilda´s, två klubbar i Stockolm. På Miller spelade två DJ´s, Chippe och Nicke. De producerade även egen musik. – Den var skitbra. Och de körde Daft Punk och massa annan bra house och dansmusik så det vara bara det som gällde då. Så Therese och kompisarna blev ”klubbtjejer som var ute minst två gånger i veckan”. Med skolan gick det sådär. Det var hela tiden andra intressen som var så mycket starkare än skolan. Therese säger att hon och skolan aldrig varit en särskilt bra kombination. Men hon fullföljde gymnasieutbildningen. – Jag hängde kvar och jag klarade godkänt men jag var ingen pärla. Hur Therese till slut kom in på artisteriet och sången på allvar har sin egentliga början på en karaokekväll på en Finlandskryssning som hon

102 | la musik

gjorde i slutet av gymnasietiden. Efter ett par öl bestämde hon sig för att ”nu ska jag sjunga”. Så hon gick upp och sjöng Cyndi Lauper´s True Colors. Kompisarna blev alla väldigt förvånade efter detta framträdande och undrade varför hon inte sagt att hon kunde sjunga. – Och på något sätt så växte jag väl lite efter det här. Det var kul att alla kompisar berömde mig så mycket och jag fick tillbaka självförtroendet att sjunga igen. Kompisarna var också de som pushade Therese mycket när de var ute någonstans. ”Min polare kan sjunga” se de så fort de träffade någon som sysslade med musik. Det ena ledde till det andra och så småningom hamnade Therese som bakgrundssångerska i bandet Soil. Det i sin tur resulterade i egna demoexperiment tillsammans med Jörgen Elofsson i dennes studio. – Vi skrev också låtar ihop som vi spelade in, som vi skulle gå upp till skivbolagen med, för Jörgen ville fixa ett skivbolagskontrakt till mig. Och jag sjöng på Jörgens låtar som han skrev på då. Men samtidigt kastade jag ut lite trådar här och var vilket ledde till att jag kom i kontakt med Dr Alban som ville att jag skulle köra på hans skiva. R Kay som var distributionsbolag för Dr Records fick därigenom nys på Therese och föreslog att hon skulle göra Drömhus, ett projekt de hade på gång. Men Jörgen tyckte Therese skulle vänta lite. – När jag höll på med Jörgens saker sa han ”vänta lite Tessan, ha lite tålamod nu för det är på gång”. Therese bestämde sig dock för att köra Drömhus-grejen. För nu hade hon bestämt sig, nu skulle hon bli sångerska på allvar. Nu hade hon inte tid att vänta på någonting. – Jag visste inte om Jörgen verkligen skulle få klart med ett skivkontrakt och Drömhus var liksom ”nu får du skivkontrakt och det ena med det andra, bla, bla, bla”. Men jag kände väl kanske någonstans att jag hade velat vara kvar hos Jörgen. Hon ångrar dock ingenting av det som sedan hände och att det blev

THERESE

”

...jag tror att man aldrig får glömma bort var man kommer ifrån. Den ärligheten mot sig måste man alltid ha med sig. Det är otroligt

själv viktigt att inte försöka vara någonting annat än det man är, eller vara mer än vad man är

Drömhus var ju inte fy skam. Debutalbumet Drömmar sålde dubbel platina i Norden och hade en hit i singeln Du och Jag. När nya albumet Längtan släpptes i augusti hade Therese dessutom hunnit med att få en andra placering i Melodifestivalen med Stjärna på himmelen. Singeln sålde guld och fick en andra placering på Tracks. Men Therese säger att det hon saknade var att få göra någonting som kändes mer meningsfullt för henne, att få vara med själv på ett annat sätt. – I Drömhus var det mer att bara tugga i sig allt. Allting gick också väldigt snabbt. Som att debutalbumet gjordes klart på två månader och att nästan allt material var levererat och klart. Det var bara att gå in i studion och lägga på sången. Sen kom melodifestivalen och därefter kom nästa platta. Samtidigt säger Therese att det naturligtvis var kul att få stå på scen, att få dansa, köpa kläder, tjäna pengar och vara på turné. Men det räckte inte. Therese bestämde sig för att hon skulle spela på film också. – Det var en våldsfilm. Bara våld helt enkelt, men det var kul att pröva på, skrattar hon och säger att det inte låg någon större tankeverksamhet i filminhoppet från hennes sida. – Allting flöt på väldigt snabbt i mitt liv plus att jag var så otroligt ung. Jag stannade inte upp och kände efter, jag körde bara på. Var det mycket att du sa ja till saker och ting som du sen efteråt kanske tänkte att ”det här skulle jag nog kanske inte ha gjort”? – Ja, sen hade jag ju inte så många människor runtomkring mig som såg till mitt bästa. Jag blev ganska utlämnad där ett tag. Jag blev trött. Jag behövde en paus. Så efter två album med Drömhus och en film sa Therese en dag att ”det blir inget mer Drömhus”. Hon tog en lång paus ifrån allt. – Då började jag att rå om mig själv, se om mig själv och försöka bli en hel människa igen. Tanken på en soloplatta hade också börjat gro. Men det var inte förrän Therese pusslades ihop med Klas Baggström som arbetet med Acapulco på allvar tog fart. Martin och Niklas säger att det slog gnistor mellan dig och Klas när ni träffade varandra första gången. – Ja, verkligen. Det känns som han är min tvillingsjäl. Jag har aldrig träffat en tvillingsjäl på det sättet förut. Jättekonstigt. Vi är jättelika i tankesättet. Vi förstår varandra på ett sätt som är helt exceptionellt. Jag har aldrig upplevt ett sådant samförstånd med någon. Tillsammans lät de albumet växa fram i studion. Och det är ett album långt borta från Drömhouse-soundet. Acapulco bjuder på ett ganska brett musikaliskt omfång där man kan spåra influenser från namn som maskinmodern Madonna, Morcheeba, Fat Boy Slim, Moloko, Neptunes och Timbaland. Dansinfluenserna är påtagliga. Som den skönt housesvängande och omedelbara Monkey och den discofierade och 80-tals luftiga I Need Somebody som Therese har skrivit tillsammans med de amerikanska låtskrivarna Sabelle Breer & Curt Frasca (Avril Lavigne bland andra). Du har jobbat med en del intressanta klubbkillar som Stonebridge och Håkan Lidbo på albumet. – Det var kul. Klas introducerade mig för hela det där gänget. De lyssnade på materialet och tyckte det var jättebra. Håkan och Stonebridge gjorde remixar på Monkey som vi snabbt släppte på tolvor. Vi tryckte upp

250 stycken tolvor och skickade ut på ”white label” bara för att kolla och känna lite vibbar. De var positiva, Monkey hamnade bl a högt upp på klubbspellistor i USA. Men även om Monkey och I Need Somebody är två omedelbara danslåtar så är Acapulco ett album som förmodligen kräver en del inkörningstid av lyssnaren. För Acapulco är ingen renodlad dans eller hitplatta. Här finns även en del ganska lågmälda stycken med ambienta elektroniska inslag och ballader i nutida Madonna-land. Liksom att det i några fall eldas på mer med gitarrer till att likna klubbifierad rock. Å andra sidan kan det också betyda att det är en platta med ”långt liv”. Speciellt lätt har Therese inte gjort för sig kan det tyckas. – Det var väl lite otippat slutresultatet och sett på så vis gör jag väl det lite svårt för mig. Men det gör jag medvetet just för att jag vill göra exakt det jag vill. Jag ville inte bara ha med danslåtar på min platta. Jag ville att det skulle komma någonting mer nertempo. Något annat som också kan förvåna en del är Therese´s sång som på vissa låtar ger plats för lite mer känslosamma uttryck och som får denna artikels textförfattare att fundera på om det här med underskattad röst. Låtar som t ex Without Pleasure framkallar känslan av att det skulle vara intressant att höra henne i ett mer avskalat komp. Therese unplugged? – Det skulle jag absolut vilja göra, sånt tycker jag är otroligt kul, och just live. Rösten kommer ju mer till sin rätt med den musiken än vad den annars gör. Hon berättar att låtskapandet oftast sett ut på det viset att Klas spelat upp en grund, ett groove eller beat. Sedan har Therese jobbat vidare med att bygga melodi och text. Ibland ensam, ibland tillsammans med Klas. Och i några fall med andra låtskrivare som bl a då redan nämnda Breer & Frasca och Thomas Tjärnkvist, George Nakas och Magnus Johansson. När jag frågar Therese i vilken eller vilka av låtarna på Acapulco hon mest känner att ”det här är jag, här har ni mig” svarar hon utan att tveka Domino. En dansant skön låt med two-step känsla. Nästa singel från albumet är Me And My Cowboy (som ni när ni läser det här redan släppts). Också det en dansant akt om något mer käckt formad. – Vi känner att det kanske det blir för knäppt, att folk hajar ännu mindre om jag kommer med en lugn låt nu. Nu kör vi dansgrejen vidare på singel och jag har inget emot det, säger hon bestämt och självklart. Lika bestämt och självklart har dock inte allting varit på resan med att färdigställa Acapulco. Therese berättar att det fanns stunder under arbetet med Acapulco där hon tvivlade på sig själv och kände att ”fan, jag kan ju ingenting, jag kan inte sjunga, jag sjunger falskt”. Tvivel på låtmaterialet infann sig också under mindre självklara stunder. – Ja fan, usch. Ibland sa både jag och Klas ”nu slänger vi den här skiten åt helvete, fan vad det här är dåligt, vad håller vi på med”. Ibland ville man bara kräkas, både på sig själv och låtarna. Det finns en hel del fasansfulla överblivna grejer som bara ligger. Det tolv låtarna som finns på Acapulco valdes ut av totalt tjugofem stycken och som albumet lät från början hann vända både fyra och fem gånger innan allt var klart. Slutresultatet blev en helt annan skiva än vad som det i början verkade bli, säger Therese. – Det blev ”aha, är det så här det kommer att låta” flera gånger, det var lustigt. Men det är en del av arbetet, det blir ju så speciellt när man håller på länge med en grej.

la musik

103

NAMN: THERESE GRANKVIST FÖDD: 2 MAJ, 1977 BOR: LÄGENHET PÅ SÖDERMALM. FAMILJ: MOR, FAR, STYVFAR, STYVMOR, 2 BRÖDER OCH 2 SYSTRAR. SKIVA THERESE GÄRNA ÅTERKOMMER TILL: PINK FLOYD - Dark side of the moon

Att arbeta i studion är dock något hon älskar och efter arbetet med Acapulco fick Therese en sådan stark depressionsångest att folk omkring rådde henne att bilda ett förlag så hon kunde börja skriva låtar åt andra. – Det är så kul där i studion, alla håller på med sin grej där, det är nån som håller på med jazzgrejer här och nån som håller på med housedängan där. Och så hjälper man varandra lite här och var. Vi pratade om tvivel. Hur pass trendkänslig är man som artist? – Jag är medveten om att musik är en färskvara i många fall men samtidigt är jag inte sådär att ”jag vill att min skiva ska vara trendig”. Jag vill att musiken ska kännas fräsch men den behöver inte vara trendig eller rätt i tiden. Hellre tidlös då. Har du lyssnat på någon annan musik för att inspireras under arbetet med albumet? – Jag lyssnade rätt mycket på Lil’Kim och mycket annan hiphop, konstigt nog. Sedan var det mycket Zero 7 och Playgroup. Morcheeba hade jag här inne någonstans men Morcheeba och Moloko lyssnar jag ju alltid på. Annars tycker hon att hon har sitt eget sound på Acapulco. Att allt varit så nytt för henne och därför har det varit lätt att hålla sinnet fritt och inte snegla för mycket på annat. Känner du nu med Acapulco att du bemöts med mer respekt? – Jag tror att jag blir mer musikaliskt respekterad med Acapulco än med Drömhus. Men jag har nog aldrig känt mig orespekterad på det sättet. Jag har fått den respekten jag har gjort mig förtjänt av och ibland har jag inte gjort mig förtjänt av någon respekt alls. Det handlar ju om hur man är som person, hur man är som människa, mycket i möten med andra människor. Sen kan jag ju aldrig veta vad folk säger här och där när inte jag hör. Det är när man möter en människa man känner om den människan respekterar en eller inte. Tycker du att du möter den respekt du förtjänar i recensionerna om dig, i det du läser som handlar om dig? – Jag försöker nog läsa så lite som möjligt av det som skrivs om mig.

104 | la musik

Samtidigt är man ju nyfiken på vad som skrivs så klart. Men jag försöker hålla mig relativt fri i sinnet. Det är inte bra för sinnesfriden att läsa sådant som inte är så positivt om sig själv. Oavsett det är sant eller inte, oavsett man håller med eller ej. – Men jag tror att man aldrig får glömma bort var man kommer ifrån. Den ärligheten mot sig själv måste man alltid ha med sig. Det är otroligt viktigt att inte försöka vara någonting annat än det man är, eller vara mer än vad man är, det har jag lärt mig. Då sätter man sig själv i en dålig sits. Folk börjar ifrågasätta en på ett annat sätt då. Vad tycker du är den största missuppfattningen som råder om dig själv? – Ingen aning faktiskt. Jag vet inte ens vad folk har för uppfattning om mig idag. Jag har aldrig läst en intervju där det står ”Therese är si och så”. Jag tror folk har fått en ganska fair bild av mig. Känns det som i alla fall. Hur viktigt är det då att dina nära och kära, de som betyder mest för dig, tar del av det du gör? – Det är viktigt. För jag vet att de är ärliga och jag vet att jag verkligen får en ärlig bedömning därifrån. Det är likadant när jag uppträder. Då brukar jag be dom att sätta recensioner på mig. Och det brukar alltid bli fyror eller femmor så klart, säger hon och skrattar. Vilket är roligast - skriva och spela in låtar eller att turnera? – Det går inte att välja, det är roligt på olika sätt. Det är kul att göra promotion, jag tycker det oftast är fantastiskt givande med intervjuer, vilket jag inte tyckte förut. Likaså turnerandet som jag tycker är fantastiskt kul men som jag inte heller tyckte var så kul till slut förut. Therese säger att hon fått tillbaka arbetsglädjen som varit borta under lång tid och därför känns det mesta bra idag. Efter resan med Drömhus kände hon sig sargad känslomässigt och att hon stannade upp och tog en paus fick henne att se klart vad som inte fungerade i hennes liv. När arbetet med Acapulco sedan inleddes blev det inte bara det första

soloprojektet utan också en slags terapi. – Mitt liv vände från att ha varit stökigt, onyanserat, jobbigt, dåligt förhållande, dålig självinsikt, på något sätt dålig koll helt enkelt. När jag stannade upp upptäckte jag det här och därifrån jobbade jag. – Det var att smälta allting som hade skett under två års tid när allting var väldigt hektiskt. Så den här skivan betyder så enormt mycket på många sätt. Hon säger att hon inte är rädd att det ska bli samma hektiska resa igen som det blev med Drömhus. Att hon faktiskt inte oroar sig alltför mycket över det här med krav från skivbolaget om storstilad skivförsäljning. – Nej fan, det här är ju bara början på massor. Alla inblandade ser det här som ett långsiktigt projekt, ett långsiktigt samarbete. Men man vet aldrig vad livet har att erbjuda. Som det känns nu vill jag göra musik och jag har idag väldigt svårt att se nåt annat. Det är en sån otroligt stor del av mitt liv. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Sen om jag kommer att stå på scen när jag är fyrtio år vet jag ju inte. – Men just nu jag är bara jätteglad och hedrad över att alla tror på mig, att de tror på mig som artist, låtskrivare, musikskapare och människa.

Discografi: ALBUM Acapulco - 2003 Längtan (Drömhus) - 1999 Drömmar (Drömhus) - 1998 Singlar I Need Somebody - 2002 Monkey – 2002 Stjärna på himmelen (Drömhus) - 1999 I mina drömmar (Drömhus) - 1998 Vill ha dig (Drömhus) - 1999 Du och Jag (Drömhus) - 1997

la musik

105

CHEAP TRICK

i en mer rättvis värld skulle cheap trick tillhöra de stora Text: Anders Lundquist

e har många av de ingredienser som brukar leda till självklar succé. Eller vad sägs om starka låtar, en fantastisk sångare och en kul, visuell image? Cheap Trick är omtyckta av andra band för sin lättsamma och livsbejakande attityd. De sprider samma trivsel på en rökig bar som på Royal Albert Hall i London (där de spelar ungefär samtidigt som denna tidning publiceras). Cheap Trick har aldrig fått storhetsvansinne och gjort konceptalbum eller hakat på trender som disco eller synt, utan behållit sin stil i vått och torrt. De tillhör den ovanliga kategori band som alltid i första hand strävat efter att framkalla ett leende på lyssnarens läppar, samtidigt som de inte drar sig för att rocka hårt vid behov. Men när jag gick omkring på en mässa iklädd en t-shirt med Cheap Trick-loggan härförleden undrade nio av tio om det var namnet på mitt eget band. Nu ska man inte överdriva bandets motgångar. Visst har de några välförtjänta platinaskivor där hemma. Och de har haft sin USA-etta på Billboards singellista (balladen The Flame). I stort sett förblir de dock ett kultband. Kanske är deras mix av popmelodier, snygga harmonier och power-ackord inte nog tydlig för genomsnittspubliken. Ett band som inte drar sig för att förena stenhård rock och söt pop kanske upplevs som otydligt i dagens polariserade och revirpräglade musikklimat. Dessutom är sångaren Robin Zander något av en vokal kameleont. Han kan lekande lätt växla mellan John Lennon, Paul McCartney, Rod Stewart, Jeff Lynne, Roy Wood, Mick Jagger och Liam Gallagher. Något som gett honom smeknamnet “man of a thousand voices”. Zanders bredd är en tillgång men kan nog också vara ett problem. Det krävs att man hört ett par plattor för att fatta att både han och Cheap Trick faktiskt har en egen stil, ett eget sound. Dessutom har bandets gullighet ofta varit förpackad i självdistans, något som knappast gått hem hos den notoriskt ickeironiska amerikanska rockpubliken. Ser man en tår i trumslagaren Bun E. Carlos öga i en romantisk video kan man lugnt räkna med att det snart visar sig att tåren beror på att han står och hackar lök. Kan man låta bli att älska ett sådant band? MEN LÅT OSS BÖRJA FRÅN början. I Rockford, Illinois bildar Rick

Nielsen och Tom Petersson det progressiva popbandet Fuse. Nielsen spelar keyboards och Petersson bas. Gruppen släpper ett album på Epic 1969 och jorden snurrar på utan att ta någon notis. Nielsen byter instrument till gitarr, de bildar det rockigare bandet Sick Man Of Europe och flyttar till

Philadelphia. De har en själsfrände i Todd Rundgren, vars tidigare band The Nazz haft ungefär samma influenser som våra hjältar. Det vill säga engelska band som The Who, The Move, The Yardbirds och framför allt The Beatles. ”Vi försökte värva Nazz gamla sångare till vårt band, men Todd sa ”honom vill ni inte ha”. Det visade sig att han hade rätt”, minns Nielsen. De hittar i alla fall en sättning och åker på en katastrofal Europaturné. Bandet splittras och Nielsen och Petersson flyttar tillbaka till Rockford för att slicka såren. Man finner den snärtige trumslagaren Bun E. Carlos, som med sin torra look närmast påminner om en gammaldags kamrer. I samma veva tar de namnet Cheap Trick. Sångaren Randy “Xeno” Hogan får sparken ett år senare och efter mycket letande finner de folksångaren Robin Zander. Denne är ett populärt namn bland norra USA: s och Kanadas coffee shops. Cheap Trick är så säkra på att Zander är rätt man för bandet att de är beredda att vänta ett helt år på att denne ska beta av alla åtaganden som trubadur. När vi hittade Robin Zander kände jag att turen hade vänt” minns Rick Nielsen. ”Det var inget snack. Det är med stolthet jag fortfarande kan konstatera att jag spelar med min absoluta favoritsångare. 1975 uppstår så den klassiska sättning av Cheap Trick som (med undantag för sex år på 80-talet då Petersson gjorde annat) bestått till i dag. Zander, som sjöng i kör redan i skolåren, blev inte intresserad av rock förrän 196364 då han, som många andra amerikaner, drabbades av ”The English Invasion” med band som The Beatles, Rolling Stones The Who. Innan dess hade han spelat saxofon men nu var det sång och gitarr som gällde. ”Jag har massor av favoritsångare”, berättar Zander, ”men något som jag upptäckt är att de sällan är enbart vokalister, utan snarare låtskrivare som sjunger. Till exempel John Lennon, J D Souther, Bob Dylan, Elvis Presley är i och för sig ett undantag, han var en fantastisk sångare men skrev inte mycket själv. Sedan har jag en svaghet för sångare som är del av en bandorganism, som Mick Jagger och Robert Plant.” Och det är definitivt dit man får räkna Zander, som är en typisk team player och inte tar större plats än de andra på scenen. Cheap Trick turnerar stenhårt från dag ett och gör redan 1975 (två år innan debutalbumet släpps) ungefär 200 spelningar, något som man fortsatt med sedan dess. På vägarna finner kvartetten många vänner, främst andra band som startat ungefär samtidigt och jobbar lika hårt. Däribland Kiss, AC/DC och Tom Petty & The Heartbreakers (Petty och Mike Campbell medverkar senare på Robin Zanders hittills enda soloplatta).

la musik

107

CHEAP TRICK

– Vi tog alla spelningar vi kunde få. Jag minns exempelvis en spelning på The Royal Oak Theater i Michigan, där vi och Petty var förband till The Runaways, om du minns dem, ler Robin Zander. Vi gjorde tre världsturnéer med AC/DC: 1976, 1977 och 1978. Sedan slog de igenom stort med Highway To Hell och strax därefter dog Bon Scott och vissa trodde sagan var över. Hur var det att turnera med Kiss? – Vi kom bra överens, säger Zander. Framför allt med Gene Simmons, som är en underbar snubbe. Han är en pang-på, no-bullshit-person. Jag tror dessutom att han är bra för branschen, han har hjälpt många band genom att bekosta deras tidiga demoinspelningar, det mest berömda exemplet är väl Van Halen. Gene har alltid tusen bollar i luften och är själv ett genuint fan av många band. Jag har själv försökt hjälpa fram lokala förmågor från Chicago och Rockford, men jag är inte så intresserad av att personligen producera demos. När vi inte turnerar vill jag helst vara med min familj. Ibland tar jag med dem, säger Zander. Cheap Trick turnerar på 70-talet också med Fleetwood Mac när Stevie Nicks och Lindsey Buckingham är nya medlemmar i bandet och de just ska in i studion för att göra multimiljonsäljaren Rumours. Även Mick Fleetwood blir en vän för livet och medverkar även han på Zanders skiva nästan 20 år senare. 1976 skriver Cheap Trick kontrakt med Epic. Tidigt 1977 släpps debutalbumet med samma namn som bandet. De har redan material för att fylla tre album och debuten är både stark och varierad. Här finns allt som sedan dess varit bandets kännetecken. Flera av låtarna (till exempel Taxman Mr Thief, Mandocello och Hot Love) ska 27 år senare fortfarande visa sig vara livefavoriter. Bandets image, med två snyggingar (Zander och Petersson) och två galna töntar (Carlos och Nielsen) är också på plats. Svenska idoltidningen Poster, som lyckats bra med att lansera Kiss image i Sverige försöker göra samma sak med Cheap Trick. – De lyckas med mig, Anders Eliasson (Lambretta), Mappe (Candlemass, Crank STH), Pelle Almgren och några till. Favoritmedlemmen blir förstås galningen Rick Nielsen. Det fina med att folk ser mig som en galenpanna är att jag kan göra i princip vad som helst utan att någon höjer på ögonbrynet, berättar Nielsen belåtet inför bandets hemliga spelning på Café Opera 1990. Något som han också efterlever live, i synnerhet med sina femhalsade gitarrer, ständigt på språng med en ful keps på sitt huvud och fånig grimas till övers för alla. Nielsen är en briljant låtskrivare men om bandet har någon svag länk är det dock hans gitarrspel. Ofta satsar han mer på det visuella än att spela ordentligt och solon som på skiva varit snygga slarvas ofta igenom live. Trots sin lättsamma image buntas Cheap Trick i början ihop med den begynnande new wave-rörelsen, men rör sig lekande mellan musikstilarna. Än idag är det lika sannolikt att hitta dem på en emocore- eller alternative rock-festival som bland “classic rock”-namn som Foreigner. Det är rätt talande att den omistliga sajten All Music Guide anger samtliga nedanstående genrer som typiska för Cheap Trick: power pop, new wave,

”

pop-rock, hårdrock, arenarock och albumrock. – Jag tycker att vi har en egen stil, säger Nielsen, men om du beskriver oss som en blandning av The Beatles melodier och kraften hos The Who kan jag inte protestera. Det var faktiskt vad vi pratade om att förena när vi bildade bandet. Möjligen med lite mer av den humoristiska sidan som exempelvis The Move hade. The Beatles hade ju också humor, men de togs ändå ofta på stort allvar. I SLUTET AV 70-TALET BLIR Cheap Trick oväntat superstjärnor i Japan

och spelar där in At Budokan, som initialt bara ges ut på den japanska marknaden. Liveversionen av I Want You To Want Me blir dock en radiohit i USA och plattan hinner importeras till hemlandet i enorma mängder från Japan innan Epic ger klartecken för en amerikansk utgivning. När de till sist gör det, når albumet fjärde plats på den amerikanska Billboardlistan. Utan parallellimporten hade den sannolikt hamnat ännu högre. Hur högt får vi aldrig veta. Uppföljaren Dream Police når i alla fall sjätte plats och Cheap Trick tillhör de stora. De får snart erbjudanden därefter. 1979 blir man av Cameron Crowe (mannen som i slutet av 90-talet skriver och regisserar den självbiografiska Almost Famous) erbjudna att ha med fyra låtar på soundtracket till filmen Over The Edge. Sedan dess har Cheap Trick medverkat på ett tiotal soundtracks, bland annat Top Gun och Roadie. På soundtracket till Tequila Sunrise sjunger Zander en duett med Ann Wilson från Heart. – Cameron Crowe var ett fan, men jag vet inte om filmbranschpersoner nödvändigtvis älskar vår musik. Vi finns väl helt enkelt med på filmindustrins lista över band som levererar snabbt och är lätta att ha att göra med, säger Zander enkelt. Bandet har framfört ledmotivet till en japansk TV-serie och med det legat etta i Japan. På senare år har Cheap Trick uppmärksammats för att de framför ledmotivet till en skön amerikansk sitcom vid namn That 70´s Show (i Sverige på TV4). Låten är en omarbetad cover på In the Street av powerpop-pionjärerna Big Star. Cheap Trick har på producenternas begäran också bakat in “we´re all alright”-slutet från sin egen hit Surrender. Det allra första avsnittet i That 70´s Show handlar för övrigt om hur huvudpersonerna försöker få biljetter till en konsert med Todd Rundgren. Det verkar onekligen som om personerna bakom serien är fans av powerpop. 1980 spelar Nielsen och Carlos på sessions för John Lennons comebackalbum Double Fantasy. – När vi träffade Lennon sa jag att det var synd att han inte ville producera vårt debutalbum, minns Nielsen. Lennon sa ”Va, det känner jag inte till!” Jag förklarade att hans management meddelat att han inte var intresserad. Lennon försäkrade att han gärna hade gjort det. Senare samma år blev han skjuten. MEN KOPPLINGEN TILL THE BEATLES kvarstår då 1980 års Cheap

Trickalbum All Shook Up produceras av ingen mindre än Beatles husproducent George Martin (som inte ens producerade något av Lennons egna soloalbum). Albumet blir dock början till en kommersiell och artistisk

När vi träffade Lennon sa jag att det var synd att han inte ville producera vårt debutalbum, minns Nielsen. Lennon sa ”Va, det känner jag inte till!” Jag förklarade att hans management meddelat att han inte var intresserad. Lennon

försäkrade att han gärna hade gjort det. Senare samma år blev han skjuten. 108 | la musik

WERMELIN

CHEAP TRICK

”

Om vi påverkat nyare band tror jag ärligt talat det är mer för vår energi och positiva attityd, än genom vår musik. Men visst kanske man kan höra en gnutta Cheap Trick hos band som Jellyﬁsh om man vill nedgång för bandet. Det börjar med ett avhopp. Tom Pettersson tycker inte det är roligt längre och lämnar bandet som han varit med om att grunda för att bilda ett band med sin fru. – Vi gjorde albumet One On One som trio, minns Zander. Nye basisten Jon Brandt kom med i tid till att spela på en låt. Men i stort sett är han bara med på omslaget. Men varken Brandt (eller dennes ersättare Pete Comita) känns hundraprocentiga. 1983 års Next Position Please produceras av Todd Rundgren. Ett klockrent val, men skivbolaget tycker inte plattan är kommersiell nog. De vägrar till och med att ge ut den om inte bandet gör en cover på The Motors gamla Dancing The Night Away och släpper den som förstasingel! – Helt otroligt, säger Zander. Vi sitter på givna singlar som I Can´t Take It och Heaven´s Falling, som Todd skrivit till oss specifikt för detta album och bolaget tvingar oss att spela in en låt som vi inte ens gillar! Det lustiga är att vi själva aldrig riktigt varit nöjd med någon producent utom Todd. Det har alltid varit “next producer, please”, skrattar Zander. Detta trots att bandet jobbat med stora namn som George Martin, Ted Templeman, Jack Douglas, Tom Werman, Richie Zito, etcetera. Under 80talet tvingar bolaget Cheap Trick att jobba med externa låtskrivare, trots att man i Nielsen har en förnämlig låtsnickrare och Zander är nog så bra när han sätter den sidan till (exempelvis med I Can’t Take It, som han är ensam upphovsman till). – Jag tycker att Rick har en egen stämpel på det han skriver. Även om ett annat band spelar in en av hans låtar hör man vem det är som har gjort den, säger Zander. 1988 nås bandet av glädjebeskedet att Pettersson vill komma tillbaka. Den perfekta bandkemin är återställd och man firar det lämpligt nog med sin första (och hittills enda) USA-etta: The Flame. – Eftersom det är en romantisk powerballad är det många av våra gamla fans som har svårt för den, erkänner Nielsen. Och visst skulle jag kunna störas av att jag inte skrivit den. Och visst är den lite corny. Men hur skulle vi kunna ogilla en låt som blev etta i USA? – Den är faktiskt bättre live än på skiva, kommenterar Zander i sin tur lite defensivt. Efter ojämna Busted byter man skivbolag till Warner, som de dock väljer att lämna efter bara ett album, eftersom bolaget byter ledning och den som kontrakterat bandet bossen Lenny Waronker själv lämnar bolaget. – Om vi har lärt oss något under de här åren så är det vikten av att ha någon på skivbolaget som slåss för en och tror på en, säger Nielsen. Cheap Trick är dock ett band som inte låter sig bekomma av om de har skivkontrakt eller ett nytt album att marknadsföra. De fortsätter att turnera hårt. Och trägen vinner. Vindarna vänder. Nya band börjar nämna dem som en influens. Till skillnad från de flesta band som varit i närheten av en powerballad får de också grungebanden respekt. Både Billy Corgan i The Smashing Pumpkins och Dave Grohl i Nirvana är stora fans. Året är 1996 och det börjar lukta Cheap Trick-revival. Sony Music släpper den mäktiga 4-CD-boxen Sex, America, Cheap Trick, som är en lysande sammanfattning av bandet, deras musik och humor. Bandet skriver på för det unga, hungriga skivbolaget Red Ant och spelar in ett album som de är mycket stolta över. 1997 släpps skivan, som liksom debuten heter Cheap Trick och har ett liknande, svartvitt omslag med deras coola,

110 | la musik

småpunkiga skivmaskinslogga i förgrunden. Allt liksom för att markera en pånyttfödelse. Men det här är inte ett band som haft speciellt mycket tur när det verkligen gällt. Sju veckor efter albumets utgivning, precis när bandet förbereder en världsturné (ett svenskt datum hinner utlysas) går Red Ant i graven. Cheap Trick tröttnar på att förlita sig på skivbolag och bildar sitt eget Cheap Trick Unlimited. Ett skönt bolag som också bland annat ger ut CD med replokalssessions som Bun E. Carlos spelat in men också officiella utgåvor. Livekonserter har förevigats på CD och DVD. Häftigast är bandets 25-årsjubliéum, filmat i hemstaden och utgiven på DVD och CD under namnet Silver. En maratonspelning där bandet tillsammans med söner, döttrar, ex-basister och celebritetsfans som Billy Corgan spelar minst en låt från varje album de gjort. Våren 2002 ser jag bandet live i London på en universitetsspelning. De rockar som om de vore tonåringar, struntar i alla ballader och presenterar flera nya starka, låtar. Robin Zander är som vanligt ganska tillbakadragen mellan låtarna men Tom Petersson mullrar på med sin egenhändigt uppfunna 12-strängade bas (som ibland får resa med egen flygbiljett eftersom han är för rädd om den för att skicka den som bagage). Han förblir bandets sexsymbol och alla i publiken får veta vilket hotell han bor på. Rick Nielsen är glad och galen (”ni kan försöka klappa med i nästa låt. För er information går den i 4/4”) och har en prislapp dinglande från sitt getskägg. Zander är som vanligt mer reserverad mellan låtarna men så fort en låt börjar vaknar han till liv och visar hela sitt register som sångare (rösten är förvånansvärt intakt trots att han enligt egen utsago började röka innan han började sjunga). Bun E. Carlos är coolare än cool och publikens favorit. Den enda besvikelsen är att han saknar sitt trademark, en otänd cigarrett nonchalant dinglande från mungipan. Vad har då Cheap Trick betytt? Kan Robin höra influenser från dem i yngre band? – Det är svårt att göra det själv, jag tror man är för nära sin egen musik för att höra sådant. Men det finns många som liksom vi var inspirerade av The British Invasion och glamrock. Om vi påverkat nyare band tror jag ärligt talat det är mer för vår energi och positiva attityd, än genom vår musik. Men visst kanske man kan höra en gnutta Cheap Trick hos band som Jellyfish om man vill, säger Zander. Har ni fått den respekt ni förtjänar? – Ja, från andra band, branschfolk och våra fans. Många av våra kollegor gillar oss och ser oss som ett kvalitetsband, ett arbetande band. Många utomstående har en föreställning om oss som ett imageband som förmodligen får dålig kritik men säljer mycket, när det i själva verket är tvärtom! Även musikjournalister respekterar Cheap Trick och de förblir trots sina synder mer förknippade med powerpop och new wave än AOR. Men Zander vore dum om han var helt belåten med att sjunga i ett stort kultband. – Jag kan inte sticka under stol med att jag tycker att vi borde ha sålt mycket mer skivor. Samtidigt är jag nöjd med mitt liv. Det var kul att vara popstjärna och ha skrikande fans i Japan. Men vi älskar ofattbart nog fortfarande att spela och det som gett mig störst tillfredställelse att ha varit med om att göra låtar som faktiskt visat sig hålla! Räkna med en sak. När Cheap Trick firar 30-årsjubileum så kommer jag att vara där, om jag så ska behöva åka till en håla vid namn Rockford, Illinois och agera strängbytare till Tom Peterssons bas.

CHEAP TRICK

cheap trick now and then Cheap Trick (Epic/Legacy/Sony Music 1977) Lysande, varierad debut som håller lika bra i dag som när den kom. Innehåller bland annat Taxman Mr Thief, Mandocello och Elo Kiddies. Finns remastrad med bonusspår.

In Color (Epic/Legacy/Sony Music 1977) Fina popmelodier och några rejäla rockrökare, tyvärr i ganska tunn produktion. Innehåller bland annat Clock Strikes Ten, I Want You To Want Me och Drowned. Finns remastrad med bonusspår.

Heaven Tonight (Epic/Legacy 1978) Lika bra låtar som på föregångaren, nu med bättre sound. Lite som nya vågen-ELO. Innehåller bland annat On Top Of The World, en cover på California Man (The Move) och klassikern Surrender. Finns remastrad med bonusspår.

At Budokan (live) (Epic/Legacy 1979) Liksom Kiss slog Cheap Trick igenom med sin liveplatta (även om man var tvungna att lägga om basen i efterhand). Rymmer överlag eldiga, stökiga versioner av låtar från de tre första albumen samt ett par covers. Finns remastrad.

Dream Police (Epic 1979) Bandets bästa studioalbum. Cheap Trick har fått sitt genombrott och andas självförtroende. Stråkarna är väl använda och ger dramatik åt arrangemangen. Bland höjdpunkterna märks titelspåret, hitsingeln Voices och blytunga Gonna Raise Hell.

All Shook Up (Epic 1980) Ojämnt låtmaterial, men fin produktion av George Martin. Starkast är Lennon-doftande balladen The World´s Greatest Lover. I sticket låter Robin Zanders exakt som Liam Gallagher.

One On One (Epic 1982) Bandet har just förlorat sin originalbasist och försöker kompensera osäkerheten med gapighet vilket funkar sådär. Undantag är den otroligt upplyftande Australien-ettan If You Want My Love, med stick kärleksfullt lånat/snott från While My Guitar Gently Weeps.

Next Position Please (Epic 1983) Skön Todd Rundgren-produktion och en platta som tar vara på Robin Zanders kvaliteter som sångare och låtskrivare (I Can’t Take It). Andra höjdare inkluderar Heaven´s Falling, som Todd skrivit åt dem, samt The Who-influerade Invaders Of the Heart.

Sex, America, Cheap Trick (Epic/Legacy 1996) Kärleksfullt hopsatt box med fyra CD till bra pris. Har både hitsen, livefavoriterna, förbisedda albumspår, filmlåtar och outtakes. Rymmer bandkommentarer till varje låt.

Cheap Trick (Red Ant 1997) Nu eller aldrig, säger den här plattan. Och detta är nog den studioinspelning där Cheap Trick kommer närmast hur de låter live. Inga syntar eller andra mesigheter. Bara exemplariskt samspel, övertygande sång och (oftast) starka, varierade låtar.

Standing On The Edge (Epic 1985) Lite påfrestande, okänslig 80-talsproduktion, men gott om bra låtar. Bitvis mer hård rock än popkänsla än powerpop. Men sorglösa Tonight It’s You, This Time Around och Cover Girl är pur powerpop.

The Doctor (Epic 1986) Bandets svagaste album. Plåtigt sound, jobbigt maskinellt spel, för mycket syntar och äckliga funkrockförsök. Bakläxa. Men balladen You Take Me To The Top håller än.

CT At Budokan The Complete Concert (live) (Epic/Legacy) Hela den japanska konserten från 1979 visar hur samspelta de var i slutet av 70-talet. Men om ni gillar bandets tre första album bäst är det nog ändå Music For Hangovers ni ska ha.

Lap Of Luxury (Epic 1988) Med Petersson tillbaka i bandet återvänder en del av den gamla nerven. Men produktionen är lite väl radioanpassad. Något som i och för sig betalade sig med USA-ettan The Flame.

Music For Hangovers (live) (Cheap Trick Unlimited 1999) För fyra år sedan genomförde Cheap Trick fyra konserter i Chicago, där varje kväll tillägnades ett av bandets fyra första album, som framfördes i sin helhet. Sedan drämde man till med alla klassikerna. Höjdpunkterna finns på denna CD och en DVD/video med samma namn.

Busted (Epic 1990) Sista plattan för Epic är inte så inspirerad. Men Chrissie Hynde gästsjunger coolt på Walk Away och 60-talspastischen I Had To Make You Mine är fin. Kaxiga I Can´t Help Fallin´ Into Love (med fallen ackordföljd) skrevs från början med Rod Stewart i åtanke, vilket hörs.

Silver (live) (Cheap Trick Unlimited 2001) För att fira sitt 25-årsjubileum samlade bandet släkt, vänner, celebra fans, före detta basister och halva hemstaden Rockford till en maratonspelning på 29 låtar där låtar från samtliga plattor framfördes. Här finns många rörande stunder, bland annat när Zander sjunger duett med sin äldsta dotter. Betyg på DVD: 9

5 4

Budokan 2 (live) (Epic 1994) Eftersom de tidiga hitsen saknas (detta är resten av konserten som blev från At Budokan) är detta mest för inbitna fans. Det hindrar inte Cheap Trick från att rocka fett. Även med pålagd bas.

Woke Up With A Monster (Warner Music 1994) Nytändning. En lite mer aggressiv platta, producerad av Ted Templeman (Van Halen med mera). Men romantiska powerballaden Never Run Out Of Love är lika äckligt effektiv som en tårdrypare med Bad English eller Heart.

Dessutom har det släppts en rad olika samlingsplattor där Authorized Greatest Hits (Epic/Legacy 2002) är ett givet val. Här har bandmedlemmarna själva varit med och valt hits, livefavoriter och albumspår. Och de har god smak.

la musik

111

sharron kraus Text: Peter Sjöblom Foto: Maude Swift

dänger banjon i skallen på tråkigheten

ad folkmusiken behöver är fritänkare. Någon som dänger banjon i skallen på kutymen och räcker långnäsa åt konventionerna. För respekt för traditionerna är inte att bygga ett museum av dem, det är att förankra dem i nuet samtidigt som man vågar gå över gränser utan att tappa särarten. Därför misslyckas ofta den så kallade världsmusiken – kulturella särdrag utplånas i ett misch-masch av förenklingar och en västanpassad estetik. Den svenska folkmusiken å andra sidan begår ett misstag när den nöjer sig med att vara en skyddad verkstad, en liten klick där man är

112 | la musik

belåten med att spela för varandra. Vad folkmusiken i stort skulle behöva är fler som Sharron Kraus; någon som gör ett trestegshopp ur traditionerna och landar i nuet utan att vingla. Och utan att glömma var hon började någonstans. Kraus debuterade förra året med skivan Beautiful Twisted (se recension i La Musik #1) på lilla australiensiska bolaget Camera Obscura. En skiva som låter sig inspireras både av den ålderdomliga musiken från hennes älskade England, likaväl som av de sträva, hundraåriga låtarna från amerikanska kontinenten. Med

texter som behandlar nutidsmänniskans filosofiska dilemman. Att Kraus för tre år sedan tog en examen i filosofi vid universitetet i Oxford förvånar inte. – Fast det är inte så att mina studier har påverkat mitt låtskrivande, säger hon, utan att de frågeställningar som fick mig att börja läsa filosofi går igen i mina låtar. – Jag slåss inte mot konventioner och förväntningar – jag struntar i dom. När jag skriver låtar är jag som i en hemlig värld där låtarna kan växa som dom vill. En del av dom utspelar sig i modern tid medan andra kunde

SHARRON KRAUS

SUSHI REKLAM

utspela sig praktiskt taget när som helst. Ofta är Kraus texter lika sakliga och kärva som musiken som backar upp dem. Det finns helt klart ett mörker som lurar i bakgrunden. Förödmjukelse, incest och dunkel död dyker upp som teman. Kraus ger inga ursäkter för ett ibland frånstötande mänskligt beteende, men ställer upp dem som moralekvationer med fler lösningar än bara en enda. – Jag tycker inte att jag är speciellt intresserade av det “mörka”. Det är bara det att de flesta vill sudda ut allt som inte är soligt och glatt. Jag vill uppleva allting, inte bara glada saker, och de saker som jag inte kan eller vill uppleva i verkliga livet måste jag bearbeta i mina egna låtar eller genom någon annans berättelser. Jag antar att det är det som får min musik att verka “mörk”. Jag är en fullständig optimist, det är helt jävla underbart att leva. Men det grundar sig inte på blind uppfattning om världen som ett fluffigt, lyckligt ställe, för det är den inte – den är ett helvete. Min optimism bygger på kunskapen om att man kan hitta godhet och skönhet mitt bland ondska och lidande. Jag tycker det finns optimism i mina låtar, även om det samtidigt finns ett “mörker” i dom. Sharron Kraus kom nyligen hem från en turné i USA tillsammans med några av avantfolkmusikens bästa företrädare, The Iditarod.

En turné som resulterade både i vänskap och ett musikaliskt samarbete. Sharron säger också att hon som gammalt Violent Femmes-fan gärna skulle jobba med Gordon Gano och att hon inte skulle “tacka nej till att sjunga med Martin Carthy eller June Tabor”. Just nu håller hon däremot på och jobbar med Muud från Loop Guru på vad som kommer att bli uppföljaren till Beautiful Twisted. Det liknar ingenting jag gjort tidigare, eller ens nåt som jag tror nån annan gjort förut. Vi tar den tradlåtarnas berättelser och gör soundtracks till dom. Några av låtarna är väldigt dramatiska, som The Bloody Gardener där trädgårdsmästaren mördar en flicka och begraver henne under sina vackra blommor. Till en sån låt skapar vi en ondskefull atmosfär. Andra låtar i sin tur är mer som äventyrsberättelser och kräver en livligare inramning. Det är ett spännande projekt och jag tror det finns möjlighet att ta folkmusiken i en helt ny riktning utan att göra våld på själva traditionen. Vad tycker du att folkmusiken har för roll idag? – Jag tycker att delar av folkmusikvärlden är fast i sin egen värld och inte lyssnar på nåt annat än det som är traditionellt och så. Det stör mig. Samtidigt tycker jag att folkmusiken på sätt och

vis är en av de mest utåtriktade musikformer som finns. Jag vet inte hur det är i Sverige, men här i England träffas människor på pubar med folkmusik och sjunger och spelar med dom som råkar vara där just då. En del går på såna träffar just för att dom gillar folkmusik medan andra går dit mest av en händelse. Just det att man kan råka på sånt av en händelse är en av anledningarna till att folkmusiken är just folkets musik. Man kan inte dyka upp nånstans och råka få se en Madonna-konsert – tack och lov! – Men det är svårt att svara på frågan om vad folkmusiken har för roll idag. Det är för stor bredd på det som kategoriseras som “folk” för att ge ett bra svar. Men det är lustigt med den traditionella musiken. Den verkar rymma aspekter av folksjälen, den sociala klassen eller en särskild grupp människor. Den tillhör ingen men finns där för alla. Det är en del av vårt arv. För egen del finns det två saker som får England att kännas som hemma – landsbygden och den traditionella musiken.

ATACAMA NEXUS – topprankade högtalarstativ

KJ:s Audio Hifi AB Mesvägen 22 230 44 Bunkeflostrand Tel och fax 040-36 50 36 E-mail kj-s.audio@telia.com ÅTERFÖRSÄLJARE Göteborg: HiFi Stället 031-13 35 35 Eskilstuna: Klinton HiFi 016-48 48 78 Falun: Lasses 0231-20 250 Halmstad: Ljud-Center 035-13 51 00 Helsingborg: Hallbäcks 042-21 20 01 Hässleholm: Stereo-Experten 0451-133 00 Jönköping: US Radio 036-16 70 90 Karlstad: Stereo 054-24 15 15 Kalix: Tekniska Huset 0923-122 10 Kalmar: Dennis Hi-Fi 0480-889 94 Karlskrona: DB Ljud o Bild 0455-100 06 Kristianstad: Eks Radio 044-21 60 10 Linköping: Lefflers Hi-Fi 013-10 60 10 Ljungby: Hi-Fi Bio 070-594 04 76 Lund: The Rock 046-14 24 40 Luleå: Takt & Ton 0920-17 01 17 Malmö: Hi-Fi Skåne 040-12 72 90 Mjölby: Ljudbutiken 0142-80 100 Norrköping: Lefflers Hi-Fi 011-12 02 12 Nynäshamn: DVD-Huset 08-520 213 47 Simrishamn: Expert 0414-13505 Skellefteå: Ljud-Shopen 0910-136 00 Skövde: Hi-Fi Punkten 0500-41 06 40 Stockholm: Hi-Fi klubben 08-650 79 46 Stockholm: Lars Bengtsson 08-441 56 20 Stockholm: Ljudmakarn 08-24 66 00 Stockholm: Reference Audio 08-642 80 64 Stockholm: Sontec 08-31 10 90 Trollhättan: Hi-Fi Punkten 0520-147 40 Umeå: Radio Centralen 090-14 00 00

HÖGTALARSTATIV FÖR HIFI OCH HEMMABIO. För att dina högtalare ska låta som bäst bör du placera dem på topprankade Atacama Nexus högtalarstativ. Priset är 990:- paret i matt svart 50 cm höga. Mot tillägg kan de fås i grafit-metallic eller silver, höjderna 50, 60, 70 cm eller 1 m.

Uppsala: Esoterisk Hi-Fi 018-32 32 31 Västerås: PE Audio 021-27 472 Växjö: Görans Hi-Fi 0470-101 08 Ystad: Lyssna 0411-181 50

la musik

113

neko case

I höstas kom Neko Case med sin tredje soloskiva och om hon inte knockat publiken innan låg de/vi nu utslagna av kraften och den egensinniga nervigheten på Black Listed. Visst är det country, men ﬁlmisk country som doftar underliga och sjabbiga motell och minst lika underliga människor. Martin Röshammar mötte den rödhåriga sångerskan och pratade om städerskor, Roger Miller och likheten mellan punk och country. Foto: Michael Lokner

64 | la musik

EDITH PIAF

la musik

NEKO CASE

är hon var liten fick hon diagnosen hyperaktiv, men den Neko Case som sitter i en svinkall loge på Kägelbanan i Stockholm är allt annat än rastlös, snarare genomfrusen och trött på gränsen till svimfärdig. Jag hade sett fram emot ett möte med en sångerska som skulle vara sprudlande och rolig och kasta sig handlöst mellan samtalsämnena, men så blir det inte den här dagen. Hon känner sig utpumpad av det flackande som de senaste dagarna tagit henne från hemmet i Chicago till Köpenhamn, Oslo och nu Stockholm. Om och om igen ber hon om ursäkt för att hon kanske verkar dum när hon inte får fram det hon vill. Men det blir snarare jag som känner mig dum eftersom nästan alla mina fyndiga och fantasifulla frågor får korta och inte alls så innehållsrika svar som jag hade hoppats på. Vi börjar prata om hennes fascination för mysterier, för det oförklarliga, en fascination som märks på alla möjliga sätt. Ta bara alla dessa hjortar som oftast är med i skivkonvoluten på något sätt, eller musiken som brukar kallas för musik som skulle passa i en ja, just det mystisk film av David Lynch. Det mystiska gäller inte minst hennes texter, som är långt från den nutida Nashville-countryns ensidiga hjärta-smärtatema. – Jag försöker att inte vara för specifik om sakerna jag skriver om, det är lättare för lyssnarna att relatera till dem och till deras egna liv och det är lättare för lyssnaren att lyssna på

116 | la musik

texterna och att skapa sina egna bilder. Det är viktigt att lyssnaren själv blir involverad i den kreativa biten i en sång. Det är den typen av låtar jag gillar, och det är det jag försöker göra. Jag gillar tanken att ha en idé som man inte riktigt vet varför man har den eller var den kom ifrån. Man måste inte alltid förklara varför saker är som de är. Ibland är det spännande när vi inte vet svaret på allting. Neko Case växte upp i Tacoma i staten Washington i en förstad till Seattle. När hon var 15 stack hon hemifrån och två år senare började hon spela trummor i ett punkband. Men det var först när hon gick på konstskola i Vancouver i Kanada ett antal år senare som hon började sjunga. Och då i punkpoptrion Maow. Självförtroendet kom med tiden och efter hand började hon skriva egna låtar, sånger som inte passade in i Maow. – Jag startade bara skriva på kul i min säng och det blev bra, jag visste inte att jag kunde spela musik som barn, det kom senare. Men jag drömde aldrig om att bli popstjärna, men jag tyckte att det såg kul ut att spela musik, men jag brydde mig inte om de glittriga bitarna, det glittriga i musikvärlden existerar inte ändå. Inte på något äkta sätt, inte på riktigt. 1997 kom första soloskivan The Virginian och på den lyser hennes kärlek till den traditionella countryn igenom, på ett helt annat sätt än på senaste Black Listed där Neko Case gör något helt eget, något nervigt och mer psykotiskt. Men

i hennes värld är det country. Punkt slut. Hon skriver countrylåtar och kräks på termer som alternativcountry. Hon tycker att det är mycket närmare mellan countryn och punken. – De två musikstilarna är i mångt och mycket samma sak. Det är bara olika sätt att uttrycka det musikaliskt. Du ser på musikbranschen på samma sätt, ställena du spelar på är de samma, det är ofta samma människor som kommer. Tankarna och det du bryr dig om är också snarklika. Det handlar om att göra det själv och jag gör det fortfarande själv med hjälp av mina vänner förstås. Större delen av året är hon som det brukar heta ”ute på vägarna” och det är också då hon skriver de flesta av sina låtar. Men hon tror att hon skriver på samma sätt och om samma saker oavsett om hon är hemma eller sitter i sin stökiga turnébuss eller på ett hotellrum någonstans. – Det är förstås detaljer som kommer av att vara på turné, men hotellivet är väldigt ospännande, om jag skulle börja bete mig som ett svin och slå sönder saker så skulle ändå folk ha hört om det tidigare, så det skulle också vara väldigt ospännande. Jag skulle känna mig som en idiot om jag hade gjort så, jag skulle bara tänka på städerskorna. Jag har haft alldeles för många sådana jobb för att göra andra sådan skada. Det är bara arrogant och korkat. Jag vet hur det är att vara städerska. Jag hatade inte den tiden, jag trivs med vad jag gör nu, men jag hade många jobb som jag gillade, säger Neko Case och ser drömmande ut:

NEKO CASE

”

Det mesta känns rätt enkelt när det handlar om

Case, där andra musiker och konstnärer om jag skulle börja Neko (för det är hon också) drabbas av skrivkramp och idétorka, där verkar hon mest rycka på axlarna bete mig som ett och tänka på annat. svin och slå sönder – Jag störs inte alltför mycket, idéerna kommer av sig själva och jag jobbar på dem tills jag saker så skulle ändå känner att det är bra, om jag inte får ihop det så lämnar jag det bara. Då kommer det nog senare. folk ha hört om Jag jobbar inte för hårt på det, jag låter mig inte av funderande och ältande. Det vore det tidigare, så det bliintegalen kul. Jag försöker göra ett bra jobb, det är inte mer med det. skulle också vara Där hon sitter i en lånad grön och alldeles för stor parkas, ser hon likblek och fullständigt väldigt ospännande. utpumpad ut. Ett par timmar senare när hon går upp på scenen på Kägelbanan lyckas hon tyvärr Jag skulle känna inte riktigt skaka bort den där känslan av att hon för trött för att vara riktigt på topp. Mot mig som en idiot om ärdenlitesortens trötthet hjälper inte ens rutin från kväll efter kväll på allehanda mer eller mindre jag hade gjort så, jag obskyra spelställen. Eller om det är något annat gör att kvällen känns en smula avslagen och skulle bara tänka på som oinspirerad. Jag vet inte, bara att jag hade hoppats på mer än en trevlig kväll. Det där städerskorna spöklika och gripande som finns på Black Listed, – Jag saknar folket, jag jobbade i en massa restauranger, det tyckte jag om. Ibland när jag turnerar tänker jag för mig själv att jag definitivt hellre skulle vilja göra en soppa. Det är något riktigt bra och fascinerande med att laga mat åt människor. Det är att ge kärlek till många människor som du aldrig mött tidigare. Det är väldigt likt att spela en konsert faktiskt.

det som limmar en fast vid högtalarna, det där filmiska, det glimtar bara förbi på Kägelbanan. Men plötsligt, när jag redan står där med den tjocka vinterjackan på i väntan på att släpa mig hem i kylan, då gör hon alla tiders bästa låt, Alone And Forsaken, Hank Williams viktigaste och allra mest sorgsna bidrag till mänskligheten. Och som hon gör den, gåshuden kommer direkt och jag

känner hennes kärlek till musik i allmänhet och den låten i synnerhet. Tidigare där i logen pratade vi om vikten av att ständigt upptäcka nya artister och låtar från det förflutna. Då landade vi inte vid Hank Williams, men däremot talade Neko Case lyriskt om en annan och inte lika hyllad gammal hjälte med sånger som King Of The Road, Dang Me, You Can’t Roller Skate In A Buffalo Herd och inte minst My Uncle Used To Love Me But She Died. – Den senaste tiden har jag lyssnat på mycket Roger Miller, jag älskar verkligen hans ärliga och sorgliga låtar. De glada, skojiga låtarna är bra till vissa saker, men jag föredrar de sorgliga låtarna eftersom han är så bra på det. Det är så kul eftersom han verkar ha en sån självinsikt eftersom han skriver så många skojlåtar. Även i de sorgliga låtarna finns det små element av bitsk humor. I allt han gör måste det finnas någon miss med det så det inte blir perfekt. Det är som om han är rädd för att vara perfekt eftersom han kan skriva på det sättet. Roger Miller dog i cancer 1992. I maj kommer nästa skiva med 30-åringen Neko Case, men då med hennes rockband The New Pornographers. Hon är också med i duon Corn Sisters.där hon spelar trummor och där Carolyn Mark står för gitarrspelet. Neko Case ingår också i kretsarna kring Calexico och Giant Sand. I april är Neko Case tillbaka i Sverige, kanske är hon piggare då!

la musik

117

SHARRON KRAUS

64 | la musik

delbert mcclinton

Text: Lennart Persson

är jag första gången träffade Delbert McClinton var han knappt femtio, men gav intryck av att vara en man som hade tröskats igenom showbizapparaten en gång för mycket. Uppgiven, utsliten. Han berättade om droger och annan skit. Om personliga tragedier och om de besvikelser och motgångar en hänsynslös och okänslig musikbransch utsatt honom för. Hans utstrålning antydde att han nått det stadium i livet då man inser att många av de mest smärtsamma tillstånden inte kommer att förändras till det bättre. Jag kunde förstå rädslan i hans ögon.

Men det var en rätt sorglig syn. Speciellt som han bara tio år tidigare hade sagt om sin då nyinspelade platta att ”den är gjord med livet som insats; att spela in den var som att mörda, eller som att knulla”. Men mannen som satt framför mig var trött och desillusionerad, spelningen senare på kvällen en oinspirerad affär. Det var sönderspelade standardlåtar, klipp-och-klistra-blues; en spelning för brödfödan, inget annat. Och han hade inget val. På flera sätt, inte bara för att han hade en hyra och några underhållsbidrag att betala.

la musik

119

DELBERT MCCLINTON

– Jag har egentligen aldrig gjort något annat än att spela i hela mitt liv. En gång för länge sedan pressade min familj och min första fru mig till att lägga av med spelandet. Då höll jag upp i två månader, sedan gick det inte längre. Jag har aldrig kunnat behålla ett vanligt jobb, jag har antingen slutat eller fått sparken. Musiken är det enda som betytt något. Oavsett vad som händer på vägen. Jag kommer fortfarande ihåg vad han berättade om ett av de tillfällena då han och hans band The Straitjackets kompade den då hårt nersupne blueslegenden Jimmy Reed, den som en gång fick McClinton att själv gå och köpa ett munspel. – Han spydde rakt över en alldeles nyinköpt sångmikrofon. Jag skrubbade den med en gammal tandborste, men det gick aldrig att använda den igen… McClinton är urtypen för den där sortens barmusiker från Texas som gör minst trehundra spelningar om året. Han gör det enda han kan. Han gör det han måste. Ibland för att han står mitt i inspirationen, ibland av andra anledningar. Men oavsett helheten, de stora sammanhangen, så har han i de små detaljerna alltid levererat ögonblick av stor och stolt vit soulmusik, amerikansk in till benet. Det är få av hans mer lättglömda skivor som inte också innehåller ögonöppnande ögonblick av total, osviklig inspiration. Leta fram reabacksskivan I’m With You och spela låten I Want To Love You för ett ovanligt direkt bevis för det påståendet. Och precis som man ibland kan få för sig, vara helt övertygad om, att livet är fastlåst i hjulspår man aldrig kan ta sig upp ur, lika snabbt brukar det hända saker som vänder upp och ner på den föreställningen. Tider, stämningar, känslor och förutsättningar förändras, till och med för en sketen barmusiker från Texas. När jag i vintras samtalade med McClinton via en transatlantisk telefonlinje sjuder han av glädje och ny tro på sig själv. Han utstrålar nu en känsla av balans, och av att ha kontroll. Som han tagit sig själv. MCCLINTON MÅ VARA EN SÅNGLEGEND i Texas sedan sextiotalet,

han må ha gjort sin första skiva innan dess, men hans position har aldrig varit särskilt stabil. Och han var i slutet av nittiotalet tämligen uträknad. Just därför var det så härligt att han för drygt ett år sedan gjorde en så storartad ”comeback”. Efter många år med aningen slätstrukna, pliktskyldigt tillrättalagda storstadsproduktioner tog han musiken tillbaka till Texas och rötterna; hittade tillbaka till inspirationen, började skiva bärande låtar och började sjunga som en gud. Igen. Han visade att han är och förblir en storartad vit soulsångare med saker att berätta om sakernas tillstånd, med förmågan att röra vid våra innersta känslor. Utan att bli för allvarlig eller att göra sig till. Samtidigt som han blöder över sångmicken så gasar bandet i väg med ett hest gapskratt och ett löfte om tequiladränkt hanky panky i omklädningsrummet efteråt. Som den store filosofen Nick Tosches en gång sagt: Delbert McClinton är ”en trubadur för det goda och det onda, det mörka och det upplysta, för hjärtats innersta skrymslen och den neonförgiftade lusten”. Comebackalbumet heter Nothing Personal. Den nästan lika starka uppföljaren, som kom sent förra året, heter Room To Breathe. Vill ni gräva er under dessa små mästerverk är det bara att läsa vidare. McClinton tar oss

”

här med på en vandring genom sitt liv, som det speglar sig i de bästa av hans många album. Subject To Change (Clean, 1973)

Albumet gjordes tillsammans med dåvarande partnern Glen Clark, under namnet Delbert & Glen. En konstellation McClinton själv kallar ”två Texasbor, strandade i Los Angeles”. Subject To Change är ett lysande album, fyllt med starka låtar. McClintons sju spår ger oss en självrannsakande, näst intill bitter bild av livet i Kalifornien. Till och med den på ytan liderliga R&B-stomparen Let Me Be Your Lover andas sorg och hemlängtan. I ett av spåren säger han rakt ut att ”this Californian living is killing me” och i ett annat ögonblick av nästan smärtsam uppriktighet presenterar han sig själv som ”cold November…that’s me”. – Jag kommer ihåg varje sekund av de där inspelningarna. Vi gjorde två album; det första i Kalifornien, detta i Alabama. Jag kan inte säga vilket av dem jag gillar bäst, det vore som att tvingas välja ut sitt favoritbarn, och det går ju inte. Jag minns mest att det var en tid då jag var väldigt splittrad. Det var en överväldigande, jublande tid och det var en jobbig, förvirrande tid. För att jag fortfarande inte visste vem jag var, varken personligen eller musikaliskt. Det tror jag ger musiken en särskild intensitet, som kanske inte alltid hamnade på rätt plats. Eller, för att vara ännu tydligare, det är en intensitet som ofta är mer okontrollerad än kontrollerad. Albumen ni gjorde var väldigt tidiga i att föra samman country, rock och rhythm’n’blues. Var ni medvetna om det? – Ja, det var nog rätt radikalt på den tiden, i dag är det något helt naturligt. Och det var det för oss då också; vi hade inte ansträngt oss för att komma på något som skulle vara så jäkla originellt, vi bara gjorde det vi ville göra. Vi lyssnade ju på alla de där sorternas musik. Några speciella favoriter? – Cold November var väldigt speciell att spela in, den sortens naken ballad hade jag aldrig tidigare gett mig på. Men det kändes som om det var rätt väg att gå. Jag kan fortfarande se framför mig hur Geoffrey Haslam, producenten, dansar omkring i studion, lyckligt ledande orkestern med en dirigentpinne i handen. – Cold November är förresten en av de gamla låtar jag just nu håller på att spela in i nya versioner; det är ju så många i min nuvarande publik som aldrig hört de där gamla låtarna. Jag har också spelat in Givin’ It Up For Your Love, i sin absolut bästa version någonsin, Two More Bottles Of Wine, Victim Of Life’s Circumstances och några till. Och naturligtvis ska jag spela in Special Love Song, med den nya vers jag skrev för femton år sedan. Som börjar ”I still believe in long slow kisses”… Victim Of Life’s Circumstances (ABC, 1975)

McClinton lämnade Kalifornien, skivbolaget och ett sprucket kärleksförhållande bakom sig. Han återvände till Texas, började skriva låtar och hade nästan bestämt sig för att flytta till Nashville när han fick erbjudande om ett nytt skivkontrakt. En räcka enkla demoinspelningar, inspelade i en 4-kanalsstudio i Patego, lade grunden för ett album som

Jag skulle till exempel inte ha använt en vit damkör för att sjunga ”backup” på en version av James Browns Please, Please, Please. Jag vill inte nödvändigtvis säga att jag skulle ha gjort ”svartare” plattor, men jag skulle ha gjort dem mer själfulla. 120 | la musik

fortfarande framstår som ett av hans allra bästa. – Enda problemet med det albumet var att i samma stund som det var färdigt för utgivning så fick alla jag hade haft kontakt med på bolaget sparken! Min vanliga otur. Så den skivan, och de två andra jag gjorde med producenten Chip Young, gjordes utan att någon brydde sig, utan att veta vem jag var. Young hade sammanförts med McClinton av skivbolaget, men musiken de gjorde tillsammans låter som en den vore gjord av två gamla, väl sammansvetsade kompisar. I Youngs studiogäng – med bland andra gitarristen Reggie Young, pianisten Bobby Wood, organisten Bobby Emmons, basisten Mike Leach, gitarristen John Christopher och trummisarna Kenny Buttrey och Jerry Carrigan – ingick stora delar av det fantastiska studiogäng som Chips Moman byggt upp i Memphis i slutet av sextiotalet. Genuine Cowhide (ABC, 1976)

Om Genuine Cowhide skrev Nick Tosches en gång, med sedvanlig klarsyn, att ”det här är mer än en partyskiva, det är en inbjudan till en massaker”. McClinton sätter eld i baken på studiobandet med en särdeles sexig racertripp genom alla sina egna favoritlåtar – Johnny Ace, Big Joe Turner, Bo Diddley, James Brown, The Coasters, Shirley & Lee, Louis Brooks & His Hi-Toppers. Allt blir en enda lång hyllning till konsten att förvandla en skivstudio till en hedonistisk orgie. Eller som han säger i den egna rocklåten, I’m Dyin’, Fast As I Can, han så omärkligt smyger in bland alla klassikerna: ”I don’t mind the pain, but I can’t stand the misery!”. – Det var något av en drömskiva för mig. Mina versioner av de låtar som en gång gjort att jag förälskade mig i rock- och soulmusiken; låtar som inspirerat mig, som jag hade sjungit genom åren. Och hade inte skivbolaget varit så ointresserat av vad jag gjorde så hade jag nog aldrig fått chansen att göra en sådan platta. Jag bara gjorde den, utan att fråga. Och ingen stoppade mig. Med en perfektionists ständiga missnöje för ögonen är han i dag ändå lite kritisk till sina ABC-inspelningar. – Jag skulle till exempel inte ha använt en vit damkör för att sjunga ”backup” på en version av James Browns Please, Please, Please. Jag vill inte nödvändigtvis säga att jag skulle ha gjort ”svartare” plattor, men jag skulle ha gjort dem mer själfulla. Ännu mer själfulla, ska jag kanske säga, för de är ju trots allt rätt intensiva som de är. Nästan mot slutet av albumet har han smugit in ytterligare en egen låt, den nästan sönderfallande långsamma balladen Special Love Song; en av de mest sinnliga kärlekslåtar jag hört. Så vacker, så förtvivlat romantisk. ”Here it is, baby/your own special love song/all about what it’s like/just being with you/like touching your lips/with the tips of my fingers”. – Den skrev jag direkt om och till min dåvarande fru, Donna. Numera min exfru… Hela albumen Victim Of Life’s Circumstances och Genuine Cowhide, kompletterat med fyra av de bästa spåren från hans tredje ABC-album Love Rustler, finns på en cd utgiven av australiska bolaget Raven. Second Wind (Capricorn, 1978)

Efter tredje albumet kollapsade relationen med ABC och McClinton hamnade rätt logiskt på ett av Söderns, åtminstone tidigare, ledande skivbolag, Capricorn Records. Tidigare hem för bland andra The Allman Brothers. Och för McClinton betydde skivbolagsbytet att han än en gång tände på alla cylindrar; Second Wind tillhör topparna i hans produktion. Johnny Sandlin, tidigare trummis i bröderna Allmans lilla boogieband, tog honom tillbaka till rötterna igen. – I ärlighetens namn kan jag inte säga så mycket om vad som ledde mig dit, eller varför skivan lät som den lät. Bara att jag hade så fruktansvärt mycket musik i mig, så många låtar som skulle ut, att jag alltid såg till att det blev skivor. Förmodligen skulle jag varit mycket noggrannare i vad jag gjorde, men jag hade inte då den förmåga att ta kontroll över min musik som jag har i dag. – Men inspelningarna berättar naturligtvis en massa om var jag befann

mig på den tiden, vilken sorts människa jag var. Texterna talar med rätt tydligt språk, och en blandning av lågmält livsfilosoferande och kaxig självhävdelse, om att McClinton just då befann sig mitt på kärlekens slagfält: ”I’m gonna take you up so high it’s gonna make you wonder/just how you ever let yourself get so far down under” (Lovinest Man). ”Women say funny things sometimes/especially when they’re just about to lose their mind” (Maybe Someday Baby). ”Those in a hurry to unpack their bag full of dreams/are quick to be victims of the lies and the lust and the schemes/take it easy lovin’ me/don’t start thinking I’m something that I’ll never be” (Take It Easy). Musikerna hämtades från Muscle Shoals-studion, arren var avskalade och hungrigt bitande, repertoaren en inspirerad blandning av gammalt och nytt. Versionen av den tidiga Johnny Cash-klassikern Big River är en snilleblixt som än en gång bekräftar att i Södern är gränsen mellan vitt och svart i musiken lika utsuddad som den är markerad på de politiska och sociala planen. Alltså är det fullständigt logiskt och naturligt att McClinton förvandlar Cash:s passionerade countrylåt till en ännu mer passionerad rhythm’n’blues-låt. Eller att han sjunger den som Otis Redding skulle ha sjungit den. Jag har alltid älskat skivans omslag. Berätta. – Bilden togs på ett litet hamburgerställe i Burbank, Kalifornien, ett typiskt familjeställe. Det är ägaren, hans son och en kvinna som jobbade där du ser på omslaget. Man kan tro att jag var stammis, men jag hade aldrig tidigare satt min fot där. Och ostburgarna var suveräna. Ser du plåstren på min hand? Det har alltid retat mig att jag inte tänkte på att ta bort dem. De satt där för att jag hade slagit upp fingret på en Lone Star-skylt som hängde ovanför scenen på Soap Creek Saloon i Austin. Så nu vet du det också.

la musik

121

DELBERT MCCLINTON

Keeper Of The Flame (Capricorn,1979)

The Jealous Kind (Capitol, 1980)

Uppföljaren gjordes på västkusten, med ett lite mer anonymt musikergäng. Fast här finns bra coverversioner av bland annat Elvis A Mess Of Blues, Don Covays Have Mercy och bluesklassikern Spoonful. Och de tre låtar McClinton plockar upp från sin egen produktion – bland dem två från den första Delbert & Glen-plattan – får här sina definitiva tolkningar. I Received A Letter ingår för övrigt i McClintons pågående projekt med att spela in sina gamla låtar på nytt. – Jag har till och med skrivit en ny vers till den! Vilken han direkt sjunger upp i telefonen:

McClinton hittade snabbt ett nytt hem hos Muscle Shoals Sounds Records (via Capitol) och inspelningarna för det här albumet födde McClintons största hit någonsin, Givin’ It Up For Your Love, skriven av låtskrivaren Jerry Williams. Men för mig är The Jealous Kind långt ifrån McClintons bästa album. Det är habilt, välspelat och…lite livlöst. Inte minst därför att det inte innehåller en enda av sångarens egna låtar. – För mig var det ett speciellt album, i det att det var första gången jag i slutändan hade förflyttat mig några steg längre upp på karriärstegen än där jag befann mig innan jag spelade in det. Och skivbolaget gick inte i konkurs omedelbart efter utgivningen. – Nä, det gick i konkurs efter nästa skiva… Han minns speciellt en natt från inspelningsperioden. – Det var den kvällen som Bonnie Bramlett kom till studion och sjöng in Givin’ It Up For Your Love med mig. Det var fantastiskt. Hon hade precis gjort en skiva i Muscle Shoals-studion och hade inget emot att komma tillbaka. Och jag kände i hela min kropp att det var en hit vi spelade in. Det hade jag i och för sig förstått redan när jag hörde Jerrys demo på låten.

Checking in and out of cheap hotels and playing these old songs I know too well The glamour of this life has long been gone and all that’s on my mind is goin’ home

– Klart jag måste spela in den igen. Det är en låt nästan ingen hört, knappast på Delbert & Glenn-plattan och kanske heller inte på den här. Skivbolaget gick i konkurs och plattan försvann lika fort som en blinkning från marknaden. Samma vecka som singeln från plattan gick in på Hot 100 så stängdes skivbolagets telefoner av… Både Second Wind och Keeper Of The Flame har, från och till, funnits tillgängliga på cd. Snoka på skivbörsarna.

Live From Austin (Alligator, 1989)

Under tiden på Muscle Shoals/Capitol hade McClintons kokainmissbruk eskalerat å det grövsta, inte minst på grund av att han då var gift med vad han själv kallar en ”rich bitch”. Hans åttiotal är rätt dimmigt. Han kom så sakteliga tillbaka via ett lyckat inhopp som sångare på gitarristen Roy Buchanans album Dancing On The Edge, som också satte honom i kontakt med entusiasten Bruce Iglauer på Alligator Records. Vilket så småningom resulterade i det här suveräna livealbumet, ursprungligen inspelat för tv-programmet Austin City Limits. Med en stormande version av Jimmie Davis uråldriga countrystandard You Are My Sunshine och en hårresande magnifik tolkning av I’ve Got Dreams To Remember, tidigare en av Otis Reddings mest sublimt själfulla stunder. – Alligator Records hade gett ut en samling med låtar från mina två första ABC-album och ville göra ett nytt album med mig. Jag var inte så pigg på att gå från multinationella Capitol till ett pyttelitet bluesbolag från Chicago, så jag gav dem den här liveinspelningen istället. Och det var en inspelning av en osedvanligt bra kväll, vi var verkligen på hugget. Efter de där spelningarna på Austin City Limits fick man alltid höra kvällens inspelning och jag tänkte redan då att ”det här skulle kunna bli ett fantastiskt livealbum”. Och det blev det ju. Never Been Rocked Enough (Curb, 1992)

En påkostad Don Was-produktion; med Tom Petty, Bonnie Raitt, Melissa Etheridge och tusen andra celebra gäster. – Jag har alltid gillat Don som producent; han tycks alltid veta precis vad det är som ska läggas till eller plockas bort i en produktion. Han påbörjade albumet, jag avslutade det själv i New York med musikerna från Saturday Night Live. – Och Don har ett gott rykte bland andra artister, det var han som såg till att vi fick så många gästsångare på plattan. ”Säg vad du vill ha, så fixar jag det”, var hans inställning. Speciellt kul var det att sjunga med Melissa Etheridge, och det var helt och hållet Dons förslag. Hon sjöng så bra att jag själv tvingades sjunga bättre än jag någonsin gjort. One Of The Fortunate Few (Rising Tide,1997)

En senkommen uppföljare, på samma kändistema, men bättre. Förmodligen för att McClinton trots allt har mer gemensamma musikaliska rötter med BB King och Lee Roy Parnell än med Tom Petty. Det känns åtminstone så när man lyssnar på plattan. Andra gäster är Lyle Lovett, John Prine, countrystjärnorna Patty Loveless och Pam Tillis, Vince Gill och den alltid gudomliga Mavis Staples, som lyser och gnistrar igenom varje medveten eller omedveten lucka i arrangemanget på Somebody To Love You.

DELBERT MCCLINTON

”

Jag har en jävla massa skit och nästan lika många glädjeämnen bakom mig i livet. Allt det där måste ju komma ut i musiken. Bluesen gräver långt ner i själen, men det gör countrymusiken också. Det handlar ju om samma sak – att ta sig genom dagen och att lyckas somna på natten. Även om det känns som att man aldrig skulle klara det… – Du har nog rätt, det här ligger närmare mina Texas-rötter. Men det är också en speciell platta på det viset att det var den första jag gjorde med flera av mina egna musiker; de jag faktiskt repade med, turnerade med och levde med. Och så ska det förbli. Jag har nu, äntligen, uppnått den säkerhet som gör att jag faktiskt kan förmedla till ett gäng musiker precis hur jag vill ha det. Och dessutom se till att det blir så. Nothing Personal (New West, 2001)

Oj, så bra. Om han när jag träffade honom första gången för tio år sedan var en gammal och trött man så rör han sig här plötsligt i musiken som en ung proffsboxare. Hungrig och attackerande. Lyssna bara på honom i Livin’ It Down: ”My ship came in/and she sunk it/I was the toast of the town/and she drunk it”. Stingslig och sårad, ”pissed off”. Revanschlysten. Bandet är kanon; en handfull krut och två snabba klunkar Chivas. Fyrafem män som vet vad de gör. Alla spelar mindre än mer och alla lägger ändå till det där extra engagemanget, den där extra knuffen bakom tonerna. Det här rockar utan att be om ursäkt. Själv sjunger han som en gud, igen. Lite raspigare, men så jävla stenhårt ”på” i varje stavelse, i varje känsla. Inte minst i de smeksamma, utstuderat övertalande låt-mig-hålla-dig-hårt-ifamnen-balladerna. Eller i den bittra vad-fan-hände-här-uppgörelsen When Rita Leaves: ”Took all her clothes/but one red dress/the one she knows I like the best/all I could do was clean up the mess/and wonder where she’d gone”. Älsklingen tog hans himmelsblå Mustang och försvann i natten. Han vet inte vart. Sånt brukar det bli bra plattor av. – För mig är det den första av mina plattor som verkligen låter, som verkligen blev, precis som jag ville att den skulle bli. Den är nästan inspelad live, i stunden, mitt i känslan. Det är förmodligen det som gör att plattan blivit så levande. Han poängterar också, än en gång, betydelsen av att han numera jobbar med musiker, låtskrivare och producenter som är hans vänner, som han trivs med och som han kan kommunicera med. Han berättar med nästintill känslodarr på rösten hur mycket det betyder att han nu jobbar så intimt med någon som in i minsta detalj delar hans eget musikaliska rotsystem, producenten/musikern/låtskrivaren Gary Nicholson. Han berättar också hur det kommer sig att en av låtarna skrevs ihop med den legendariske Nashville-kompositören ”Doodle” Owens, som nu är död. – ”Doodle” har skrivit fler countryhits än jag kan komma ihåg. Jag hörde en av hans sista, Doug Stones Her Memory Is Only 15 Seconds Old, med lysande textrader som ”there’s still coffee in her cup and it’s not even cold”, och kände att jag var tvungen att söka upp honom. Låten heter Fourteen Minutes Old, men jag förstår vad du menar. – OK. Resultatet blev i varje fall Birmingham Tonight, en låt jag är väldigt stolt över.

Room To Breathe (New West, 2002)

– Min egen absoluta favorit. Inspelad på fyra dagar, i en rusch av glädje och kamratskap. Nästan allt är live, sången också. En av topparna på plattan är Jungle Room, en både nostalgisk och humoristiskt detaljrik beskrivning av ett av de många förfärliga och oemotståndliga skitställen McClinton spelat på genom sin nu snart fyrtiofemåriga karriär. Han kommenterar den hembrända spriten med textraden ”pace yourself so you don’t go blind” och han avslutar med ett gott råd: Get there early, don’t leave too soon it gets good late at the Jungle Room

– Har man spelat så länge som jag, kors och tvärs genom Södern, så har man spelat på hundratals ställen som heter The Jungle Room. Fula, smaklösa ställen med månskäror i neon, plastpalmer och bambu på väggarna, en parkeringsplats täckt med krossad ostronskal. Svettiga, berusade människor som har jävligt kul. Funky places, you know. Det som mest fastnat i mitt minne är ett som ligger i södra Louisiana, i trakterna av Baton Rogue. Det är nog minst tjugofem år sedan jag spelade där, men det finns säkert kvar fortfarande. – Det är på sådana ställen jag lärt mig allt om bluesen. Vilket omedelbart får mig att tänka på något han sa när vi talades vid förra gången. – Jag har en jävla massa skit och nästan lika många glädjeämnen bakom mig i livet. Allt det där måste ju komma ut i musiken. Bluesen gräver långt ner i själen, men det gör countrymusiken också. Det handlar ju om samma sak – att ta sig genom dagen och att lyckas somna på natten. Även om det känns som att man aldrig skulle klara det… Men Delbert McClinton har, än en gång, visat oss att han, som få andra, kan locka fram både våra elakaste och våra mest kärleksfulla leenden. Han kan fortfarande, när han vill, vara vår bäste bardiskspoet och vår mest påstridige partypiskare. Han är fortfarande en stolthet för staten Texas.

la musik

123

the kills Text: Annica Henriksson Foto: Michael Lokner

on kallas VV. När hon sjunger låter hon som den coolaste bruden i hela världen. Lagom raspig, tillbakalutad röst, fett med attityd. Hon är bara 24 år, men på skiva låter hon som en tjej som varit med ett tag. Det svarta håret är mjukt och ostyrigt, hennes mörka ögon lyser i det bleka osminkade ansiktet. Bredvid henne sitter Jaime Hince, eller Hotel som han nuförtiden kallas. Han är omöjlig att missa. Det skriker snygg rockstjärna om honom i det rödbruna, perfekt rufsiga håret och de svarta kläderna. I kragen hänger ett par grymma solglajjer. Vem som helst skulle kunna se ut som en rockstjärna i dem. Hon är amerikanska, han engelsman. På sätt och vis förväntar jag mig att VV, eller Alison Mosshart, ska ta över hela konversationen. Vara så där amerikansk. Synas och höras mest. Men jag misstar mig. VV kurar ihop sig i skinnsoffan och behåller duffeln på fast det är hemskt varmt i det lilla rummet. Båda två tar fram anteckningsblock och pennor. VV förvarar sina i ett orangegult pennskrin i tyg. Ett ögonblick känns det som om det är jag som ska bli grillad. De förklarar att de brukar sitta och kladda lite när det gör intervjuer, för att slappna av antar jag. De är

124 | la musik

lite trötta och beroende av koffein. Hotel förklarar att de har tackat nej till massor av intervjuer tidigare. Enda sättet för NME att få med The Kills i tidningen var om de lovade att publicera The Kills egen artikel, oredigerad, och använda de bilder duon valde. Förvånansvärt gick de med på det. Hotel ser det som en seger: – Vi har ingen manager, vi är signade till ett litet bolag. Så det kändes som en riktig triumf. Det kändes som om vi verkligen var på väg någonstans. JAIME OCH ALISON TRÄFFADES I en pub på samma gata de nu bor på i

sydöstra London. De stirrade på varandra, men sa ingenting, förrän de sågs nästa gång. Hotel berättar att hans hus alltid har fungerat som ett slags hotell för förbiresande små band. VV bodde i lägenheten nedanför med sitt band Discount, men det hade de ingen aning om då. När de väl träffades igen fann de varandra ganska snabbt. Båda var missnöjda med den musik de gjorde för tillfället och upptäckte att de hade samma önskan om att

THE KILLS

starta om helt. Plocka isär musiken och strippa ned den till grunden. VV hade sjungit i Discount från att hon var 14 år till att hon var 21. Nu var det dags att börja om. Göra något som kändes meningsfullt och äkta. Nytt band, nya namn, allt skulle renoveras. Inspirerade av Velvet Underground och Make Up, band som verkligen betyder något för dem, döpte de om sig. Jaime fick heta Hotel för att Alison älskar hotell. När Hotel i sin tur skulle ge Alison ett namn kom han bara fram med ett ljud. ”Vvv”. Hon undrade hur tusan hon skulle stava det. Till slut blev det VV. – De band som vi gillar, de har en hel historia bakom sig, en mystik. Legenden är oftast större än själva banden. När vi döpte om varandra satt vi i mitt sovrum och tog bara det första ord vi kom att tänka på, det var regeln, menar Hotel. Jag läste en gång om Paul America, en kille som hängde med Andy Warhol-gänget. De andra döpte honom till Paul America och han drabbades av en psykos eftersom han såg sitt namn överallt, för det här var ju i Amerika. Och jag kan ibland känna samma sak när jag promenerar ned för en gata som är kantad av hotell. – Vad roligt, för jag brukar också tänka på dig när jag ser hotellskyltar, erkänner VV och hennes ansikte lyser upp. När hon skrattar liknar hon Neve Campbell. När The Kills började spela ihop stängde de in sig i en källare och plockade upp instrument som de aldrig spelat på förut. Just därför kunde de koncentrera sig på idéerna istället för på färdighet och teknik. De började skriva riktigt enkla låtar med hjälp av en tramporgel, där sången påminde mer om barnramsor. Att bara ha med det som är nödvändigt är The Kills i ett nötskal. Genom att vara en kille-och-tjej-duo blir The Kills genast jämförda med The White Stripes. Hotel säger att han inte ens visste att det fanns ett band som The White Stripes när han började göra musik med VV. Nyligen i media har det även handlat om just duons suveränitet som band och Hotel tycker att det är löjligt att antalet medlemmar i ett band kan bli en modepryl. Själv ville han sätta ihop ett helt band. Hitta en trumslagare, en keyboardist, men VV verkade nöjd med att bara vara de två, instängda i källaren. För övrigt hittade de inga som ville spela med dem förrän de gjorde sitt första gig i maj förra året. Men då var det för sent att utöka duon till ett band. The Kills hade redan hittat hem. VV menar att de

förmodligen hade varit taskiga mot eventuella nykomlingar. Men det är inte bara på grund av antalet medlemmar som The Kills blir jämförda med The White Stripes. Båda banden låter sig inspireras av blues och amerikansk folkmusik. – Det fanns en fantastisk banjospelare på 1920-talet som hette Dock Boggs, berättar Hotel. Hans röst lät som den kom från andra sidan graven och en konstig banjo spelar medan en fot håller takten. Det låter riktigt kusligt. Och på inspelningarna dyker det upp skrapande ljud. Mycket sådant lyssnar vi på. Velvet Underground hade även de inslag av blues. Vi är inget bluesband, jag tycker vi har mer likheter med dronemusik, men man inte riktigt undgå the bluuues… Vilken var första plattan ni köpte som verkligen betydde något? – Red Medicine med Fugazi, tror VV. – Det fanns ett litet band i England som hette The Mob, berättar Hotel. Det är det första som verkligen tog tag i mig. Jag var kanske 15 år, men de hade splittrats flera år innan. Jag köpte en 7”-singel för att jag gillade omslaget. Och när jag satte på den hemma var det bästa jag någonsin hört. Sedan gick jag ut och hittade deras platta någonstans och mitt hjärta bultade. Där jag växte upp, i Newbury, jag vet inte om det var drogkulturen, men alla lyssnade på Velvet Underground och det fanns massor av hemska band som försökte låta som dem. Men just The Mob och Velvet Underground förändrade mitt liv. Och just den där Fugazi-plattan VV pratade om, är en av våra gemensamma nämnare. – När jag var mellan 8 och 11 år umgicks jag med grannarna som var lite äldre, kanske 16-17 år. De brukade spela in band till mig hela tiden, men de skrev aldrig upp låtarna eller vem som gjorde dem. Men där upptäckte jag massor av bra musik, Fugazi var tydligen ett av banden. Men det förstod jag först flera år senare när en kompis satte på en platta med dem och jag kände igen det. – Vilken platta var den första som förändrade ditt liv? Hotel vänder sig till mig. Förmodligen Suedes debutplatta. Hotel försöker minnas vad den heter, men han har snöat in sig på Dog Man Star. Han undrar vad jag tycker om Suede idag och jag får besviket medge att Suede blivit ett ganska mediokert band.

– Jag har hört lite från deras senaste platta, berättar Hotel. Jag var aldrig riktig inne på Suede. Du vet när man älskar ett band vill man veta allt och ha allt som de har gjort, jag vet inte alls mycket om Suede. Men jag gillade verkligen Animal Nitrate. Men nu är deras musik glad och trevlig. De har blivit så…sjunger om träd och blommor. Vad heter den där låten, något riktigt optimistiskt? Som Everything’s Great eller något. – I Love Everyone? VV försöker hjälpa till. Du menar Positivity. Men det är ju samma sak med Pulp, deras senaste platta handlade ju om träd och prylar. – Ja, de har ju lagt av nu. Vi spelade på deras sista gig. Det var i Sheffield, massor av band spelade. På sätt och vis är det lite tråkigt, de har ju varit med så länge. Men alla måste gå skilda vägar någon gång. Musiken och texterna skriver de tillsammans. Ibland kan de sitta ned ihop och försöka få fram något, men oftast så arbetar de för sig själva. De skriver en vers, en strof, en slinga på eget håll och lyckas sedan pussla ihop dem till en låt.

– Alla låtar är gjorda på olika vis, menar VV. Hotel kan sitta och sjunga några ord som jag aldrig hört förut och inte vet vad de betyder och så kan jag komma på några andra ord. Det fantastiska är att oftast handlar de om ungefär samma sak i slutet. – Jag läste i en Led Zeppelin-box där de sa att de redan på första repet kände att det inte fanns någon annan i hela världen som skulle kunna vara med i bandet. Att det var en chans på miljonen att just de fyra hade hittat varandra. Jag kan inte relatera till Led Zeppelin, men jag känner också att jag har hittat någon som är perfekt för mig att jobba med. VV tittar på Hotel med spanielögon och gnyr åt komplimangen. Fullängdaren Keep On Your Mean Side tog bara två veckar att spela in. De ville att den skulle låta som en enda session istället för att tynga ned musiken med överdubbningar och få den tekniskt perfekt. Istället var det en känsla de ville fånga. – Det bästa som hände var när vi satt hemma hos mig när vi hade ett par dagar ledigt och jag bara spelade något på gitarren och vi började sjunga

la musik

123

THE KILLS

”

Alla borde se Gummo, i den är det

– Vi hade inte ens ett namn för bandet, men folk bokade oss ändå efter att ha lyssnat på det vi skickade dem, berättar Hotel vidare. Och vi har alltid tänkt att vore det inte coolt att ha ett band som vinner sin popularitet genom att folk sprider ordet vidare, istället för att behöva råka ut för en jävla hype. Och det var precis vad som hände. När vi väl kom till Los Angeles var stället fullbokat och vi undrade varför? Vad händer? Men om folk gillar ett band så spelar det ingen roll hur mycket pengar som ligger bakom eller vilket bolag de ligger på. Det bästa är väl om folk själva går ut och tar reda på vad det är för något. Köper en platta eller går på ett gig. Det är miljoner gånger bättre än att folk kollar upp en för att de gjort en google-sökning och ser att du är ett av de mest hypade banden eller att ens nuna är på varenda tidningsframsida. Det är av denna anledning The Kills har valt att tacka nej till så många intervjuer. De vill inte vara en del av den nya rockrevolutionen. De törstar inte efter att bli världens största band. Men de hoppas väl att de har hittat sitt kall. Eller som de säger, de kan inget annat än pyssla med musik. VV blev redan som 14-åring van vid livet på turné. Skolan hon missade fick hon plugga på vägen. Men hon fick se världen så hon klagar inte. Däremot vill hon inte prata om Discount. Hotel pluggade drama och ville bli manusförfattare eller skådespelare. Han skrev ett par monologpjäser, var med i två filmprojekt som totalt tråkade ut honom. Har du någon favoritfilm? – Alla borde se Gummo, i den är det en kille som säljer döda katter till en restaurang. Och El Topo, det är en surrealistisk västerfilm av en konstig mexikan som heter Jodorowsky. Den är nästan fyra timmar lång. Väldigt bisarr. – Jag gillade verkligen Smoke som Coen gjorde, säger VV. Och Chungking Express, jag vet inte vem som gjorde den, men den är kinesisk och utspelar sig i Hongkong. Det är faktiskt en av de få filmer jag har köpt fast jag varken har tv eller video. – Jag är usel på att gå på bio, avbryter Hotel. Egentligen gillar jag idén, men när jag väl ska dit känns det som om jag slösar bort två timmar av mitt liv. Jag skulle kunna skriva låtar istället. – En annan film jag har heter Bad, har du sett den? Andy Warhol-film i färg. Brigid Berlin är med i den. Hon väger tvåhundra kilo. Det är en riktigt bra film, men äcklig. De kastar ut ett barn genom fönstret. Oj, det låter som Michael Jackson. – YEAH, garvar Hotel. Retar ni någonsin varandra för era nationaliteter? – JA! Han gör sig lustig över mig hela tiden! VV höjer rösten. Men jag retar inte honom. Han brukar härma min röst. Han brukar reta mig för saker jag säger bara för att de låter amerikanska. Du tar varje tillfälle i akt! Men det gör inget. Det är det jag gillar hos dig, du är så snäll. Bråkar ni mycket? Exempelvis när ni kör runt USA i en liten bil. – Den turnén gick faktiskt ganska bra, säger Hotel. Ibland när vi är på ett ställe för länge börjar vi bråka. Det är konstigt. När vi hela tiden reste, gick det jättebra. Men om vi stannade på ett ställe i mer än tre dagar blev vi galna. Men det betyder ingenting. Vi kan ha hemska gräl, men det är vårat sätt, vi är ombytliga personer. Vi har höga toppar och djupa dalar. Vi är svåra, osociala. Vi bråkar mest när vi är riktigt fulla eller höga och något har hänt. – Turnerande hänger ihop med lite oro och stress och ibland finns det saker som vi är alldeles för trötta för att orka lösa, så då dricker vi för mycket. Eller snarare jag, jag kan inte hantera det. Om jag är på dåligt humör och dricker kan jag inte kontrollera vad jag säger. – Vad är du så förbannad över, VV? Hotels röst är retsam. – You fuck off! Ska vi börja bråka nu? VV vänder sig sedan till mig och ber om ursäkt för att de svamlar. Det har varit en lång dag. När jag stänger av bandspelaren verkar VV pusta ut. Hon kränger av sig jackan, hasar sig djupt ned i soffan och slänger sedan upp fötterna på skinnpallen framför sig.

en kille som säljer döda katter till en restaurang. Och El Topo, det är en surrealistisk västerﬁlm av en konstig mexikan som heter Jodorowsky. Den är nästan fyra timmar lång. Väldigt bisarr några ord. Sedan skrev vi låten Hitched, som är min favorit på plattan. Jag har alltid drömt om att göra så, skriva en låt och sedan gå och spela in den redan nästa dag. Plattan, menar Hotel, är en hyllning till vår elaka sida, alla dessa ”vackra” saker man gör när man är elak. Den handlar även om ångest, rädsla och besatthet. På sätt och vis är plattan ett vykort av The Kills från mars till november 2002. Givetvis är Keep On Your Mean Side Hotels favoritplatta, men som han säger, han är ju partisk. Förra året kom ep:n Black Rooster som följdes av en improviserad USAturné. De beskriver den som en Bonnie & Clyde roadtrip där äventyren radade upp sig. – Mitt visum hade gått ut så jag var tvungen att åka tillbaka, men vi var mitt i inspelningen av Black Rooster och kände att vi ville fortsätta jobba, minns VV. Så vi bokade femtio gig i USA och satte oss på ett plan. Allt var lite oplanerat och vi tänkte att detta skulle lika gärna kunna bli ett stort nederlag. Vi köpte en bil, körde vilse hela tiden och fick massor av böteslappar. Men vi hade samtidigt så himla kul.

126 | la musik

Han har Kobe Bryant som guru, hör röster från sitt instrument och är polare med Beck. – Ju mer jag omger mig med talangfulla individer desto mindre framstår jag själv som en idiot. Ronny Mattsson träffade softa och coola Ben Harper. Foto: Michael Lokner

i sitter i en svit på Hotell Sheraton. De något trötta ögonen skiner upp och med snabba rörelser rotar han fram en intervjubandspelare, identisk med min, ur sin väska. Han säger att det är den bästa man kan ha. Det är på den som nästan alla hans låtidéer föds. Spontaniteten och energin är något som också märks i Bens musik och beryktade liveframträdanden. Han har till exempel varit förband till Marilyn Manson, vars musik förmodligen är så långt bort från hans egen som det går att komma.

128 | la musik

– Otroligt nog så förstod publiken mitt budskap. Om Ben fick välja att leva i vilken tidpunkt i musikhistorien som helst så skulle han utan tvivel välja den vi är i nu. Det händer så mycket nu, menar han. Multiartisten Beck är en vän till honom och Ben har stor respekt för hans egensinniga och lekfulla förmåga att hantera olika musikstilar. – Den killen är helt enkelt ett jävla geni! Och jag är helt förstummad av Flaming Lips spontanitet och improvisationsförmåga. De

liksom bara skojar fram helt otroliga skapelser. Bens musik har släktdrag med bland annat just Beck och Flaming Lips. Det är i det kompromisslösa förhållningssättet att spela på kontraster, och att sällan välja det mest uppenbara, som den gemensamma nämnaren finns. När man lyssnar på Bens texter slås man av avsaknaden av metaforer och den relativa enkelheten i lyriken. Man blir stundtals även varse om att man har att göra med en artist med stort socialt patos och hjärta. – Om jag bara ville så skulle jag lätt kunna göra kommersiell popmusik men det är inte min grej. Musikpressen har länge febrilt och konstant sökt efter ”nästa stora band och företeelse”. Med hjälp av mediahype görs försök att piska upp betydelsen av skivor och artister. I många fall ligger ett kommersiellt intresse bakom och i flertalet fall blir artisterna kvickt slit- och slängprodukter vars livslängd sällan blir längre än Milli Vanillis.

BEN HARPER

ben harper Ben tycker att media borde lugna ner sig och ge artister tid att utvecklas i en lugn och kreativ miljö istället för att urvattna potentialen. – Det går alldeles för fort för många band. De tappar inspiration, får hybris och mister glöden när hypen är över, säger han och fortsätter: – Själv hade jag knappast varit där jag är idag rent musikaliskt, personligt och kreativt sett om jag haft mer hype över mig. Vid det här laget har Bens ben somnat, han byter ställning till en nästintill onaturlig. Genom fönstret bakom honom skymtar en gråmulen och blåsig vinterdag utan snö. Han ser ut som en Bob Marley med feta tatueringar där han sitter i soffan. Och hans positiva energi blir en självklar kontrast till den färglösa vinterdagen. Den ständige kompanjonen, en Weissenborngitarr (urtypen för lap-slidegitarren), avslöjade redan i tonåren för Ben att han hade en egen röst och ett eget uttryck. – Det var som om den talade till mig och sa: Det är nu resan börjar, grabben! Håll i dig! Gitarren finns numera alltid med på ett eller annat sätt i hans låtar. En av Bens viktigaste musikaliska principer är att hålla sig till rötterna, till den råa och kraftfulla essensen i uttrycket. Musiken härstammar från blues, folkrock, rock, soul och ibland reagge. Ryggraden i västerländsk musik. Artister som Woody Guthrie, Bob Dylan, Jimi Hendrix och Bob Marley står honom sedan lång tid tillbaka nära hjärtat. I tioårsåldern följde han med sin pappa på en Bob Marley-konsert. – Plötsligt kom självaste Peter Tosh upp på scenen och sjöng Get Up, Stand Up. Ingen i publiken, inte ens Bob Marley, visste om det. Det var en mycket stor musikupplevelse som format mig senare, det säger jag bara, man. Uppväxtmiljön var en klar inspiration och grogrund. Flera i släkten spelade olika instrument. Det var musik som gällde. Familjen ägde även en musikaffär och i bland när de fick nya varor till butiken så rymdes inte allt. En del fick förvaras i hemmet. – Jag testade, satt och dunkade på bongotrummor och klinkade på gitarrer och grejer när jag var två. Det började som en lek och den leken håller fortfarande på. Jag hoppas den aldrig tar slut.

Två Free Tibet-konserter har Ben uppträtt på. Ett tydligt politiskt ställningstagande. Men han vill inte framstå som en politisk artist. – Det är inte det att jag inte vill prata om politik, men man måste passa sig när man är i min situation för vad man säger och till vem. Han säger att det är lätt att bli misstolkad. Och att det kan vara förödande för en artist att bli en politisk galjonsfigur om man står för så mycket mer än bara samhällskritik. Men samtidigt belyser han vikten av att våga bidra till en förändring i det sociala medvetandet hos många människor idag. – Man anses som radikal om man förespråkar total nedrustning och fred, åtminstone i USA. De som vill ha krig anses inte som radikala utan accepteras på ett annat sätt, säger han upprört. – Alltså, vilka är det egentligen som är radikala? Blicken blir svart och jag tänker att nu smäller det, men han fortsätter: – FN borde kontrollera hela jäkla världen och se till att plutonium och skit inte finns någonstans, man! Ben anser att vi mer än någonsin behöver styra upp och återvända till den kollektiva rätta riktningen för människan. Som det ser ut nu har vi har missbrukat våra egna själar, säger han. Och lägger till att varje kyrka, religion, människa över hela världen borde ha budskapet att stoppa vapenmakt, övergrepp och våld och lära barnen att det vi gör idag är så fel. – Tyvärr verkar det som att ju svagare en ledare är desto fler anhängare får han, suckar han uppgivet.

situationer och känslor. – Musik gör livet till mer än vad det är i sig självt. Den skapar fler dimensioner och gör allt spännande på ett sätt som jag själv aldrig upplevt med någon annan konstform. Han frågar vad livet skulle vara utan exempelvis Beatles, Bob Marley, The Strokes och The Verve. Och svarar själv att det helt enkelt skulle vara mycket mer livlöst för ett stort antal människor. – Någon skapar ur sitt inre och överför detta till det innersta hos nån annan. Det är så coolt!

I sin musik tar Ben upp alla aspekter av livet eftersom han anser att musik har olika typer av funktioner i ens liv beroende på humör, olika la musik

129

moneybrother Har du hört honom sjunga glömmer du det aldrig. Det är kanske inte tonsäkerhet a’la Adolf Fredriks musikskola, men det är inte många som kan skapa en stämning med falsettsång som förre Monstersångaren Anders Wendin. Monster är ett minne blott, nu gör han sin alldeles egna soul i Moneybrother och är aktuell med nya spåret Reconsider Me. Martin Röshammar mötte dalmasen Wendin för en jakt på billiga skivor och ett samtal om sin egen musik, Håkan Hellström och om vikten av att inte försöka vara cool. Foto: Michael Lokner

i har bestämt träff på Mickes skivor vid Hornstull på Södermalm i Stockholm. Anders Wendin kommer in genom dörren till den röriga och trånga butiken. Anledningen till att vi möts just här är att få svenska musiker har en musiksmak som har påverkats så otroligt mycket av ändlösa besök i skivaffärer som just Anders Wendin. Åtminstone känns det så och den där röriga och extremt blandade smaken sätter sina mycket tydliga spår i den egna musiken. Visst är det tyclligt att Moneybrother försöker göra sin alldeles egna soul, men det är lika självklart att den spenslige dalmasen har rötter i punken och att han kan sin musikhistoria. Att han dessutom är bitsk och sylvass när han står och bläddrar i de gula backarna med vinylskivor gör inte stunden i butiken tristare. Han har som mål att göra sig av med alla skivor som han aldrig lyssnar på och då och då

64 | la musik

hojtar han till när han upptäcker plattor som han själv sålt till affären. Men någon samlare i den meningen är han inte, även om han gjort sina försök med Buzzcockssinglar, liksom med Al Green. Anders Wendin letar för dagen efter skivor med Elliott Murphy utan att lyckas, men mest söker han efter soul- och reggaeplattor, det är det han lyssnar mest på. Men det hindrar honom inte från att skrika till och se glad ut när han hittar Waterboysskivan Fishermans’ blues, Violent Femmes första, en Saints-skiva eller en liveplatta med Ray Charles eller för den delen när han rotar igenom AC/DC-facket. Mitt i högen med vinylskivor dyker en skiva med hårdrockarna Talisman upp och Anders Wendin minns en gång då hans kompis och dennes flickvän åkte till Gävle för att se Talisman. Efter spelningen försvann flickvännen in i Talismans loge. Killen stod snällt utanför och väntade. Länge…

THE KNIFE

MONEYBROTHER

Gipsy Kings storsäljare dyker upp i högen och Anders försvinner i en utläggning om att de kanske är underskattade, han bygger tesen på att de ser så coola och tuffa ut på omslaget och att ifall man umgicks med det gänget skulle ingen våga röra en. Om det gör skivan och musiken bättre, det är en helt annan fråga. Anders Wendin väljer att inhandla Peter Tosh och hans Mystic Man liksom Lennon-Onos Double Fantasy och konstaterar att det finns ingen anledning att köpa dyra vinylskivor, högst 40 spänn ska en gammal platta kosta. Det finns förresten många likheter mellan Anders Wendin med vänner i Moneybrother och med Håkan Hellström, dels är ju Viktor Brobacke med i både Håkans band och i Moneybrother och dels finns där samma gnista, samma ostoppbara energi. Det låter helt annorlunda, men ändå är släktskapet tydligt. Tidigt förra året släpptes ep:n Thunder In My Heart och den innehöll fyra låtar som värmde mitt hjärta en lång tid framöver, inte minst den vackra It Might As Well Be Winter All Year Long, späckad med skön falsettsång. Det svängde, det fanns en kraft och det fanns en kaxighet som gick att känna igen från tiden i Monster, men soulkänslan blandad med punkattityd är det som allra mest lyfter Moneybrother. I maj kommer den första Moneybrother-skivan och Anders Wendin ser nästan löjligt stolt ut när han pratar om den.

132 | la musik

– Det är mindre trummaskiner, mindre falsett och mer rockigt. Alla falsettlåtarna hamnade ju på ep:n, det är lite synd men jag vet inte vad det beror på. Det är mer levande, det är fortfarande mycket soul och reggae, men vi försöker inte spela soul och reggae utan det ska bara finnas med som en slags grund. Svänget kommer ju därifrån, säger Anders Wendin och fortsätter: – Skivan blir fruktansvärt bra, det är det bästa jag har varit i närheten av att lyssna på, nej men allt har stämt. Det är mycket körer och call and response-grejer, jag älskar ju det. Samtalet kommer in på tidigare nämnde Håkan Hellström och Anders Wendin ler brett när han snackar om Monster med deras klädstil med hattar och korta byxor och inte minst instrumenteringen med saxofoner och tromboner. Anders Wendin och hans vänner har sett likadana ut länge, men han är medveten om att ifall de går ut på en scen nu i hatt och hela paketet så kommer alla att tro att han har stulit konceptet av kompisen Håkan Hellström. Så hård är världen! Anders berättar historien om hur det skulle delas ut designkläder till bandmedlemmarna i Håkan Hellströms gäng, trombonisten Viktor Brobacke tjöt till av glädje men lyckokänslan försvann när han insåg att han inte skulle få några kläder. ”Nej, vi har ju utgått från dig!”. Men Anders pratar lyriskt om hur mycket han unnar Hellström framgången och om hur Håkan

har rört ihop en massa av det även Anders gillar. ”Han säger ju själv att han har blivit jätteinfluerad av Moneybrother”. – Samtidigt kommer vi från helt olika håll. Jag är punkare på något sätt, han är inte det. Han kommer från helt andra förhållanden än vad jag gör. Det går inte att jämföra. Jag kan inte heller vara så omotiverat glad som han. Men han har alltid varit det. Han är grym! Men oavsett hur mycket Anders uppskattar och hyllar sina närmaste kompisar och tillika bandmedlemmar har han/de legat på ungefär samma publika nivå med både Monster och Moneybrother, ”det har aldrig gått jättebra, men alltid helt okej”, som Anders själv uttrycker det. De har sina trogna och ytterst hängivna fans, men det stannar där och Anders Wendin är minst sagt sur på vissa svenska musikkritiker som envisas med att upprepa sitt: ”Det finns redan en Curtis Mayfield” och han drar blixtsnabbt paralleller till det Nicolai Dunger brukar få höra om sina likheter med Van Morrison. – Äh, Nicolai och jag är lika på det sättet. Vi gör precis vad som finns i våra hjärtan. Istället skrivs den tråkigaste och menlösaste alternativa countryn upp, den som är så tråkig att det växer mossa under armarna på de som gör den. ”Det är känslofyllt”. Och då sjunger de om typ dripping canyons och kommer från Borås. Det handlar inte om att härmas, det jag gör, men finns ju 900 Melody Club med samma syntslingor, och det

MONEYBROTHER

”

Vi gör precis vad som ﬁnns i våra hjärtan. Istället skrivs den tråkigaste och menlösaste alternativa countryn upp, den som är så tråkig att det växer mossa under armarna på de som gör den. ”Det är känslofyllt”. Och då sjunger de om typ dripping canyons och kommer från Borås.

hyllas. Det är så segt. Han pratar mycket, Anders Wendin, bland annat om att Moneybrother satsar på att göra bra musik (kanske inte en speciellt ovanlig vilja bland musiker) och inte cool musik. – Det ska vara så äkta mig som möjligt, men jag vet ju ganska exakt vad folk skulle tycka var coolt. Det skulle vara så lätt. Men jag vill göra min egen soul utan att tänka på vad som skulle uppskattas av de coola. Det ska finnas mycket melodier och sång. Folk ska kunna dansa till den här musiken. De senaste åren har Anders Wendin delat sin tid mellan ett heltidsjobb på Riksteatern och musiken, men det blev för mycket för honom, han gick ner i vikt och världen började gunga under fötterna på honom. Så sedan nyår har han gått över till halvtid på Riksteatern och ser mycket nöjd ut med sitt nya liv. Han säger att oavsett om karriären aldrig skjutit iväg honom och hans musik till topplistehöjder och därmed kändisskap så har han alltid varit egocentrisk. Han berättar om när han skulle spela ”gura” i en kompis band och innan första repet var slut gav han upp, han ville så gärna lägga sig i. ”Jag är verkligen barnslig”. Anders Wendin som sedan länge har lämnat

industriorten Ludvika bakom sig säger att skivan blir väldigt politisk. – Nu har jag skrivit om Göteborg, polisbrutalitet och maktlöshet på ett annat sätt än tidigare. Sen är det ju så att kanske sex av skivans låtar ändå handlar om att knulla. Det är fortfarande ganska övervägande, men de handlar också om kärlek och osäkerhet. Man vill inte göra plakatgrejer heller, säger Anders Wendin och berättar om låten ”Don’t call the police” som handlar om de SMS som skickades under kravallerna i Göteborg och som gav höga straff. Han pratar också om sin ”Don’t stop” som gör upp med machostrukturen i samhället där det är macho att springa fyra mil med ryggsäck i lumpen, medan det i själva verket borde vara finare och bättre att ha en tjej som tycker om en (Tack Love Olsson, kom snart tillbaka!) och vara sjyst och rättrådig. När det här skrivs har Moneybrother inte spelat live sedan i somras förutom en konsert på en Levi’s-fest och en kort tid efter intervjun ska de spela på P3 Popstad. Men den politiskt medvetne Anders Wendin tycker inte att det gör något att spela på en fest för ett så superamerikanskt företag som Levi’s, nu är han beredd att göra så mycket som möjligt för att få

ut skivan för ”det måste ju finnas något att välja på för folk”. - Det kändes okej, vi har ju ändå deras kläder på oss. Däremot har vi sagt nej till att spela på AIK-fester och på fester hos Folkpartiet, Slitz och Café. Men vi lirade på en marxistisk festival i somras, det var grymt, bara en massa hennafärgade tjejer. Han ser nästan febrig ut när han talar om hur mycket han längtar efter att spela live. - Ja, jag kan vakna på nätterna och sätta mig upp och spela gitarr och fundera över hur man skulle kunna göra. Det ska bli så bra, det måste bli så bra. Vi ska upp till en ny nivå. Det ska vara så att folk tror att de har dött och kommit till himlen. Vi är ett sjyst liveband, men det ska inte vara som om vi lämnar nivå nio för nivå tio utan vi ska gå upp till nivå sjuttiosex!

la musik

133

grand tone music Grand Tone Music bildades 1997 ur spillrorna av rockgruppen Salt. Nina Ramsby (sång, gitarr) och Jim Tegman (trummor) slog sig ihop med klaviaturspelaren Dan Lepp och gjorde en naken, lågmäld debutskiva. På uppföljaren New Direction tog man ut svängarna lite mer. Det nya albumet heter Go To Hell. Nina förklarar att det är en sammanfattning av vad hon vill säga med texterna. Nu har man dessutom en basist också, Patrik ”Pata” Andersson. La Musiks utsände Anders Lundquist pustar ut.

ag träffar hela bandet på en halvsunkig bar på Söder och inleder med att fråga dem vad som är det viktigaste som hänt dem sedan förra albumet. De verkar eniga om att det har hänt mycket och varit en lång process. – Framför allt att vår nye basist Patrik är med, säger Nina. På New Direction spelade jag själv bas. Väldigt simpelt, inte störande och inte speciellt rytmiskt. Och absolut inte i samspel med Jim. Men nu är basspelet jäkligt groovigt! Patrik kom med när bandet turnerade efter förra albumet. Man hade också med Andreas Söderström på syntar, percussion, moog, gitarr och annat smått och gott. – Vi var ganska säkra på att Patrik och Andreas var våra nya medlemmar och inte bara var inhyrda musiker, säger Nina. – Patrik hittade sin roll direkt. Andreas gjorde det vänskapsmässigt och som personlighet, men han var inte så syntorienterad. På turnén spelade han det som vi arrangerat men han är i grunden mer en friformsmusiker och medverkar på den nya skivan med en del instrument som inte kan skulle kunna ingå som fasta instrument i vår sättning, exempelvis trumpet. Inför det nya albumet satte sig alla ner och funderade på vad man inte tyckte om hos sin tidigare musik och i vilken riktning man ville utvecklas. – Vi gick faktiskt till botten med varje person, dess roll och dess önskemål, säger klaviaturspelaren Dan Lepp. – Vi kom bland annat fram till att vi skulle spela mer figurer och ligga mindre på ackord. Och att Jim skulle skippa cymbalerna. Mer utrymme för finess, helt enkelt. – På något vis hade vi undermedvetet det som mål redan på förra skivan, men vi kom inte så långt, säger Nina, men just låten New Directions känns i efterhand som en brygga mellan den skivan och Go To Hell. – Tidiga Grand Tone Music var egentligen ett band i singer/songwriter-traditionen. Traditionellt låtskrivande, minimalistiskt framfört. Från min och Jims sida var det helt klart en reaktion mot hur vårt tidigare band Salt

134 | la musik

hade låtit, konstaterar Nina. Vi var trötta på utagerande, frustrationspuff. Jag kommer ihåg att jag ville få kontakt med varje ton. Men så hade hälften av Salts låtar också kunnat vara om vi hade tagit ner dem. Ni ville alltså komma ifrån riff och poser, ungefär som Chris Cornell på sin soloskiva efter Soundgarden? – Exakt vad jag tänkte på faktiskt, skrattar Nina. – Sedan kan man konstatera att vi har arbetat mer digitalt, säger Dan. Från att bara använda det vi har i sättningen, som orgel, har vi i dag kompletterat med olika syntljud och därmed fått möjligheter till mer variation. Fast det blev mycket orgel i slutändan ändå! Albumets framväxt började med improvisationer, som spelades in i replokalen och sedan gallrades ut av Nina och Dan. Sedan presenterades dessa för de övriga medlemmarna varpå man gjorde pålägg hemma hos Nina. – Då kan man hålla på längre utan att känna sig så stressad. Vi har jobbat med MIDI och har kunnat välja andra sorters ljud, och kunnat återanvända dessa när man spelat in själva skivan. Och eftersom vi blev väldigt medvetna om låtarnas styrka och svagheter redan på demostadiet och repat dem ordentligt har vi sedan kunnat gå in och sätta de riktiga tagningarna live absolut inte slickt och polerat utan med nerv, men ändå till clic-track för att möjliggöra pålägg via MIDI. Man var alltså metodiska under arrangemangsperioden men återgick till spontaniteten när det var dags att göra själva skivan. – Låtarna satt i kroppen, därför vågade vi ta till de stora gesterna. För vi visste att de kändes större i studion än de skulle bli på skiva, säger Jim. Plattan är inspelad i en studio i en källare i Vasastan i Stockholm kallad Dubious. Studion drivs av Krille Roth, som spelade bas i Monster. I en månad var man i Dubious, med Krille som tekniker, därefter var det dags för pålägg och sång. – Studion kändes väldigt haschig, ler Nina. Inte

ägaren, men studion som sådan. Har Grand Tone Music något rockstjärnemål med sin karriär eller är ni bara introverta, arty, pretentiösa musiker? – Det sistnämnda. Jag är i alla fall introvert och ”arty”, säger Nina. Jag vill släppa plattor och jag vill att folk ska höra dem. Och jag vill spela live, men jag vill inte döda musiken, för det tycker jag att man gör efter en viss gräns. – Man får jobba efter de premisser som man klarar av. Till vardags gör medlemmarna saker som grafik/formgivning och film. Visuella saker. Är det något som avspeglar sig i musiken? – Omslagen i alla fall, skrattar Nina. Men finns det något visuellt element i musiken? – Nej, säger Jim. – Jo, säger Dan. Jag tycker det finns något filmiskt och jag tycker det är trist att vi aldrig fått göra filmmusik. Det känns som om vi skulle kunna göra det. – Samtidigt är filmmusik ett komplement och vår musik står helt klart för sig själv och har snarare atmosfärer som skapar bilder och framför allt fungerar bäst när man sitter i en bil, menar Patrik. – Alla i bandet jobbar med estetiska saker och vi är alla fåfänga på det sättet, men vi är inte imagemässiga i det att ytan skulle få ta över. Det finns ingen attityd som inte finns i musiken. Att utseendet tar över på scen eller i videon. Det är viktigt för oss hur vi presenteras och vi har estetiska ideal, men inte så vi bajsar på oss, menar Nina. – Att vara popstjärna och att vara musiker är två helt väsensskilda jobb, och skillnaden har blivit ännu större sedan musikvideon slog igenom. Var står Grand Tone Musics medlemmar i det fallet? – Jag såg en poster med Pink på jobbet i dag och jag insåg att jag nog aldrig kommer att finnas

på en poster i Okej, trots att jag håller på med musik, säger Dan. – Men hennes musik kommer aldrig att finnas i mitt hjärta, kontrar Nina. Vad lyssnade ni på när ni var tio år gamla? – Kiss, hårdrock, reggae, säger Jim. – Hits på Trackslistan och soul, säger Nina. – Hårdrock, jag kommer ju från Finspång, säger Patrik, leende. Mest Iron Maiden – A-ha, säger Dan. Och jag kan fortfarande tycka en platta med dem är grymt bra. – Eller Lionel Richies Hello, skrattar Nina. Vi enas om att det fanns en ärlighet i ens musiksmak innan tonåren som man kanske har lättare att hitta tillbaka till när musik blir mindre identitet. – Man blir mer chosefri, säger Jim. Man inser hur präglad man är av en del saker. Vissa melodislingor, små tricks som dyker upp i mitt huvud, som jag inte reflekterat över, som visar sig komma från Mauro Scocco, Prince, och Michael Jackson. Finns det någon musik som ni alla fyra är rörande eniga om är riktigt bra? – Just nu är det i så fall ganska svårt. Men Jim och jag gillar Prince, säger Nina. – Jag lyssnar sällan på ny musik. Just nu har jag

bara Dylans Blonde on Blonde på repeat. Och så får den gå några månader. Jag är helt klart periodare i den bemärkelsen, säger Patrik. – Det finns sådana som alla respekterar, exempelvis Nicolai Dunger, konstaterar Dan och alla nickar. – Och Stina Nordenstam, säger Nina. Finns det något som ni alla ogillar? – Det är nog svårare att hitta, säger Dan. – Pudelrock, kanske, säger Jim och alla protesterar. – Nej, pudelrock är väl kul? säger Nina. – Lätt för dig att säga, du gillade ju Europe, säger Jim. Fast det gjorde i och för sig jag med, inser han sedan och alla skrattar. – Fusionsjazz! Fast det kan också vara rätt roligt, säger Nina, och ser bekymrad ut. – Hysterisk musik, försöker Jim. Scooter är hysteriska? – Fast den musiken kan också vara rolig. För att den är så störd, ler Nina. – Störd är verkligen ordet, säger Jim. – Konstmusik, försöker Jim. – Fast det skriver jag inte under på, säger Patrik. – Jättesyntig 80-talsmusik, försöker Dan. Nitzer Ebb.

Fast nu orkar ingen komma på något mer. OK. Säg varsin husgud eller –gudinna. – Liksom Patrik stängde jag just av Bob Dylan innan jag kom hit, han är nog min husgud, säger Jim. – Prince är min, säger Nina tvärsäkert. – Townes Van Zandt, säger Patrik. – Jag får väl säga Ray Manzarek. Jag gillar egentligen inte Doors så mycket, men han är coolast, fastställer Dan (fast han ändrar sig senare till David Bowie). Hmm, funderar reportern. Ett basistlöst band, det låter bekant. – Jo, men det är väl lite tanken, säger Dan. – Ja, men nu är skutan uppstyrd, säger Patrik belåtet. Skönt, konstaterar reportern. Jag brukar nämligen alltid säga ”lita inte på ett band som inte har en basist”. -Skitbra regel, säger Jim förtjust. Fast han kanske är ironisk. ”Kom ihåg att det i är regel samspelet mellan bas och trummor som är grunden till en god poplåt” säger Nina med mästrande röst. Och därefter blir det inte mycket vettigt sagt. Men det är en fantastisk skiva de har gjort, Grand Tone Music.

la musik

135

isolation years - sparvarna från gråzonen

Text: Erik Dahlström Foto: Michael Lokner

64 | la musik

THE KNIFE

I den här artikeln kommer ni att möta: Jakob Nyström, sång, gitarr, text och låtskrivare Anton Berglund, bas Mats Hammarström, spelar diverse kluriga instrument Daniel Berglund, trummor och storebror till Anton Jakob Moström, gitarr Intervjun innehåller det norrländska vokabuläret och kan för vissa anses stötande.

ISOLATION YEARS

et finns flera orsaker till att norrländska Isolation Years lysande debutabum Inland Traveller aldrig fick ut sitt rätta jag på hemmaplan. Ett album med sånger som hör hemma bland internationella storheter men som de svenska bolagen aldrig begrep eller förstod sig på. Debutalbumet Inland Traveller, som aldrig kontrakterades i Sverige, lanserades på licens från tyska bolaget Stickman mitt under den rådande Ryan Adams-febern med tillhörande namn. Något som sångaren, låtskrivaren och textförfattaren Jakob Nyström reflekterar över i nya spåret Preacher/Songwriter: I pity all you songwriters Keep singing about love And about tears Always taking the easy way Into young peoples heart

Även om dessa textrader inte leder till det direkta svaret på den svårmodiga alt.countryvågen så går det att ana den underliggande meningen i dessa självklara rader. Men vinden har vänt och mycket har hänt sedan dessa tider

138 | la musik

och Sverige har blivit moget nog att ta hand om bandet på hemmaplan när den lysande uppföljaren ligger färdigmixad - redo att ges ut på ett skivbolagskontor mitt emot Fryshuset i Södra Hammarbyhamnen. Det är också i detta hus jag bjuder Isolation Years på en perfekt tempererad tjeckisk Ferdinand. UNDER ETT PAR veckors tid har jag haft ett

exemplar av skivan med mig i skivväskan när jag varit ute och spelat skivor. Händelsen har upprepat sig gång på gång vid olika ställen när jag lagt på ett smakprov på den tilltänkta första singeln Open Those Eyes. Folk har armbågat sig fram och undrat vad som nu spelas. ”Det låter som något nytt med Isolation Years?” frågas av de mest inbitna. Andra, som helt förstårligt, missat debutalbumet frågar vidare om bandet och lyfter på ögonbrynen när vetskapen om att det är ett svenskt band når dem. För den förstnämnda gruppen lyssnare känns de säregna harmonierna igen och Jakob Nyströms kontrollerade röst ligger som en röd tråd genom deras sound. Men att de själva skulle stå för ett visst sound - som i gemene mans mun kort och gott kallas för Isolation-Soundet - råder det viss

tveksamhet om: Daniel B: Det är inget utstuderat sound utan det handlar väl mer om hur tråkigt vi spelar på våra instrument. Nej, men det är alltid twister om hur låtar ska vara. Du vet, man håller på nere i replokalen. Inte så man tänker ”här skulle det passa med ett tungt Metallica-sound”. Man har väl känt att vi inlett någonting – man känner vad Isloation gör. Att komma från Norrland innebär alltid en risk att placeras i facket ”norrländskt vemod”. En term som billigt och helt felaktigt begravt många genuina band från Sveriges norra del och som även varit och nafsat på Isolation Years, något som de själva inte gillar speciellt mycket. Jakob N: Nej, det är självklart inte en etikett vi vill ha. Typ att det står i en biografi att vi är norrländskt vemod. Jag tycker att vi låter som vi och sen förstår jag att folk vill ha etiketter på allting. Men så är det ju med allting i livet. Man blir ju glad bara att någon ser lite bortom det och inser ens särart. Just ordet särart är en sällsynt fågel i dessa dagar när band och artister driver sin personlighet till klippans brant och ibland även längre för att hävda sig. Något som resulterat i

ISOLATION YEARS

en överflödig population av dom här banden. I det här fallet ligger Isolation Years särart i att helt enkelt vara sig själva och låta musiken leda korståget mot uppmärksamhet och respekt. Det låter kanske avtändande men all denna kraft läggs istället åt tid i replokalen, åt nya låtar, att bygga arrangemang och vackra melodier. Det här hörs tydligt på It’s Goldens fascinerande innehåll. Ett utav skivans starkaste spår i mitt tycke Three-Minute Convert - är en fantastisk uppvisning i den här processen om hur en sång föds, bearbetas, spelas in och om hur den till sist hamnar på den slutgiltiga skivan. Något som förövrigt speglar hela Isolation Years sätt att jobba på. It’s Golden är delvis inspelad i Studio Gröndahl med den snart demonförklarade producenten Pelle Gunnerfeldt som bjuder på ett stort, stundtals nästan kyrkligt sound. Jakob M: Det var en av anledningarna till att vi åkte till Pelle i Gröndal för att spela in. För att få större ljud än vad vi skulle kunna åstadkomma hemma i replokalen. Three-Minute Convert känns stor... Jakob N: Jo, den blev ju... den blev ju så. Den låten har vi kämpat med ganska länge och inte fått till. Vi visste att det var en bra låt men vi har

säkert spelat in den tre gånger själva innan vi gjorde den som den blev. Hur stor del har Gunnerfeldt av låtarnas kropp? Jakob N: En del låtar förändrades när vi spelade in dem med honom. Låtar som antagligen inte hade låtit så om vi gjort det på något annat sätt. Han kommer med bra ideer. Men vi har ju egentligen inte jobbat med någon producent innan. Daniel B: Jag hörde att han tyckte vi var bland de jobbigaste han arbetat med. När vi skulle mixa och färdigställa skivan så gick han till slut bara ut därifrån så att vi fick bråka om instrumentnivåer och sådär. Jakob N: Vi är vana att göra det själva genom att bråka fram någonting tillsammans. Men på det sättet har det ju varit skönt att någon annan har tyckt till om vissa grejer också. Vi ville ju ändå göra en del av det själva och precis så gjorde vi ju. Daniel B: Många av låtarna hade vi spelat in själva som demos också. De låtarna blev nog ganska lika fast med bättre ljud. På de låtar som vi bara hade repat litegrann blir det ju mer att han får sätta sin prägel på eftersom vi inte lagt så mycket instrument och tänkt så mycket kring dem. Så det är ju beroende på vilka låtar... Med tanke på tidigare nämnda Three-Minute Convert, som på slutet mynnar ut i en underbar soul/gospel liknande fras med textraden ”Oh Lord I’ve seen the blues”, frågar jag om nya skivan är mer arrangerad. Daniel Berglund: Vi hade ju liksom Jakob sa, spelat in Three-Minute Convert så många gånger och nästan gett upp. Då är man beredd att nästan arrangera den tydligt åt något håll. Man kan ju arrangera kaos också och det låter inte arrangerad. Förra skivan är ju väldigt arrangerad också, varenda grej vi lagt på har vi tänkt till kring fast kanske inte lika tydligt som just den låten blev. FÖRSTA SPÅRET TILL It’s Golden spelades in

redan i december 2001. Sedan dess har skivan spelats in vid ett par olika tillfällen, ganska utspritt och i olika studios. En inspelningsprocedur som skulle kunna leda till en ljudmässigt spretig skiva. Jakob: Jag tycker att det är roligt att den inte känns helt enhetlig sådär. Men det där ju bara

känslor. Jag menar, så tycker jag nu men så tyckte jag inte för två månader sen. Vi kör ju bara tills vi är nöjda och sedan får någon annan lyssna och säga vad de tycker om det... Jag tycker det är svårt att prata om hur skivan känns. Vi har ju inga regler eller så att det ska låta live eller som en maskin. Det får man ta utifrån låtarna och hur vi känner för att göra. På det sättet tycker jag det är kul att slutresultatet både är som en naturlig fortsättning på det vi gjort förut - som man brukar säga - men samtidigt finns det någon ny twist på det. Daniel B: I början spelade vi in många låtar live med sång och la det på bandaren och kanske la på en tamburin eller något sådant. Nästa gång vi spelade in var det ”nu börjar vi att spela in med bastrumman kanske”. Det är ju som både kul och tråkigt... Det är ju helt värdelöst egentligen!!! [skratt] Det går ju aldrig att komma in i någon sorts stämning. Det tar ju alltid några dagar innan man kommer in i det igen. Man har glömt bort hur det var och vad vi höll på med. Nästa gång gör vi det ytterligare på ett annat sätt. Så kommer man in där och så avslutar man och så blir det en likadan process igen. Mats H: Det är ju lite att vi krånglar till allting också. Jag vet inte. Att vi håller på själva och spelar in på tre olika ställen. Jag tror vi är ganska noggranna, vi vill ju att det ska bli jävlulskt bra. Lite frustrerande att det tagit mer tid än vad det borde ta. Isolation Years påminner oss mycket om en kreativitet vad gäller låtstrukturer men även också om att använda intressanta och udda instrument. Något som mer och mer döljs bakom den senaste tidens trend med klassisk rockuppsättning med enbart gitarr, bas och trummor. Ni verkar nyfikna på att testa olika intrument? Daniel B: Jo, det är ju bra så att det inte blir: ”Det här är en gjuten brasslåt, vi lägger lite brass och stråkar på refrängen” - att det verkligen är helt ogenomtänkt egentligen. Att man fortfarande inte har en tydlig mall på vilka typer av låtar som behöver vissa instrument och hur man gör en låt. Det finns fortfarande pepp på att prova instrument. Så att man inte bara fastnar i ett mönster. Jakob N: Vi testar ju hela tiden. Det är väl en

”

Nej, det är självklart inte en etikett man vill ha. Typ att det står i en biograﬁ att vi är norrländskt vemod. Jag tycker att vi låter som vi och sen förstår jag att folk vill ha etiketter på allting. Men så är det ju med allting i livet. Man blir ju glad bara att någon ser lite bortom det och inser ens särart la musik

139

ISOLATION YEARS

”

Jag skriver inte poesi liksom. Jag skulle inte vilja se mitt namn på en diktsamling. Jag tycker inte att de håller den kvaliteten. Det har ju med musiken att göra, de ska passa ihop med varandra. Det är grejen med popmusik ganska stor del av allt - att här har vi en låt och hur ska vi presentera den för oss själva i första hand så att vi känner att ska komma till sin rätt och sådär. Det är ju som en del av spänningen i det. Mats H: Ibland så kanske man provar ett instrument en gång och sen när vi provat det vet vi hur det låter. Och man tycker det är vackert så kanske man använder det fler gånger, det är ju roligt att få med ett instrument så man vet hur det låter och som vi senare kan använda i en låt. ”Så här låter blås” tänkte vi första gången vi använde det. Det är ju råvackert med trumpet. Det är väl att det är skoj att hitta nya ljud. Det märks genom Jakobs texter hur livet sedan debuten påverkat bandet. Hemstaden, vänner, kärlek och relationen till musikbranschen. Men någon utstuderad textförfattare ser han sig inte vara trots att han stiger ovan många svenska namn med samma yrke. Jakob N: Jag skriver inte poesi liksom. Jag skulle inte vilja se mitt namn på en diktsamling. Jag tycker inte att de håller den kvaliteten. Det har ju med musiken att göra, de ska passa ihop med varandra. Det är grejen med popmusik. Men den här skivan som är vår andra och blir det lätt att jag reflekterar vad konstigt allting är vi håller på med. På samma sätt om man kan reflektera över något annat konstigt eller intressant. De andra i bandet nickar instämmande när jag frågar om de gillar Jakobs sätt att skriva texter på. ”Bra musik och hyffsade texter” skrattar dom. Jakob N: Vi känner ju varandra sen länge och på det viset har vi samma perspektiv på saker. Även om det är utifrån mig texterna kommer så finns det ju en anknytning. Det vore en annan sak om det var ett band med mig och fyra musiker. Inför uppföljaren har grabbarna haft mer framförhållning också än inför Inland Traveller. Då drog svenska bolagen ut på tiden trots att skivan redan var klar så det blev ett naturligt steg att vända sig till tyska Stickman som tidigt visat intresse. Idag är det svenska MNW som kommer att släppa plattan vilket definitivt kommer att få större gensvar här i Sverige. Men ett liv som rockstjärnor ligger fortfarande långt ifrån Isolation Years drömbild. Tillsammans har de målat en kyrka och tagit jobb som dykt upp på vägen för att få ihop lite pengar. Ett mönster som känns igen för många mindre kända svenska band. Jakob N: Vi är ju bara ett popband och vi säljer lite skivor. Det är ingen av oss som tror att vi ska få något silverfat, eller vad var det kungen sa: att sparvarna skulle komma flygande i munnen på en. Vi hade lite drömmar när vi stod och målade att vi skulle ha ett kombinerat band och när det var lite dött så skulle vi åka ut och putsa det här universitetets fönster eller måla den här byggnaden. Ta tag i det själv istället för att stå där plöstligt utan pengar när det är dags för turnéer och grejer och gå till vikariebanken som vanligt. Gråzonen skulle firman heta. Det måhända att det är en bra lösning men jag tror nog större om Isolation Years musik än de själva. Ett namn har de redan i Tyskland där de har turnerat flitigt och under våren är det dags för dem att lägga armarna om Sverige. Gråzonen lär en dag förvandlas till den där gråsparven kungen pratade om – en sparv som de själva fött upp med eget slit och fingertoppskänsla för enastående popmusik.

140 | la musik

THE KNIFE

” the cardigans The Cardigans har precis avslutat arbetet med det kommande albumet Long Gone Before Daylight. Johan Olsén ﬁck äran att göra första intervjun med bandet inför skivsläppet som den här gången inkluderar Howlin’ Pelle Almqvist från The Hives, Ebbot från The Soundtrack of Our Lives och Nicke Andersson från The Hellacopters. Dessutom ﬁnns bröderna Lindgård (The Mopeds) med på blås och en stråkkvartett har lånats in på ett par av låtarna. Per Sunding (Eggstone, The Tremolo Beer Gut) står som producent. Inspelningarna tog en krokig väg, både fysiskt och mentalt. Via Stockholm, Spanien, England, Gotland och Malmö förverkligade The Cardigans sitt femte album. Foto: Michael Lokner

THE CARDIGANS

et återstår alltså nu drygt tre månader (i skrivandets stund) till skivsläppet, och skivbolaget är oerhört restriktiva med att folk, särskilt halvpålitliga journalister som undertecknad, kan få lyssna på albumet. En genomlyssning under kontrollerade former får jag till mitt förfogande. Vi träffas i Vinylbaren på KB i Malmö en smällkall decemberafton. Under fotosessionen med vår fotograf får jag låna Magnus Svenningssons hörlurar och med ett rykande färskt exemplar av skivan intar jag DJ-båset på KB. Mitt omdöme grumlas säkert rätt duktigt av det faktum att hela gänget fotograferas ett par meter bort, men musiken som strömmar in i öronen är fantastiskt bra. Det låter inte särskilt likt det jag hört från bandet innan, även om det självklart vilar ett Cardigansskimmer över samtliga låtar. Long Gone Before Daylight är som sagt, trots omdömesproblematiken, slående bra. När jag i skrivande stund kollar anteckningarna från genomlyssningen hittar jag citat som ”Tom Petty på anabola”, ”Rock n’roll”, ”Ekar Dylan”, ”Bredbent Americana”. Allt kryddat med det unika Cardiganssoundet som ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Detta som gör att det trots Pettyvibbarna känns 2003, med råge. Efter fotografering och genomlyssning fortsätter vi hem till Nina, för intervjun. Det bjuds på vin, och mitt omdöme blir bara sämre och sämre. Eller kanske bättre och bättre, vad vet jag? Jag vill tro det senare. Intervjun blev hur som haver betydligt roligare ju längre kvällen led. För er läsare som enbart vill läsa om seriöst musikskapande och bandrelationer, rekommenderar jag att sluta efter halva artikeln… och ni som vill läsa om tajta trummisar, universums och människokroppens konstitution, och armbrytning, att börja efter första halvan... Mitt första intryck, och det som slår mig hårdast efter en kort genomlyssning, är att det känns som att ni för första gången på länge har skapat något ihop, tillsammans, som ett band? Nina: Ja, det är första gången alla kan spela alla låtarna innan vi spelat in dem. Vi repade oss fram till hur det skulle låta. Mangan: Alla har fått hitta på sina räkor själva. Basräkor och keyboardmackor… Man hör mer av alla er på den här. På så vis påminner skivan en del om er absolut första, Emmerdale? Peter: Jag håller med. I det avseendet. Låtmässigt och textmässigt är det kanske mer ett avstamp från den förra skivan. Mangan: Vi gjorde 30-40 tagningar på varenda låt, och gjorde småändringar hela tiden. Jag har lärt mig lyssna mer och mer på Lasse och Bengt, och se till att mina basgrejer inte krockar med några av deras. Sånt lär man sig bara genom att lyssna mycket, och först skala ned sitt eget spel, för att sedan lägga till. Nina: det är belönande nu, eftersom vi kan låtarna. Nu kan vi skörda frukterna av detta. Peter: Det handlar också om att lära sig ta sig över små hinder när man spelar. Tidigare var vi nöjda bara vi lyckades ta oss igenom låtarna utan att någon spelade fel eller kom av sig. Ni har blivit mer som ”The Band”, för att nämna ett exempel på ett band där alla hade en lika viktig roll att spela. Peter: Ja, när vi började prata om att göra en skiva till, så var det viktigt att vi skulle försöka förmedla oss själva mer, någon slags närhet och att man

”

skulle kunna spåra att det var människor bakom det hela. Mycket av det man hör i etern i dag lämnar inte ut den mänskliga faktorn. Det enda sättet att göra det på är att spela mycket. Vi har ju tidigare snackat om att det inte går att säga vem som är världens tajtaste trummis. Det fixar man ju till i mixningen… Mangan: Fast vi använde ProTool till vår hjälp för att fixa till kanterna. Alla sessions vi gjorde lät bra, men det var lite väl mycket unplugged över det. Peter: Det handlar ju om vad man har en dator till. Man tror att det ska vara för att editera bort misstag, men går man för långt så har man helt plötsligt tagit bort allt som är mänskligt. För vår del handlade det ibland tvärtom till och med om att understryka vissa grejer, vissa mänskliga grejer. Nina: Och mellan tagningarna kollade vi på instruktionsvideor av Steve Gadd som är en snortajt, riktigt galen trummis som byter takt hur ofta som helst…och tänkte…”äsch”. Mangan: Och som komplement till det kollade vi på Jackass. Det är där ni har hamnat. Mellan Steve Gadd och Jackass. Det blir succé. Fast seriöst: Det är mer bredbent denna gång? Mangan: Ja, det stämmer. På Live and Learn, är det bredbenta blåjeans på Highway 66. Ackompanjerat av en fin liten körinsats av Ebbot. För den som vill, kan man hitta en hel del kul på skivan. Som till exempel tramporgeln vi snackade om tidigare. Peter och jag åkte till Christoffer Lundqvists studio och spelade in det. Knarret kommer i takt. Peter skrattar: Ingen nämnd nu, men det var en på skivbolaget som efter mixarna sa, ”ni vet att det är någon fläkt eller nåt som går på inledningen av Please Sister. Apropå extramusiker; vi ville inte bygga upp någonting baserat på en massa extramusiker. Låtarna ska gå att framföra i princip här och nu. Förr kunde vi känna ”det skulle vara kul att göra en låt baserat på bara stråkar”, och så gjorde vi det. Denna gången började vi i en annan ände. Jag blev bubblande glad av hur bra skivan var! Sen hinner man inte ta till sig allt på en kort genomlyssning. Peter: Bland annat alla gitarrsolon, då. Och här har man lagt ned så mycket tid… Mangan: Det är ju de snabba låtarna man tar till sig först, medan jag tycker de lugna är de bästa. Nina: För första gången tycker jag nog de snabba är bäst. Peter: Jag tycker att alla är bra. Lugna eller ej. Vad har ni influerats av inför den här skivan? Mangan: Jag tror att vi alla har influerats av varandra i det att vi påverkat varandra i vad vi lyssnar på. Lasse har fått mig att digga Van Morrison, något jag aldrig skulle kunna tänka mig tidigare. Likaså The Band och mycket annat. Det är ju väldigt trevligt att vi alla kan gilla de grejerna. Nina: Lundell.

...så är ljudet oftast perfekt och det ﬁnns ingen mänsklig faktor kvar. Med vår idé om att man ska höra människan bakom det hela, så var det en svår balansgång som krävdes. 144 | la musik

THE CARDIGANS

DET HAR GÅTT ÖVER FYRA år sedan den senaste skivan, Gran Turismo,

men det har inte inneburit någon direkt vila för de flesta av medlemmarna i bandet. Peter Svensson har skrivit och producerat Titiyos senaste succéalbum, Magnus Svenningsson har förverkligat det intima soloprojektet Righteous Boy och Nina Persson har med hjälp av Niclas Frisk och Mark Linkous (Sparklehorse) figurerat under namnet A Camp, om någon nu missat det. Emmerdale, LIFE, First Band On The Moon och Gran Turismo. Den perfektionism och det artificiella, producerade sound som till viss del kännetecknar, eller i alla fall varit en del av utvecklingen, av de tidigare albumen finns inte kvar, utan har ersatts av en mer jordnära produktion, där det verkligen slår en att det är ett band som kommit ikapp med sig själva och som trivs med att spela och skapa tillsammans. Pretentionerna finns helt enkelt på andra plan än tidigare. Cardiganerna upprepar också att de tycker skivan faktiskt är det bästa de gjort, och att den rymmer de tre, fyra bästa låtarna de någonsin skapat, bland annat oerhört vackra Communication (som luktar Mangan lång väg) och skönt countrypoppiga For What It’s Worth, som ni inte kan ha missat vid det här laget, gissar jag. Någon prestations- eller förväntansångest går inte att skymta, även om det visade sig svårare än väntat att uppnå det organiska soundet, och samtidigt få till något som funkar bra, ljudmässigt sätt, i princip oavsett media. Mangan: Denna gången satte vi upp en dogmasättning, utan loopar och trummaskiner. Peter: I studion på Gotland [Sandkvie Studio, reds. anm.] lät det rätt

skönt. Det är inte helt korrekt akustiskt, som till exempel golvet och taket. När Bengt spelade trummor så hände det alltid något med ljudet. Han kunde ha golvet som bastrumma, och då var det inte tal om att skärma av basen från detta. Det var kul, och något som vi aldrig gjort tidigare. Mangan: Sedan är ju Micke Lyander så skön. Med äkta klubbor på kinderna – en riktig rocker. Vad var egentligen anledningen till att ni åkte runt som ni gjorde? Mangan: Vis av erfarenheten att folk tröttnar, får hemlängtan, så körde vi på detta sätt. Målet var att vi skulle vi vara klara i mars-april, men det blev lite för mycket MTV-unplugged över det hela, inte tillräckligt maffigt. Vi är inte som de där gamla rävarna på 70-talet som klarade av att låta på det viset, inte utan viss produktion. Peter: Det spelar ingen roll vilken sorts musik det är, om det är Britney Spels… Nina: Britney Spelman. Peter: Men oavsett om det är ”henne jag inte kan uttala namnet på”, eller akustiska gitarrer, så är ljudet oftast perfekt och det finns ingen mänsklig faktor kvar. Med vår idé om att man ska höra människan bakom det hela, så var det en svår balansgång som krävdes. Det är ju inte svårt att micka upp en gitarr och spela, men det ska låta bra också. Jag tror också att vi gjorde fel när vi gjorde alla låtar på ett och samma tillvägagångssätt. Det passade de inte som. Mangan: Det känns verkligen som att vi lyckats göra en Paul Simonplatta fast på 2000-talet. Det känns att det är fem personer som sitter och

THE CARDIGANS

spelar. Fast det krävdes en hel del datorjobb att få det att låta så. Jag vet hur länge Peter och Per satt och filade. Peter: Det som tog lång tid var det faktum att man inte fick något gratis när man skulle lägga till lite kvalitet och stadga. Nina: Kommer ni ihåg när ljudfilen till Communication försvann? Då får man ju också för sig att det var den bästa tagningen någonsin. Mangan: April och maj var ganska traumatiska månader. Peter: Med allt som stod i pressen, såsom ”The Cardigans har kastat alla låtar”. Mangan: Håkan Engström från Sydsvenskan ringde mig, mitt i brinnande fotbolls-VM, och jag hade bara en massa goa fotbollsklyschor att komma med. ”Vi jobbar som ett lag”, ”Det är bra stämning i truppen”. Sanningen låg väl någonstans mitt emellan vad som stod på löpsedlarna, och det jag sa till Håkan. Nina, skrattandes: Och en känd kvällstidningsreporter ringde till skivbolaget, och frågade på sin breda västgötska ”är det kört nu, eller?”. [följt av allmänt skratt, och lite västgötska utrop]. Peter: Under hela denna resan kändes det som att vi kunde göra en skiva som var direkt influerade av olika grejer, mest tack vare att vi stod varandra nära i musiktycke. Ibland blir det solförmörkelse, om du förstår vad jag menar? Med alla de brokiga influenser vi har. Det är ju inte så att Bengt och Lasse bara lyssnar på Bob Dylan. Ibland kan man få för sig att själv lyssna på Dylan, men just då har Bengt värsta Monster Magnetperioden, som jag hade för ett år sedan. Denna gången kändes det som att solen och månen stod i….ja, du förstår vad jag menar…zenit. Peter fortsätter: Det som Magnus, Nina och jag har gjort själva, har i viss mån haft mer gemensamt med denna skivan än det vi gjort som band tidigare. Det handlar om att vara i fas, och att vi tidigare haft större vilja att skapa något som ingen någonsin hört tidigare. Denna gången kändes det inte intressant att tänka och göra så. Man kan aldrig komma nära sanningen om man ska försöka anstränga sig så. Mangan: Det är ju till och med så att alla börjat lyssna på svart musik också. Nina: Nähä. Så långt ska vi inte gå. Lasse: Som band är vi universum. Med alla egna planeter. Jag säger inte mer. Denna skivan är Vintergatan. Nina: Vi är solen, och alla andra band cirklar runt oss. Jag kommer inte skriva allt detta [jag ljuger visar det sig]. Peter: Vi får korrekturläsa. Men faktiskt, vi har ju ganska breda musiksmaker, och det gäller att man är på samma sida på hyllplanet. Nina [blickar upp mot Ninas imponerande skivsamling bakom oss] – har du dina i bokstavsordning, eller hur sorterar du dem? Nina: Bokstavsordning, sedan i kategorier. Filmmusik, klassisk musik och musik jag ska slänga bort. Är det viktigare ju längre man håller på som band, att ni är överens om hur det ska låta? Nina: Jag tror man som artist alltid har olika perioder, när man t ex vill upp på listorna igen. Titta på sin egen navel igen.

146 | la musik

Mangan: Jag tror att alla ville att detta skulle vara ganska ”oproducerat”. Peter: Ja, låtarna och texterna ska kunna stå för sig själva. Det här med förväntningar; ni verkar ta ganska lugnt på det hela. Är det för att ni inte har något att bevisa? Mangan: Nja, kanske, men samtidigt måste vi ju göra vår bästa skiva. Bengt: Och det känner vi att vi gjort. Peter: Därför spelar det inte så stor roll hur det går, tycker jag personligen. Vi är ju redan i mål på ett sätt. Jag tror att för våran del var vi tvungna att känna att det var riktigt roligt. Det fanns inte att vi skulle göra det bara för att vi hade möjligheten, som ett självändamål. BANDET HAR PRECIS GÅTT IN på sitt elfte (!) år som band. Inte illa,

med tanke på att de flesta lägger av inom en femårsperiod. Detta, tillsammans med de framgångar de haft, sätter sina spår. Det känns som att både bandet och individerna mognat, blivit vuxna på något sätt (fast mina refererensramar sträcker sig till en toapappersrökande Bengt på scoutläger i femman, så ta det jag skriver med en fet nypa salt). Det sätter också sina spår om man umgås så tätt som de gjort. När de flyttade till Malmö, så bodde de till och med tillsammans i en lägenhet på Södra Förstadsgatan. På så vis har de över åren blivit som en familj, på gott och ont, och det märks ganska tydligt. De är en sammansvetsad kvintett mycket nära vänner, där mycket sägs mellan raderna med humorn ständigt bubblarnde under ytan. De verkar trivas ihop, men det har inte alltid varit en dans på rosor. Innan de bestämde sig för att göra ett album till, stack de i väg till Los Angeles för att testa familjelyckan, so to speak. De bodde i ett hus vid havet, åt och drack gott och bara umgicks och byggde upp de gamla relationerna igen. Nina: Vi har aldrig slagits eller bråkat. Vi är oerhört civiliserade och väluppfostrade. På så sätt blev tiden i LA väldigt intensiv, med känslor som kom upp till ytan. Vi sprang omkring på en strand och bölade. Peter: Vårt problem har varit att alla gått omkring och haft egna uppfattningar om hur det faktiskt står till i bandet. Vi har inte kunnat ventilera saker och ting, och sedan när man väl kommer till en punkt då man, som vi, åkte till LA, märkte vi att problemen inte var så stora. Det stora problemet var just att vi inte kunde snacka ut om saker och ting, dela problemen med varandra. Mangan: LA var som familjeterapi, fast utan terapeut. Peter: Vi hade grillen och ölen. Mangan: Vi har ju varit gifta i tio år nu, med en massa fåfänga och stolthet på alla håll och kanter, och med allt det inneburit. Nina: Och så har vi i alla år jobbat non-stop och levt som en blopp. Vi bodde ju tillsammans! För första gången har vi nu alla känt ”jag kan själv”, och på så vis fått egna liv. Ni har blivit vuxna. Samtidigt är det en väldigt utsatt position ni har. Det blir ju knappast enklare med tanke på era officiella personer. Peter: Sedan kanske det har varit så att när någon har haft egna problem som inte har haft med de andra att göra, spiller det ändå över på bandet, i och med att vi står varandra så nära.

THE CARDIGANS

Samtidigt har vi ju trots allt blivit äldre. Hur gammal var jag när vi släppte första albumet? Jag brukar alltid säga 17, men så var man 23… Tio år. Dra av dessa från din nuvarande ålder. Har ni firat tioårsjubileum? Nina: Nej. Vi gör det nu. Skål! Mangan: Det måste vi göra om. [allmänt jubel] För många som är yngre än jag kan det ju verka som att ni funnits hur länge som helst. Som jag själv ser på Wilmer X och Docenterna. Var ser ni er om tio år? Peter: Så länge det är kul och vi känner att vi gör något intressant, så håller vi nog på. Bengt: Det känns overkligt att tro att vi ska hålla på till vi är 40. Lasse: Men vi är ju inte 40 om tio år. Nina: Jo. Bengt: Men det finns ju ingen anledning att lägga av om det är kul, och det går bra. Lasse: Det är ju lite som med droger; man blir lätt beroende av dem, och då blir det patetiskt. Men man är ju beroende av dem, så det finns ju inget att göra åt det. ”Vad gör dina föräldrar? – De spelar musik”. Pinsamt. Nina: ”fan vad pinsamt, jag kom på mina föräldrar – de satt och jammade”… Nina igen: Och så får man dedikera låtarna ”till min dotter” och sånt. Peter: Kom ihåg att du sa det nu, ironiskt. Du kommer göra det, jag lovar. Men det är helt OK. Peter: Men oavsett, det känns som att det helt beroende av att det funkar och att det är kul. Och inte minst, att det vi gör imponerar på oss själva. Det handlar inte om vilka försäljningsframgångar vi kan ha, för det var ju till exempel inte avgörande för denna skivan. Era egna förväntningar, hur är de, på vilka plan rör de sig? Nina: Jag tror vi haft tur, för Stockholm Records är oerhört bra. De respekterar det vi gör och har stort förtroende för oss. Vi har egentligen ingen A&R på pappret. Det är bara utan press som vi kan infria förväntningarna. För de finns ju alltid där, trots allt. En positiv förväntan. Peter: Skivbolaget har aldrig haft något inflytande över hur vi jobbar i studion eller så. Det har mera varit ”här är skivan, varsågod”. På pappret är vi väldigt oberoende av dem, vad gäller inspelningar med mera. Det var vi kanske inte för fem-sex år sedan. Å andra sidan tar de säkert fram den stora Cardiganspärmen när det nu är dags igen, efter fyra år, och kollar antal sålda album, listettor etc. ”då ska man ha en sådan video, och en sådan promotion”. Det kanske man känner av, men det är så det är. Nina: Fast vi ligger ju också under Universal. Peter: Stockholm Records får å andra sidan ta skiten om något går snett, mot Universal. Det känns som att ni har en stor skara hängivna fans, som köper era skivor. Peter: Fast man vet ju inte om det är samma personer som köper alla skivor. Mangan: Jag kom att tänka på The Cure, som svängt mycket med avseende på musikstilar. Likt förbannat hör man alltid att det är The Cure. Ta tredje låten på vårt album, A Good Horse – där försöker vi rocka som bara den, fast så… Nina: ...så blir det mespop i alla fall, ha ha. Mangan: ja, jag tror folk hör att det är vi i alla fall. Alla våra skivor har varit någon slags motreaktion mot den tidigare. Jag letade efter singeln, och det tog ett tag innan jag hittade ”For What It’s Worth”. Jag vet inte, men tror det är den? Peter: Vilken A&R! Jodå. Du har rätt. Mangan: Jag har också tänkt på hur den kommer tas emot. Man kan aldrig kräva eller förvänta sig att låtar som Lovefool bara kommer till en. Det sägs att…var det Sir Paul McCartney som faktiskt drömde fram Yesterday? Nina: Är det sant? I så fall är jag imponerad att han kom ihåg låten när han vaknade. Jag kommer aldrig ihåg vad jag drömmer. Peter: Man kan vakna upp och tänka ”var det i går jag skrev en jädrigt bra låt?”, för att sedan upptäcka att ”Ååååhh shit. Det var bara en dröm”

Peter fortsätter: Nej, det är mer hårt arbete för min del. Oavsett om man talar om att skriva eller producera en skiva, så handlar det mycket om att leta och traggla, och det händer inte ett skit. Sedan, helt plötsligt sitter man där med någonting riktigt bra. Nina: Kristina Lugn har en gång sagt ”att skapa något är att till 99% vältra sig i sin egen uselhet”. Det är den enda procenten som gör det värt mödan. Mangan: 70% vatten, 20% ost, 10% dåligt omdöme. Nina: Det är vad människan består av. Fast jag har 25% ost. Mangan: På bekostnad av vattnet, då. Det dåliga omdömet är konstant, alltid 10%. Nu har vi fått en fysiologisk och astrologisk förklaring till allt. Som vanligt har vi inte snackat så mycket om texterna. De kommer lätt i skymundan. Denna gången, som alltid, är det mycket ”lööv”? Nina: Ja, fast denna gången finns det faktisk låtar som är ett uns mer positiva vad gäller ”lööv”. Long Gone Before Daylight. Är det en flykt ifrån ljuset, dagen, uppmärksamheten? Nina: Generellt är det någon slags nattema på skivan. Inte rakt av, men det går igen. Det är på nätterna jag får fram saker och ting. Jag har faktiskt aldrig tänkt att det är någon slags flykt, fast å andra sidan vet jag inte vad Freud skulle sagt, om vad mitt undermedvetna egentligen vill få fram. Mangan: Kan någon ringa honom? Peter: Han skulle nog lägga upp dig här på bordet. Nina: Och sätta en post-it-lapp på mig. ”Nödslaktas”. Peter: ”Åter avsändaren”. Nina: Mamma får tillbaka en 28-åring. ”Ingen vass kniv i verktygslådan där inte”. Mangan: Textgrejen kommer ofta i skymundan, och jag tror det beror mycket på att recensenterna ofta kommer i tidsnöd. I recensionerna av min Righteous Boyplatta var det ingen som tog upp texterna, vilket var lite synd. Nu har vi sållat bort texterna och gitarrsolona. Peter: Skit också. Så otacksamt. Men jag kan också tänka att det inte alltid man separerar till exempel ett gitarrsolo. Det är ju sällan ett solo eller en text kan stå för sig själv. Fattar ni vad jag menar? Mangan: Fast jag har fått två bassolon denna gång. Det är en enorm frekvens på sådana, och faktiskt två fler än jag nånsin haft. Det var ett par goda tryckare för avancerade gymnasieungdomar. Nina: Avancerade gymnasieungdomar? Vinet tilltar i glasen, eller snarare i våra knoppar. Vi lämnar kort musikens värld för sportens, och det självklara ämnet ”HV71 vs MiF”. Det är underligt hur allas känslor likriktats efter flytt från ”Jönne” till Malmö. Mangan konstaterar att han har två favoritlag; ”HV 71 och alla som möter MiF”. Det kunde låta så här: - Om HV71 är Neil Young, så är MiF… Bengt, snabbt: Savage Garden. [Stort jubel. Applåder.] Nina, på bred skånska: Köbelag. Bengt: Johan, vill du inte lyssna lite till på skivan? Jag vill lyssna lite nu, kan vi inte göra det, vad säger ni? Jag får välja ut tre låtar att lyssna på en gång till. Ett gott tecken på en bra skiva, är att artisten själv kan digga sin egen musik. Det har Cardigans inte något som helst problem med, minst sagt. Bengt och Lasse försvinner mer eller mindre in i musiken, Peter är på mig så fort vi närmar oss ett gitarrsolo, [lyssna nu, för…!] Nina sitter och nickar i takt mer eller mindre hela tiden, Mangan är likt Peter mer aktiv [hörde du bassolot?]. Vi kör igenom hela albumet en gång till, och efter otaliga basmackor, skön stämsång, goa riff och en hel del skumma klaviaturer, blir skivan, precis som vinet, bara bättre och bättre. Skön rock för vuxna själar, med någon ande från 70-talets glansdagar svävandes över oss, och Fleetwood Mac’s comeback med en Best Of-platta känns plötsligt överflödig. Det slår mig också att det här är albumet som kommer att göra Sheryl Crow grön av avund. Hur kvällen sedan spårar ur så smått i Vinylbaren (ja, vi tar oss tillbaka till en för övrigt lysande Christian Kjellvanderkonsert på KB), och Olsén krigade till sig 1-1 i armbrytning mot bandet (trummisen och sångerskan – ni får räkna ut vem som vann vilken match). Det - är en helt annan historia.

la musik

147

HARD LUCK STORIES

64 | la musik

R THOMPSON

richard thompson I #2 var det Lina Thompson som var i ljuset, nu fortsätter historien... Berättarglad cyniker, dyster romantiker och ständigt i färd med att återuppﬁnna gitarrspelet – Richard Thompson kan beskrivas på många sätt. Peter Sjöblom har pratat med en av den engelska rockmusikens portalﬁgurer om bland annat Brian Wilson, islam och skilsmässor.

‘Has she got a friend for me?’ I ask Dick. Normally, of course, I wouldn’t refer to Anna in the third person while she’s sitting with us, but I have an excuse: my question is both endorsement and allusion, and Dick smiles happily in recognition. ‘Richard Thompson,’ he explains to Anna. ‘It’s a song off a Richard Thompson album. “I Want To See The Bright Lights Tonight”, isn’t it, Rob?’ ‘Richard Thompson,’ Anna repeats, in a voice which suggests that over the last few days she had had to absorb a lot of information very quickly. ‘Now, which one was he? Dick’s been trying to educate me.’ ‘I don’t think we’ve got up to him yet,’ says Dick. ‘Anyway, he’s a folk/rock singer and England’s finest electric guitarist.’ – ur High Fidelity av Nick Hornby

ick Hornby hittade på Anna till sin bästsäljande bok, men det finns många Annor i verkligheten. De som känner till Richard Thompson är ofta hängivna hans musik, men de flesta har ingen aning om vem han är. Men även om du inte känner till honom kanske han redan finns i din skivsamling. Har du plattor med Nick Drake, John Cale, David Thomas, Loudon Wainwright III, Golden Palominos, Crowded House, Suzanne Vega, Robert Plant eller Bonnie Raitt kanske Richard Thompson medverkar på någon av dem. Behöver man ett originellt och karaktäristiskt gitarrpålägg är det till honom man ringer. Dick i High Fidelity har rätt: Richard Thompson är Englands

bästa gitarrist. Hans stil är oefterhärmlig. De vrängda toner han tänjer ur sitt instrument verkar bara existera i just hans gitarr. Och som om det inte räckte är han dessutom en sällsynt begåvad låtskrivare. Hans melodier hämtar näring ur folkmusiken. Hans texter kan vara raljanta påhopp på både stora och små översittare, på fjantiga modelejon och inskränkta folkmusikfans. Eller så kan de vara spetsfundiga iakttagelser av vardagsdramer och brusten kärlek, Det finns ett stort allvar i hans betraktelser, men den serveras med en syrlig cynism som lurar åt sig hjärtliga skratt. RICHARD THOMPSON FICK SIN FÖRSTA gitarr i tioårsåldern. Det var en sprucken gitarr av spansk modell, och egentligen skulle den kastats bort, men hans musikaliskt sinnade pappa tog hem och limmade ihop den. Något år senare fick Richard sin första elgitarr, också den genom pappas försorg, och inspirerad av James Burton (som genom åren spelat med Ricky Nelson, Elvis, Gram Parsons och Elvis Costello) övade Richard upp sin fingerfärdighet. Som 18-åring skivdebuterade som sologitarrist i Fairport Convention. Gruppen hade redan gjort sig ett litet namn i Swinging London då de spelat tillsammans med till exempel Pink Floyd, Family och Incredible String Band. Och Richard Thompson var redan känd som en ovanligt driven gitarrist, någon att räkna med. Fairports tidiga karriär bestod mest av covers på amerikanska låtskrivare, helt enkelt därför att ingen i bandet ännu hunnit utveckla någon större låtskrivartalang. Deras självbetitlade LP-debut jämfördes med Jefferson Airplane, inte minst tack vare sångerskan Judy Dybles klara, distinkta sång. Den stora förändringen kom när Dyble byttes ut mot en annan

la musik

149

R THOMPSON

sångerska – Sandy Denny. Hon hade förutom absolut gehör och ett ovanligt känslomässigt djup i rösten en bred repertoar av engelska folksånger. Med henne som ny medlem i gruppen, flyttades deras musikaliska tyngdpunkt från USA till England. Under 1969 spelade bandet in hela tre skivor som skapade en helt ny genre. Med What We Did On Our Holidays, Unhalfbricking och framför allt Liege & Lief definierade Fairport Convention mer eller mindre helt på egen hand den brittiska folkrocken. På Liege & Lief var alla låtar antingen traditionella eller skrivna av bland annat Thompson i traditionell skotsk/engelsk stil. Visserligen sviktar den lite tack vare ett par lite otympliga arrangemang, men det går inte att bortförklara dess betydelse. Med Sandy i mitten, svänggeneratorn Dave Mattacks på trumstolen, och fiolspelaren Dave Swarbrick i instrumentell närkamp med Thompson, blev Liege & Lief en engelsk klassiker. Till och med Richard Thompson själv, som hellre underkänner sin betydelse än berömmer sina färdigheter, menar att plattan var banbrytande. Förstod ni när ni höll på och jobbade med den att den var något speciellt? – Ja, absolut. Vi var ett tänkande band, ett intellektuellt band. Det var ett mycket medvetet steg vi tog med Liege & Lief. Var ni beredda på det svall av folkrockare som följde i Fairports kölvatten? – Hm… inte direkt. Vi hade väl hoppats att Fairport skulle bli mer framgångsrika, för vi ville faktiskt påverka den engelska populärmusiken. Vi trodde att om folk fick höra sin egen musik, sin egen folkmusik, så skulle de känna igen den och vilja höra mer av den. Men så blev det tyvärr inte. Det blev aldrig mainstream, det blev bara en kultgrej. Tråkigt men sant. Men såhär i efterhand ser det ju ut som om det fanns horder med band. I alla fall för nån som inte var med på den tiden. – Menar du det? Javisst. Även om många av banden var obskyra så verkar varenda gata haft sitt eget folkrockband. – Tja, kanske det. Hela Europa upplevde ju en renässans för traditionell musik i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Det fanns band i Sverige, i Holland och Tyskland, i Spanien… Alla började återupptäcka sin egen musik efter att på sätt och vis ha varit kulturellt förtryckta. Man skulle ju inte gilla sån där gammal musik, det var lite fånigt. Det var ju sånt där man fick lära sig i skolan och då kunde det ju inte vara nåt att ha. Men i början av 70-talet förändrades det där och folk blev mer intresserade. Fast det varade inte i mer än en tio år. Rotmusiken liksom glider ur människors medvetande ibland tills den sugs upp av nåt mer modernt, som techno. Utom möjligen på Irland där den alltid stått väldigt nära populärmusiken. – I England finns en massa olika områden som har olika sorters traditionell musik. Det är viktigt att bevara såna skillnader, och det är viktigt att folk förstår dem, därför att de har betydelse för vad folk vet om sin egen kultur och hur de ser på sig själva. Ju mer globala vi blir, desto viktigare är det att vi bevarar alla de kulturella skillnader som finns i världen. För några blev Liege & Lief en startpunkt, för andra blev det en skiljeväg. Sandy Denny till exempel såg den som en engångsgrej. När det gick upp för henne att Fairport skulle fortsätta på den inslagna vägen med

150 | la musik

traditionellt mateial, hoppade hon av för att starta en egen karriär med egna låtar. Att försöka hitta en ersättare till Sandy Denny var uteslutat – ingen skulle ändå kunna fylla tomrummet hon lämnade efter sig. Trots de brutala förändringarna i bandet, blev Full House från 1970 med Thompson och Swarbrick som sångare en förvånansvärt lyckad platta. Den följdes av en USA-turné där Fairport visade sig från sin punkigaste sida. På den liveinspelade House Full rasar de genom låtarna som en bucklig skrotbil i en stockcar-tävling. Det luktar bourbon lång väg, och efter en av spelningarna på The Troubadour i Los Angeles sågs Richard Thompson – som inte längre dricker alkohol – sitta med gamnacke över bardisken. Trots det (eller om det möjligen var tack vare det) imponerade han så mycket på Glenn Frey och de andra att de ville värva honom till det nybildade Eagles! Men Thompson hade helt andra planer. Inte länge efter att de kommit hem från turnén, förklarade han över en kopp te att han tänkte lämna bandet. – Det var verkligen jättekul att spela med Fairport. När jag hoppade av var det inte för att jag inte gillade dem eller för att vi var ovänner. Det hade rent musikaliska orsaker, jag behövde helt enkelt göra något annat. Fairport fortsatte utan Thompson och har genom åren överlevt oräkneliga medlemsskiften. Gruppen finns än idag och har fått ett härdat och hängivet följe fans. Varje sensommar hålls en festival i lilla engelska staden Cropredy där alla gamla medlemmar som fortfarande är i livet hoppar in och spelar tillsammans. Till och med Richard, trots att han inte är särskilt nostalgiskt lagd. Hur går det ihop? – Det är en bra festival och det kommer alltid en 1820 000 besökare dit. De flesta av dom gillar det jag gör, så det har alltid varit kul att spela där. Dessutom är det alltid skoj att spela gamla Fairport-låtar, och som sagt, vi har ju alltid varit vänner. Men en gång om året eller vartannat år räcker. Jag skulle inte vilja göra det på heltid, men jag har inget emot att bli påmind om hur det var. Jag är ändå rätt stolt över att varit med i det där bandet. Beträffande nostalgi och sånt så är publiken oftare mer nostalgisk än bandet och vill alltid höra de gamla låtarna. Även om jag inte har nåt emot att spela gamla grejer, spelar jag hellre nya låtar. Jag vill knuffa publiken framåt lite. Jag har en känsla av att dom kan behöva det! skrattar Richard. ATT RICHARD THOMPSON aktar sig för både nostalgi och sentimentalitet hindrar inte att han lånar symboler från förr för att belysa irriterande egenheter och snedvridna fenomen i samtiden. I hans texter kan till exempel en egyptisk farao dyka upp misstänkt likt Margaret Thatcher, medan 30-talets smörsångare Al Bowlly blir fonden till ett samhälle som vänder sina medborgare ryggen. I en annan låt blir den bibliska Batseba en löftesmånglare med affärsmässigt oklanderlig dress och fryskallt flin – en skivbolagsrepresentant kanske? För Thompson handlar det om att alltid gå framåt. Ta bara hans gitarrspel som exempel. Trots att han spelat på heltid i större delen av sitt liv låter det fortfarande som att han lyckligt upptäcker instrumentets möjligheter. Hur bär du dig åt att hålla dig alert som gitarrist efter så lång tid? – Jag tror det beror på att jag arrangerar låtarna så att

R THOMPSON

jag ska kunna spela dem solo. Alla mina låtar är skrivna på akustisk gitarr, men om jag spelar in en låt med band, måste jag komma på ett sätt att spela den ensam akustiskt. Det betyder att jag ibland måste hitta en ny spelteknik så att jag kan få in både ackorden, en basgång och kanske ett solo ovanpå det. Varje låt innebär nya problem som måste lösas så jag blir tvungen att lära mig nytt hela tiden. Och så finns det ju alltid saker man kan göra för att tänja på de harmoniska gränserna. Man kan låna saker från jazzen och den klassiska musiken och föra in dem i populärmusiken, som små stänk här och där. – Att spela akustiskt solo och elektriskt med ett band är två vitt skilda saker, och kontrasten mellan dem håller mig i form. Under mars gör han en bandturné i England och Tyskland, och i juni blir det övriga Europa – med lite tur också Sverige. Med sig i bagaget har han då nya plattan The Old Kit Bag som han själv beskriver som

“intim, någonstans mellan folk och rock med inslag av politik och som vanligt brustna hjärtan”. Den sedvanliga Thompson-blandningen alltså. Det är inte hans bästa platta, inte ens hans näst bästa. Men alla Thompson-skivor har minst ett par suveräna låtar, och höjdpunkterna på The Old Kit Bag är ivriga One Door Opens och Jealous Words. Den sistnämnda låter förresten ovanligt amerikansk för att komma från honom. Thompson bor numer i USA under långa perioder, av praktiska skäl. Dels jobbar han mest där, och dels är familjen bosatt i USA. Men många ser dig nog som en brittisk ikon. Hur påverkar USA ditt låtskrivande och ditt sätt att se på musik? – Inte så mycket tror jag. Det är nog snarare så att det ger mig ett bredare perspektiv på mitt ursprung. Musiken jag gör är fortarande väldigt brittisk i fråga om ämnesval, och miljöerna i låtarna är fortfarande

la musik

151

R THOMPSON

”

Jag tror att när människor lämnar varann är det på grund av skäl som ackumulerats under en tid. Det spelar egentligen inte någon roll

vem som lämnar vem eftersom det ﬁnns en särskild punkt när förhållandet brister. England, ibland under 50- och 60-talen. Det är nåt jag vurmar för. Det är ju det jag bär med mig, oavsett var jag befinner mig. Jag är inte särskilt påverkad av amerikansk kultur. Om jag skriver en låt i Kalifornien så låter den ju inte som Beach Boys. Fast det kanske är synd! Jag skulle vilja höra dig sjunga alla Brian Wilsonstämmorna! – Jag också! Thompson skrattar åt tanken. – Men det lär knappast hända. Så kulturellt mottaglig är jag inte! Kan man påstå att ditt låtskrivande knyter dig till ditt ursprung? – Ja, jo, det tror jag. Om det nu inte är tvärtom. Är det låtskrivandet som påverkar mitt sätt att se på kulturen, eller kulturen som påverkar mitt sätt att se på låtskrivandet? Jag är inte säker på vilket. Men jag är mer intresserad av att skriva låtar som tar upp det engelska. Ibland gör jag lite efterforskningar om engelska företeelser, och det knyter mig dit kulturellt sett. Betraktar du dig själv som låtskrivare mer än som gitarrist och sångare? – Det gör jag, men jag föredrar att se det som ett helt paket. Jag skriver låtar och får både sjunga och spela på dom. Och spelar jag elgitarr får jag till och med spela solot! Men visst, det utgår hela tiden från själva låten. Formen för en låt är verkligen nåt som intresserar mig. Har du gamla idéer som du liksom inte får ihop till låtar, som om där fanns hinder i vägen som du måste få bort innan du kan göra låten färdig? – O ja, absolut. Det finns låtar som jag försökt skriva färdiga i säkert tio års tid, men det vill sig inte. Om jag bara visste vad problemet var så skulle jag förmodligen hitta lösningen också. Fast ibland när man jobbar på en låt som trilskas och vägrar ge med sig skriver man kanske sex andra låtar som ändå är mycket bättre. De låtar man inte behöver kämpa så mycket med är oftast dom som blir bäst. KANSKE KOM LÅTAR som Calvary Cross, I’ll Regret It All In The Morning, Dimming Of The Day och Shoot Out The Lights till på det sättet. De hör i alla fall till Thompsons bästa låtar, samtliga inspelade tillsammans med dåvarande frun Linda. De träffades medan Richard ännu var med i Fairport, men gifte sig först 1972 och var ett äkta par i tio år. Deras första LP tillsammans blev I Want To See The Bright Lights Tonight, av många ansedd som Thompsons allra bästa platta. Trots det låg den färdig i nästan ett år innan den kom ut. Kanske förhalade Island utgivningen efter det kommersiella magplasket med Thompsons solodebut Henry The Human Fly. I USA kom Henry... ut på

152 | la musik

Warner Brothers och lär än idag vara deras sämst säljande utgivning någonsin. Thompsons levnadstecknare Patrick Humphries beskriver den i biografin Strange Affair som “an odball album [that] remains essential for oddballs everywhere”. Men även om den är underskattad saknar den ändå den lyster som Lindas röst gav åt hans senare låtar. Bright Lights, Hokey Pokey och Pour Down Like Silver är en triss i LPess. Med en sådan svit kunde knappast de efterföljande First Light och Sunnyvista bli annat än mindre besvikelser. Särskilt som Richards intresse för musik fick stå tillbaka för hans religiösa studier. Både han och Linda konverterade till islam i mitten av 70-talet. Linda hade lite svårt att anpassa sig till det muslimska levnadssättet, och vantrivdes ofta i de islamiska kollektiv paret av och till bodde i. För Richard passade däremot sufismen (islams mysticistiska gren) som hand i handske. Han har alltid varit intresserad av religion, och läst sig genom andlighetens alfabete från antroposofi till österländska läror. Han bekänner sig fortfarande till islam. Hur är det att vara muslim efter den 11 september? – Folk frågar mycket mer om det nu för tiden! skrattar han. Du vet sånt som, “står det i Koranen att man ska bomba hus?”. Svaret är självklart nej. “Är dom som gör det riktiga muslimer?” Svaret är återigen nej, eller antagligen inte. Fundamentalismen verkar vara på frammarsch i hela världen, och det oroar mig, vare sig det handlar om kristen eller islamisk fundamentalism. Bägge är lika farliga därför att i båda fallen handlar det om okunnighet. Dom har bara tillräckligt med kunskap för att få makt över andra människor. Jag tycker verkligen det är… Jag gillar det absolut inte. Jag är väl lite mer måttlig kanske. Jag tycker att media fokuserar väldigt mycket på polariseringen mellan öst och väst. Det handlar antingen om västvärlden eller den muslimska världen. Hur förhåller du dig till det då du är uppvuxen i väst men samtidigt bekänner dig till islam? – Det är problematiskt. Först och främst tycker jag att media i väst är extremt okunniga om islam. Mer okunniga än om nåt annat jag kan komma att tänka på, mer än om nån annan religion. Å andra sidan är det målet för såna som al-Quaida att förstärka skillnaderna mellan öst och väst och skilja dom åt för att skapa konfrontation. Och det har de ju lyckats rätt bra med hittills… Om skillnaderna i Richards och Lindas religiösa hängivenhet alls var en orsak till att deras äktenskap började knaka i fogarna, så var det långt ifrån den enda. Omständigheterna kring skilsmässan har diskuterats och analyserats av både fans och journalister ända sen 1982 när paret gick skilda vägar. En del av Richards

R THOMPSON

texter efter separationen ger intrycket av att det var Linda som stack. Lindas mångåriga bitterhet, bland annat över att Richard hade hittat en annan kvinna, tyder på att det var Richard som bröt upp. Vem lämnade egentligen vem? – Puh, jösses… jag vet inte. Jag tror att när människor lämnar varann är det på grund av skäl som ackumulerats under en tid. Det spelar egentligen inte någon roll vem som lämnar vem eftersom det finns en särskild punkt när förhållandet brister. Jag tror vi verkligen lämnade varann, inte att en av oss lämnade den andre. Ibland springer den ena iväg med en annan, men det är mer som en utlösande faktor. Mer ett symptom än en anledning till att förhållandet tar slut. Många menar att deras sista skiva tillsammans, den monumentala Shoot Out The Lights från 1982 är en skilsmässoplatta av klassiskt snitt. Men även om många av de bittra och plågsamma känslor som fanns mellan dem sipprade in i musiken, hade låtarna skrivits redan ett par år tidigare. Alla vi köksbordspsykologer har mer ut av att studera textbladet till Hand Of Kindness från 1983. Redan titlar som Tear Stained Letter och A Poisoned Heart And A Twisted Memory antyder att här finns det mer att hämta för amatöranalytikern. Var låtarna du skrev efter skilsmässan ett sätt att bearbeta traumat och att säga saker som du önskar du hade sagt direkt till henne? – Återigen svårt att säga. När jag sätter mig ner och skriver en låt är det mest för att jag bara vill berätta en historia. Oavsett om det är en dyster låt eller en arg låt skriver jag den för att roa mig själv. Jag gillar själva låtskrivarprocessen. Jag njuter av att använda språket, att rimma och så vidare. Det är först i efterhand när jag sätter mig och ibland funderar över vad en låt handlar om jag förstår att “oj, det här var en arg låt” eller “den här vänder sig till den-eller-den”. Nån gång händer det väl att jag skriver en låt som är direkt riktad till nån jag är ordentligt arg på. Men jag kan inte påminna mig att jag efter skilsmässan skrev några låtar med Linda i åtanke. Jag skrev bara låtar helt enkelt. Det är klart, man kan analysera dem och säga att, “jahaja, den här handlar helt klart om någon särskild”, men det är inget jag direkt tänkt på själv. Men du ska veta att det finns folk som är väldigt tacksamma för att du skrivit alla dom här låtarna… – Oj, det är ju jättebra i såna fall! Men jag tror det är en biprodukt. Jag menar, det är ju ingenting man medvetet försöker göra när man gör musik. Det är inte så att man försöker ge terapi. Man försöker bara kommunicera med andra, och av en händelse kan det bli terapeutiskt. Men det är egentligen inte min avsikt. Jag tror att man i första hand gör musik för sin egen skull, men att man vid en viss punkt måste rikta sig till andra. Annars är det ju ingen som kommer att lyssna på det, eller åtminstone inte förstå vad man menar. Musik är först och främst underhållning, men om det kan vara mer än så är det underbart. Länge var One Clear Moment Linda Thompsons enda soloplatta, men förra året, hela sjutton år senare, kom uppföljaren med den passande titeln Fashionably Late. Många höjde på ögonbrynen när den kom, inte bara för att hon plötsligt gjorde en efterlängtad comeback med en suverän platta, utan också för att Richard spelar gitarr på låten Dear Mary. Det såg nästan ut som att de grävt ner stridsyxan efter alla dessa år! – Grävt ner stridsyxan, nja… Jag ville verkligen spela på den låten eftersom den var lite av en familje-

återförening. Du vet, tre av våra barn medverkade på den, så jag tyckte det kunde vara trevligt för dem om jag också var med. Jag betvivlar att det blir nåt mer, och jag vill inte att vi ska spela ihop live. Richard fnissar. – Vi är ju inte direkt vänner. Ibland när man separerar från någon fortsätter man som vänner, men det är svårt ibland… Fashionably Late avslutas med Dear Old Man Of Mine, en märkligt ambivalent låt som utstrålar både någon sorts acceptans och avståndstagande. Helt uppenbart handlar den om Richard. När jag frågar vad han tänkte när han hörde den första gången svarar han ganska undanglidande att det enda som intresserar honom är om en låt är bra eller inte och skyndar sig att tillägga att “det sista jag funderar över är om den handlar om mig”. – Och även om den gör det så är det inget jag bryr mig om. Ibland är ämnet för en låt inte så viktigt. Det som spelar nån roll är om låten funkar eller inte. Och det tycker jag att den gör. RICHARD THOMPSONS KARRIÄR sträcker sig över 35 år och omfattar - beroende på hur man räknar – ungefär lika många skivor. Att somliga av dem är mindre bra än andra är egentligen ofrånkomligt under en så lång karriär. Det intressanta är att skivorna är resultatet av ett pågående konstnärsskap, att de representerar en människa som lever och åldras och tillåter sig vara den han är. Skivor som Daring Adventures, Mirror Blue och You? Me? Us? må vara ojämna, men allihop har de låtar som kan få lyssnaren att överväldigat dra efter andan, och alla är de små bitar i pusslet som är Thompsons sätt att tänka och förhålla sig till världen. På så vis påminner han mycket om sin gode vän Loudon Wainwright. Bortsett från att de delar ett sinne för träffsäkert formulerade cynismer, är de båda två alldeles för oberäkneliga för att fungera som smörjmedel i den resultatinriktade marknadsföringsmaskinen. Deras framgångar ska inte mätas i försäljningssiffror, utan i förmågan att kommunicera med andra människor och berika deras liv. Men stora skivbolag vill inte få sina budgetkalkyler spolierade av mänskligt beteende. Det har Richard Thompson insett efter att i ungefär femton års tid rört sig i den multinationella skivbolagsvärlden. The Old Kit Bag innebär ett hopp över till småskalighet och ettiketten Cooking Vinyl. Thompson är lättad. – Musikbranschen har ändrats drastiskt, och små bolag är bättre rustade att hitta en publik till artister som jag. De stora bolagen bör bara hantera de stora artisterna. De kan ha hand om Britney Spears och samarbeta med filmbolag och Burger King. Den tiden är förbi när ett skivbolag kunde ge ut allsköns musik, jazz, folkmusik… Allting är annorlunda nu, radion är annorlunda, skivbolagen är annorlunda. Det har blivit en bolagsstyrd värld, och vi artister är tvungna att hitta ett annat sätt att nå ut till publiken. När skedde förändringen anser du? – Det har gått gradvis under framför allt de senaste fem åren. Fler och fler skivbolag har tagits över av företag som inte sysslar med musik. Jag tror att det grundläggande problemet är att det finns dom som vill göra storkovan på underhållning. Jag är inte så säker på att det är rätt förhållningssätt. Så långe som kreativitet är inblandat i det hela är det svårt att garantera någon vinst. Det är att förvandla det till en produkt och det funkar inte. Jag menar, om U2 inte klarar av att leverera

la musik

153

R THOMPSON

sin nya platta i tid till budget-kvartalets slut säckar hela bolaget ihop. Om Axl Rose inte lyckas ta sig ur sängen sjunker vinsterna. Du förstår, man kan inte lita på musiker. Richard skrattar självironiskt. – Jag vet inte, det är andra tider nu och ett litet bolag känns bra. Vad tycker du om hela den här Napster-grejen och att folk laddar ner musik från nätet? – Hmm… hmmmmm… svårt… Det är viktigt att artisterna får nån sorts ersättning. Jag är inte säker på att musik ska vara gratis. Å andra sidan har Napster och MP3 haft väldigt liten inverkan på mig personligen. Det berör större artister mycket mer. Jag vet att de flesta som laddar ner min musik från nätet är såna som också köper alla mina skivor. Jag tror att det skadar de stora bolagen och de stora artisterna betydligt mer, och därför är de stora bolagen rädda. Men tror du inte att det är som en del säger, att nerladdningar kan få folk att upptäcka musik, och kanske särskilt de artister som inte backas upp av en gedigen marknadsföring?

– Jag tror att det kan vara ett verktyg. Bara artisten kan överleva. Royalties är en betydande inkomstkälla för en del. Så jag hoppas att det ska gå att hitta ett fungerande sätt där artisterna kan få om så bara en liten ersättning när deras musik laddas ner från nätet. Sista frågan. Vilka av dina plattor – solo eller med Fairport – håller du som de viktigaste på ett personligt plan? – Jisses vilken fråga! Hm… Jag gillar min förra platta, Mock Tudor, och den betydde mycket för mig personligen då den handlar om min barndom. Liege & Lief med Fairport. Shoot Out The Lights har bra låtar, men jag gillar inte produktionen nåt vidare. Jag vet inte heller om jag är så förtjust i hur låtarna framförs, men låtarna i sig är starka. – Men det är svårt att säga och det ändrar sig hela tiden. Det vore ju hemskt att tänka sig att man bara gjort ett par bra plattor och inga fler. Egentligen föredrar jag enskilda låtar framför hela skivor. Jag är inte säker på om jag gjort någon alltigenom bra platta, men jag tycker det finns bra låtar utspridda på allihop.

Ur la musik #3 / 2003

robert wyatt

Om någon artist förtjänar epitetet kultﬁgur är det Robert Wyatt. En excentrisk, rullstolsbunden 58-åring med ett jättelikt vitt skägg. En man som har en av de sköraste, mest rörande sångröster man kan föreställa sig. Så väsensskilda artister som Syd Barrett, Elvis Costello, Brian Eno, Ultramarine, John Cage, Riyichi Sakamoto och Feeder har alla det gemensamt att de jobbat med Robert Wyatt. Anders Lundquist träffade honom i London.

i stöter ihop av en slump. Jag sitter i restaurangen på Royal Festival Hall och väntar på att en konsert med Arthur Lees Love ska börja. Eftersom det är här Meltdown-festivalen varje år arrangeras sitter jag och funderar lite över förra årets gala, där Robert Wyatt var gästarrangör. Döm om min förvåning när just Wyatt en minut senare sitter vid bordet intill. Jag sneglar en stund men inser snart att det enda man ångrar är det man inte gjorde. Så jag tar mod till mig och går fram och frågar om han skulle ha tid med en intervju någon gång de närmaste dagarna. ”Inga problem, det är bara kul att träffa dig, Anders” säger den tillmötesgående Wyatt, vänlig som en jultomte. ”Vi ses här i morgon eftermiddag klockan tre!”. Sagt och gjort, dagen efter rullar Wyatt in, på minuten klockan tre. Det är tur för dig att vi inte tog ditt nummer, säger han. Det blev mycket vin i går och om vi hade kunnat nå dig så hade vi nog ställt in! Nu är han dock i god form och blir kvar i två timmar. När du började, kunde du föreställa dig att du 40 år senare skulle göra ungefär samma saker? – Nej, för jag trodde alltid att mitt liv skulle sluta när jag var 55, alltså år 2000. Jag hade en idé om att jag liksom Sun Ra skulle försvinna till en annan planet. Så det här århundradet ingick på något märkligt sätt inte i min plan. Jag känner mig som en

”

skådespelare som är kvar på scenen fast det är en annan pjäs än den jag repeterat som framförs. Jag känner mig med andra ord rätt dum och vet inte vad min roll i allt det här är. Men Alfie har hållit mig igång, hon har en bättre instinkt för preservering. Wyatt refererar till hustrun Alfreda Benge, som sköter det mesta av ruljansen, dels när det gäller det gemensamma hemmet på landsbygden ett par timmar bilväg från London. Hon sköter också de praktiska aspekterna av Wyatts karriär. Allt detta berättar hon när han rullat iväg för att köpa kaffe. Men inte utan ett meningsutbyte som jag misstänker inte är det första i sitt slag. ”Jag fixar det!” säger Alfie. ”Nej, jag gör det” säger Robert bestämt. ”Du kan inte få med dig två koppar!” ”Det kan jag visst det, watch me!”. Han är som ett barn, han kommer att spilla, säger Alfie med spelad irritation, medan hon berättar om sina olika roller. Alfie är manager, hemmafru, omslagsmakare (ofta skönt naivistiska målningar), personlig assistent och den nödvändiga blåslampa som ser till att maken kommer ut och gör saker (exempelvis går på konserter) när han själv tycker att det av praktiska skäl är enklast att stanna hemma. Wyatt är snart tillbaka. De kommer ut med kaffet, de är så snälla här. Alfie suckar, men ser lättad ut. Intervjun kan börja på riktigt. Robert påstår blygsamt att han började med musik för att han inte kunde något annat.

Jag var dålig i skolan och hade inga bra betyg. Jag blev skogsarbetare, jobbade i kök och var gatumusikant. Men min huvudsakliga inﬂuens till att börja med

musik var alltså att jag var allmänt obegåvad

156 | la musik

ROBERT WYATT

– Jag var dålig i skolan och hade inga bra betyg. Jag blev skogsarbetare, jobbade i kök och var gatumusikant. Men min huvudsakliga influens till att börja med musik var alltså att jag var allmänt obegåvad. Men om man inte ens behärskar ett instrument ordentligt kan man alltid spela trummor i 4/4-takt i ett popband, ”a beat group”. Så det gjorde jag, men först sex år efter att jag gått ur skolan. Men vad jag egentligen gillade att lyssna på var Danny Richmond, Chico Hamilton, Billy Higgins, Elvin Jones, Jimmy Cobb ja, alla 50-talets stora jazztrummisar. Mycket av det jag gillade var svårt att omsätta i pop, även om vi försökte spela lite jazzigt. Jag gillade också mycket av 60talssoulen, Otis Redding, Booker T. och liknande. Och om du då hade bett mig lista favoritsångare så hade listan förmodligen både börjat och slutat med Ray Charles! ROBERTS PASSIONER VAR JAZZ, POLITIK

och låtskrivande men han hade alltså inte den blekaste aning om vad han skulle göra av sitt liv. – Jag var inte intelligent nog för att läsa på universitetet. Du kanske tror att det var rastlöshet eller annat, men varför använda eufemismer, jag var helt enkelt inte smart nog, skrattar Wyatt. Han var med om att bilda kultbandet Soft Machine, där han var trummis och sångare. De var ett avantgardistiskt jazz/prog/pop-kollektiv som på 70-talet ansågs tillhöra den så kallade Canterburyscenen. Även om Robert själv tillstår att det snarare än en ”scen” handlade om fristående band som inte hade så mycket gemensamt. Eran har i alla fall ynglat av sig i form av många intressanta soloartister som är aktiva än, däribland Robert Wyatt själv. Men hans avvecklande av trumspelet var inte frivilligt. För 30 år sedan drabbades han av en olycka som skulle förändra hans liv. Han föll ut från ett fönster och förlamades från midjan och ner. Sedan dess har han varit rullstolsbunden och alltså inte kunnat hantera ett komplett trumset. Å andra sidan är han något av en multiinstrumentalist. Och hans största tillgång är och förblir en skör, ljus och bräcklig röst som kan få vuxna människor att gråta. Vilka av dina soloalbum är du mest nöjd med? – Jag är egentligen mest nöjd med det faktum att jag lyckats göra så mycket, för det är svårt att variera sig. Men den nya mixen av Dondestan, kallad Dondestan Revisited, som RykoDisc gav ut i slutet av 90-talet är jag nöjd med. Jag försökte få den att låta som en helhet, en komplett utgivning - inte bara ”en gammal man och hans sånger”, om du förstår vad jag menar. Textmässigt gillar jag Old Rottenhat. Men jag är ingen bra musikkritiker, speciellt inte när det gäller mina egna skivor. Dessutom är jag jävig!

la musik

157

ROBERT WYATT

”

Jag tycker att folk som Nile Rodgers och många andra svarta musikmakare ligger tio år före. Det är dem vi ska titta på om vi vill ha vägvisare. Chic

var lite som ABBA

, de var oerhört bra men passade liksom inte in någonstans i det musikpolitiskt korrekta klimatet Jag vänder mig till Alfie och frågar vilken skiva eller låt som säger mest om hennes make. Inte oväntat svarar hon en låt från första albumet med sidoprojektet Matching Mole (vars namn är en ordlek på den franska översättningen av gruppnamnet Soft Machine). Låten heter Signed Curtain och är en sparsmakad ballad, sjungen med vad en slölyssnare kan uppfatta som naken innerlighet. Men vad är det Robert sjunger egentligen? This is the first verse and this is the chorus or perhaps it´s a bridge or just another part of the song that I´m singing and this is the second verse it could be the last this is the second verse and it´s probably the last one and this is the chorus or perhaps it´s a bridge or just another key change never mind it doesn´t hurt it only means that I’ve lost faith in this song ´cause it won´t help me retune

Om man betänker att detta kommer från en person vars texter ofta är väldigt allvarliga och politiskt laddade är den extra avväpnande. – Den är väldigt Robert, ler Alfie. Men jag gillar också Last Straw från Rock Bottom och The Sight Of The Wind på Dondestan. Och jag gillar hela albumet Shleep. Robert har också varit med på en samling där folk satt musik till texter av Garcia Lorca, i Roberts fall en fragment från en pjäs. Jag tycker det är hans bästa musik någonsin. Men jag har lite svårare för Old Rottenhat, för texterna och musiken går inte riktigt ihop för mig.

158 | la musik

Många av melodierna är oerhört vackra men orden är hårda, politiska och praktiska, vilket ställer sig i vägen för musiken. – Bara folk som inte förstår engelska borde få lyssna på den! föreslår Robert lekfullt. För när jag själv lyssnar på flamenco eller något så lyssnar jag på röstens betydelse, inte ordens. Årets första nummer av rockmagasinet Mojo var tillägnat engelska excentriker. När man listade 50 klassiska album av artister i den kategorin var Robert Wyatt inte oväntat med. Jag dristar mig att fråga om han ser sig själv som en excentriker. – Em...gosh, säger han, något överrumplad av frågan. Nej, jag är inte introspektiv på det sättet. Jag känner mig förstås fullständigt normal. Det gör väl de flesta. Jag skulle aldrig vara vare sig konventionell eller excentrisk på ett medvetet sätt. Jag vill inte försöka vara annorlunda. Inte likadan som alla andra heller. Jag har egentligen ingen koll på hur jag uppfattas utifrån. Men för mig är jag helt normal! Men många av dagens popartister vill vara förstådda av alla i publiken, hela tiden. De raderar allt som inte är minsta gemensamma nämnare. Så bara genom att ha med saker som är öppna för olika tolkningar kanske man är excentrisk? – Kanske det, skrattar han roat. Men eftersom jag sällan uppträder får jag sällan någon omedelbar feedback. Därför är det svårt att veta hur det man gjort uppfattas. Jag gör en skiva, den försvinner ut i rymden och det kan dröja länge innan jag får någon egentlig respons. Och jag läser inte recensioner av mina egna skivor. Det är liksom inte min ensak vad andra tycker eller om de får ut något av det. En recensent har en dialog med läsarna, inte med artisten. Jag tror inte det är hälsosamt om artisten är för engagerad i vad andra tycker. Men i dag tycker jag att politiker är ännu värre än popstjärnor. Det är deprimerande hur politiker konstant tänker på hur deras åsikter mottas, vad folk tycker om dem och deras politik och funderar på hur de ska ändra den för att bli mer populära. Det är ju inte så det ska fungera. Jag får lust att säga till politikerna: ”gör det du tror på och anser är rätt och låt sedan folk bestämma om de vill stödja dina idéer”. Men de är patetiska med sin besatthet av att vara omtyckta. Alfie läser i egenskap av manager recensioner av Roberts plattor. – För framtida referens. Om de verkar insiktsfulla, intelligenta och

ROBERT WYATT

men hans liv och gärning har också en politisk betydelse. Han blev dödad av fascister, vilket ger en extra tyngd åt det han skrev. VI AVSLUTAR MED ATT TALA lite om Meltdown. Varje år arrangeras

konstruktiva så hamnar de i min bok över bra journalister, sådana som kan fungera i en intervjusituation. Men om de skriver något dumt så vet jag att det är en dålig idé att sammanföra dem med Robert. ROBERT WYATT HAR GJORT EN hel del covers genom åren. Ofta ganska oväntade sådana. Han fick till exempel på 80-talet en hit med en varm, väldigt allvarlig version av Monkees gamla hit I´m A Believer (skriven av Neil Diamond). Han har spelat in låtar av Peter Gabriel och Elvis Costello. Han har spelat in jazzstandards som Strange Fruit. Men det kanske mest oväntade covervalet var At Last I´m Free, en ganska okänd ballad av funk/discogruppen Chic. – Det måste finnas minst ett par skäl till att göra en cover. Det räcker inte med att det BARA är en bra låt, eller att den BARA har ett budskap jag kan skriva under på. Men om det finns flera anledningar för mig att spela in en låt, så gör jag det. Ett bra exempel är min cover på Chic. Jag retade mig på att den extraordinärt höga kvalitén på svart populärmusik antingen inte togs på allvar eller togs för självklar. Hela problemet blev uppenbart för mig när jag talade med en amerikansk musikjournalist. Han var exalterad över någon ny våg av postmodern, alternativ rock av intellektuella vita band som var inne den månaden. Och jag sa ”men den svarta musiken då?” och han svarade. ”Jo, men den är ju alltid bra”. Vilket för mig åskådliggjorde problemet väldigt bra. För nästan all bra rock och all bra jazz har sin bas i groove och dansmusik. Och när jag hittade den här fina balladen med Chic gömd på en av deras plattor kände jag ”den här kommer folk att missa, för folk kommer bara att söka efter något att dansa till”. Så jag ville liksom rädda låten, ta ut den ur det sammanhanget och presentera den i ett helt annat. Men jag tycker att folk som Nile Rodgers och många andra svarta musikmakare ligger tio år före. Det är dem vi ska titta på om vi vill ha vägvisare. Chic var lite som ABBA, de var oerhört bra men passade liksom inte in någonstans i det musikpolitiskt korrekta klimatet. Mina rötter var ju jazz och soul, så för mig var sådant som Chic inget annat än en modern fortsättning. Jag kan inte föreställa mig att göra musik om jag inte fick den här konstanta källan av förslag och inspirationskällor från svart musik. Om det bara fanns vita på vår jord hade jag nog aldrig blivit intresserad av musik. Ett annat exempel på covers är Garcia Lorca-tolkningen. Han var en begåvad, mystisk poet

alltså på Royal Festival Hall i London denna eklektiska musikfestival. Och varje år ombeds en ny person med smak och omdöme att sätta ihop sitt drömprogram. År 2000 var personen i fråga Scott Walker. 2001 var det David Bowie. Och förra året var det alltså Robert Wyatt (årets arrangör är inte utsedd än). Inte oväntat satte Robert ihop en oerhört intressant blandning jazz, pop och världsmusik. – Det var en mycket angenäm upplevelse och jag åtnjuter fortfarande fördelar av det! I synnerhet här. South Bank är ett fantastiskt ställe för rullstolar. Jag har också lärt känna alla som arbetar här och de är underbara människor. Jag går ju alltför sällan på konserter i vanliga fall och de skivor jag lyssnar mest på tenderar att vara av döda människor, främst jazzmusiker. Min skivsamling slutade leva när Coltrane dog. Så många av de musiker jag satte upp på min önskelista för Meltdown var chansningar, jag hade själv inte upplevt dem live. Men alla spelade så fantastiskt bra. Eftersom jag har rykte om mig att vara övertygad kommunist kanske de trodde jag var musikalisk stalinist och skulle arkebusera dem eller skicka dem på koncentrationsläger om de inte spelade på toppen av sin förmåga! skrattar han. Varje år har England något som heter Flyktingarnas Dag och lyckligtvis sammanföll den förra året med Meltdown. – I Ballroom här borta hade vi flyktingar från ett antal länder, bland annat Turkiet, Tel Aviv och Haifa, som spelade tillsammans. De var inte bara värdiga, de var en musikalisk knockout. Så det var dels skönt att ha okända artister som inte har att göra med PR-maskineriet eller har ett nytt album att promota, men också en bra chans att visa en lekfull sida hos flyktingar, inte bara skräck. Jag tycker personligen att vi borde känna oss smickrade över att folk vill komma till vårt land och att de ser det som ett tryggt ställe. Robert tycks också ha gett David Gilmour förnyad inspiration genom sin medverkan på Meltdown med en avskalad, akustisk sättning som finns förevigad på en nysläppt, utsökt DVD. – Det där är lustigt. Jag känner David sedan förr i tiden men han är framför allt en god vän till min brors fru. Och hon hade hans hemnummer. Jag hade nog dragit mig för att gå genom byråkratin hos Pink Floyds management. Det var skönt att kunna ringa honom direkt. Dessutom är Pink Floyds medlemmar ganska anonyma och jag tycker att det i Davids fall döljer sig en mycket fin musiker bakom Floyds jättelika maskin. Så han fick chansen att göra en jordnära konsert med några musikanter, utan showaspekten. Han är en riktig musikant och har en underbar röst. Han var för övrigt jättenervös. Jag minns att jag tänkte ”om David Gilmour är nervös för att spela här, hur ska då de andra känna?” Gilmour, som tagit det lugnt i ett antal år, är nu nära färdigställandet av ett nytt soloalbum. Robert berättar skämtsamt att ett av skälen till att Gilmour kommit igång igen är att hans barn retar honom. – När han tar fram gitarren ibland säger de ”visst, du säger att du en gång var med i ett berömt band, men vi har aldrig sett dig uppträda! Det är nog bara bluff alltihop.” Jag tror han tröttnade. Alla hans barn var inbjudna till hans konsert på Meltdown så han fick bevisa att han var musiker! skrattar Robert. Ett axplock av artister/ grupper vars skivor Robert Wyatt medverkat på: Kevin Ayers, John Cale, Brian Eno, Syd Barrett, Caravan, Lol Coxhill, Feeder, Anja Garbarek, John Greaves,, Paul Haines, Don ”Sugarcane” Harris, Hatfield And The North, Henry Cow, Hugh Hopper & Kramer, Phil Manzanera, George Martin, Nick Mason, Matching Mole, Millennium, Raincoats, Riyichi Sakamoto, Soft Machine, John Cage, Keith Tippett Group, Ultramarine, Ben Watt, The Wilde Flowers, Working Week.

la musik

159

en helt vanlig gitarrhjälte från hull Mick Ronson var en rätt vanlig kille som mötte en väldigt ovanlig kille och skrev in sig i musikhistorien. Missförstå mig inte: Jag menar inte att det var något vanligt med Mick Ronsons sätt att spela gitarr. Utan honom vore ﬂera av David Bowies bästa skivor inte lika bra. Krönika: Staffan Rislund

yssna bara på hur han förvandlar sitt instrument till ett lasergevär i Moonage Daydream, det supersexiga råöset i Hang On To Yourself eller det klassiska riffet i Ziggy Stardust. Det är effektfullt, färgstarkt gitarrfyrverkeri av allra högsta klass. Men det är fortfarande framfört av en rock n roll-grabb som tyckte att definitionen av en bra kväll var några bärs med polarna på den lokala puben. Som inte kunde tänka sig att byta ut sina jeans mot de bisarra scenkläder Bowie lade fram åt honom förrän han fick höra att tjejerna faktiskt gillade de där knäppa paltorna. Som blev jättesur när Bowie simulerade oralsex med honom på scen. Som inte hade en aning om vad Lou Reed menade när han bad honom att spela ”gråare” under inspelningen av Transformer. En vanlig, ganska enkel kille. En hantverkare. En förbannat skicklig hantverkare visserligen, men ändå. Mick Ronson föddes 1946 i den nordengelska hamnstaden Hull. Under sextiotalet spelade han med slamriga lokala band, jobbade på färgfabrik och på bilverkstad. Den tredje februari 1970 träffade han den relativt okände David Bowie och inom några timmar hade de inlett sitt samarbete. Detta samarbete, som sträckte sig över fyra år, är det huvudsakliga skälet till att Mick Ronson idag räknas till de stora gitarrhjältarna. I Ziggy Stardust & The Spiders From Mars som Bowies band hette, var han den största spindeln; den som sitter mitt i nätet och håller allting på plats. Böjd över sin gitarr, så djupt inne i musiken att han inte för ett ögonblick tänkte på att hålla munnen stängd eller på annat sätt försöka se cool ut. Mick Ronson var helt enkelt den perfekta sidekicken. Men under en kort period i mitten av sjuttiotalet var det tänkt att han själv skulle bli stjärna. Initiativet kom från Bowies manager Tony DeFries som såg sitt ekonomiska välstånd hotat efter att Bowie hade fått alla att tro att han skulle sluta med musiken. Den ständigt lika penningkåta

64 | la musik

MICK RONSON

DeFries började genast leta efter en ny guldkalv och hittade en mitt framför näsan. Mick Ronson hade både begåvningen och utseendet. Dessutom var han genom sitt samarbete med Bowie redan en mindre berömdhet bland glitterkidsen. Så fort Ronson hade skrivit sitt namn på den prickade linjen, satte DeFries igång en marknadsföringsapparat modell XXL. Nu skulle den nya David Bowie lanseras! Att föremålet för uppståndelsen knappast matchade sin föregångare ifråga om röstresurser, låtskrivarsnille och karisma var affärsmannen DeFries inte kapabel att inse. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och Mick Ronsons solodebut Slaughter on 10th Avenue (1974) hade lätt kunnat bli en riktigt själlös skiva. Men alla som har hört den vet att så inte blev fallet. Delar av materialet har kanske inte åldrats med någon större värdighet, och det går knappast att anklaga Ronson för att vara världens mest uttrycksfulla sångare men på det stora hela är Slaughter On 10th Avenue en trivsamt brunmurrig, jag höll på att säga gullig, skiva. Här finns flera underhållande låtar, som versionen av Elvis Presleys Love Me Tender, Bowiekompositionen Growing Up And I’m Fine och den bombastiska instrumentala titellåten, skriven av Richard Rogers. Ändå är det svårt att bli kvitt känslan av att någon någonstans i all denna villervalla blev lurad. Kanske Mick själv som egentligen aldrig hade bett om att stå i strålkastarskenet och nu plötsligt fann sig indragen i ett gigantiskt PR-maskineri av människor som till varje pris skulle pressa in honom i en prefabricerad superstjärneroll. Kanske Tony DeFries som såg sina dollarstinna drömmar gå upp i rök. Ironiskt nog är det just glappet mellan den i detalj uttänkta

förpackningen och stjärnans påfallande brist på star quality som gör Slaughter On 10th Avenue så charmig. Trots utebliven kassasuccé fick Mick Ronson en chans till. 1975 släpptes hans andra album Play Don’t Worry. Här har låtmaterialet ännu färre svackor. Varför de effektiva hjärtekrossarballaderna This Is For You och Empty Bed tillsammans med tajta, elektriska upptempolåtar som Billy Porter (förmodligen Ronsons största stund som kompositör) och titelspåret, inte fann sin väg in i den skivköpande publikens hjärtan, är svårt att säga. Kanske beror det på de osedvanligt fåniga omslagsbilderna? Att Play Don’t Worry idag mest är omtalad för den Bowie-arrangerade versionen av Velvet Undergrounds White Light/White Heat känns hur som helst en smula orättvist. Vid det här laget hade Bowie börjat röra sig bort från den elektriska popmusiken mot, i första hand, soulen. Att han inte längre såg sig ha någon användning för sin gamle gitarrist, känns logiskt. Säga vad man vill om Ronson men någon större känsla för svart musik visade han aldrig tecken på. Mycket lite finns skrivet om brytningen mellan dem. Visst hände det att Ronson under kommande år klagade över att han aldrig såg till några pengar för de alltjämt storsäljande skivor som han hade varit en så viktig del av, men i övrigt förblev deras separation en angelägenhet för dem och inga andra. En liten ledtråd till vad Mick kände för sin forna arbetsgivare får vi kanske i titellåten på hans andra album där han beskriver en stjärna med ”enorm potential” men bara ett fåtal vänner. ”Play... don’t worry / Play... don’t care / Don’t you think about them / Start your dreaming again / of tomorrow” sjunger han, och även om

det är svårt att spåra någon direkt bitterhet verkar ”Play don’t worry” handla om en person som är en bättre artist än kamrat. Inte för att Mick Ronson hade någon anledning att vara bitter. Problem att finna nya arbetsgivare behövde han aldrig lida av. Många var de stora artister som ville ha honom som gitarrist, arrangör eller producent. Bob Dylan var en, Roger McGuinn och Morrissey två andra. Någonstans där emellan hann han också spela in en tredje, medioker soloskiva och återförenas med Bowie. Men allra bäst tror jag att han trivdes med Ian Hunter. Trots att de bara släppte ett studioalbum under gemensamt namn (finfina YUI Orta från 1989) var de närmast oskiljaktiga under många år fram till Micks död i cancer 1993. Jag såg dem live på gamla Galaxy i Stockholm strax efter att YUI Orta hade kommit. Vi var väl ett trettiotal i publiken. Hunter lönnfet, i tajta svarta jeans, jättelikt afro och fastvuxna solbrillor. Ronson som vanligt i bakgrunden. Själv stod jag ett par meter från den låga scenen och väntade på att magin skulle infinna sig. Jag gillade Ian Hunter men det var inget snack om att det var Mick Ronson jag hade kommit för att se. Det var honom – gitarristen i The Spiders From Mars, mannen som fick Moonage Daydream” att fylla mitt rum med stroboskopljus - jag ville ösa all min tonåriga idoldyrkan över. Men nu, när han stod framför mig på en armlängds avstånd, gick det inte. Inte ens i introt till All The Young Dudes. Visst lät det bra men någon dyrkan kunde jag inte känna. När allt kom omkring var han ju bara var en vanlig kille som spelade ovanligt bra gitarr.

la musik

161

GOSPEL

lennart perssons gospellegender del II

sister rosetta tharpe I

slutet av trettiotalet var den elektriska gitarrförstärkaren fortfarande bara en gimmick, ett nytt skojigt påhitt ingen trodde skulle överleva decenniet. Fast Rosetta Nubin från Cotton Plant, Arkansas, verkade inte tveka om vare sig dess fördelar eller möjligheter. Hon var drygt tjugo, en gospelsångerska på gång, i studion för att göra sin första inspelning. För henne var den där förstärkaren bara ytterligare ett sätt att höras, att nå ut. Hennes mästerliga solo i That’s All, så drivande rytmiskt och samtidigt så sofistikerat, låter som en välspetsad pil mot framtiden. Och det var mer än ett halvår innan Eddie Durham, som allmänt tillskrivs rollen av att ha fört in elgitarren i jazzen, första gången pluggade in i en skivstudio. Det var ett helt år innan Charlie Christian, som tillsammans med T-Bone Walker på allvar anses ha öppnat dörren för instrumentets elektrifiering, upptäcktes av storbandsledaren Benny Goodman och fick göra sina första inspelningar. HON HADE VUXIT upp som ”Little Sister”,

och spelat gitarr sedan hon var sex. Hon framträdde tidigt i The Church Of God In Christ på

40th Street i Chicago, dit hennes predikande, gospelsjungande, mandolinspelande mamma Katie hade förlagt sin verksamhet. Andra gången hon gifte sig var det med en pastor Thorpe, men hon ändrade snart sitt namn till det mer ovanliga Tharpe. Och hon var definitivt inte längre någon ”Little Sister” när hon först i Chicago-kyrkan och senare i Harlem började sjunga och spela gitarr med en kraft hon hämtat från bluesartister som Leadbelly, Big Bill Broonzy och Memphis Minnie. Sister Rosetta böjde toner till dess allra mest blåa nyans och spelade med ett driv som om hon satt i rytmsektionen i ett stort swingband. Och då ska man betänka att gitarren fram till dess varit i det närmast bannlyst i kyrkorna; för evigt besudlade av just bluessångarnas orena leverne. Hon kritiserades tidigt för att hon dessutom rörde sig lite väl rytmiskt och utmanande till musiken. Men kyrkan på 40th Street var ofta fylld med inspirerande egensinniga och påstridiga talanger, som till exempel den extatiska sångerskan och boogie woogie-influerade pianisten Arizona Dranes (värd en egen artikel). Och syster Tharpe skulle visa sig svår att hejda. Hon gav sig ut i Södern med sin man och sin mamma och

den lilla familjetrion lär ha rockat kyrkorna, som passerades både hårt och resolut, ända tills pastor Thorne försvann någonstans på vägen. 1938 deltog hon i den första legendariska Carnegie Hall-konserten under temat From Spirituals To Swing; den som Robert Johnson bjöds in till, innan det gick upp för arrangören John Hammond att Johnson mördats några månader innan. Då hade Tharpe redan hunnit med att spela i Cab Calloways stora swingband, på The Cotton Club i Harlem, och att göra sina första egna inspelningar i eget namn. Efter det banbrytande Carnegie Hall-evenemanget, där hon bland annat lär ha mött tidens hetaste boogie-pianister, var hon under några år sångerska i Lucky Millinders enormt populära storband, där hon med hörbar glädje sjöng lätt syndfulla saker som Rock Me och I Want A Tall Skinny Papa. När hon 1941, med Millinders band i ryggen, spelar in That’s All en andra gång, låter hennes gitarr plötsligt som en tydlig förvarning om Chuck Berry. Melodiska löpningar och riff det sjunger om, ”like the ring of a bell”. Vid det laget sjunger hon också med en pondus och ett utspel som matchar drivet i hennes

la musik

163

GOSPEL

gitarr. Hennes livfulla mezzosopran dansar ut från skivorna, glittrande lekfull och kraftfullt auktoritär på samma gång. Ett gäng upprörda pastorer i Harlem protesterar mot henne för att hon ingjuter lika mycket ”motion” som ”emotion” i sitt sätt att förkunna Guds ord. I stället för att vika undan för kritiken breddar hon istället sin musikalitet, genom att ytterligare fördjupa sig i såväl jazzen som boogie woogiemusiken och bluesen. HON SPELADE I mitten av fyrtiotalet in med

populära jazzprofiler som Louis Jordan, Jack McVea och pianisten Sam Price, men hon inledde också ett fruktbart och framgångsrikt samarbete med gospelsångerskan Marie Knight, med en altröst som stod väldigt effektfullt mot Tharpes lite grövre röst. 1944 spelar hon in gospeln Strange Things Happening Every Day, i en version som tydligare än någon annan definierar alla hennes talanger. Price spelar som en dröm bakom henne, följsamt och drivande. Själv spelar hon gitarr så att det glöder om strängarna och hennes sätt att sjunga texten – ”oh, we hear church people say they are in the Holy way” – tyder på att hon möjligen vill ge sina kritiker svar på tal. Speciellt när hon möter det förra, lite ironiska utfallet med inflikningen att ”there are strange things happening every day”… Inspelningen blir mycket populär. Och nådde till och med en andraplats på The Harlem Hit

Parade. Hon stod på höjden av sin popularitet. Det var först då som hon gav efter och bestämde sig för att satsa enbart på gospelmusiken. Hon fortsatte emellertid att spela och sjunga den på ställen som The Apollo Theatre i Harlem och man kan ana att hon därmed utövade ett stort inflytande på de musikaliska strömningar som ledde först till rhythm’n’bluesen och sedan till soulmusiken. PÅ SOMMAREN 1951, när hon gifter sig med en tidigare manager till sånggruppen The Ink Spots inför tjugofem tusen betalande åskådare på Griffin-stadion i Washington, lägger hon också grunden för de paketturnéer som framöver skulle dominera gospelscenen utanför kyrkorna och senare även tas över av populärmusikbranschen. Tharpe bjuder sina ”bröllopsgäster” på en konsert med en lång rad prominenta musikaliska gäster, som till exempel grupperna The Sunset Harmonizers och The Harmonizing Four. Under femtiotalet gjorde hon på nytt inspelningar i jazz- och bluesfacket och hon gled allt längre bort från den konservativa amerikanska gospelscenen. 1957 turnerade hon för första gången i Europa, dit hon sedan återvände många gånger och fick stort stöd för sin musik. Under en turné i början av sjuttiotalet blev hon sjuk och fick

sister rosetta på CD: En alldeles nyutkommen box, The Original Soul Sister (Proper/ Amigo), är ett suveränt och prisvärt sätt att gå in i Sister Rosettas värld. På fyra cd ryms alla hennes inspelningar gjorda mellan 1938 och 1949; en omistlig gospelskatt och en ovärderlig historielektion. Här finns inspelningarna med Lucky Millinder, Louis Jordan, Jack McVea, Marie Knight och alla de inspelningar hon gjorde på egen hand, både solo och med små och tajta kompgrupper. För den som vill göra sig besväret att importera rekommenderas dessutom det endast i Frankrike utgivna albumet Gospel Feeling (Camden/BMG), som innehåller liveinspelningar från en turné Sister Rosetta gjorde i Frankrike 1966. Musiken är underbar, hennes humor fritt flödande.

164 | la musik

återvända till USA, där hon drabbades av ett slaganfall. Som en följd av detta fick hon senare så svåra smärtor i ett av sina ben att man var tvungen att amputera det. Hon dog 1973 i Philadelphia. Hon var då långt, långt ifrån sin forna popularitet och hennes dödsfall omnämndes knappt i tidningarna. Få slöt upp på hennes begravning; det religiösa etablissemanget hade för länge sedan avgivit sin dom över den kontroversiella sångerskan som spelade gitarr som Chuck Berry och dansade över scenen, ibland med en blond peruk på huvudet. Hon var ute i kylan redan innan hennes hjärta slutat slå. Men, tro mig, hon dansade säkert in i himmelen också, även om det var på ett ben. Eller som hon sjunger i Sit down: I just got to heaven and I just can’t sit down…

Hon vickar på rumpan, med minkpälsen nonchalant slängd över axeln.

GOSPEL

några andra gospelfynd THE FIVE BLIND BOYS OF MISSISSIPPI/THE SENSATIONAL NIGHTINGALES The Lord Will Make A Way (P-Vine/import) Blind Boys Of Mississippis självförbrännande sångare Archie Brownlee dog 1960, 35 år gammal, försupen och utbränd. Hans femtiotalsinspelningar med gruppen skriker efter att bli återutgivna. I väntan på det finns nu gruppens tidigaste inspelningar, gjorda 1947-48, på den här japanska cd:n. Som bonus ingår åtta spår med gruppen The Sensational Nightingales. Problemet med japanska återutgivningar av blues och gospel är att de görs i små upplagor som ganska omgående säljs slut. Det gäller alltså att ha bra kontakter och att agera snabbt. Mitt tips är att beställa nyhetsbreven från Man In Japan Records (manjapan@alles.or.jp). THE FIVE BLIND BOYS OF MISSISSIPPI Power of The Lord (P-Vine/import) Ännu en omistlig japansk utgåva, med gruppens tidigaste inspelningar, gjorda 1948-51. Läs om gruppen i förra numret av La Musik. THE STAPLE SINGERS Glory! It’s The Staple Singers (Recall/Showtime) Fult omslag, halvdan information, men den hittills mest kompletta samling jag stött på med The Staples underbara Vee Jay-inspelningar från femtiooch det tidiga sextiotalet. För en spottstyver.

DIVERSE ARTISTER The Best Of King Gospel (Ace/BonnierAmigo) Och här en engelsk, med en god blandning Kingspår från åren 1949-53. Bolagets gospelutgivning var inte stor, men ofta av hög kvalitet. Här får vi fyra spår vardera med bolagets ledande grupper: The Spirit Of Memphis Quartet, Swan’s Silvertone Singers (som senare blev The Swan Silvertones), The Nightingales (som senare blev The Sensational Nightingales), The Trumpeteers, The Four Internes och The Cumberland River Singers. Två av gospelmusikens förnämsta sångare, Silvertones Claude Jeter och Jet Bledsoe i Spirit Of Memphis, glänser på var sitt håll; Jeter så fort han öppnar munnen och Bledsoe framför allt i en himmels-öppnande liveinspelning av Lord Jesus från 1952.

DIVERSE ARTISTER On The Battlefield… (Delmark/import) Mer guldkorn från gospelns gyllene period. 25 ruffiga, pre-souldramatiska spår från Chicago-bolaget Uniteds arkiv, inspelade under första halvan av femtiotalet. Att The Spritualaires var en suverän grupp visste jag redan, men mina ögon och öron öppnas här för okända The Southern Tornadoes, med flera explosiva, tyvärr oidentifierade sångare. Hur ska man för övrigt kunna låta bli att förälska sig i en grupp med ett sånt namn? DIVERSE ARTISTER None But The Righteous (Ropeadope/MNW) I den amerikanska delstaten Florida har det under många decennier funnits en stark svart gospeltradition uppbyggd kring ett instrument man egentligen mer än något annat förknippar med countrymusiken, nämligen den elförstärkta steelgitarren. Traditionen har sedan spridit sig över landet. Det här är en briljant samling med de allra bästa spåren från den långa räcka av album skivbolaget Arhoolie har gett ut med den musiken, under etiketten ”Sacred Steel”.

la musik

165

SHARRON KRAUS

chaka khan Sedan mitten av sjuttiotalet har Chaka Khan varit en färgstark kameleont på och utanför scenen. Hon är allmänt känd för sin spontanitet och har konstant funnit nya originella uttryckssätt. I år fyller Chaka Khan 50 år och ﬁrar 30-årsjubileum som artist.

Text: Anders Ringman

et är strax före midnatt tisdagen den 16 juli 2002. Den första fuktiga natten på Stockholms Jazzfestival. Skeppsholmen gungar och håller på att krevera av fläskiga basgroove. På scenen står en rundnätt kvinna vid namn Chaka Khan. Med ett lyckligt leende och en röst från en annan värld ger hon allt hon har. De drygt 9 500 i det dansande publikhavet lyder hennes minsta vink. Nån halvtimme senare på väg ifrån konserten hör jag lyriska kommentarer lite här och var: “Visst hade jag förväntningar men inte fan trodde jag hon var så jävla bra!” Jag småler och konstaterar att Chaka Khan gjorde det jag hoppades på, dvs. körde över Stockholmspubliken, manglade ner dem med hull och hår. Visst har jag länge vetat att hon besitter kapaciteten men jag är också väl medveten om att hon är en högst oberäknelig artist, inte minst live. Som de flesta världsartister har hon en extremt hög lägstanivå men vi snackar inte nån fabricerad, minutiöst koreograferad show à la Madonna här. Jag har sett Chaka Khan live tre gånger och därtill en drös videoupptagningar och officiellt filmade framträdanden. Och jag kan säga att Stockholmskonserten i somras var fantastisk. Supertungviktsklass. Ändå var inte Chaka i absolut toppform. Rösten höll bara till 95 procent den här kvällen. Tyvärr sprack det både på det ena och det andra stället. Det kan ha sina förklaringar. Från

166 | la musik

CHAKA KHAN

”

Jag blir väldigt snabbt uttråkad. Så snart jag

hittat ett groove jag gillar är det dags att byta ut det

mitten av maj till slutet av juni gjorde hon två uppträdanden per dag i showen Signed, Sealed, Delivered, en Las Vegas-hyllning till Stevie Wonder. Utan paus satte hon sig på planet för tre veckors festivalspelningar i Europa. Ett sådant schema kan tysta även de mest rutinerade stämband. Det kan också vara så simpelt att det är så här Chaka Khan fungerar live. Hon jobbar helt på känsla och intuition. Ibland bestämmer hon sig en tiondels sekund innan för vilka toner hon ska sjunga. Vissa gånger håller det, andra inte. – Jag blir väldigt snabbt uttråkad. Så snart jag hittat ett groove jag gillar är det dags att byta ut det, har hon sagt. Här har vi kanske också svaret till att Chaka Khan aldrig, eller ska vi säga vid bara några få tillfällen, hittat ut till den riktigt stora publiken. Hon har konsekvent vägrat att göra saker hon inte gillar och för en bredare publik har det varit svårt att hänga med när hon gång på gång bytt stil. Om Chaka Khan inte trivs gör hon inte mycket för att dölja det. Rösten var inte 100 procent i somras men Chaka hade kul och det var därför konserten blev en fullträff. Hon skämtade glatt med publiken och garvade med bandet. Och jag ser mycket hellre den sidan än hör henne sjunga perfekt och ha tråkigt. Chaka Khan själv minns Stockholmskonserten som en av turnéns bästa. – Det var underbart! Det var ett tag sedan jag spelade i Sverige så det var kul att uppträda för mina fans, säger hon när vi pratas vid. I år fyller Chaka Khan 50 år och firar dessutom 30-årsjubileum som skivartist. Hon föddes den 23 mars 1953 som Yvette Marie Stevens i Chicagoförorten Great Lakes, Illinois. Hennes sångträning började mer eller mindre frivilligt i väldigt unga år. Pappa Charles var fotograf och mamma Sandra jobbade som ekonomiassistent. De älskade musik. Faktum är att Yvette döptes efter en låt med samma namn av den legendariske jazztrummisen Max Roach. Familjen Stevens spelade alltid skivor hemma. Operor som Madame Butterfly, en hel del King Curtis men en av de plattor som snurrade mest var Billie Holidays Lady In Satin, än idag ett av Chakas favoritalbum. Det var Chakas mormor Maude Page som fick henne att fastna för Billie Holiday. Och det kanske inte var så konstigt. Ta de inledande raderna i The End Of A Love Affair från just Lady In Satin: “So I walk a little too fast and I drive a little too fast and I’m reckless, it’s true...” Sällan har det funnits en sång som mer träffande sätter fingret på Chaka Khans karaktär och personlighet. Chaka har ibland kallat sig själv Chaka “Overkill” Khan med hänvisning till sin rastlösa natur. Billie Holiday är en av Chakas största förebilder och på senare år har

168 | la musik

hon insett att jazzikonen fungerat som en mentor för henne. Och kanske har Billie även på ett djupare plan varit en själsfrände. Billie Holiday var en ung svart kvinna med en gudabenådad talang som utnyttjades av branschen vilket ledde till alkohol- och drogmissbruk och en alltför tidig död. Även Chaka Khan var länge på väg åt helt fel håll men sedan början av nittiotalet är hon helt ren och hennes enda kommentar till drogåren är: “Ja, jag körde samma droger som du gjorde.” (Interview 1998). Yvette växte upp med sina fyra yngre syskon Yvonne (även kallad “Bonnie”), Tammy, Mark och Zaheva. De gick i en katolsk skola i utkanten av Chicago och kärleken till musiken hade stor betydelse under hela deras uppväxt. Yvette var bara 11 år gammal när hennes farmorsmor Naomi, halvindian och halvfransyska, spådde i hennes hand. “En dag kommer många, många människor att veta ditt namn”. Måhända inspirerad av detta bildade Yvette sitt första band The Crystalettes tillsammans med några kompisar. Namnet tog de för att de i princip endast sjöng sånger av The Crystals och The Pips (alla medlemmar låtsades vara Gladys Knight). I små näpna klänningar som mamma Stevens hade sytt uppträdde de på lokala talangjakter och inte sällan blev den lilla Yvette kallad “Little Aretha”. Under högstadiet gick Yvette med i Afro-Arts Theater, en musikoch teatergrupp som bl.a. turnerade med Motownartisten Mary Wells. Hon sjöng även med gruppen Shades Of Black vars repertoar bestod av musik starkt influerad av afrikanska rytmer, ej olikt artister som exempelvis Miriam Makeba. Det var också under den här tiden som rebellisk tonåring hon passade på att byta namn. Yvette började bli vuxen och blev alltmer medveten om sitt ursprung. Hon jobbade frivilligt för välgörenhetsorganisa tionen Black Panthers frukostprogram och kom på så sätt i kontakt med en afrikansk shaman. Han gav henne namnet Chaka vilket på en viss afrikansk dialekt betyder ungefär “kvinna av eld”. Syrran Yvonne (f. 8 oktober 1954) döptes till Taka och har under namnet Taka Boom gett ut egna plattor och jobbat med namn som Bootsy Collins, Southside Johnny och The Chemical Brothers. Chakas fullständiga afrikanska namn är Chaka Adunne Aduffe Yemoja Hodarhi Karifi. Efternamnet Khan blev kvar efter ett kort äktenskap med en basist vid namn Hassan Khan när hon endast var 17 år gammal. I Essence Magazine 1995 sa Chaka skämtsamt att hon gifte sig med honom endast för att få det perfekta artistnamnet. Och vem vet, Chaka Karifi kanske inte hade varit lika slagkraftigt? Trots att Chaka sjöng på all ledig tid såg hon inte artistkarriären som sin

CHAKA KHAN

framtid. Hon ville bli sjuksköterska, fredsvolontär eller nunna. Men Chaka orkade bara med ett år i highschool och slutade 1969 för att satsa på musiken. Hon sjöng en kort stund med gruppen Lyfe och därefter med ett annat populärt Chicagoband, The Babysitters, frontade av stadens soulman Baby Huey. De blev signade av Curtis Mayfields label Curtom. Ännu kunde dock Chaka inte försörja sig helt på musiken. På dagarna arkiverade hon papper på Chicagos universitet, ett jobb som hennes mor hade ordnat. Det var en omvälvande tid i Chakas liv. Hon och Hassan delade lägenhet med åtta andra personer som alla såg ut och gjorde som de ville. Varje kväll återfanns Chaka bakom mikrofonen på någon lokal klubb och nu började ryktet om hennes begåvning att sprida sig. En kväll under 1971 när hon sjöng med bandet Lock And Chain på The Poker Room på 71st Street i Chicago klev skivproducenten Bob Monaco in på klubben. Han blev mäkta imponerad av vad han såg - och hörde. Dock gillade han inte kompbandet utan ville istället sammanföra Chaka med bandet Ask Rufus, också de från Chicago. Ask Rufus, döpta efter en kolumn i tidningen Popular Mechanics, hade uppstått ur resterna av The American Breed som 1969 hade en liten framgång med singeln Bend Me, Shape Me. Ask Rufus och Chaka Khan hade koll på varandra sedan tidigare. Chakas kompis Paulette McWilliams var bandets första sångerska och när hon bestämde sig för att sluta öppnades dörren för Chaka Khan. – Hon hade de största tuttarna i världen, så jag hade redan en beundrarskara tack vare det, konstaterade Chaka i Rolling Stone 1985. Om det var för brösten eller rösten lämnar vi därhän, men folk kom långväga för att lyssna till bandet och lyckligtvis avtog inte populariteten när Chaka Khan kom med. Rufus, som bandet från och med nu kallade sig, framförde låtar av Sly Stone och andra Top 40-hits. Bandet älskade sitt Chicago men Bob Monaco lyckades få dem att förstå att vägen till framgång torde vara något kortare med Los Angeles som utgångsort. Detta var tidigt 1972 och helt plötsligt befann sig Chaka Khan, 18 år gammal, i världens kryddstarkaste kulturjambalaya och spelade in låtar för vad som skulle bli Rufus debutalbum. Kultfakta: När Chaka drog till västkusten med Rufus stämde Curtis Mayfield henne för kontraktsbrott. Hon lyckades senare häva avtalet med The Babysitters och parterna gjorde upp i godo 1975. När Rufus släpptes 1973 på ABC Records med Bob Monaco som producent hände inte särskilt mycket till en början. Men på plattan fanns en cover av Stevie Wonders Maybe Your Baby och han blev så förtjust att han erbjöd sig att specialskriva en sång till nästa platta. Rags To Rufus släpptes 1974 och innehöll Stevies Tell Me Something Good, en omedelbar hit över hela USA. Den nådde Top 5 på Billboard, hjälpte fullängdaren att sälja guld och fick en Grammy för bästa R&B-framförande. Senare samma år släppte bandet, nu under namnet Rufus Featuring Chaka Khan, albumet Rufusized med hitsen Once You Get Started, Stop On By och I’m a Woman, I’m a Backbone, den senare ett passande varumärke för Chaka. Hennes karaktäristiska, och redan från början helt egna, sångstil spreds över landet via skivspelare och radioapparater. Om Chakas inflytande på musik och sångerskor under den här perioden sa Anita Baker i Billboard 1995: “Vi var alla Chakas dubbelgångare på den tiden. Strupar över hela Amerika slets ut då vi försökte imitera hennes röst.” Rösten, ja. Om det är något som hållit Chaka Khan kvar som en respekterad artist i 30 år är det inte att hon gjort de bästa låtarna eller sålt mest skivor. Nej, det är rösten. Den har beskrivits som det närmsta man kan komma vokal fulländning, så som en saxofon låter i händerna på John Coltrane eller en trumpet trakterad av Miles Davis. Chakas röst är en fascinerande blandning av smekande återhållsamhet och rå urkraft. Hon lockar dig med smäktande mjukhet för att senare knocka dig med oanad energi och heta kryddor. Hon har genom åren sjungit alla upptänkliga musikstilar och några till - och det har alltid låtit rätt. För Chaka Khan är sång lika naturligt som vilken annan daglig kroppsfunktion som helst. Hennes sätt att behandla en melodi är omöjlig att i ord beskriva - och ännu svårare att imitera. Chaka är den typen av sångerska som skulle få stående ovationer även om hon sjöng ur den lokala busstidtabellen. Ett exempel på sångteknik från yttre rymden är från den 21 augusti 1999 under turnén The Sisters Soulfest med Patti LaBelle. På ett fullsatt The Theater, en sidoarena till Madison Square Garden i New York, ger Chaka

järnet. Under ett improviserat parti landar hon på en ton, ganska högt i registret, håller den med full styrka i några sekunder och tar sedan ner den i volym som om hon endast viskar fram den. I vad som känns som en evighet väser hon fram tonen. Sen börjar hon om. Utan att ta ny luft växer viskningen i jämn takt tills styrkan i rösten slutligen är tillbaka där hon började. Publiken tjuter av glädje. Denna primitiva inre kraft, som sångerskan själv är omedveten om, har enligt populär sägen spräckt ett och annat mikrofonmembran i studios världen över. New York Newsday skrev en gång: “Hennes enorma röst vägrar att kännas vid något annat läge än ren extas.” 1975 kom den självbetitlade plattan Rufus Featuring Chaka Khan innehållande Sweet Thing, en tidlös singel som fortfarande tillhör favoriterna när Chaka uppträder live. Under de följande åren kom Rufus och Chaka Khan att bli en av de mest inflytelserika pop-, rock-, funkoch R&B-grupperna. Den mest uppenbara anledningen var givetvis Chakas sagolika sångtalang och energifyllda scennärvaro. Ryktet om hennes explosiva framträdanden sålde ut konserthallar och arenor över hela landet. – Jag antar att min styrka kommer från nåt slags grönt lasersken nånstans, berättade hon i Interview 1996. När jag står på scenen pluggar jag in i någon energikälla som omsluter mig helt. Allt jag någonsin upplever på religiös nivå händer under mina två timmar på scenen. Sedan knackar någon mig på ryggen och säger: “Konserten är slut nu”. Rufus ynglade av sig en rad av guld- och platinasäljande album, Ask Rufus (1977), Street Player (1978) och Masterjam (1979). Sexmannabandet, nu bestående av den klassiska sättningen Chaka Khan (sång), Tony Maiden (gitarr och sång), Kevin Murphy (keyboards), David “Hawk” Wolinski (keyboards), Bobby Watson (bas) och John “JR” Robinson (trummor) turnerade friskt och stämplade in sin självklara plats i sjuttiotalets musikhistoria. Men även om det inte tycktes vara fallet utåt sett präglades bandets arbete av interna strider. Medlemmarna ansåg att Chaka fick för stor plats på och utanför scenen. Det hade aldrig varit överenskommelsen från början, menade de. Chaka var oförstående inför detta. Hon hade alltid trivts bra i bandet och trodde aldrig att hon skulle våga prova sina vingar utanför tryggheten i Rufus. Bandbråken ledde emellertid att denna tanke trots allt föddes och när hon erbjöds ett solokontrakt av Warner Bros. var det inte mycket att fundera över. Den 13 oktober 1978 släpptes solodebuten Chaka på Tattoo/Warner. Albumet gav henne superhiten I’m Every Woman och sålde långt mer än de senaste Rufusalbumen. Chaka var nu en stjärna på egen hand. Utgången av soloäventyret var oundviklig, men det skulle dröja ytterligare några år innan hon lämnade Rufus för gott. Efter Masterjam tog Rufus ett längre break och Chaka spelade in soloalbumen Naughty (1980) och What Cha’ Gonna Do For Me (1981). Hon flyttade under den här tiden från Los Angeles till New York, turnerade med eget band och levde ihop med Harlemläraren Albert Sarasohn. Rufus hade under uppehållet spelat in tre plattor själva, Numbers (1979), Party Til’ You’re Broke (1980) och Seal In Red (1981). Men utan Chaka sålde inte plattorna och 1981 återförenades bandet med sin stjärna för albumet Camouflage. Ingen av de inblandade var särskilt nöjd med verket men de var i alla fall överens om en sak: sagan Rufus var slut. Innan de lämnade arenan för gott var de dock enligt kontrakt tvungna att släppa en sista platta. De samlade ihop sig, förstärkte bandet med blås, körsångare, percussion och ytterligare en gitarrist. Det blev liveklassikern Live: Stompin’ At The Savoy (1983), inspelad på den legendariska New York-klubben The Savoy i februari 1982. Förutom Rufus bästa låtar live innehöll plattan också fyra nya studiospår varav den Grammyvinnande Ain’t Nobody blev Rufus största hit och en sång som kanske mer än någon annan förklarar formen för Chakas sångstil. Med Billie Holiday föddes Chakas kärlek till jazzen och nu var hon mogen att föra idolens arv vidare. Låten And The Melody Still Lingers On från What Cha’ Gonna Do For Me är en omarbetning av Dizzy Gillespies och Charlie Parkers Night In Tunisia. Chaka skrev själv texten: A long time ago in the forties Dizzy and Bird gave us this song They called it a Night In Tunisia

la musik

169

CHAKA KHAN

And the melody still lingers on They paved the way for generations From Coltrane to Stevie No one could stop the winds of change Without them where would we be?

Låten blev hennes första kärlekshyllning till jazzen och dess hjältar. Gamle Dizzy Gillespie var smickrad och ställde upp och spelade även på Chakas version. – Dizzy hade en häpnadsväckande talang och var en väldigt fin man, minns Chaka. Vi blev goda vänner. Sporrad av detta spelade Chaka in jazzplattan Echoes Of An Era (1982) tillsammans med Chick Corea (piano), Joe Henderson (tenorsax), Freddie Hubbard (trumpet), Stanley Clarke (kontrabas) och Lenny White (trummor). Chaka Khan har sagt att hon gillar att sjunga jazz för att det är en verklig utmaning. Hon gillar tanken med att känna sig lite “lost”, att hon verkligen måste tänka på vad hon gör. Medan Rufus njöt av framgången med sin avskedssingel Ain’t Nobody gjorde sig Chaka redo för vad som kommersiellt sett, på gott och ont, skulle bli det hittills största året i hennes solokarriär. Skivbolaget krävde en hit och för detta krävdes också att de bråkade med sin stjärna som inte var särskilt pigg på att göra exakt vad några slipsgubbar på ett flådigt kontor tyckte. Men hur det än är handlar skivbranschen om att tjäna pengar och feta dollarbuntar kommer endast med superhits. Tillsammans med Arif Mardin, som också hade producerat Chakas tidigare plattor, letade man efter den perfekta låten. Chaka hade länge velat spela in en cover av Princes I Feel For You, en låt som även Pointer Sisters hade gjort några år tidigare. Chakas version var tuffare och direkt avsedd för dansgolven. En helt ny generation musikälskare upptäckte härmed Chaka Khan och med den klassiska rappen av Grandmaster Melle Mel var det svårt att komma undan: “Chaka Khan, Chaka Khan, Chaka Khan let me rock you, let me rock you, Chaka Khan, let me feel for you…” Mardin hade lagt dit introt utan Chakas vetskap. Första gången hon hörde det rodnade hon stort och visste inte vart hon skulle ta vägen. Men hon insåg rappens styrka och nånstans insåg hon också där och då att denna sång, trots att den inte alls var representativ för hennes stil, skulle förfölja henne för resten av hennes karriär och liv. Singeln I Feel For You var en brottarhit, vann två Grammys och blev i ordets sanna bemärkelse en klassiker. Ett litet tips i all vänlighet bara. Om du träffar Chaka, gå inte under några omständigheter fram till henne och rappa “Chaka, Chaka, Chaka” eller fråga om du kan få tillåtelse att “rock her”. I Feel For You (1984) är utan konkurrens Chaka Khans bästsäljande album men då hon vägrade att följa upp med ett liknande alster så fes försäljningen av. Hon höll förvisso lågan brinnande med att sjunga på Steve Winwoods USA-etta Higher Love 1985, men de två följande albumen Destiny (1986) och C.K. (1988) var klara besvikelser på försäljningslistorna. Efter några år i New York hade Chaka flyttat tillbaka till häxkitteln Hollywood. Trots att Warner Bros. stundtals tyckte att det var svårt att jobba med Chaka förde de hela tiden diskussioner om nya projekt. De kom sällan överens men bolaget tyckte att nånting måste ut och utan vidare inblandning av Chaka släppte man samlingen Life Is A Dance (1989), hennes största hits i remixade versioner. Plötsligt hade man en stor framgång i Storbritannien med singeln I’m Every Woman. Chaka övertalades att spela in en ny video till låten och fick oväntad skjuts på sin pågående Europaturné. Det var under den här turnén som undertecknad såg Chaka Khan live första gången, på Konserthuset i Stockholm den 3 november 1989. Hemma hos en vän hade jag några år tidigare hört Destiny och förälskat mig i kvinnans röst. Jag hade också hunnit köpa C.K. och tyckte att den var fantastisk. Döm om min besvikelse när hon inte spelar en enda låt från dessa plattor. Och trots att jag aldrig hade sett henne tidigare kunde jag konstatera att hon var i ett ganska risigt skick, rent fysiskt. Efter den sex veckor långa Europaturnéns slut bestämde sig Chaka Khan för att lämna USA och flytta till Europa. Med barnen Milini (f. 1974) och Damien (f. 1979) slog hon sig ner i London. Familjen hyrde ett rött litet

170 | la musik

tegelhus på en en helt vanlig gata, må vara i en av stadens exklusivare delar. – Jag behövde komma till nya fräscha omgivningar och lära mig nya saker. Jag behövde komma iväg från Amerika för att hitta mig själv igen, sa hon i Jet Magazine 1996. Och här får jag vara i fred. Folk känner igen mig men de låter mig vara. Om jag tar en promenad i USA tar det bara några minuter innan jag har en hel jävla parad efter mig! Stillheten och harmonin i den nya hemstaden hjälpte henne också att slutligen komma över sitt drogberoende, ett missbruk som hade varit som allra värst i mitten av det gångna decenniet. Samtidigt som hon påbörjade albumet The Woman I Am (1992) köpte hon också ett litet hus i södra Tyskland, nära inspelningsstudion. I den lilla byn där kyrkklockorna ringde var femtonde minut kunde Chaka koncentrera sig på vad som skulle bli hennes genomgående bästa album sedan What Cha’ Gonna Do For Me drygt 10 år tidigare. The Woman I Am släpptes den 14 april 1992 och gav Chaka en Grammy för bästa R&B album, hennes sjunde (och senaste) amerikanska Grammy i karriären. Totalt har Chaka Khan varit Grammynominerad arton gånger. Mellan åren 1992 och 1996 tog Chaka det relativt lugnt hemma i London och Tyskland. 1992 blev hon, endast 39 år gammal, mormor till Milinis dotter Raeven, även kallad “Pookie”. En helt ny tid började i Chakas liv. Hon gjorde några kortare turnéer när hon kände för det men släppte inga egna plattor. Istället var hon hemma och tog hand om sitt barnbarn, avreagerade sig emellanåt på sina trummor (jodå, hon är ganska hyfsad!) men mådde framförallt bra. Under våren 1995 hade Chaka en av huvudrollerna i off-Broadwaymusikalen Mama, I Want To Sing i London, en roll som gav henne utmärkelsen “London’s Capital Radio Listener’s Poll” för bästa skådespelerska i en musikal. En kortare period i mitten av nittiotalet hade hon också en egen radioshow i Los Angeles där lyssnare fick ringa in och önska låtar och ställa frågor. 1996 spelade Chaka in en hel CD med producenten David Gamson som tyvärr aldrig blivit utgiven. Återigen var det motsättningar mellan Chaka och Warner Bros. som satte stopp. Skivbolaget tyckte inte att materialet var tillräckligt modernt. Vissa av dessa inspelningar (de s.k. Dare You To Love Me-inspelningarna) har senare dykt upp på soundtracks och som bonusspår på olika utgåvor. De riktiga undergroundfansen har kommit över bootlegs som är lika hett eftertraktade som liveplattan Patchwork från 1987, endast pressad i 500 exemplar, och London Philharmonic Orchestras Awakenings (1997) innehållande två låtar med Chaka på sång. Den senare är aldrig släppt men finns även den i en mycket taskig bootlegkopia. Nyligen kom dock en av låtarna ut på 11 september-albumet Let’s Roll: Together In Unity Faith & Hope (2002). I slutet av 1996 kom samlingsplattan Epiphany: The Best Of Chaka Khan, Volume One, en slags kompromiss mellan Warner och Chaka. Plattan innehöll förutom hitsen också fyra nyskrivna spår samt en en underbar cover på Fleetwood Macs Everywhere. Titeln på samlingen antydde en uppföljare - men så blev det inte. Efter nästan 20 års samarbete lämnade Chaka Warner Bros. 1997, innerligt trött på kompromisser och aldrig infriade löften om total artistisk frihet. Den senaste fullängdaren Come 2 My House (1998) släpptes på Princes skivbolag NPG Records och var Chakas första CD på helt egna ben. Albumet skrevs och spelades in på tre veckor och man lyckades kränga i väg drygt en miljon exemplar världen över utan nån vidare marknadsföring. Med total kontroll över sina egna affärer tjänade Chaka mer pengar på Come 2 My House än hon någonsin gjorde hos Warner Bros. Ganska skrämmande, när man tänker på det. Det är alltså snart fem år sedan Chaka Khan släppte en platta i eget namn. Fem år är längre än en evighet i musikbranschen och nu undrar alla när hon ska göra comeback. Vadå comeback? Hon har aldrig varit borta. Chaka gör stadigt mellan 70-80 konserter per år, och på frågan om livejobb går före skivinspelningar säger hon: – Jag älskar att uppträda live. Det är samspelet med publiken och deras respons som får mig att fortsätta sjunga. Underförstått betyder det alltså att Chaka, vis av tidigare erfarenheter, bara kommer att göra en ny skiva när hon verkligen vill. Helt utan ny Chakamusik behöver man dock aldrig riskera att bli. Hon har under alla år varit en flitig gäst på andras plattor. Och faktum är att en av Chakas största hits någonsin kommit under dessa fem “skivlösa” år, singeln All Good? med

CHAKA KHAN

”

Musik är en del av Chakas DNA, det ﬁnns i hennes blod

De La Soul från 2000. Samma år kom dessutom den lysande DVD:n The Jazz Channel Presents Chaka Khan, en konsert med bara jazznummer. Och här knyts påsen på nåt sätt ihop. Jazz var och är Chakas största kärlek. Hon är en musikalisk allätare som lyssnar på allt ifrån Joni Mitchell och Stevie Nicks via Blues Traveller till Led Zeppelin. Av de yngre artisterna nämner hon namn som Lewis Taylor, Mica Paris, Faith Evans och Mary J. Blige. Men hon återvänder alltid till jazzen. Under de senaste fem-sex åren har Chaka gett allt fler renodlade jazzkonserter. För egen del hade jag hoppats på att det var jazz hon skulle göra på Stockholms Jazzfestival men jag klagade inte då hon förutom de förväntade numren gav oss en del mindre kända albumspår som till exempel den underbara You Can Make The Story Right från 1992. Mot alla odds återförenades också Chaka Khan med Rufus klassiska sättning Tony, Bobby, David, Kevin och John för en turné hösten 2001. Tillsammans med Earth, Wind & Fire brände de genom USA till nostalgikernas stora förtjusning. – Vi hade jättekul och grävde fram en massa gamla minnen tillsammans, säger Chaka. Förutom sitt vanliga jobb är Chaka dessutom oförtröttligt involverad i välgörenhetsarbete, främst genom The Chaka Khan Foundation som hjälper misshandlade kvinnor och barn samt kvinnor med alkohol- och drogproblem och HIV. Hon har ett eget lyxigt chokladmärke, “Chakalates”, som säljs via postorder och Internet. All vinst från försäljningen går oavkortat till fonden. Chaka Khan sällan blir omnämnd i samma andetag som andra superröster, t.ex. Aretha Franklin, Patti LaBelle och Gladys Knight. Men detta faktum har givetvis ingenting med lungkapacitet eller verklig ikonstatus att göra. Snarare är det en generationsfråga. De omtalade damerna är alla tiotalet år äldre och det är nog den enkla anledningen till att “lillasyster” Chaka kommit i skymundan. Men det är framför Chaka Khans altare stjärnor som Whitney, Mary J., CeCe Peniston, Faith Evans och Erykah Badu lagt sig på knä. Även svenskorna Viktoria Tolstoy och Malena Laszlo (senast i musikalen Garbo) nämner gärna henne som sin största inspiration. Även om imitation må vara den ädlaste formen av uppskattning står ändå Chaka Khan helt i en klass för sig själv. Det finns helt enkelt bara en Chaka Khan. Hennes sångstil och röst är en kraft som upphäver flera självklara

naturlagar. Och när imitatörerna tror att de lyckats knäcka Chakas hemliga kod, har hon redan gått vidare. Hennes fantastiska röst har utvecklats med åren. Vibratot har lugnat ner sig, hon har med ålderns rätt fått en hesare, djupare röst. Omfånget har snarare ökat än minskat, även om hon i alla fall på platta gör mindre för att visa det numera. Till skillnad från exempelvis Aretha och Patti, som på senare tid blivit allt skrikigare, använder Chaka sin erfarenhet och magkänsla att exakt veta när det verkligen är läge att gasa och när det är dags att hålla käft. Less is more, alltså. Varifrån Chaka fått sin röst och enorma energi vet hon inte själv. – Jag tänker inte så mycket på det. Det är vad det är och det är en del av mig, säger hon blygsamt. Glenna Dailey, bokningsansvarig på Chaka Khans bolag Earth Song Entertainment, går steget längre. – Musik är en del av Chakas DNA, det finns i hennes blod, fastslår hon. Efter några år i New Jersey är Chaka nu tillbaka i London men äger också ett hem i Los Angeles, en stad hon förvisso flera gånger sagt att hon hatar men det egna produktionsbolagets kontor finns där liksom lillsyrran Tammy McCrary som under många år varit Chakas manager. Som den musikaliska kameleont Chaka Khan gång på gång visat sig vara vet hon nog knappast själv vad framtiden har att bjuda. Hon har nu kommit till en nivå när hon börjar få priser för sin livsgärning, under 2002 hedrades hon bl.a. med “The EATM Lifetime Achievement Award” och “The MOBO Lifetime Achievement Award”, men ännu har hon inga som helst planer på att pensionera sig. Det enda som är säkert vad gäller framtida projekt är att hon aldrig kommer att sluta överraska och förnya sig själv och därmed sin publik. Personligen hoppas jag mest på att hon tar tag i planerna på att spela in en riktig jazzplatta. Eller varför inte en jazzkonsert i Sverige, förslagsvis på årets upplaga av Stockholms Jazzfestival? – Jag skulle verkligen vilja göra en jazzturné över hela Europa, säger Chaka. Ingenting är omöjligt, vi får se vad som händer. Jazz-DVD:n visar med all önskvärd tydlighet att hon behärskar denna konstform lika bra, om inte bättre, än de flesta andra jazzsångerskor jag kan komma på. Vem är Chaka Khan? En enkel fråga, i princip omöjlig att svara på. Fansen vill gärna ge henne mer eller mindre passande smeknamn; “Primal

la musik

171

CHAKA KHAN

Wailer”, “Her Royal Wildness”, “The Mother Of The Clan Of No Bad Notes”, osv. Visst, hon må vara “divalicious” men hon gillar absolut inte att bli kallad diva, ett ord som för Chaka påminner om en slags prima ballerina. – Det är någon som inte är särskilt ödmjuk eller snäll, säger hon. Diva har en negativ bibetydelse för mig och jag tror verkligen inte att jag är en sådan person. Jag känner inte Chaka Khan men det bestående intrycket från vårt korta möte i Oslo för några år sedan påminner mycket mer om den blyga lilla förortsflickan än en skygglappad diva. Hon var varm, rolig och trevlig, tog sig tid att lyssna och var genuint intresserad av att föra ett samtal med en vanlig jeppe som jag. Kanske kommer självbiografin Through The Fire: The Life And Times, Ups And Downs, Arounds And Turnarounds Of A Wild Child, planerad utgivning senare i år, att föra oss närmare privatpersonen Chaka Khan. Om titeln håller vad den lovar kan det bli en väldigt intressant läsning. Men artistiskt då? Det finns ingen chans att man kan placera henne i ett och samma fack. Hon har oftast gjort funk, soul och R&B, men det är ändå långt ifrån hela sanningen. Röstomfånget och lusten att experimentera har fört henne ut på en evighetsresa bland allsköns musikstilar, från jazz till gospel, från klassiskt till rock, från disco till rap. Ett talande exempel på hur svårt det är kategorisera Chaka Khan är att hon sjöng både på Al Gores och George W. Bushs valkonvent i USA 2000. Men varför ens försöka sätta en etikett på fenomenet? Jag nöjer mig med att konstatera att hon är unik. Chaka Khans liv har enligt henne själv varit “to hell and back in a limousine”. Vid 50 års ålder låter hon bättre än någonsin och hon har aldrig varit snyggare. Hon är vad hon är, hon gör vad hon gör - och hon gör det när hon vill det. Hon är - varken mer eller mindre - Chaka Khan.

gästspel av chaka Chaka Khan har också gjort originalinspelningar för följande album, material som totalt räcker till en sex-sju fullängds-CD till. Här finns massor av utmärkt Chaka, många låtar är bättre än de på hennes egna plattor. Jag vill främst rekommendera Back On The Block, Waiting To Exhale, The Songs Of Chage & Aska och For The Love Of Music. 1976 STEPHEN BISHOP: Careless 1976 BLOOD, SWEAT & TEARS: More Than Ever 1976 GAP BAND: Gap Band 1977 BLOOD, SWEAT & TEARS: Brand New Day 1977 JONI MITCHELL: Don Juan’s Reckless Daughter 1977 CHICAGO: Chicago XI 1978 QUINCY JONES: Sounds! (And Stuff Like That) 1978 ANDRE HELLER: Basta 1978 STEPHEN BISHOP: Bish 1978 LENNY WHITE: Streamline 1979 TAKA BOOM: Taka Boom 1979 RY COODER: Bop Till You Drop 1979 VARIOUS ARTISTS: No Nukes - The MUSE Concerts For A Non-Nuclear Future 1981 HENRY GROSS: What’s In A Name 1981 RICK WAKEMAN: 1984 1982 VARIOUS ARTISTS: Night Shift 1982 VARIOUS ARTISTS: For Colored Girls Who Have Considered Suicide When The Rainbow Is Enuf 1983 VARIOUS ARTISTS: Superman III 1983 GEORGE BENSON: In Your Eyes 1984 VARIOUS ARTISTS: Moscow On The Hudson 1985 PATTI AUSTIN: Gettin’ Away With Murder 1985 PEABO BRYSON: Take No Prisoners 1985 VARIOUS ARTISTS: JoJo Dancer (Your Life Is Calling) 1985 VARIOUS ARTISTS: Krush Groove 1985 STEVE WINWOOD: Back In The Highlife 1985 TAKA BOOM: Middle Of The Night 1985 ROBERT PALMER: Riptide 1985 VARIOUS ARTISTS: Miami Vice, vol. 1 1985 VARIOUS ARTISTS: White Nights 1986 DAVID BOWIE: Labyrinth 1987 THE JAMAICA BOYS: The Jamaica Boys 1989 QUINCY JONES: Back On The Block 1989 ERIC CLAPTON: Journeyman

172 | la musik

1989 VARIOUS ARTISTS: Rock, Rhythm & Blues 1989 AVERAGE WHITE BAND: Aftershock 1990 PAUL YOUNG: Other Voices 1991 BRITISH ELECTRIC FOUNDATION: Music Of Quality And Distinction, vol. 2 1991 EDWIN STARR: U Can’t Have It 1991 FRANK NIMSGERN: Nimsgern 1992 DEE DEE BRIDGEWATER: In Montreux (Live) 1992 VARIOUS ARTISTS: Handel’s Messiah: A Soulful Celebration 1992 PETER CETERA: World Falling Down 1992 C&C MUSIC FACTORY: Greatest Remixes 1992 VARIOUS ARTISTS: Beverly Hills 90210 1993 FOURPLAY: Between The Sheets 1993 VARIOUS ARTISTS: Sugar Hill 1994 THE MANHATTAN TRANSFER: Tonin’ 1994 VARIOUS ARTISTS: EARTHRISE: The Rainforest Album 1995 PRINCE: 4 a.m. Jam live bootleg! 1995 LENNY WHITE: Present Tense 1995 KARL RATZER: Coasting 1995 VARIOUS ARTISTS: Waiting To Exhale 1995 VARIOUS ARTISTS: Mama, I Want To Sing 1995 QUINCY JONES: Q’s Jook Joint 1995 GURU: Jazzmatazz Volume II, The New Reality 1995 BRUCE HORNSBY: Hot House 1995 LIONEL HAMPTON: For The Love Of Music 1995 VARIOUS ARTISTS: One Voice: The Songs Of Chage & Aska 1995 DR. MAMBO’S COMBO: Funkin’ At The Bunkers 1995 VARIOUS ARTISTS: Clockers 1995 VARIOUS ARTISTS: People: A Musical Celebration Of Diversity 1995 PHIL UPCHURCH: Love Is Strange 1995 VARIOUS ARTISTS: To Wong Foo, Thanks For Everything, Julie Newmar 1996 VARIOUS ARTISTS: The Power Of Peace 1996 VARIOUS ARTISTS: Set It Off 1996 VARIOUS ARTISTS: 12 Soulful Nights Of Christmas, Part 1 1996 VARIOUS ARTISTS: Sinbad’s 70’s Soul Music Festival II 1996 GREGG DIAMOND: Gregg Diamond’s Disco Tech 1997 VARIOUS ARTISTS: New York Undercover: A Night At Natalies

1997 UWE SANDNER: Number One (singel) 1997 JOE HENDERSON: Porgy & Bess 1997 VARIOUS ARTISTS: Living Single 1997 MAN DOKI: People In Room #8 1997 MIKI HOWARD: Can’t Count Me Out 1997 VARIOUS ARTISTS: Christmas Spirit 1998 TOM JONES: Delilah: Legendary Performances 1998 VARIOUS ARTISTS: A Song A Day 1998 GRAHAM CENTRAL STATION: G.C.S. 2000 1998 NEW POWER GENERATION: New Power Soul 1999 FOURPLAY: An Evening With Fourplay (DVD) 1999 ANDRAE CROUCH: The Gift Of Christmas 1999 BARRY WHITE: Staying Power 1999 VARIOUS ARTISTS: VH1 Divas Live 99 1999 MILES DAVIS: Miles Live In Montreux 2000 VARIOUS ARTISTS: Disappearing Acts 2000 VARIOUS ARTISTS: A Love Affair - The Music Of Ivan Lins 2000 DE LA SOUL: Art Official Intelligence: Mosaic Thump 2000 VARIOUS ARTISTS: The Reading Rainbow 2001 VARIOUS ARTISTS: To Grover, With Love 2001 MARCUS MILLER: M2 2001 HERBIE HANCOCK: Future 2 Future 2002 VARIOUS ARTISTS: Let’s Roll: Together in Unity Faith & Hope 2002 VARIOUS ARTISTS: Standing In The Shadows Of Motown 2002 SHAGGY: Lucky Day 2002 TOM JONES: Duets By Invitation Only (DVD)

CHAKA KHAN

la musiks guide till chakas ghetto Rufus (1973) Rufus första platta är idag endast ett kap för de redan frälsta. Musiken andas arbetarklass, balladen Haulin’ Coal med sång av keyboardisten Ron Stockert är ett (hemskt) exempel. Men 20-åriga Chaka levererar i titlar som I Finally Found You och Whoever’s Thrilling You (Is Killing Me).

Rags To Rufus (1974) Inledande You Got The Love och hiten Tell Me Something Good är sanna funkklassiker. Chaka är fantastisk i de smärtsamt vackra Walkin’ In The Sun och In Love We Grow. Stockerts pipa sabbar fortfarande en del men detta var ändå ett klart lyft från debuten.

Rufusized (1974) Rufus mest klassiska platta. Späckad med bra låtar: Once You Get Started, Pack’d My Bags, I’m A Woman (I’m A Backbone), Please Pardon Me och Stop On By. Helt klart mer genomarbetad än de tidigare två. Här började bandet finna sin rätta form.

Street Player (1978)

Chaka (1978) Utan Rufus gick Chaka mer åt discohållet i klassikern I’m Every Woman, men det övriga materialet är skön soul, funkig dans och hon gör också en cover på Stevie Wonders I Was Made To Love Her. Ett väl sammanhållet album med många bra sånger.

Masterjam (1979) Rufus spelar på Michael Jacksons Off The Wall från samma år. Därav naturligt att producenten Quincy Jones tog sig an Masterjam. Detta är Rufus mest välspelade och mest dynamiska album. Chakas sång firar triumfer i låtar som t.ex. Heaven Bound och I’m Dancing For You Love.

Naughty (1980)

Rufus Featuring Chaka Khan (1975) Omslagets tecknade bild av Chakas fuktiga läppar blev en välkänd logo för bandet. Något ojämn produktion men här finns ändå många godbitar, främst singeln Sweet Thing som 18 år senare, tack vare Mary J. Blige, gav upphovsmännen Chaka Khan och Tony Maiden 1993 års ASCAP-pris för årets mest spelade låt i USA.

Ask Rufus (1977) Bandet var nu superstjärnor i hemlandet. Nytillkomne keyboardisten David ”Hawk” Wolinski bidrog med flera bra sånger, bl.a. Hollywood och Everlasting Love. Plattan är lugnare än de tidigare, med smekande stråkarrangemang och tröstande kärlekssånger. Rufus mest säljande platta.

Street Player är en spretig historia. Stay, Best Of Your Heart och några till får godkänt men det är svårt att hitta en röd tråd. Inga riktiga starka sånger gör plattan… fattig.

Funken är närvarande på Chakas första åttiotalsalbum. Hitsen hette Clouds och Papillon (aka Hot Butterfly). 16-åriga Whitney Houston liksom en ung Luther Vandross är med i kören på ett par spår.

Camouflage (1981) Rufus sista studioalbum var för många en besvikelse, men bandets rutin gör ändå detta till en högst lyssningsvärd platta. Sånger som Better Together, Jigsaw och Tonight We Love är favoriter. Den enda av Rufus plattor som av nån konstig orsak aldrig släppts på CD.

What Cha’ Gonna Do For Me (1981) Chakas starkaste soloalbum. I Stockholm 2002 upprepade hon den inledande knocken med Beatles We Can Work It Out och titelspåret. Svårslagen öppning, men alla följande låtar

håller samma höga klass och gör detta till Chakas mest helgjutna produktion. Rekommenderas!

Chaka Khan (1982)

Destiny (1986) Öppningsspåret Love Of A Lifetime var det första jag någonsin hörde av Chaka och jag blev helt tagen på sängen. Det är svårt att låta den nostalgiska minnesbilden ta överhanden, men jag kan än idag säga att jag verkligen älskar Destiny. Produktionen är givetvis hopplöst föråldrad, men jag tycker alltjämt att många av arrangemangen är otroligt balla. Rekommenderas!

Det lekfulla jazzmedleyt Be Bop Medley vann en Grammy för bästa jazzsångframförande, albumet vann dessutom också en Grammy för bästa R&B-platta. Tearin’ It Up och Best In The West är starka låtar. Klassisk platta, idag i princip omöjlig att hitta på CD.

C.K. (1988)

Echoes Of An Era (1982)

Chakas första stora jazzäventyr är förvånansvärt ojämnt. Plattan är inspelad helt live i studion och ibland låter det som om man glömt rullbandaren på. Klassikern All Of Me är med i två versioner då man inte kunde bestämma vilken som var bäst. Den snålt tilltagna vinylupplagan har sedan länge varit hopplöst slut (själv har jag dock två ex!), plattan har sålts för tusenlappar på eBay, men den 28 januari i år släpptes äntligen Echoes Of An Era på CD.

Här finns Chakas underbara versioner The End Of A Love Affair och I’ll Be Around, tagna från favoritplattan Lady In Satin med Billie Holiday. Låtar som Baby Me och Where Are You Tonite innehåller typexempel för den som vill försöka imitera Chakas sångstil. Celebra gästspel av bl.a. Miles Davis, Bobby McFerrin, George Benson och Prince.

Life Is A Dance: The Remix Project (1989)

Live: Stompin’ At The Savoy (1983) Klassiker med stort K. Om du bara ska köpa en Rufus eller Chaka Khan-platta är det den här som gäller. Alla livelåtar är upphottade med fräckt blås och Chaka är i sitt esse. Dessutom fyra studioinspelade spår med bandets största hit Ain’t Nobody och jazzballaden Don’t Go To Strangers i spetsen. Ett fantastiskt bokslut på en strålande karriär.

I Feel For You (1984) Chakas husproducent Arif Mardin (just nu aktuell med underbara Norah Jones) skapade här ett sound som Chaka fick dras med under många år. Det är stenhårda beats, fläskiga synthar och jävligt mycket åttiotal. Otroligt ojämnt men sånger som This Is My Night, Stronger Than Before, Eye To Eye och superballaden Through The Fire lyfter helheten.

En slags Greatest Hits, fast med remixade versioner. Singlarna I’m Every Woman och Ain’t Nobody är trogna originalen och låter faktiskt ännu bättre här. I övrigt är Fate och Eye To Eye de mest lyckade. En partyplatta!

The Woman I Am (1992) Chaka var för första gången “Executive Producer”. Hon släpper in mer gitarrer och lyckas ta ut svängarna utan att det blir förvirrat. Många riktigt starka Chakalåtar med toppar som Facts Of Love, Love You All My Lifetime och Don’t Look At Me This Way.

Come 2 My House (1998) Helt klart Chakas mest personliga album. Stråkballaden This Crazy Life Of Mine är en utelämnande självbiografisk pärla liksom blytunga rockaren I’ll Never Be Another Fool. Come 2 My House är svårlyssnad, kräver mycket även av den mest inbitne Chakafanatikern. Men ge den tid! Stäng av telefonen, dra på volymen och älska!

la musik

173

CHARLES MINGUS

charles mingus H

an föddes den 22 april 1922 och växte upp i den mångkulturella stadsdelen Watts i Los Angeles. Med en svart farfar, vit farmor, kinesisk morfar och svart mormor var han själv en sorts rasbiologisk blandfigur. Han var ljus i hyn men såg sig ändå som svart, samtidigt som han inte drog sig för att kalla mörkare medmusiker för ”niggers”. Mingus var en människa full av självmotsägelser, hårt präglad av att varken vara det ena eller det andra, varken svart eller vit. På gott och ont. För just utsattheten, en beskärd del av orättvisa och rasförtryck, skapade den enorma ilska som var hans kanske allra viktigaste drivkraft. Till Hentoff säger han:

”

It’s not only a matter of color any more. It’s getting deeper than that. I mean it’s getting more and more difﬁcult for a man and a woman to just love. People are getting so fragmented, and part of that is that fewer and fewer people are making real effort any more to ﬁnd out exactly who they are and to build on that knowledge. Most people are forced to do things they don’t want to most of the time, and so they get to the point when they feel they no longer have any choice about anything important, including who they are. We create our own slavery.

Förmodligen var detta mycket laddade ord för Mingus, kanske till och med ett slags personligt bokslut. De återges i Gene Santoros spännande biografi Myself When I Am Real - the Life and Music of Charles Mingus (Oxford 2000) och leder oss rakt på kärnan i Mingus konstnärskap: frigörelsen. Han ville slå sönder alla bojor – sociala, politiska, psykologiska och kulturella – och övervinna alla sina begränsningar. Han ville skapa ett fritt jag för ett fritt

174 | la musik

skapande. Men det är inte fråga om någon slapp, diffus eller trevande frihet. Snarare en tillkämpad, krävande och frustande frihet. Lyssna på nästan vilken som helst av Mingus inspelningar och du förstår varför – musiken lever sitt eget dramatiska liv, den är bångstyrig och sprakande, aldrig någonsin klen, alltid ett stenhårt spel mellan kaos och ordning. Det är musik som förverkligas i stunden. Själva definitionen av jazz. Myself When I Am Real är även namnet på en alldeles underbar Minguslåt, en magisk titel som pekar ut ytterligare en sida av konstnärskapet: självförverkligandet. I Mingus värld fanns inga egentliga gränser mellan liv och konst. Han såg livet i sig som ett personligt, pågående konstverk. Och han tog till många medel – allra främst musikaliska, men även verbala och kroppsliga – för att uttrycka sig själv. Storheten låg i att han var en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet. LÅT VARA ATT MINGUS VAR en produkt av sin tid, hans drivkrafter är ändå ganska tidlösa. Redan i 17-årsåldern möter han den bohemiske konstnären Farwell Taylor vars hem ofta härbärgerade den amerikanska västkustens intellektuella elit. Taylor blir Mingus första mentor och stora förebild vid sidan av jazzgiganten Duke Ellington. Han öppnar Mingus intellektuella tänkande. Han exponerar honom för indiansk kultur, österländsk religion och europeisk filosofi, och han får honom att lusläsa taoistiska texter såväl som böcker av Freud, Dostojevskij, Sartre och Rilke. Mingus lär sig att inte känna några gränser: han påverkas lika mycket av kompositörer som Rachmaninov, Ravel och Debussy som av Ellington och Charlie Parker. Han inspireras lika mycket av målaren Jackson Pollock och filmregissören Orson Welles som av pianisten Art Tatum och baslegenden

”

Miles, just play the shit like I wrote it

CHARLES MINGUS

Jimmy Blanton. Viljan att uttrycka sig är ju universell – det är bara medlen som är olika – och livet ut älskade Mingus att hänga med författare, poeter, dramatiker, journalister, målare och filmare, lika mycket som med musiker. Han slukade det mesta: idéer, delikatesser, intryck, kvinnor, visioner och knark. Mingus skolades intensivt, grundligt och brett, med inställningen att man alltid lär sig reglerna innan man bryter mot dem. Vilket han mer än gärna gjorde. När så krävdes. Många Mingus-kompositioner rymmer faktiskt rena felaktigheter, musikteoretiskt sett, men de fungerar förstås alldeles utmärkt i slutändan. Den som är djärv möter dock alltid mostånd, och när Mingus spelar med Miles Davis i slutet av 40-talet klagar den tjurige trumpetaren över att det inte finns några ackord som övergång mellan olika tonarter. Det givna svaret: ”Miles, just play the shit like I wrote it.” Sådana konflikter, mellan kompositör och instrumentalist, var mer eller mindre obligatoriska i Mingus värld. Men han lyckades alltid, precis som Ellington, med konststycket att locka fram och sedan inkorporera solisternas personligheter i sina egna kompositioner. Däri ligger storheten. Och precis som Ellington arbetade han hellre med distinkta fraser än med massiva ackordgrupper, och helst av allt med starka melodier som för låtarna framåt. Det är också blåsinstrumentens melodiska och dramaturgiska grupperingar man förlorar sig i när man lyssnar på Mingus. Det är polyfont och konverserande, fyllt av liv, ofta simultant improviserat, och med massiv karaktär – men alltid inom givna ramar. Mingus visste ju att den bästa dramatiken uppstår i friktionen mellan kaos och ordning. ”You can’t improvise on nothing, man”, fick medmusikerna höra gång på gång. Friheten var villkorlig. Mingus krävde alltid (sin egen) struktur när det handlade om improvisation. Sitt musikaliska koncept hittar han 1955 när han döper sitt band till The Jazz Workshop och skapar en form som kommer att förlösa kreativiteten totalt. Spelningarna var hädanefter att betrakta som processer, som kreativa övningar för ett kollektiv under ledning av kompositören, pedagogen och regissören Mingus. Tanken var

176 | la musik

att ta vara på situationens dramatik. Här framfördes inte några stycken, här skapades musik på plats. Och på scen var Mingus en på samma gång inspirerande och tyrannisk ledare. Han skrek och dirigerade, gigantisk och yvig bakom sin bas. Lyssna på de klassiska studioinspelningarna av låtar som Wednesday Night Prayer Meeting och Better Git It in Your Soul och du förstår hur det kan ha sett ut, för där kan man höra Mingus gapande röst i bakgrunden. Om inte annat känner du extasen och glädjen. Oftast eggade Mingus sina medmusiker till att uträtta stordåd. Men när det inte funkade, då blev han ursinnig och drog sig inte för att förnedra någon stackars bandmedlem inför publiken. Så viktigt var resultatet. Var han inte nöjd fick man ta om, även om gruppen faktiskt stod på scen inför publik. Inte så konstigt att många inte stod ut med Mingus under en längre tid, vilket är lite ironiskt eftersom han i sin tur var helt beroende av olika musikaliska sparringpartners. Trumslagaren Dannie Richmond är undantaget som bekräftar den stormiga regeln. Han spelade med Mingus från 1957 och framåt, med några få avbrott, och deras samspel växte sig alltmer organiskt och intuitivt. Under de gyllene åren med The Jazz Workshop, från mitten av 50-talet till början av 60-talet, fanns också ett antal ytterst betydelsefulla medarbetare vid Mingus sida, däribland saxofonisterna Booker Ervin och Eric Dolphy, trombonisten Jimmy Knepper (som Mingus slog på käften) och pianisterna Mal Waldron och Jaki Byard. Utan dessa hade Mingus knappast lyckats skapat den musik han gjorde, men han fick också betala för alla kreativa sammandrabbningar. Som i den fruktbara relationen med Byard, präglad av ömsesidig hatkärlek och ett tärande engagemang som ofrånkomligen ledde till ett häftigt uppbrott. HÅRDAST VAR HAN MOT PIANISTER, eftersom han var en utmärkt

pianist själv. Sy Johnson, som spelade med The Jazz Workshop 1960, är en av de som drabbades. Under ett gig börjar Mingus skrika efter fler ”pedal tones” (ett slags utdragna toner som ligger under harmonierna). Johnson

CHARLES MINGUS

”

You think you’re important and digging jazz

when all the time all you’re doing is digging a blind, deaf scene that has nothing to do with any kind of music at all försöker förgäves blidka den krävande bandledaren. Till slut exploderar Mingus och springer fram till Johnson, stirrar honom i ögonen och slår fyra hårda slag på pianot. När den stackars Johnson gör ett nytt försök skiner Mingus upp och säger leende till publiken: ”The white boy can play!” Nöden har dock ingen lag, och under perioden 1961-62 spelade Mingus mestadels själv i bandet i brist på pianister som höll måttet. När han några år senare prövar den unga kvinnliga pianisten Jane Getz (16 år) slutar även det i en mindre katastrof. Han tycker att hon använder pedalerna för mycket. Kväll efter kväll skriker han otåligt ”think Duke Ellington, Ellington, baby!” och skuffar sedan undan henne från pianot när det är dags för Meditations, ett nyckelverk i Mingus produktion. En ödesdiger afton kokar bägaren slutligen över, tålamodet är slut och Mingus lämnar scenen, springer ut i omklädningsrummet och återvänder med en sönderriven handduk som han knyter upp pianopedalerna med. ”Fuck you, man!”, svarar Getz och lämnar pianot och scenen. Höga krav ställdes också på publiken som obönhörligt involverades i The Jazz Workshops framträdanden. En kväll på The Five Spot i New York 1957 skäller Mingus ut sin publik efter att ha blivit störd i den kreativa processen. ”You think you’re important and digging jazz when all the time all you’re doing is digging a blind, deaf scene that has nothing to do with any kind of music at all”, mässar han uppfordrande. Han krävde ju respekt och engagemang. Musiken var livsviktig. Vid en spelning några år senare sägs han ha blivit så uppjagad på scen att blåsaren Yusef Lateef, om möjligt ännu större till växten än Mingus, fick lyfta upp den sprattlande och fräsande basisten tills han lugnat ner sig. Det hände också att han i vredesmod slog sönder sin kontrabas. Vid ett sådant tillfälle satt ett engelskt band vid namn The Animals i publiken och betraktade storögt Mingus utbrott. Några år senare började också engelska popband slå sönder sina instrument. MINGUS GJORDE SOM SAGT HELA sitt liv till ett konstverk, medvetet eller ej. Den som läser Santoros biografi får också lära känna en förbluffande självupptagen människa, en individ som ständigt tog sin omvärld i besittning genom ett prunkande ego. Av många upplevdes han som fascinerande och förtjusande, full av entusiasm och idéer, och han blev en naturlig mittpunkt i alla sällskap. Han älskade att säga sin sak och blev ofta en sorts mentor, och upphörde aldrig att inspirera sina lärljungar. Men av andra upplevdes han som manipulativ, rovgirig och intolerant. Vredesutbrotten var ju aldrig långt borta och inte för inte kallades han för ”Jazz’s angry man”. Baksidan av Mingus karaktär stavades självömkan. Han såg alltid sig själv som mest utsatt och fabulerade ofta fram de mest dramatiska hotbilder. Var han inte slagen på grund av rasism så hade han maffian, CIA eller New York-polisen efter sig. Han litade inte heller på banken utan specialsydde mot slutet av sitt liv kläder med olika lönnfack för såväl pengar som knivar och pistoler. Han var helt enkelt världens mittpunkt, åtminstone i sin egen berättelse. Rötterna till denna väldiga självupptagenhet finns antagligen i uppväxten i Watts, Los Angeles. Med en auktoritär och distanserad far sökte han naturlig tillgivenhet hos sina systrar och sin styvmor. Där kände han förtroende och ärlighet, och under åren kom han alltid att ty sig till kvinnor. Han hann med att vara gift fyra gånger – tre av gångerna med vita kvinnor – och antalet älskarinnor och kvinnliga vänner var förstås stort. Män hade han svårt att lita på. Han kände konkurrens och självhävdelsebehov. Ändå var i stort sett alla musikaliska vänner män och redan under uppväxten i Watts slog han sig ihop med blåsarna Eric Dolphy, Britt Woodman och Buddy Collette. Den sistnämnde föreslog att Mingus

skulle byta cellon, som han hade studerat sedan sjuårsåldern, mot basen. Sagt och gjort. Snart var han en virtuos på sitt nya instrument. På 40-talet drabbades Mingus av den revolutionerande bebopen och sökte upp Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis när de kom till Los Angeles för att spela. Lika betydelsefull var första upplevelsen av Duke Ellingtons band med kanonbasisten Jimmy Blanton. När han i början av 50-talet gjorde en kort sejour hos Duke lyckades han (självklart) få sparken på grund av sin kaxighet. Genombrottet kom i stället några år tidigare, som basist i vibrafonisten Red Norvos trio. En turné tog honom till New York och där stannade han. På plats i det stora äpplet startade han skivbolaget Debut Records tillsammans med batteristen Max Roach och andra frun Cecilia, för att på så vis själv kunna kontrollera sin produktion. En skrävlande entreprenörsanda präglade honom livet ut. Och trots en ekonomisk bergoch-dalbana levde bolaget fram till slutet av 50-talet, kanske främst tack vare storsäljaren Jazz at Massey Hall (1954) med The Quintet, ett All Starband med Mingus, Dizzy, Bird, pianisten Bud Powell och Max Roach. Mingus allra första egna inspelningar dateras dock till slutet av 40-talet – då ofta under det ödmjuka namnet ”Baron” Mingus – men det verkliga genombrottet som bandledare kom först 1956 då han spelade in den banbrytande Pithecanthropus Erectus för Atlantic. Sedan följde milstolpar som The Clown (Atlantic 1957), East Coasting (Bethlehem 1957) med Bill Evans på piano och den episka Tijuana Moods (1957) som RCA inte släppte förrän 1962 på grund av ett bråk med Mingus. Förstås! Under dessa år blev Mingus umgänge med Beat-poeter som Allen Ginsberg och Gregory Corso också allt flitigare, och från deras uppläsningar kan man ana influenserna till skivan A Modern Jazz Symposium of Music and Poetry (Bethlehem 1958). Han var ju en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet. Men mot slutet av 50-talet var Mingus knappast ensam om att revolutionera jazzen. Saxofonisten Ornette Coleman rev murarna med sin fria jazz och kompositören George Russells modala experiment banade väg för Miles Davis Kind of Blue (Columbia 1959). Men Mingus var givetvis kluven till andras framsteg. ”I’ve already done that”, var hans ständiga kommentar samtidigt som han antagligen kokade inombords av att ha blivit förbisedd. Mot slutet av sitt liv sägs han ha kunnat nämna en inspelning från sin egen produktion, komplett med årtal och medmusiker, så fort han hörde något nytt och banbrytande på radio. Han var en ständig föregångare, men inte särskilt ödmjuk. Ändå fick han sitt stora erkännande i jazzvärlden redan i början av 60-talet, inte minst efter den vilda friheten på plattorna Mingus Ah Um (Columbia 1959) och Blues and Roots (Atlantic 1959). Resultatet blev svår prestationsångest. Kraven blev omåttligt höga, och i samband med en konsert på Town Hall i New York 1961 bröt Mingus ihop eftersom orkestern inte ”höll måttet”. Han var en förfärlig perfektionist. Men med sina två klassiska inspelningar för Impulse! – Mingus, Mingus, Mingus, Mingus, Mingus och The Black Saint and the Sinner Lady, båda 1963 – nådde han antagligen så långt som det går. Musiken är ett emotionellt tvärsnitt, totalt öppen men ändå så exakt. Smått legendarisk är också 1964 års europaturné med Byard och Dolphy i bandet, och spelningen på jazzfestivalen i Monterey samma år. Sedan började det sakta gå utför. EFTER 1965 OCH FRAM TILL början av 70-talet var Mingus föga aktiv

och levde ett mer eller mindre kaotiskt liv. Hans umgänge med LSDprofessorn Timothy Leary blev mer frekvent och han deltog i den tidens olika politiska aktioner. När han kom tillbaka på den musikaliska banan

la musik

177

CHARLES MINGUS

släppte han Let My Children Hear Music (Columbia 1971). Samma år publiceras också Mingus osannolika självbiografi vars titel Beneath the Underdog ringar in hans självuppfattning. Redan i början av 50-talet började han skriva på denna märkliga bok och under årens lopp växte arbetet till gigantiska proportioner. Läs den! Mingus fabulerar om allt mellan himmel och jord och spär ivrigt på myten om sig själv. Texten är pompös, personlig och stundtals rapsodisk. Han avhandlar sex, rasism, sex, musikindustrin, sex och mycket annat, däribland lite mer sex. Han hade åsikter om det mesta. Alltid tvärsäker. Publiceringen blir också ytterligare ett erkännande för Mingus som under 70-talet växer till en kompositör av stora mått. Perioden är dessutom rejält hedonistisk. Han har mer pengar än någonsin och han äter, äter och äter, som den gourmand han var. Problem med vikten hade han i och för sig hela sitt liv, men nu är han alltså fetare än någonsin och åker in på hälsohem av och till. Till slut är Mingus så tjock att han inte kan lyfta det ena benet över det andra. När sjukdomen till sist når honom tvingas han sluta spela, men in i det sista arbetar han vidare med sin musik. Han leder inspelningssessioner från sin rullstol och sjunger in melodier i sin bandspelare. Med Cumbia & Jazz Fusion (Atlantic 1976) förenar han jazzen med den colombianska folkmusiken, ett projekt som liknar arbetet med det mexikanska musikarvet på Tijuana Moods 20 år tidigare. Han var som sagt en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet - alltid med sikte på att vara ”beyond category”, Duke Ellingtons klassiska beskrivning. Mingus sista projekt blev ett samarbete med Joni Mitchell som resulterade i den underskattade plattan Mingus för Atlantic 1979. När skivan släpptes var Mingus redan död. Han dog 57 år gammal, den 5 januari 1979 i Mexiko. Askan spreds av änkan Susan över floden Ganges i Indien. Nästan 40 år tidigare hade Farwell Taylor introducerat Mingus för hinduismen, ett tänkande som ju syftar till definitiv andlig frigörelse. Nu slöts slutligen cirkeln. Charles Mingus musik lever i dag vidare tack vare återutgivningar av gamla skivor samt regelbundna konserter och inspelningar med Mingus Big Band som leds av änkan Sue Mingus. Fakta i texten är hämtade från Gene Santoros bok Myself When I Am Real - the Life and Music of Charles Mingus (Oxford University Press 2000).

178 | la musik

fyra fantastiska från mingus: Pithecanthropus Erectus (Atlantic 1956) En underskattad skiva på sin tid. Ändå blev den ett genombrott för både Mingus och den moderna jazzen. I vissa passager läggs grunden för den fria jazz som fyra år senare började höras över världen. Men alla experimentella inslag förenas helt naturligt med den jordiga blues som finns i bandets sound. Vem kan till exempel motstå det rumlande pianoriffet i Love Chant? Bakom pianot satt Mal Waldron och den unge Jackie McLean spelade sax tillsammans med J.R. Monterose. Mingus Ah Um (Columbia 1959) En mycket älskad skiva. Här finns klassiker efter klassiker uppradade: till exempel Goodbye Pork Pie Hat, en makalös tribut till Lester Young, och Self-Portrait in Three Colors, ledmotivet till John Cassavetes film Shadows. Hela bandet verkar vara mer eller mindre elastiskt, så grymt svänger det faktiskt. Särskilt om Dannie Richmond bakom trummorna. När man lyssnar förstår man också vad Mingus menade när han talade om ”rotary perception”, det vill säga att spela cirkulärt runt pulsslagen i stället för linjärt rakt på dem.

The Black Saint and the Sinner Lady (Impulse! 1963) Ett stort, stort äventyr. Men inte särskilt lättsmält. Att Mingus lät sin psykoanalytiker Dr. Pollock skriva texten på skivomslaget säger en del om musikens personliga och komplexa karaktär. Titeln sägs anspela på kompositörens farföräldrar och i en magnifik svit mejslar Mingus fram sina stycken, baserade på olika formationer av dansare. Initialt tänkte han sig nämligen en koreografi till musiken. Mingus gav sig också på att dubba vissa partier, särskilt Charlie Marianos bedårande altsax. I bandet märks för övrigt svenske trumpetaren Rolf Ericson. Town Hall Concert (Jazz Workshop 1964) En otrolig liveinspelning med ett av Mingus bästa band. Blåset består av Eric Dolphy och Clifford Jordan på saxar och Johnny Coles på trumpet. Jaki Byard spelar piano och Dannie Richmond som vanligt trummor. Bara två låtar ryms på skivan. Mer behövs heller inte. So Long Eric och Praying With Eric är antagligen titlar som sattes i efterhand, för den senare låten är ingen annan än Mingus omtumlande Meditations for a Pair of Wire Cutters. Att en sextett kunde skapa så här storslagen musik är också mycket fascinerande. Ja, till och med rörande.

”När Du vilar i min famn och viskar ömt mitt namn i rosenrött jag drömmer” Så lyder en bit av den svenska översättningen av Edith Piafs kanske mest berömda låt La Vie en Rose. Även den franska versionen präglas av taskiga grötrim och sockersöt romantik. Musiken är – tja, sådär, dussinvara, lite väl fransk på alldeles fel sätt. Text: Ulf Nilson

Edith Piaf S

å varför i himmelens namn blev en så sopig sång snabbt en världsschlager – först framförd redan för 57 år sen, men fortfarande välkänd från Paris till New York och Stockholm (och antagligen i Uzbekistan också)? Svaret heter givetvis Edith Piaf. Hon var liten och rätt ful och såg ut som om hon skulle falla ihop på scenen – vilket hon faktiskt också gjorde en gång. Hon var minst av allt sexig, men hennes RÖST var det – och ÄR det. I hela sitt liv jagade hon desperat kärlek, ömhet och passion. Alla män – och de var måååånga! – bedrog eller förrådde henne. Hon fick utstå skam och förnedring. Hon blev utnyttjad och tröstade sig med knark och alkohol, hopplöst lättpåverkad, hopplöst desillusionerad…

180 | la musik

EDITH PIAF

Allt detta hör du, om du lägger på en platta med Piaf. Den sträva, lite andfådda, ivriga rösten fångar dig ofelbart. Pröva La Vie eller ännu hellre Milord (hennes största världssuccé) och stig in i ett liv packat med förtvivlan och halvt förnekade drömmar. Du möter en fascinerande människa och har säkert inte alls svårt att förstå att Piaf faktiskt var sin tids högst betalda stjärna, lika populär i USA där hon turnerade regelbundet som hemma i Frankrike – något oerhört sällsynt för franska artister som ofta är världsberömda, fast bara i Paris med omnejd.

hon välkänd i Paris elegantaste boutiquer – nu tjänade hon stora pengar och slösa bort dem var det roligaste hon visste. Första filmrollen kom i en rulle av ingen mindre än Jacques Cocteau;

DET SÅG ILLA ut för lilla Edith redan

från den allra första början. Hon föddes den 19 december 1915 under en gaslykta utanför hus nr 72 på rue de Belleville i Paris. Morsan som var gatusångerska (och gathora) fick hjälp av en polis som svepte in det lilla knytet i sin överrock. Morsan stack omedelbart från platsen, men polisen lyckades hitta fadern som var cirkusakrobat och gav dottern namnet Giovanna, efternamn Cassion. Fadern lämnade i sin tur över barnet till en ”mamman” (alltså chefen) på en skitig billighetsbordell i Normandie. Där fick hon stanna tills hon var sju år och kunde resa på turné med fadern. Som 15 åring följde hon i moderns fotspår och blev gatusångerska och, när så behövdes gathora. Hennes enda barn föddes när hon var 17, givetvis utanför äktenskapet. Barnet dog vid tre års ålder. Att Piaf blev megastjärna beror naturligtvis främst på henne själv: på hennes järnhårda vilja och förmåga att leva sig in i och förgylla den banalaste låt. Men en impressario vid namn Louis Leplé – som givetvis blev hennes älskare, det var mer eller mindre obligatoriskt – spelade också en stor roll. Leplé fick in henne på skivbolaget Polydor (som hon småningom lämnade för Pathé) och på den berömda musikteatern Bobino. Det var 1935. Nästa år blev Leplé mördad, men Piaf hade redan fått kontakt med Raymond Asso och karriären fortsatte. Hon fick sitt första hit, Mon Legionaire och blev engagerad vid ABC, det finaste stället i Paris. Alltid svartklädd, ofta lite på röken blev

motspelare var inga mindre än Jean-Louis Barrault och Serge Reggiani. Mannen i hennes liv hette, i flera månader, Norbert Glanzberg, en judisk pianist – vilket var rätt riskabelt eftersom kriget kommit och tyskarna ockuperade Paris. Piaf trotsade nazisterna också genom att sjunga för fångna franska soldater – och hjälpa många av dem att fly. Efter freden fick hon ta emot många utmärkelser för sin tapperhet. 1943 kom det första framträdandet på Moulin Rouge, den odödliga nattklubben uppe vid Pigalle som sist fick vara med i Nicole Kidmans film. Piafs försångare hette Yves Montand – givetvis snart hennes älskare även han. Den lilla sångerskan gjorde allt vad hon kunde för Montands karriär. Varpå han givetvis stack. 1946 flög Piaf för första gången till USA där hon omedelbart gjorde succé som ”otroligt typiskt fransk”. Hon lanserade La Vie en Rose och den nästan lika populära Les Trois Cloches. Och hon träffade Marcel Cerdan! Ni kanske inte minns Cerdan, men alla vi som älskar boxning gör det.

Mellanviktare, född i Casablanca i Marocko där han slog sig stark på en säck fylld med ökensand. Lysande amatörkarriär och så – mot absolut alla tips – världsmästare efter en lysande utboxning av ”stålmannen” Tony Zale som han slog sönder och samman. Cerdan förlorade titeln mot Jake LaMotta. De två föll ikull i en närkamp i första ronden. Cerdan skadade axeln så illa att han fick fortsätta matchen med bara en hand. Tapper som ett lejon – dumt nog! – klarade han sig i tio ronder, men sen var det slut. – Oroa dig inte, sa han till Piaf. Jag kommer igen. Deras kärlekssaga var lika passionerad och lika hajpad som hennes sång och hans boxning: allt eller intet, tårar mitt i skrattet och skrytet och full gas åt alla håll på en gång. Det är fullt möjligt att Cerdan skulle ha tagit tillbaka titeln, men han gick på fel plan i Paris inte minst för att så snabbt som möjligt återförenas med Piaf som stannat kvar i USA. Planet störtade. Piaf tillgrep, som vanligt, droger och sprit. Och nya män. Hon hyllade Cerdan med den lysande L´Hymn a l´Amour, men hade redan kommit ihop med Eddie Constantine – en av Frankrikes största filmhjältar genom tiderna – och senare Charles Aznavour. Hon gifte sig med Jacques Pills och sjöng ihop med dennes pianist Gilbert Bercaud. I Sacha Guitrys Sous le Ciel de Paris (Under Paris Himmel) hade hon en framträdande roll och så sent som 1959 kom Milord, som redan nämnts var hennes största hit. Samma år kollapsade hon på scenen på Waldorf Astoria – troligen var hon full - men repade sig och fick snart en sju minuter lång stående ovation på Carnegie Hall vid Sjunde Avenyn, där publiken annars brukar vara mycket sparsmakad. Piaf gifte sig för andra gången 1962 med en mycket yngre man som hjälpe henne att slarva bort de sista resterna av en myyycket stor förmögenhet. När hon dog 1963, bara 48 år gammal, fanns det bara skulder kvar. Hennes liv var förvisso ingen dans på rosor – men vilket LIV!

la musik

181

m vi bad Eric Gadd att plocka ut musik i sin skivsamling som har haft extra betydelse, eller som han bara helt enkelt tycker är förbaskat bra musik, undrar vad han skulle spela då? Ja, det funderade vi på en dag när vi på redaktionen hade en ”Gadd-dag”, dvs det spelades Gadd, logiskt nog. Och om vi bad Eric Gadd plocka ut dessa låtar och album, ta med sig hela paketet och komma till La Musik och spela upp allt och tala om för oss varför just denna låt eller album har sin plats i hans hjärta, skulle han göra det? Kul, svarade Gadd. Absolut. När ska jag komma? Så en fredagskväll i slutet av januari satt vi där. Med några kassar av Eric Gadd medtagna skivor. Det blev en lång kväll. Och en förbaskad rolig och intressant sådan. THE BEATLES Baby you a rich man (1967, b-sida till All you need is love)

“Första singeln jag införskaffade. Det var 1970 och jag var fem år. Köpte den på Juneviks Foto i Visby. Jag visste inte alls vad det var för något men jag köpte den för att jag ville ha en popskiva och för att den kostade 5 kronor. När jag sedan kom hem och lyssnade så tyckte jag b-sidan var mycket bättre. Tycker idag när jag lyssnar att det inte låter som det är Ringo Starr på trummorna. Ringo spelade inte så här groovigt. Det är en väldig tur att jag har kvar den här singeln efter alla flyttar och allt och idag vårdar jag den ömt. Inte bara för den fina b-sidan utan just för att det var den första singeln jag köpte.” JAMES BROWN Bodyheat (1976, singel och från albumet Bodyheat)

”James Brown gjorde faktiskt mycket bra också på andra hälften av 70-talet. Jag hade visserligen hört den här låten innan någonstans

182 | la musik

men det var inte förrän jag på allvar börjad rota i lite djupare i James Brown-grejer som jag ”upptäckte” den. Måste ha varit runt 1984 någonstans, när jag var inne i slutet på min Prince-period. Brown har ju alltid ett fantastiskt groove i sig men grejen med det här är att det är en slag 4/4-känsla i den också. Det är lite mer stadigt stompa, vilket jag ville ha då. Den här låten har också en liten historia i minnet för mig. Prince var här i Stockholm och på Alexandra en kväll dit jag också hade gått för att ge honom en demo. Jag tog mig förbi bodyguards och kom i kontakt men när jag räckte fram demon vägrade Prince helt enkelt att ta emot den, han stod helt kallt med händerna nedåt och bara tittade på mig. Istället klev Mico Weaver, gitarristen som då spelade med Prince, fram och var jätte trevlig och tog emot demon och sa att ”jag kanske kan fixa den här till Prince någon gång”. Vilket resulterade i att jag började lära känna Mico och höll kontakten med honom under några år. Jag träffade Mico sedan igen när han kom tillbaka på Lovesexy-turnén. Måste ha varit omkring 1986. Han, Sheila E och lite andra musiker kom sedan till Tranan en kväll när vi spelade musik där och kom med på scen och då körde vi just Bodyheat. På demon jag försökte ge Prince fanns förresten en låt som hette Are You Happy som aldrig kom ut någon gång.” DELEGATION Put a little love on me (1979, singel och från albumet Eau De Vie)

“Lördagkväll och Soulcorner. Jag måste ha varit 14 år någonting. För mig blev det här ”kyssa första tjejen, gå på disco första gången, känna på alkoholruset första gången”. Mycket nostalgi idag när jag hör den alltså. Men det är fortfarande en bra soulig discolåt men lite för mesigt för att vara en klubbklassiker. Trodde från början att dessa tre engelsmän var från USA.”

ERIC GADD

eric gadd väljer i sin

skivsamling Vid protokollet: Anders Enquist

Teknisk support: Erik Dahlström

”Jag kan inte säga vilken grupp eller vilken platta det var som ﬁck mig att snöa in på soul, funk och disco. Men det var lite jazzrocktid i Vallentuna när jag var runt 12-13 år. Man snöade in på Herbie Hancock och George Duke. Och de gjorde, särskilt Herbie Hancock, en jazzplatta och en discoplatta om vartannat. Då var det så att folk rynkade lite på näsan åt discoplattan men jag märkte att jag gillade just discoplattan bättre. Det ledde mig i sin tur till dom mer reguljära disco, funk och soulgrejerna och jag upptäckte Soulcorner och började gå på disco.” - Gadd om hur han ”snöade” in på soul, funk och disco. B.T. EXPRESS Give up the funk (let´s dance) (1980, singel och från albumet B.T. Express 1980)

”Också detta Soulcorner och Mats Nileskär. Anledningen till att jag började hålla på med svart musiktradition var just dels pga Mats Nileskär som jag råkade stöta på i radion då i slutet av 70-talet. Dels var det också att jag råkade växa upp i Vallentuna, som av någon anledning var någon typ av funk-kommun. I de södra kommunerna på den här tiden var det Ebba Grön och sådant som gällde men det hajade ju aldrig vi i Vallentuna. Varje lördag gick vi på VBK (Vallentuna Boll Klubb)-discot. Det var 15-års

Bild dokumentation: Michael Lokner

åldersgräns och man var lika lycklig varje gång man kom in. Och där spelades just den här typen av låtar. Då blev man matad med det här och sådant som Rose Royce. Det var funk, disco och soul. Och på sen timme var det faktiskt sådant som Parlament Funkadelic som spelades. Så jag fick den musikaliska fostran och det är verkligen därför jag fastnade på sådan här musik.” SLY & THE FAMILY STONE Sing a simple song (1968, b-sida på singeln Everyday people)

”Jag hittade till Sly & The Family Stone sent och det var faktiskt via Prince. Jag var som sagt ett riktigt Prince-freak på 80-talet och jag läste någon intervju där han nämnde Sly Stone. Samtidigt läste jag andra amerikanska tidningar som ofta omnämnde Prince som en förlängning av Sly Stone. Så jag började kolla in det hela samtidigt som jag lärde känna Magnus Frykberg som var mer insatt, vilket slutade med att jag sa till honom ”få hit alla Sly Stone-plattor”. Måste ha varit omkring 1987. Det här är den enda låt jag har gjort en cover på. Det är så jäkla funky för att vara så tidigt. 1968 med det här groovet. Så jäkla riffigt och före sin tid. Sedan i låten finns ett klassiskt oemotståndligt break. Och så Larry Graham på bas förstås.” CAMEO Knights by knight (1981, från albumet Knights Of The Sound Table)

”Här är inte det här flytande groovet utan mer de uppstakande soulfunkgrejerna med tät rå blåsensemble. Grymt. Med i gruppen fanns Sugarfoot som var en väldigt bra gitarrist och som gjorde några soloplattor sedan. Han var lite ovanlig i jämförelse med andra funkgruppers gitarrister från den här tiden som hade ett litet renare strata-ljud. Sugarfoot hade lite mer sprucket, rockigt sound, lite mer Gibson-ljud.”

la musik

183

ERIC GADD

”Sängen i studion är en psykologisk grej. Ofta kan det vara så att säger jag till mig själv att ”nu ska jag skriva nya låtar” och det kommer ingenting. Men om jag lurar mig själv att tänka ”nej, jag tar lite ledigt nu, jag läser lite sköna böcker och tar det lugnt” så brukar det sluta i skrivarperioder. Sedan kan det vara så när jag brottas med något problem, psykologiskt, själsligt eller något annat, så ältar jag det här och tänker ”vad fan ska jag göra åt det där”. Men genom meditation har jag också lärt mig att inte bara snöa in på problemet utan beakta känslan istället. Så då lägger jag mig på sängen och beaktar känslan.” -Gadd om sängen i studion BAR-KAYS Holy ghost (1978, )

”En av mina tidigare riktigt starka funkupplevelser. Det här är från en samlingsplatta men jag har 12´an hemma som är 20 minuter lång. Det är så jäkla skönt, helt torr sax och så jätte mycket reverb på trumpeten. De har väl lagt ut hela skiten i nåt riktigt råkompresserat. Det här är riktig funk.” Fotnot: Efter 1973 släppte inte Stax någon ny musik med Bar-Kays, som dock inte kunde/fick lämna det anrika men sjunkande skivbolaget förrän 1976. Man fortsatte dock att spela in musik åren mellan 1974-1976. Därefter tog man klivet till Mercury och när Bar-Kays rönte nya framgångar där gav Stax 1978 ut albumet Money Talks där dessa osläppta inspelningar fanns, inklusive Holy Ghost som också släpptes på singel 1978.

DANIEL LANOIS The Maker (1989, singel och från albumet Acadie)

”Det här upptäckte jag genom min fru Cornelia som lyssnar mycket på singer/ songwriter och en del country. Och då dök den här Emmylou Harris plattan upp hemma, Wreckin Ball som alla inklusive mig själv älskar. Den har ju Daniel Lanois producerat och den är fruktansvärt bra producerat. Så jag började läsa några intervjuer om honom och då läste jag om den här låten. Daniel Lanois är mycket en rock och pop-person man han har jobbat med Neville Brothers och även gjort grejer med Meters så han är även i träskfunkvärlden, New Orleans-grejen, och den här låten har han byggt på Willie Greens (The Meters) trummor. Det gjordes under en tagning vid inspelningen av Neville Brothers album Yellow Moon men kom aldrig med på albumet. Det blir lustigt trumspel periodiskt med låten. Det är en oerhört stark låt. På gästsång har han Aaron Neville.” DANIEL LANOIS The Unbreakable Chain (1993, från albumet For The Beauty of Wynona)

”Kan inte låta bli att ta med den här också när vi är inne på Daniel Lanois. Väldigt Paul Simon-artat med grymt bas-sound. Fantastisk låt. Mycket av det Daniel Lanois gör ekar mycket av alla andra artister han producerat. Men ändå är det samtidigt oerhört säreget.”

184 | la musik

AARON NEVILLE Hercules (1990, finns bl a på albumet The Classic Aaron Neville)

”Det här är för mig ett praktexempel på en groovelåt som inte bara är party utan har en bra och viktig text om diverse lidande i livet. En soullåt som påverkat mig väldigt mycket. Faktiskt en sådan här låt som jag önskar jag skrivit själv. Det är det som är så skönt med de här äldre grejerna, de är ”sweet” samtidigt som det är lite rock. Inte så slick. Den här låten var väldigt mycket upphovet till hela soundet på min On Display-platta. Riffet är bl a lånat av Young Disciples på deras album Road For Freedom från 1991.” TRIBE CALLED QUEST Show business (1991, från albumet The Low End Theory”)

“Bästa hiphoplåten, bästa hiphop-plattan. Det gjordes fruktansvärt mycket bra hiphop runt den här tidpunkten, 1991-1993. En glödande tid. Det var mycket hiphop som var hård och tuff och så kom De La Soul som var ”gulliga” och visst, jag gillar dom på något sätt. Men, Tribe Called Quest var smarta. Ja, hela Native Tounges-grejen med Jungle Brothers och allihop hade smarta texter. Det här är roligt, det är smart och det är fruktansvärt grymma beats. I den här låten finns inte bara plattityder utan grymma rhymes. Hela Low End Theory är lika bra som Show Business rakt igenom. Dessutom hade de koll rent musikaliskt på jazzscenen. Ron Carter spelar bas på halva plattan. Dessutom launchade dom Busta Rhymes på det här albumet.”

”Ofta när jag vilar dyker det upp både musik och text i sinnet, nästan en helt färdig låt med orkestrering och allt. Så då tar jag och pusslar ihop alla bitar, bollar lite fram och tillbaka och spelar in de här lösa fragmenten sporadiskt under en tid. Och så här kan jag hålla på tills jag har ett ”fullt band”. Då blir det full fart att få ihop de här fragmenten till riktiga låtar och då jobbar jag väldigt hårt tills allt är klart.” - Gadd om låtskapandet THA ALKAHOLIKS Only when I´m drunk (1993, från albumet 21 & Over)

”Just mellan 1991 och 1993 lyssnade jag som sagt väldigt mycket på hiphop. Visserligen gör jag fortfarande det men inte som då. Jag tyckte också att LA-hiphopen var ganska tråkig, men det fanns en liten klick i LA som körde mer östkustartad hiphop. Bl a Tha Alkaholiks då. Grejen med den här låten är inte att den är särskilt viktig för mig. Jag tycker bara det är en grym hiphop-låt. Funkigt groovig.

”Jag är ganska sentimental av mig så det blir ofta så. Men det får inte bli parodiskt kladdigt. Jag försöker etablera en melankolisk känsla via kontraster, fast det låter för spekulativt, som att jag bestämmer mig för att jag ska göra det. Men jag tycker musik blir levande på det viset. Tittar man på hitmusik idag där de sjunger ”jag är

ERIC GADD

lycklig, allt är bra, livet är underbart” så blir det ofta platt. Ska man sjunga om lycka så måste du också etablera sorgen så du får en kontrast i låten. Finns smärtan med kan man sjunga om glädje och då blir det inte fel.” -Om att Gadd oftast gör melankolisk musik, även om det är uptempo.

SWV I´m so into you (1993, The Teddy Riley Remixes feat Wreckx-N-Effect)

FREESTYLE FELLOWSHIP Bullies of the block (1993, från albumet Inner City Griots)

här.

Varför jag har plockat fram den här låten och plattan är för att jag såg en konsert en gång med The Roots, Freestyle Fellowship, Farside och De La Soul. En av de bästa konserter jag sett. Också detta västkustrap med östkuststil fast de går ännu längre och blir nästan surrealistiska. Det här är nästan alternativ hiphop och det rynkar man ju på näsan åt i USA. Men jag gillar det, det är ”brighta” killar det här. Nästan som ett svart Beastie Boys, lite tokiga så där. Nästan för tokiga för att man kanske ska kunna njuta av det fullt ut.

LEWIS TAYLOR Whoever (1996, från albumet Lewis Taylor)

SOULS OF MISCHIEFS That´s when you lost (1993, singel och från albumet ´93 ´Til Infinity)

Portland-hiphop också det från den glödande tiden och ur den intullektuella hiphop-skolan. Lite tokigt. Lite corny sådär, lite surrealistiskt. Grymt duktiga floware. Albumet är som helhet inte så bra men den här låten är fantastisk. Ena killen i bandet var spådd att bli nästa superrappare för att han var så duktig, men det hände aldrig något. INTRO Let me be the one (1993, singel och från albumet Intro)

R&B´n hade varit stendöd ett tag och swingbeat började bli hopplös. Men så började hiphopen leta sig in i det hela och det blev underbar partymusik. Om jag spelar plattor ute spelar jag alltid den här låten. Även om man tycker det är gammalt och töntigt så springer alla upp på dansgolvet när de hör den här. Klockrent. Mycket Guyinfluerat. Hela albumet är för den delen bra rakt igenom. Också här fanns en medlem i bandet som spåddes en lysande framtid. Men… JOE I´m in luv (1993, singel och från albumet Everything)

Det hade inte hänt så mycket efter Lewis/ Jam-tiden på 80-talet och r&b´n var som sagt ganska tråkig. Men genom att hiphopen började influera r&b´n gjordes det riktigt bra grejer igen och den här perioden kom att influera mig väldigt mycket. Det här är en låt från första Joe-plattan som jag snöade in på rejält. Det är ett speciellt sound i det här. Så typiskt för den tiden. Dessutom är Joe en äckligt bra sångare och det här fick mig att ramla baklänges första gången jag hörde det (Gadd spelar ett break i låten där Joe´s röst ensam får briljera).

R&B´n hade fått nytt liv igen och det här är kulmen på allt, det bästa. En Teddy Rileygrej. Han har producerat men det är på en allstar-mix-album. Man har samplat Jerry Harrison som spelade gitarr i Talking Heads och det slamriga man hör i låten är en Curtis Mayfield-sampling. Destinys Child i all ära, men det här var originalet. Beyonce sjunger bra men bleknar när man lyssnar på sången

Jag tyckte han skulle blivit megastor. Lewis var ju Zeppelin-freak och rockare från början men så fick han höra Whats Going Onplattan med Marvin Gay och sa ”äh, jag ska göra en soul-platta”. Och så bara knäcker plattan totalt. Musikfolk omkring Lewis stod visst bara och gapade när de hörde det här första gången. Han sjunger ju så enormt bra. Har svårt att plocka ut en speciell låt från albumet men gör jag det blir det den här. Lewis förtjänar ett bättre öde än att tyna bort.

”Det viktigaste för mig i låtskrivandet är att det ﬁnns någonting som greppar tag i mig själv. Kan min musik bli helande eller bärande av känslor för andra, ja, det är det som verkligen värmer mitt hjärta. Det är det viktigaste i allt det här. Så funkar också andras musik för mig. Jag är inte så intresserad av politiska budskap i musiken utan det viktigaste för mig är vilka känslor musiken jag lyssnar på skapar i mig.” - Gadd om det viktigaste i musik och låtskrivandet ISLEY BROTHER Pop that thang (1972, från albumet Brother, Brother, Brother)

Det sköna med Isley´s är att de kollat in svarta singer/songwriters också, lite akustiskt så där. Det finns nåt med Curtis Mayfield, Isley Brother och det där gänget. Det är gitarrdrivet, någon slags singer/songwriter i det hela men ändå funky. Det här är funky på ett mer urgammalt sätt. Jag bara älskar den här låten. Den är organisk, kladdig och underbart New Orleans-funkig och träffar rakt mellan benen. CURTIS MAYFIELD The making of you (1970, från albumet Curtis)

Hela plattan är ju sanslöst bra. Den spelar man från början till slut och att plocka ut en enstaka låt är ju närapå omöjligt. Men, om jag gör det, vilket jag nu gör, blir det den här balladen som bara är hur ”sweet” som helst. Så fantastiskt underbar. Jag tror att den är skriven i inspiration av dottern? Är han bäst Curtis Mayfield eller hur är det…?

la musik

185

ERIC GADD

STEVIE WONDER Lately (1980, från albumet Hotter Than July)

När jag var yngre var det inne med gnuggbokstäver och här på omslaget har jag gnuggat upp ”Stevie, a genius” (Gadd håller upp omslaget och skrattar). Det var den här plattan jag upptäckte Stevie Wonder med. Hade ingen koll alls på honom innan jag hörde det här. Stevie spelar ju så mycket själv på sina album. Han är själva urinspirationen till det här med att göra låtar och spela allting själv. Men man kommer ju aldrig i närheten av Stevie, för när han spelar in grejer har han olika tajming på olika instrument han gör vilket gör att det låter som en orkester. Han lyckas få samma slitningar som i ett band, att det är olika personligheter som spelar bas, trummor och gitarr. När jag sitter och spelar in själv blir det samma tajming på alltihop att det låter som en musicbox till slut. Men mitt mål är att kunna göra det som Stevie. Den här låten är inte bara en fruktansvärt skön och sentimental ballad, utan här spelar Stevie på den klassiska synten CS 80, som Benny Andersson och gubbarna hade och som Michael Malmgren i Bo Kaspers använder. Och man kan tro att Stevie spelar på en riktig akustisk ståbas om man nu inte visste att det var just en SC 80. Jag älskar den här stora tunga synten. Den görs inte längre. Det här ljudet just på Lately har jag jagat i alla år men aldrig hittat. Det var visst speciellt framtaget för Stevie.

DONNY HATHAWAY Voices inside (Everything is everything 1972, från albumet Live)

Willie Weeks på bas med Donny Hathaway live på Bitter End. Vad har jag att säga om det? Jag hade ju varit en sån där funkbassist som ryckte och slet i strängarna, jag var mycket inne på Larry Graham och såna grejer. Jag fick den här plattan och låten uppspelad för mig utav Mattias Thorell (gitarrist som spelat med Gadd, Titiyo och Eagle Eye Cherry bl a). Han sa ”lyssna på det här, så här fint kan man göra enbart med fingrarna, utan tumspel”. Det var nästan en chockartad aha-upplevelse för mig. Den här låten är hur bra som helst men basspelet är knäckande. Det här är nog en av de bästa plattorna jag har hemma, och en av de bästa plattorna genom tiderna. En skiva jag förmodligen skulle rädda först om det började brinna i lägenheten. THE TIME After high school (1981, från albumet The Time)

Jag var 1984 och hälsade på min fru i USA när hon gick på high school där. Då spelade jag den här mycket. Naiv pop-punk som man inte brukar förknippa med The Time. Man hör att Prince nästan spelar varenda instrument själv. En jättedum låt men jag gillar den mycket.

ERIC GADD

THE TIME 777-9311 (1982, från albumet What Time Is It)

På den här tiden hade vi ett band som försökte göra den här musiken i replokalen. Vi repade varje dag och varje helg för att få det här limmet mellan baskaggen och basen. Det här från Times andra platta, man kan väl säga att det här dock är den första ”riktiga” Times-plattan eftersom Jesse Johnsson, Jam, Lewis och de andra spelade allt själva till skillnad från första albumet där Prince spelade närapå det mesta av instrumenten själv. Morris Day hade väl dessutom ersatt Prince på sången här med. Det är ett enormt basspel från Terry Lewis i den här låten. Jag var även väldigt imponerad av att ett funkband hade en gitarrist, Jesse Johnson, som verkligen kunde rocka loss och göra rocksolon över musiken utan att det blev tråkigt. Lite pinsamt kanske, men jag ringde faktiskt det här numret till USA för att se om det gick till något men det var en röst som sa ”this number is not in service”.

”Dagens hiphop och Jay-Z? Nja, det är lite för mesigt. Jag är lite konservativ när det gäller hiphop. Gillar mer de här collegekillarna med intellektuella texter. Inte alternativt, men smarta texter. Eminem däremot är ju skitbra.” - Gadd om dagens hip-hop ANN PEEBLES Somebodys on your case (1971, från albumet Straight From The Heart - 1972)

Nu har jag tre Ann Peebles-låtar på rad. Den här låten har ett skönt funkigt riff. Är det Al Greens band som spelar? Vart tog Ann Peebles vägen? Hon är ju en riktig bluessångerska och man undrar ju över varför hon inte blev störst. Ann Peebles borde ju ha den platsen Tina Turner har. I´m gonna tear your playhouse down (1974, från albumet I Can´t Stand The Rain)

Det här är också rent ut sagt djävulskt bra. Låter mycket Stax om det här. Låter Al Green. Låter Bobby Womack och alltihopa. Sedan är det en oerhört bra text. 99 pounds (1972, från albumet Straight From The Heart)

Också detta djävligt bra. Den här påminner också mycket om Stax-bilden. Hennes röst går rätt in i hjärtat. Den sliter tag i en. PRINCE Uptown (1980, från albumet Dirty Mind)

En låt och ett album som varit viktigt för mig. Det här lyssnade jag ofta på i freestylen på 690 bussen mellan Vallentuna och stan när jag gick på Östra Real och drömde om en annan tillvaro. Det var nästan ingen annan vi denna tidpunkt som hört talas om honom. Jag hörde Prince första gången på Soulcorner när Mats Nileskär spelade I Wanna Be Your Lover och tyckte det var väl schysst och så där. Men det var med Dirty Mind och Controversy som jag blev helt såld.

ARVO PÄRT Fratres (1977/1984, från albumet Tabula Rasa)

Jag har ju svårt ibland att lyssna normalt på en skiva utan att tänka på ”vilket instrument är det här, hur har de producerat här, vem är det som spelar det här” och så vidare. Det är inte alltid så men ofta tar det 20 sekunder så börjar jag lyssna på vilken bas det är och annat. Det kan vara jobbigt ibland och när det blir för jobbigt plockar jag fram musik som jag inte har någon möjlighet att fatta någonting av. Det här är ett sådant album och en sådan låt. Arvo Pärt är en favorit, en estländsk kille och det här får mig totalt att släppa allt. Det finns inget att försöka förstå med det här. Det är bara att låta det gå och rensa hjärnan. Det här sätter jag på när jag inte vill jobba alls.

THE KNIFE

Vill du se en folkbildare - se och hör på Stefan Wermelin. Med sin kunskap, sin perfekta radioröst och sin entusiasm har han fått många av oss att gång på gång upptäcka ny musik och lära oss sånt vi inte visste att vi ville veta. Martin Röshammar och fotografen Michael Lokner ﬁck sig en kväll med musik, öl och musik igen.

wermelin

stefan

la musik

189

WERMELIN

tefan Wermelin är en 2.04 meter lång radioman som bjudit in för ett samtal om musik, musik och åter musik en snöig kväll i slutet av januari. Vi sitter på hans skönt murriga rum i P3-korridoren i radiohuset på Gärdet och bjuds på jordnötter, chips och tjeckisk öl. Bara med den starten som andas ”god smak”, vad det nu är, är mitt kritiska journalistiska sinne lite, lite naggat i kanten. När han sedan sätter på kvällens första låt och skriker ”det här är så jävla bra” redan vid introt för att sedan tona i låten och konstatera att ”det är så kul med musik”, är det kört. Han fortsätter med att fråga ut mig och fotografen om våra musikaliska husgudar. ”Två namn får du säga. Så man får ett hum om man vet ungefär var vi ligger”. – Jag är väldig odömande faktiskt, min inställning är snarare den att om man gillar musik så har man olika intressenivå på det. Somliga har det som ett slags kall, och så de andra som tycker att det är trevligt med musik. Då kan det lika gärna vara Vikingarna. Det viktiga är ju att de går ut och dansar till det här, vilket vi oftast inte gör, och har trevligt och träffar folk. Svärmor fick någon skiva med Mats Bladhs, som hon gav till grannfrun som hade passat hennes katt. ”Åh, det var ju de som spelade när vi träffades”. Kan det vara bättre, undrar Stefan Wermelin och fortsätter: – Det finns inget bättre eller sämre, utan det är upplevelsen i dig som är det viktiga. Jag kan ju älska någon sån här gammal gnällig fiolspelare från 30-talet som sitter och sjunger. Men jag kan ju ha svårt att övertyga de andra på P3 om att det är jättebra. Samtidigt kan jag gilla Norma Whitfield och tycka att den här indiska plattan med Shania Twain är ju rätt kul, kanske inte världens bästa men ändå! Han är 56 år, men när det handlar om musik är han lika barnsligt förälskad som den nördigaste 17-årige popnörd som tycker att just han eller hon bryr sig mest om musik i hela världen. En gång i tiden läste han till jurist, men när det började närma sig ett slut på de studierna insåg han att det inte var rätt. Han hoppade av på ett enkelt sätt, han slutade gå på föreläsningarna... Då hade Stefan Wermelin redan fått in en fot på Sveriges Radio med hjälp av kompisen Thorstein ”Tåbbe” Tenmann. Första jobbet var

”

att för ”Kvällstoppen” ringa till diverse skivaffärer och fråga vilka plattor som sålt bäst den senaste veckan. Sedan dess har han gjort massor av program och hans rykte som guru vad gäller musikkunnande har blivit allt mer grundmurat. Inte minst tack vare mastodontserier om musikhistorien som Rockspår som sändes 1994 och hyllade och Grammisbelönade Livet är en fest som har repriserats ett antal gånger. Just nu hörs han i sitt eget program ”Wermelin” på söndagar, ett program som är en orgie i tvära kast mellan genrer och inspelningsår. På samma sätt är ett möte med honom en orgie i precis lika tvära kast i den musikaliska världen. Han skriker ut nyfikenhet och när han snabbguidar oss genom det gigantiska skivarkivet i radiohusets källare, lyser ögonen och fortfarande efter mer än 30 år i huset blir han lika lycklig varje gång han får botanisera och fynda i arkivet. – På P3 tycker de antagligen att jag är i mossigaste laget, men samtidigt vet de att jag kan en del. Ett tag var jag ju utlokaliserad till P4, men hämnden kom med Livet är en fest som gjorde att jag fick återkomma till fadershuset. Jag vet ju att världen är full med dönickar som vi: ”Skivor - aaah”. Man kan inte göra radio bara för folk som är ointresserade av musik. Jag kan bara göra program för folk som är jätteintresserade, sen kan ju programmen handla om vad som helst. I Wermelin får man stå ut med ”spelar han sånt här nu igen”. Men nästa låt kanske de gillar istället. När Stefan Wermelin pratar om Livet är en fest finns där ett ständigt leende på läpparna, dels för att han är så nöjd med resultatet och dels för att cheferna inte hade en aning om vad de gav sig in på. Wermelin och vapendragaren Staffan Schöier kom snabbt på att det inte skulle gå att göra serien kronologiskt. ”Nej, skulle man göra två program om det svenska femtiotalet skulle man inte få många lyssnare”. – Däremot har vi ju gått tillbaka till och blandat in de där gamlingarna på ett naturligt sätt! En anledning till att Wermelin och hans musikaliska resa som han ständigt för ut till lyssnarna är intressant, är ju att han står ut i mängden på alla sätt. Dels i det allmänna radioskvalet, där man antingen bara ska vara käck och säga lagom mysiga saker före den nya Kylie-singeln, eller så

ska man uppmana publiken att ringa in och svara på frågor som: ”Vad tänker du om Gudrun Schymans skattefusk?” eller ”Vad tänker du om att kvinnor fortfarande har lägre lön än männen?”. Och då snackar vi om de mer intelligenta frågeställningarna och ämnesvalen. Stefan Wermelin som bara har nio år kvar till pensionen blir allt mer en udda fågel, bara genom sin ålder och sin ”nördighet”. P3 siktar allt mer målmedvetet, öppet och inte så lite desperat på de yngre lyssnarna och mitt i all den lyssnarjakten letar den långe mannen med den perfekta radiorösten fram skivor som kanske spelades in för 70-80 år sedan och som aldrig kommer att spelas igen. – Jag får ju göra det jag gör, vilket jag är glad för, även om jag förstås skulle vilja ha mer tid. Jag spelar ju sån musik som kanske inte kommer fram annars. Captain Beefheart spelas inte jättemycket i radio och det kanske inte ska spelas jättemycket heller. Men det ska förekomma. Wermelin är ett slags upplysningsprogram, riktig public service där man talar om att den här musiken finns minsann också. Han minns den tid då Lennart Wretlind och Kjell Alinge i radion i slutet av 60-talet öppnade dörren till en helt ny värld genom att spela musik som inte hördes annars. – Jag vet ju att det finns folk därute som sitter och säger: ”Wow, vad är det här för något, det har jag aldrig hört förut”. Jag säger inte att det jag spelar är den rätta musiken, jag spelar ju gärna fel musik. Sånt som kanske inte är så jättebra, men som är intressant ändå. Det är inte jätteviktigt att spela någon gammal bluesfarbror, men han måste ju också få höras. Jag fick aldrig höra sån musik när jag växte upp. Ta Blind Willie Johnson, han är ju den ultime rockaren. Det är ju bara att lägga på trummor och bas så har du världens rocklåt. Stefan Wermelin har alltid varit intresserad av musik, men visste inte ”vart det skulle ta vägen”, som han uttrycker det själv. På 50-talet fanns det nästan ingen musik alls i radion och han hade inte de rätta kontakterna för att ens höra Chuck Berry. Han växte upp i Bromma, storebrorsan spelade jazz och syrran kom hem från USA med Joan Baez. Då kom Tåbbe Tenmann in i bilden och intresset för ”lite ovanligare musik” blev allt större. De började beställa grejer från just USA

Man kan inte göra radio bara för folk som är ointresserade av musik. Jag kan bara göra program för folk som är jätteintresserade, sen kan ju programmen handla om vad som helst. I Wermelin får man stå ut med ”spelar han

sånt här nu igen”

190 | la musik

WERMELIN

på ofta luddiga grunder, för att det var ett visst skivbolag eller för att den och den personen var inblandad och för att man ofta fick ett par extra skivor på köpet. Det kunde vara Jackson Brownes eller J.J. Cales första eller ibland ”någon värdelös skiva”. – Det fanns en möjlighet att rota runt, det fanns inte så mycket ändå. Det gick att ha koll på vad som fanns. Pröva nu att gå ut och köp skivor och hitta i den här röran om du inte kan någonting, det är ju nästan hopplöst. Dick Blomberg på radion brukar säga att det var enklare på 60-talet. Såg man en skiva med fyra långhåriga killar på omslaget så köpte man den. Och det var ju nästan så. De flesta var faktiskt intressanta och de som inte hade tillräckligt långt hår var inte så intressanta. De såg lite snällare ut, de andra var ju riktigt farliga typer. Han lockades av uttrycket som fanns i rocken efter att ha vuxit upp på Povel Ramel, jazz och svenska visor. Rocken var hans musik och inte hans brors, eller hans fars musik. Det var någonting som klickade i honom. Och det där klickandet har aldrig släppt taget. Till slut insåg han att han på radion hade sin hobby som jobb. Den här kvällen vandrar tankebanorna iväg hela

tiden, till Puertoricansk musik från Hawaii, att det måste vara spännande. För ”man måste ju kolla, det kanske är jättetråkigt, men ibland hittar man de mest underliga saker som är fantastiska”. Den vanligaste frågan han får är om han aldrig tröttnar. Då brukar han svara: – Då kan man ju spela något annat, som Fred Astaire från 1931 eller Jon Spencer Blues Explosion. Allt är bra. Det finns ingen motsättning i någonting. Sen finns det ju en massa som jag inte tycker om. Jag kan inte ge mig ut och vara en musikpolis åt andra. Jag vill bara att ni ska veta om att den här musiken finns. Det borde fler göra. Stefan Wermelins tankebanor tar oss vidare till tiden som ungkarl då han frilansade åt radion när 60-talet blev 70-tal och då pengarna strömmade in och gick till bio, skivor och krogen. Då såg han massor av spelningar, men nu blir det inte av särskilt ofta, mycket på grund av ljudvolymen som han tycker är absurt hög. Vi pratar om det sjuka i att var och varannan musiker har tinnitus och så landar han i ett konsertminne från en spelning med Jonathan Richman på Göta Lejon. – Det var första gången han var här och det var en fantastisk konsert. Då hade de hyrt några

Hagströmsstärkare, tjugo watt eller någonting. Så även när de körde lite rockigare stycken, lite halvrockiga i alla fall, så kunde man viska mitt under spelningen att ”det är så jävla tyst”. Det var verkligen trivselvolym, man fick vara dämpad för att det inte skulle störa scenen. Då började folk skrika ”Roadrunner” och rock’n’roll. Då lämnar karln mikrofonen och går fram till scenkanten, kompet börjar spela ännu svagare och så sjunger han ”Affection”. Då var ju folk helt tillplattade, han sjöng ju två hela låtar utan mikrofonförstärkare. Det var så fruktansvärt bra. Jag gillar ju när det är högt, men någon måtta kan det väl vara! Ja, så där kan en kväll med Stefan Wermelin vara. Han spelar skivor, associerar blixtsnabbt och skiner som en sol när han pratar om musik och det som får just honom att pirra. En man som tagen ur High Fidelity. Fast med social talang! Fotnot: Om allt går som det ska kommer Livet är en fest-serien ut på cd någon gång i år. Och då menar vi hela Livet är en fest, ton för ton och ord för ord. Diskussioner pågår med skivbolag, om rättigheter och om prissättning. Räkna med att kalaset kommer att gå på ett par tusenlappar!

la musik

191

I höstas växlade Lasse Lindh in på ett nytt spår med sin maskinellt frambringade rymdindie som Tribeca. Han har dessutom avslutat arbetet med ytterligare en soloplatta, Modern Issues Of The Heart, men det är inte här historien om hans musicerande börjar. Niclas Janson och Christian Örjestål kom överens om fjorton spår som får stå som Lasse Lindhs bästa – och lät honom själv kommentera dem.

asse Lindh började visserligen spela musik i sin hemstad Härnösand, men det var först efter flytten till Malmö och bildandet av Chevy, tillsammans med bäste vännen Jonas och pappa Urban på bas, i mitten av nittiotalet som hans karriär skapade rubriker. Efter att han blivit droppade av sitt bolag Universal togs Lasse upp som soloartist av EMI för att skapa en svenskspråkig stjärna. Av en rad olika anledningar – några av dem hyggligt spektakulära – misslyckades satsningen och först våren 2001 hade Lasse Lindh

hämtat sig så pass att han mäktade med en comeback genom smakfulla popmackan You Wake Up At Sea Tac. Tribecas debutalbum Kate –97 – inspelad tillsammans med den andra bandhalvan och husproducenten Claes Björklund redan 1999 – var ett steg in i en elektronisk värld han länge velat ta. Under vintern har dom slutfört arbetet med Lasses tredje soloplatta Modern Issues Of The Heart och första smakproven kommer att nå publikens öra närmare sommaren.

Här är en lista på Lasse Lindhs bästa låtar fram till idag – med hans egna kommentarer: I Think I’m Nervous (från Chevy “I Think I´m Nervous”) En låt som gör mig skitglad. Vi var fullkomligt övertygade om att vi var världens bästa band och jag tycker att det hörs. Det var också låten som gav oss kontraktet med Universal och bara det gör den lite speciell. Men i mitt minne är den ändå mest jag och Jonas i min sunkiga soffa med fyra flaskor Lambrusco och en dålig gitarr. Det och min pappa, som köpte trummor till Jonas och basdist till sig själv och var coolare än oss alla. En låt som är mer vår än min. Sparky (från Chevy ”I Think I´m Nervous”) Blir lika paff varje gång jag stöter på indiekids i Stockholm som tokgillar Chevy. Men det känns bra att veta att vissa har smak och att vi lever kvar i åtminstone några hjärtan. För oss tappra få är Sparky indiealstret nummer ett och i svaga stunder funderar jag till och med på att spela in den igen. Texten är ungefär så löjlig en text kan vara och just

192 | la musik

däri ligger nog charmen. Sparky är såklart taget från filmen Ett Päron Till Farsa där Chevy Chase fru i ömma stunder kallar honom för det. Tror vi var lite Chevy Chase-besatta då. Totalt (från Lasse Lindh ”Bra”) EMI ville in i det sista stryka den här låten, något som skulle ha varit en smärre skandal. Av alla låtar jag gjort på svenska så är den här definitivt den som berört flest. Människor tycks känna igen sin uppväxt i den. För mig handlar den inte om mobbing utan om idiotiska lärare som begår den dödliga synden att inte tro på sina elever. Gör som jag (från Lasse Lindh ”Bra”) En ovanligt stor moralkaka till text för att vara från mig och det stör mig lite. Men en kompis berättade att han brukar lyssna på den när han kör bil och sjunga högt ”kör som jag”. På något sätt gör det att jag förlåter alla brister i låten.

Hon är bättre (från Lasse Lindh ”Bra”) En riktigt bra låt, nästan skrämmande enkel. Minns att jag hade en låt på engelska som hette I like bassplayers most där en popsångare försökte övertala en tjej att följa med honom hem. Han försöker allt men hon låter sig inte imponeras utan säger torrt att hon gillar basister mer. Idén var samma sak här. Plus att tjejer är rätt bra. Bruised (från Lasse Lindh ”You Wake Up At Sea Tac”) En låt och en melodi som jag älskade från första stund. Den sortens låtskrivande där jag omedelbart visste vad texten måste handla om. ”The bruises caught me up shy” är säkert en stinkande dålig mening för en språkfetischist men det är precis så det är; man inbillar sig att minnena av någonting svårt syns.

THE KNIFE

Walk With Me (från Lasse Lindh ”You Wake Up At Sea Tac”) Något av en inkörsport rent mentalt för mig till You Wake Up At Sea Tac. Skrevs egentligen först på svenska och hette då Hela vägen. Melankolin i själva melodin tilltalar mig starkt. Var faktiskt egentligen tänkt som förstasingel och trycktes i 500 ex med stenhårt Kraftwerkinspirerat omslag. De delades ut på en bisarr spelning i Kungsträdgården och jag glömde såklart att själv ta ett exemplar.

The Sun Always Shines On TV (från Tribeca “Kate-97”) Inspelad i sunkig replokal i Motala där jag sov på en madrass i en månad. Refrängen får mig alltid att tänka på Japaner. Kanske den mest dumpopiga låten på Kate-97 och definitivt det tydligaste exemplet på vår flippade idé att bara skriva låtar med kända gamla låttitlar. Jag menar, vem fan (förutom tre norrmän på 80-talet) skulle egentligen döpa en låt till The Sun Always Shines On TV?

River (från Lasse Lindh ”You Wake Up At Sea Tac”) Har alltid tyckt om känslan och bilderna man får av Springsteens The River och även om min låt inte nått samma status så tycker jag att mina bilder också kommer bra. Den småkyliga sommarnatten, de bleka nakna kropparna, den parkerade bilen och den evigt rinnande floden som en sista gång förenar dem. Minns att vi drack mycket öl under den här inspelningen.

Teenage (från Tribeca “Kate-97”) Grym djävla låt om jag får säga det själv. En åsnespark upp i röven och min hyllning till tonåringars kompromisslösa sätt att hantera ett söndertrampat hjärta. Minns att vi i studion nästan omedelbart kände att det skulle bli skitbäst. Egentligen är det en rätt absurd låt, minimala verser och en lika kort refräng.

Damage Done (från Lasse Lindh ”You Wake Up At Sea Tac”) En av de sånger som på nått sätt trillar över en och man skriver rubbet på femton minuter. Löst baserad på de vitt skilda filmer som Five Easy Pieces, Fat City och Fight Club. Lite överraskande att ni valde den framför ”the stuff” som brukar vara dom flestas förstahands val.

Jumpstart (från Tribeca “Kate-97”) En klassisk indielåt. När vi skulle göra outrot sa jag att jag ville ha känslan av att det övergår i vitt brus. Ett uttryck jag hakat upp mig på som jag hade hört var när högfrekventa toner övergick i kaos och inte längre var hörbara. För att uppnå det spelade vi in en massa dammsugare och samplade upp, otroligt roligt faktiskt. Texten tillhör mina favoriter; en

humoristisk sak om en död kille som berättar om hur det gick till när han offrade sitt liv för sin älskade. A Night Like This (från Tribeca “Kate-97”) En hat/kärlekslåt för mig. Den är underlig för den har ett underbart Breeders-influerat intro och övergår sen till någon slags märklig Travolta disco. Minns att vi var i London och mixade den och tyckte att den var så jävla hittig och nu var allt biff och sånt. Tillbaka i Sverige fick vi plötsligt spel och vägrade spela den. Vi ville faktiskt inte ens ha med den på plattan men gav med oss efter lite tjat. Keeping Track Of Me (singel med Club 8) Spelades in sjukt snabbt, en timme in och ut i liten charmlös studio på söder. Ändå var det roligt att sjunga någons annans låt. Fast på många sätt svårare eftersom den där bisarra jag-har-ett-ickesexuelltförhållande-till-den-här-låten-men-lever-ändåmed-den-dag–ut-och-dag-djävla-in känslan inte fanns där nu. Jag fick liksom mest chansa.

la musik

193

klubbfeber i rocksverige En har nekat Big Brother-Dominique inträde, har organiserade badefterfester och karaoke-sessions. En annan ﬁxade Håkan Hellströms debutspelning. La Musiks Claes Petersson och Ronnie Sandahl ställde sex frågor till sex heta klubbar och lät tre rockrävar säga sitt om saken. Illustration: Caroline Liljeblad

194 | la musik

KLUBBFEBER

sex frågor till sex heta klubbar METROPOLIS

DEBASER

NEFERTITI

Fredagar på Riddarkällaren, Stockholm Vintertid: 600 pers. Sommartid: 800 pers.

Karl Johans Torg 1, Stockholm 350 pers.

Hvitfeldtsplatsen 6, Göteborg 250 pers.

MUSIK

MUSIKINRIKTNING

“Allt som är bra”, är parollen. “En salig blandning mellan Brenton Wood, The Yeah Yeah Yeah’s, Freeeze, huliganhouse och britpopklassiker”, säger Peter Hedlund på Metropolis.

“Vi har dörrarna öppna för det som är intressant och spännande och har något “eget” oavsett genre. Jag tycker det skulle vara skittrist att måla in oss i ett hörn”, säger Micke Lindevall på Debaser.

I grunden en jazzklubb men musikutbudet kan sträcka sig från bebop, storband och swing till salsa, tango och ragga. Och allt däremellan. ARTISTER

ARTISTER ARTISTER

Metropolis Live har hittills presenterat band som Shout Out Louds, Florence Valentin, Mano & The Tears och The Leeches. Vad gäller dj:ar: “En stor majoritet är våra vänner som kommit förbi med sina favoritskivor. Det är en viktig del av hela Metropolis-konceptet”.

Howlin´ Pelle, Hellacopters- Nicke och ett gäng musikjournalister har spisat plattor på Debaser. Under våren kommer Danko Jones, Numbers, Subsonics, The Donnas, Supersuckers, Jesse Malin, Soledad Brothers och Gore Gore Girls att spela live på Debaser. STANDARDGÄSTEN

STANDARDGÄSTEN

“Ibland brukar vi ironisera lite och exempelvis låta de tjugo första med Converse All Stars gå in gratis. Det kanske ger en liten ledtråd om vad det handlar om, mestadels. Men vi har även sharp-dressed mods, några vilsna hiphopare och en förortstjej från Södertälje”.

“Det går inte att säga, folk har en ganska lös stil här. Det är ledigt och avslappnat. Man är här i första hand för musiken”, säger Lindevall. STOR STARK: 39 bagis. KURIOSA

Har haft hemliga gästspel med Håkan Hellström, Ryan Adams, Jesse Malin och Junior Senior. Har berömts av Rolling Stone Magazine.

Genom åren bland annat: Roy Hargrove, Jack deJohnette, John Surman, Norma Jean Bell, Little Jimmy Scott, Keith Jarrett, Mike Stern, Kim Wilson, Maceo Parker, Kenny Wheeler, Skatalites, Chet Baker, Roots. Bland andra. STANDARDGÄSTEN

Musikintressrad eller allmänt kulturintresserad person. På nätterna är givetvis åldern yngre då dessutom en del diggar att dansa, men under alla våra konsertkvällar är det ett möte generationer emellan eftersom det är musikintresset som styr, säger Mia Samelsson på Nefertiti. STOR STARK: 42 spänn för en halvliter. KURIOSA

KURIOSA

KATALIN

Jazz i Göteborg har funnits sedan 1969, jazzklubben som hette Jazz Artdur tidigare togs över av föreningen Jazz i Göteborg 1978 och döptes om till Nefertiti.

“Organiserade badefterfester, karaoke-sessions, olika tävlingar, vi vann Nöjesguidens Stockholmspris 2002, vi har nekat Big BrotherDominique inträde, det har varit kaos och kärlek.”

Godsmagasinet/Östra Station, Uppsala 500 pers. i konsertlokalen.

GUMP

STOR STARK: Före 22: 25 kronor. Före 23: 29

kronor. Därefter 38 pix.

KB Bergsgatan 18, Malmö 750 pers.

Torsdagar, Jazzhuset, Göteborg 350 pers. MUSIK

“Öppet, men allt från jazz till mognare rockband som Wilmer X och Eldkvarn. Men det händer att det kommer yngre band som Mando Diao och Håkan Hellström”, säger musikansvarige Ulf Karlsten.

MUSIK

Rockklubb. ARTISTER

På klubben Voltmeter har folk från Hellacopters, Infinite Mass och Nina Persson varit dj:ar. Emmylou Harris, Robert Plant, The Hives har spelat på KB. I vår spelar till exempel The Datsuns, Turbonegro och Soundtrack of our lives.

ARTISTER

Chick Corea, Maceo Parker, Ron Sexsmith, Willy DeVille, Solomon Burke, Johnny Winter och Eddie Palmieri har spelat på Katalin. Tony Joe White, Wilmer X och Maceo Parker (igen) spelar i vår.

MUSIK

“Allt från punkrock till hiphop. Alternativ musik”, säger “Isse” som driver klubben. ARTISTER

Håkan Hellström, The Plan och Bad Cash Quartet har haft tidiga spelningar på Gump. Mercury Rev och Icara Colt har lirat. I vår spelar Numbers från Oakland och Ping Pong Bitch från New York. Svenska namn i vår är till exempel Homie och Embassy. STANDARDGÄSTEN

STANDARGÄSTEN

“Han eller hon är ofta musikmedveten och kunnig”, säger Karlsten.

“Vi har en cool, framåt och musikintresserad publik som är intresserad av nya grejer och som gillar att ha kul”.

STANDARDGÄSTEN

“Det är en musikintresserad publik, men vi har öppet för alla. Men det är klart när någon som Steave Earle spelar är genomsnittet något högre”. STOR STARK: 42 kronor. 29 i Vinylbaren. KURIOSA

KB har funnits i 20 år och har länge varit ansedd som Sveriges i särklass bästa rockklubb.

STOR STARK: 45 bagis. KURIOSA

Katalin, som nyligen bytt lokal, har funnits i 15 år och ägs av en ungersk kvinna som heter Katalin.

STOR STARK

“Förhoppningsvis är det jävligt dyrt, jag har aldrig betalat”, säger “Isse”. KURIOSA

Håkan Hellsträm hade sin debutspelning här. Här hänger hela Göteborgs musikelit inom pop och rock. “Vi vill att folk ska kunna gå hit utan att gilla livebandet. Vi har två dj:s, där en kanske spelar hiphop och en spelar alternativ musik. Och allt är barnförbjudet.”

la musik

195

KLUBBFEBER

”ljudet är piss utomhus”

Musik ska spelas inomhus. Legendariske rockjournalisten och klubbveteranen Mats Olsson har aldrig gillat utomhuskonserter. – Jag vill inte föras in som boskap på en fotbollsplan för att lyssna på musik, säger han till La Musik. Text: Ronnie Sandahl Mats Olsson, 55, har tröttnat. Du ser allt mer sällan Expressens främste penna, numera sportkrönikör, på rökiga rockklubbar med svettig panna och en öl i handen. – Jag har tröttnat på den här åldersfixeringen som finns kring musik i Sverige. De senaste tjugo åren har jag varit äldst varje gång jag gått ut på nån rockklubb. Men jag var i New York så sent som för två månader sen och då finns det alltid nån på stället som är äldre. Vart går du i Sverige? – Det händer att jag går till KB i Malmö. Jag var där och såg Solomon Burke i november. Det var en magisk spelning. Han sa bara “this is like coming home” och körde. KB kör grejer som andra inte vågar köra, sånt som jag gillar. Los Lobos skulle, till exempel, aldrig spela i Stockholm. Hur stor är skillnaden mellan att gå på rockklubb i N.Y eller Sverige? – Som natt och dag. – Folk som går ut i Sverige måste höra varje ackord. Går man på rockklubb i New York går man dit för att gå ut. Gillar man inte bandet kan man ställa sig i baren och dricka öl och försöka ragga upp nån tjej istället. Eller tvärtom... Utomhusspelningar har aldrig varit Mats Olssons kopp te. – Man ser dåligt, ljudet är piss och jag vill inte föras in som boskap på en fotbollsplan för att lyssna på musik. Det finns ingen värdighet i det. Och jag tycker inte att man ska behöva slåss, trängas eller tälta utanför kvällen innan för att få biljetter. Man ska kunna gå dit samma kväll, säger han. – Men det finns ju knappt några rockklubbar kvar. MTV har tagit över. Så är det överallt. Bästa klubbminnet? – Jag såg Big Joe Turner tillsammans med Blasters en gång i New York. Det var på ett ställe som hette “Music Machine” och låg på Santa Monica. Turner sjöng så högt att han inte behövde mick. Och han var så fet att han inte kom upp scen. Han fick sitta på en stol nedanför. Bara i New York.

196 | la musik

NAMN: MATS OLSSON ÅLDER: 54 KÄND SOM: LEGENDARISK ROCKJOURNALIST PÅ EXPRESSEN, DÄR HAN NUMERA ÄR SPORTKRÖNIKÖR FAVORITSTÄLLE: VILLAGE UNDERGROUND, NEW YORK

KLUBBFEBER

”en förlustaffär i längden” Text: Ronnie Sandahl En riktigt lång bardisk. Det är en förutsättning för att skivaktuelle Wilmer X-medlemmen Ossler ska trivas på en rockklubb. - Det kanske låter lite löjligt. Men jag vill inte stå där hela kvällen och vifta för att få en öl, säger han. Vart går du ut? – Jag bor ju i Malmö, så det blir mest KB. Jag respekterar de klubbar som konsekvent tar hit bra och intressanta band fastän jag är övertygad om att det är en förlustaffär i längden. De klubbar som inte bara tar hit dem man förväntar sig. – Som när Lambchop kom till KB. De var väl elva personer på scen. Om alla de skulle ha lön, måste det ha blivit ett jättegage. Fler favoriter? – Jag gillade gamla Ritz i Stockholm. Jag minns en gång när vi i Wilmer X spelade där -87. Då var det ju inne med bomber och sånt. Europe-tiden, du vet. Det skulle vi också ha. Men Nisse Hellberg böjde sig över bomben när den exploderade. Vi spelade faktiskt klart hela låten. – Sen åkte Nisse i ilfart till sjukhuset... NAMN: PELLE OSSLER ÅLDER: 40 KÄND SOM: SOLOARTIST OCH MEDLEM I WILMER X FAVORITKLUBB: KB

”inga garderober” Text: Ronnie Sandahl När Ulf Lundells evige sidekick Janne Bark får frågan om vad som är viktigast hos en bra rockklubb kommer svaret blixtsnabbt: – Inga garderober. Bark fortsätter: - Absolut. Man ska ha jackan på, det är så jag ser det. Och det är många med mig. Jag känner många som går ut i bara kavaj mitt i vintern bara för att slippa hänga av sig. Dessutom är det alltid de här köerna. Janne Bark kallar Banken i Kristianstad för Sveriges bästa klubb. Går han ut i Stockholm blir det Kvarnen. Men ett ställe han saknar är Norrkavaljern i Halmstad. – Det har ju dykt upp mycket pubar under de senaste åren. Innan dess var det vanligare med lite större krogar där man kunde sitta och käka också. I Halmstad fanns ett gammalt ställe som hette Norrkavaljern, dit vi brukade gå. Men det finns tyvärr inte längre. Det var skön jargong där. – Och så träffade jag min fru Katarina där...

NAMN: JANNE BARK ÅLDER: 45 KÄND SOM: ULF LUNDELLS TROGNE GITARRIST FAVORITKLUBB: BANKEN, KRISTIANSTAD

la musik

197

sverige på turné:

caesars (palace) i u.k Det är en fredagskväll i mitten av januari. Caesars (Palace) har just inlett sin första Englandsturné. De har spelat i London (The Barﬂy i Camden) och i Bournemouth och är nu tillbaka för en andra kväll i London. Anders Lundkvist ser dem på garagerockklubben Dirty Water Club, inhyst i puben Bristol Arms vid Tufnell Park.

et är halvfullt (några av de närvarande är svenskar som jobbar i den engelska musikbranschen) men bandet utstrålar energi och beslutsamhet. Gitarrerna manglar, Farfisaorgeln piper, Jocke Åhlund är lika energisk som vanligt och det hela resulterar i vad man kan beteckna som en arbetsseger. Mer har bandet heller inte väntat sig. Man har vid tidpunkten för spelningen bara släppt en singel i England. Nummer två, Jerk It Out släpps 10 mars. Men Virgin i England tror på bandet, inte minst med tanke på suget efter svensk musik i ungefär den stil som Caesars Palace alltid spelat. Dagen innan spelningen träffar jag bandets frontfigurer Caesar Vidal (sång, gitarr) och Jocke Åhlund (gitarr, sång) på det fyrstjärniga

198 | la musik

Londonhotell där de bor. De kommer ner till lobbyn men när de ser att jag tänkte spela in samtalet bjuder de upp mig till hotellrummet. Det ser exakt ut som ett rockbands hotellrum. Obäddade sängar. Några utspridda gitarrer. En miniförstärkare. Sex urdruckna ölburkar. You get the picture. På med minidiscspelaren. – Det var grymt i Bournemouth, berättar Jocke entusiastiskt. Och alla som träffat honom vet att han kan vara entusiastisk. Och pratsam. 200 pers och dom gillade det verkligen. Det var skitskön stämning. Jag vet inte hur många som kom för att se oss, det hade varit 80 pers på samma klubb veckan innan. Men det är ju nästan ingen som vet något om oss ännu. Men det står ju ”svenskt band” och då kanske folk

blir nyfikna och vill kolla vad det är. Caesars Palace heter bara Caesars i England. – Ja, vi droppade Palace för att vi inte skulle bli så jävla stämda. Jag förklarar för Caesar och Jocke att jag är avundsjuk på deras band, att det är precis ett sådant rockband som unga män drömmer om att någon gång få vara med i: full fart, mycket energi, inte så överarbetat och tuffa låttitlar. Det låter som om de skriver, spelar in och lirar, i snabb ordningsföljd. – Det gäller för alla unga män att ha tålamod tills de blir lite äldre, då kanske de får vara med i ett sånt band, ler Caesar. Men vi har ju varit med i bandet sedan vi var unga män i alla fall. Men det stämmer att vi försöker att inte överarbeta

CAESARS

”

Ja, vi droppade Palace för att vi inte skulle

grejor. Dessutom är jag en ganska rastlös person, jag orkar inte hålla på, jag blir galen efter ett tag. Blir det inte bra ganska snabbt så skiter man i det och gör något annat. Gäller samma sak låtskrivandet? – Ja, det är ju inte själva pysslandet som gör att de kommer till. Om det inte blir en hel låt direkt så lämnar jag det och återkommer en annan gång. Texter är det enda som är pyssligt för mig, det är svårt, tar tid och är allmänt jobbigt. Att komma på en cool line är lätt, ofta vid något annat tillfälle än då man skriver låtar. Eller ett coolt riff och en ackordgång, skjuter Caesar in. – Men sedan ska man knyta ihop säcken också. Och det är lite som att göra hemläxan, säger Jocke. Men målet är att det ska vara enkelt och bra, det är en toppenkombination. Jocke berättar att han trots allt eftersträvar att texterna ska handla om något, eller åtminstone skapa bilder i huvudet på lyssnaren. Lite mer än “love me do”. Ibland i alla fall. Hur skulle de då beskriva sin egen stil för någon som inte hört dem exempelvis de flesta engelsmän? – Det började ju som garagerock, konstaterar Jocke. Renodlad garagerock. Men som det är nu är det mer vanlig rock med lite 60-talstouch. Happy sad, har vi sagt några gånger, säger Caesar. – Många säger att vår musik är så glad, men det är många texter som inte alls är glada. Och låtarna går ALLTID i moll. När brorsan skulle producera vår förra skiva och hörde igenom låtarna sa han ”kan ni inte bara testa, åtminstone en gång, att skriva en låt som går i dur?”, ler Jocke. Jag frågar dem vad som är det roligaste som hänt bandet sedan de startade och Jocke säger att det egentligen är roligast just nu. Caesar håller med: – Det har lossnat med den senaste skivan. Och att vi är här i England just nu är roligt. Att det inte verkade vara en svensk i publiken i Bournemouth, att folk inte kom för att vi är stora i Sverige, och folk kom och frågade när man kommer tillbaka. Men annars är det alltid en speciell känsla att släppa en ny skiva. Det är lite högtidligt och så har det varit med alla tre albumen. Caesars passar på att gå in i studion i England när de har en lucka på några dagar i sitt spelschema. – Vi tänkte försöka spela in lite nya låtar som vi skrivit och det känns bra att använda tiden till att göra något vettigt, när man för en gångs skull är helt ledig. Många svenska band tycker att det är coolare

bli så jävla stämda

att spela in i England än hemma. Är Caesars Palace likadana? – Vi vet inte, för vi har inte provat än, påpekar Jocke. Vi har inte ens valt studio, vi vet bara att vi vill ha ett bra Neve-bord, bra mikrofoner och lite analog feeling på det. Men häromdagen gjorde vi en BBC-session, där de spelar in live i en studio och sänder i radion. Vi var i en klassisk radiostudio där alla spelat in, från The Who och David Bowie till Bob Marley. Alla. Och det kändes faktiskt lite coolt. Fast å andra sidan var det lika mäktigt att spela in på Bosse Skoglunds gamla trumset! Att turnerandet lätt kan få den vänstra, intellektuella delen av hjärnan att rosta igen är knappast någon nyhet för någon. De flesta band utvecklar en jargong (ofta låg sådan), som är svår att skaka av sig hemma i vardagen. Medlemmar behöver varva ner efter en spelning vilket ofta slutar med att de stänger hotellbaren på morgonen. Det finns liksom inte ro i kroppen att varva ner och många har också svårt att skriva material för nästa skiva medan de är på resande fot. Eller också tenderar det att bli texter av typen “another town, another gig” eller “these hotel rooms all look the same”. Jag frågar Caesar och Jocke vad de i allmänhet gör av den lediga tiden eller restiden. – Det är svårt att göra något vettigt av den, erkänner Jocke. Jag packar ofta ner en bok och packar upp den oläst tre veckor senare. – Vi promenerar ganska mycket, säger Caesar. Shoppar är fel ord, men vi går i alla fall runt på stan. Det talas alltid om en våg, så fort mer än ett band från ett land eller en stad slår. Men finns det en svensk våg på riktigt nu? – Jag tror fan att det finns det, utbrister Jocke. Framför allt kändes det så när vi var i USA. Svenska band överallt: The Soundtrack Of Our Lives, The (International) Noise Conspiracy, The Hives, Sahara Hotnights, Hellacopters och alla de banden gör att det skapas ett intresse kring den svenska musikscenen i allmänhet. Om plötsligt så här många band kommer därifrån undrar folk vad det är med Sverige. – Och det är ju något helt annat än ABBA, Roxette och Ace Of Base. Det är rockband och det är det som är nytt - att svensk rock går på export, påpekar Caesar. – Bra rock har alltid funnits i Sverige, till exempel dom banden jag räknade upp, säger Jocke. Men eftersom det går en rockvåg över hela landet är klimatet rätt för de band som varit dumma nog ta hålla på med garagerock i tio år. De får sin dag i solen, för de är redo. Every dog

has it´s day, liksom. Det är nog många som dukar under också, men man hör aldrig talas om ett band som aldrig slog och som bestämmer sig för att lägga av. Uppenbart är också att alla amerikaner nämner olika band. En kanske nämner The Nomads medan jag nyligen träffade en amerikansk punkpopfantast som älskar The Drowners och The Wannadies, men aldrig hade hört The Soundtrack Of Our Lives. I England tror alla att Caesars är debutanter. Deras kommande engelska album är en sammanslagning av det bästa från bandets tre album, ungefär som The Hives engelska utgåva Your New Favourite Band var. Fast det kommer ju inte att stå att det är en samling, påpekar Caesar. Det gjorde det inte på Hivesplattan heller. Hur kommer då Caesars nästa ”riktiga” album att låta? – Det känns som att vi har spelat live ovanligt mycket, vilket påverkat oss, säger Jocke. Vi är nog lite rockigare igen, spelar tillsammans mer. Vi har i och för sig alltid strävat efter att behålla felspelningar och sånt och alla våra plattor låter ganska levande så det tycker jag att vi har lyckats bra med. Men jag är inte så intresserad av den sortens utveckling som handlar om att hitta ett nytt sound. Vi har samma medlemmar och ungefär samma stil och jag har ungefär samma influenser som jag alltid har haft. Och vilka är det? – Jag gillar fortfarande bandeko och Farfisaorgel. För mig är det en röd tråd. Men jag lyssnar på all möjlig skit som jag tar intryck av, men det låter alltid som vi i slutändan. Jag gillar inte så mycket, kanske ett par grejor i varje genre. Men jag är en musikälskare, jag bryr mig inte så mycket om kategorisering. – Går man ut och köper skivor är det genremässigt förutsättningslöst, säger Caesar. När man var 17 skulle man ha tyckt att vissa saker var pinsamma att köpa. Nu ÄR man så pinsam, flikar Jocke flinande in. Finns det något band som alla i Caesars Palace gillar? – Tidigare Stones, så länge Brian Jones var med. Det är nog alla ganska överens om att det var grymma grejor. Kanske David är lite mer ”jo, det är nog bra”. – Ska man ha minsta gemensamma nämnare blir det ju ganska vanliga namn som Stones och Bob Marley. För mig är hjältarna Stones, Dylan, Bowie och Beatles. Det låter skittråkigt när man säger det. Men inte när man lyssnar. Det är sant.

la musik

199

dr. robert moog Text: Michael Linderoth

örsta gången jag hörde en synthesizer var på radio. Budbäraren Kaj Kindvall uppmärksammade lyssnarna på att i Spirit In The Sky med Norman Greenbaum innehöll ljud från en Moogsynthesizer. Bara efternamnet lät spännande men det var syntens ljud som var det bästa. Låten var förresten en mindre hit igen för några år och var väl inget särskilt, men då var det en försmak av framtiden och allt utan solglasögon! Idag vibrerar dansgolvet av lågbasljud. Ibland kommer ljudet från MiniMoogen, som gav Dr. Robert Moog det svenska Polarpriset 2001. Med dagens mått mätt var den inte särskilt välutrustad, den var till exempel monofonisk – dvs. den kunde bara spela en ton i taget – men en person kunde bära den vilket musiker alltid gillat. Sedan introduktionen 1970 har MiniMoogen haft flera storhetsperioder som inom klassisk musik – eller rättare sagt musik som influerats av klassikerna – symfonisk rock, jazz, fusion, disco samt inte minst inom modern dansmusik. ROBERT MOOG FÖDDES 1934 I New York. Han spelade piano och sjöng som ung “men det var mer något som min mor ville, jag var mer intresserad av elektronik”. Hans far lärde Bob grunderna för elektronik. Som tjugoåring med studier i el-elektronik och fysik startade han eget; R.A. Moog Company i sitt garage. På deltid designade och byggde han elektroniska musikinstrument.

200 | la musik

– Jag älskade att bygga saker förklarar Bob Moog och fortsätter; min far och jag byggde rörradioapparater och enkla elektroniska musikinstrument. Hans första och antagligen största kärlek är instrumentet Theremin – konstruerad av fysikern Glinsky Lev Sergeyevich Termen (1896-1993) oftast kallad Leon Theremin. – Min första Theremin byggde jag som 14-åring efter att ha sett en ritning i en tidning har Bob Moog berättat. Några har säkert hört och sett Leon Theremin demonstrera instrumentet på någon gammal svartvit journalfilm. Instrumentet har ett eteriskt vinande ljud, ibland inte så långt ifrån den mänskliga rösten eller som det “ursvenska” instrumentet såg. Instrumentet spelas via handrörelser som kontrollerar tonhöjd och vibrato. Enklaste sättet att höra en Theremin är att hyra en gammal science fictionrulle eller leta fram ett ex av The Beach Boys låt Good Vibrations. Innan Bob Moog byggde MiniMoogen samarbetade han med Herbert Deutsch en experimentell kompositör vid Hofstra University. Ur samarbetet växte grundläggande idéer för hur en moduluppbyggd elektronisk synthesizer skulle byggas. I en moduluppbyggd synthesizer kan varje enskild modul bara generera eller forma ljudet. Det gjorde att de första syntarna såg mer ut som telefonväxlar med massor av kablar för att koppla ihop de olika modulerna. Den förste att använda Bobs synthesiser var koreografen Alwin Nikolais som komponerade och spelade in musik

MOOG

och ljudcollage på en bandspelare. De första användarna kom från kompositörer av elektronikmusik men Moogs syntar användes också för ljudläggning inom radio, film och TV. Brittiska BBC köpte till exempel ett system i mitten av sextiotalet. Men synthesizern accepterades inte som ett “riktigt instrument” och experimentell elektronmusik var det inte många som lånade sina öron till. Oljud, dissonans utan melodi och harmonik var de flestas omdöme så som vanligt behövdes en katalyst för att visa att en Moog var ett instrument. Det som fick världen att spärra upp öronen för det nya instrumentet var preludier, fugor och tvåstämmiga inventioner komponerade av en av historiens mest kända musikaliska genier: Johann Sebastian Bach. I slutet av 1968 släpptes Walter Carlos skiva Switched-On Bach vars instrumentering är enkel; en moduluppbyggd Moog synthesizer som Carlos själv delvis hjälpt till att utveckla från ett musikerperspektiv. Men Walter Carlos spelade in varje enskild stämma på en Moog och på omslaget till Switched-On Bach sitter fader Bach själv i den nya tiden. Plattan har sålt i miljoner exemplar och finns idag tillgänglig på CD. I kölvattnet följde massor av Moog-skivor som idag är glömda av de flesta men med en sökning på Internet finns det fortfarande entusiaster som letar efter dem. Idag heter Walter istället Wendy Carlos och på sin hemsida www.wendycarlos.com – berättar hon själv om sin musikaliska levnadsbana. Hon berättar mest om sitt klassiska musikutövande men hon har också komponerat filmmusik som till Stanley Kubricks mästerverk A Clockwork Orange. I slutet av sextiotalet pågick en våldsam teknologisk utveckling på många områden. Musik spelade en stor roll i ungdomskulturen och elgitarren var instrument nummer ett men den nya utmanaren var synthesizern. Inom musiken kom multikanalsinspelning som gjorde att en låt kunde byggas upp och allt inte måste spelas in samtidigt. Den största händelsen var kanske månlandningen i juli 1969 och trots Vietnamkrig och inre stridigheter var USA förebilden för de flesta ungdomar. Ett schysst tidsdokument är skivomslaget på plattan Ny-Gammal Kultis med Gnesta-Kalle “and his Moog-Men”! Några år in på sjuttiotalet fanns fler tillverkare än Moog som ARP men många gånger kallades syntar, oavsett vem som tillverkat dem för Moogsyntar. Snacka om hårt varumärke! På samma sätt som Henry Ford producerade T-Forden i början av förra seklet och Leo Fender sin enkla Telecastergitarr i mitten av det, byggde Bob Moog en hyfsat enkel synthesizer som lät fantastiskt. På MiniMoogen var allt redan kopplat bakom frontpanelen och med 44 tangenter var klaviaturisten redo att ta sig an gitarristen.

– Det viktigaste med konsumentelektronik är priset… allting mäts mot det enligt Moog och när den kom 1970 var riktpriset $ 1495 dollar i USA:s välsorterade musikaffärer. Jag skriver välsorterade för de flesta musikaffärer ville inte ha med MiniMoogen att göra. En intressant prisjämförelse är att när Kraftwerk skaffade sin MiniMoog kostade den lika mycket som en Volkswagen bil, modell “folka”. Dave Van Koevering var en av försäljarna som hjälpte till att göra MiniMoogen till en succé. ”Han visade MiniMoogen för butiker i södra Florida men nästan alltid blev han utslängd! Då åkte han till hotell med band som spelade och i pausen visade han MiniMoogen för klaviaturspelaren, som blev helt överväldigade.” Jag ska ordna så du kan köpa den, sa Dave. Och nästa morgon var han tillbaka vid musikaffären med klaviaturspelaren där han meddelade musikbutikens ägare: Här är din första kund, nu får du beställa två! Enligt Bob Moog själv förflöt mer än tio år innan synthesizern accepterades som ett instrument efter att han började att konstruera dem. Han menar att mycket av dagens användning av datorer och musikinspelning bygger på de framsteg som gjordes av kompositörer med bandspelare under sent 40-tal och tidigt 50-tal. – Idag gör datorer det hela kul på ett lätt sätt bara, menar Bob Moog. När Bob Moog lyckades producera ett instrument till ett överkomligt pris var framgången ett faktum. Sedan den introducerades för mer än trettio år sedan har MiniMoog Model D (A-C var prototyper) tillverkats i totalt 13259 instrument fram till 1980/81. De sista exemplaren hade serienumret på en guldplåt och den sista fick skaparen Bob Moog själv. Idag har de flesta syntar och datorer en mycket kortare “livslängd”. Från och med serienummer 10176 introducerades stabila oscillatorer – för att göra det notoriskt svåra instrumentet lättare att stämma och att behålla stämningen. En MiniMoog måste ju precis som en gitarr stämmas då och då. Alltså gäller talesättet (med instrumentet nästan stämda) “close enough for rock & roll” även bland syntare! Den var den första portabla synthesizern som man kunde programmera och spela som ett melodiinstrument – innan dess fanns hela kraften hos gitarristen. Efter introduktionen blev den ett instrument som alla klaviaturspelare måste ha och ville ha som soloinstrument. Allt gick att bära av en person och det största problemet var snarare att stämma den, vilket inte alltid var så lätt, eftersom Moogen var beroende av en stabil strömstyrka. Musikaliska föregångare var i första hand symfonirockens största grupper som; Yes, Genesis och Emerson Lake & Palmer men även fusionsmusiker som till exempel Chick Corea. Bob Moog nämner själv la musik

201

MOOG

Keith Emerson eftersom han var först av rockmusikerna att använde MiniMoogen på scen. På ELP:s klassiska Pictures At An Exhibition använde Emerson flera moduluppbyggda Moogsyntar och en Hammondorgel (som det berättades om i la musik #1) på kompositioner av ryske tonsättaren Modest Mussorgsky. Kraftwerks klassiska album Autobahn är skapad med bara Moog och en VCS 3-synt. NÄR MINIMOOGEN INTRODUCERADES GAV INSTRUMENTETS

bruksanvisning idéer om hur instrumentljud som violin, flöjt, gitarr skulle härmas men det glömdes snabbt. – Jag var aldrig oroad över att musikerna skulle ersättas av maskiner. Man måste vara musiker för att kunna spela en synt även om det är lättare att komma igång, har Bob Moog sagt i otaliga intervjuer och han oroades inte heller att syntens ljud skulle kunna ersätta traditionella instrumentljud: – För mig var synthesizern alltid en källa för nya ljud som kunde utöka musikernas musikaliska möjligheter. Andra kända musiker som utnyttjat MiniMoogens flexibilitet är klaviaturisten Jan Hammer som tillsammans med Jeff Beck utvecklade en spelstil som påminde om gitarren. Hammer dubblerade och härmade gitarristernas främsta vapen; att kunna “töja” strängen – vilket på ren svenska betyder att gitarristen höjer strängens tonhöjd genom att trycka strängen mot greppbrädan och (oftast) trycka strängen uppåt. Jan Hammers gitarristiska synthspel kan också avnjutas i så gott som varje avsnitt av TVserien Miami Vice som han komponerade musiken till. Nu är det naturligtvis inte bara symfoni- och fusionsmusiker som använt Moogs syntar. Andra kända artister och syntgrupper är Tangerine Dream, Yellow Magic Orchestra, Gary Numan, The Orb, Prodigy (som tagit sitt

namn efter en senare modell av Moogsyntar) för att nämna några. Men de flesta tog till vara på att syntarna bara efter några år blev flerstämmiga så att det gick att spela mer än en ton i taget. På många av sjuttio och åttiotalets disco, soul och danshits är bastämman dubblerad av ett Moogbasljud. Bra musikaliska exempel är flera av Madonnas hits som Into The Groove, Like A Prayer och Cherish där Moog används tillsammans med andra instrument. En annan lite udda väg till Robert Moog är Madonnas Vogue som med rätt uttal rimmar med hur Moogs efternamn ska uttalas enligt honom själv. Men på slutet av dekaden ersattes MiniMoogen av polyfona instrument och Moog förde en tynande tillvaro. Med lite tur kunde du köpa en MiniMoog för några tusenlappar. I dagens musik är Robert Moogs skapelse tillbaka på massor av danshits, mer experimentell electronica, rock och på modern hip/hop och rap. Det går inte att komma ifrån Moogsoundet vare sig du är på dansgolvet, i soffan och kollar på Miami Vice eller lyssnar på symfonirock. MiniMoogen är syntarnas okrönte monark! IDAG ÄR ROBERT MOOG TILLBAKA där han började. Efter att ha tillbringat en i chefsposition för Moog Music Inc., startade han företaget Big Briar för att återvända till det han fortfarande gör idag: konstruerar musikinstrument. Polarpriset är inte hans enda utmärkelse. Han har också fått doktorstitlar och andra utmärkelser plus skrivit flera artiklar i Encyclopedia Britannica. Sedan några år tillbaka har Robert Moog återfått rättigheterna till namnet Moog Music Inc. och mer info finns att få på hemsidan www.moogmusic.com - där också de flesta källorna till den här artikeln finns.

några artister i urval med mycket moog! KEITH EMERSON Pictures At An Exhibition - En orgie i Moog! RICK WAKEMAN Moogsolot 16:47 in på The Revealing Science Of God från Tales From Topographic Oceans av Yes – att solot

WENDY CARLOS Klassisk kompositör/arrangör som också gjort filmmusik till A Clockwork Orange av Stanley Kubrick.

inte var längre!

BRIAN ENO Ljuddesigner, låtskrivare, producent m.m.

MANFRED MANN Har ju alltid legat högt på listor här i Sverige…

Listan går att göra lång men givetvis också:

JAN HAMMER En MiniMoog + distpedal = Miami Vice (plus lite till)

202 | la musik

TANGERINE DREAM THE ORB CHEMICAL BROTHERS FLUKE THE FUTURE SOUND OF LONDON

PRIMAL SCREAM PRODIGY FATBOY SLIM ADD N TO (X) RICK WAKEMAN 808 STATE AIR

30)

!34

/"9 (-)

"52

34 "

3092/ 39

2 8 (3$

recensioner

blues och fulländad kärlek THE WHITE STRIPES Elephant Playground Hur ska man egentligen tackla White Stripes? Jag kan inte erinra mig en enda publikation som inte charmats av denna duo. Eller ens en enda musikälskare. På Berns förra året trodde jag att mina förväntningar var för höga när de första gången uppträdde i Sverige på stor scen. Så var givetvis inte fallet. Efter några minuter hade de inte bara stulit mitt utan hela publikens hjärta och dessutom masserat och krossat det med en energi som inte skådats sedan...ja, jag vet inte men sedan lång väga tillbaka i alla fall. Samma fenomen utspelar sig inför gruppens fjärde album och nu är det nästan en smärtsam upplevelse att ta sig an den. Tänk om de förlorat? Men tydligen är det dags att börja lära sig, för White Stripe rockar byxorna av vilken myndig politiker som helst. Det är löjligt bra! I stunder när Jack White hanterar sin gitarr med sådan kärlek för blues undrar man vad The Strokes och de andra i samma liga egentligen har eller hade att erbjuda. Trots att antalet medlemmar inte överstiger två svider White Stripes smärtsammare och djupare än något band som

anser sig spela rock n’ roll. Ta bara nya spåret There’s No Home For You Here: Energin torde räcka att driva ett helt lands strömförsörjning i minst tio år framåt; Jacks röst torde räcka att ge kärlek till varje brustet hjärta; Megs totalt hänsynlösa trumspel torde räcka till att skrämma iväg både FN-arméer och terrorister. White Stripes gör det helt utan att anlita större apparater. Allt handlar om kärlek till musik, ljud och gnisslande bluesgitarrer. Den första låten som direkt sätter sig är deras rasande fenomenala tolkning av soulklassikern I Just Don’t Know That To Do With Myself. Helt i samma suveräna klass som deras tidigare version av Dolly Partons Jolene. För ett ögonblick blir jag rädd att White

Stripes placerat sig själva i facket för ”band som gör coola covers”. Det visar sig snabbt att mina tankar är bortom all relevans. Elephant ger, ger och ger. Låt efter låt skjuts iväg med sådan energi och finess att jag finner mig själv skrattandes inför denna bottenlösa kraftkälla. Men vad skiljer sig egentligen från tidigare album? Tydligast är att det finns fler lugnare spår. Meg tar ton i Cold, Cold Night. Något som hon tidigare bara gjort på en b-sida till deras flummiga julhälsning Merry Christmas From... från förra året. I samma vackra stämning fortsätter skivan med pianodominerade I Want To Be The Boy där Jack kanske gör sin bästa sånginsats på skiva någonsin. Youve Got Her In The Pocket är skivans kärleksballad med en fascinerande

1. Seven Nation Army 2. Black Math 3. There’s No Home For You Here 4. I Just Don’t Know What To Do With Myself 5. In The Cold, Cold Night 6. I Want To Be The Boy To Warm Your Mother’s Heart 7. You’ve Got Her In Your Pocket

204 | la musik

reflektion av ett förhållande och dess murar som kan slita kärleken och tryggheten i stycken. Syskon, lyckligt eller olyckligt gifta? White Stripes har drivit dessa frågor till en härligt förvirrad teori bland medier och fans. I avslutande It’s True That We Love One Another, med Holly Golightly på gästsång, går de igång igen: Well it’s true that we love one another I love Jack White like a little brother Well Holly I love you to But it’s just that much that I don’t know some much about you

Så fortsätter de I en härlig duell hela låten ut i en perfekt summering av skivan. Med Elephant tar White Stripes steget tillbaka till deras debut. Mer blues än punk även om det finns gott om plats för galna danser på golvet. Men framförallt har White Stripes gjort en av årets absolut främsta skivor. Vi kan faktiskt bara tacka och njuta av detta enkla mästerverk. Erik Dahlström

8. Ball And Biscuit 9. The Hardest Button To Button 10. Little Acorns 11. Hypnotize 12. The Air Near My Fingers 13. Girl, You Have No Faith In Medicine 14. Well It’s True That We Love One Another

RECENSIONER

JOAKIM HILLSON Tillbaka JHM/Playground Efter singeln Vacker utan spackel och ett självbetitlat debutalbum följde inte bara framgång för Joakim Hillson. Det följde turnéer, kändisyra och fester. Något som den då 18-årige Joakim Hillson hade svårt att hantera. Eller klara av. Det hela kulminerade i att han ertappades på en krog i Stockholm med olagliga substanser i fickan. Dessutom var relationen med skivbolaget vid denna tidpunkt milt sagt inte särskilt bra och det hela slutade i att kontraktet ömsesidigt avslutades. Hillson flyttade ut på landet för att samla ihop sig. Och nu är han tillbaka efter två års tystnad med nya albumet Tillbaka. Och det är ju skoj att han tagit sig samman. Rent textmässigt har han inte blivit så himla mycket mer intressant sedan sist, även om det här säkerligen funkar bra hos yngre lyssnare med hjärtknip. Musikaliskt har det däremot spetsat till sig i Hillsons värld. Han är inte någon ny Kent eller Gyllene Tider. Det känns nämligen som det är där någonstans Hillson vill parkera sin musik. Men måste jag tillstå att han emellanåt får till riktigt snygga rockpoppiga låtar med REFRÄNGER. Jag lyssnar gärna och utan att skämmas det minsta på låtar som till exempel Ingen annan, På universitetet, Låt regnet falla, Älskar dig nu eller Håll mig älskling som är albumets starkast lysande kort. Här förvaltar Hillson svensk poprocktradition på ett alldeles förträffligt sätt.

Anders Enquist

STYX Cyclorama Sanctuary Först trodde jag att fel CD hamnat i fodralet. Kunde detta vara de amerikanska pomprockarna som funnits sedan urminnes tider (eller i alla fall över 30 år)? Som hade ett löjes skimmer över sig redan innan Fredrik Lindström började lista de fem bästa Styxalbumen genom tiderna i något slags postironisk grimas (han har gillat dem på riktigt men räddade sig från de musikpolitiska McCarthyisterna genom att njutningsfullt ange sig själv). Kunde detta vara samma Styx? Svaret är egentligen både ja och nej. Två medlemmar är kvar, gitarristerna Tommy Shaw och James Young. Men borta är Dennis DeYoung, dennes kastratvibrato och sliskiga ballader. Och borta är den stabbiga rytmsektionen. Nytillskotten är i stället relativa ungtuppar. Kanadensaren Lawrence Gowan (tidigare framgångsrik soloartist i hemlandet), Glen Burtnick (soloartist och låtskrivare som var med i Styx en kort period på 80-talet) och Todd Sucherman på trummor. Dessa har uppenbarligen struntat högaktningsfullt i hur Styx lät förr och gett bandet en välbehövlig vitamininjektion. Om det är något dagens upplaga av Styx påminner om är det, hör

och häpna, Jellyfish. Här finns många av de ingredienser som gjorde Jellyfish så uppskattade: fyrstämmig sång, snygga popharmonier, snärtigt spel och fyndiga texter. Ibland låter det som en annan gammal favoritgrupp, King’s X. Det var länge sedan jag hörde en så varierad och samtidigt jämn amerikansk rockplatta. Här finns powerpoppärlor, sköna ballader, bredfilig men inte mossig rock och ibland till och med något som närmast kan liknas vid lekfull punkpop (!). Bland gästvokalisterna märks Brian Wilson (ja, DEN Brian Wilson), John Waite och Jude Cole. Cyclorama är nästan rakt igenom bra. Det hörs att bandet struntat i allt formattänkande och bara försökt ha kul och göra bra musik. Det här albumet skulle mycket väl kunna bli en kritikerfavorit om det inte stod Styx på konvolutet. Anders Lundquist

ASIAN DUB FOUNDATION Enemy Of The Enemy Virgin Jag känner mig alltid skeptisk till rockband som står på barrikaderna och försöker bekämpa samhällets orättvisor. Inte för att jag inte tycker att de har rätt, utan snarare för att jag är rädd för att bli besviken. För rockband är varken politiker eller aktivister utan först och främst rockband och alltför många gånger har det visats sig, att deras beaktansvärda fasad bara varit ännu ett skivförsäljningsknep. Musikerkollektivet Asian Dub Foundation åberopar istället att konst och politik är oskiljaktiga och för några år sen engagerade de sig i kampanjen för frigivandet av Satpal Ram, en pakistansk man som anklagades för mord efter att ha tagit till självförsvar i samband med en rasistattack. Tillsammans med Primal Scream spelade de bland annat in singeln Free Satpal Ram. Asian Dub Foundation har funnits i tio år och hjärtefrågan har framför allt varit just rasismen i Storbritannien. Men händelserna i USA den elfte september har förändrat perspektivet och på senaste albumet Enemy Of The Enemy blickar de istället ut mot de globala problemen. Det hela låter pretentiöst värre och de tävlar både soundmässigt och ideologiskt sett i samma liga som Rage Against The Machine och Atari Teenage Riot. Samtidigt känns Asian Dub Foundations musik betydligt mer intressant. Den innehåller fler dimensioner och deras blandning av asiatiska tongångar och brittisk pophistoria är ytterst sympatisk. Den mullrande basen och de gnisslande gitarrerna på La Haine för tankarna till en Public Image Ltd-pärla som Albatross, samtidigt som Power To The Small Massive bjuder på någon sorts Bollywoodragga. I andra stunder blandas hindisång och hip hop à la Public Enemy med dub och galna Madchestervibbar. Sinead O’Connor gästsjunger för övrigt på det suggestiva dubspåret 1000 Mirrors medan Ed O’Brien från Radiohead hjälpt till med gitarrspelet på några av låtarna. Som exekutiv producent har Asian Dub Foundation dessutom anlitat dubmannen Adrian Sherwood. Enemy Of The Enemy är ett album som växer för varje lyssning och som definitivt kommer att stå sig i längden. Johanna Paulsson

MAURO SCOCCO Beat Hotel Diesel Mauro har sedan länge inmutat en egen genre i det svenska musiklivet, nämligen gubbsoul, långt från kaxigheten i det unga Ratata. Det är inte konstigt att det är så populärt att slå honom en signal om man vill ha en låt som ska gå hem på P4. Och även på Beat Hotel finns stråkarna, den stora ljudbilden, de självcentrerade texterna och alla dessa stockholmsbilder. Men jag kan inte hjälpa det, musiken är lite för vattnig, ett intryck som inte hjälps upp ett smack av att Mats Ronander och Michael McDonald gör var sitt gästspel. Mauro Scocco skriver bra texter i sina bästa stunder, riktigt bra faktiskt, men när han inte når ända in i kaklet, då ger det mig mest en axelryckning. Han har precis fyllt 40 och Beat Hotel är späckad av minnesglimtar som bara är gulliga, inte tankeväckande, inte tårframkallande, ingenting. När jag tänker efter låter det ibland som om Level 42 hade återuppstått, fast utan de eviga gitarrsolona, men med det så förbannat snälla soundet som fortfarande kan ge mig andnöd vid blotta tanken. Det händer helt enkelt för lite, var är bettet, var är ilskan? Ja, inte vet jag, men jag antar att Mauro om han vill kan fortsätta göra det han gör nu tills han står med ena foten i graven, han har en trogen publik och producenterna på P4 lär inte heller tröttna. Men jag är säker på att Mauro skulle kunna vässa både musik och text, och även om han då och då når in i kaklet med sina texter om känslor, hjärta och smärta vore det spännande att se hur det blev om han faktiskt vågade sig på att kommentera det politiska läget i Stockholm, Sverige eller världen. Jag är övertygad om att han kan och att det skulle bli bra. Det skulle behövas.

Martin Röshammar

DIVERSE ARTISTER 8 Mile Soundtrack Shady Records/Universal Jag hade verkligen bestämt mig för att inte tjata om Eminem i den här recensionen. 8 Mile är visserligen soundtracket till en film om hans liv och sju av låtarna kommer visserligen från hans penna, men ändå – känns det inte som om det redan har skrivits tillräckligt om karln? Sedan hörde jag skivan och insåg att jag inte hade något val. Han är ju bäst. Så enkelt är det, och därför kommer den här texten till största delen att handla om honom. 8 Mile är en skiva full av stenhårda killar (och ett fåtal stenhårda tjejer), men ingen av dem berör mig lika starkt som Eminem. Det räcker med att han öppnar käften i inledande Lose Yourself för att jag ska slås av hur fantastiskt det är att en av världens mest framgångsrika artister fortfarande kan spela rollen som underdog med sådan trovärdighet. Jag kommer på mig

själv med att dra paralleller till Oasis som förvandlades till mätta föredettingar i samma ögonblick som de blev riktigt massiva. Eminem däremot låter fortfarande lika arg och hungrig som han gjorde på den officiella debuten för tre år sedan. Enligt all logik borde han vara slut snart. Det är ju en oskriven lag att artister som bygger sina framgångar på ilska och frustration, aldrig håller länge. Men som sagt: nu har han levererat briljant musik i tre år och ännu syns inga tecken till avmattning. Också titellåten och Rabbit Run, där Eminems ljusa ettriga röst studsar fram ovanpå ett maffigt skräckfilmskomp, tillhör albumets starka stunder, liksom Rap Game med D12 (gruppen där Eminem får fritt utlopp för sina mest pubertala impulser). Ingen av låtarna kan räknas till hans främsta, inte på långa vägar, men i det här sammanhanget sticker de ändå ut. Inte för att det är något fel på resten av bidragen. Obie Trices Adrenaline Rush är en av skivans mer välriktade spottloskor (”Motherfucker! Motherfucker!!!”), Rakims R.A.K.I.M. fångar också min uppmärksamhet (även om det kanske mest beror på att han påminner om Cee-Lo) precis som Shauntas California (vilket nog har en hel del att göra med att hon låter nästan exakt som Foxy Brown). Och så vidare... Här finns kort sagt få svaga kort och det är nästan hela tiden underhållande. Problemet är väl att det sällan blir mer än så. Staffan Rislund

DIVERSE ARTISTER Anti-Folk Vol. 1 Roughtrade/Border The Moldy Peaches är inget isolerat fenomen. Bandet existerar mitt i en aktiv och sprudlande scen som fått samlingsnamnet antifolk. En fana som de deltagande artisterna gärna viftar med på det passande rödsvart-designade CD-omslaget. Persikokärnorna Adam Green och Kimya Dawson står för urvalet och bidrar också med var sitt solospår som inte låter helt olika deras huvudband. Om ni har hört deras soloalbum så har ni ett hum om hur det här låter. 20 spår med lo-fiinspelade låtar som dock aldrig låter lågbudget för sakens skull. Vi snackar inte tredjegenerationens bandspelarbrus för effektens skull. Många av akterna låter som alternativmänniskor med punkfolktendenser och allt kretsar kring Sidewalk Café i New York; antifolks eget Ground Zero. Naturligtvis är det ojämnt. För varje pärla, som Turner Codys finstämda Unconscious Repeat, finns här en miss. Låtar jag gärna sluppit inkluderar Prewar Yardsales blodfattiga Weird som inte alls känns särskilt weird, bara sökt. Lachs bidrag Drinking Beer With Mom låter mest som en systerlåt till Moldy Peaches låt om att ladda ner porr med Davo. CD-häftet erbjuder e-post-adresser och hemsideshänvisningar till varje akt så det är lätt att fördjupa sig i de personliga favoriterna. Eller att dissa jobbiga inslag som Dufus. Låtar som Wee Ma Moo gör mig direkt anti-antifolk.

Timo Kangas

la musik

205

RECENSIONER

TOM MCRAE Just Like Blood dBRecords

STEPHEN JONES Almost Cured Of Sadness Sanctuary/Showtime

Tom McRaes fina debut från 2000 hamnade, trots de ständiga jämförelserna, helt i skuggan av David Grays storsäljare White Light. Visst, kritikerna jublade, han blev nominerad till både Mercurypris och Brit Awards, men det riktiga genombrottet uteblev. Vilket är märkligt med tanke på att McRaes eklektiska singer/songwritermusik är så mycket intressantare och mer mångfasetterad än Grays lättviktiga och livlösa folk-electro. Om McRaes debutalbum var som en bilresa genom Englands vindpinade heder, med rutorna nere och vårbrisen piskande i ansiktet, är Just Like Blood en enda lång road trip genom en mörk, kylslagen vinternatt. Scenariot den 30årige engelsmannen målar upp är dystert, för att inte säga rent nedslående, men McRaes röst lyckas hela tiden skapa små ljuspunkter att klamra sig fast vid. Mörkret är fortfarande ganska kompakt, men någonstans kan man skönja gryningen, långsamt groende vid horisonten. Plattan inleds med en skön sampling av de afrikanska musikerna Ephat Mujurus och Dumisani Mariaires Chemutengure, en marimbaliknande percussionfigur som leder in i A Day Like Today vilken blomstar ut i en suggestiv affär med stråkar, bombastiska trummor och en kvidande slidegitarr. Mycket effektfullt. Och redan här visar McRae prov på vad som kan sägas vara plattans genomgående tema i texterna; en ständig önskan att söka efter något bättre. Men det är nästa spår, Disappear, som är plattans verkliga hörnsten och den bästa låt McRae gjort, jämte Draw Down The Stars från debuten. Disappear har en fantastisk känsla av ödslighet och desperation som blir som mest påtaglig alldeles i slutet, när musiken tonar ut och McRae lämnas ensam med sin bekännelse;

Ja, ni kommer väl ihåg You’re Gorgeous som var en superhit 1996. Då kallade Stephen Jones sig för Baby Bird, nu är det eget namn som gäller och allt annat än hitlåtar. Han spelar allt själv, sjuger och javisst det är Stephen Jones himself som producerar. Charmigt och kul är nog rätt beskrivning, men det behövs ju mer än kuliga intron och en egensinnig syn på popmusik. Det är ju så lekfullt och rent av tokigt, men var är melodierna, låtarna? Jag hittar dem inte, det blir liksom aldrig mer än roliga idéer. Visst är det bra att inte fastna i ett fack, att aldrig låsa sig vid en genre och att skita i vad branschen vill ha, men åtminstone jag vill ha något mer än lustifikationer och skisser. Jag tror att Stephen Jones är en rolig jävel att träffa, han verkar ha humor, men om hans skivor inte snarast ska glömmas bort i fyndbackarna och han själv fundera på att byta yrke, får han nog hitta på något annat snart, annars tvingas han sälja sin 8kanaliga bandspelare och sina antika samplers och akustiska instrument som den svenska distributören pratar om i pressutskicket.

It’s raining now on Royal Street, and I’d walk to you if I could trust my feet

Det fortsätter i samma anda, om än inte med samma svindlande höga kvalitet. Ghost Of A Shark, Overthrown och Walking To Hawaii är alla starka låtar, men i övrigt känns det aningen jämntjockt vid flera genomlyssningar. Mermaid Blues hade varit magnifik om det inte varit för min högst personliga fobi mot sjöjungfrur och Line Of Fire faller på en i mina öron lite kantig melodi. Det är mycket moll, mycket reverb och en hel del vad-händer-om-jag-tryckerpå-den-här-knappen-infall. Det är stiligt spelat och oklanderligt producerat och känns trots det allvarliga (pretentiösa?) anslaget ibland nästan lekfullt. Kanske ligger McRaes dysterhet honom i fatet något, men jag tar Tom McRaes svarta cynismer före David Grays insmickrande plattityder anytime. Just Like Blood är ett stort steg framåt för McRae och ett sjumilakliv förbi majoriteten av kollegorna i den moderna engelska singer/songwriterklubben. Nästa steg blir att avsätta David Gray från ordförandeposten... Ola Karlsson

206 | la musik

Martin Röshammar

LOU REED The Raven Reprise/Warner Jag har aldrig lärt mig att lyssna på Lou Reed på rätt sätt. Jag vet att jag borde föredra skivorna han gjorde med Velvet Underground framför hans sologrejor, men det gör jag inte. Och jag vet att man ska tycka att tidiga soloalbum som Transformer och Berlin är bäst. Ändå fortsätter jag att älska New York och Songs For Drella från 1989 respektive 1990. Medan resten av världen tar emot en ny Lou Reed-skiva med ett sunt mått av skepsis, är mina förväntningar alltså hysteriskt uppskruvade. Okej, jag kan medge att hans senaste album inte har varit några mästerverk men det var trots allt bara tretton år sedan han gjorde sin kanske bästa skiva någonsin. Och vad får jag? Jo, covers ur den egna repertoaren, närmare bestämt från Transformer och Berlin. Långa monologer av skådespelare som Amanda Plummer och Willem Dafoe. Jämntjock gubblues som hade känt sig hemma på någon av Van Morrisons senaste 49 album. Kort sagt: Lou Reeds sämsta skiva någonsin (om man inte räknar Metal Machine Music förstås). Att The Raven ursprungligen skrevs till en scenföreställning byggd på Edgar Allan Poes verk, visste jag sedan tidigare men jag såg inte det som en anledning till oro; Lou Reed har alltid använt litterära referenser i sina texter och han har rott iland pretentiösa temaskivor förut. Men det tråkiga med The Raven är att Reed denna gång har

låtit temat överskugga musiken. Den långa och celebra gästlistan – David Bowie, Laurie Anderson, Ornette Coleman, Blind Boys Of Alabama – gör inte saken bättre. Samtligas insatser är naturligtvis ypperliga men det spelar ingen roll; det enda som hade fått den här fågeln att lyfta är mindre Poe, färre monologer, färre röster och fler riktiga låtar med Lou Reed vid micken. För här saknas inte bra låtar: Vanishing Act och lågmält uppriktiga Call On Me kommer riktigt nära medan instrumentala A Thousand Departed Friends slamrar tungt och störigt med fett blås. Så jag ser fortfarande ingen anledning att strunta i Lou Reed. Nästa album kan bli hans bästa någonsin. Staffan Rislund

TONY ALLEN Homecooking Comet/VME

FRED HARING Every Reason That Doesn’t Matter BlueRose Kanske började jag i fel ände. Kanske skulle jag ha lyssnat innan jag började pilla i texthäftet och förälskade mig i Fred Harings små kärlekshistorier. Det gjorde att jag ju så gärna ville att han skulle vara den korsbefruktning av Damien Jurado och Richard Buckner jag föreställde mig i min trångsynta kritkerhjärna. Men, näe, så var det inte riktigt. Jag är medveten om att det är mitt eget fel, men det finns egentligen ingenting på Every Reason That Doesn’t Matter som motsvarar den bild jag målade upp när jag läste rader som;

I ain’t where I ought to be I ain’t where I thought I’d be but thank God I ain’t where I used to be

På förra årets lysande samling Nigeria 70 – The Definitve Story Of 1970’s Funky Lagos kunde vi avnjuta en måltid med den genré som trummisen Tony Allen och den idag politiskt kultförklarade Fela Kuti skapade på 60-talet – Afrobeat. Tillsammans tog de den amerikanska funken till mer exotiska marker och skapade ett groove som svängde byxorna av Max Roach, Art Blakey och gänget. Det har nu gått drygt 20 år sedan Allen lämnade Nigeria och Kuti i slutet av 70-talet. Hans album Black Voices från 1999 känns fortfarande självklar och Home Cooking ligger inte långt efter. Allen har en förmåga att involvera den ena fantastiska rösten efter den andra och Home Cooking fullständigt bultar i vokala underverk. Lyssna bara på den underbara duetten mellan Mary och Norman i Calling. Här har du det mesta du kan önska dig av en skön modern funkdänga och det bästa jag hört på i år. Beatet i sin lekfulla konversation med det grymma funk-attackerande basspelet, kontrabasen mörka svängiga maskerad och Mary och Normans växelsång som snyggt glider ihop till en enda underbar stämma. Jag känner redan att den kommer att finnas med bland årets tio bästa låtar – nej, jag överdriver inte! Sedan plockar jag ut Whats Your Fashion där Eska glider in med soulen djupt in i hjärtat och ger varenda ton sitt rätta jag. En Fender Rhodes placerar små, små ackord med samma själsliga djup och hela låten förblir förtvivlat vacker i sin helhetliga Curtis Mayfield-kostym. Även om det inte blir bättre än dessa två håller Tony Allen sin sedvanligt jämna kvalitet. Allt handlar i grund och botten om soul men Allen lyckas infiltrera både hiphop och sina afrikanska rötter. Man To Man med gästande Ty innebär ett funkigt driv där man riktigt hör hur Allen riktigt myser bakom trummorna. Nämnvärd är också inledande Every Season med Damon Albam på överraskande sång i äkta Gorillaz-style. Så länge Tony Allen ger ifrån sig sådana här alster får han fortsätta hur länge som helst – det tycks aldrig ta slut hos denna legendariske funkkung.

Jag såg (eller hörde) i mitt huvud en modig ung man som äntligen sluppit undan det alltmer kvävande singer/songwriterspöket och kommit ut på andra sidan med ett nytt, fräscht sätt att bekämpa sina demoner på, med de enda vapen han känner till; pennan, rösten och gitarren. Jag såg en mörk, nedtonad ljudbild med intrikata arrangemang och låtar med stort djup. Som, tja, Damien Jurado. Eller Richard Buckner. Fred Haring har inte mycket av det. Istället bjuder han på popsånger för den lätt topplisteskadade killen som vill vara lite lagom alternativ och lagom melankoliska gitarrplock-ballader för indietjejen som just förlyssnat sig på Lloyd Coles samlade verk. I förlängningen ett ganska ordinärt och sorglöst, just det, singer/ songwriter-album. Nu är Fred Harings tredje album för all del inte en dålig skiva. På några spår, som till exempel, Ain’t Where I Used To Be, The Ones Without A World och I Just Had The Worst Day Of My Life är den till och med riktigt bra. Liksom på Angel At My Table, där Haring faktiskt låter som en lite förkyld Damien Jurado. Överhuvudtaget är det i de lugnare låtarna det funkar bäst. Det är framför allt i dem som Haring hittar ett någorlunda personligt musikaliskt språk. Med elgitarren framme åker också blybootsen på och låtarna tappar både mark och fart. Det hela är sympatiskt utan att riktigt engagera och kompetent utan att riktigt imponera. Nu får jag det att låta som att Fred Haring är sämre än han kanske verkligen är, men jag kan bara inte släppa taget om den där fantastiska skivan jag hörde i mitt huvud när jag första gången tittade i texthäftet. Så jag tror trots allt att jag ska återgå till den istället. Där är Fred Haring ett riktigt fynd. I min CD-spelare är han bara en helt OK sångare och låtskrivare.

Erik Dahlström

Ola Karlsson

och well the wind and the willow blow outside my front door and the sheets and the pillows are bailed up on the floor and all I can offer is a world gone wrong I was just wondering if maybe you’d come along

RECENSIONER

DARYL HALL & JOHN OATES Do It For Love Sanctuary/Showtime Världens mest framgångsrika duo Hall & Oates har haft en väldigt rak linje i sin blåögda soulpop sedan de slog sig samman för 30 år sedan. Gruppens fantastiska karriär var föremål för en stor jubileumsbilaga i branschbibeln Billboard Magazine i februari och det var uppenbart att de har respekten från både kollegor och bransch. Trender har kommit och gått men deras personliga infallsvinkel på ”Philly-soundet” har alltid varit igenkännlig. Visst har de haft sina svackor. Och soloförsök har visat att de ibland känt sig lite in-stängda i det varumärke de skapat. Men vem kan tröttna på ett koncept som bygger på melodistarka, passionerade kärlekslåtar med en lagom modern touch. Och så har vi ju Halls röst. Den har både dynamik och udd. Och den gode Hall har dessutom fattat saker om hur man ransonerar sitt wailande som exempelvis Mariah Carey nog aldrig lär förstå. Dessutom har även Oates blivit en allt säkrare vokalist, något som märks på hans senaste soloalbum. Jag har själv haft nöjet att se Hall & Oates live några gånger. Senast i New York i somras, som del av en Rock & Soul Revue tillsammans med duons gamle producent och Philly-kompis Todd Rundgren. Trots att jag är obotligt Toddhead måste jag erkänna att det var Hall & Oates mer än 20 låtar långa hitkavalkad som knäckte mig mest. Höjdpunkten nåddes dock under de sju extranummer då de hjälptes åt att sjunga varandras låtar. Can We Still Be Friends med Daryl på sång och Private Eyes med Todd bakom mikrofonen var musikalisk manna från den stjärnklara sommarhimlen. Och bandet, med Hall & Oates gamle kapellmästare T-Bone Wolk på bas, gick heller inte av för hackor. Det ryktas att denna paketturné ska komma till Europa senare i år. Om du är det minsta fan av nämnda artister missar du den på egen risk. Dessutom framfördes nya singeln, titelspåret Do It For Love, som sedan dess toppat de amerikanska listorna för adult contemporary radio (amerikanerna är som bekant besatta av radioformat). Det nya albumet rymmer 14 spår, de flesta mer eller mindre starka. Några låtar har baserats på drivande akustiska gitarrer, exempelvis den sköna Life’s Too Short. Men allra roligast är kanske

covern på Someday We’ll Know, i original på albumet med Gregg Alexanders numera nedlagda projekt New Radicals. Här görs den som duett mellan Hall och Oates, i produktion av Todd Rundgren. Någon har uppenbarligen tänkt till här. Desto tristare är de banala flirtarna med pojkbandsstuket i låtar som Forever For You. Överlag är texterna bitvis än mer klichéfyllda än vanligt och man blir lite generad över att veta att det är män som börjar närma sig de 60 som skrivit en del av formuleringarna och de här herrarna har förvisso sällan haft några djupare budskap än att de älskar kärlek och soulmusik. Men jag kan inte komma på många andra artister som känns så musikaliskt hungriga efter över 30 år. Respekt. Anders Lundquist

KING CRIMSON The Power To Believe Sanctuary/Showtime I slutet av förra året kom en förvarning om The Power To Believe i form av EP:n Happy With What You Have To Be Happy With. En förvarning som var mycket oroande i sin undermålighet. Nu är visserligen fulllängdaren snäppet bättre, men jag kan fortfarande inte frigöra mig från uppfattningen att King Crimson mest av allt parodierar sig själva. Det som är rätt bra på plattan är ändå bara en mindre angelägen variant av Crimsons forna jag. Och det drunknar snabbt i bedrövligheter som den sunkiga balladen Eyes Wide Open och den irriterande The Power To Believe II. Om det är så att King Crimson inte längre har nånting att säga, så kan de väl för guds skull hålla käft.

Peter Sjöblom

CAMPER VAN BEETHOVEN Tusk Pitch-A-Tent/CookingVinyl

Vad göra om man som orkester rest till en stuga i bergen för att förbereda sig för ett nytt album och plötsligt finner sig i ofrivllig husarrest på grund av den värsta snöstormen i mannaminne och trummisen samtidigt går och bryter

GRAND DRIVE See The Morning In Gravity/BMG Det kändes verkligen som slutet. Varken Rhett Miller eller Richmond Fontaine höll ända ut. Peter Bruntnells fantastiska nya album stoppades och gavs egentligen aldrig ut och Jeff Tweedy har traskat sin väg till diverse flummiga sidoprojekt. Slutet på den amerikanska folkrocken kändes närmare och tydligare än någonsin. Men för mig ändrades den insikten på några minuter. Ja, faktiskt på dryga fyra när inledande spåret Firefly från den engelska gruppen Grand Drives tredje och senaste album mynnade ut. Antagligen det bästa som hänt genrén sedan Jayhawks släppte Tomorrow The Grass Green, eller möjligtvis Wilcos Summerteeth. Grand Drive cirkulerar kring två huvudpersoner, bröderna Danny och Julian Wilson, vars pennor leverar texter som:

SONGS: OHIA The Magnolia Electric Co Secretly Canadian

armen? Naturligtvis letar man igenom skivsamlingen i stugan (i det här fallet 5-6 skivor), plockar ut Fleetwood Macs mästerverk Tusk och spelar in sin egna version av den på en fyrkanals bandspelare. Det är åtminstone vad Camper Van Beethoven fick för sig när de hamnade i dylik situation 1987. Sedan dess har inspelningarna legat bortglömda på nån hylla tills Greg Lischer (vars föräldrar ägde stugan bandet lånade) hittade dem, dammade av dem förra året och insåg att det här kanske inte var så uselt trots allt. Och det är det inte heller. Det är en bit från originalversionen, men det är väl liksom också meningen. Det de båda albumen har gemensamt (förutom låtarna, då…) är den aldrig sinande experimentlustan och den avspänt lekfulla attityden. Fleetwood Macs Tusk var ju i första hand Lindsey Buckinghams skötebarn och även om hans infall och okonventionella arrangemangsidéer inte är lika starka inslag på Christine McVie och Stevie Nicks låtar sätter han ändå sin prägel på plattans helhet. På samma sätt lotsar David Lowery sitt manskap genom trasiga effekter, halvtaffliga trumprogrammeringar och skönt analoga synthblipp. Resultatet är, om inte lika häpnadsväckande bra som Fleetwood Macs version, åtminstone en skiva som hela tiden är rolig att lyssna på. Men det som slår en starkast är nog ändå hur bra de här nästan 25 år gamla låtarna fortfarande är. Save Me A Place, Over And Over, That’s All For Everyone, Think About It och What Makes You Think You’re The One är kompositioner som nog skulle överleva i stort sett vilken behandling som helst. Att Lowery & co primärt inte var fans av Tusk utan valde den genom uteslutningsmetoden bidrar säkert också till att låtarna framförs som om de vore skrivna på plats; utan tid för eftertanke, med rastlöshet och stor angelägenhet om att bli hörda. Hela konceptet är för övrigt något fler band borde prova. Erkänn att tanken på att höra Jesus & Mary Chain tolka Beach Boys Surf’s Up eller Dolly Parton ge sin version av hela Led Zeppelin IV kittlar. Vissa av medlemmarna i CVB tyckte halvvägs genom inspelningen att det hela egentligen var slöseri med tid, att man borde koncentrera sig på att skriva eget material, men Lowery stod på sig och det gjorde han rätt i. Bandet gick sedan vidare och gjorde sitt kanske bästa album, Our Beloved Revolutionary Sweetheart. Hur mycket man har den här sessionen att tacka för det vet jag förstsås inte med säkerhet, men att man kom ifrån den där helgen i snöstormen som ett intressantare band, det står helt klart när man lyssnar på Tusk.

Medan en galopperande kreativitet å ena sidan kan vara tacksam och användbar för en lika efterfrågad som uppskattad artist, så kan den i längden också visa sig förödande såvida inte ett osvikligt omdöme ledsagar den. Sedan fullängdsdebuten 1997 har Jason Molina, under pseudonymen Songs: Ohia, släppt inte mindre än sju album och att påstå att ett dylikt omdöme väglett honom genom samtliga vore inte helt sanningsenligt. Åtminstone de tre senaste plattorna har varit väldigt lite utöver ständigt samma vatten som trampas om och om igen och även om han stundom använt sig av något mörkare nyanser har det också varit samma bild han målat upp. Visst, det är möjligt att poplåtar är en slags konstform. Men så fort man kliver ur sängkammaren med dem och säljer dem för 200 kronor dussinet är det inte längre fråga om konst – det är en produkt. Och, ärligt talat, de senaste har knappast erbjudit någon valuta för pengarna. Därför känns det uppfriskande på mer än ett sätt när Molina levererar sitt åttonde studioalbum, The Magnolia Electric Co. För det första uppvisar han äntligen någon slags omdöme – det tvillingalbum han spelade in, The Pyramid Electric Co, har dragits tillbaka (ursprungligen var skivorna planerade att släppas samma dag men Molina ville, enligt skivbolaget Secretly Canadians pressansvarige Jonathan Cargill, ”inte verka alltför fåfäng genom att släppa två album samtidigt”). För det andra har han slutligen kravlat sig upp ur sin egen självömkan – att han dessutom lärt sig omfamna de melodiösa folkmusikrötter han tidigare försökt begrava under sitt patenterade ylande, det skadar förstås inte heller. Med avstamp i Neil Youngs Time Fades Away visar sig The Magnolia Electric Co vara inte bara det svängigaste stycke folkrock han åstadkommit hittills i sin karriär, utan också den bästa samling låtar han fogat samman sedan bandets begynnelse. Efter de senaste årens besvikelser verkar det kanske inte som någon större prestation, men då glömmer man att Molina för inte så väldigt länge sedan omskrevs som den självklare arvtagaren till Will Oldham – ett omdöme som efter The Magnolia Electric Co återigen känns aktuellt.

Ola Karlsson

Dan Andersson

Don’t ask me why As the leaves on my pillow start to dry And the wind tests my mettle Theres she blows Hell Knows

Naivt och välbekant måhända men inte desto mindre känsloladdat. Precis som de välbekanta influenserna Harry Nilsson, Bob Dylan och Gram Parsons. Det är öga mot öga med lyssnaren och huvudpersonerna i sångerna hela tiden. Precis som Jayhawks placerar Grand Drive lika gärna sina sorgliga texter i de snabba låtarna som i de mer avskalade. Lyssna bara på den härliga potentiella hitlåten A Little Like You. Jag ska för den saken inte dölja att See The Morning In rymmer en och annan riktig äkta tårdrypare. Grand Drive väljer ofta att lyfta fram den besvarade kärleken - hoppet.

Somewhere out there The lights are witing for me To put a record on Yes our song And we’ll dance She’ll lead And step up on my feet Hey little

Raderna kommer från den varsamma Hey Little med en stämning vackrare än sömnen. Samma styrka återfinns i Nobody Would Ever Dream där Danny Wilson sjunger med samma närhet som en Tom Barman i sina bästa stunder. Grand Drive ger en hel del klassiskt kranvatten åt genrén att leva ett tag till på. Inspirerande! Erik Dahlström

la musik

207

RECENSIONER

KAJSA GRYTT Är vi på väg hem? National/Bonnier Amigo Att säga att det är en mörk skiva Kajsa Grytt släpper ifrån sig efter nio års skivpaus, är en underdrift i klass med att IFK Göteborg gjorde dåliga köp med Marino Rahmberg och Patrik ”Långås” Andersson förra året. Ursäkta, men ibland är man tvungen att älta och kanske mest av allt få ur sig det äckliga och jobbiga. Så, nu är det gjort, tillbaka till Kajsa Grytt som inte direkt skriker ut sin comeback. Musiken är stillsam, nästan smygande och texterna är fyllda av sorgsenhet och en slags malande oro. Men hon har det där som gör att man lyssnar trots att det är allt annat än högljutt och självklart. Med Kajsa och Malena och även i Tant Strul tyckte jag att det kunde bli väl teatraliskt, både i språk och i tonfall, men nu hittar hon rätt, inte minst i singeln Ökensand och minst lika nervöst stirriga En farlig liten jävul. Svensk musik mår bättre än någonsin, det experimenteras och självsäkerheten blir bara större och större och därmed blir musiken också bättre och bättre. Men är det någon genre som försvunnit så är det den här, tystlåten, lätt psykotisk rock med påträngande närgången kvinnlig sångerska. För Kajsa Grytt gör inte någon singer/ songwriter-pryl, det här är mer av visa fast med rockens sätt att uttrycka sig i ton och text. Hur fånigt lät inte det där? Men skit i det för så är det, det här är musik som Bommen-Lars Aldman hade fått ståfräs av redan 1986, för så låter det, fast fräschare och inte det minsta plastig och klyschfull som det var så ofta då. Är vi på väg hem är en så förbannat svensk skiva att man vill lyssna på hela Stefan Wermelins Livet är en fest-serie om och om igen tills man stupar. Och även om Kajsa Grytt är lite fantasilös är det i sina sömingare stunder, så är det en skiva som behövs och i Daniel Sqatys produktion låter det inte mossigt eller tråkigt, utan bara stämningsfullt och lätt stört. Imponerande!

Martin Röshammar

ECHOBOY Giraffe Mute/Playground Släng in Cabaret Voltaire, Depeche Mode och DAF i en tvättmaskin. Ställ temperaturen på 90° och häll i en flaska Klorin. Resultatet blir lika blekt och urtvättat som soundet på större delen av Echoboys senaste platta Giraffe. De marschaktiga beatet och kylan på spåret Fun In You är det närmaste man kommer ett uppfyllande av de förväntningar som det svart-vita skivomslaget ger. För trots att Giraffe är ordentligt industrimusikpaketerat, är innehållet inget annat än snäll och ofarlig syntpop av varierande kvalitet. Öppningsspåret Automatic Eyes bjuder på svängig gladsynt med New Order-sma-

208 | la musik

kande gitarrdriv och bassolo vilket i och för sig aldrig är helt fel. Men någonstans i bakhuvudet ringer också ”U2-klockan” vilket kan bero på att Flood, som bland annat producerat U2 och Depeche Mode, suttit bakom mixerbordet. Don’t Destroy Me för i sin tur tankarna till svenska depprockare som Broder Daniel och Yvonne, men innehåller dessvärre den oerhört pinsamma raden ”Endlich Urlaub, at last the holiday” som framförs med dåligt tyskt uttal. När Echoboy på Comfort Of The Hum dessutom spottar ur sig raderna ”Concrete inspires me/Not your leafy silent village streets”, blir det rent patetiskt. Det hela känns ungefär lika trovärdigt som en Throbbing Gristle-cover framförd av The Ark. Att den stela sången dessutom låter som om den vore inspelad med hjälp av en karaokemaskin gör knappast saken bättre. Echoboy alias Richard Warren var tidigare med i bandet The Hybirds och har tre soloalbum bakom sig. Giraffe är det mest vokala alstret hittills men kanske hade han gjort bäst i att koncentrera sig på musiken. För rent musikaliskt sett innehåller nämligen Giraffe en del intressanta finesser som exempelvis röstloopen på Wasted Spaces och skivspelarknastret på introt till High Speed In Love. Resten av sistnämnda låt skulle däremot lika gärna kunna vara inspelad av Britney Spears depressiva tvillingsyster. På Nearly All The Time samsas istället rymdeko, mellotron och Erhu, en sorts kinesisk fiol. Soundet är över lag mer akustiskt än på resten av plattan och det första som dyker upp i huvudet är Mobys experiment med bluessamplingar. Kanske borde Echoboy ägna sig mer åt den här typen av låtar istället för att ödsla tid på sånt han uppenbarligen inte behärskar. Johanna Paulsson

ZWAN Mary Star Of The Sea Reprise Records/Warner

MISSISSIPPI FRED MCDOWELL & JOHNNY WOODS Mama Says I’m Crazy Fat Possum/MNW

blues ska vara. Den utstrålar dirt roads, voodootrans och brännande södernsol. Den utstrålar sjaskig sylta, sex och oövervinnlig överlevnadsinstinkt. Sofistikerat är det sannerligen inte, men den råa, obehandlade ytan är det som gör innehållet vackert. Glöm allt prål, här är musiken avskalad ner till sitt benvita innersta. McDowells sliderör skramlar mot strängarna som skraltiga godsvagnar mot rälsen, med ackordföljderna reducerade till en oeftergivlig bordun. Johnny Woods i sin tur stånkar hårda munspelsriff där musiken inte är kompromisslös nog. De båda musikerna matchar varandra perfekt. Det slår mig att Mama Says I’m Crazy är som White Stripes fast tre och ett halvt decennium tidigare. Både Fred McDowell och Jack White spelar ett slags urmusik som inte handlar om datummärkning, vilka instrument den spelas på, om den frammanas av uppnosiga slynglar eller ärrade legender från en liten håla som knappt märks ut på kartan. Det handlar om att hitta musikens märg och kommunicera den till alla runt omkring, om man så själv ska gå under på kuppen. För hittar man det där allra mest innersta, då har det varit värt det. Mama Says I’m Crazy lyckas.

“This album represents a desperate attempt to make some sense of Rock and Roll. Deep in our hearts, we knew it was doomed to failiure. The question remains; Why did we try?” Ovanstående något pretentiösa och inte så lite bittra meddelande återfanns på innespåsen till Beat Crazy, det tredje albumet med Joe Jackson Band. Albumet släpptes 1980 och hade följt två alldeles fantastiska album med engelsk new wave-pop: Look Sharp och I’m The Man. Plattor som till och med spöade den då unge och arge Elvis Costello på dennes hemmaplan. Efter att Beat Crazy upplöste Jackson bandet och gav sig ut på en musikalisk resa som inkluderar de flesta tänkbara musikstilar, inklusive egna symfonier. Och han svor att aldrig återförena bandet. Nu, över 20 år efter splittringen, har det hänt. Joe Jackson tar inte längre så dödligt seriöst på allt han gör och de uppvärmningsspelningar bandet under 2002 gjorde på engelska pubar lär ha varit under av energi. Comebackskivan är inspelad på Ridge Farm (för övrigt den studio där Ulf Lundell spelade in sitt bästa album, Längre inåt landet). Förutom de 11 nyskrivna original, som finns med på detta album, spelade man in en cover på Todd Rundgrens Couldn’t I Just Tell You för en kommande Todd-tribut. Om man väntat sig en ren powerpopexplosion i stil med de två första albumen kan man initialt bli lite besviken. Redan de gamla grekerna konstaterade att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger och på samma sätt kan inte Jackson ignorera allt han lärt sig de senaste decennierna. Det blir därför lite duktigt och tillkrånglat på sina ställen. Andra gånger försöker man lite för hårt att verka unga och punkiga. Men oftast är det alldeles lysande. Några låtar (Take It Like A Man, Awkward Age och Love At First Light) är precis lika bra som fornstora dagar. Som helhet är det alltså ett mycket kärt återseende. Men roligast av allt kanske är att än en gång höra världens bästa popbasist Graham Maby i sitt esse.

Peter Sjöblom

Anders Lundquist

När Mississippi Fred McDowell en dag för trettiosex år sedan blev tillfrågad om att göra en inspelning tackade han ja till villkoret att hans gamla kompis Johnny Woods skulle medverka på munspel. Woods hade varit försvunnen i åratal, men ryktet gick att han var tillbaka i environgerna. Efter några timmars letande hittade McDowell och ljudteknikern George Mitchell honom avtuppad på verandan till en kåk där minst femton karlar festade vilt. När Woods kvicknat till fick de honom att lova komma till studion nästa dag, men det löftet var naturligtvis förlorat i fyllan. Flera dagar senare hittade de honom igen hinkandes hembränt på en barbecue. De släpade med honom till huset intill och Mitchell riggade upp inspelningsutrustningen och slog på bandspelaren. Kanske spelade Fred McDowell med en så brutal energi för att hålla Johnny Woods vid medvetande eller kanske berodde det bara på glädjen att få träffa sin polare igen, men de låtar som hamnade på band just den där dagen är bland den mest glödgade blues som spelats in sedan Robert Johnson försökte skicka sina demoner tillbaka dit de kom från eller sedan Charley Patton sjöng som om han ville betvinga tidvattnet med sin tordönsstämma. Mama Says I’m Crazy är allt det blues är. Eller åtminstone det man gärna vill att

Ända sedan det tidlösa mästerverket Siamese Dream har varje ny skiva från Corgan varit sämre än den föregående. Mary Star Of The Sea är sämst hittills. Till och med Smashing Pumpkins sista album – den megasvulstiga hårdrocksoperan MACHINA / The Machines Of God – innehöll ju ett par ljusglimtar vilket är mer än vad man kan säga om den här soppan. Här finns inga bärkraftiga melodier, inga textrader som sticker ut, ingen attack, inga ögonblick av plötsligt uppflammande närvaro, inte minsta lilla glipa där solen tittar in. Bara lager på lager av gitarrer. Den massiva tyngd som stundtals fick Smashing Pumpkins att likna Judas Priests neurotiska småsyskon, har till stor del försvunnit. På Mary Star Of The Sea möts vi av en spretigare, ljusare ljudbild. Man hade ju kunnat tänka sig att orsaken till att Corgan har rensat upp i heavy metalbråten, var för att ge plats åt melodier. Men nej då. På Zwans debut är alla melodier (med viss reservation för svävande Heartsong) bleka, andefattiga och bortglömda i samma ögonblick som de slutar. Jag vet att det finns massor av fanatiska Smashing Pumpkins-fans därute och att vissa av er säkert ser rött när ni läser det här, men tro mig: Billy Corgan var min hjälte också en gång, och jag skulle inget hellre vilja än att gilla Zwan. Men jag kan inte. Visst är det sorgligt att säga hej då till gamla hjältar men ibland har man inget

val. Det är möjligt att mitt betyg hade åkt upp ett snäpp om Mary Star Of The Sea hade varit en mindre anspråksfull skiva. Om den till exempel hade klockat in på 45 istället för 66 minuter, om de storslagna gesterna hade tonats ned, och de riktningslösa gitarrsolona inte hade varit så förbannat många och så förbannat långa. Billy Corgan har alltid varit pretentiös och det var helt okej – nej, det var mer än okej, det var fullkomligt underbart – på den tiden då han skrev bra låtar. Men när han fortsätter att vara lika pretentiös långt efter att hans begåvning har torkat ut, blir det outhärdligt. Då framstår han bara som en uppblåst, långrandig jävel som borde lära sig att stava till ”självkritik” eller varför inte ”pension”. Staffan Rislund

JOE JACKSON BAND Volume IV Ryko/MNW

RECENSIONER

DIXIE CHICKS Home OpenWide/Sony Superstjärnestatus leder ofta raka vägen till fördärvet. Har man en gång medverkat i VH1 Divas brukar det förr eller senare innebära reklamkampanjer för Revlon eller Maybelline, musikalisk hybris och utslätade demonproducerade plattor med London Jävla Symfoniorkester. Fråga Celine Dion. Eller Cher. Eller kanske framför allt, Faith Hill. Tuffa countrytrion Dixie Chicks gör däremot precis tvärtom. Home, uppföljaren till 1999 års magnifikt sorglösa Fly, har varit kraftigt försenad på grund av ovanstående orsaker. Sony och tjejerna hade helt enkelt totalt olika åsikter om vad superstjärnor ska och får göra. Redan på öppningsspåret, Darrell Scotts fantastiska Long Time Gone, finns några rader som sammanfattar inte bara albumet utan i stort sett hela Dixie Chicks musikaliska filosofi;

THE STEVEN MCDONALD GROUP This Is Not A Rebellion... Five Foot Two Records Steven McDonald var nio år gammal och näst tuffast i världen då han och hans äldre – samt något tuffare bror Jeff bildade gruppen The Tourists. Efter några månader och ett telefonsamtal från Dave Stewart döpte de om gruppen till Red Cross och spelade in en handfull av 1979års bästa punklåtar. I Hate My School, Cover Band, S&M Party och Standing In Front Of Poseur är tillsammans med bidrag från The Germs, Cirkle Jerks, Adolescents, The Screamers och The Weirdos något av det bästa som kom ut av den punkexplosion som drabbade Los Angeles under det sena 70-talet. Red Cross, sedermera Redd Kross, var yngst, knäppast och minst bundna av punkens ideal. De utvecklades snabbare än de andra banden från den eran och de var också först att lämna punken för att gå sin egen, Beatles-snitsade, väg. Influenserna var en salig blandning av The Runaways, ABBA, The Beatles, Kiss, Alice Cooper, The Partridge Family, Rolling Stones, The Damned, Sonny & Cheer, The Osmonds, Fleetwood Mac, The Dickes, Carol King, The Cowsills, och The Beach Boys. 1997 gav Redd Kross ut sitt sista album. Men bröderna McDonalds kreativitet lever vidare och frodas. Jeff har producerat grupper som The Donnas och The Beards, spelat in ett soloalbum, medverkat i ett antal Allison Anders-filmer och börjat regissera musikvideos. Steven har arbetat med Imperial Teen, blivit hedersmedlem i White Stripes och tillsammans med sin fru Anna Waronker och brodern Jeff gett ut skivor under namnet Ze Malibu Kids. Och nu kommer debuten från The Steven McDonald Group. This Is Not A Rebellion... är en väckarklocka som ringer för ett massuppvaknande. Det är en musikalisk offensiv som

Now, me and Deliah singing every Sunday Watching the children and the garden grow We listen to the radio to hear what’s cookin’ But the music ain’t got no soul Now they sound tired but they don’t sound Haggard They’ve got money but they don’t have Cash They got Junior but they don’t have Hank I think, I think, I think The rest is a long time gone

Home är full av formidabel, akustisk, trumlös country och bluegrass med oldtimey-känsla, långt från de stora arenorna i Las Vegas. Så istället för att förföras av smekande stråkar eller svulstiga blåsarrangemang förflyttas man i själ och tanke till den där verandan i Södern dixiebrudarna sjunger om och man slår sig ner i allsköns ro och låter sig i efterhand övertygas om att det här faktiskt mycket väl kan vara 2000-talets bästa countryplatta. Är man konspiratoriskt lagd kanske man skulle kunna se det hela som ett smart marknadsföringsknep med tanke på framgångarna med O Brother Where Art Thou-soundtracket, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Natalie Maines, Emily Robison och Martie Seidel har helt enkelt valt att gå tillbaka till sina egna rötter - de började trots allt som gatumusikanter en gång. Att Sony tvekade över att ge ut albumet för att de inte ansåg det tillräckligt kommersiellt

med hjälp av gerillakrigsföring ska rikta in sig på att förändra våra sinnen. SMG är en protest mot den identitetskris som påtvingats rockmusiken. Det är en höger, en vänster och ”en båda” mot skivindustrins glaskäke. Och tack vare internet, MP3 och CD-brännaren har äntligen skivindustrin blivit nervös. Ur detta kaos reser sig Steven McDonald och hotar i lustig basker med nya idéer och oinspelade CD-skivor. SMG:s politiska manifest är signerat av Steven McDonald och gitarristen Kenneth Woods. Musikaliskt är det dock storebror Jeff som Steven vänder sig till. SMG låter därför som en uppdaterad version av Redd Kross och som vanligt när bröderna skriver låtar ihop uppstår magi på skivan. I alla fall i en kvart. Längre än så är nämligen inte This Is Not A Rebellion... Totalt fem spår, fyra egna och avslutningsvis en knäckande version av Kim Fowleys Motor Boat. Det är inte mycket men det räcker för mig. Christian Örjestål

DIVERSE ARTISTER The Land Where The Blues Began Rounder/Playground The Land Where The Blues Began är titeln på den bok Alan Lomax publicerade för tiotalet år sedan, med minnen och reflektioner från de år han reste runt i USA och gjorde fältinspelningar av blues, gospel och folkmusik. Den här CD:n har ljudexempel på sådant som nämns i boken och sådant som hjälpte till att göra bluesen till vad den blev. Inspelningarna är gjorda i början av 40-talet, och här finns musik från fängelser, kyrkor och ur andra sociala sammanhang. Dessutom kortare intervjuer med ett par av de som medverkar musikaliskt på skivan. Upplägget med detta som ett klingande komplement till en skriven text gör att om man lyssnar på skivan från början till slut blir upplevelsen av materialet lite ryckigt och osammanhängande. Det är ofta problemet med fältinspelningar; när

är bara ytterligare ett bevis på hur korrumperad, grisig och i förlängningen självförgörande branschen blivit. För det är inte bara Long Time Gone som är strålande. Patty Griffin bidrar med tre starka spår, Maia Sharp med make har skrivit den fina titellåten, Stevie Nicks tolkas utmärkt på Landslide och Bruce Robisons bitterljuva historia om omöjlig kärlek,Travellin’ Soldier, är kanske bäst på hela albumet. Själva har Natalie Maines och systrarna Emilie Robison bidragit med tre låtar, varav den sanslösa White Trash Wedding (“I shouldn’t be wearing white / And you can’t afford no ring”) är den bästa. Sen är det bara att konstatera Natalie Maines har en sällsynt uttrycksfull pipa, full av nyanser och dynamik, med både rockriv och countrytwang. Även musikernas insatser är av yppersta klass. Systrarna Emilie och Martie, som i unga år vann flera nationstäckande tävlingar på fiol repektive banjo, visar vägen tillsammans med den fantastiske mandolinspelaren Adam Steffey. Med Home visar Dixie Chicks inte bara stake i fråga om integritet utan också att countrymusik kan vara både mångfasetterad och skojig. Den är dessutom genom sin blotta existens ett långfinger rakt upp i ansiktet på trångsynta, cyniska skivbolagsmänniskor som tror att star quality är något man får först när man ses i “rätt” sammanhang. CHICKS RULE!!!

de tas ur sitt naturliga kontext och hamnar på skiva känns det ibland som att något fattas. Men bra musik finns här likafullt. Blueslegender som Son House, Muddy Waters (inspelad på Stovall-plantagen långt innan han blev elförstärkt), Fred McDowell och Big Bill Broonzy trängs med sångare och predikanter som väl bara den specialintresserade känner till. Lustigt nog är det ett par av de tidigare outgivna inspelningarna som är allra bäst. En av dem slår faktiskt det mesta jag hört i den här vägen: ett kort utdrag ur en predikan med sång som J.H. Terrell höll för en baptistförsamling i Clarksdale, Mississippi en julidag för drygt 60 år sedan. Lomax skriver om inspelningen: “Jag måste erkänna att jag fick ett par blackouts och missade en del av vad som hände. Inte ens när jag lyssnade på inspelningen i efterhand kunde jag fokusera länge åt gången på framförandet. Det var alldeles för intensivt, för smärtfyllt.” J.H. Terrell sjunger inte i vanlig bemärkelse, han lånar sin röst åt alla de plågor och kval som den svarta befolkningen i Mississippi genomled, varje dag, ständigt. Utdraget är inte mer än ett par minuter långt, men innehåller decennier av livsöden och själar i kramp. Det är plågsamt att lyssna på, man vill stänga av för att det värker för mycket. Men det är nödvändigt att höra för det säger mer om de svartas livsvillkor i amerikanska södern än alla de filmer som gjorts, alla de böcker som skrivits, allt material jag hittills stött på i ämnet. Det är inte en intellektuellt filtrerad beskrivning, det är en direkt uttryck från insidan av en folksjäl sönderklöst av förtryck och social terror. Inspelningen av Terrell gör mig kluven till det övriga materialet på The Land Where The Blues Began. Å ena sidan är det en lättnad att inget annat på skivan har samma våldsamma kraft. Å andra sidan bleknar allt det andra vid en jämförelse. Å tredje sidan räcker det med Terrells två minuter och åtta sekunder för att The Land Where The Blues Began ska vara angelägen. Peter Sjöblom

Ola Karlsson

STEPHEN MALKMUS & THE JICKS Pig Lib Domino/MNW Pavement hade sina stunder när de var så knäckande bra att man inte visste vart man skulle ta vägen. Rattled By The Rush, Here, Shady Lane, Gold Soundz, Range Life är bara exempel på fantastiska poplåtar. Detta också under den period som jag nästan obarmhärtigt vek undan åt engelska band. Det var främst Stephen Malkmus karismatiska röst som lockade mig. Inte många lyckades komma undan med att sjunga så uselt och så falskt och samtidigt sätta eld på tonårstjejer. Varenda gång hans röst sprack desto sexigare var det. På sätt och vis behöver jag inte sakna Pavement idag, för Malkmus låter likadant på sina soloplattor. Även det speciella lo-fi kompet har han tagit med sig. Idag står The Jicks för det. Joanna Bolm spelar bas som om hon bara har Primus-plattor hemma; bullrigt, svajigt, nära på ostämt. Lyssna på underbara (Do Not Feed The) Oyster. Oj vad bra! The Jicks har numera utökats med gitarristen Mike Clarke. Batteristen John Moen var redan med på förra plattan, precis som Bolm. På Pig Lib har Malkmus och hans band valt bort de riktiga popmelodierna, som fanns på första soloplattan. Tyvärr. Jag vill så gärna höra en Jenny & The Ess-Dog. Pig Lib känns inte lika direkt, det krävs några genomlyssningar. Sedan upptäcker man att Ramp Of Death och Vanessa from Queens är underbara. Malkmus texter är fortfarande vansinniga och han ramar in dem snyggt med den sprudlande musiken.

Martha wants Jackie Jackie wants William But William wants Leroy But Leroy is straight He couldn’t commit to the mental jiujitsu Of switching his heat on from ladies to men

Annica Henriksson

la musik

209

RECENSIONER

MORPHINE The Best Of Morphine Rykodisc/MNW

PROMINENT Long Time Coming Sony/Royalty Music

DIVERSE ARTISTER Radio Cramps - The Purple Knif Show Munster/Border

Få har så lyckosamt klarat av att förvandla sin melankoli till musikalisk kraft och kvalitet som Mark Sandman. Och få har haft en sådan tur som han, att ha ett band som så precist lyckats omsätta de lågfrekventa känslorna till ljud – Morphines ovanliga sättning med bas, trummor och saxofon gav de dova stämningarna i Sandmans låtar en noggrant anpassad gestaltning. När han dog i en hjärtattack mitt under en pågående turné 1999 berövades musikvärlden inte bara ett magnifikt band. Världen hade blivit en smula fattigare, en smula kargare, lite mer ensam. Fast världen var för okunnig om Morphines existens för att sörja. Sandmans trio var det hängivna fåtalets angelägenhet. Den handfull skivor gruppen hann göra gjorde kommersiellt sett inte mycket väsen av sig. The Best Of Morphine plockar ut höjdpunkter från alla studioskivorna, från debuten Good från 1993 till bandets bästa platta, 1999 års The Night som avslutades strax innan Sandmans frånfälle och gavs ut strax därefter. Mina enda invändningar är mot urvalet från just The Night. Det är synd att bistra betraktelser som Rope On Fire och A Good Woman Is Hard To Find inte finns med här. Jag hade hellre sett dem inkluderade än exempelvis den tidigare outgivna Jack And Tina. Men egentligen är det dumt att klaga, för på det hela taget är The Best Of Morphine själva essensen av vad gruppen stod för. Det rituella jazzinfluerade. Det mjuka eftertänksamma. Det förföriskt psykedeliska. Det hårda medryckande. The Best Of Morphine är ett vackert formulerat testamente; en njutning för den som redan är ett fan av bandet och en utmärkt introduktion för den nyfikne som vill ha en bra ingång till dess musik. The Best Of förklarar inte varför Morphine är förbisedda, den förklarar varför de absolut inte borde vara det. Peter Sjöblom

Letar man upp Chics magiska ballad A Warm Summer Night från albumet Risque och lägger som grund i något nykomponerat ja, då har man i mina ögon ”grov koll”. Får man sedan till en så pass avslappnad och stark låt som I’m Just Gonna Be Me som de tre herrarna Colossos, S Pinero, Castelo (förvisso syns han aldrig på bild men producenten Alex K får nog ändå räkna sig som en fjärde medlem) i Malmöstationerade Prominent fått till, kan man bara bocka, buga och ta emot. Förbannat snyggt och ja, vackert faktiskt. Prominent är inga färskingar. Man skrev redan 1997 skivkontrakt med en underetikett till danska BMG. Material till ett helt album hade spelats in då skivbolaget lät meddela att man inte längre trodde på det hela och att albumet inte kommer att släppas. Mastertejpen med allt material behöll man dessutom. Det var bara att börja om. Sony fattade galoppen snabbast. Man kontrakterade grabbarna, släppte en EP med fem låtar och innan dess singeln She, som blev en radiohit tillika populär på ZTV. EP:n och singeln har gett en vink om att ett fullängdsalbum kan bli ett ganska intressant sådant. Och visst, jag har bekänt att jag är färgad av den inledande samplingshistorien i denna recension. Att Prominent med detta genialiska schackdrag fått mig hyfsat matt. Men även om jag nyktert försöker bortse från detta, kan jag ändå inte annat än att skriva att jag viker mig helt för den här stämningsfulla melodiska hiphopsoulen Prominent står för, som har beklätts med allt från nutida soul och r&b till funkiga mjuka feta knorrar, bitterljuv melankoli, smattrande trumbeats och attityd plockat från swingbeats souliga glansdagar. Det är ofta varmt, det är ofta väldigt stämningsfullt, det är oftast helt enkelt förbaskat okomplicerat skönt att lyssna på Long Time Coming. Anders Enquist

I july 1984 sändes detta radioprogram i Hollywood. The Cramps sångare Lux Interior väljer trashiga singlar ur sin digra samling och kryddar med spejsade ljudeffekter - ofta sprungna ur hans egen mun. Sedan dess har programmet cirkulerat i olika former. Det släpptes på CD för tiotalet år sedan men kommer nu i ett annat utförande på spanska etiketten Munster, med omslagsbilder föreställande Lux Interior och Posion Ivy från The Cramps. Den handskrivna låtförteckningen och de tillhörande teckningarna är dock desamma. Nedplitade av forne fanklubbpresidenten Linday Hutton; skotten som även ger ut det sporadiska fanzinet The Next Big Thing. En tidning som en gång i tiden var just helt nedskriven för hand. Radio Cramps - The Purple Knif Show är en bra uppvärmningsplatta innan en kväll på stan. Någon hifi-upplevelse är det knappast men så snackar vi också musik från 1950- och 1960-talen, inspelad med begränsad budget. Det är galen rockabilly, blodförgiftad garagerock, spöklik extotica och surf med vatten i öronen. The Swamprats version av Louie Louie är soptunne-rå. Sopgubbarna nummer ett, The Trashmen, kör Bird ´65. Vic Mizzy gör signaturen från Familjen Addams medan Billy Strange skjuter in sig på Bond-temat. Och så finns här en bunt låtar vi lätt hittar på Crypt Records fenomenala samlingsplattor. Har man inte redan alltför mycket av det här på andra skivor så är The Purple Knif Show ett lyckat inköp. Så här långt efteråt skulle det dock suttit bra med en omslagstext av något slag. Fakta om låtar och artister, till exempel.

ERLEND ØYE Unrest Source/Virgin

Berlin, men för att spela in Unrest har han besökt alltifrån Connecticut på andra sidan Atlanten till Åbo i Finland. Bland producenterna märks bland annat tyska Schneider TM, New Yorkbaserade kultproducenten Morgan Geist, Warpakten Prefuse 73 och svenska elektropopparna Kompis. Musikaliskt sett rör sig låtarna på Unrest mellan IDM, 80-talssynt, electro och house. Syntfiguren i outrot på Sheltered Life ekar Kraftwerk på ett snyggt sätt medan Prego Amore blandar Four Tetska tokljud med funkflirtar. En stor del av styrkan hos låtarna på Unrest ligger i Øyes känsla för vokalmusik. Texterna berättar alla små historier istället för att bara bestå av korta fraser anpassade efter beatsen. Ändå flyter allt samman till en närmast perfekt helhet. Det hela landar inte alltför lång ifrån The Beta Band, om än mindre galet, eller kanske i närheten av Everything But The Girl, fast gladare. Tillsammans med Schneider TM, Tarwater och liknande tillhör Øye definitivt den elektroniska musikens mest intressanta förnyare.

Erlend Øye utgör till vardags ena halvan av norska folkrockduon Kings Of Convenience men uppenbarligen har han haft betydligt mer intressant musik undangömd i garderoben. Soloalbumet Unrest är en lysande elektronisk ljudresa uppdelad på tio spår med anknytning till lika många städer och producenter. Resultatet är ungefär så långt ifrån Kings Of Conveniences mesiga Simon & Garfunkelsound man kan komma. Röyksopp och andra electronicaakters remixar av låtarna på duons debutplatta Quiet Is The New Loud gav visserligen en föraning om hur det skulle kunna låta. Øye var för övrigt också med på ett hörn på Röyksopps hyllade debutplatta Melody AM. Bergensonen Øye är för tillfället bosatt i den elektroniska musikens nya Mecka,

210 | la musik

Johanna Paulsson

Timo Kangas

MASSIVE ATTACK 100th Window Virgin Massive Attacks två första album lät som ingenting annat - dansanta, flummiga och luftiga - bossa nova och moderna rytmer i en ny, spännande mix. 1998 kom Mezzanine som visade upp en allvarligare, och tristare, sida av gruppen. Deras nya skiva 100th Window är mer av samma sak. Samma entoniga melodier. Samma gråa dis. Och ännu mer allvar. Men det är inte allvaret i sig som stör mig. Snarare frånvaron av andra känslor. Samtliga nio låtar på 100th Window släpar sig fram i en slags valiumslö, totalt humorbefriad inåtvändhet som snabbt blir tråkig. En gnutta variation hade förmodligen uträttat storverk - ett utbrott av vrede, en glimt av sorg, lite vanlig hederlig ångest – vad som helst egentligen utom detta evigt malande svårmod. Samtidigt kan jag ibland inte låta bli att imponeras. Av Robert ”3D” Del Najas fingertoppskänsliga produktion. Av den totalt okommersiella konsekvensen i hela projektet. Av de filmiska stämningarna och de orientaliskt färgade stråkarna i Butterfly Caught och Antistar. Fast man kan fråga sig var svänget har tagit vägen? Där Blue Lines

och Protection pulserade av varmt blod, är 100th Window bara tung och stillastående. Man kan också ställa sig frågan varför Massive Attack över huvud taget har brytt sig om att dela upp skivan i låtar? Allting låter ju ändå exakt likadant. På gott och ont, kanske jag bör tillägga. Personligen börjar jag efter ett tag att gäspa och längta efter något med lite mer temperament. Men alla har vi ju olika måttstockar, och letar du efter en jämngrå ljudtapet utan synliga skarvar kan det här vara årets skiva. Staffan Rislund

WILMER X Lyckliga hundar Capitol/EMI På omslaget syns Nisse Hellberg och Jalle Lorensson. Ja, och två hundar och en gammal kvinnlig filmstjärna, men inga andra bandmedlemmar. För Wilmer X är Nisses band och om han nödvändigtvis måste be någon annan om råd och tips så är det munspelar-Jalle som finns där. Jag kan inte låta bli att undra över hur Wilmer X hade låtit om två suveräna låt- och textmakare som Thomas Holst och Pelle Ossler fick ta mer plats. De två gör musik på var sitt håll och struntar i hur det ska låta just nu och som får det att bli klurigt och alldeles, alldeles eget och inte minst överjävligt bra. Men missförstå mig inte, jag tycker att Wilmer X är ett av landets fem-sex bästa band genom tiderna. Ingen kan skriva om ensamhet och svek eller bitterhet och ilska, som Nisse Hellberg och inget band kan få det att svänga med så enkla och vid första lyssning rätt snälla och smutsfria medel. Wilmer X är ett magiskt bra rockband i sina bästa stunder, så ligger det till. Men även om Primitiv och Silver hade sina stunder, liksom Nisse Hellbergs rätt svaga soloskiva från 2001, så är det som om det är något som fattas. Det lunkas på, bra men utan den riktiga udden. Å andra sidan är Wilmer ett av de där banden som man inte borde recensera när skivan är ny utan först efter ett år eller två. Det är då man känner vad den betyder för en och om den håller Wilmermåttet. Varken Primitiv eller Silver nådde dit. Nya Lyckliga hundar gör det, i alla fall nu. För det är som om Nisse Hellberg höjt ribban, som om han insett att det är ”nu eller aldrig”. Ta bara titellåten som inleder, den susar fram och Jalles munspel är vassare och ilsknare än någonsin och Wilmer är tillbaka och gladast är nog jag. I pressutskicket babblar Nisse om att man blandat in fler musikaliska influenser, som country, soul och etno. Men det är nog mest prat, det låter ändå bara Wilmer, som ett Wilmer X i högform. Lyckliga hundar är bandets bästa sedan Mambo Feber som känns som i går, men det är tolv år sedan. Gitarrerna är mer rasande på sina håll och det beror inte bara på att Dregen och Nicke Borg gästar eller att Robert Dahlqvist från Hellacopters är med och lirar gura, utan jag tror att Wilmer X velat göra en tyngre, rappare och rockigare skiva. Malmöiterna har lyckats. Och som de har lyckats! Men vem vet, jag kan ha fel. Om ett år kanske Lyckliga hundar har dammat igen hemma i skivsamlingen.

Martin Röshammar

RECENSIONER

ELECTRIC MUSIC AKA The Resurrection Show Sanctuary/Showtime Electric Music Aka är en Londonbaserad duo bestående av de två skottarna Anth Brown och Tom Doyle. Efter att den gamla Kraftwerkmedlemmen Karl Bartos en gång i tiden hotat stämma dem, tvingades de byta namn från Electric Music till Electric Music Aka. För snart tre år sen släppte de debutalbumet North London Spiritualist Church på en allians mellan bolaget Zubi Zaretta och Beasty Boys numera nedlagda etikett Grand Royal. Plattan var döpt efter den kyrka, belägen i norra London, som också prydde skivomslaget. På omslaget till nya plattan The Resurrection Show, poserar duon istället inuti en kyrka. Redan detta ger en föraning om att albumet knappast är den återuppståndelse som titeln utlovar. Soundet känns mer dött än levande och man får kämpa för att inte somna när man tar sig igenom albumets tio spår som alla är lika intetsägande. Att de två skottarna överhuvudtaget kom på idén att döpa projektet till ”elektronisk musik”, är för övrigt obegripligt eftersom deras lågmälda och tråkiga pop med sporadiska soulflirtar, på sin höjd kan betecknas som halvelektronisk. Visst använder de sig av allehanda beats och effekter för att smeta till det hela, men inget sträcker sig i princip utöver vanliga orkestersamplingar. Tydligen är Electric Music Aka dessutom helt oförmögna att komma på både namn och låtar utan att plagiera andra. Autoharpriffet på förstasingeln Something Up With The Stars är inspirerat av The Avalanches vilket är svårt att missa. Om resultatet var åtminstone hälften så bra som originalet, skulle man kanske kunna låta dem komma undan med det. Men bortsett från det melankoliskt vaggande spåret Some Bright Shining Future är låtarna på The Resurrection Show dessvärre bara oändligt trista.

Johanna Paulsson

OLLI STRÖMBERG Bortom jordens grus, volym 1 Egen utgivning Alla som någon gång bläddrat i LPbackarna på Stadmissionen och Myrorna har sett dem: skivorna med andliga sånger som bokstavligt talat predikar för de redan frälsta. Att låtarna ofta har rötter i traditionell amerikansk musik är svårt att tro efter att de har körts genom Frälsisfiltret i ett halvsekel och reducerats till tandlösa visor. Jan Sparring och det äppelkindade paret Mia Marianne & Per Filip har ju inte direkt samma trovärdighet som Blind Willie Johnsons raspiga trosbekännelser eller samma dignitet som en hänryckt gospelkvartett från södern. Och Samuelssons är hur man än försöker inte ett svenskt Carter Family. Det är här Olli Strömberg kommer in i bilden. Strömberg är konstlärare till

yrket, men spelar in musik på fritiden. Han debuterade för något år sedan med den egensinniga Hot Fusion, där vokala improvisationer leker över avantgardistiskt vridna musikbakgrunder. Om Hot Fusion förvånade i sättet att förhålla sig till musiken, så överraskar Bortom jordens grus ännu mer då den enbart innehåller svenska frälsningssånger! Men när Olli Strömberg sjunger dem är det så långt från antiseptiska torgmötestolkningar man kan komma. Jag kommer att tänka på Johnny Cashs akustiska American Recordings, särskilt när Strömberg går ner riktigt djupt i röstregistret, och när sången går högt associerar jag till både John Holm och Will Oldham. De flesta låtarna har bara akustisk gitarr som komp, och som gitarrist låter Olli Strömberg som en korsning mellan Cornelis och Lightnin’ Hopkins. Och det är kanske där i närheten man hittar den bästa beskrivningen av plattan. Bortom jordens grus är i allt väsentligt blues. Strömberg tar kända låtar som Pärleporten och Ovan där likaväl som mindre kända som När de frälsta tåga in och Vi reser hem, och formar dem på ett sätt som ligger väldigt nära någon sångare från mississippideltat på en gammal knastrig stenkaka. Olli Strömberg har sagt i en intervju att det kanske är de icke-frälsta som kommer att gilla plattan mest. Det är inte omöjligt, för Strömberg går direkt på essensen, på det som ligger bakom själva orden och deras innehåll. Han låter myllan och svärtan vara kvar som en kontrast mot himmelriket. Precis som den bästa bluesen, precis som den bästa gospeln, precis som, ja varför inte Carter Family. På samma sätt har Bortom jordens grus kraft nog att lyfta både själen och få foten att stampa takten. Det är en sällsam kraft. Ta vara på den. Skivan kan beställas via www.olli.dot.nu. Peter Sjöblom

THE SOFT BOYS Nextdoorland Matador The Soft Boys var ett lätt psykedeliskt engelskt popband verksamt i slutet av 70- och början av 80talet i England. De hann inte bli mer än ett kultband innan de splittrades, men två av medlemmarna har sedan dess gjort sig namn på egen hand. Den eminente powerpopgitarristen Kimberly Rew åkte till USA och blev musikalisk motor i Katrina And The Waves. Sångaren och kompgitarristen Robyn Hitchcock stannade i England och utvecklade som soloartist sin fascination för psykedelisk pop i Syd Barretts anda. Den siste har väl ungefär samma status som Julian Cope: begåvad, lekfull och halvknäpp men ingen som direkt hotar topplistorna med sin närvaro. För några år sedan beslöt man sig för att återförena The Soft Boys. Inte på grund av yttre påtryckningar, utan för att dessa förvuxna pojkar ville knyta ihop påsen.Vilket man gör. Hitchcocks excentriska texter går oerhört bra ihop med Rews målmedvetna gitarrspel och

LUDVIG BERGHE TRIO Ludvig Berghe Trio Moserobie

7 JEMEEL MOONDOC TRIOS Live At Glenn Miller Café Vol 1 Ayler Records

5 ”Ludvig, vem?” Jag hade aldrig ens hört namnet när jag först mötte pianisten Luvig Berghe på Torbjörn Zetterberg Hot Fives andra platta för ett par månader sedan. Där gav han ett fantastiskt intryck. Han visade upp sig som en liten mästare som tagit till sig bluesens allra mest poetiska sida, och han fungerade som en jordig kontrapunkt till bandets eldiga blås. Gud vad skönt att möta en pianist som har betydligt mer gemensamt med gamla rävar som Horace Silver, Bobby Timmons och Wynton Kelly än med Bill Evans, Chick Corea och Keith Jarrett – de pianister som faktiskt har definierat de senaste tjugo årens jazzpiano och vars band blivit ett slags axiom för moderna pianotrios. ”Från Göteborg. Grym musiker som hellre jobbar i videobutik än att spela musik för pengarnas skull”, säger Moserobie-grundaren Jonas Kullhammar när jag frågar mer om Ludvig. Här snackar vi alltså integritet. Här snackar vi karaktär. Och det hörs när han lirar: jag har faktiskt hört få svenska pianister med ett sånt ”häng” som Ludvig Berghe. Vilket anslag! Han liksom drar tonerna ur pianot, med uppenbar förtjusning. Och vilken auktoritet. Med tusen idéer i fingrarna styr han sin stolta trio bestående av stjärngossen Daniel Fredriksson på trummor och Mattias Welin på bas. Resultatet är stenhårt stilmedveten och stenhårt svängande hardbop. Ett ganska ovanligt inslag i den svenska jazzvärlden. Allt går att höra på skivdebuten Ludvig Berghe Trio. Här finns tio låtar, plus ett extraspår, uppradade. Det är ett pärlband som tyvärr är lite för långt och det går isär någonstans på vägen. Tre låtar hade lätt kunnat plockas bort och skivan hade blivit ännu mer sammanhållen. Men höjdpunkterna är ändå många. Till exempel den alldeles storartade Ruby Slippers, baserad på ett fantastiskt ledmotiv. Den liksom makar sig fram, bredbent och med höjda ögonbryn, med cigaretten hängande i mungipan, och med cool groove under fötterna. Här finns också den lugnt promenerande Lewis Engineered, med bastant rytmik och diskreta ekon av Bobby Timmons Moanin’. Sedan dyker Rubatone upp, ett lyriskt inpass som jag – och förmodligen ingen även om det känns mer 1967 än 2003 låter det inte gammalt, utan piggt och hungrigt. Som ett mindre rökigt Church. Det handlar om tio korta poplåtar med psykedelisk touch. I två, tre låtar svävar man ut i korta jam som dock aldrig tillåts bli ofokuserade utan mer känns som ett engelskt Television. En låt som Mr Kennedy är en riktig resa men landar ändå på blygsamma sex minuter, och den är

annan – associerar till de tonkaskader jag hört hos Steve Kuhn. Då bryts för ett ögonblick den annars så renläriga hardbop som regerar i Berghes trio, precis som i den avslutande, meditativa Fall Of The Roman Empire. Men bara för ett ögonblick. På det gömda extraspåret groovar killarna vidare, vilket på det hela taget gör att Ludvig Berghe Trio är ett måste för alla jazzmods. Det rör sig om fenomenalt välskräddad musik, givetvis skapad med kostymerna på under inspelningen. En helt annan typ av jazztrio, såväl vad gäller klädstil som musikaliskt uttryck, möter vi på Jemeel Moondoc Trios Live At Glenn Miller Café Vol 1. Eftersom det är en platta från Ayler Records är det förstås fråga om fri och hämningslöst spirituell jazz, med virkad mössa och bohemisk halsduk snarare än skjorta och slips. Bandledaren Jemeel Moondoc spelar altsax och är en avantgardistisk tungviktare – även om han har en förbluffande lätthet i sitt spel – som har hängt med sedan 70-talet. På denna inspelning, från vattenhålet Glenn Miller Café i Stockholm, framträder han i en trio med två gamla vapendragare: basisten William Parker och batteristen Hamid Drake. Att en saxtrio lämpar sig väl för den som vill tänja på gränserna, det vet alla ni som har hört Albert Aylers och Ornette Colemans banbrytande inspelningar från mitten av 60-talet och Sam Rivers 70-talstrio, eller för den delen även svenska Gul 3. I saxtrion kan ju bas, sax och trummor konversera ledigt och löst, på vilket språk som helst, fria från pianots ackordtyranni. I Jemeel Moondoc Trios fall är det verkligen fruktbart. Alla tre musiker glänser. Skivan består av endast två spår, en halvtimme vardera, vilket kanske inte är helt lätt att ta till sig för en ovan lyssnare. Men frukta inte, det är långtifrån någon kakafoni det bjuds på. Hos Moondoc finns en djup, lyrisk ådra som inte alls låter sig uttryckas i spräckta toner. I stället hörs en skön tydlighet i hans spel, med djupa spår av bebopens fraser och starka influenser från den store Jackie McLean, en av altsaxofonens verkliga stilbildare. Ett plus också för att Jemeel ger en liten föreläsning om saxofonens historia innan trio sparkar igång andra låten Blues From My People. Tobias Brandt

överlägset längst. Här finns många musikaliska ögonblick att tycka om och fantasieggande textrader att le åt. Men frågan är om inte kolllisionen mellan världar är bäst när man lånar refrängen från Pistols Anarchy In The UK medan Robyn till ”jangligt” komp sjunger ”I/ wish that I/was just paranoid”. Anders Lundquist

la musik

211

RECENSIONER

BOB LOG III Log Bomb Fat Possum/MNW Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Bob Log III. Å ena sidan är hans ledkrumma form av blues rätt charmig. Å andra sidan är han som en seriefigur med sin knäppa rymdhjälm, som en korsning av Hulken och Flugan, och jag kan inte riktigt frigöra mig från tanken att han ibland parodierar bluesen. Med kärlek visserligen, men jag har svårt att se det som annat än en skojig anomali. Och som Steven Stills en gång i tiden sade, “if there’s one thing the blues ain’t it’s funny”. I alla händelser är ännu en Bob Logplatta en för mycket. När han hittar ett spattigt Captain Beefheart-liknande groove är det visserligen helt okej musik men det greppet kan inte rädda honom hur många gånger som helst. Och ofta verkar Bob Log III mest sitta och bara hålla på utan någon särskild idé. Det skramlar och väsnas och vrångar sig, men är det inte så som det gamla ordspråket säger, att det är tomma tunnor som skramlar mest?

Peter Sjöblom

KATHLEEN EDWARDS Failer Zoë Records Det är svårt att inte tycka om Kathleen Edwards. Hon bor på en gård utanför Ottawa i Kanada och det är klart att det ska låta så här då. ”Så här” är folkmusik, country och rock som mixats ihop till en inte så lite Neil Young-besläktad korsning. På One More Song The Radio Won’t Like sjunger hon förresten som Neil också. Men nog om honom, för Kathleen Edwards har ett tonfall och en attityd och inte minst ett gäng låtar som är värd mer än jämförelser med tjocka

landsmän i skogshuggarskjortor. Det är lågmält, charmigt men ändå lättsmält och med rätt uppbackning kan Kathleen Edwards bli riktigt stor eller så är hon för klurig för att knocka de stora skarorna. Texterna är stillsamt fyndiga som om John Prine och Roger Miller slagit sina klocka påsar ihop och ja, om hon vågar släppa taget om bilden av hur den här rockigare varianten av country ”ska” låta, då är hon snart däruppe bland de andra bjässarna med sitt namn i neonskrift. Åtminstone i min värld. Och låtar som döps till saker som Hockey Skates eller Sweet Little Duck är alltid värda ett plus i kanten, att de dessutom är makalöst bra gör ju inte heller saken sämre.

Jeff Black kommer från Missouri och är en typisk amerikansk singer/songwriter. Han började skriva och spela gitarr tidigt och har givetvis haft en massa skräpjobb för att kunna ägna sig åt sin passion. Han började uppträda på klubben där han jobbade som utkastare och lyssnarskaran växte. Snart åkte han runt som uppvärmare åt artister som Maria McKee och John Prine. 1998 kom debutalbumet Birmingham Road och nu är uppföljaren Honey And Salt här. Det hela börjar bra med den fantasieggande, filosofiska och lätt uppfordrande One Last Day To Live, där han funderar över vad man skulle göra om man hade just en dag kvar att leva. Ett briljant tema för en låtskrivare med berättande texter som specialitet. Tyvärr följer ett antal låtar som har rätt fantasilöst komp och standardupplägg i ackord och melodi. Och när den (ofrivilliga?) Springsteen-pastischen Shout From The Street dyker upp som åttonde spår, inser man att Black kanske känner sig kallad men knappast hör till de utvalda.

I CD-häftets omslagsbilder skymtas bilder från en lägenhet/studio där det bland Elvis- och Cramps-affischerna skymtar en Iggy-poster från Instinctturnén 1988. Det är den sistnämnda tapetvärmaren som är talande för hur det här låter. Zodiac Mindwarps första platta på åtta år är en veritabel hell-bent-for-leather-orgie. “Zodiac Mindwarp is the greatest rock star in the history of western culture” påstår hans kompis Bill Drummond. Ja, nog är han en fantastiskt väl genomförd rockseriefigur med allt annat än politiskt korrekta texter och dito attityd. Hur kontrar man en låt som F***ed By Rock - raka rör om supa, näsa och knulla. Allt till det bäst återanvända AC/DC-riff du hört på evigheter. Här är rötterna till Turbonegro, fast utan de akterseglade norrmännens homoerotiska finish. Förutom Zodiac (hans verkliga namn är Mark Manning, kolla in böckerna han skrivit ihop med Bill Drummond) och ständige gitarrslingern Cobalt Stargazer har The Love Reaction en ny rytmsektion i forna Crazyhead-skallarna Robbie Vomm och Kev Reverb. Ah, artistnamn! Helsinki Motorcycles är en enkel låt där samma riff mals om och om igen. Zodiac ställer in rösten i Iggy-läge och så kör de på tills låten är slut, med motorcykelromantik och en dovt muppig kör i Let’s Spend The Night Together-stil. Titelspåret är ett snyggt statement och visst förstår man att The Doors legendariska sångare Ian Astbury diggar Zodiac sönder och samman. Ibland låter det Cults Electric om den här skivan. AC/DC, baby. Ta bara Shake, som till sitt Angus-klippande gitarriff serverar raderna “I’m gonna shake you all night long”. Avslutande Christmas Eve On The Reeperbahn drar ner intrycket med sitt simfene-riffande över gitarrsträngarna. Den låter *** helt enkelt. Hjälp! Vad väntar härnäst? En Leather Nun-comeback?

Anders Lundquist

Timo Kangas

Martin Röshammar

JEFF BLACK Honey And Salt Blue Rose

DIVERSE ARTISTER Fading Yellow Vol 1, Vol 2, Vol 3 Flower Machine/Border

8 8 7 60-talets garagerock och psykedelia har nagelfarits minutiöst av skivsamlare och -sammanställare i årtionden. Enstaka volymer och hela skivserier av exempelvis Pebbles, Mindrocker, Beyond The Calico Wall och Rubble har sett till att både guld och gegga blivit tillgängligt för ett större flertal. Men fokuset har oftast legat på det hårdare soundet. Den

212 | la musik

ZODIAC MINDWARP AND THE LOVE REACTION I Am Rock Cosmosodomistic/Border

mer pop- och folkrockinriktade musiken har hamnat i skymundan, trots att det funnits massor med underbara låtar att upptäcka för den som haft modet och orken att leta bortom Byrds, Beach Boys och de andra stora namnen. Fading Yellow är en ny skivserie som gör grovjobbet åt den intresserade, och den gör det bra. Här trängs inte bara låtar från USA och England, utan också från Schweiz, Kanada, Spanien, Nya Zeeland och Sverige. Gemensamt för många av dem är att de har melodier som skjuter in i hjärtat som små älskvärda projektiler, och att de har arrangemang som är mer genomarbetade än den genomsnittliga garageröjaren. Låtar som Kates Strange Girl, Disraelis What Will The New Day Bring, Networks Ears Of Stone, Trolleys Toy Shop och framför allt Holy Mackerels magnifika Scorpio Red är svåra att motstå. Som synes på gruppnamnen är det rejält obskyra band som trängs på de tre CD-skivorna. Mest känd är kanske Mike Batt vars Fading Yellow gett namnet åt hela serien och som bevisar att han i slutet av 60-talet var kapabel att få till suverän poppsykedelia någonstans mellan Tages och brittiska Kaleidoscope. Låtarna är hämtade från obskyra

SAGA Marathon SPV/Border Nej, detta är inte en rutinmässig sågning av ett mossigt band i en ohipp genre. Jag har en svaghet för det här kanadensiska bandet och hoppas alltid att de ska åstadkomma något i klass med Worlds Apart (1981) eller Heads Or Tales (1983). Tyvärr minskar hoppet numera för nästan varje platta. Saga slog igenom med en rätt säregen musik. De lät som om man rört ner band som Supertramp, Genesis och Styx i en gryta. De hade dessutom en hitech-känsla som fick extra lyster då syntkonstnären Rupert Hine producerade ovan nämnda album. Det fanns på den tiden mycket att gilla hos Saga: Gitarristen Ian Crichtons kulspruteliknande figurer, som retfullt sprang i cirklar kring klaviaturerna i stället för att bara lägga trötta ackord. Brorsan och basisten Jim Crichtons vilja att berätta något om vår samtid (om än via science fictionliknande scenarion). De detaljrika arrangemangen, med rytmiska sequencerprogrammeringar som ibland nästan var där uppe med Scritti Politti. Steve Negus drivande trumspel och effektiva fills. Och framför allt den oamerikanska elegans och klass som genomsyrade allt bandet gjorde. Men det var då. I dag andas deras skivor lågbudget och hastverk. Melodierna tycks ha sinat, arrangemangen är sluggerartade och soundet låter, ursäkta fördomen, alltmer tyskt (bandets överlägset största marknad). Hines fantasieggande kreationer har ersatts av fantasilösa keyboardmattor enligt formel 1A. I dag är Saga varken progressiva eller rockiga. Den enda trösten är att Ian Crichton ibland får sträcka ut sig i Allan Holdsworth-liknande solovändor. Detta förmodligen en följd av att han inte orkar integrera sitt spel i soundet på samma sätt som förr. Så: Marathon är inte kul. Men det fanns en anledning till att Saga ett tag var så stora att de faktiskt spelade på Hovet.

Anders Lundquist

singlar och förbisedda LP:n, och praktiskt taget ingenting har funnits ute på samlingar tidigare. De enda repriser jag kan hitta är Jons Is It Love? och Oracles psykedeliskt släpiga Don’t Say No. Men bägge är å andra sidan så jäkla bra att det inte gör något. Det må vara att de tre volymerna inbördes är en smula ojämna (tvåan är allra bäst och trean den som fluktuerar mest kvalitativt sett), men tillsammans bildar de en helhet som det vore synd att göra våld på genom att avstå från någon av dem. De är, som det heter i en av skivans undertitlar, ett flerätters smörgåsbord av musikaliska glädjeämnen. En sak som dock bör påpekas är att ljudet inte alltid är det allra bästa. Skivorna är väldigt högt mastrade, och ett par (om än bara just ett par) låtar distar faktiskt så mycket att det är jobbigt att lyssna på dem. Lilla bolaget Flower Machine planerar redan för flera volymer i serien, och om de håller vad dessa initiala volymer lover, har Fading Yellow klar klassikerpotential. I alla händelser har de redan riktat strålkastarna mot ett hörn av popvärlden som varit mörkt alldeles för länge. Peter Sjöblom

RECENSIONER

EYES ADRIFT Eyes Adrift Cooking Vinyl/VME Egentligen är det inte konstigt att Krist Novoselic från Nirvana och Curt Kirkwood från Meat Puppets till sist spelar i samma band. Meat Puppets spelade ju förband till Nirvana på In Uteroturnén, och de sistnämnda hyllade Meat Puppets med tre covers på sin Unplugged-spelning. Med Bud Gaugh från Sublime på trummor är Eyes Adrifts sättning komplett. Som man kan vänta sig bjuder deras debutplatta på rätt typisk amerikansk indiepoprock. Men det är bra låtar. Allra bäst blir det när de mot mitten av plattan kastar sig över frejdig countryrock i Blind Me och smittande ettriga Dottie Dawn & Julie Jewel för att sedan följa upp den med återhållna men stötiga Solid. Som sagt, Eyes Adrift vet hur man gör trevlig rockmusik som är snäll mot öronen, men söker man överraskningar gör man bäst i att leta någon annanstans.

Peter Sjöblom

BJÖRN OLSSON Björn Olsson Gravitation Han har kärat ner sig i visslingens storhet och han har gjort det ordentligt. Björn Olsson, med ett förflutet i Union Carbide och The Soundtrack Of Our Lives kör nu ett helt annat race än tung rock med rötterna i 60-talet. Sedan länge är det sånglösa melodier som gäller och det är som om han har en rullande film om Göteborg och Bohuslän i sin skalle och det är den filmen han nu gjort musiken till. Ta bara låten Göteborg, den känns som om han placerat en vilda västernrulle med Clintan på Andra Långgatan, svajande visslingar och en lätt nonchalant och sorglös attityd sprider sig till lyssnaren. Och jag älskar det, kanske är det fånigt och klyschigt, men det är som om han fångar något ganska göteborgskt. Glöm det där med goa, käcka Göteborg, det finns inte mer än i fördomsvärlden och hos Lasse Kronér, men det som finns är en inställning som skriker ut: ”vi är kanske inte så jävla fräcka och hippa, men vi bryr oss inte, vi oroar oss inte så mycket över läget heller, det ordnar sig. Vi gör vår grej”. Just den mentaliteten är det som gör att den göteborgska musiken dominerar landet och i vissa fall världen just nu. Björn Olsson tillhör egentligen ingen klick i Göteborg längre, men han är respekterad och omtyckt, vilket gör att musiker som Henrik Rylander, Gunnar Frick, Fredrik Lindson och Pop Lars är med och gör det här till en vacker, skön, stillsam och trevlig bagatell!

Martin Röshammar

NICOLA CONTE APRESENTA ROSALIA DE SOUZA Garota Moderna Schema Bossan bara förför, förför och förför. Snart 45 år gammal är den fortfarande väldigt attraktiv, flörtig, charmerande och lätt att kära ned sig i. Så som det alltid har varit, ända sedan Antonio Carlos Jobim och João Gilberto spelade in Chega De Saudade i juli 1958 och skapade den musikstil som på 60talet erövrade världen. Och kurtiserandet fortsätter. Kanske har det med den obekymrade sorgsenheten att göra. Kanske har det med svala stoltheten att göra. Helt klart har det med bossanovans rytmik att göra, med alla förtrollande backbeatkantslag, sambapulsen i baskaggen och alla andra detaljer – förfinade genom åren av trumgiganter som Milton Banana, Dom Um Romao, Airto, Edison Machado, João Palma och Wilson Das Neves. En som definitivt skulle hålla med är Nicola Conte, DJ och föreståndare för Fez Studio i Bari i södra Italien, och en del av kotteriet kring skivbolaget Schema med akter som Balanco, Les Hommes, Quartetto Moderno och Gerardo Frisina. Tillsammans med sina likar hör Nicola Conte till en av världens mest hämningslösa bossaälskare, så vansinnigt förälskad i 60-talets allra mest sofistikerade brasilianska musik, i den elegantaste cocktailnovan, i den soligaste och varmaste latinjazzen. Att Contes debutplatta hette Jet Sounds säger allt. Men, och det här är viktigt, eftersom Conte har en fot i klubbvärlden skapar han sina bossabeats med samma djupa bas och tyngd som finns i hiphopen eller housen – precis som japanen Nobukazu Takemura gjorde för tio år sedan. Dessutom har han, som alla stora

DIVERSE ARTISTER Friends Of The Bumblebee Rönells/Amigo Problemet med dagens avantgardism är att den ofta glömmer att fråga vad den är en mot(re)aktion till. Som uppror mot konventionerna, om det fortfarande är avsikten, övertygar den knappast då den skapat sina egna konventioner som den sällan vågar revoltera mot. I sin vilja att vara annorlunda blir den istället likadan som det som står bredvid och försöker vara lika annorlunda. Den har blivit kontraproduktiv i sin egen inneslutenhet Friends Of The Bumblebee är ett projekt under överinseende av bland annat göteborgskonstnären Dan Fröberg och den nya frijazzens fixstjärna Mats Gustafsson. Skivan är en hyllning till poeten, konstnären och visionären Åke Hodell (1919-2000); men är inte lika mycket andras tolkningar av Hodells ord- och ljudkonst som gjord i hans anda. Men den blir besynnerligt motsägelsefull då den istället för att som Hodell söka nya möjligheter upprepar det redan gjorda. Oavsett om de medverkande

klubbmusikanter, förmågan att renodla rytmiken på ett mycket fascinerande sätt. Nu har Nicola Conte satt tänderna i brasilianska sångerskan Rosalia de Souza, innerligt förströdd i sitt uttryck, och producerat hennes debutplatta på Schema. Och om man vet vad producenten är kapabel att göra och dessutom har en faiblesse för Elis Regina, Wanda Sá, Nara Leão, Dóris Monteiro eller någon annan av de odödliga brasilianska bossavokalissorna, då väntar ren och skär eufori. Bland plattans 13 spår finns dels några stilsäkra kompositioner av Conte själv, med portugisiska texter av de Souza, dels ett antal införstådda tolkningar av klassiker som Baden Powell/Vinicius de Moraes Canto De Ossanha, Roberto Menescals Adriana och Suadossimo av Caetano Veloso - alla återskapade med en diskret frisering som försiktigt placerar dem i 2000talet. Lyssna bara på det mjuka drum n’ bass-beat som smugit sig in bakom Maria Moita av Carlos Lyra/Vinicius de Moraes. ”Det är ju helt genialt!”, jublar alla moderna bossare världen över. Glädjen vet inga gränser. Men så, mitt i yran, smyger sig förstås en puritan in på festen och frågar högfärdigt: ”Räcker det inte med originalen?” Endast den djupaste inskränkthet, eller möjligen en svår sexualneuros, kan ligga bakom en sådan fråga. Vi andra kalasar vidare. Varsågod: en portion älskande musik, lyckligt befriad från kravet på att vara nyskapande. De italienska ensemblemusikerna imponerar i sin rättrogna hantering av 60-talsbossan. De hänger sig åt en orgie i sväng, bara för att i nästa stund tassa fjäderlätt bakom de Souzas luftiga sång. Men det som verkligen skakar om är Nicola Contes vidunderliga känsla för detaljer – här gör en vibrafon underverk, en orgel skapar en jordbävning. Varsågod: ett stycke förbehållslös musik, skamlös i sitt ärliga uppsåt att hylla en viss musikstil. Ja, det här är stilistik på högsta nivå. Och jag älskar det. Tobias Brandt heter Thurston Moore, Jim O’Rourke, Mats Gustafsson eller Leif Elggren blir resultatet förvånansvärt fantasilöst. Prat, skrap och inspelade vardagsljud är helt enkelt inte särskilt subversivt eller nyskapande längre. Friends Of Fhe Bumblebee hade fungerat bättre som Hodell-hyllning om den vågat mer i stil med Dan Fröbergs och Jerry Johanssons Till Ann. Johanssons inbjudande och i positiv bemärkelse barnsligt enkla sitarmelodi i kontrast mot Fröbergs spända glasklanger skapar det på skivan som kommer närmast Hodells förmåga att vara både lekfull, allvarlig, upprymd och saklig på samma gång. Nämnas bör också bob hunds femton minuter långa Indianernas folkpark, om inte annat så för att den har mer värme och närhet än något annat jag hört från dem hittills. Frågan är om avantgarde alls är en möjlighet i dagens stilistiskt diversifierade värld. Är allting redan gjort? Återstår det bara att upprepa sina föregångares forna triumfer? Nej, jag tror inte det. Jag tror snarare att Friends Of The Bumblebee söker på fel ställen. Att den nöjer sig med att vara ett slags experimentalistretro. Det är synd, för lite mer Hodell-anda i vår värld hade friskat upp.

FIBES, OH FIBES Fibes, Oh Fibes SSC/Playground Fibes, Oh Fibes släkträd leder i nedstigandeled till postrockbandet Iota, som hann med att släppa en singel innan bandet splittrades. Spelar kanske inte så stor roll då det här rent musikaliskt spretar åt ett helt annat håll. Som jazzig sextiotalsfärgad schlagerpop i lysande Losing Weight. Som jazzig housefärgad Steely Dan-pop i sköna Jealous Lover II. Som ambient jazzig chillout-pop i fusionsartade 57 Kronor. Eller som i denna fyraspårs-EP:s absoluta höjdpunkt Waisted Labour, som låter pianostompig pop signerad McCartney/Brian Wilson. Och…Gilbert O Sullivan. Debutalbumet beräknas inte landa förrän senare i höst/vinter.

Anders Enquist

BETH GIBBONS & RUSTIN MAN Out Oof Season Universal Är det bara jag som tycker att det görs väldigt många sådana här skivor just nu? Smakfulla, passionerade skivor som har allt utom ett starkt låtmaterial. Tittar man på riktigt nära håll är det svårt att se några brister i Out Of Season. Här finns ett tiotal mjukt tassande akustiska låtar med en och annan snygg digital bakgrundsdetalj, någonstans i närheten av Stina Nordenstam. Det är hela tiden tätt och koncentrerat, välspelat och nervigt. Och så finns här Beth Gibbons (Portishead) röst – så plastisk, så spännande och full av nyanser att de övriga instrumenten nästan känns överflödiga. Ibland är den retsamt nasal, ibland skört vacker, ibland balanserar den på samma tunna lina som Nicos brukade göra. Jag får sällan känslan av att hon sjunger om sina personliga demoner. Snarare tycks hon använda sin röst som en riktigt skicklig skådespelare som kan tränga in i vilken text som helst och göra den till sin egen. Ändå räcker det inte. Visst rymmer låtarna som Gibbons och Paul Webb (Talk Talk) har skrivit kvaliteter. Det är musik som mår dåligt; oroliga små höstdepparballader där det nervösa sammanbrottet ständigt lurar under ytan. Det vore förmodligen korkat av mig att gnälla över bristen på tydliga melodier eftersom Out Of Season så uppenbart vill vara undanglidande och vag men jag kan inte låta bli. Kanske har jag orealistiskt höga krav men när det gäller en artist av Gibbons kaliber, som har givit världen tidlösa underverk som Roads och It Could Be Sweet, kan man knappast lägga ribban för högt.

Staffan Rislund

Peter Sjöblom

la musik

213

RECENSIONER

BIRDIE Reverb Deluxe Apricot/Border

STEVE WYNN Static Transmission Blue Rose

Vi har hört Deborah ”Debsey” Wykes som bakgrundssångerska i Saint Etienne, och ännu tidigare i karriären som en av medlemmarna i charmiga Dolly Mixture. Tillsammans med sin livskamrat Paul Kelly (exEast Village och även han Saint Etiennemusiker) bildar hon också duon Birdie. Birdie gör finlemmad popmusik utan yviga gester. Inledande Such A Sound låter mer Stereolab än Saint Etienne, och i övrigt är det lite mollstämd pop där folkrockinfluenser skymtar ibland, som i Shipwrecked med dess Byrdsiga gitarrer. Annorstädes låter det lite som något av de projekt som uppstod sedan Young Marble Giants splittrats. Debsey fingrar på ett Wurlitzer-elpiano eller en mellotron och sjunger drömskt med rösten nästan viskande lågt. Hon sjunger harmonier med sig själv och det låter så fint, så fint. Killarna i kompet får hålla sig till instrumenten. Höjdpunkter på Reverb Deluxe inkluderar Lift Up The Sun och nämnda Shipwrecked. Men Reverb Deluxe är inte Birdies tredje normala album, för här samlas lite outgivet material, utgångna b-sidor och den nyinspelade Sea Urchins-covern Please Rain Fall. Den riktiga uppföljaren till Triple Echo lär dröja lite till.

Jag var aldrig något större fan av Dream Syndicate och jag har aldrig riktigt gått igång på Steve Wynns soloutflykter heller. Det har i mina öron alltid låtit lite för kallt, lite för beräknande och lite för, tja, segt. Static Transmission, Wynns åttonde soloalbum, innehåller inget som egentligen ändrar den ståndpunkten nämnvärt. Men det börjar trots allt väldigt bra. What Comes After är en riktigt läcker Lennonpastisch, komplett med bandekosång och allt. Efter det följer Candy Machine, där pastischen övergår till rena rama parodin. Föremålet för den föga smickrande gesten är hans gamla band Dream Syndicate, även om det mest är ett taskigt försök att låta REM. Låt oss konstatera att Steve Wynn inte längre riktigt spelar i samma liga som Michael Stipe och grabbarna. Och ju mindre vi säger om den tradiga soulbagatellen Ambassador Of Soul och den stabbiga gubbfunken på Hollywood desto bättre. Jag är mycket förtjust i Tom Pettyklingande Maybe Tomorrow som kommer

Timo Kangas

DIVERSE ARTISTER Do The Pop! - The Australian Garage-rock Sound 1976-87 Shock En kompis har sagt att om han någonsin får göra ett sommarprogram ska han inleda det med Fun Things Savage. De lyssnare som överlever den sonora saltsyreattacken har gjort sig förtjänta av programmet menar han. Och tro mig, Savage skulle få svenska folket att frusta badbollarna kletiga av hallonsaft, sätta psyko-spinn på hängmattorna och i ett enda slag avlöva varenda björkdunge hela vägen upp till trädgränsen. Och då ska ni veta att Savage inte är det vildaste som finns på Do The Pop!. Åtminstone hälften av de femtio låtarna på dubbeln får Ramones att låta som bakfulla balladsångare. Sedan urminnes tider har den antipodiska rockmusiken haft en särskild energi. Lenny Kaye kallade denna energi “the middle finger drive”; visserligen då han beskrev musiken på den klassiska garagesamlingen Nuggets, men precis som det sägs i häftet till Do The Pop! går det lika bra att använda formuleringen om banden som finns här. Vad Radio Birdman, Saints, Celibate Rifles och de andra var på sin tid och vad denna samling är nu idag, är ett självsäkert långfinger rätt upp mellan ögonen på all fjäskig prydlighet och politisk korrekthet. En stenhård höger i förlägenhetens mellangärde och sedan en lika hård vänster. Visst vältrar sig många av banden i skräpkultursklichéer och skräckfilmskarikatyrer – Australien verkar ha haft en kollektiv stenåldersfetisch under 80talet – men än sen? Vi pratar inte hitlistor eller

THE RASMUS Dead letters Playground The Rasmus är kanske det närmaste Finland kommer vårt eget Kent, åtminstone vad gäller popularitet i hemlandet. Med sin fjärde skiva Into, som kom för två år sedan, sopade de hem fyra finska grammisar. Nu är den femte plattan här och jag fattar tyvärr ingenting, mina jämförelser med Kent visar sig vara ren idioti. Det rockar på i ett menlöst ingentingland. Visst riffar de loss finfint, men det låter mest plastig och glittrig 80-talshårdrock, med allsångsrefränger som aldrig fastnar. Var det verkligen meningen? Visst var Mötley Crüe sångaren Lauris favoriter som barn, men de hade ju i alla fall melodier och hitkänsla som då och då visade sig mellan allt knarkande och sexchockande. Killarna i The Rasmus önskar nog av hela sitt gemensamma hjärta att de skulle ha kommit fram när den här svulstiga arenarocken var som störst. Då hade det räckt med en kulig video med elaka lärare eller blondiner med stora bröst, men jag kan bara inte förstå hur det här jämntjocka och fantasilösa bajset ska slå sig fram genom all annan musik som vill knocka de stora skarorna. 220 Volt och Treat – kom tillbaka, allt är förlåtet! Till och med Shaboom var roligare på sin tid och då förstår ni!

Martin Röshammar

214 | la musik

som en räddningsplanka mitt i plattan och avslutande Fond Farewell som känns som en värdig avslutning. Däremellan är Static Transmission en ganska saggig och på sina ställen erbarmligt tråkig historia. Många av låtarna trampar liksom bara runt på tomgång utan att egentligen leda någon vart. Som Amphetamine som tuggar på samma inledningsackord i en hel minut utan att det blir något av den, eller Keep It Clean som, mycket på grund av den synnerligen dryge trummisen, känns osvängig, ofokuserad och rentav oinspirerad. Mycket kan man säga om Steve Wynn, men brist på inspiration har aldrig varit hans största bekymmer förut. Jag har lite svårt att gradera Static Transmission mot Wynns övriga soloproduktion, men i jämförelse med andra gamla övervintrade åttiotalsikoner som Paul Weller, Paul Westerberg och varför inte Michael Stipe känns han mer och mer som en föredetting. Steve Wynn har allitd varit lite grann som U2 för mig. Alltså inte musikaliskt sett, utan rent personligt. Jag hör ju att det är bra, men jag kan bara inte ta till mig det. Det går inte att förneka att det är kvalitativa låtar, med bra texter, framförda på ett snyggt sätt. Men det räcker liksom inte. Och historien upprepar sig; Static Transmission lämnar mig inte bara kallsinnig, utan också helt oberörd. Ola Karlsson litterära Nobelpris här. Vi pratar sex, frustration, galen lycka, moralisk demens och en outsläcklig hunger på livet. Vi pratar rockmusik som hör till det bästa som överhuvudtaget finns i genren. Trummisarna bankar revor i skinnen, gitarrerna fräser genom öronen som glödgade grillspett och sångarna snäser ur sig texter om voodoo slaves, atom bomb babies och Bwana devils som om det gällde livet. Och det är ju precis vad det gör. Det gäller livet och allt det som är viktigt i livet och allt det som prydheten helst gömmer bakom intellektuella dimridåer. Allt som existentialismen borde handla om, om den hade mer guts än munväder. Allt det som återstår när kringsnacket har tystnat. Aussie-klassiker från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet radas upp en efter en. Saints (I’m) Stranded, Radio Birdmans Crying Sun, Lipstick Killers Hindu Gods Of Love, Scientists Swampland, New Christs Like A Curse, Lime Spiders Slave Girl, Died Prettys Stoneage Cinderella, Hoodoo Gurus Leilani och Be My Guru och Screaming Tribesmen alltjämt fenomenala Igloo. Visserligen hade jag gärna sett Sunnyboys representeras av Show Me Some Discipline istället för Alone With You, och jag saknar något från Trilobites första, suveräna singlar, men på två och en halv timme hinns faktiskt det mest väsentliga och det mesta av det bästa slamret med. Klassiker från förr, absolut, men Do The Pop! är långt ifrån bara för nostalgikerna. Den är brinnande här och blixtrande nu därför att inget som den handlar om blir någonsin urmodigt. Så länge som reptilhjärnan garvar rått och drar en knölpåk i skallen på förfiningen, så länge kommer denna musik vara aktuell. Kort sagt, så länge som människor föds som människor. Peter Sjöblom

IBRAHIM FERRER Buenos Hermanos World Circuit Records I den kubanska musiken ljuder det ofta av glädje, gemenskap och lidelse. Så också på den här skivan, kubanske sångaren Ibrahim Ferrers andra soloplatta. Det han gör verkar dessutom vara impregnerat av en stor tacksamhet och djup lycka över att få spela in musik över huvud taget. Han sjunger som om det inte fanns någon morgondag. Musiken tycks sprungen ur ett väldigt engagerat ”nu”. Om inte annat är det något man gärna inbillar sig, efter att gång på gång ha matats med den snart 76-årige Ferrers speciella historia. Han började sjunga professionellt redan som 13-åring när han tillsammans med sin kusin startade pojkbandet Los Jóvenes del Son. Pojkarna sjöng son-musik i grannkvarteren hemma i Santiago för att få ihop pengar till brödfödan, detta efter moderns tidiga död. 1957 hamnade Ferrer i Havanna och började sjunga med Orchestra Ritmo Oriental tillsammans med Beny Moré – den störste av alla stora kubanska sångare, en mästare på boleros, dessa långsamma, lidelsefulla ballader. Nästa karriärsteg blev Los Bucucos, som Ferrer sjöng och turnérade med ända fram till 1991. Då var det plötsligt slut. Han gick i pension på en så liten penning att han fick putsa skor och sälja lotter på gatorna för att klara sig. Då dök Ry Cooder upp. Mitt under inspelningen av Buena Vista Social Club, Cooders stora kulturgärning men också lite väl präktiga trivselprojekt, behövdes en sångare med ljus och klar röst. Någon letade upp den bortglömde Ibrahim Ferrer, då en tystnad mästersångare i en enkel lägenhet, och det slutade med att han äntligen fick sjunga bolero efter bolero – det sångformat han ofta missunnades under sin tidigare karriär eftersom han alltid blev satt på snabbare låtar, så kallade guarachas. Efter succén med Buena Vista Social Club (1997) följde den senkomna solodebuten Buena Vista Social Club Presents Ibrahim Ferrer (1999) som osannolikt nog sålde i 1,5 miljoner exemplar över hela världen. Över en natt tändes Ferrrers slocknade stjärna och han fick spela för utsålda hus över hela världen. Ni som sett Wim Wenders märkligt oinspirerade film om Buena Vista-projektet vet precis. Nu är som sagt skiva nummer två här och det är en stor framgång som ska följas upp. Plötslig har Ibrahim Ferrers lilla karriär utvecklats till ett internationellt prestigeprojekt. Ry Cooder sitter fortfarande bakom rattarna och spelar gitarr här och där. Pianisten Cucho Valdés och slagverkaren Miguel ”Angá” Diaz märks i bandet. Bland gästerna finns gospelgubbarna The Blind Boys of Alabama och, lite överraskande, trumpetaren Jon Hassell. Men trots all support är det Ibrahim Ferrer själv, med sin enkla men glödande passion, som ror hela projektet i land. Det känns som att det verkligen finns engagemang bakom varje ton han tar – och det är ett engagemang som sprider sig. Bland de stora ögonblicken finns tangotonerna i ”Naufragio”, dragspelet i Como El Arrullo De Palma, den sprittande Boquiñeñe, det smäktande vemodet i Mil Congojas och körharmonierna i Boliviana. Helt plötsligt fick begreppet feel good-musik ny kraft. Tobias Brandt

RECENSIONER

JOHN VANDERSLICE Life And Death Of An American Foutracker BarukRecords/Import Bara titeln är ju tillräcklig för att få en gammal lo-finörd i spinn. Omslagsbilden ser också väldigt lovande ut, med en fin bild av artisten och en stilsäker och tilltalande layout. Vet man sedan att John Vanderslice för några år sen orsakade en del uppståndelse och kontroverser med låten Bill Gates Must Die är han, åtminstone i min bok, redan kvalificerad som fullvärdig representant för rock n’ roll. Men vänta, det blir ännu bättre. Life And Death Of An American Fourtracker är nämligen lika bra även när man stoppar in den i CD-spelaren. Här finns allt från tonsatta William Blake-dikter, Fiend In A Cloud och söta kärlekshyllningar till fyrkanalsbandspelare, Me And My 424, till ödsligt klingande kärleksdokumentärer, The Mansion, och ljuvliga, stråkbeklädda livsbetraktelser, From Out Here. Som grädde på moset dessutom en rent av skrämmande hämnarballad, Nikki, Oh, Nikki;

CALEXICO Feast Of Wire City Slang Det börjar coolt och i valstakt, med Sunken Waltz och jag kommer på mig själv med att sitta och fånle, för Calexico har gjort en kanonskiva. Det luktar Mexiko och billig tequila när Joey Burns och John Convertino gör musik, någonstans har de rötterna i kretsar som pysslar med alternativ country. Men som Calexico (de har för övrigt tagit namnet från en håla på gränsen mellan Kalifornien och Mexiko) lyckas de få countryn att svänga. Antingen det är med stor blåssektion eller stråkar pampiga som i en Burt Bacharach-produktion från 1965. Det är som om någon total hatthylla bestämt sig för att göra dansvänliga lägereldslåtar, för så låter det. Tänk dig en ensam och svajig steelguitar OCH stor orkester, det borde inte funka men det gör det och som det funkar! Det är vackert, sorgset och skruvat som om Tindersticks supit ner sig fullständigt på den mexikanska nationaldrycken och vaknat upp under varsin kaktus iklädda enbart STORA hattar för att sen vara tvungna att spela ihop till resan hem. Tack för den, Calexico!

Martin Röshammar

GIDDY MOTORS Make It Pop Fat Cat/Border Steve Albini rattade den här skivan i sin studio Electrical Audio i höstas. Londontrion Giddy Motors låter mycket riktigt som Albini-musik; dock fjärran från hans arbeten med stjärnor som Nirvana, PJ Harvey och Plant & Page. Giddy Motors oeuvre är istället en kantigt motsträvig postpunk där hickande Captain Beefheart-stök möter avant-jazz-influenser. Det går att dra trådar tillbaka till det tidiga 80-talets engelska band. Ni vet, The Pop Group och alla de grupper som uppstod ur deras

You know that guy who stole your girlfriend away from you in the summer of ’95 he’s going to die.

John Vanderslice är långt ifrån någon duvunge. Detta är hans tredje album i eget namn och tidigare var hans sång och låtskrivartalanger grundstommen på tre album med art-rockarna MK Ultra. Han har skapat sig ett helt eget uttryck där han lyckats hitta en fin balans mellan det charmigt excentriska och det ”lagom” allmängiltiga. Musiken rör sig i gränslandet mellan experimentiell pop och renodlad konstrock, men känns aldrig utstuderad eller konstruerad och här finns gott om bra melodier och citeringsvänliga texter. Jim Eno från Spoon medverkar på trummor (även det ett plus i kanten i min bok), likaså Tom Heyman från The Court & Spark på pedal steel och de bidrar till plattans speciella sound, även om Vanderslices röst och gitarrspel är navet musiken kretsar kring. Den underbara titeln är faktiskt lite missvisande. Detta är ingen

uppbrott. Eller den just nu så märkvärdigt nyhippa rytmiken hos ett A Certain Ratio eller 23 Skidoo. Debutalbumet innehåller åtta låtar med trummor, bas, gitarr och sång i avskalat fräsande musik och med plötsliga saxofonsamplingar som utlöses av trummisen Manu Ros. Fjärran från hitlistor och berömmelse gör Giddy Motors musik som andas integritet och doftar övernattningar på skabbiga golv i holländska musikbokarkollektiv. Timo Kangas

ALBERT AYLER The Copenhagen Tapes Ayler Records Visst är det passande att lilla svenska uppstickarbolaget Ayler Records får ge ut lite gamla radioinspelningar med den frijazzikon de tagit sitt namn ifrån, Albert Ayler. Dessa sessioner gjordes i Danmark september 1964. Med sig hade han sina vapenbröder Gary Peacock på bas och Sunny Murray på trummor. Och, för säkerhets skull, Don Cherry som hetsar Ayler att spräcka ytterligare lite hårdare, lite friare. Och visst är The Copenhagen Tapes bra, för Albert Ayler var bra under hela sin korta karriär. Inom frispräcket kanske den allra bästa, han glömde aldrig bort svänget eller de avväpnande enkla barnramsemelodierna. När ljuden blev hårda och utmanande fanns det i musiken alltid en andlig värme som omfamnade lyssnaren. Som bjöd in och brydde sig om. Som hade det som mycket frijazz saknar: ett stort hjärta och modet att vara barnsligt upprymd. Allt det där finns på The Copenhagen Tapes. Men även om musiken är bra, och även om det historiska värdet av dessa inspelningar är svårt att ifrågasätta, återstår frågan: är det nödvändigt att köpa skivan? Det beror väl på hur grav Ayler-fan man är. Egentligen berättar den ingenting som man inte redan vet om man har klassiska plattor som Spiritual Unity och Ghosts . Den bekräftar mer än den överraskar.

Peter Sjöblom

lågt budgeterad heminspelning utan en fullt proffessionell produktion, inspelad i Vanderslice egna studio, Tiny Telephone. Trots det finns det ett hemvävt skimmer över alltihop, kanske mycket tack vare låtarnas inneboende intimitet och närvarokänsla. Musik som den på Life And Death Of An American Fourtracker kommer naturligtvis aldrig att röra om listorna. Desto skönare är det därför att det fortfarande finns snubbar som John Vanderslice som envist står fast vid sin vision, som låter varje skiva bli en underbart musikalisk egotripp på liv och död, och som de är villiga att dela med oss. Detta är en alldeles förtjusande liten skiva att bära med sig länge, länge. Ola Karlsson

JACKIE LEVEN Shining Brother, Shining Sister Cooking Vinyl

MARY LORSON & BILLY COTÉ Piano Creeps Cooking Vinyl/VME

En gång i tiden var han med i Doll By Doll men sedan länge är det solokarriären som gäller för skotten Jackie Leven. Och vill du ha en lättlyssnad och opretentiös skiva får du leta någon annanstans för vad ska man säga om en man som tonsätter dikter av Cummings, Rilke och Edith Sitwell (ja, jag har också dålig koll på dem) och låter dem läsas av bland andra Ron Sexsmith och David Thomas från Pere Ubu. Allt till tongångar som ibland är så mycket vuxenmusik att hälften vore nog. Då låter det inte så lite Chris Rea och vår egen Peter LeMarc då de faller in i sina allra tråkigaste och sömnigaste stunder. Det blir så mysigt och softat att ingenting fastnar. Men å andra sidan är Jackie Leven en gudabenådad sångare när han väl släpper ut croonern inom sig, som i Another Man In The Old Arcade och A Little Voice In Space. Darret på rösten får mig att tänka på Aaron Neville och ljudbilden är inte heller helt olik. Bra som fan faktiskt. En fotbollsmatch är dock 90 minuter och en skiva är mer än två låtar och som helhet är Shining Brother, Shining Sister dock mest ett ”jaha, bidde det bara det här, han som kan så mycket mer”.

Mary Lorson och Billy Coté har tidigare jobbat tillsammans i både Madder Rose och Saint Low, men detta är första gången de släpper en platta som duo. Fast egentligen är det inte en riktig platta, utan en samling musik de gjort till olika filmer genom åren. Piano Creeps lider lite av det som skivor av den här typen brukar göra, det vill säga att musiken i all sin stämningsmättnad längtar efter bilderna den hör till. Men det finns ett par låtar som klarar av att stå på egna ben. Dig A Hole har ett hypnotiskt, infångande groove och den ödesmättade See The Stars och den fjäderlätta Americana hade inte skämts för sig på en Saint Low-platta.

Peter Sjöblom

AIRLINER The Last Days Of August Labrador/MNW

Molly Hatchet kommer från Texas och spelar sydstatsrock någonstans mellan ZZ Top, Blackfoot och AOR. De släppte några habila plattor med radiorock för 20 år sedan men lever i dag endast på gamla meriter. På detta dubbla livealbum radas bandets rockigaste stunder upp, men spelet är stelt, ljudet låter ishall och det finns en gräns för hur många ”hell yeah” man orkar lyssna på innan tålamodet tryter.

Airliner är ett sidoprojekt från Kristian Rosengren, till vardags gitarrist i indiebandet Aerospace. En försmak från Airliner kom i form av en sjutumssingel redan 1999, men först nu är det dags för albumdebuten. Bland gästmusikerna märks folk från Acid House Kings och Club 8. Till ett sparsmakat komp sjunger Kristian med vek stämma vemodiga betraktelser över kärleken och livet. Han tycks ha en oavslutad relation att hämta inspiration ur. Sången låter som om den är inspelad på natten, då man inte vill störa grannarna. Ibland är det vackert och melankoliskt på rätt sätt, men lika ofta tangerar det hela självömkan och man kan komma på sig med att önska att upphovsmannen antingen visade fler sidor av sitt känsloregister eller gjorde något åt det som uppenbarligen plågar honom. Så även om här bitvis finns sköna melodier saknar Rosengrens lite Roger Waters-täppta sång i mitt tycke den karisma som fängslar genom ett helt album.

Anders Lundquist

Martin Röshammar

MOLLY HATCHET Locked And Loaded SPV

la musik

215

RECENSIONER

ISOLATION YEARS It’s Golden NONS/MNW

THE RADIO DEPT. Lesser Matters Labrador

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS Nocturama Playground/Mute

JEANETTE LINDSTRÖM Walk Amigo

Det kanske är en reaktion på förra årets Jag-Har-En-Fuzzbox-Och-JagTänker-Använda-Den-overkill, men på sistone har jag nästan uteslutande lyssnat på vacker musik. Jag har snyftat ikapp med Plush, stormförälskat mig i Grand Drive och aldrig har väl Glenn Campbells sällskap känts angenämare än 2003. Jag är bara så less på snygga, helrätta rockpojkar med slips och skinnkavaj som pumpar skitiga riff på Gibsongitarrer och jag är utled på tjatet om Sverige som Den Nya Rockens Förlovade Land. Och kanske är det just därför det känns extra skönt att konstatera att en av årets vackraste releaser är svensk. Det faller sig också därför helt naturligt att konstatera att Jakobarna Nyström och Moström med manskap barrikaderat sig i en gammal bygdegård i Norrland för att spela in It’s Golden, utan att släppa in vare sig influenser (nåja, kanske hade de en och annan Van Morrison-platta med sig) eller ondskefulla A&R-människor. Jag inbillar mig nämligen att endast då kan man göra så här stor och tidlös musik. It’s Golden känns faktiskt lite som en syskonskiva till Nicolai Dungers Soul Rush eller varför inte (Fireside-) David Sandströms nästan overkligt fina “Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag”. Här finns således en hel massa soul, om än inte i klassisk bemärkelse utan mer i betydelsen besjälad, faktiskt nästan andlig. Men framför allt är det vackert, mycket vackert. Isolation years har tagit det norrländska vemodet från debuten Inland Traveller och förflyttat det halvvägs runt jorden och tillbaka, via Dublin, Alaska och den ryska taigan. Hur man lyckats med det konststycket bakom stängda bygdegårdsdörrar övergår mitt förstånd som å andra sidan ändå inte räcker längre än smålandsgränsen. Kvintetten har i alla fall gläntat tillräckligt mycket på dörren för att kunna släppa in både blås, stråkar, klockspel och en och annan gästartist, som Lovisa Nyström som medverkar på den undersköna valsen Three-Minute Convert. Allt detta, ihop med Jakob Nyströms lite naiva svengelska texter och skönt svajiga sång bidrar till att göra It’s Golden till en mäktig musikupplevelse där favoritlåtarna skiftar för varje gång jag lyssnar; den magnifika titellåten eller den gudomliga I’m Not Myself eller tidigare nämnda valsduett, det spelar liksom ingen roll. Det är rent löjeväckande bra i vilket fall. “I pity all you songwriters keep singing about love and about tears”, sjunger Jakob Nyström med en självironisk blinkning och fortsätter; “always taking the easy way into young people’s hearts”. Och detta utan att ha en aning om att Isolation years tar fågelvägen rakt in i mitt hjärta. Vackert, pojkar.

Nick Grotta-fanatismen kan ta sig ganska drastiska uttryck, en bekant till mig döpte sin son till Nick och en annan övervägde på allvar att själv byta namn till Nick. Själv hade jag några år i mitten av 90-talet då jag plöjde allt det tidiga med Birthday Party och hans första skivor under eget namn, för att inte tala om hur mycket jag fortfarande älskar Let Love In från 1994. Efter det har jag köpt skivorna, gått på spelningarna, men någonstans på vägen har jag tappat bort den stora kärleken till Nick Cave och hans Bad Seeds. Och först dömde jag ut Nocturama, kände att han nog har tappat stinget. Men efter lyssning efter lyssning lossnar det och jag får nog säga att han har fått fram sin bästa blandning av vackert och aggressivt sedan mördarballaderna 1996. Inledande Wonderful Life hade trängt sig in på Let Love In, liksom He Wants You, för det är så jag vill ha honom, både storslagen och nervig. Han ska vara lite hispig, man ska känna att den här mannen kanske inte har alla hästarna i stallet, men han har hjärtat på det rätta stället och trots allt balanserar han hela tiden på rätt sida om den mycket sköra gränsen till galenskap. Nocturama är ingen stor skiva, men det är ett stort kliv mot ljuset och från balladerna på The Boatman’s Call och No More Shall We Part som visserligen innehöll vackra låtar, men de skivorna saknade nerven. Den är tillbaka nu – tack för det Nick! Men ända fram når han inte ändå, alltför mycket är blekt och tamt, men ett lyft är det!

Ola Karlsosn

You will have us figured out, soon, too soon

You have to leave for a new love, a new love

Orden flyger fram över ett sprött och stjärnklart ljudlandskap och gör mig nyfiken. Men innan jag hunnit lista ut vad det nu är jag ska lista ut slungas jag vidare ut i rymden till en plats Where Damage Isn’t Already Done. Jag vill inte alls gå härifrån för hos Radioavdelningen brusar och sprakar det samtidigt som gitarr- synt- och pianoslingor väver ihop alltsammans till pop av allra finaste sort. Spåret Why Won’t You Talk About It? är sockervadd och rundgångsgitarrer på samma gång. Det som ger liv och en känsla av djup i musiken, är alla märkliga och obestämbara bakgrundsljud som hela tiden lever sitt eget liv någonstans bortom trummaskiner, gitarrmelodier och syntljud. Radio Dept. har lånat namnet från en mack/radioreparatör i Lund och började ta form redan 1995 bland en skara kreativa individer i området. Medlemmar har kommit och gått men för några år sedan började bandet stabilisera sig. Sen dess har material spelats in både hemma, i demostudios och på folkhögskolor och förra året släppte Radio Dept. sjutummaren Against The Tide på egna bolaget Slottet. Att lilla Labrador Records till slut nappat och gett ut debutfullängdaren Lesser Matters är faktiskt inte en minut för tidigt. Johanna Paulsson

THE IDITAROD The River Nektar BlueSanct/Border

Martin Röshammar

Iditarods The Ghost, The Elf, The Cat And The Angel var en av förra årets bästa plattor, men den blev inte till helt utan ansträngning. Bakom sig hade Rhode Islandkonstellationen ett flertal mer eller mindre obskyra utgivningar. Debuten hette The River Nektar och kom 1998. Idag överskuggas den visserligen av Iditarods senare, självsäkrare plattor, men redan här finns mycket av deras bästa kännetecken: Carin Wagners beslöjade, lågmälda röst, Jeffrey Alexanders spröda gitarr och transparenta ljudbakgrunder, och låtarna som ligger mellan traditionellt berättande och nytänkande. Nu släpps The River Nektar igen, med förbättrat ljud och frikostigt utökad med över trettio minuter material. Det är faktiskt bland de nio extraspåren man hittar de allra bästa låtarna. Sylvia Jean och Children 3 sticker ut, liksom covers på Donovan och Brian Eno i form av The Lullaby Of Spring och The Fat Lady Of Limbourg. Med så pass bra och så pass mycket bonusmaterial är denna uppdaterade River Nektar ett berättigat köp, också för de försigkomna som hann skaffa förstautgåvan.

Peter Sjöblom

216 | la musik

TEGAN AND SARA If It Was You Sanctuary/Showtime Jaaa! Tegan and Sara är en av de trevligaste överraskningarna på länge. De är tvillingsystrar från hockeystaden Vancouver i Kanada och för ett par år sedan släpptes This Business Art. Den missade jag helt och antagligen många andra, den beskrevs då som en singer/songwriter-platta, men nu är det helt andra bullar. Det är powerpop som studsar av attacken och energin, med mycket sköna refränger, stämsång och underbara melodier. Det är lätt att förstå att Neil Young imponerades av de två systrarna, så mycket faktiskt att han signade dem för sin egen etikett Vapor Records. För det här är bra, skönt aviga gitarrer blandas med lagom kaxig och skev sång. På scen är de antagligen fantastiska, det borde inte gå att misslyckas med den attityden, den inställningen och de låtarna. Om allt går som det ska dyker de upp i Sverige i sommar. Håll tummarna för det, en spelning i Teaterladan i Hultsfred kan bli hur kul som helst! Martin Röshammar

Jeanette Lindström har kontroll. Oerhörd kontroll. Hon hittar sina uttryck med en precision av nästan laserkirurgiskt snitt. Så mycket visste jag innan jag fick hennes tredje platta Walk i min hand. Jag visste också att hon i typ sju, åtta år har regerat på den svenska jazzvokalistscenen tillsammans med sina sköna generationskamrater, Lina Nyberg och Rigmor Gustafsson. Det är alltså jazzsång på riktigt hög nivå det är fråga om. Ändå hade jag aldrig blivit särskilt gripen av Lindström, till skillnad från Nyberg och Gustafsson. Hon hade alltid känts lite för klinisk, apropå just laserkirurgi. Att en kollega, som lånade Walk innan jag hunnit lyssna på den, dissade plattan totalt var heller inte särskilt förtroendeingivande. Men killen på jobbet hade fel. Helt fel. Walk är en liten atombomb, insvept i disig vårvinterstämning. Lindström och hennes grymma band lyckas skapa en skälvande uttryckskraft i nästan varje låt, troligtvis tack vare en stramt reducerad färgpalett. Soundet är nämligen tuktat och avskalat, med Lindströms röst längst fram och sjudande keyboards, lyhörda trummor och bärande kontrabas bakom henne. De har hittat en musikalisk gråskala full av möjligheter. Inledningen krossar. Efter ett kort intro smyger This Way igång med ett omskakande tema. Lindström ylar och trånar, med kristallklar – men inte alls klinisk – röst, varsamt kompletterad av Severi Pyysalos strålande vibrafon. Titelspåret Walk fortsätter att chockera. Lindström knådar den fantastiska melodin. Plastiskt formar hon rytmen tillsammans med Christian Spering på bas, Peter Nylander på gitarr, Daniel Karlsson på piano/ keyboards och Peter Danemo på trummor. Sedan blåser Staffan Svensson in ytterligare livskraft i den musikaliska massan genom ett lysande trumpetsolo. En kort stund senare gör bandet återhållen frijazz av Burt Bacharachs Trains And Boats And Planes och tar en lugn nattpromenad i Bill Evans Two Lonely People. Efter det blir det lite jobbigare att hänga med. Den avskalade ljudbilden har till slut blivit för kompakt och släpper inte in tillräckligt med syre för att Lindström och hennes manskap ska orka hitta nyanserna i den musikaliska gråskalan. Som helhet blir det alldeles för homogent. Jag minns egentligen bara det snabba utbrottet i Where Is Wolfgang? och de melodiska ögonblicken i That Sorry School från skivans andra del. Tyvärr. Hade Lindström plockat bort fem låtar hade hennes lilla bomb exploderat i ett musikaliskt kraftregn. Kanske hade lite fler uppskruvade beats kunnat skapa större spänning, utan att behöva bryta suggestionen. Jag väntar faktiskt på den dag då Jeanette Lindström gör ett litet sidoprojekt tillsammans med finska beatjazzarna Nu Spirit Helsinki. Tills dess lyssnar jag vidare på Walk. Tobias Brandt

RECENSIONER

JEFF BUCKLEY & GARY LUCAS Songs To No One 1991-1992 Knitting Factory/Bonnier Amigo

PET SHOP BOYS Disco 3 EMI

ED HARCOURT From Every Sphere EMI

Tidigt i sin alltför korta karriär jobbade Jeff Buckley intimt med den forne Captain Beefheartgitarristen Gary Lucas. Den här skivan, som auktoriserats av Jeff Buckleys dödsbo och sammanställts av Hal Willner, innehåller lite udda ströinspelningar från åren 1991 och 1992. Precis innan Jeff Buckley skulle spela in sitt omhuldade album Grace, den skiva hans mytbildning kretsar kring. På Songs To No One får vi höra rep-tejper från Gary Lucas hem, demos samt livetagningar från New York-klubbarna Knitting Factory, CBGB´s och Club Roulette. Tre av dessa är med fullt band i kompet, men det är när Buckley är solo eller i duo med Lucas som det är bäst. Jag hann se Jeff Buckley live två gånger och det som alltid tagit ner intrycket är när kompbandet drar åt ett hårt rockigt, jammigt sound - lite tidstypiskt, Pearlgardenaktigt. Det finns enstaka sådana stunder här, men de är tacksamt få. Det är ju intressant och sanningsenligt att Songs To No One inkluderar den skramligt alternativ-punk-rockiga Malign Fiesta (No Soul) då den visar upp en annan sida av Jeff Buckley, bredvid de vackra, hymnlika sångerna framförd av en änglalika, fritt flygande röst.

Disco 1 släpptes redan 1986 i samband med Pet Shop Boys debutplatta Please, Disco 2 ackompanjerade 1994 års Very och som en försenad bilaga till förra årets Release kommer nu Disco 3. Albumet innehåller både nya danslåtar, inspelade samtidigt som låtarna på Release, och remixar av tidigare utgivna låtar. Nyinspelade Try It (I’m In Love With A Married Man), som i själva verket är skriven redan 1983 av den smått legendariske discoproducenten Bobby ’O’ Orlando, tillhör ljuspunkterna på albumet. Både Felix Da Housecat och Superchumbo har visserligen gjort snygga remixar, men frågan är om resultaten verkligen är så intressanta vare sig i jämförelse med deras egna alster eller med Pet Shop Boys-originalen. Bortsett från att just Disco 3 innehåller några tidigare outgivna låtar, är det egentligen svårt att förstå vitsen med hela Disco-serien. Pet Shop Boys måste för övrigt vara bland de mest remixade artisterna som går att uppbringa och vad är det egentligen för idé med att remixa låtar som redan i originalversion är discon själv personifierad? Men för all del, de ska ju passa in på alla typer av dansgolv och varför inte samla alla remixtolvor på ett och samma album? Såvida man inte är ett totalt hängivet Pet Shop Boysfan och bara måste ha allt vad gruppen tagit i, känns det mer eller mindre värdelöst att införskaffa Disco 3. Möjligen skulle det i så fall vara för den vackert avskalade pianoversionen av London. Johanna Paulsson

Timo Kangas

THE DONNAS Spend The Night Atlantic När The Donnas dök upp för några år sedan med sin Get Skintight, då föll jag pladask, inte minst för vrålkaxigt skräniga Zero där texten bland annat gick: ”You’re a zero on my rock-o-meter, you wanna get hot, turn on a heater. Let’s go 6-5-0”, som sedan följdes av refrängen ”Yeah yeah baby you’re a zero”. Det blir liksom inte tuffare än så! Och där andra band mjuknar och inser att de skulle sälja mer om de valde att radioanpassa sig, där struntar The Donnas fullständigt i allt sånt mesande och kompromissande. De skränar på i samma kitschspäckade och färgglada värld som tidigare och de är faktiskt ännu tuffare och coolare nu. Som i Who Invited You, med klockren refräng och med ännu en sågning av någon de träffat på någon klubb. För det handlar om fester, ragg, sex och fula, gamla och allmänt dumma killar (i Dirty Denim sjunger de om ”Your hair is so dirty it makes you look like you’re thirty” och i Not The One låter det: ”No, I don’t want your eggs and bacon. And when i kissed you I was fakin’. I gotta let you know…baby you’re no fun”.). Jämförelsen är uttjatad, men visst är de samma andas barn som Ramones, det är snabba och tunga riff och världen består av partyn, slöande och förkastligt leverne i största allmänhet. Och jag trivs i den världen, det är som om man korsat en perfekt sitcom med en treminuters rocklåt som sedan vänstrat med en hejdlös kväll på stan. Långt ifrån min egen värld just nu, men ska man drömma sig bort kan man lika gärna göra det till skrammel och elaka sorglösheter. Martin Röshammar

Det är som hämtat ur en drömsaga med den lilla blyga och charmiga mamma-grabben som får åka på äventyr i den stora vida världen. Ed Harcourt har säkert haft det som tonårsdröm – en dröm som förverkligades snabbare än hösten erövrar sommaren och innan vi själva visste att vi var kära. Från hemmets lugna vrå blev han hela Europas älskling med sina tårögda sångtexter om kärlek och sina barnsligt vackra popsånger och av alla enastående album som gavs ut samma år är det få, om än ingen, som än idag håller likt Ed Harcourts fenomenala debutalbum Here Be Monsters. En modern klassiker som nu ska följas upp. Det var länge sedan jag kände en sådan spänning i luften inför en nytt skivsläpp. Väl valda delar av popvärlden håller andan och rykten har gått sedan tidigt i höstas om att några få första exemplar av skivan skulle finnas i omlopp. Det har funnits en iver inför premiärlyssningen som jag inte skådat sedan Daft Punks Homework skulle släppas. From Every Sphere drar igång i äkta Ed Harcourt-anda med lysande Bittersweeth och följs upp av lika andaktningsfulla smygstomparen All Of Our Days Will Be Blessed. Jag lutar mig tillbaka - Ed Harcourt är hemma. Det visar sig också snabbt att Harcourt inte står och faller

med sitt självklara sound. Efterföljande Ghostwriter binder en hårdare och skitigare produktion till sig och kräver antagligen mer av lyssnaren än något annat han gjort tidigare. Innovationen i Harcourts egna värld gör den här till en stor favorit på skivan. Tempot dämpas sedan direkt av melodiösa och vackra The Birds Will Sing For Us där pianot starkt framträder med sin vackra lilla dalande melodislinga. From Every Sphere har vid det här laget obemärkt passerat alla fallgropar med den svåra konsten att följa upp Here Be Monsters. Men det här är också fasen på skivan där den tappar dess imponerande, komplexa och nästan självklara inledning med de fem första låtarna. Harcourt softar och tuffar till sig om vartannat i den andra halvan av skivan. Skitiga gitarrer smyger i bakgrunden , Tom Waits-inspirerade pianogångar och vackra stråkar delar glädje, sorg och högmod. From Every Sphere innehåller endast en eller två överflödiga spår. Jetsetter skulle till exempel absolut inte ha bidragit till ett försämrande av skivan om den uteslutits. Fascinerande är ändå att Harcourt hela tiden tycks vara medveten om de sömniga svackorna. Han ser alltid till att dynamiken i låtvalet finns – varje lugn titel följs noggrannt upp av en mer tempofylld låt. Men å andra sidan är ju Harcourts ballader ingen direkt skam för världen. Få hanterar idag tystnaden och lugnet som denne man liksom känslan för fantastiska popsånger. Erik Dahlström

MICHIGAN Graceful And In Sin Memento Materia Man kan ha sämre favoritskivor i sin samling än Music For The Masses och Violator. Man kan ha uslare förebilder än Depeche Mode som de lät innan Basildonkillarna tog det felaktiga beslutet att börja rocka. Det kanske inte är originellt, men jag tycker om det där tunga, elektroniska soundet som liksom kramar om den hårdmjuka sången (det går bara att beskriva så), som gör att det formas en spöklik och inte så lite vemodig ljudbild. Svenska Michigan gör det bra, det låter bra, riktigt vasst faktiskt. Men det räcker inte, de har verkligen fattat hur man ska få det att låta precis som de vill, de kan skapa den rätta stämningen. Men där Depeche Mode har en makalös känsla för melodier som sätter sig från lyssning numero uno, där saknar Michigan den förmågan. Det är vemodigt som det ska vara, men inte det minsta lilla eget och texterna är mest deppiga för sakens skull. Det är skönt att det finns band som struntar i att skivbolagen just nu vill ha skrammel eller tystlåtna killar med gitarr, men släng eller åtminstone göm Depeche-plattorna ett tag så kan det räcka långt. För stämningen finns där, men nu låter det mest som ett Depeche Mode utan Martin Gores låtar och utan David Gahans sång. Men inte i Dream Of You, där de hittar ett eget sätt att uttrycka sig och ett eget sätt att låta. Den och ett par andra låtar inger hopp! Martin Röshammar

la musik

217

RECENSIONER

THE CARDIGANS Long Gone Before Daylight Stockholm/Universal Det är häftigt att betala skatt, sa Mona Sahlin. En gång i tiden vill jag minnas att det var häftigt att köpa skivor. Man suktade och sparade tills man hade råd och sedan lyssnade man på plattan 100 gånger tills den var del av ens väsen. Cardigans nya album påminner mig av någon anledning om denna magiska tid, innan flickor och alkohol började påverka ens omdöme. Detta är den sorts platta man vill köpa och inte placera bland den lättglömda sörja folk bunkrar upp i MP3-filer på sin hårddisk för att de inte tycker den är värd att betala för eller platsar i den skivsamling som representerar vad man står för. Efter att ha hört tre album med Cardigans trodde jag fortfarande inte att jag på allvar skulle tycka de var ett av världens bästa band. Deras begåvning var uppenbar, men jag tyckte inte de förvaltade den som väl som de hade kunnat. De kändes mer eller mindre lättviktiga och berörde mig aldrig riktigt. Visst fanns förmildrande omständigheter. Exempelvis hur de antydde sina hårdrockrötter genom smakfulla Black Sabbath-covers, utan att det någonsin luktade Black Ingvars-ploj. Men med Gran Turismo förvånade de mig rejält. Soundet var maskinellt och kyligt, men det fanns en annan närvaro, tyngd och nerv i musiken. Det var svårt att tro att Peter Svensson skrivit musiken på några veckor, när skivbolaget börjat efterlysa den utlovade nya plattan. Vissa behöver tydligen press på sig för att prestera sitt bästa. Sedan Gran Turismo har fem år passerat. År som rymt såväl internationell succé som interna konflikter. Bandet var länge lika splittrat som ABBA var efter 1982 (det enda som egentligen saknades i båda fallen var ett beslut och ett officiellt pressmeddelande). Fyra av medlemmarna i Cardigans arbetade på mer eller mindre uppmärksammade sidoprojekt. Paus och Righteous Boy i all ära, men Nina Perssons A Camp är den tydligaste bryggan till det ”nya” Cardigans. Long Gone Before Daylight har samma självklara, skönt organiska sound. Recensenter som gillar folk som spelar på ”riktiga” instrument än behärskar maskinparker kan lätt ses som mossiga och bakåtsträvande. Men med min passion för gubbrock och symfonirock har jag ändå ingen klubbcred att vara rädd om. Musiks äkthet kan förvisso inte mätas i hur ”live i studion” den är. Men jag kan inte låta bli att tycka att en av principerna med att ha ett band är att spela ihop. Todd Rundgren krävde alltid att

hans band Utopia skulle spela in tillsammans. Annars menade han att han lika gärna kunde göra ännu en soloplatta där han spelade allt själv (minns ni när detta kallades ”trickinspelning”?). På sistone har det dykt upp en massa band som anammat den traditionella rocksättningens klassiska manér, samtidigt som den organiska känslan helt saknats i musiken. Det har helt enkelt inte känts som ett band. Sett ur det perspektivet är Long Gone Before Daylight en rebellisk platta. Bandet har gett sig fan på att göra musik i samma anda som de 70-talsplattor de själva njuter av, samtidigt som den ska låta lika välproducerad som dagens precisa och polerade album. Det kräver onekligen sitt band, men jag tror faktiskt att gruppen efter mycket möda och några kriser lyckats göra den platta de föresatt sig att göra. Det innebär att många låtar har ett ganska långsamt, sugande tempo att de fått liv vid repetitioner och inte räddats i redigeringen (en modern variant av att fixa det i mixen). Men en platta blir som bekant inte bra blott på grund av goda intentioner och ädla ideal om inte låtkvaliteten är hög. Det är den här. Nina Persson visar att A Camp inte var en tillfällighet, utan att hon faktiskt nått en ny nivå som både sångerska och textförfattare. Hon har en förmåga att med små medel frasera så man blir alldeles varm eller bottenlöst melankolisk inombords. Jag blir kär i hennes röst och ord. Hon har den där svårfångade talangen för att välja formuleringar som är vardagliga men inte uttjatade och fylla dem med mening. Frågan är om det finns någon svensk som skriver

SOMERLAHT They Speak So Differently Zebra Art/Naxos

AUDIO BULLYS Ego War Source/Virgin

Nyligen fick Fredrik Larsson, sångare och pianist i Somerlaht, frågan om man kan kalla gruppens musik för symfonirock. Det säger en del om Somerlahts estetik. De väjer inte för komplexa låtstrukturer och melodier som kräver mer än en spelning i reklamradion för att fastna. Men symfonirock ger både olustiga och fel associationer. Tänk istället en tyngre Elvis Costello, Jeff Buckley och XTC så hamnar du i rätt kvadrant. They Speak So Differently är Somerlahts debut, men de har funnits i flera år vilket märks på handlaget. De fegar inte, och den musikaliska och känslomässiga spännvidden gör både plattan i sin helhet och de inbördes låtarna uppfriskande dynamiska. Favoriten är den avslutande Overtime där Somerlaht tar ut svängarna ordentligt och till sist driver låten mot ett härligt brötande crescendo.

Två grabbar från en förort till London med gediget intresse för att handla skivor. De har vuxit upp i klubbvärlden både som klubbare och som DJ’s och nu är det dags för dem att ge sig på att producera sin egen musik. Historien känns onekligen igen och då ofta med en bitter eftersmak. Att det låter brittiskt är minst sagt ingen överdrift. Känslomässiga atmosfärer känns från både Happy Mondays, The Stone Roses och The Streets. Jag återkommer till den sistnämnda längre fram i texten. Musikaliskt vandrar de kring uppkäftig electrohouse med tydliga vibbar av den forna Manchester-scenen. Ett soundtrack som gjort för en samtida uppdatering av Trainspotting. Om det nu undgått någon har det i över ett år pratats massor om Audio Bullys. De ska vara ”klubbvärldens räddare”. Jaha? Sen när behövde klubbscenen en räddare?

Peter Sjöblom

218 | la musik

starkare engelskspråkiga texter just nu. Feathers And Down, om en vän som har det jobbigt. Många av låtarna, som spännande Lead Me Into The Night och stolta Communication, kan tolkas på flera plan, alla intressanta. You’re The Storm är Nina Perssons eget Anthem. Hon kan vara romantisk som Jackson Browne eller med små medel kännas depraverad som Lou Reed. Oavsett vilket lyssnar man. Klart skivbolaget nojar. Cardigans har bytt stil igen. Här finns folkrock, country, melankolisk pop och överlag en eftertänksam skönhet som riskerar att gå en alltför stressad lyssnare förbi. Det är sannolikt en nattplatta. Den känns inte singeldriven. Men, handen på hjärtat, hur fräscht vore det med Gran Turismo, part 2? Förstasingeln For What It’s Worth är i sammanhanget en av plattans bagateller och en av få uptempolåtar. Och så har vi ju A Good Horse, med den fetaste Telecaster jag hört i hela mitt liv. Den erinrar om såväl AC/DCbröderna Young som Neil Young. Kan det blir bättre? Här finns också exempel på bandets torra humor. Exempelvis att låna in även melodin från And Then He Kissed Me i slutet av den egna And Then You Kissed Me. Hade den här plattan släppts år 1976 hade den i dag sannolikt varit där uppe med Fleetwood Macs Rumours och andra obestridliga klassiker nu. Hela plattan känns amerikansk, men vi talar inte om McDonalds Amerika, utan det där mytiska landet där man packar ihop sina grejor, stjäl en bra häst och sedan länge är försvunnen innan dagsljuset. Det land som man faktiskt trodde på när man läste klichéspäckande indianböcker och trodde att Kiss alltid hade smink på sig. Att dra fram det slitna klassikerbegreppet efter några få genomlyssningar är farligt, men jag törs i alla fall sätta en slant på att Long Gone Before Daylight kommer att kännas självklar och bekväm att lyssna på även om 20 år. Musik är bland det viktigaste och mest grundläggande vi människor har, men den håller på att förpassas till ytterligare ett tidsfördriv. Till och med skivbolagen själva tycks ha tappat förtroendet för vilken potential deras ”produkt” sitter på. När bolagen på fullt allvar tror att de konkurrerar med inlines och Xboxar behövs ett band som tar musiken på allvar . Jag hade för några år sedan aldrig trott att det skulle bli Cardigans, men jag håller tummarna för att denna styrkedemonstation inte passerar någon obemärkt. Cardigans har en position. De har ett namn. De har sålt miljoner album. Och de riskerar att skrämma bort kommersiell radio för att visa var de står. Respekt. Anders Lundquist

Klubb- och dandscenen blommar ju idag som den inte gjort på många, många år och det helt utan någon som helst samröre eller beblandning med dessa två herrar. Likväl är de redan hårt omskrivna i press och den här debuten - ”Ego War” - kan egentligen inte förlora. Det har redan gått för långt. Ett märkligt fenomen som upprepar sig själv någon gång per år. Jag ställer mig själv frågan varför inte lotten gick till ett band som Metro Area istället? Ett band som har både soul och groove så det räcker och blir över. Eller varför inte rikta uppmärksamheten mot våra svenska akter? Tyska bolaget Compost har nyligen kontrakterat en mängd intressanta svenska namn för deras nysläppta ”Future Sound Of Jazz” och Francois Ks tunga bolag Wave Music, har smaken och den rätta fingertoppskänslan att ge ut Markus Enochson. Grym svensk house som passerar våra medier totalt. Istället sitter vi fint och bläddrar i regelboken för trender och hyllar brittisk svensson-house. Ja, jag är besviken på maskinen Audio Bullys även om inledande ”Snake” är en ordentlig klubbdänga. ”Way Too Long” bjuder skönt upp till galen dans, ”The Snow” och faktiskt, smått souliga ”I Go To Your House” summerar Audio Bullys

absoluta topp. På samtliga dessa leverar Audio Bullys fantastisk dansmusik. Förstnämnda lär säkerligen uppenbara sig på lämplig samling över årets främsta danshits. Men ju längre plattan går desto mer intetsägande blir låtarna och efter 12 låtar (13 med bonusspåret) går det knappt att ropa hej till grannen utan att låta som en freakad London-klubbkille som är helt slutkörd på excstacy. Audio Bullys tar för mycket plats på sin egen skiva helt enkelt. Trots att dessa två medelklasspojkar absolut inte vill bli jämförda med The Streets är det svårt att inte dra några paralleller mellan dom. Frågan om inte ”Snake” är The Streets nya singel lär varken vara första eller sista gången den ställdes när jag fick den på redaktionen idag när jag spelade den. Likheten mellan de två är tydlig. Audio Bullys menar att The Streets pratar och dom sjunger. Om man nu kan kalla Audio Bullys vokala prestationer för sång. Ibland låter det mer som om festen redan varit och samtliga inbjudna rullar gatorna hem tillsammans med de sista dropparna kvar i folkölsburken, halvt sjungandes, halvt pratandes... Erik Dahlström

RETRO

source summerar fransk klubbmusik VARIUOS ARTISTS Source Labs - 16 Classiques Source/Virgin 1996 var Source år och alla gjorde det tillsammans. Likt 70-talets ”peace and love”-rörelser förenades hela Paris i en enda stor ”nu-jävlar-ska-vi-visadom”-kram och fram plockades instrument, synthar, beats och loopar på ett sätt vi aldrig hört förut. Motorbass, Daft Punk, Alex Gopher, Dimitri From Paris, Etienne de Crecy och ett ungt Air svepte som en skogsbrand över först Europa och senare även över hela världen. I Paris dunkade både natt- och svartklubbar till långt fram in på morgontimmarna. Vid varje trappuppgång stod en flyerutdelare som lockade både med det ena och det andra för att få ner turistande klubbare till just deras marijuana-fyllda källare. Det var en tid som det ibland pratas om som ”den gamla goda”-tiden. Paris 1994-97 blev Frankrikes glada 60-tal nermixad i 70talets kärlek. Soul blev disco och disco blev house och under fransmännens regi föddes begreppet filterhouse. Det tog inte många månader innan det ordet fanns på var trendmedveten mans läppar. Men det här var inte bara en tid för Motorbass, Daft Punk och Alex Gopher som stod för mångfalden av den franska housescenen. Fransk hiphop anslöt sig till korståget liksom de mer experimentella och ofta instrumentella downbeat-grupperna Le Tone, Mozesli och naturligtvis Air. Fransmännen vågade spela ut sitt lands sensuella myt och knöt även där viktiga band med modevärlden som friskt använde musiken i samband med huvudstadens världsviktiga catwalks. Skogsbranden som gick under namnet

”fransk house” hade all den virke som behövdes och vinden var stark i samma riktning. SOURCE, SOM VAR det ledande bolaget,

påbörjade 1995 sin summering av de första åren i form av samlingsskivor och frasen ”I Love Source” föddes. Bolaget som då var ungt och fräscht visade alltid upp nya oväntade sidor och skippade hitbetoningen på samlingarna som kort och gott döptes till Source Labs. På volym 2 (1996) i serien plockade man med Daft Punks legendariska tolva ”Musique (version longue)” som tidigare bara funnits ute på en svåråtkomlig vinyl som om du hade tur gick att få tag på i någon mörk källarlokal i Paris underjordiska klubbimperium. Ett spår som jag vid den tiden fullständigt ratade gentemot Motorbass och La Funk Mobs mycket mer intressantare house/ funk. En sågning jag ett halvår senare muntert fick äta upp när Daft Punks debutalbum Homework krossade allt motstånd och jag försiktigt började se Musique på ett annat sätt. Daft Punk gjorde inte bara revolt mot hela housescenen - duon möblerade kraftigt om i den typiska franska ljudbilden. Istället för lätta beats förklarade Daft Punk krig mot högtalarna. Det var hårt och känslan infann sig i små, nästan ohörbara förändringar i den rytmiska sektionen. Daft Punk klev också helt rätt in i de tomrum som just Motorbass precis lämnat efter sig. För Motorbass blev det bara ett enda lysande album. Visst pratades det om en uppföljare och både Philippe Zdar och Etienne de Crecy arbetade hårt i studion men albumet uteblev. Istället föll lotten och all världens ögon på Daft Punk. Nu i efterhand har Daft Punk gått tillbaka till det

ursprungliga franska soundet. Filtermaskinerna ljuder som aldrig förr och för att inte tala om samplingarna. Även de hårda beatsen är borta och tankarna för direkt till tiden de tillbringade med Source. Idag när jag nu sitter med dessa 16 klassiker och Musique dyker upp blir jag nostalgisk med tanke på vad som hänt med Daft Punk idag. Eller kanske mer över vad alla mediala kanaler har gjort med dom och hela den franska klubbscenen. Jag blir tvungen att leta fram gamla tolvor och samlingar och inser snabbt att jag egentligen inte har något negativt att skriva om den här tiden...den gamla känslan. Jag inser också att Source alltid har legat mig nära och trots att även de hängde med att påbörja den trend att dansorienterade bolag skulle ge ut sorgsna grabbar med gitarr för några år sen har labbet på Source alltid kommit med nya och oväntade releaser. Man var till och med tidig att bereda plats för jungle i sitt arkiv. Idag är Source mycket större än vad de någonsin kunnat tänka sig men den här samlingen påminner om en svunnen epok som formligen sprudlade av kreativitet och kärlek till musik. Kanske var det till och med så att det var den kreativiteten som också sänkte den franska klubbmusiken på djupet? Etienne de Crecy sa en gång till mig: ”Erik, så länge vi kan andas ska vi erbjuda världen överraskningar”. Jag låter nostalgin tala i dess helhet:

DJ GILB’R - Espéce Funk AIR - Modulor mix DAPHREEPHUNKATEERZ - Nuphunk MOTORBASS - Bad Vibes LA CHATTE ROUGE - Écouter Fumer ALEX GOPHER - Mandrake MAIN BASSE DE VILLE - Hunt One Connection DAFT PUNK - Musique (Version Longue) ALEX GOPHER - Gordini Mix AIR - Casanova 70 (Brendan Lynch Remix) CHATEAU FLIGHT - Mondorama I:CUBE - Power Sandwich SCRATCH PET LAND - Post It LE TONE - Jean-Jacques Et Les Dauphins MOZESLI - Sunshine BLACK STROBE - Paris Acid City Erik Dahlström

la musik

219

RETRO

simple minds på nytt Life In A Day (Virgin/EMI) 6 Real To Reel Cacaphony (Virgin/EMI) 5 Empires And Dance (Virgin/EMI) 5 Sons And Fascination/Sister Feelings Call (Virgin/EMI) 6 New Gold Dream (Virgin/EMI) 7 Sparkle In The Rain (Virgin/EMI) 5 Once Upon A Time (Virgin/EMI) 4 Live In The City Of Lights (Virgin/EMI) 2 Street Fighting Years (Virgin/EMI) 5 Real Life (Virgin/EMI) 5 Good News From The Next World (Virgin/EMI) 5 Neapolis (Virgin/EMI) 4 I början av 80-talet var Simple Minds Skottlands unga hopp på samma sätt som irländarna hade U2. Båda banden var unga, hungriga, lät ganska avigt och stod för Det Nya. I slutet av samma decennium var de två av planetens största band. Det kan kanske behövas en påminnelse om att Simple Minds bara i Sverige var så stora att de spelade på Stockholms Stadion. Men ytterligare tio år senare var U2 fortfarande världens största band, medan Simple Minds var förpassade till samma klubbar och teatrar som de spelat på i början av sin karriär. Hur gick det till? Vad beror det på? Simple Minds anlände i kölvattnet av punkvågen men soundet på 1979 års debut Life In A Day är med facit i hand föga annat än en skramlig uppdatering av 70-talshjältar som Roxy Music, Sparks och David Bowie. Ungefär samma förebilder som Siouxsie & The Banshees (som dock debuterat redan 1976) hade. Mer av det teatraliska hade Jim Kerr plockat upp på den första konsert han någonsin var på, Genesis 1973. Simple Minds hade mycket gemensamt med Ultravox (detta var innan Midge Ure kom in och gav bandet ett kommersiellt och mer polerat sound). Två år tidigare hade Foxx sjungit om hur han var ”the man who dies everyday”. Nu sjöng Kerr ”today I died again”, förmodligen inte utan att ha hört Ultravox. Ibland påminner de om Gary Numan, som fyllt det tomrum

220 | la musik

Bowie lämnat efter sig genom att inte släppa något 1978, och på den tiden var ett namn att räkna med. Den råa energin i sång och gitarrer påminner lite om tidiga Japan, som också hade en punkigare stil innan de hittade sitt eget sound. De som lyssnade på bandet när de var som störst kring 1990 och gick tillbaka för att kolla in tidiga plattor ryggade sannolikt tillbaka av den dödsföraktande avantgarde-rock som Simple Minds gjorde på Real To Reel Cacaphony. Experimentell postpunk med många oslipade kanter. På Empires And Dance tog man ett stort steg ut i det okända. Musiken är mer monoton, syntig och ännu mer europeisk. När man försöker spela svängigt och dansant låter det mer tyskt än funky. Musiken kallades vid tiden ”eurodisco”, även om det senare kom att betyda något annat. En influens är sannolikt tyska Can. Jim Kerr har en stor och ibland fängslande röst som funkar bäst när han sjunger rätt entonigt. Det hela är oerhört arty, med referenser till film, böcker och litteratur. En favorit är instrumentala Kant-Kino (bara en sådan titel!). Titlar om kärlek och rock n’ roll lyser med sin frånvaro. Sons And Fascination och Sister Feelings Call släpptes först tillsammans men delades sedermera upp i två minialbum. På CD är de återförenade. Här är betoningen ännu större på beat och en drivande puls. Basgången i inledande (och typiskt

betitlade) In Trance As Mission är snodd från Genesis Supper’s Ready. Basisten Derek Forbes var överhuvudtaget en tillgång i bandet. Experimentell och stadig på en gång. Sångmelodin innehåller som vanligt sällan mer än två, tre toner. Kerrs melodier kommenterar kompet snarare än att leva sitt eget liv. Som helhet börjar bandet låta mycket stadigare och har här hittat en vit funk som bara låter Simple Minds. Här finns också modesta hitlåtar som Love Song och The American, som skulle stanna kvar i bandets liveset under många år. Tyvärr börjar dock Kerrs besvärande vibrato göra sig gällande alltmer och hans tonträff har alltid varit långtifrån klockren. Något som tycks störa vissa, medan andra inte ens reagerar på det. Hans sångstil är definitivt något att älska eller hata. Falsksången är fint exemplifierad av This Earth That You Walk Upon, som i övrigt har en skön stämning. New Gold Dream, producerad av Peter Walsh, räknas bland kritiker och de flesta gamla fans som bandets mest kreativa stund. Simple Minds hade förfinat sin europeiska funk, experimenterade och fick ihop flera av sina starkaste melodier. I hiten Promised You A Miracle fanns en av Forbes bästa basgångar dittills, låtens instrumentala bakgrund ansågs hålla så bra att den gavs också ut i instrumentalversion (som B-sida). Gruppen hade redan stadigt byggt upp en publik i Storbritannien och över den europeiska kontinenten. Med New Gold Dream fick man också ett genombrott i USA. Trumslagaren Brian McGee, som hade svårt för att turnera på allt större arenor valde dock att lämna bandet. Efter fem album hade bandet alltså för första gången förlorat en

RETRO

medlem. Det skulle bli fler. För 1983 års Sparkle In The Rain anlitade man Steve Lillywhite. Denne hade gjort sig ett namn för sina ekobemängda produktioner åt XTC, Siouxsie & The Banshees, Peter Gabriel, Big Country och alla U2album dittills. Lillywhites förmåga att få trummor att låta ”larger than life” var uppskattad att han fick de flesta av sina klienter att låta rätt snarlika var på den tiden ett mindre problem. Kort sagt: när albumet kom kändes det fräscht, i dag låter det Steve Lillywhite. Med allt vad det innebär av överlastat, plåtligt 80-talsljud. Efter Sparkle gifte sig Kerr med Chrissie Hynde, vars band Pretenders Simple Minds hade turnerat med. Basisten Derek Forbes hoppade därefter av. Strax därefter erbjöds bandet spela in Keith Forseys nyskrivna låt Don’t You Forget About Me för soundtracket till ”brat pack”-filmen Breakfast Club. Bryan Ferry hade redan nobbat och Kerr var tveksam. Han tyckte texten var klyschig. Han gav dock med sig och snart hade Simple Minds sin första USA-etta. Plötsligt var det på något vis självklart att Simple Minds var ett ”mainstreamband”. Att de inte längre tillhörde den experimentella skaran till vänster om mittfåran. Och själva var de sugna på att stanna på toppen. Det är ett ganska vanligt fenomen som följer på en stor framgång. Det handlar inte om girighet i rent ekonomisk mening. Kanske inte ens äregirighet. Listpla-

ceringar och försäljningssiffror är för många det enda konkreta beviset på att man nått ut. Det är därför en utmaning att se om man kan göra om bragden. Kan vi sälja en miljon mer av nästa platta? Kan vi ha ännu fler hitsinglar från ett och samma album? Sedan är det många som velat testa om de kan bli världens största band, för att de haft en realistisk möjlighet. Men det är på vägen upp sammanhållningen är som störst. De stora problemen uppstår när en succé ska upprepas och alla tror att succén beror på just dem. Ofta innebär framgången också att medlemmarna fjärmas från varandra. De reser var för sig. De drar på sig mer eller mindre ohälsosamma vanor, ofta i syfte att palla trycket. Med framgång kommer också en massa nya ”vänner”. Och så vidare. Det dröjde till 1985 tills Simple Minds mobiliserat sig tillräckligt för Once Upon A Time. Nu var soundet bombastiskt och arenaanpassat, texterna rakare, trumspelet mer macho (studiomusiker spelade bas). Hiten Alive And Kicking passade bra på Wembley Stadium, om man säger så. Några av låtarna var riktigt starka, men hade mått bra av en mindre svulstig inramning. Livealbumet Live In The City Of Lights, ett dubbelalbum inspelat i Paris, är i dag nästan olyssningsbart, trots fina insatser från framför allt gitarristen Charlie Burchill. Det ettriga lilla postpunkbandet var det ingen som längre mindes. Simple Minds var en

JOHN CALE Sabotage (Live) Diesel Motor/Border Mellan 1976 och 1981 kom inga studioalbum från John Cale. Den forne Velvet Underground-legenden hade flyttat tillbaka till New York efter några år i England. Kontraktet med Island var slut och det skulle dröja till 1981 års “kommersiella” (ja, så kommersiell som John Cale nu kan bli) A&M-album Honi Soit innan vi fick höra Cale i studioomgivning igen. 1979 spelade han dock in denna på sin tid mycket utmärkande liveskiva under tre kvällar på New York-klubben CBGB’s. Ovanligt nog var det en skiva med tidigare outgivna låtar. Deerfrance sjunger på den vackra Only Time Will Tell - skirare än den skiraste Velvet-ballad med Mo Tucker på sång - något denna scenester-dam även gjorde på Tom Verlaines solodebut samma år. I nästan allt övrigt är Sabotage klaustrofiskt

elefant. Bandmedlemmarna tycktes själva börja ana oråd. De såg också sin chans att, liksom U2, Gabriel och andra Amnestyvänner, säga något vettigt om omvärlden. Man tog ett steg tillbaka och gjorde det politiskt laddade albumet Street Fighting Years, komplett med kommentarer till den irländska situationen. Albumet var också något mindre överproducerat vilket tydde på viss självinsikt. 1991 års Real Life, med fina singeln Let There Be Love, sålde bra men de flesta kände nog instinktivt att bandet passerat sin peak. Folk var helt enkelt ganska trötta på dem. Här hoppade dessutom den tredje originalmedlemmen, klaviaturspelaren Michael McNeil, också av och den bandkemi som präglat deras starkaste album var upplöst. Kvar var två inte längre så enkla själar, Kerr och Burchill. De tog en längre paus, njöt av miljonerna, utvärderade vad Simple Minds skulle vara och återkom först 1995 med det rätt hungriga och inspirerade Good News From The Next World. Den febriga inledningen She’s A River visar vilka passionerade känslostormar och ljudkaskader de i sina bästa stunder kan röra upp. Albumets andra halva visar hur snabbt mättnadskänslan åter kunde uppstå. Här är det främst Burchills varierade, uppfinningsrika gitarrspel som står för behållningen (när jag intervjuade dem i Paris samma år bad jag den anspråkslöse gitarristen stanna kvar en extra halvtimme bara för att berätta om

svärtad, närmast paranoid i sin hållning. En låt som Captain Hook är vacker men så sorgsen och svartfrätt att syret försvinner ur rummet. Detta är stämningen som vilar över hela skivan. En trasig värld, en sprucken spegel. Enligt Richard Thomas (mycket dåligt korrekturlästa) omslagstext skilde sig John Cale från allt annat på pågick i musikens värld 1979. Jag tycker tvärtom att det går att dra trådar till mycket av den kantiga musik som kom fram i punkens efterdyningar. Så hade Cale också hunnit producera allt från Patti Smiths debutalbum till Sham 69:s debutsingel. Det som skiljer John Cale från samtida, yngre artister är arrangemangen och i synnerhet Marc Aarons gitarrspel som ibland går överstyr i något slags nästan arenarockigt nonsens. Sånt gör det svårt att lyssna på spår som Baby You Know. Liksom ljudet på inspelningen. När bandet öser på låter det lite lågbudget; det är ingen At Budokan detta. Mercenaires (Ready For War) släpptes på singel och är den låt som kan kallas mest “catchy” på albumet. Lite rock-marsch-takt och

hur han jobbat med gitarrerna, något som han var märkbart förtjust i att få göra). På Neapolis var Derek Forbes tillbaka på bas (bandet 80-talstrummis Mel Gaynor är också med på omslaget för att ge känsla av en återförening, trots att han bara spelar på en låt). Här försökte man hitta tillbaka till det som gjorde New Gold Dream magisk men utan större framgång, vare sig konstnärligt eller kommersiellt. Min teori är att det som hindrat Simple Minds från att behålla sin position bland de stora är två svagheter: Dels Jim Kerr och då åsyftar jag både hans oförmåga att skriva minnesvärda melodier som lever ett eget liv och hans ytterst begränsade sångstil. Dels låtarna i sig, som oftare var stora, bombastiska ljudslott än verkliga kompositioner. Man har dessutom, trots flera försök, inte haft förmågan att uppdatera sin infallsvinkel till den egna karriären som exempelvis U2 gjort. Samtliga ovan nämnda album har släppts ommastrade av Virgin/EMI till mediumpris. Utöver dessa har Simple Minds på Eagle Records (bolaget som mer eller mindre specialiserat sig på avdankade superstjärnor) släppt Neon Lights (2001), vilken rymmer covers av låtar som influerat dem. 2002 kom det nyskrivna albumet Cry. Anders Lundquist

så Cales kalla betraktelser över en värld som var på väg in i krigets fasansfulla klor på alla fronter. En låt som känns obekvämt aktuell än i dag. Jag önskar att jag kunde förpassa den till historiens avskrädeshög men det låter sig inte göras. Dr. Mudd med sitt uppåttempo och ooo-kör a’la Rolling Stones är förstås också catchy. För att vara John Cale. Förutom egna kompositioner gör Cale också en typiskt avigt cover på Rufus Thomas låt Walkin’ The Dog som går i liknande spår som den mer kända tolkningen av Heartbreak Hotel. När han kommer till “She broke the needle and she can’t sow” är det inte svårt att associera till en mycket specifik sorts nålar. CD-utgåvan har fyra bonusspår. Rosegarden Funeral Of Sores var baksidan på Mercenariessingeln och spelades senare in av Bauhaus, gothfans. De tre övriga spåren är från 1977 års EP Animal Justice och inkluderar en version av Chuck Berrys Memphis. Den senare skulle ju syntpop-pionjärerna Silicon Teens något senare göra en minst lika struttig cover på. Timo Kangas

la musik

221

RETRO

plumpiga texter av vita slynglar GRAND FUNK Survival Capitol EMI

6 6 5 7

E Pluribus Funk Capitol EMI Phoenix Capitol EMI We’re An American Band Capitol EMI

Grand Funk började som powertrio under namnet Grand Funk Railroad i slutet av 60-talet. En era som under 80- och 90-talet kändes oerhört fjärran, men som börjar bli återupptäckt av en yngre generation som föredrar långt hår, långa skägg, långa jammiga, bluesbaserade och grooviga låtar och en helt ickeironisk infallsvinkel. Grand Funks styrka var liveframträdandena och genom att turnera mer eller mindre konstant byggde man snart upp en trogen fanskara i hemlandet. Gruppens blues- och soulinspirerade men också hårda rock var inte unik. Bland deras samtida märktes band som Mountain, Bob Seger, The Guess Who och Savoy Brown. Man hade också likheter med Led Zeppelin. Grand Funks jordnära rock banade däremot väg för besläktade band som Humble Pie, Foghat och Bachman-Turner Overdrive. Varför var bandet så populärt? Hemligheten låg säkert delvis i Mark Farners röst, som var stark och själfull. Även trumslagaren Don Brewer var en habil sångare och den utåtriktade energi bandet utstrålade var effektiv. Redan från start stod det klart att bandet inte var kritikernas gunstlingar. Till detta bidrog säkert deras ibland plumpa texter och det faktum att de var ganska enkla och konservativa

222

la musik

vita slynglar (Kristofer Engelhardt, som skrivit den officiella biografin om Farner beskriver honom som mer reaktionär än Ted Nugent, vilket inte vill säga lite). De till och med spelade in sina fem första studioalbum i den i rocksammanhang ofta förlöjligade staden Cleveland. Men spela och sjunga, det kunde Grand Funk och det var trots allt det publiken betalade dem för att göra. Gruppen albumdebuterade 1969 på Capitol Records och inom loppet av bara fyra år släppte man åtta album. De fyra första albumen (tre studioalbum och en liveupptagning) återutgavs förra året på CD i remastrat skick, med bonusspår samt liner notes av Steve Roeser. De visar ett band som inte riktigt insett inspelningsstudions möjligheter, utan mest rev av sina låtar rakt upp och ner. Något som å ena sidan gör att de lät lite primitiva, men också ganska tidlösa. Nyligen släpptes de följande fyra albumen: Survival, E Pluribus Funk, Phoenix och We’re An American Band. Survival betraktades av bandet som deras första regelrätta studioalbum. Man hade spenderat mer tid till att skriva och arrangera låtarna, spelet var mer nyanserat, ljudet renare och Farner (som enbart var gitarrist och sångare var gitarrist live) trakterade även orgel. Dessutom hade man lärt att

använda kvinnliga körsångare utan att dessa tog över ljudbilden totalt. Temat för albumet var natur, andlighet och den ovisshet om framtiden som många känt sedan man lämnat det hoppfulla 60-talet för ett mer pessimistiskt decennium. Förutom originallåtarna fanns här två covers, Dave Masons Feelin’ Alright (som redan spelats in av Traffic och Joe Cocker) och Rolling Stones förebådande Gimme Shelter, som här görs i en stark version. Fem bonusspår inkluderar tre oavkortade versioner av låtar från albumet, en nymixad I Can’t Get Along With Society och ett jam kring Footstopin’ Music, som skulle komma att inleda nästa album, E Pluribus Funk. En skiva som kom i ett annorlunda LP-konvolut som såg ut som ett stort silvermynt prytt av bandmedlemmarnas huvuden, och som därför tappar en del visuell ”impact” på CD. E Pluribus Funk var ett av bandets hårdaste album och det sista som producerades av gruppens manager Terry Knight. Denne hade till skillnad från mer ambitiösa producenter aldrig spenderat tid med bandet i replokalen, där låtarna växte fram, utan såg den faktiska inspelningstiden i studion som sitt huvudsakliga jobb. Att han heller inte tycktes bry sig om texterna höll måttet märks på sexistiskt nonsens som Upsetter. På den nya CD-version finns fem bonusspår, samtliga liveinspelade, där I’m Your Captain och Closer To Home är hopsatta i ett medley. Phoenix gjordes mitt under ett skede av stora förändringar. Bandet hade sparkat Knight och valde att producera själva. Man tog också in klaviaturspelaren Craig Frost som gästmusiker på de flesta spåren. Inledande Flight Of The Phoenix var ett energiskt instrumentalspår med fiol (en förlängd remix är CDskivans enda bonusspår). Endast två

av låtarna har funnits med på samlingar. Efter Phoenix kortade man officiellt ned namnet till endast Grand Funk och tog in Frost som fast medlem. Vid det här laget ansåg många att Grand Funk haft sin storhetstid och många fruktade att de inte kunde utvecklas längre. Detta gjorde bandet fast beslutet att motbevisa skeptikerna. Man anlitade Todd Rundgren, vilken befann sig på den kommersiella toppen av sin solokarriär efter klassiska Something/Anything året innan, som producent. De drog till Criteria-studion i Miami, där Derek & The Dominois hade spelat in Layla och spelade in sitt mest finslipade och genomkomponerade album, We’re An American Band. Låtarna hade tydligare strukturer och Todds fäbless för Beatlesharmonier märktes också. Redan första dagen spelade man in titelspåret, ett korkat men kul ”tour anthem” i bästa Kiss-anda, skrivet av Brewer. Dag två mixade och mastrade man låten och skickade iväg till presseriet. Det innebär att singeln var på god väg upp på Billbardlistan (vars förstaplats den också slutligen nådde) medan albumet fortfarande var under produktion. På CD:n finns fyra bonusspår: Hooray, The End, en akustisk mix av Stop Lookin’ Back och en ny remix på titelspåret. Nu ser vi fram återutgivningarna av album som Shinin’ On (även den producerad av Todd) och den Zappa-producerade Good Singin’, Good Playin’. Än i dag existerar Grand Funk, men utan frontfiguren Farner, som har sitt eget band. Farner deltog också häromåret på en tributturné till Beatles album Abbey Road, tillsammans med andra veteraner som Rundgren och Alan Parsons. Anders Lundquist

RETRO

CAROLE KING Writer/Rhymes & Reasons Epic/Sony Music

7 6 6

Music/Fantasy Epic/Sony Music Wrap Around Joy/Thoughbred Epic/Sony Music

Så har 70-talsplattorna som ursprungligen släpptes strax före och efter klassiska Tapestry kommit på CD. Det var sannerligen på tiden. Å andra sidan är musiken så tidlös att den knappast hade förlorat på att vänta lika länge till. Här handlar det inte om ett sound som är ”flavour of the month”. Tvärtom, vem kan tröttna på grundsättningen piano, elbas, plockande gitarrer och rent, torrt inspelat trumspel? Carole King personifierar för många låtskrivaren med stort L. Hantverkaren som, till synes när som helst, kan slå sig ned vid pianot och på ett chosefritt klä sina tankar och känslor i ord och toner. Hon började som proffslåtskrivare åt andra tillsammans med dåvarande maken Gerry Goffin. Under andra halvan av 60-talet var låtskrivarparet Goffin-King lika förkommande som Bacharach-David på hitsinglarnas låtskrivarcredits. Kings mest framgångsrika album Tapestry från 1971 finns sedan länge släppt på CD och är en obestridlig milstolpe i populärmusikens mittfåra. Här finns låtar som You’ve Got A Friend, I Feel The Earth Move, (You Make Me Feel Like) A Natural Woman, Will You Love Me Tomorrow?. Det vore vid närmare eftertanke lättare att räkna upp vilka låtar som inte är klassiker. Den mångfaldigt Grammy-belönade Tapestry sålde i alla fall miljoner när den kom (den har till dags dato sålt i 23 miljoner exemplar) och banade vägen för en rad efterföljare, där de mer begåvade (läs: Jackson Browne) fortfarande har sin relevans i det internationella musiklivet medan de mer utslätade (läs: Dan Fogelberg) aldrig på

allvar slog igenom utanför USA. Carole King skrev alltid allmängiltiga sånger och känslor och funderingar som de flesta haft. Det sistnämnda är säkert en av anledningarna till att så många andra kunde framföra dem med trovärdighet. I mitten av 90-talet släpptes till och med något så ovanligt som ”en tributplatta till ett album”. På Tapestry Revisited tolkade breda artister som Rod Stewart och BeeGees hennes låtar. De är i nio fall av tio bättre med upphovskvinnan. Carole King låter vänlig och hennes texter är som de broderade ordspråk som brukar finnas på köksväggar hos ens mormor och morfar. Alltid välmenande, aldrig beskäftiga. Det är kloka, goda ord samtidigt som det finns något naivt och oskuldsfullt över det hela. På samma sätt finns ingen dissonans i musiken. Det är dur, moll och sjuor. Inget som stör men ändå mycket som berör. Melodierna låter självklara, men Carole är den enda som skrivit dem. Carole King låter som hon ser ut. Hemvävd, lite präktig, ingen som förhäver sig i onödan. Den sortens tjej som man inte kan föreställa sig går att erövra för en natt, men som man vet skulle bli en exemplarisk mor till ens barn; varm, omtänksam och klok. Carole Kings chosefria sätt att skriva och sjunga till dess essens, motsatsen till dagens hysteriska wailande, borde vara ett föredöme för dagens musikmakare. Regel ett: börja med att verkligen känna något, eller vilja berätta något innan du skriver. Regel två: skriv klart låten innan du spelar in den, så får du inga problem ”i mixen”. Hon kanske i själva verket var/är en egofixerad, kokainsniffande diva, vad vet jag. Hennes låtar ger i alla fall ett jordnära intryck. Solokarriären började inte med Tapestry. 1970 års solodebut Carole King: Writer (där hon fortfarande skrev en del av sitt material ihop med Goffin) föregick det stora albumet och låter ungefär likadant, fast utan de självklara topparna. 1971 kom

alltså Tapestry, men också uppföljaren Music, som alls inte är lika stark. Men det är kul att höra varifrån Peter Cetera fick introt till Chicagos megahit If You Leave Me Now (lyssna på It’s Going To Take Some Time). Writer och 1972 års album Rhymes & Reasons ligger tillsammans på en CD, likaså inspirerade Wrap Around Joy (1974) och Throughbred (1975), där kemin mellan King och producenten Lou Adler börjat avta. Music och 1973 års Fantasy utgör däremot en dubbel-CD. Man kan fråga sig varför de inte lika gärna kunde ha getts ut var för sig. Här finns också några andra frågetecken kring återutgåvorna. Ingenstans står det att musiken kommer från de ursprungliga masterbanden, eller att ljudet skulle ha mastrats om för CD-utgivning. Visst handlar det om två album till priset av ett, men det känns ändå lite billigt. På de tidiga plattorna är dessutom distorsionen på sången bitvis så hög att misstanken dyker upp att någon CD till och med skulle kunna vara baserad på ett vinylexemplar vars ljud ”tvättats”, men riktigt så illa kan det väl inte vara? Med Carole King finns, på The Ode Collection, en samling med höjdpunkterna från de aktuella återutgåvorna, några liveinspelningar samt alla låtar från Tapestry. Den sistnämnda förblir den mest essentiella skivan med Carole King, men de äger alla både charm och existensberättigande. Om någon annan artist kom i närheten av hennes pianobaserade balladpop under 70-talets tidigaste år var det sannolikt Laura Nyro och Todd Rundgren. Nyro var dock mer excentrisk och Rundgren insåg när han 1972 fick en megahit med I Saw The Light att det var en alldeles för liten utmaning för honom att skriva enkel hitpop. Men det är en annan historia. Anders Lundquist

PUGH ROGEFELDT Boxen 1965-2003 National/Bonnier Amigo Det är bara att bocka och ta av sig hatten för Torbjörn ”Pugh” Rogefeldts storhet. I min generation (född 1971) är det nog många med mig som inte riktigt greppat den där kufen från Västerås. Visst har jag hört och gillat Ja dä ä dä från 1969 och Bolla och rulla som kom fem år senare, men poletten har inte ramlat hela vägen ner. När nu boxen med Pughs samlade verk dyker upp blir jag knockad av mycket, imponerad av annat, glad av en hel del och besviken blir jag bara några gånger. Men egentligen är en box för mycket musik, så är det ju, man orkar sällan ta sig igenom den mer än en gång och då är man fast i att lyssna på de låtar man redan älskar eller åtminstone känner till. Men det är något med Pugh-boxen som gör att man sträcklyssnar, om det är språket, den evigt förekommande klurigheten eller lekfullheten. Jag vet inte, men jag vet att det på många ställen finns en fart och självsäkerhet som jag älskar, det är som om han är ostoppbar men utan att bli brötigt egotripppad. Det låter klyschigt, men Pugh är så förbannat svensk att man baxnar, om man kan göra ödmjuk musik så är det det Pugh har gjort i alla år. Och nu plötsligt förstår jag vad Thåström och andra fallit pladask för. Boxens första tre skivor följer perioden mellan 1965 och 1978, den fjärde tar hand om resten och det är den plattan som sänker helhetsintrycket. Det är på något sätt som om intresset och den där attacken försvann, kanske var det tryggheten som kom in i livet och med det försvann den där talangen att stå på tårna och viljan att kasta sig ända in i kaklet. Att sen produktionen på många ställen låter plastburk och att Grymlings var en katastrof gör inte saken bättre. Men det är ändå nästan löjligt tydligt att han påverkat hela den moderna svenska populärmusiken och att hans låtskatt är lika värdefull som de allra störstas...

Martin Röshammar

la musik

223

RETRO

lyssna, lär och läs vidare DEEP PURPLE Listen, Learn, Read on EMI Capitol Listen, Learn, Read On är namnet på den definitiva samlarboxen om Deep Purples första tio år, det vill säga 19671976. Man har alltså ignorerat vad som de senaste 20 åren gått under namnet Deep Purple. Något som började lovande med 1984 års lyckade återföreningsskiva Perfect Strangers men snart ballade ur i en hårdrocksåpa som nära nog är jämförbar med Black Sabbaths förvirrade 80-tal. Producenterna har nog gjort bedömningen att en box med namn som Joe Lynn Turner och Steve Morse inte bara skulle bli för omfattande, utan också skulle avskräcka många äldre fans. På sex CD-skivor, förpackad i en lyxig box, avhandlas historien i form av musik och en 120-sidors booklet där bandets historia avhandlas med hjälp av en omfattande essä, rikligt med bilder, pressklipp och diskografier. På skivorna finns givetvis alla singlar, alla klassiska albumspår och rikligt med livematerial och outtakes där en del aldrig funnits på CD tidigare. Deep Purples första tio år kan grovt indelas i tre perioder. Den första var inledande poperan, med Rod Evans och Nick Simper. Här var Deep Purple ett inte oävet men ganska osjälvständigt band. De flörtade med både lätt popmusik, hård rock, soul, psykedelia och progressiva tongångar. Redan här ingick Jon Lord (orgel), Ian Paice (trummor) och Ritchie Blackmore (gitarr) i bandet. Även originalmedlemmarna Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas) medverkar på boxens första, och i mitt tycke mest umbärliga CD. Man kan lugnt konstatera att Purple knappast hade blivit ett av rockhistoriens större band om de fortsatt låta så här. Evans och Simper fick sparken 1969, för att ersättas av Ian Gillan och Roger Glover, som Purple snodde från Episode Six. Deep Purples andra och mest klassiska uppställning (internationellt allmänt refererad till som Mark 2) började med att låta Jon Lord få leva ut sin dröm om att bli klassisk kompositör.

224

la musik

Dennes konsert för orkester och rockgrupp framfördes 1969 på Royal Albert Hall, förevigades på en liveskiva och gjorde Purple till ett omtalat band om inte annat för den höga ambitionsnivån. En tveksam Blackmore gick med på experimentet, på villkor att han fick mer att säga till om på nästa studioplatta. Det fick han. 1970 chockade man en inte ont anande omvärld med det stenhårda rockalbumet In Rock. En stil som visade samtliga medlemmar i deras rätta element. Gillan ylande, kved och vrålade om vartannat. Ian Paice förenade jazzskolning med aggression ihop med Roger Glovers stadiga Rickenbackerbas. Bandets två solister Blackmore och Lord tävlade om uppmärksamheten med virtuosa uppvisningar med element från både blues och klassiskt. Utöver den djuriska råöset visade man också sin mer stillsamma sida på Child In Time, vars riff man snott från gruppen It’s A Beautiful Day. Den sistnämnda låten blev snabbt Gillans paradnummer, och även om han senare klagade på att den reducerats till att bli “den där skriklåten” så döpte han 1992 sin självbiografi till just Child In Time. Samtliga In Rock-låtar finns representerade i boxen, men bara Flight Of The Rat är med i samma version som på plattan. Efter In Rock ville bandet experimentera lite. Fireball blev den här sättningens minst typiska album. Det adrenalinstinna titelspåret var en explosiv singel (hör bara på orgel- och bassolona!), men i övrigt var det åter lite mer poporienterat. Tre spår från albumet och tre outgivna versioner (bland annat en rolig No No No, där en tydligt överförfriskad Gillan improviserar fram texten). 1972 var det dags för bandets mästerverk, Machine Head. Men dess tillkomst var långtifrån smärtfri, något som man sjunger om i klassikern Smoke On The Water. Kasinot där de skulle spela in brann ner och hotellet som de tog sin tillflykt till slängde ut bandet. Ett album blev det i alla fall, inspelat under primitiva omständigheter men med starkt material. På boxen finns originalversionen av Smoke On The Water. Dessutom det första kända liveframförandet av Highway Star, fyrkanalsmixen av Never Before, den fantastiska version av Lazy som var med på Made In Japan, en halvtimmeslång liveversion av Space Truckin’ samt en remix av den vackra bsidan When A Blind Man Cries (som bitvis påminner om Child In Time). Alla

är här på topp både spel- och låtskrivarmässigt. Den som vill veta mer om Machine Head kan lämpligen söka upp den nysläppta DVD i Classic Albumsserien. Made In Japan är inte så rikt representerad på boxen, eftersom den mest koncentrerar sig på tidigare outgivna liveinspelningar. Låt oss bara konstatera att denna dubbel-LP med sina sju låtar satte en ny standard för livealbum med utökade och improvisationsrika liveversioner som ofta överträffar originalen. Men 1973 knakade det i Purples fogar. Gillan var less på Blackmore, denne ville bli av med Glover (av skäl som ingen än i dag vet). Who Do We Think We Are är här representerad av remixar på Woman From Tokyo och Mary Long samt originalversionen av Smooth Dancer (Gillans hatlåt om Blackmore). Splittringen var oundviklig, Gillan och Glover var ute ur Purple och den resterande trion sökte snart ny sångare och basist. Via en kassett hittade man en ung David Coverdale, som just då jobbade i en klädbutik i norra England. Denne var lönnfet och tittade i kors, men rösten var så bra att bandet satte honom i hårdträning och bekostade en ögonoperation. Basisten Glenn Hughes hade tidigare spelat i Trapeze och var dessutom en ylare i klass med Gillan (Coverdale hade en bluesigare infallsvinkel). Deep Purple Mark 3 släppte den påtagligt kaxiga Burn. Titelspårets riff var ett omarbetat blåsriff från 30-talets swing. Både Burn och Might Just Take Your Life är ommastrade speciellt för denna box. Sail Away är originalversionen, Mistreated är en outgiven liveversion och You Fool No One kommer från konserten på California Jam, som också finns på video och är ökänd för Blackmores usla humör. Burn följdes av Stormbringer, som blev Blackmores sista album med bandet (innan återföreningen 1984). Hughes hade börjat dra Purple i en mer funkoch soulinspirerad inriktning som Blackmore avskydde. Gitarristen började därför i hemlighet skriva och spela in med medlemmarna i Elf (som snart skulle sluta upp officiellt under namnet Ritchie Blackmore’s Rainbow). Från Stormbringer hittar vi det tunga titelspåret, sköna ballader Soldier Of Fortune (med själfull Coverdale), jazziga Hold On och en instrumentallåt kallad Highball Shooter (vars refräng har misstänkta likheter med Smooth Dancer) med Blackmore i högform. Dessutom en

liveversion av The Gypsy från Blackmores sista konsert med uppsättningen, i juni 1975. Purple gjorde ännu ett försök med en ny gitarrist, Tommy Bolin. Denne var en fantastisk musiker. Tyvärr drogs han med ett heroinberoende som två år senare tog hans liv. Come Taste The Band är betydligt bättre än sitt rykte men ofta känns det som ett helt annat band, vilket det med bara trummis och organist kvar från Mark 2 till stora delar också är! Från Come Taste The Band finns studioversioner av sensuella balladen You Keep On Moving, Love Child och This Time Around/Owed To “G” ett jam, en repetition och tre livelåtar, bland annat Bolin’s sololåt Wild Dogs. Snart var Purple splittrade. Coverdale bildade Whitesnake (och fick snart med sig Paice och Lord på snålt tilltagen månadslön). Blackmore’s Rainbow fortsatte sparka och anställa folk i en aldrig sinande ström medan Hughes försvann efter några år med Pat Thrall i ett kokainrus. Vad har då Deep Purple betytt för rockhistorien? Jag intervjuade Ian Gillan i samband med Deep Purples 25-årsjubileum, 1992. Detta var ett av de sällsynta år på 90-talet då både Gillan och Ritchie Blackmore åter var med i bandet. Gillan gjorde dock inga ansträngningar att låta påskina att han och Blackmore åter var vänner, utan ironiserade ofta över den notoriskt svårblidkade gitarristen under intervjuns gång. Varje gång han citerade Blackmore antog han dessutom ett långsamt och sluddrigt sätt att tala. Det krävdes med andra ord ingen siare för att se att den klassiska sättningen inte heller denna gång skulle bli långvarig. Gillan konstaterade självkritiskt att Purple inte haft ett tillnärmelsevis lika stort inflytande på den senare hårdrocken som deras samtida landsmän Led Zeppelin och Black Sabbath. ”Deep Purples framgång byggde mycket på att vi hade virtuosa musiker. Vi har kunnat höra Ritchies inflytande på sologitarrister runt om i världen, på samma sätt har Jon påverkat många organister och så vidare. Men det är låtar och riff som går till historien, och där var Zep och Sabbath mer tidlösa,” konstaterade Gillan. Var inte så hård mot dig själv, Ian. Den här boxen visar att det fanns mycket substans även i Deep Purple. Åtminstone på 70-talet. Anders Lundquist

dvd med anders lundquist

Vi drar igång en ny återkommande avdelning i la musik. Utbudet på DVD är idag enormt stort och det är både svårt att veta vad som ﬁnns tillgängligt och vart man ska börja leta. Er guide: Anders Lundquist

10CC Alive - The Classic Hits Tour Wienerworld Som många andra popsagor har den om bandet 10cc fått en besk eftersmak. Gruppen bildades i Manchester (två decennier innan staden blev hipp) och tillhörde 70talets smartaste och mest egensinniga popkvartetter. De lyckades (liksom Jellyfish 20 år senare) blanda intelligenta pastischer med starka melodier och hjärta med perfektion. Allt på ett så begåvat sätt att bandet av vissa utnämndes till Beatles arvtagare. Bandet var verkligen fyrhjulsdrivet, och humorn försvann när Kevin Godley och Lol Creme 1976 hoppade av för att utveckla sin gitarreffekt gismo, göra experimentella skivor och bli pionjärer inom popvideoregi. De kvarvarande medlemmarna Eric Stewart och Graham Gouldman höll ihop och fick ihop ett par fina plattor, men när 80-talet kom kändes de både trötta och ur fas med samtiden. Svensk TV sände på 70-talet några

inspirerade konserter med bandet, men denna DVD, inspelad live i Japan 1993, är verkligen inget att hänga i julgranen. Ljudet är uselt, det för en turnén tillfälligt hopsatta kompbandet har inte repat ihop sig ordentligt och när magin inte ens infinner sig i låtar som I’m Mandy Fly Me eller I’m Not In Love, då är spelet verkligen slut. Talande nog är det bara två medlemmar som talar med varandra i dag (Stewart och Creme, som dessutom är svågrar), medan Graham Gouldman gjort det billigaste lägsta av dem alla: åkt runt själv under namnet 10cc. Speltid: 90 minuter Ljud: Ingen information (alltid misstänkt)

BEEGEES This Is Where I Came In DVD, BMG Denna dokumentär från 2000 täcker hela bröderna Gibbs fantastiska karriär och spårar busgrabbarnas flytt från England till Australien samt tillbaka till England igen. Det sistnämnda för att

(inspirerade av The Beatles, vilka annars?) söka lyckan som popband. Det är en fascinerande och detaljrik historia och det pedagogiskt upplagda bonusmaterialet består av en rad bortklippta anekdoter från bröderna. Dock är det hela väl tillrättalagt och retuscherat. Alla intervjuer är nya och görs med bröderna separat, vilket undanhåller den personkemi som brukar märkas när alla befinner sig i samma rum. Man är öppna om Maurice alkoholproblem (R.I.P.) men det kraftiga drogmissbruket hos bröderna bara antyds, liksom det faktum att det i princip var drogerna som tog deras yngre bror Andys liv. Faktum är dock att bandets stora talang, storebror Barry verkar vara en ganska trist figur privat. Maurice framstår som hedersknyffeln och det känns trist att hans tvillingbror, den beryktade galenpannan Robin, hålls i så strama tyglar. Det mest fantastiska med BeeGees är deras hantverkskunnande (läs: förmåga att anpassa sig till rådande musikaliskt

klimat). Men man hade önskat att inte alla intervjusekvenser var gjorda med facit i hand. Vi får aldrig egentligen veta hur deras mentala hälsa påverkades av de makalösa framgångarna med Saturday Night Fever, då de i praktiken regerade över populärmusikvärlden. En intervju från 1978 hade förmodligen sagt mer än en timme av denna dokumentär. Speltid: 140 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 2.0

BJÖRK Vespertine Live At the Royal Opera House One Little Indian/Universal Det finns flera live-DVD:s med Björk men detta är tillsammans med MTV Unplugged den bästa jag sett med henne. Vi får här ta del av 19 låtar, inspelade live 2001 på det kungliga operahuset i Covent Garden, London. Upptagningen visar än en gång vilken fantastiskt innovativ och samtidigt njutbar (inte alltid en så självklar kombination) kreatör Björk är, och vilken skön

la musik

225

DVD

platta (Vespertine) majoriteten av materialet är hämtat från. Merparten av denna konsert visades i svensk TV i slutet av januari i år, men för den som missade sändningen är detta en klart rekommenderad DVD. Dessutom fina svartvita foton i bookleten. Som bonus får vi drygt 40 minuters dokumentär om turnén, där vi förutom Björk får se intervjuer med Matmos (experimentella musiker och programmerare från San Franscisco) Zeena Parkins (harpa), Simon Lee (orkesterarrangör och dirigent) och de grönländska sångerskorna som utgjorde kören Inuit. Dokumentären är ett smakprov ur en längre dokumentär från turnén som gjorts för en separat köp-DVD kallad Touring Vespertine. Speltid: Ca 90 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Stereo och 5.1 Surround

BLACK SABBATH The Sabbath Story Vol. 1 och 2 Showtime Distribution Historien om fyra förlorare från industristaden Birmingham som blev det hårdrockband som haft allra mest inflytande över genren. Här finns kultklipp från tidigt 70-tal och en del avslöjande intervjuer om medlemmarnas livsstil (Ozzy Osbourne var inte ensam om inriktningen ”för mycket av allt”). Dokumentären gjordes redan i början av 90-talet och har tidigare funnits på video. Nytt är det fina remastrade soundet som mixats om i 5.1. Bonusmaterialet är dock inte mycket att hänga i julgranen, så har du videorna är detta inget essentiellt köp. Det finns också en volym 2, som täcker åren fram till återföreningen med Ronnie James Dio på Dehumanizer. Under 80- och 90-talet har bandet fram till den uppmärksammade återföreningen mest framstått som hårdrockens tvålopera, med konstanta medlemsbyten, där Ian Gillans medverkan som sångare på Born Again framstod som ett av de mest förbluffande valen.

Speltid: 60 minuter styck (plus bonusmaterial) Ljud: Stereo

226 | la musik

CANDLEMASS Documents Of Doom Escapi/Playground Svenska Candlemass var extremt influerade av Black Sabbaths tyngsta sidor och var med sina långsamma, blytunga och episka låtar den moderna doom metal-genrens pionjärer. Senhösten 2002 återförenades bandet för bejublad spelning i Stockholm men denna 75minuterskonsert är inspelad på Fryshuset redan 1990. Som det anstår ett band som spelar domedagsmusik är killarna privat kul, enkla snubbar. Detta framgår i det rikliga dokumentära materialet på 80 minuter som är hämtat från en rad olika år i bandet karriär.

Speltid: 155 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och DTS

CHEAP TRICK Silver BMG Känslosamt 25-årsjubileum med de gamla powerpophjältarna. Hela Rockford verkar vara samlat för att hylla bandet som satte staden på kartan och stämningen vid utomhuskonserten är nästan vattenfestivalsartad. Bandet bjuder på gästartister och spelar låtar från alla sina album och man inser efter 29 låtar vilken imponerande diskografi de sitter på. Surrender, I Want You To Want Me, Dream Police, Take Me To The Top, you name it. Den lennonska balladen Time Will Let You Know från Robin Zanders soloplatta, i duett med dottern, är en riktig rysare.

Speltid: 135 minuter Ljud: Stereo och Dolby Ditital 5.1

DAVID BOWIE Best Of Bowie EMI Denna dubbla DVD rymmer hela 50 Bowielåtar (plus gömda spår) och täcker tidsperioden 1971 till 1999. Mest promotionvideor, men också ett antal TV-inspelningar varav vissa aldrig sändes. Med andra ord en

massa mums för gamla Bowiefans, även om 80-talets lågvattenmärken faktiskt är ännu lägre än man vill minnas. Att Bowie är känd som en visuell artist är bitvis obegripligt, han hade lika dålig koll som alla andra. Men 70-talslåtarna är fortfarande bland det bästa som gjorts inom modern musik. Och karisman är det inget fel på. DAVID BOWIE Ziggy Stardust - The Motion Picture EMI Regissören D.A. Pennebaker hade aldrig träffat David Bowie eller ens sett någon av dennes konserter live när han dök upp för att filma Bowies sista konsert som Ziggy Stardust, 3 juli 1973. Pennebaker, som gjort berömda filmer om bland andra festivaler i Monterey och Toronto, hann dock se det näst sista giget och blev omedelbart fascinerad av både Bowie, hans image och hans hängivna publik. Det finns både magi och dramatik i denna konsertfilm. Man kan riktigt ta på känslan av chock som går igenom publiken när Bowie säger ”not only is this the last show of the tour, but it’s the last that we’ll ever do” och sedan framför Rock N’ Roll Suicide. Han refererar givetvis till sitt alter ego Ziggy. Men det vet inte publiken. Filmen är lite kaotisk och underexponerad men har en fantastisk närvaro och förmedlar den känsla av händelse som omgav konserten. Förutom originalfilmen är den stora behållningen det separata ljudspår där Tony Visconti och Pennebaker sitter och berättar anekdoter om Bowie, Marc Bolan och den allmänna tidsandan. Visconti producerade många av Bowies klassiska album under storhetstiden från 1969 års Space Oddity till och med 1980 års Scary Monsters och återvände för förra årets hyllade Heathen. Några saker sticker ut när man ser denna DVD, som släpps 24 mars. Dels att Bowies musik i sanning är tidlös, oavsett hur kitschig den visuella imagen är. Dels vilket fantastiskt

band The Spiders From Mars i allmänhet, och gitarristen Mick Ronson i synnerhet, var. En del instrument och sång har lagts på i efterhand, men det mesta känns äkta. Medleyt The Wild Eyed Boy From Freecloud och All The Young Dudes är fantastiskt, Moonage Daydream och Time omistliga men starkaste ögonblicket är nog ändå när Bowie sjunger Brels My Death och faktiskt på allvar tycks få den tår i ögonvrån som Sinéad O’Connor fejkade i Nothing Compares 2 U. Sedan är klädbytena vida överlägsna allt annat i rockvärlden på den tiden, mimscenerna klassiska. Och Bowie har nog aldrig haft en så androgyn utstrålning. I dag är det svårt att inse att bara en 30-minutersfilm var planerad (för en planerad föregångare till DVD som kunde ta både bild och ljud). Lyckligtvis såg Pennebaker att det fanns en långfilm att göra här och det ska vi vara tacksamma för. Klassisk Bowie i en klassisk film som påminner mig om varför David Bowie är den artist som påverkat mig mest ända sedan jag hörde Life On Mars första gången. Om man sedan kunnat se lite mer av vad som försiggick hade det varit en tiopoängare. Här finns också en del bonusmaterial för DVD-ROM, en poster och ett åttasidigt magasin i fanzine-stil. Speltid: 90 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1

DAVID GILMOUR In Concert EMI/Capitol När den gamle Soft Machinetrummisen Robert Wyatt fick det ärofyllda uppdraget att välja artister till den eklektiska musikfestivalen Meltdown 2002 hörde han av sig till sina gamle vän David Gilmour, som ju sedan Roger Waters avhopp blivit mest känd som ledare i Pink Floyd. Gilmour valde ut ett antal Floyd låtar från olika perioder. Samtliga perioder är representerade och både Syd Barrett, Roger Waters och Gilmour själv bidrar med material. Här framförs också några intressanta och

DVD

modiga covers (Bizet, Richard Thompson) samt en nyskriven låt, Smile. I bandet har Gilmour mest akustiska instrument (cello, flygel, kontrabas kör, med mera) vilket ger musiken en annan prägel än Floyds mer pompösa klanger. Gilmour utstrålar lugn men har inte en av sina bästa kvällar som sologitarrist. Sången är dock lika njutbar som alltid och bonusmaterialet inkluderar gästspel på scen och i TV ihop med andra artister. Det vore inte en Pink Floyd-relaterad produkt om inte ljudet var utsökt här finns till och med en separat avdelning som förklarar hur man ska placera högtalarna och ett separat ljudtest så man hör om anläggningen är korrekt uppkopplad. Fånigt? Kanske, men musiken är värd det. Speltid: 130 minuter Ljud: LPCM Stereo och 5.1

DEEP PURPLE Classic Albums - Machine Head BMG Den fascinerande historien om plattan som bland annat innehåller Smoke On The Water är fylld av motgångar och anekdoter. Mycket ”snack vid mixerbordet” och en skön blandning av självironi och rättmätig stolthet från gubbarna. Blackmore verkar ovanligt sansad medan Ian Gillan som vanligt visar på den rätta självdistansen. Allt Purple gjort håller inte i dag, men detta album förtjänade att gå till historien. Som bonusmaterial får vi mera överkurs, bland annat om Jon Lords distade Hammondorgel, kallad ”The Best”.

Speltid: 105 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0

DEF LEPPARD Classic Albums - Hysteria Eagle Vision/BMG Hur bra en dokumentär blir beror förstås mycket på regissör, klippare och de inblandades vilja att medverka. Men det är svårt att misslyckas med en så fantastisk, dramatisk historia som den bakom Def Leppards fjärde, och mest

framgångsrika album. Triumf och tragedi avlöser varandra och det är också kul att se hur mästerproducenten Robert John Mutt Lange (som numera mest jobbar med frugan Shania Twain) skrider till verket för att skapa ett av världens mest berömda och kopierade sound (ända ner till Britney Spears). Speltid: 100 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

DIVERSE ARTISTER Best Of Musicladen 1970-1983 Vol.1 Radio Bremen/BMG Musicladen var en tysk musikshow som TV-sändes under hela 70talet och en bit in på 80-talet. Liveframträdanden varvades med playback, ibland med inklippt ”handling” eller stillbilder. Många av Musicladens DVD-utgåvor med ett band eller en artist har kort speltid (ofta 20-30 minuter), vilket gör dem förhållandevis dyra räknat per minut. Då är det mer valuta för pengarna att köpa någon av deras ”Best Of-kollektioner”. Här finns både klassiker, kultband, kitsch, kvalitet och katastrofer samlade. Att det skulle vara det bästa från serien tvivlar jag på. Vem vill exempelvis ha Sweet från 1980 långt efter storhetstiden och utan Brian Connolly? Någon speciell tanke bakom urvalet verkar inte finnas mer än att blanda och ge lite slumpvis. Tidlösa grejor från respekterade artister som Randy Newman blandas med en bortglömd grupp som Baker Gurvitz Army. De totalt berusande och stenade Dr Hook flamsar runt i ett framträdande som SVT sannolikt valt att inte sända (minns Johnny Thunders), följt av två hyperseriösa Tommy Körberg och Georg Wadenius i en finstämd Made In Sweden-ballad. Ramones följs av den androgyna discodivan Amanda Lear med bara bröst. Vinjetten är smaklös och blandningen fullkomligt osannolik. Men det är fruktansvärt underhållande från början till slut. Nu vill jag se Vol. 2!

Speltid: 62 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och Mono Dolby Digital 2.0

DON HENLEY Live Inside Job Image/BMG Don Henley startade som trummis i Eagles. Snart framstod det dock klart att hans största styrkor var som vokalist och låtskrivare, och Henley har sedan dess varit ledsångare på uppskattningsvis 80 procent av bandets mest klassiska låtar. Efter Eagles ursprungliga splittring 1981 har han gjort fyra soloalbum, där det tredje, 1989 års The End Of The Innocence lyser klarast och det senaste albumet Inside Job var ytterst ojämnt. Inte minst för att Henley var nygift, just hade cashat in på Eagles återförening och ändå vågade fortsätta göra självbelåtna angrepp på allehanda girigbukar och cyniker. Denna konsert, inspelad i maj 2000 på sterila Fair Park Music Hall i Henleys hemstat Texas är småtråkig, för att inte säga livlös. Det låter i och för sig oklanderligt (även om ingen av gitarristerna är i klass med Joe Walsh eller Don Felder) och Henleys guldstrupe är helt intakt. Låtvalet är också relativt prickfritt, med bra spridning mellan soloalbumen samt tre Eagleslåtar. Min största invändning är, liksom när man hör Eagles live, att de flesta låtarna låter som på skiva. Detta är dock endast trist tills man hör den hiskeliga ska-versionen av Hotel California varpå man undrar varför man klagade på originalarrangemangen och vill ha tillbaka good ol’ Don. Men då är konserten slut.

Speltid: 105 minuter Ljud: Dobly Digital 2.0 och 5.1, DTS

DONZINETTI L’elisir d’Amore Decca/Universal Denna upptagning av Gaetano Donzinettis operaklassiker rymmer vokalisterna Roberto Alagna och Angela Gheorghiu samt orkester och kör från Lyons Nationalopera. Scenproduktionen är av Frank Dunlop medan videon är regisserad av Brian Large. Som vanligt när det gäller Deccas upptagningar har inget lämnats åt slumpen när det gäller

ljud- och bildkvalitet. Förutom föreställningen finns som bonusmaterial en 52 minuters engelskspråkig dokumentär döpt efter verkets engelska titel, Love Potion. Speltid: 125 minuter (föreställningen) och 52 minuter (dokumentären) Ljud: Dolby 5.1 surround och Dolby 2.0 (föreställningen), endast Dolby 2.0 (dokumentären)

GENESIS The Genesis Songbook Eagle Vision/BMG Genesis är ett av de få band som ofta samlas för att ge intervjuer även efter splittringen. I synnerhet då man har en box eller DVD att marknadsföra. The Genesis Songbook är ett fint komplement till den karriärtäckande A History som släpptes i början av 90-talet. Idén bakom denna dokumentär är att utgå ifrån medlemmarnas egna favoritlåtar med Genesis och låta dem berätta historien bakom dessa. På så sätt får man åter ta del av bandets historia, men utifrån ett lite annat perspektiv. Det mesta handlar om det material bandet gjorde efter Peter Gabriels avhopp 1975, men även 1972 års Supper’s Ready avhandlas. Alla medlemmar värda namnet, nya som gamla, kommer tills tals. Kärntrion Collins, Banks och Rutherford framför också avskalade versioner av vackra Afterglow och romantiska Follow You Follow Me. Genesis medlemmar kom i huvudsak från internatskolan Charterhouse och det märks. Alla utom Phil Collins (även hans okarismatiske ersättare Ray Wilson, som bara var med på ett album) har en ganska torr berättarstil, även om självdistans inte saknas. För den som har någon som helst svaghet för den oväntat passionerade musik dessa inbundna herrar åstadkom tillsammans är detta ett givet köp.

Speltid: 100 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1

JAMES TAYLOR Pull Over Columbia/Sony Music Den amerikanske singer/ songwritern James Taylor är en betydligt större angelägenhet på

la musik

227

DVD

andra sidan Atlanten, där han erhållit guld-, platina- eller dubbel platinaskiva 40 gånger. I Europa har han däremot hamnat i skuggan av exempelvis Jackson Browne. Att Taylors framgång har viss befogenhet bevisas av denna konsertupptagning från sommaren 2001. Hans finlemmade och vänliga sånger har en mognad som nog kan attrahera alla som är trötta på sensationalistisk hiphop och industrimetal. Han saknar Stings eller Peter Gabriels experimentlusta men har ett svängigt och precist band. Och låtarna, som både är gamla godingar och hämtade från senaste albumet October Road, känns allmänt tidlösa i sitt lågmälda berättande. Men det är inte utan att det till slut blir lite kvalmigt och man längtar efter lite AC/DC. Som bonus hittar vi biografi, diskografi och en dokumentär om tillkomsten av October Road. Speltid: 120 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och PCM Stereo

KEITH JARRETT, GARY PEACOCK, JACK DEJOHNETTE Standards 1 & 2 Eagle Rock/BMG I Sverige är Keith Jarrett extra aktuell som årets vinnare av Polar Music Prize, men för de flesta musikvänner är han sedan länge en

legend för sin förmåga att improvisera fram njutbarheter på sin flygel. Hans karriär har förutom de många soloäventyren präglats av flera intressanta samarbeten, bland annat denna trio, där Jarrett kompletteras av Gary Peacock på kontrabas och Jack DeJohnette på trummor. Standards är inspelad live i Koseinekin hall i Tokyo 1985 och rymmer som titeln antyder standards som Stella By Starlight och God Bless The Child. Om man svarar rätt på några frågor om musikernas karriärer får man se och höra ett bonusspår, och eftersom man kan försöka på nytt hur många gånger som helst når man förr eller senare fram. Standards 2 spelades in i Hitomi Memorial Hall i Tokyo året därpå och rymmer mer av samma vara, exempelvis you Don’t Know What Love Is och Georgia on My Mind. Lyckligtvis har regissören inte hittat på några udda lösningar som är kul en gång och sedan bara gör en matt, utan det hela är filmat rakt upp och ned, vilket gagnar musikupplevelsen. Speltid: 110 minuter (Standards) och 100 minuter (Standards 2) Ljud: Stereo

LARRY CARLTON In Concert Ohne Filter Inakustik/BMG Gitarristen Larry Carlton är en riktig finlirare. I hans utsökta spel ryms jazz, blues och pop och det återfinns på legendariska 70talsplattor med bland andra The Crusaders och Steely Dan. 1977 solodebuterade han och sedan 20 år tillbaka är hans album helt instrumentala. Kaliforniske Larry (som för 13 år sedan överfölls av en inbrottstjuv och sköts i halsen och närapå förlorade förmågan att tala, men inte spela!) kan närmast jämföras med Robben Ford, även om Carlton är lite mer tandlös och drar mer åt mesfusion i sina kompositioner. Denna konsert är inspelad i Stuttgart 1984, då Carlton just hade släppt sitt fjärde studioalbum, Friends. Bandets mjuka, grooviga fusion är vänlig men lite spänningsfri och musikens puttriga karaktär gör att konserten aldrig riktigt tänder till. Jag såg själv en Sverigespelning med Carlton på samma Europaturné och den kändes intressantare.

Speltid: 45 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 PCM stereo

MARILLION The EMI Singles Collection EMI Marillion var det största bandet när den engelska symfonirocken i mitten av 80-talet fick sin första revival. 1987 var de så stora i Sverige att de spelade på Hovet men i dag är det teatrar som gäller. Denna videosamling rymmer 22 musikvideor och täcker åren 1983-1997. Det innebär att såväl Fish teatraliska period som Steve Hogarths mer poporienterade finns representerade (även om bandet med Hogarth åter blev mer konceptuellt inriktat med temaalbumet Brave). Videorna ligger i kronologisk ordning men kan också visas i slumpmässig ordning, vilket ger behövlig variation. Yxiga filmer som Garden Party är liksom de flesta 80-talsvideor rätt kalkonmässiga men klippen från Brave (som finns som fullängsvideo) håller betydligt högre kvalitet. En fördel med den här typen av DVD-kollektioner är förstås att de också fungerar som Greatest Hitsalbum om man väljer att bara lyssna på dem. Vilket är en ganska lockande möjlighet när man tittat igenom videorna ett par gånger då musiken håller betydligt bättre. Som bonus hittar vi diskografi samt texter till samtliga låtar.

Speltid: 90 minuter Ljud: Stereo

PAUL CARRACK In Concert Carrack-UK/Kommunikation/MNW Paul Carrack är fortfarande något av en doldis, trots framgångsrika låtar som sångare i Ace, Squeez och Mike And The Mechanics. Hans blåögda soulröst är fantastisk, så det måste vara ett glamoröst utseende som saknas. Denna konsert är musikaliskt ett under av smakfullhet, även om den kanske inte är så kul att titta på. Bonusmaterialet består av två promotionvideor.

Speltid: 114 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1, DTC 5.1

PETE TOWNSHEND Music From Lifehouse BMG Utsökt upptagning från två kvällar då Pete Townshend med elektriskt band och kammarorkester spelade en stor del av sina klassiska låtar med The Who och från soloskivorna. Alla har det gemensamt att de skulle ha ingått i det ambitiösa Lifehouse-projektet som dock blev för omfattande och lades ner (en stor del av låtarna hamnade i stället på The Whos bästa 70-talsalbum Who’s Next). Denna DVD fångar stämningen från Sadler’s Wells Theatre fint. Jag vet, för jag var där.

Speltid: Ca 120 minuter Ljud: Stereo och Dolby Digital 5.1

QUEEN Greatest Video Hits 1 EMI Queens video till Bohemian Rhapsody är nästan lika välkänd som låten den skulle marknadsföra och givetvis är det den som inleder denna videokollektion som täcker Queens videor fram till 1981. I mitt tycke var bandets musik på 70-talet vida överlägsen i princip allt de gjorde de sista 15 åren, även om ljusglimtar fanns på varje album. Men det största argumentet för att skaffa denna samling är kanske ändå att alla 16 videor på den första DVD:n mastrats och visas med bredbild samt att låtarna finns tillgängliga i surroundmixar (DTS). DVD nummer två rymmer sex bonuslåtar, en dokumentär kallad Inside The Rhapsody (som egentligen är fyra korta dokumentärer) samt ett fotogalleri. Dessutom medföljer en rätt fin booklet, vilket inte tillhör vanligheterna i DVD-sammanhang.

Speltid: 133 minuter Ljud: DTS 5.1 (disc 1) och Stereo (disc 2)

RENÉE FLEMING Decca/Universal Fin dokumentär om den amerikanska operasopranen. Några citat från de musicerande föräldrarna och systern, som är ett

fan, finns med. Men i stället för att låta fan och hans mormor berätta om vilken fantastisk sångerska hon är låter man i hög grad musiken tala: på scen, vid repetitioner och i en upptagning från den minnesstund vid Ground Zero där hon medverkade. Ganska annorlunda regisserat av engelsmannen Tony Palmer, som också skrivit essän i DVD-häftet.. Bonusmaterialet ger oss en närmare titt på hur det hela började, hennes steg från klassiskt till jazz, repetitioner med mera. Speltid: 122 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 2.0

ROGER WATERS In The Flesh - Live Columbia/Sony Music Waters var förstås visionären bakom Pink Floyd-album som Dark Side Of The Moon och The Wall. Något som han fortfarande lever på, eftersom de soloalbum som följt inte alls hållit samma klass. Men denna konsertupptagning dokumenterar fint höjdpunkterna ur hans karriär. Vänta er inga drastiska omarrangemang, tvärtom osar detta perfektionism in i minsta ljudeffekt. Däremot visar låtvalet hur mycket David Gilmour gjorde för att göra Waters dystopier musikaliskt njutbara. Extra kul är det att Waters tagit med den långa Dogs (som täckte nästan en LP-sida av 1977 års underskattade Animals) och Set The Controls For The Heart Of The Sun, som härstammar från en annan och betydligt fluymmigare Floyd-era. Bandet är förstås noggrannt handplockat. Fina insatser gör Jon Carin (sång) och Doyle Bramhall 2 (gitarr) som Gilmourkopior. Ändå är det påtagligt hur Gilmours nya DVD, där alla låtar är omarrangerade, andas en helt annan musikalisk vitalitet än Waters återanvändning. Men att det hela låter fantastiskt och är en njutning från början till slut är förstås det viktigaste. Här finns också en dokumentär om turnéförberedelserna som låter påskina att Waters är en lättsam prick (vilket motsäger alla andra källor) och skrivna biografier om samtliga medlemmar i kompet.

Speltid: 170 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0

ROXY MUSIC Live At The Apollo Warner Music Förra årets återföreningsturné med Roxy Music var extra kul för de som följde hela bandets ordinarie utgivning mellan 1972 och 1982. Man spelade nämligen låtar från samtliga album, vilket inte alla återförenade band tenderar att göra. Denna

konsertupptagning är gjord på Apollo i London, och inte det legendariska soulstället i Harlem. Ett spelglatt band framför 20 låtar. Musikaliskt verkar de vara i högform, men ljudet är lite kliniskt och saknar den värme och närhet som fanns på flera av bandets album, i synnerhet de sista. Mest sticker trumspelet ut. Bandet har nämligen åter rekryterat den snärtige originaltrummisen Paul Thompson (som senast spelat på pubar och knappast väntade sig ett samtal från miljonärerna Bryan Ferry, Phil Manzanera och Andy McKay). Med Thompson i ryggen låter de gamla, mer aggressiva låtarna helt rätt igen och den aviga attack som karakteriserade de tre, fyra första albumen är äntligen tillbaka. Förutom konserten rymmer denna DVD en 17 minuter lång dokumentär som blandar frisk mellan en presskonferens, repetitioner och några intervjuer i limousiner. Denna känns dock ganska fragmentarisk och inte innehåller några avslöjande detaljer kring bandet. Konserten är dock den bästa liveupptagning hittills som jag hittat på video eller DVD. Speltid: 105 minuter (konserten) samt 17 minuter (dokumentär) Ljud. Dolby Digital 2.0 och 5.1 samt DTS 5.1

SEX PISTOLS The Filth And The Fury Julien Temples socialt belysande dokumentär över Sex Pistols korta och kaotiska karriär förvandlas snart till en elegi över hela punkeran. Blir också ett slags avbön (Temple regisserade även den förljugna, Malcolm McLaren-manipulerade The Great Rock N’ Roll Swindle). Alla medlemmar som är vid liv känns uppriktiga och verkar inte syssla med historierevisionism. Framför allt tack vare en efterlängtad icke-sensationalistisk och balanserad inblick i Sid Vicious tragiska öde.

Speltid: 100 minuter Ljud: Stereo

SEX PISTOLS Classic Albums - Never Mind The Bollocks Julen 2002 är detta album tillsammans med Deep Purples Machine Head det senaste som granskas i den ambitiösa serien Classic Albums. Originalsättningen i punkens galjonsfigurer Pistols är nu mer än dubbelt så gamla som när plattan gjordes och har fått distans till hela punkeran. Liksom i The Filth And The Fury (som dock är ett bättre köp) attackerar de sin manager eller mismanager som alla, inklusive McLaren själv, brukar kalla honom för att vara både cynisk och

fullständigt tondöv. Men det som 1977 framstod som en bulldozer av oväsen låter i dag som ganska klassisk rock, influerad av bland annat The Kinks, om än med Johnny ”Rotten” Lydons dementa röst i fronten. SVT brukar sända program ur Classic Albums-serien ibland, bland annat har man avverkat British Steel (Judas Priest), Transformer (Lou Reed), Goodbye Yellow Brick Road (Elton John), Rumours (Fleetwood Mac) och The Band (The Band). Det skulle inte förvåna mig om även denna dyker upp i rutan. Speltid: 100 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

THE SMASHING PUMPKINS Viewphoria Virgin Smashing Pumpkins skilde sig från de flesta andra band inom grungevågen genom att vara briljanta musiker och ha en vidare musikalisk palett än bara influenser från Black Sabbath, Kiss och Zeppelin. En likhet med Nirvana var dock att de erkände att de tagit intryck av både ren radiorock som Boston och progressiv avantgarde-rock som King Crimson. Bandet slutade något överraskande efter sitt hårdrockigaste album, strax efter att de anlitat en viss Sharon Osbourne som manager. Ozzys fru lämnade sitt jobb med hänvisning till medicinska skäl: ”Billy Corgan makes me sick”. På denna fullspäckade DVD finns

rikligt med konsertupptagningar, både från vanliga shower och TV-framträdanden. Många tagningar och arrangemang är alternativa och här finns många godbitar men den larmiga versionen av Disarm är speciellt tung och den akustiska Cherob Rock funkar utmärkt i opluggad version. Alla låtar visas i sin helhet. Dessutom intervjusektioner och bonusmaterial filmat av medlemmarna själva. Speltid: 141 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital Stereo

THE BAND The Last Waltz (Director’s Cut) MGM Home Entertainment Jag såg den på bio 1978 och blev på kuppen gubbrockare vid 12 års ålder. En del av konserten filmades inte på grund av tekniska prioriteringar (på CD-boxen som släppts av Warner Music finns hela konserten) men Martin Scorceses mästerverk är här så komplett det kan bli. Fantastiskt ljud och fina framträdanden från bland annat en energisk Van Morrison, en vän Joni Mitchell, en kokainspäckad Neil Young och en cool Dr John. Men bäst av alla är The Band själva. Det har tvistats om vilka som har rättigheterna till att släppa DVD:n i Europa, filmeller skivbolaget. Jag köpte mitt exemplar i England.

Speltid: 112 minuter Ljud: Dolby Surrond och 5.1

la musik

229

DVD

THE RUTLES All You Need Is Cash Second Sight Den märkligt välbekanta historien om The Rutles har nu bland annat utökats med ett alternativt ljudspår med kommentarer av den huvudsakliga upphovsmannen Eric Idle (Monty Python), samt en intervju med densamme. Dessutom borklippta scener med Mick Jagger och Paul Simon. Den som kan historien om The Beatles njuter av alla anspelningar på anekdoter ur bandets väldokumenterade karriär. Lite besläktad med Spinal Tap. Men framför allt är detta ett verk av Eric Idle (manus) och Neil Innes (låtar).

Speltid: 80 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

THIS IS SPINAL TAP Janus Films/Criterion Collection Om du är det minsta intresserad av rockvärlden och humor är detta den bästa kombinationen. Tre amerikanska skådespelare med sedan länge övergivna rockstjärnedrömmar slog sig 1984 samman med den då relativt okände regissören Rob Reiner. Tillsammans skrev man ett manus som lämnade mycket öppet för briljanta improvisationer samt skrev ett gäng låtar med intentionen att göra dem så mediokra inte usla som möjligt. Tonträffen är fullständig in i minsta replik och birollsbesättning och de engelska dialekterna visar på en genuin musikalitet. Dess lågmälda och intelligenta ton gör att den ligger nära, nära verkligheten. Spinal Tap är med rätta den mest klassiska rockparodin. Kolla också in Chistopher Guest (favoritmedlemmen Nigel Tufnel) i hans egen långfilm Best In Show som är hundutställarvärldens

230

la musik

motsvarighet. Det är också underbart att höra de separata ljudspår där skådespelarna respektive regissören kommenterar filmen. Speltid: 84 minuter (plus bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital Stereo och Dolby Surround

TODD RUNDGREN Live In San Francisco Eagle/BMG Det finns ett antal DVD-skivor med kultartisten Todd Rundgren på marknaden. Denna är den senaste och är inspelad live 2001 på Maritime Hall i San Francisco. Denna gång valde Todd att tillsammans med en trummis och en basist (Kasim Sulton från Todds numera avsomnade bandprojekt Utopia) bilda en ”powertrio”. Todd själv sjunger förstås och spelar gitarr. Tonvikten är av naturliga skäl på den rockigare sidan av den mångsidige Todds repertoar. Tyvärr är spelet slarvigt och låter ganska illa jämfört med hans andra solo-DVD Live In Japan (som är en bra mix ur de första 25 åren av hans karriär och rekommenderas varmt) och de liveupptagningar med Utopia som existerar. Endast för Toddheads.

TODD RUNDGREN The Desktop Collection and 2nd Wind Live Recording Session Image/BMG Todd Rundgren var tidig med att omfamna musikvideokonceptet och visade redan på 70-talet sina nya videor för musikjournalister som sa ”kul grej, men vad ska man ha dem till?” (som Expressens Lars Lindström uttryckte det). Hans video till Time Heals var den andra video som visades på MTV någonsin (den första var symboliskt nog The Buggles Video Killed The Radio Star). Givetvis har Todd fortsatt arbeta med

dataanimerade eller bearbetade videor. På denna DVD finns sex av dem samlade. De fanns tidigare på köpvideo. Men de är ”arty” och mest för de redan invigda (bara två av sex tillhör hans starkare alster rent musikaliskt). Desto intressantare är dokumentären från inspelningarna av albumet Second Wind (1991). Här hade man riggat upp en hel studio på scen och bjöd in en publik som, på villkoret att de var tysta, fick se hur man spelar in en platta live i studion. Det är alltså riktiga ”performances” inför publik som hörs på skivan, även om den skiljer sig från de flesta liveskivor genom att enbart rymma nytt material och ha en tyst publik. Här finns också intervjuer med både Todd och hans musiker (folk från The Tubes, Grateful Dead, Bourgeois Tagg med flera). Det hela var sannolikt från början inspelat för att ingå i ett ”electronic press kit” (material som skickas till media i samband med en ny skiva) och är ganska lågbudgetartat men ger en fascinerande inblick i hur denne mångsysslare tänker och arbetar. Speltid:68 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

YES Yesyears Warner Music Så här ska en karriärsammanfattning se ut. Öppenhjärtiga intervjuer med alla väsentliga medlemmar, rikligt med konsertupptagningar och en speltid som ger karriären rättvisa. Visst kan man ironisera över att filmen uppehåller sig rätt länge vid den då aktuella skivan och turnén Union, som samtliga medlemmar i efterhand avfärdat som en skivbolagsidé. Den alltid like snärtige Rick Wakeman

säger att han kallar Union för Onion för att den får honom att gråta. Men man får som helhet en god bild av medlemmarnas roller i bandet. Hur mycket Jon Anderson än försöker kan han inte dölja att han saknar humor och gärna tar åt sig äran för bandets finaste stunder. Trevor Rabin ger i sin tur gärna exempel på sin allmänna kompetens och fina skolning. Den numera nyktre alkoholisten Rick Wakeman verkar vara den mest avslappnade och självironiske killen medan Chris Squire sluddrar sig igenom en vinfrukost på bästa Spinal Tap-manér. Bill Bruford verkar helst inte ens vilja bli förknippad med Yes och ser sin medverkan i gruppen som en läroperiod innan han började spela ”riktig” musik (King Crimson, jazz och fusion). Även Yes belackare lär kunna få en rolig stund av denna film. Speltid: 140 minuter Ljud: Dolby digital 2.0 och 5.1

YES Symphonic Live BMG Yes gjorde nyligen en uppryckning med albumet Magnification (där stråkarna är med även på studioplattan). Detta är en lysande ljudupptagning och till skillnad från på konserten på Cirkus hörs faktiskt orkestern ordentligt. Mumma för fansen, förmodligen outhärdligt för den som har svårt för genren. Dokumentären om inspelningen av Magnification känns pliktskyldig och oinspirerad. Men konserten är så bra man kan vänta sig från dessa veteraner. Jon Anderson förblir ett charmigt airhead som får Di Leva att kännas extremt jordnära.

Speltid: 194 minuter (inkl. bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0

LITTERATUR

gyllene cirkeln

- en veritabel skattkista ger kropp åt en explosiv epok i svensk jazzhistoria ÅKE ABRAHAMSSON M.FL. Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 1960-talet (Bokförlaget Prisma)

Vilken tid det måste ha varit. På 60-talet verkade allt hända. Efterkrigstidens återhållsamhet släppte äntligen, och i princip alla konstarter och uttrycksformer verkade explodera av fantasi, insikt, upptäckarglädje och hänsynslöst gränsöverskridande. Det var en ny tid. Eller som författaren och jazzkännaren Åke Abrahamsson uttrycker det: ”Nytt var pubar, pizzor, p-piller och porr. På Tyrol och Berns underhöll Hasse och Tage; 1960 startade den vitala Stadsteatern, och på Dramaten härskade 1963-66 den demoniska Ingmar Bergman, vars filmer utomlands gjorde ångesten till svenskt varumärke. / .../ Pontus Hultén öppnade upp Moderna museet och sprängde konstbegreppets gränser. /.../ Och på Sveavägen 41 låg Gyllene Cirkeln, 1960-talets jazzcentrum. För säga vad man vill: trots kritiken av kapitalismen och USA:s krigsföring var det den amerikanska kulturen som gällde.” Orden är tagna ur inledningen till den magnifika boken Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 1960-talet, en veritabel skattkista som genom text, bild och musik ger kropp åt en explosiv epok i svensk jazzhistoria. Det handlar om åren mellan 1962 och 1967, den tid då Restaurang Gyllene Cirkeln var ”det” stället, ja själva navet i det svenska jazzlivet. På Cirkeln spelades nämligen jazz av absolut världsklass. Spännvidden var fenomenal – från gamla rävar som Coleman Hawkins, Teddy Wilson och Erroll Garner till yngre radikaler som Charles Lloyd, Albert Ayler, Don Cherry, Keith Jarrett, George Russell (den modala jazzens uppfinnare) och Ornette Coleman. Det var alltså här, i denna lilla restaurang, under några intensiva kvällar i november 1965, alldeles invid Sveavägen i Stockholm, som den sistnämnde spelade in sina två klassiska Blue Note-plattor At the Golden Circle volym 1 och 2. Fattar ni? På Cirkeln spelade de flesta av 60-talets framåtblickande jazzare (bara de dyra superstjärnorna som kunde fylla Konserthuset undantagna). Där satt modernismen i

väggarna. Musiken var så långt ifrån museal man över huvud taget kan tänka sig. På Gyllene Cirkeln skapades ett direkt tidsuttryck. Utvecklingen skedde på plats. ”Alla” spelade där! Dexter Gordon, Archie Shepp, Donald Byrd, Johnny Griffin, Cecil Taylor, Bud Powell, Kenny Dorham, Lou Donaldson, Mark Murphy, Carla Bley, Eddie Harris, Stanley Turrentine, Brother Jack McDuff, Ben Webster, Art Farmer, Krzystof Komeda, Booker Ervin och många fler. Alla stod de på Gyllene Cirkelns scen. Det gjorde också inhemska storheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Rolf Ericson och Bengt Hallberg, samt en hel drös yngre svenska jazzkatter som blommade ut på Cirkeln, ofta genom att lira med sina utländska bröder: Bernt Rosengren, Lalle Svensson, Lars Färnlöf, Bosse Broberg, Lasse Sjösten, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Janne ”Loffe” Carlsson, bara för att nämna några. Många jazzhjältar återvände till Cirkeln gång på gång. För pianogeniet Bill Evans blev det ett andra hem, en plats där han kände sig bekväm och avslappnad, där han flera gånger toppade sig själv, sanslöst kreativ och sorgligt nerknarkad. Vid första besöket, på sensommaren 1964, passade han också på att spela in den legendariska plattan Waltz for Debby med Monica Zetterlund. Fritänkaren Don Cherry var en annan flitig besökare, och i oktober 1965 var han på plats med den argentinske blåsaren Gato Barbieri i bandet. Två månader senare spelade de in milstolpen Complete Communion för Blue Note. Vid andra tillfällen improviserade Cherry tillsammans med svenska kollegor, särskilt tenoristen Bernt Rosengren, en av de svenska friformspionjärerna. Rosengren blev också anlitad av pianisten och kompositören George Russell, en annan stammis, bosatt i Stockholm under många år på 60-talet. När Russells storband spelade på Cirkeln i januari 1967, med bland andra Rosengren och Cherry, saxofonisterna Jan Garbarek och Christer Boustedt, trumpetarna Maffy Falay och Bosse Broberg, gitarristen Rune Gustafsson och trummisen Jon Christensen, var det som ett enda stort klimax. Spelningen hette Big Bang 67. Den blev avslutningen på Gyllene Cirkelns tillvaro som renodlad jazzklubb, en storartad sorti som samlande gräddan av den progressiva, nordiska jazzen under namnet Emanon Big Band. På den suveräna cd som följer med boken kan man höra deras version av Ezz-thetic. Den är ohyggligt bra. Faktiskt något av den ösigaste jag någonsin hört. På ett av bokens alla fotografier kan man sedan – för att toppa en redan stor upplevelse – studera bandets saxofonsektion, dirigerade av en auktoritär George Russell. Koncentrationen är maximal. ”Han skrev ju så svårt”, berättade Bernt Rosengren när jag intervjuade honom för några år sedan. Bilden fångar känslan av exalterad utmaning, samma känsla som hörs i musiken.

I mina ögon uppfyller denna bild alla krav på stor jazzfotografi: närvaro, gestik, miljö och stämning. Bakom fotot står svenske fotografen Christer Landergren. Tillsammans med Nils Edström har han plåtat bokens alla hundratals fotografier från åren på Cirkeln, ett helt makalöst bildmaterial som förärades en separatutställning på Stockholms Stadsmuseum 1995, något som också blev upprinnelsen till den här boken. Nils Edström är antagligen inte lika känd som Landergren, han blev skivproducent efter 60-talet, men som fotograf står han för några av bokens verkliga visuella brännpunkter. Till exempel bilden på Dexter Gordon som tar en rökpaus, för ett ögonblick coolast i hela världen. Eller den på Karin Krog där ljuset elegant skulpterar hennes hår. Eller den på Don Cherry med sin kornett i skarp siluett. Eller den på Jimmy Woode Sr där pianots tangentbord avspeglas i glasögonen. Det är förtrollande. Helt och hållet på samma nivå som stora internationella jazzfotografer som William Claxton och Francis Wolff. Så till texterna. Åke Abrahamsson har skrivit merparten av textmaterialet och han vet vad han talar om: 1964 tog han över som musikansvarig på Gyllene Cirkeln efter initiativtagaren Bengt ”Abbe” Johansson. Bland de övriga namnen märks jazzskribenten Hans Fridlund och redaktören Roger Bergner. Det som berättas är en fängslande jazzhistoria med Gyllene Cirkeln som dramatisk spelplats. I princip allt som hände i USA och i övriga Europa speglades på denna stockholmska scen, och just därför är det också i mångt och mycket historien om hela 60-talsjazzen som Abrahamsson & Co berättar, byggd på såväl egna erfarenheter som rundfrågningar och efterforskningar, men alltid filtrerad genom minnets rökdimmor och kärleken till musiken. Bland kapitelrubrikerna finns ”Funken rämnar”, ”Mjuka och hårda boppare”, ”Än friare former” och ”De komma från öst och väst”, och det är ingångar till en story som snyggt blandas med alla fotografierna på totalt ungefär 180 sidor. Det är ingenting annat än essentiell läsning för alla som gillar jazz det minsta. För alla kalenderbitare finns sedan den avslutande genomgången av alla spelningar på Gyllene Cirkeln och den kompletta diskografin över alla inspelningar. Helt oundgänglig är däremot den medföljande cd:n som samlar ett delikat urval av Cirkeln-sessions. Där rasar Lars Gullin loss i Charlie Parkers Donna Lee, Bill Evans gör Time Remembered tillsammans med Palle Danielsson på bas och Rune Carlsson på trummor, och Kenny Dorham fräser fram Scandia Skies ur sin trumpet. För alla vi som inte ens var födda när Gyllene Cirkeln slog igen räcker denna samling text, bild och musik riktigt långt. Tobias Brandt

la musik

231LM03

skivhyllan

Redaktionen väljer favoritplattor ur samlingen. I detta nummer: Anders Enquist, Anders Lundquist, Staffan Rislund, Torbjörn Rolander, Ola Karlsson och Erik Dahlström.

inte bara disco CHIC Risque, 1979 Atlantic Jag glömmer den inte, recensionen i Expressen, 1979: ” Kallar någon det här för “bara disco”, ta denna skiva och slå denne person i huvudet så hårt du kan”. Eller någonting så stod det i alla fall. Däremot har jag glömt vem som skrev recensionen, men jag tyckte det var så rätt som det stod. Chic var ju mycket mer än bara disco. Chic var ju Nile Rodgers rytmiska gitarr och Bernard Edwards lika rytmiska bas. Chic var oerhört luftig funk, soul, pop, groove och framför allt sanslös starkt melodisk dansmusik. Hade man inte insett det innan så borde man inse det med Risque, en gång för alla. Så tyckte jag ialla fall. Jag tycker nog det idag med. 1977 släppte Chic den själbetitlade albumdebuten. Ett grymt lovande album men inte fulländat. Efterföljande C’est Chic tog gruppen till högre höjder och låtar som La Freak och I Want Your Love fick andra artister att ställa sig på kö hos Nile Rodgers och Bernard Edwards. Nu ville man ha låtar av den magiska duon. Och kön blev inte mindre när Risque-albumet kom. Nile Rodgers och Bernard Edwards fick nu officiellt titeln ”stilbildande”. Duon tog discon till en annan nivå. Förvisso hade man redan gjort det med de tidigare albumen men det var inte förrän med Risque samtliga pusselbitar föll på plats, nu blev receptet

fulländat. Det höll hela vägen ut. Albumet inleds med numera en av världens mest samplade låtar (tillika världens bästa danslåt) – Good Times. Ett över åtta minuter långt mästerstycke där Chic deklarerar att ”det här är de goda tiderna”. Good times These are the good times Leave your cares behind These are the good times Good times These are the good times Our new state of mind These are the good times

Att framföra rader som dessa och få ett djup i det är inget annat än genialiskt. Chic lyckades med sådant. Fulländat var här också Rodgers stötiga, funkrytmiska gitarr till Edwards utsökta och numera klassiska fingertoppskänsliga funksouliga basslinga. Vi ska heller inte glömma Tony Thompsons sanslöst bestämda men samtidigt smekande taktfasthet i trummorna. Lägg sedan till tonvis med hoppfull melankoli, en melodislinga som klär av det mesta, handclaps som befäster det taktfulla och…ja, luftig, soulig, funkig och monoton disco blev aldrig bättre än så här. Eller var det disco alls? Snarare kanske väldigt elegant dansmusik. Och egentligen räcker det med denna låt, Good Times, för att deklarera hela Risque som ett mästerverk. Men den kreativa

förmågan hade exploderat 1979 – ja, det var samma år som Rodgers/ Edwards gav bort låtar som He’s The Greatest Dancer och We Are Family till Sister Sledge, som därigenom nådde listornas topp – och efter Good Times följer A Warm Summer Night som är en makalöst enkel men furiöst vacker och bitterljuv ballad på det sätt bara Rodgers/Edwards gjorde sådana ballader, monotona mästerstycket My Feet Keep Dancing där Edward/Rodgers drog in riktiga stepdansare i studion. Vänder vi på vinylen (eller låter CD:n rulla på) inleds och fortsätter festen med poppigt souliga och sanslöst melodiska och melankoliska My Forbidden

Lover, lättsamt, luftigt funkiga Can’t Stand To Love You och bitterljuva och vackra balladen Will You Cry (When You Hear This Song). Allt avslutas med soulsöta och luftigt funk-stötiga What About Me. Risque innehåller inte en enda svaghet. Melodierna är rakt igenom makalösa, bitterljuvheten står som spön i backen och en mer melankolisk och intelligent dansplatta har efter detta aldrig gjorts. Det är ett album som åldras med nästan läskig värdighet. Med Risque borde alla insett att Chic egentligen inte bara var…disco. Anders Enquist

som en tom verlaine JOEL R.L PHELPS Warm Springs Night El Recordo 1995 Warm Springs Night är det första soloalbumet från mannen som grundade en av den amerikanska post punk erans giganter Silkworm. Mycket av Silkworms popularitet var Phelps säregna nästan lite gnälliga rösts förtjänst. Den desperation och frustration som Phelps har i sitt sätt att framföra sina låtar är det få som kommer i närheten av idag. När Phelps lämnade Silkworm efter det något underskattade albumet Libertine 1994 började han arbeta på vad som skulle bli ett album som var mera präglat av countrytraditioner, Neil Young och Crazy Horse och det som Will Oldham gjort i diverse Palace-konstellationer. Till skillnad

232 | la musik

från den mera ruffigare rockmusiken som Silkworm repesenterat. Att Phelps själv hanterar sin gitarr som en Tom Verlaine med gitarren kopplad till ett 350 volts uttag gör inte saken sämre. Warm Springs Night präglas av ett ännu större uttryck hos Phelps än

tidigare. Här finns en lugnare mera knuten desperation som därför känns så mycket starkare. Det är en instängd man i tvångströja med mängder av känslor inom sig som försöker slita sig loss, ibland slingrandes genom lågmälda nästan viskande partier ibland i ursinniga utlopp med både röst och gitarr där han försöker stånga sig ut ur sin påtvingade instängdhet. Förlösningen kommer inte förrän i sista låten Ok Reno där Phelps ackompanjerad med bland annat en vansinnigt vacker blockflöjt till slut lyckas slita sig loss från sin straightjacket. Phelps röst får på Warm Springs Night större utrymme än någonsin tidigare eller senare heller för den delen. Jag har ända sedan Silworkms första album varit oerhört fascinerad

av Phelps röst och uttrycksförmåga, och när spelrummet för hans röst ges så stort utrymme som i Warm Springs Night kan det inte bli annat än ett stycke fullkomligt lysande musik. Och avslutningen i tidigare nämnda Ok Reno ger mig en lätt euforisk känsla efter varje genomlyssning. Efter Warm Springs Night har Pelphs fortsatt släppa album både solo och med Phelps nya band The Downer Trio. Samtliga utgivningar kan rekommenderas, men det är i debuten som man kommer närmast inpå Phelps. Den nerv och närvaro som finns nästan rakt igenom på Warm Springs Night kommer inte lika ofta fram på de senare albumen. Men att de finns där gör att varje nytt släpp med Phelps alltid är något att se fram mot. Torbjörn Rolander

SKIVHYLLAN

unna dig att upptäcka newman RANDY NEWMAN Trouble In Paradise Warner Music

Visst var det på tiden att han efter mer än ett dussin nomineringar fick en Oscar för bästa filmmusik (för Toy Story). Men att filmmusik blivit vad han förknippas med är också lite tragiskt. Det huvudsakliga skälet till att han alltmer gått över till ”scoring” och ledmotiv är nämligen att hans ”vanliga” plattor inte fått fäste hos det amerikanska folket. Ja, inte hos något folk, egentligen. Men det är amerikanerna som verkligen borde lyssna. För det är dem och deras land han sjunger om. Och han är inte nådig. Newman, vars farbröder var världsberömda filmmusikkompositörer, debuterade på LP med

LUCY STREET Lucy Street Epic/Sony, 2000 Jag tänker inte försöka rättfärdiga min kärlek till Lucy Street genom att dra några desperata paralleller mellan 60talets Motown och 90-talets Cheiron. Är du så ängslig att du inte törs lyssna på en skiva bara för att den har mainstream stämplat över fejset, får du faktiskt skylla dig själv. Förresten behöver Lucy Street inga förklaringar eller ursäkter. Det räcker med att sätta på första låten på deras debutalbum. Den heter Girl Next Door och är tre minuter ren popmagi. Refrängen är bedövande vacker, arrangemanget glänsande elastiskt, stämsången himmelsk. En perfekt skapelse. 2 minutes Too Late och Loves Me Loves Me Not är ungefär lika fantastiska. Lucy Street är, tillsammans med Spearmints A Different Lifetime, Congos Heart of The Congos och Oscar Brown Jr:s Sin & Soul, den skiva jag har spelat mest de senaste veckorna. Som vanligt

egna sånger redan 1968. Ja, samma år som några andra inte oävna grabbar vid namn Van Morrison och Leonard Cohen. Men där dessa sedermera blivit legender förblir Newman en kultartist; beundrad och respekterad av både kollegor och kritiker, men tämligen förbisedd av gemene man. Redan 1970 gjorde Harry Nilsson (alltid en skön kille) ett försök att sprida Randy Newmans evangelium, genom att göra albumet Nilsson Sings Newman. Under 70-talet släppte Newman själv en rad fina album, där framför allt Sail Away, Good Old Boys och Little Criminals sticker ut. Samtliga innehöll låtar som folk ur olika läger kunde reta sig på. Titelspåret på Sail Away låter som en trivsam trudelutt om att segla till Amerika, men får en bitter eftersmak när man förstår att den sjungs utifrån afrikanska slavars perspektiv. Hela albumet Good Old Boys behandlar söderns ”rednecks” och Newman är dumdristig nog att ofta sätta sig själv i rollen som konservativ, sexistisk rasist dock med viss empati. Marie handlar om killen som inte vågar förklara sina känslor förrän föremålet för hans beundran sover och han själv är full.

Little Criminals rymde hans största hit, Short People, där han attackerade korta människor. Givetvis en satiriskt menad symbol för minoriteter, likafullt en låt bara retade upp de kortväxta i USA (ett land som inte är berömt för sin känsla för ironi). Och det är tyvärr symptomatiskt. Mycket av det som Newman med sin snuviga och långtifrån vackra stämma framför, tolkas alltförför bokstavligt. Han vill bara dra fram dumhet, fördomar och maktmissbruk i ljuset. Musik och humor är hans vapen. På mitt egna favoritalbum, Trouble In Paradise, är han faktiskt lite tydligare. Han ikläder sig förvisso fortfarande olika roller. En av de mest desperata är snubben i My Life Is Good, som vrålar titeln som ett slags besvärjelse till ett skruvat, svajigt, småttcirkusliknande komp. Rätt ångestframkallande vilket förstås också är meningen. I Christmas In Capetown säger den vite sydafrikanen ”kom inte och klaga på hur dåligt våra niggers har det, du fattar inte hur det funkar här och duger det inte kan du åka hem till ditt eget miserabla lilla land”. I Love LA är på ytan en hyllning, men visar hans ambivalenta förhållande till den egna hemstaden. Och det är heller inte svårt att höra den oförblommerat självförhärligande I’m Different som förlaga till hans Toy Story-låtar. Här finns även The Blues, om artisten som haft en hård uppväxt (gästspelad av Paul Simon, som

verkligen kan låta slokörad när han vill ibland annars också). Men här finns framför allt två ballader som är så tragiska att man kippar efter andan. Real Emotional Girl och, i ännu högre grad, Same Girl. (“a few more nights on the street, thats all/a few more holes in your arm”). Helt icke-ironisk, icke-fyndig och med en närvaro som gör ont. Trouble In Paradise visar till och med hur förnämligt lyhörda de ofta så utskällda medlemmarna av Los Angeles studiomaffia (inklusive Toto) kan vara när de får vettigt material att sätta tänderna i. För det skulle inte spela någon roll hur bra Newmans texter var om de inte framfördes till extremt välkomponerad och orkestrerad musik. En annan av Newmans talanger är nämligen hans förmåga att förena avslappnat New Orleans-piano med hisnande virtuosa orkesterarrangemang á la det tidiga 1900-talets europeiska konstmusik och få det att låta alldeles naturligt. Men nog nu. Bland hans största fans genom åren finns exempelvis Rickie Lee Jones, Don Henley, Peter Gabriel, Nina Simone, Ray Davies och Tom McRae. Och redaktionen Billboard Magazine, som gav honom sitt Lifetime Achievement Award för två år sedan. Upptäck Randy Newman du också. Det är både han och du värda. Anders Lundquist

himmelska

när jag hittar något jag gillar vill jag genast leta vidare; gräva på skivbörsar och internetsidor efter mer bra musik av samma sort. Problemet är bara att jag den här gången inte vet hur. De musik-tidningar jag läser, skriver inte om Lucy Street. De radio- och TVprogram jag gillar, spelar dem aldrig. De musiknördar jag känner, har koll på Badly Drawn Boy, Stevie Wonder eller Foxy Brown, men fråga dem om något som toppar Åhléns försäljnings-lista och de blir alldeles tysta. För första gången känner jag mig faktiskt en smula instängd i den lilla värld av förmodad finkultur som jag har bosatt mig i. Nu är inte Lucy Street något perfekt album. Visst kan man komma med invändningar. Man kan hävda att det är en extremt snygg produkt snarare än ett konstverk. Man kan tycka att konceptet med tre söta tjejer som frontar ett helt sammanträdesrum fullt av (företrädesvis manliga) låt-skrivare,

producenter och arrangörer, är hopplöst trist och patriarkalt. Eller så kan man gnälla över de simpla skolgårdsrimmen eller somliga låtars försök att plocka poäng med billiga tonartshöjningar à la Schlagerfestival. Problemet är bara att alla sådana invändningar blir snustorrt teoretiska i samma ögonblick som 2 Minutes Too Late sveper in mig i en jättelik såpbubbla. Inte ens det faktum att Malin Sjöquist, Karolina Dahlman och Johanna Lidén är rätt ospännande sångerskor, stör helhetsintrycket. Var och en för sig låter de visserligen ganska profillösa men när deras röster tvinnas samman i något av albumets många stämarrangemang, förvandlas de till silverglittrande trådar. ...”Glänsande”, ”himmelsk”, ”silverglittrande”... nej, det här är inte rock n´ roll. Ingenting hos Lucy Street är det minsta farligt. Verser, bryggor och refränger sitter ihop med samma

strömlinjeformade elegans som en Porsches kaross. Känslorna som väcks i mig när jag lyssnar är därefter. Det handlar främst om dansa-framförstereon-lycka och ett milt, ganska trivsamt vemod. Tycker du att musik måste överraska och oroa, är det här alltså ingen skiva för dig. Anser du däremot att musik kan fylla en massa olika funktioner i en massa olika situationer, kan Lucy Street bli dina nya husgudar. Staffan Rislund

la musik

233

SKIVHYLLAN

missnöjd sinatra på magisk skiva there’s no big tragedy sitting in a coffee shop, with some cheeze cake and some apple pie she reaches out across the table, looks at me and quietly says goodbye...

FRANK SINATRA Watertown Reprise, 1969 När ger man upp hoppet om Kärleken? När är det dags att släppa taget, att sluta tro på mirakel och påbörja den mödosamma helningsprocessen efter ett uppbrott? Komplicerade frågor som kräver komplicerade svar. Få är väl bättre lämpade att besvara dem än Ol’ Blue Eyes och på Watertown gör han det, till Bob Gaudios makalösa musik och Jake Holmes utsökta texter, med sin allra sorgsnaste röst. Watertown är uppbyggd lite grann som en pjäs, eller en musikal om man så vill, i tio akter. Huvudpersonen är en medelålders man som blivit lämnad ensam med sina två barn av en hustru som plötsligt kommer på att hon vill göra karriär inom showbiz. Ramhistorien kan tyckas banal, men det är i de enskilda låtarna de stora känslorna kommer fram. Omslaget, en fantastisk blyertsteckning av Ove Olsen, ger en perfekt bild av den inledande titellåtens ödesmättade stämning; ”Old Watertown, nothing much happening, down on Maine..” Så följer Goodbye (She Quietly Says), en av de vackraste avskedssånger som gjorts. Med oerhört enkla medel förmedlar Jake Holmes smärtan, förvåningen och förtvivlan vår huvudperson måste känna. Det är så plågsamt bitterljuvt att man nästan är beredd att själv på studs gå och göra slut med tjejen bara för att få lyssna igen, känna gråten komma och sedan frossa i självömkan; There is no big explosion, no tempest in the tea the world does not top turning round,

234 | la musik

Sedan pendlar vår hjälte mellan hopp och förtvivlan. For A While ger sken av att han klarar sig rätt OK, men är i själva verket självbedrägeri på högsta nivå, något som blir tydligt när Michael and Peter följer. Utformad som ett brev till den försvunna hustrun, och med en underskön melodi som Sinatra förvaltar på bästa sätt, är den förvisso sentimental, men det är en sentimentalitet som känns befogad. Det handlar ju trots allt om deras gemensamma barn, Michael och Peter. Och kanske är låten, eller brevet, bara ett simpelt försök av vår huvudperson att spela på hustruns dåliga samvete och moderskänslor. Jag smälter i alla fall; Michael is you, he has your face, he still has your eyes, remember..? Peter is me, ‘cept when he smiles and if you look at them both a little while You can see they are you, they are me...

I I Would Be In Love Anyway förklarar han sin odödliga kärlek (“if I knew that you would leave me, if I knew you wouldn’t stay, I would be in love anyway”) och även Elizabeth är en handgriplig kärleksförklaring. Helt oväntat återfår vår hjälte plötsligt hoppet. Hon säger att hon är trött på staden och på showiz och är på väg hem. Vår hjälte är euforisk. “She says there’s lots to see, she says she hopes we’re fine”, sjunger han. Barnen, som är mer skeptiska svarar; “so she says, so she says”. Låten avslutas med de hoppfulla orden; ”the price is high, high as the sky, and she says, she says she’s coming home...” Sista sången, The Train är en fasansfullt grym avslutning, sett ur vår hjältes ögon. Han står där i solskenet på stationen (”and now the sun has

broken through, it looks like it will stay, just can’t have you coming home on such a rainy day…”), med blommor i handen, full av hopp och glädje och väntar på tåget som ska ta henne hem, hem till honom och barnen. Men tåget anländer och där finns inget välkänt ansikte, inget kärleksfullt leende, ingen öppen famn att ta emot. Till slut står han där ensam och övergiven och allt är som förut. Det är rent bedrövligt sorgligt, allt satt till den mest förtjusande av melodier och mest effektivt enkla av texter. Jag citerar; The crossing gate is coming down, I think I see the train The sun has gone and now my face is wet with heavy rain The passengers for Allentown are gone, the train is slowly movin on But I can’t see you anyplace And I know for sure I’d recognize your face Yes, I know for sute I’d recognze your face...

När Watertown släpptes var det ingen som ville veta av albumet. Sinatra själv var missnöjd, både med sin röst och sitt privatliv, skivbolaget var inte intresserat av att marknadsföra det och och både kritiker och publik ignorerade det. Ett faktum som idag är fullkomligt obegripligt. Albumet är, tillsammans med Cycles, det mest poporienterade Sinatra gjort och samtidigt det mest fulländade. Gaudios (hjärnan bakom Four Seasons) låtar passar Sinatra som handsken och kanske bidrog Frankies egna personliga problem till att han tar sig in i och fullkomligt absorberar Holmes texter på ett så övertygande sätt och ger oss ett mycket personligt porträtt av den något tragiska huvudpersonen. Och för några av oss ger han en del svar på kuppen… Ola Karlsson

SKIVHYLLAN

djupt ner i den franska källarlokalen DIVERSE ARTISTER Orchestral Act II Saint Germain Des Pres Vad som hänt eller hände med Saint Germain Des Pres Records är för mig fortfarande en gåta. Utskrifter av obesvarade faxmeddelanden ligger kvar i en låda hemma i Norrland. Jag försökte desperat få tag på någon som var involverad i bolaget och den enda utskrivna kontakten på omslaget är just det här numret till en kombinerad fax och telefon. Men varken den eller bolaget gav ett ljud ifrån sig. Så året efter den andra akten i Orchestral Party gavs ut begav jag mig till Paris för att leta reda på bolaget eller åtminstone få träffa någon som kunde ge mina obesvarade frågor sina efterlängtande svar. Jag hittade inte mycket eller inget alls ska jag väl säga även om jag idag lyckats dra vissa länkar från det försvunna bolaget till radiodj:n och producenten DJ Bronco. DJ Bronco huserade tidigare med några få släpp på Yellow Productions som runt 1994 hade en mindre hit med Return Of The Forgotten Groove i den Parisianska underground världen. Senare fick jag reda på att också Soul Jazz Records hade ett finger med på både kompilationerna vilket ytterligare förklarar dess enorma djup och hemlighetsmakeri. Men hur brett mystiken kring bolaget än må vara är innehållet på dess utgåvor fantastiskt intressanta. En musikform som har sitt frö groende i den dansgolvssvettiga franska schlagerscenen men som även flirtar i det psykedeliska. På skivan beskrivs det med orden Psyche & Easy Listening From France. Begrepp som kanske mer skrämmer bort än intresserar. Faktum är att det här är långt ifrån den easy listening som idag bjuds av till exempel Air. Egentligen också ganska långt ifrån den scen som blommade upp i slutet av 60-talet med namn som Michel Legrano, Schifters, Janko Nilovic och Cortex i spetsen. Orchestral Party Act II bjuder på blås, orgel och stråkarrangemang i äkta cocktailanda. Tempot går upp och ner och härliga tonartsbyten avlöser varandra.

3(7(5 %-251 $1' -2+1 'HEXWDOEXP 5 QLZN\PKLU H] ! ¸ L[[ WHY IHSSHKLY KpY 7L[LY 4VYtU ZQ\UNLY UpZ[HU 3LUUVUZR[ OHKL NQVY[ 5VLS .HSSHNOLY NY U H] H]\UK ¹ :]LUZRH +HNISHKL[ H] ! ¸4LK ZTr TLKLS I`NNLY KL \WW LU [YL]SPN Z]LUZR WVWWSH[[H M Y HSSH ZVT OHY RPUH ZRVY VJO SpUN[HY POQpS ZPN LM[LY ,TTHIVKHMLZ[P]HSLU ¹ :`KZ]LUZRH +HNISHKL[ H] ! ¸3r[HYUH ZVT VTLKLSIHY[ OHJRHY ZPN PU P TLK]L[HUKL[¹ :VUPJ H] ! ¸,M[LY [YL [VRZ[HYRH ZPUNLSZSpWW Wr TZVT ]PU`S TZVT JKZPUNLS OHY ]P OpY KLU ZQpS]IL[P[SHKL HSI\TKLI\[LU 5r O\Y Sr[LY KLU Kr& (SSKLSLZ \[TpYR[ [HJR ¹ (SI\TL[ P 3PTP[LK LKP[PVU TLK +PNPWHJR 5`H ZPUNLSU ¸ ¸7LVWSL [OL` 2UV^¹ ZSpWWZ P THYZ

Här kan du avnjuta Phillipe Brunas magnfika Et Pouzqoui Pas?, Vladimir Cosmas Pouzsuite eller skivans absolut mest kända namn; tyskan Caterina Valente, som gör en hysterisk skön och sensuell fransk tolkning av Fever. Här med den andaktningsfulla titeln Fever 39 De Fievze. De franska artisterna visar ingen nåd när det gäller fantastin. Det är fullt ös och kärleken till musiken glänser oavbrutet. Det är inte för intet som många amerikanska sångare och sångerskor gav sig på att göra tolkningar av kända eller okända franska schlagerdängor. Det här är ren dansmusik för den som vågar utmana golvet lite mer. På med den enklaste men elegantaste kostymen eller klänningen och var beredd på att svettas när Olivier Despax drar igång sin Une Autze Fille. Då når vi verkligen gräddan och hjärtat in i den musik som kanske var den franska källarklubbens svar på Frank Sinatras I Get A Kick Out Of You. Det finns dock en nackdel och det är att båda kompilationerna idag är relativt svåra att få tag på. Testa med www.gemm.net om du misslyckas i stadens skivbutiker. Vill du upptäcka en främmande del i musikhistorien är den här skivan en underbar ingång och som förhoppningsvis kan leda dig vidare i denna fascinerande värld. För dig som redan vigt ditt hjärta åt Jacques Dutronc eller Fransoise Hardy så blir vägen plöstlligt mycket, mycket längre att utforska om du trodde att du nått dess slut. Hur som, i båda fallen rekommenderar jag Orchestral Party Act II mycket varmt. Erik Dahlström

la musik

235

236 | la musik

bowies bortglömda mästerverk Du vet redan hur bra Young Americans är, eller hur? Och du behöver knappast någon som talar om för dig att Rock’n’roll Suicide och Ashes To Ashes är odödliga mästerverk eller att man faktiskt inte kan leva utan Drive-in Saturday. Men visste du att David Bowie fick bekosta en av sina bästa inspelningar själv eftersom skivbolaget inte vågade satsa på den? Visste du att en av hans vackraste låtar är en annan av hans låtar baklänges, och att hans Bruce Springsteen-cover från 1976 är precis så magisk som originalet inte är? Staffan Rislund hjälper dig att finna några av de försvunna klenoderna i David Bowies produktion. Vissa av dem hittar du på svåråtkomliga bootlegs eller på sedan länge utgångna vinylutgåvor. Andra finns på de vanliga albumen men har aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänar. Förrän nu.

la musik

237

DAVID BOWIE

Cygnet Committee (1969)

David Bowie var 22 år gammal när han skrev den här. Skulle jag känna mig hyfsat nöjd med mig själv någon dag, är det en tanke som effektivt plockar ned mig på jorden: David Bowie var 22 år när han skrev Cygnet Committee, vad har JAG åstadkommit? Kanske går gränsen mellan genierna och oss vanliga dödliga precis där: Vanliga människor skriver inte låtar som Cygnet Committee och gör vi det, sker det långt efter vår tjugotvåårsdag. Men det verkliga mysteriet med Cygnet Committee är att ingen bryr sig om den. Den spelas aldrig på radio, inkluderas aldrig på några samlingsskivor, omnämns aldrig över huvud taget, inte heller av Bowie själv trots att han har sagt att den är hans favoritlåt från den här eran och att han ursprungligen ville ge ut den som singel. Kanske tycker han att den är för personlig? För en utomstående betraktare är texten långt ifrån glasklar men ska man tro Bowie handlar Cygnet Committee om hans besvikelse på hippierörelsen; hur han ansåg att den, från att ha verkat så inspirerande, åts upp inifrån av egoism och materialism. Bowie har annars alltid varit noga med att poängtera att han inte har något budskap med sina texter; att det enda han vill är att skapa stämningar eller på sin höjd ställa frågor. Kanske är det för att Cygnet Committee bryter mot denna regel, som han har undvikit den så omsorgsfullt i alla dessa år? Även musikaliskt bryter Cygnet Committee av mot det mesta i hans katalog. Nästan tio minuter lång vindlar den fram i ett folkrockigt arrangemang och förmedlar bilden av Bowie som något slags androgyn Bob Dylan; en bild som rimmar minst sagt illa med senare års Draculaliknande scenpersonligheter. Cygnet Committee är kort sagt allt det man tror att Desolation Row är när man hör Dylanfanatikerna tjata om den. Men faktum kvarstår att varken Bowie eller någon annan verkar minnas att det finns en låt som heter Cygnet Committee. Mystiskt var ordet. It’s Hard To Be A Saint In The City (1976)

Bruce Springsteen är och har aldrig varit min cup of tea. Någonstans i mina tidiga tonår kom jag till slutsatsen att det inte går att gilla både honom och David Bowie. De verkade helt enkelt vara varandras motsatser. Den ene tvekönad, ständigt föränderlig och experimenterande, den andre the guy next door personifierad. Bowie själv uttryckte det träffsäkert i en intervju 1995: ”Springsteen tror på en absolut, en fullkomlighet. Han har ett väldigt utpräglat uttryck och kommer aldrig att avvika från den amerikanska urtradition han verkar i. Den är ju kärnan, bibeln, i hans skrivande. Medan jag är, och har alltid varit, öppen för vad som helst. /.../ Därför är det helt logiskt att jag spelar in hans låtar, medan han aldrig, aldrig skulle röra mina.” Senare har jag förstått att det visst är möjligt att älska både Born To Run och Aladdin Sane men för egen del har jag aldrig lyckats, trots flera uppriktiga försök. Med undantag för The River är David Bowies version av It’s Hard To Be A Saint In The City den bästa Springsteenlåt jag har hört. Covern var ursprungligen avsedd för Station To Station men ratades i sista stund och gjordes först 1989 tillgänglig på den påkostade (och snart utgångna) Sound + Vision-boxen. Idag finns den lyckligtvis på The Best of David Bowie 1974/1979. Sällan har en samlingsskiva haft ett lika åtråvärt bonusspår. Det är lätt att förstå varför It’s Hard To Be... inte gavs plats på Station To Station. På Ziggy Stardust eller Aladdin Sane hade den suttit som en smäck men i det nya monokroma ljudlandskap som Bowie befann sig i 1976, passade den inte in. Det är en sprakande elektrisk inspelning, full av 238 | la musik

vindlande bakgrundsstråkar och glamrocksfalsett. Coolare än kolsyre-is och sexigare än... tja, än något Springsteen någonsin har varit i närheten av. Artister som spelar in covers säger ofta att de gör det av respekt för sina förebilder. Bowies version av It’s Hard To Be... däremot, är något helt annat. Mest av allt känns den som ett kaxigt långfinger riktat mot Bossen. Vad Bowie gör är att han besudlar Springsteens rakryggade rocklåt. Han smyger upp intill den i hotellbaren, bjuder på vitt pulver och drinkar tills den börjar se i kors. Med försåtlig omtänksamhet lägger han då armen kring dess axlar och ber portiern om ett rum för två. Move on (1979)

Jag har redan tjatat om hur underskattad Cygnet Committee är. Här har vi en annan alldeles fantastisk Bowielåt som aldrig spelas live, aldrig hamnar på några samlingsskivor och aldrig vinner några omröstningar på teenagewildlife.com. Den heter Move On och utgör steg tre i en av de starkaste albumöppningar som har sett dagens ljus. Albumet, som heter

Lodger, inleds med den innerliga Fantastic Voyage, fortsätter med den frenetiska African Night Flight och exploderar sedan i Move on. De enda gånger då Move On omnämns i Bowielitteraturen är när man vill visa vilka utspejsade arbetsmetoder som användes under inspelningen av Lodger. Enligt legenden skedde följande: En dag när Bowie lyssnade på en tejp med All The Young Dudes i studion, blev det något fel på bandaren som plötsligt började spela låten baklänges. Bowie gillade det han hörde och därför är grundmelodin i Move On All The Young Dudes bak och fram. Men om melodin är bakvänd, och arrangemanget fyllt av knepiga ljudlekar och världsmusikflörtar, så är texten desto rakare. Bowie berättar om lusten i att bara packa en väska och dra, om glädjen i att upptäcka nya länder. Det skulle ha kunnat bli platt men tillsammans med den oroligt krängande musiken skapas en mångbottnad skönhet. Själv har Bowie avfärdat Move On som hopplöst romantisk. Han har å andra sidan också avfärdat Always Crashing In The Same Car som självömkande skit, så vi ska kanske inte lyssna för mycket på vad han säger. Lyssna på hur han sjunger istället. Hur hans röst i de avslutande raderna förvandlas till en soulsångares: Feeling like a shadow / drifting like a leaf / I stumble like a blind man / Can’t forget you / Can’t forget you

Fokuserar man bara på det skruvade arrangemanget samtidigt som man försöker urskilja de hopknycklade resterna av All The Young Dudes, kanske Move On framstår som ett ganska jobbigt teoretiskt konstrockexperiment. Det är först när man lägger till Bowies sång som det klickar. Där, i hans röst, finns inget tillkrånglat eller uttänkt. Där är han bara, för att citera honom själv, hopplöst romantisk. På sätt och vis är det en illustration av hela Bowies karriär: Det är när han är som mest romantisk och som mest excentrisk samtidigt, som de riktigt tidlösa mästerverken skapas. Madman (1980)

Jag har egentligen aldrig haft någon nära relation till Marc Bolan. Visst gillar jag T.Rex’ sexiga boogierock men jag har aldrig riktigt begripit mig på dem som hävdar att Electric Warrior är en skiva av samma dignitet som

DAVID BOWIE

Ziggy Stardust eller Aladdin Sane. Rent musikaliskt hade de inte särskilt mycket gemensamt. Medan T. Rex var relativt konsekventa i sin strävan att befrukta kolsvart sväng med kinky glampop, var Bowie den rastlöse eklektikern och visionären som aldrig stannade på samma ställe mer än två album i följd. Ändå går deras släktskap inte att förneka. De var båda rivaler om samma glitterpop-tron. Androgyna, utmanande, i spektakulära outfits inköpta i samma klädbutiker. Varför det dröjde ända till 1977 innan de slutligen satte sig ned för att skriva musik ihop, vet jag inte. Kanske berodde det på att de vid denna tidpunkt inte längre var jämspelta; att Bowie, vars karriär fortfarande stod på topp, inte längre kände sig hotad av att befinna sig i Bolans närhet, och att Bolan ansåg sig kunna dra nytta av Bowies klart lysande stjärna när han nu försökte göra comeback. Madman skrevs på ett hotellrum några timmar efter att Bowie hade sjungit Heroes i Bolans egen TV-show. Tanken var att de skulle framföra den nyskrivna låten tillsammans i ett kommande avsnitt men en dryg vecka senare fick dessa planer ett abrupt slut när Marc Bolan omkom i en bilolycka. Innan frontalkollisionen med det träd som tog hans liv, hade Bolan emellertid hunnit se till att demotejperna från hotellrummet kom på avvägar. Under tre år cirkulerade de bland hans vänner tills de hamnade hos Cuddly Toys. Att det blev det okända glampopbandet Cuddly Toys som i slutändan fick odödliggöra Madman är på flera sätt beklagligt. Det är i och för sig inget fel på deras inspelning. I Cuddly Toys händer blir Madman en enkel rocklåt med handklapp och la-la-la-körer, rak och elektrisk på ett sätt som Bowie själv inte hade varit på flera år. Ändå känns det som om mötet mellan två av 1970-talets portalfigurer hade kunnat bli något mycket mycket större. Madman borde ha blivit en hit. Den uppfyller alla kriterier. Det enda den saknar är ett mer personligt framförande. Någon som vet var de ursprungliga demotejperna tog vägen? Baal’s hymn (1982)

Tittar man på vad David Bowie ägnade sig åt mellan Scary Monsters (1980) och Let’s Dance (1983) framträder ett illavarslande mönster: Efter att under drygt ett decennium ha släppt minst ett album per år, tog han nu plötsligt semester från musiken för att istället fokusera på sin skådespelarkarriär och sin konst. Det fåtal nyskrivna låtar som nådde skivaffärerna var kommersiellt framgångsrika men knappast spännande samarbeten med Queen och Giorgio Moroder. Såhär i efterhand är det bara alltför lätt att se tecknen på att Bowies osannolika formtopp vid denna tid redan var över. En puckel på den dalande formkurvan går emellertid att hitta i den EP som åtföljde BBC-produktionen av Bertolt Brechts pjäs Baal där Bowie spelade titelrollen. Baal är den skitiga berättelsen om en kringresande trubadur i det tidiga 1900-talets Tyskland. Sex, billiga syltor och mord är

storyns centrala motiv, något som fick många kritiker att dra paralleller till den dekadenta rockstjärnetillvaro som Bowie hade förstahandserfarenhet av. Att ge ut pjäsens fem sånger på skiva var knappast ett logiskt drag rent ekonomiskt så Bowie sköt själv till de nödvändiga slantarna vilket jag är honom evigt tacksam för. Instrumenteringen är sparsmakad - en fiol, en altfiol, en trumpet och ett dragspel - men dramatiken är desto större, särskilt i den mustiga Baal’s Hymn. Bowie sparar inte direkt på krutet när han sjunger om det kringflackande trubadurlivets vedermödor, och det är häpnadsväckande hur många metamorfoser hans röst hinner genomgå inom loppet av fyra minuter. ”Baal’s Hymn” är som en malström av minnen som passerar revy framför Baals ögon sekunderna innan han dör, luspank och ensam i en lortig säng: Det himmelska och det jordiska, våld och ömhet, vulgariteter och finstämdheter virvlar förbi och Bowies närvaro är total i varje sekund. Sällan har han imponerat mer som sångare. Fast räknenissarna på RCA fick förstås rätt; EP:n sålde bara i 20 000 exemplar och har aldrig släppts på CD. Segue – Baby Grace (a horrid cassette) (1995)

En minut och trettionio sekunder långa Segue – Baby Grace tillhör det bästa David Bowie har gjort under senare år. Låten finns inklämd på mastodontverket Outside som är en überpretentiös gotisk deckarhistoria om konstkriminalitet. Eller nåt. Jag bryr mig inte så mycket om den där historien. Faktum är att jag inte bryr mig särskilt mycket om Outside över huvud taget. Vissa tycker att skivan tillhör de få riktigt starka albumen i Bowies senare produktion. Själv kan jag möjligtvis instämma i att Hallo Spaceboy är hård technorock av bästa slag men annars är det egentligen bara den här låten jag gillar. I Segue – Baby Grace gestaltar Bowie med dataförvrängd röst en fjortonårig flicka som har tillfångatagits av en kvinna som tänker göra ett konstverk av hennes inälvor. Låten verkar vara ett meddelande som Baby Grace spelar in på en bandspelare i det rum där hon hålls inlåst. Hon låter rädd och förvirrad, förmodligen drogad, när hon pratar om ett bleknande fotografi och om ljudet av musik som tränger in från en angränsande lägenhet. Hon måste tala med låg röst så att hennes fångvaktare inte hör. Det är fantastiskt övertygande. På nittionio sekunder blir hela historien levande och mitt hjärta bultar av medlidande med den lilla tjejen. Jag ser henne framför mig där hon sitter i mörkret med bandspelaren i knät. Inte för ett ögonblick tänker jag på att den som talar genom hennes mun är en manlig medelålders popstjärna. Bowie har fått ta emot mycket skit de senaste 23 åren, ofta med all rätt. En hel del av det han har gjort efter Scary Monsters har varit mediokert, halvhjärtat eller till och med rent pinsamt, åtminstone vid en jämförelse med det han skapade i sin ungdom. Trots detta vill jag hävda att det går en spikrak linje från 70-talets mästerverk fram till senare dagars skivor. Visst

la musik

239

DAVID BOWIE

har han blivit sämre, visst kan den proffstrevliga, politiskt korrekta fasad han visar upp idag kännas påfrestande, men bortsett från det är han sig lik. Han är fortfarande lika oförutsägbar, fortfarande ute på en helt egen tripp, fortfarande i grund och botten totalt galen. Den som inte tror mig bör damma av sitt ex av Outside, bläddra fram till Segue – Baby Grace och försöka komma på någon annan artist som vid 48 års ålder har gjort en alldeles fantastisk liten låt där han med total trovärdighet spelar rollen av en fjortonårig flicka. Something In The Air (1999)

Uttryck som ”hudlös” och ”självutlämnande” passar extremt illa för att beskriva David Bowies musik. Bowie har aldrig varit så desperat att han inte lyckats dölja sin desperation bakom en snygg pose, och han har alltid arbetat mer med illusioner och distanseringseffekter än med vardagsrealism och närhet. Det har funnits tillfällen när han har försökt ändra på det. Åren med Tin Machine hör definitivt dit. Men även om jag inte tillhör dem som tar varje chans att göra mig lustig över Tin Machine, kan jag erkänna att den raspiga, jordnära för att inte säga rockiga röst han använde under den tiden, inte tillhör hans mest övertygande. Han är själv medveten om att han aldrig kommer att bli den sortens artist som kan ställa sig på en scen med en gitarr på magen och berätta historier ur sitt eget liv. Och det verkar som om han är ganska nöjd med det. Jag kan förstå honom. Genom att aldrig slå fast vilken av hans många skepnader som föreställer den ”riktiga” David Bowie blir han ju på sätt och vis en friare, och kanske även mindre sårbar, konstnär. För mig som Bowiefan betyder det att jag, trots alla timmar, dagar, månader och år med hans röst i huvudet, fortfarande bara har en ytterst vag aning om vem han egentligen är. På livebootlegen Musique Plus Canada finns en låt som motsäger precis allt det här. Something In The Air som den heter, är redan i sin originalversion något av det allra starkaste Bowie har skrivit på senare år men den är ändå ingenting jämfört med hur den låter här. Arrangemanget är snudd på horribelt, mest på grund av en sliskig åttiotalssynt som envisas med att kräva utrymme. Men det spelar ingen roll. Det spelar absolut ingen som helst jävla roll. Jag känner nästan inte igen honom. Han skriker rakt ut, ihåligt och trasigt, rösten slits i slamsor, mitt hjärta också. Allting tycks rämna för honom, alla försvar faller och plötsligt står han bara där, berövad alla sina roller. Inspelningen är gjord den 4 december 1999. Hans och hustrun Imans dotter föddes åtta månader senare. Är det tanken på att, 53 år gammal, bli pappa för andra gången som har ryckt bort mattan under fötterna på honom? Har han supit sig full innan han gick på scen? Eller är det en snedtripp jag hör; har han i ett ögonblick av svaghet återupptagit bekantskapen med någon av de tunga droger som höll på att döda honom under sjuttiotalet? Jag har förstås inte en aning. Jag vet bara att det är första gången som jag hör naken förtvivlan i David Bowies röst. Jag tvekar inte att erkänna att det rubbar min värld. ...Och det här var förstås bara en del av historien. Det finns mycket mer jag skulle vilja berätta om. Jag skulle kunna nämna den hjärtknipande version av Simon & Garfunkels America som Bowie framförde på Madison Square Garden i oktober 2001, sittande i skräddarställning helt själv på scenen med en minimal keyboard i knäet, och som kan höras på DVD:n The Concert For New York City. Eller den utomordentligt fåniga men utomordentligt effektiva poplåten Magic Dance som ingen någonsin har brytt sig om av den enkla anledningen att den finns på soundtracket till Labyrinth (som ju varje människa med självaktning måste fnysa åt). Eller den supercharmiga versionen av Love you ’til Tuesday som kan hittas på en bootleg med titeln God knows I’m good. Eller den ruggigt snygga Julie som är en B-sida från 1987 då han gjorde det i renläriga Bowiekretsar evigt förbannade albumet Never Let Me Down. Eller...

240 | la musik

krönika: side b

det gör så ont och jag bara njuter Ben Harper sår frön i folk, blues, reggae, hiphop, rock, funk, soul och låter singer/songwriter-traditionen på något sätt fungera som en grön tråd i rabatten. Det skulle egentligen kunna bli hur splittrat som helst. Harper lyckas dock hålla ihop trådarna och nya Diamonds On The Inside (Virgin) är hans mest fulländade verk hittills. Han tar oss här genom sådant som magnifikt bluesfunkiga Brown Eyed Blues och fetfunkande Bring The Funk. Han tar oss kärleksfullt genom träskbluesen i When It´s Good. Han går iland på stadiga ben med rockreggaen i With My Own Two Hands, Kravitz/Hendrix-rockande Temporary Remedy, Zeppelin/Purple-doftande So High So Low eller karibiskt gospeltassande Blessed To Be A Witness. Och det är nog inte bara jag som tänker på Västindien och Harry Belafonte i Picture Of Jesus eller att George Harrison gör sig påmind i den oerhört vackra akustiska balladen She´s Only Happy In The Sun. Visst kan någon kanske reta sig på det pretentiösa Tom Waits-anslaget i When She Belives. Och visst kan kanske någon Dylan-anhängare fnysa föraktfullt åt den påtalande Bod Dylan-atmosfären (I Shall Be Released) i titelspåret. Men när det är så förbannat bra som det är spelar det ingen som helst roll. Och så har vi också här LÅTEN med stort L. Låten som är upphovet till det ni just nu läser. Låten som är orsaken till denna krönika: Touch From Your Lust. Jag blir totalt knäckt av Touch From Your Lust med sina disiga gitarrer, dimmiga atmosfär och suggestiva stämning. Det är så bra att det gör ont i mig…

I need to sleep But I´m to tierd I need to come down But I´m to wired When the sun comes up I miss the moon Cause I know tomorrow Is gonna come to soon

Jag har gjort mina utflykter på Diamonds On The Inside, förförts av titelspåret igen, återvänt till träskbluesen eller funken, låtit mig svepas iväg ännu en gång av She´s Only Happy In The Sun. Men jag återvänder och sluter cirkeln om och om igen med Touch From Your Lust. När jag (om och om igen) lyssnar trycker det inte bara i bröstet av självplågande njutningsfyllt vemod, jag vill helt enkelt inte vara någon annanstans, göra någonting annat än att bara lyssna på den här fantastiska rockskapelsen. Den tycks vara fulländad. Liksom hela Ben Harpers femte studioalbum. Men jag vet naturligtvis innerst inne att Touch From Your Lust gjort mig fullkomligt opålitlig i min totala bedömning av Diamonds On The Inside. Att det för den person som inte rasar ihop mentalt som jag gör, säkert har skavanker att hitta, brister att påpeka. Men må så vara, jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte heller om jag är ensam i hela världen om att känna så här och uppleva det här med Touch From Your Lust. Det gör så ont och jag bara njuter. Anders Enquist anders@lamusik.nu

la musik

241

J U N E PA N I C

kaah sticker upp

etta är Kaahs fjärde album. Mycket har hänt sedan ettan och med Jideblasko International är det framförallt en känsla som griper tag: Att Kaahs tro på sig själv övergått i vetskap. Han vet att han är bäst. Det finns inga kompromisser i den frågan. Strävan framåt är så stark att backspeglarna skruvats av. Den unge mannen framför mig ser ingen anledning att prata om det som varit. – Jag tänker framåt, bara, säger han med ett snett leende. – Det är fortfarande för nytt för att jag skall tänka tillbaka på det. Det kan jag göra när jag blir gammal, men nu finns det

”Från Norrköping till Minneapolis / Så hårt men aldrig någon diss”, stönar Kaah i Stick Upp på nya plattan. Jag kan inte låta bli att se det som en programförklaring. Han står i studion med ett nytt band och drömmer om ett annat sound. Han försöker sopa all gammal svensk soulpop åt sidan. Letar ny stil, ny attack. Drömmer om att ge oss nåt vi inte är vana vid. Inte nödvändigtvis en annan geograﬁsk plats, eller en annan tid, men en annan attityd och en ny känsla i musiken. ”Från Norrköping till Minneapolis” - jag måste skratta. Det är så töntigt så att det blir ascoolt, om ni förstår hur jag menar. För så som Kaah säger det så innehåller det så mycket. Det griper om det svenska småstadsgnället på ett sätt som man bara måste ta på allvar. Det tinar isen. Det pryglar Jante mitt på dansgolvet. Text: Oskar Ponnert Foto: Frida Wendel la musik

247

VÅRENS SOUL

inte tid för att tänka tillbaks. Så är det. Jideblasko International - så kallar Kaah sin nya platta, och sitt nya skivbolag. Bandet som han nu omger sig med får heta Jideblaskos. Hela inställningen till musiken genomsyras av detta nonsensord, som blir så coolt när Kaah leker med det. Redan på hans första album fanns det med i några rader och jag minns att jag fastnade för det, just för att det lät så bra samtidigt som jag inte riktigt förstod vad det kunde betyda. – Jideblasko bushbaby biscuit. Kaah ler. – Jideblasko bushbaby... Det är en bra tjej, säger han och berättar att namnet Jideblasko kommer från hans pappas gäng. – Det var nån som dom såg upp till, som var hårdare än dom och som kallades Jidde. Sen var det nånting med Blask och de ”blaskade” till det. Sen har jag lagt till o och s. Jideblaskos är namn för hela min vision, ett namn för den känsla jag vill ha för att jobba. Det måste passa under det här begreppet Jideblaskos, annars är det inte bra, annars är det inte jag. Jag relaterar det namnet med en viss känsla. – Efter förra platta pratade du om att det var dags att fixa ett riktigt band... – Ja, och styra upp allting. Man måste ha hela sin sfär, sin krets. Har man den så är man ju starkare. Vilka är Jideblaskos? – Det är musikerna, sen är det mina kompisar som funnits med från början. Har det varit annorlunda att göra den här plattan? – Nu är det mer galenskap. Hälften galenskap och hälften musik. Hur jobbar ni? – Olika. Allt från att dra masssa skämt med sina polare och säga ”Det där ska vi göra!” Sen gör man det där och så garvar man åt det och sen: ”Det här ska vara med på skivan!”. Det är olika, fast till skillnad från förut så är det mer skoj nu. Fast det allvarliga finns alltid med. Så är det alltid med musik, det är alltid allvar också.

Vad väntar du dig för mottagande? – Alltså, när den förra skivan kom, då visste jag ingenting om vad den skulle få för kritik. Nu är det likadant. Bara ens kompisar gillar det och man har kul ihop när man gör det så blir det bra. Sen behöver man inte tänka så mycket mer. Vad har Dom tittar när jag dansar-singeln betytt? – Nu efteråt så har den ju betytt rätt mycket. Då förstod jag inte... jag menar, det var faktiskt en tidpunkt när jag tänkte att ”äh, jag skall inte ha med den här låten, den är inget bra”. Så var det ett tag. Men den kom med. Hur är det att höra den låten ute? Och se att folk dansar. - Alltså, jag brukar gå ifrån då. Varför då? – Äh, det har väl hänt. Är man riktigt full då kan man stå kvar. Är man inte det kanske man går ut i baren eller nåt. Du har brutit dig loss från först BMG och sedan EMI och gör nu den här plattan helt i egen regi. Innebär det något? – Det innebär att hela min vision om vad jag skall göra och dom jag skall jobba med, skall vara helt fri. Att jag skall göra det som känns bäst för stunden. Sen skall ingen kunna säga att ”det här funkar inte det här konceptet”, eller ”det här kan vi inte lansera”, ”såna här bilder kan du inte ha på dig själv” eller ”en sån här video kan du inte göra”. Kan man ju visst det! Det är bara att göra det! Varför blir det vanligare att folk tar tag i sin utgivning själva? – Dels är det väl för att folk har fått sparken, sen har man kommit på att det inte är så krångligt att göra det själv. Eget skivbolag, det är ju inte ett bolag man smäller ihop med tio anställda och säljavdelning, det är inte så. Det är folk man känner... han kan göra det och han kan göra det. Klart att det är mer att tänka på, men pengar och sånt. Säljer man 10 000 skivor skall man ju kunna leva på det, tycker jag. Det kan man inte göra om man har en vanlig artistdeal, det går inte. Vad kommer hända med de stora skivbolagen? – De kommer att förändras. Skivbolagen har ju varit som en stat. ”Så här gör vi och du skall vara tacksam över att du får skivkontrakt”. Man förväntas gå dit och visa vördnad. Det är ju de som finns för att det finns folk som gör musik, det är inte tvärtom. Det har blivit tvärtom så det är klart att det har blivit en krock. Kaah ger mig anledning att leta fram mina gamla The Time-plattor igen. Ni vet, det av Prince startade supercoola competitionfunk-bandet som regerade på åttiotalsklubbarna i Minneapolis. Jag dammar också av frontfiguren Morris Days soloalbum samt några andra av alla sticklingarna som kom från samma buske. Det är ett sant nöje, visar det sig. Snart tjugo år gamla The Timehöjdpunkten, albumet Ice Cream Castle, svänger så att nyckelpigorna vaknar i mitt hus, trots att det är mitt i vintern. Minnena drar iväg med mig till en helt sanslös konsert i Lund för sju år

248 | la musik

sedan. Det går inte att undgå influenserna som får Jideblaskosgänget att gå igång. – Jag och Jeppe Körsbär har lyssnat mycket på The Time. Jeppe är ännu värre än jag. Han spelar av piratkonserter med The Time, köper grejer på nätet, trycker ut listor på skivor han skall leta upp. Det finns ju massor av sidoprojekt, det är hur kul som helst. Jag har väl alla The Time, Wendy&Lisa, Vanity 6, Maserati, Jesse Johnsons plattor och lite andra. Och Jeppe har sina grejer. Vad är bäst? – Jag tycker att Time och Morris Day är så fruktansvärt bra, alltså. Hur de jobbar, att de var en familj... att det var en trettio fyrtio pers som... det är så det måste bli här också. Vad som är bäst? Det finns en b-sida på en Jesse Johnsontolva, en låt som heter Drive Your Cadillac, som är så jävla grym! Men Kaah vore inte Kaah om musiken var en blåkopia på The Time. I sitt sökande efter ett skitigare sound lyssnar han också på Timbaland och Neptunes, och den nya underjordiska electron från en annan stor stad i väster. – Detroitkänslan, det som är både funkigt och andligt. Varför har det blivit det här skitiga lusiga soundet? – Det är lättare för dig att säga hur det låter, men jag tror den här plattan låter skitigare. Det är inte medvetet tänkt så, men det blir det när man gör vad man vill. Vi jobbar ju snabbare, jobbar inte lika länge med plattan. Man måste lära sig att bli snabb. Göra mycket saker. Nytt band, nytt tempo, ny frihet och lekfullhet. Allt hörs och känns i Kaahs musik på nya plattan. Men det är samtidigt rastlöst och jag tror att nästa album kommer att visa ännu tydligare att Kaah är på väg åt ett helt eget håll. – Det finns inga pengar i att hålla på och låta som de i USA, i längden. Tyvärr men; ”Upp som en sol, ner som en pannkaka”, det har vi många bevis på. Det handlar om att göra nåt eget, i allt från låtar till omslag till videos. ”Så här gör VI!”. Om en säger ”så här gör jag”, så är det ingenting, men om fyra, fem pers säger ”så här gör vi”, då är det nånting som händer. Då måste man ta det på allvar. Det är hela visionen och det viktigaste för mig att jobba hårt med. Är redan den här plattan något som visar detta, eller är det sånt vi kommer att få se framöver? – Det finns saker här som känns som ett nytt steg, andra saker känns som mittemellan. Jag tror att det här blir den sista Kaah-plattan på det här sättet. International, är det på kul eller ligger det en pretentiös plan bakom? – Internaaachonal! Nae, för det första låter det grymt, tycker jag. Det är viktigt att det låter grymt. International, det rymmer allting. Allt kan hända!

EXTRANUMMER

extranummer del II

johan risberg - hell on wheels Johan Risberg spelar i studioaktuella Hell On Wheels. En kille som helt enkelt är galen i musik. När vi bad honom att på print få fram musik som betytt mycket för honom kom svettpärlorna fram på pannan. Ingen text kan bättre avsluta det här 252 sidor tjocka kapitlet i La Musiks och vår musikhistoria. Pure love! Stopp! Hallo! Hur i helvete skall man kunna beskriva sin favoritmusik? Jag blev till ettnollett´s 15 årsjubileum ombedd att skriva en ”tio-bästaalbumen-mellan-1984-1999”-lista. Jag svettades och led och mindes under en hel månad. Plattor kom med på listan för att sedan åka ut. Nicke Boström på tidningen ettnollett skrattade och det gjorde alla andra som fick höra om mina våndor. Denna vånda beror nog på att musiken alltid varit så viktig, mamma Eivor hemma i Nyköping undrade alltid varför alla pengar lades ner på vinylskivor. Snart gick denna undran över till arghet - det ända tills jag började leka fusk-dj och hon förstod att jag fick pengar tack vare dessa förhatliga skivor. Augusti 1980 så kom min syster hem från en språkresa i england, med sig hade hon Adam and the Antz skiva Kings Of The Wild Frontiers. Jag började helt plötsligt lyssna på musik, detta var något helt nytt. Hon berättade att det var ett punkband som klädde ut sig som indianer och pirater. Sekunden senare var man såld på Dog Eat Dog, en av singlarna från skivan. Samma år köpte hon Depeche Mode Speak And Spell till mig i julklapp!

Faan också!!! Här hade man under ett halvår precis börjat försöka bli punkare och så kommer hon dragandes med ett synthband!!! Men ojojoj! Detta var det häftigaste jag hade hört. Nästa chock kom 1983….ja just det Blue Monday med New Order. Med dem upptäcktes i raskt takt även Joy Division. Julen ’83 fick jag även Power, Corruption And Lies med New Order (mästerverk!) Förstår ni egentligen? Jag upptäckte bägge dessa band på mindre än två veckor, minst sagt omtumlande! I denna undrens tid så öppnade sig en helt ny värld, jag lyssnade på lilla bommen från Göteborg med Lars Aldman, alla dessa band han tipsade om! Störst av dessa är The Chills från Nya Zeeland med värdens bästa poplåt Pink Frost. Livet efter 1983 är fortfarande i dolt i ett töcken, jag vet inte riktigt vad jag håller på att lyssna på. Vissa dagar faller jag in i en synthtrans och lyssnar bara på tidiga Human League, OMD, Kraftwerk, Neon Judgement. Andra dagar så blir det bara Joy Division. Nätter kan favvoplattan Allt står i lågor med Brända Barn åka på, gissa om den skivan kom ut 1983?! Just den skivan kan jag nog säga är

la musik

249

EXTRANUMMER

den skivan som är den viktigaste i min skivsamling och Brodde (sångaren) är fortfarande min idol. Martin Stensö i Fint Tillsammans var hemma hos oss en gång och han gick igenom mina vinylskivor… Efter ett tag sa han: ”Du har ju bara åttiotalsskivor!!!” Detta stämmer nog faktiskt ganska mycket. 80-talet var ju den tid som jag fann allting och skivor från idag köps ju som bekant mest på cd. En person som alltid haft mycket god smak är min gode kamrat Frasse, det han inte har i sin samling är förmodligen inget att ha, de blandband han försåg mig med är alltid lika bra, genom honom upptäcktes The Wedding Present, McCarthy och faktiskt My Bloody Valentine. När åttiotalet började lida mot sitt slut hade vårat gäng i Nyköping sedan några år börjat hänga på Roskilde och Hultsfred, så många minnen och så många bra band! Mest värt att nämna är väl Pixies i Rosken 1989, vi hade pluggat Dolittle stenhårt sedan den kom ut och sedan var det dags att se underverket live. Vad som hände var väl att vi var för laddade och de avslagna, solen sken och de var trötta och spelade inget extranummer. Detta band är trots den trötta spelningen ett favoritband. Deras helt kompromisslösa attityd till popmusik som försöker vara rock… eller nåt - är helt bedårande. LO-FI. Jag fick lära mig ännu en genrebetäckning och varför skulle jag inte gilla människor som över allt annat här i världen ville göra musik till varje pris. Punkglädje i popeufori……Guided By Voices och Pavement etc etc. Nästa stora glädjechock var när Frasse kom fram med en skiva med att band som hette Neutral Milk Hotel vars skiva In An Aeroplan Over The Aea förmodligen är en av de bästa skivorna från nittiotalet.

250 | la musik

Nåväl mina influenser då: Jag är influerad av punk, synth, Lo-Fi, pop, rock! Att skriva detta först hade inte gått, men som summering så funkar det kanske? Musik är helt enkelt för stort, i alla fall för mig!

on stage Grand Recordings - 24 kanaler analogt på 2 tum - Amek, Otari, Studer, Neumann, Lexicon mm. - 2 000:-/dag inkl tekniker (exkl moms) 031-83 11 48, 15 90 25 www.grandrecordingstudio.com

Order: 019-20 67 50 | www.brl.se

www.pam-pro.se

Allt inom ljud & ljus för restaurang och nattklubbar

Högtalarlådor, Möbler o. rack för studio o. installation. Även byggsatser. JOA SNICKERIVERKSTAD Veteg. 3, 466 91 SOLLEBRUNN Tel/Fax: 0322-830 37

242 | la musik

on stage Gratis CD-katalog Exlusiva titlar! Egen import! Eget skivbolag! Americana, Blues, Rotrock, Rockabilly, Country Box 4171 • 400 40 Göteborg • 031-240331 www.dustyrecords.se • info@dustyrecords.se

High End i den ypperst världstoppen

Wadia 301 - (Ring)

LJUDPRODUKTER

la musik

243

on stage

Det vassaste du kan stoppa en CD-skiva i just nu! Denon DND-9000 www.tts.se

classic rock progressive rock melodic hard rock alternative pop

the missing piece storgatan 33b 915 32 robertsfors sweden tel:+46 934 550 46 fax:+46 934 550 43

www.missingpiece.net FAKTURERA DEN DINA ARVO UTAN ATT HA TAG! EGET FÖRE

CD-SKIVOR: premastering - tillverkning

• Via ett omräkningstal omvandlar du lätt ditt arvode till fakturapris

även bränning av mindre serier

• Du gör själv upp med kunden

Högtalare Service & Reparationer

• Du har fortsatt rätt till A-kassa

Vi reparerar (omspolning talspole, byte foam kant) i alla priser med garanti!

• Du slipper kostnader som härrör till att driva ett företag som revisionskostnader

Kontakta oss redan idag!

Tel: 08-792 05 89, 070-485 20 73 Fax:08-792 05 90 Tel. 018-15 10 00 • frilans.finans@swealandz.se

Porfyrvägen 1 187 34 Täby

www.koral.se

Audacia Audio

DIGITALREDIGERING

KASSETTKOPIERING OINSPELADE KASSETTER

- vi gör det mesta inom audio. Professionellt! Till ett bra pris ! Maila oss så skickar vi prislista ! info@multiaudio.se www.multiaudio.se

MultiAudio

PRODUKTION AB

Tel: 046 - 13 36 30 Fax: 046 - 13 36 91 Box 155 / 221 00 LUND

Lär dig mer om whisky

Jazz, Blues och Klassisk musik på DVD-Audio, SACD och CD från Chesky Records Turtle Records First Impression Music Premonition Records Groove Note Records Surroundedby Linn Records Classic Records Bad Dog Records Beställ direkt från www.klubben.net eller via Distributör i Sverige Audacia Audio www.audacia.net info@audacia.net Tel: 08 653 6910 Fax: 08 653 9510

SACD DVD-Audio HDCD

244 | la musik

www.livetsgoda.se

Återförsäljare av bl a: Kuzma, Primare, Rotel, Sony, Thule, Copland, QLN, AE, Amphion, Supra, IXOS, Cloucable...

Tel. 0346-583 55, 070-72 95 236

www.westtoneaudio.com

on stage Helt otrolig... Det här är inte sant... Nääää jag tror inte mina öron... Så små och så stort ljud... Jag är chockad... Var är högtalarna... Vad ända in i... kommer ljudet ifrån... Acoustic Energys nya multi-kanals system innehåller satellithögtalare små som en handflata och en kompakt aktiv subwoofer med 6 kanaler. Aego5 kan fås med separat Dolby 5.1/ DTS processor som kopplas direkt till DVDspelaren. Allt packat i en låda, färdigt att koppla in ”plug and play”. Sen är det bara att förbereda dig för den största chocken du upplevt i musiken och filmens värld...

För info:

www.audioactive.se Tel: 0470-469 90 la musik

245

on stage Tillfrisknandet börjar här! Ring 046-20 75 00 www.namndemansgarden.se

la musik som dagstidning

recensioner artiklar retro nyheter varje dag...

www.lamusik.nu

246 | la musik

.%7 -!33)6% 2%,%!3%3 &2/#//+).' 6).9,

:0( 6:('(1 $% 9,17(578//6725*(7 QE 672&.+2/0 H PDLO LQIR#YPH VH

Följ oss på vår resa H T T P S : // W W W. FAC E B O O K .C O M / L I V E TS G O DA /

H T T P S : // W W W. I N STAG R A M .C O M / L I V E TS G O DA _ M AGA Z I N E / @ l i ve t s g o d a _ m a g a z i n e

Livets Goda W W W. L I V E TS G O DA . S E

La Musik #3

Articles inside

recensioner

skivhyllan med david bowie special

klubbfeber i sverige

stefan wermelin

eric gadd

dr. robert moog

caesars palace

lasse lindh

edith piaf

chaka khan

robert wyatt

charles mingus

the cardigans

isolation years

richard thompson

gospel - sister rosetta tharpe

grand tone music

moneybrother

delbert mcclinton

sharron kraus

ben harper

cheap trick

the kills

nako case

therese

jim goad

united future organization

tom mcrae

the knife

ed harcourt

calexico

placebo

june panic

bob log III

grand drive

jmyhaze beatbox

daniel lanois

blur

jaga jazzist

ernst

per gessle

wu-tang clan

melanie c